tisdag 13 april 2010

Nu börjar jag tror på ordspråk jag tycker illa om

"En olycka kommer sällan ensam" sägs det. Och just nu känns det så. Jag är förkyld och hostar mig igenom nätterna och har dessutom blivit hes. Fötterna värker och nu har jag både sår och blåsor. Dessutom har jag svamp i mun och svalg. Ingenting var för sig är särskilt besvärligt men tillsammans och under så här lång tid börjar det bli tröttsamt.


Fick rådet att gå hem och dricka varmt honungsvatten, men det är också mumma för candidassvampen, så då får jag mer sådana besvär. Usch vad det är synd om eländiga mig. Tänkte ta bilen till jobbet i morse, för att det är SYND om mig, men det fina vädret och att jag blev tillräckligt mätt på ynkligheten, gjorde att jag cyklade. Det var ett bra beslut.

Jag har fått antibiotika utskrivet idag för mina fötter, eftersom det kan vara bakterier som gör att de inte vill läka. Så nu tror den optimistiska delen av mitt jag att fötterna är bättre i morgon. Men pesimisten som också sticker upp ibland skakar på huvudet.

Igår var jag med min kör och invigde Uppsalas nya stationshus. Vi sjöng bl a en tågopera. Det var nog tveksamt att jag var med för min egen skull, men kanske framförallt för att jag riskerade att smitta andra, så det har jag lite dåligt samvete för. Men det var kul att vara med och det vägde kanske upp arbetsbelastningen för min fysiska kropp, när det gäller min egen hälsa.

Jag får ofta rådet att jag ska ta det lite lungnare och göra lite mindre, men jag är en envis typ. Jag vill göra saker. Och jag tror att jag mår bra av min envisa vilja, även om det ibland kan bli lite för mycket. Motsatsen tror jag är sämre och jag tycker jag sätter ganska bra gränser för mig själv och hur mycket jag ska göra.

Men ordspråket "en olycka kommer sällan ensam" får jag nog instämma i om olyckorna har med varandra att göra.

3 kommentarer:

  1. Hej Britt. Detta låter tufft! Men det är kanske som du säger; du är en envis typ, och kanske är det därför bra att du orkar ta dig till jobbet och kan tänka på annat. Vi saknade dig på metastasgruppen, men förstår om du inte orkade. Tänker på dig. Kram Karin

    SvaraRadera
  2. Bestämde ni något nytt metastasgruppmöte? Saknade er också
    KRAM

    SvaraRadera
  3. Vi bestämde inget nytt i met. gruppen. Vi pratade till ca 19.00 och sedan bröt vi upp. Ny tid får vi konferera med dig om.
    Nu får du vila idag, och framför allt ska du nog vara helt tyst och vila stämbanden! Hörs, kram K.

    SvaraRadera