Huvudet känns ganska tunt på tankar att blogga om. Letar därför efter hittills opublicerat material som jag skrivit, när tankarna har varit desto fler.
Ibland fegar jag ur och undrar över vad andra tänker och tycker runt det jag skriver. Här kommer en del jag skrivit om dessa rädslor.
Är jag patetisk? Hur är hen när hen är patetiskt? Gör det något om jag är patetisk? Varför skulle det vara fel för mig att uppfattas som patetisk? Vem definierar vad som är patetiskt? Är jag kanske egentligen rädd för att verka omanlig? Gammal gnällig tant? Varför skulle det vara dåligt att vara patetisk och eventuellt då också omanlig och gammal maktlös tant? Kan jag inte stå upp för det jag känner och faktiskt vill utan rädslor för att verka omanlig. Varför ses en del människors kritik som gnäll och andras som att vara rakt på sak och säga ifrån? Visst är det absurt ibland att vara människa = rädd och egencensurerad utifrån vad andra kanske tycker.
Skönheten (och icke skönhet) sitter i betraktarens öga. Det går nog inte att sätta en generell stämpel på det du skriver, men jag har svårt att se att det skulle finnas folk som skulle betrakta din skrift som patetisk.
SvaraRaderaTack för återkopplingen på det jag skrivit/britt
SvaraRadera