Lite om dagsformen och mycket om livsvilja/livsenergi

Först lite om dagsformen.
Det mesta går åt rätt håll. Har promenerat flera kilometer och pratat en del med mitt barnbarn utan försämringar i fötter och röst. Mina sandaler, Keen, har jag alltid älskat för de är så sköna. Nu hjälper dessa skor, så att jag kan gå utan försämringar. Hoppas på att det också går att jympa i dem, men där är jag inte ännu. Hostade länge och mycket igår kväll. Efter att ha tagit två Ipren, strax efter midnatt har jag sovit gott resten av natten.

Om livsvilja/livsenergi.
Viljan att få ut mycket av livet och förmågan att koncentrera sig på det som är viktigt för stunden är fantastisk hos små barn. Har njutit av mitt tvååriga barnbarn fram till klockan fyra i dag. Igår kväll var hon mycket nöjd när jag lade henne. Somnade direkt. Idag när vi gick hem från Biologiska museet skulle hon stå på ståbrädan och inte sitta i vagnen. Kämpade mot sömnen och stod och sov. En envis kamp för det som var viktigt just då, att få stå på ståbrädan. Nästa stund är något annat viktigt och all koncentration och kraft används till detta. Eller så unnar hon sig att bara vara, hon liksom mediterar utan att veta vad det är. Jag tror vi har mycket att återerövra hos oss själva genom att lära av barnen. Tillit, livsvilja och koncentration.

Min pappa fick bli 90 år innan han dog, men hans liv var nära att ta slut två år tidigare. Pappa fick en allvarlig stroke vid 84 års ålder. Han blev rullstolsburen, fick afasi och även mentala skador. Min pappa hade mycket livsenergi. Han återhämtade sig och klarade sig själv ganska bra på det vårdboende ditt han flyttade efter stroken. Började t.o.m. använda dator för att träna sin afasi. Några dagar före pappas 88-årsdag blev han väldigt dålig av en urinvägsinfektion. Läkaren bedömde att han inte skulle överleva en vecka, så alla vi tre syskon åkte hem. Att vi fanns där, pappas fru/vår mamma och alla tre barnen gav pappa ny energi. Han blev bättre samma kväll vi kom och på morgonen sjöng han ”Bättre och bättre dag för dag” efter att ha varit nästan okontaktbar ett dygn tidigare.

Andra människor är det som jag tror man får mest livskraft av. Utan medmänniskor blir livet tomt och innehållslöst. Det är inte ovanligt att när en äldre människa förlorar sin livskamrat, så dör partnern ganska snart därefter. Har sett det samma hos katter. Jag tänker på två ungkatter, som bodde i ett stall. Den ena katten blev överkörd och dog direkt. Syskonet dog två dagar senare. Vad syskonet dog av vet jag inte, men vi som upplevde detta trodde att det var av sorg och saknad. Båda kattorna hade verkat helt friska innan trafikolyckan.