Jag är privilegierad som har en kommunalrådspension, efter mina 11 år som kommunalråd. Pensionen är samordnad med min lön, så när jag jobbar sjunker pensionen. Jag känner mig lyckligt lottad över denna grundtrygghet. Jag anser mig av hälsoskäl bara orka jobba 80 procent och behöver t ex inte förödmjuka mig för försäkringskassan, eftersom jag klarar mig bra med kommunalrådspensionen som komplement.
Nuvarande regering brukar ofta påstå att deras politik är bra för människor för att de får hjälp till att komma tillbaka till arbetet. Man påstår att sjuka tidigare lämnades åt sitt öde och att man tidigare inte fick adekvat rehabilitering. Jag tycker att detta ger en mycket skev bild av verkligheten och att man har jagat sjukskrivna och misstänkliggjort dem i minst tio år. En politik som hjälper människor med rehabilitering och att därmed möjliggöra en återgång till arbetslivet har också bedrivits under lång tid. Det som har hänt under sista mandatperioden är att jakten på sjuka och arbetslösa människor har ökat. Tilliten till att människor vill bidra med sin arbetskraft i samhället har minskat.
Våren 1999 var jag sjukskriven till 75 procent för att genomgå en tuff cellgiftsbehandling. Jag minns mina känslor inför att skriva under sjukförsäkringen. Jag skulle skriva under på att jag var helt förhindrad att arbeta dessa 75 procent. Det var svårt för jag tänkte att jag kanske orkar ytterligare några procent på jobbet. Vem kan försäkra att man orkar jobba enbart 10 timmar eller enbart 20 timmar i veckan och inte mer. Jag kände mig oärlig, när jag skrev under.
Efter att jag slutat som kommunalråd 31 december 2005 har jag därför struntat i att söka sjukpenning. Jag har i perioder under cellgiftsbehandlingarna helt levt på kommunalrådspensionen.
Nu har jag letat på försäkringskassans hemsida om vad som borde gälla för mig. Ska jag få ersättning så verkar det rimligaste att jag ska ha sjukersättning, vilket bygger på att jag inte kommer att återfå min arbetsförmåga.
Alternativet är sjukpenning, en ersättning när jag inte kan arbeta på grund av sjukdom, som gäller i 364 dagar och därefter eventuellt kan förlängas till 550 dagar. Sedan finns i vissa undantagsfall ytterligare möjlighet till att få förlängd sjukpenning. Att få sjukpenning verkar väldigt otryggt om de 364 dagarna tar slut. I Uppsala län har 880 personer efter årsskiftet utförsäkrats och istället tvingats till arbetsförmedlingen. Jag har läst de mest bisarra berättelser om de skador och sjukdomar människor har, som försäkringskassan ändå har utförsäkrat.
Jag bedömer alltså att jag borde tillhöra gruppen som får sjukersättning p.g.a. att min arbetsförmåga stadigvarande är nedsatt med minst en fjärdedel och detta gäller längre tid än364 dagar.
Ska jag ansöka om sjukersättning så ska försäkringskassan utreda både mina arbetsförhållanden och mina sociala förhållanden. Det innebär att kassan ställer frågor om bland annat familjeförhållanden, hushållsarbete, fritidsaktiviteter, utbildning, bisysslor eller uppdrag som eventuellt kan påverka min rätt till ersättning. Ska jag få ersättning så kanske jag får sluta sjunga i kör och sluta vara föreningsaktiv. Det vill jag inte. Jag vill ha både möjlighet och rätt till både arbete och fritid.
Därför är jag lycklig över min kommunalrådspension. Och jag känner många fler som varken har sjukersättning eller sjukpenning trots att de säkert har rätt till ersättning för att de har nedsatt arbetsförmåga p.g.a. värk och sjukdom. De är också så privilegierade så att de slipper förödmjuka sig hos försäkringskassan. Vi är alltså många som inte syns i sjukdomsstatistiken.
Upp till kamp för ett fungerande sjukförsäkringssystem, som ger alla människor rätt till både trygghet och fritid. Det är bra för hälsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar