Jag känner mig nöjd över min kväll. Har haft det mysigt, läst några sagor, tittat på mitt barnbarns saker och gjort det hon har velat. En lyx att få ägna sig åt ett barn. Är däremot ledsen över att orken inte riktigt räcker till mer.
Innan min dotter föddes och när hon var riktigt liten jobbade jag en period på ett barnhem. Då kunde jag ansvara för många barn och kände mig väldigt trygg i att jag klarade upp olika situationer. När min dotter var liten var det ofta många barn hemma hos oss och jag kände mig alltid som en trygg och säker vuxen.
Nu är alltså situationen annorlunda. En förändring är att min kropp inte fungerar som den gjort tidigare. En annan som säkert också beror på min sjukdom är att jag inte har så stor tillit till min förmåga att ansvara för flera barn. Tror att tilliten till förmågan är viktigare än hälsan för att det ska fungera bra.
Tror att det nog gått bra att ha båda barnen ikväll, men vill inte ta några risker. Hoppas på att snart känna mig lite piggare, så att jag tror på att vara ensam med båda barnen.
Mina barnbarn betyder mest för mig av allt i livet, känns det som. ”Barnen är vår framtid” är en lite sliten klyscha, men samtidigt väldigt sann. Ett samhälle som inte investerar i alla barn och prioriterar barnens behov är ett omänskligt samhälle. Barnkonventionen var ett mycket klokt FN-beslut, som behöver realiseras för alla barn på vårt klot. Läs mer om Barnkonventionen på UNISEF:s hemsida, där jag också hämtat fotot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar