Släkten

I fredags bjöd jag min dotter och hennes familj på middag. Njöt av att få träffa mina barnbarn. I lördags kväll var min syster här och nu har min bror just kommit. Denna helg blir det alltså mycket släkt och det känns bra.

Jag har i perioder haft väldigt lite kontakt med mina syskon och föräldrar. Sista tio åren har det blivit mer och mer. Släkt kan vara jobbigt för att de kan påminna om egna besvärliga sidor. I släkten kan man också ha fått en roll, en position, som känns begränsande och är svår att bryta sig ur. I vissa avseenden är man också mer sårbar gentemot släkten, om man som jag vill ha fortsatt fungerande relationer.

Vänner och olika mer kortvariga relationer kan man alltid om det helt skär sig bryta kontakten med. Men att bryta kontakten med nära släktingar kan skada både en själv och dem man bryter med, om man inte har en extremt besvärlig relation med släktingar. Går det inte att hitta konstruktiva vägar så har jag full förståelse för behovet av att klippa släktband, men i de flesta fall skulle alla parter må bättre av fortsatt kontakt. Jag tycker alltså att det är viktigt att vårda släktrelationer och inser att allt kan man inte prata om i alla sammanhang.
Har särskilt känt behov av släkten sedan jag fick cancer. Släkt kan man ställa krav på till skillnad mot vänner. Släkt har ”en skyldighet” att just ställa upp. Blod är tjockare än vatten. Detta gör samtidigt att man ska fundera över vilka krav som är rimliga att ställa.

Jag vill leva i ett samhälle där välfärden är välutbyggd, så att beroendet till släkten minskar. Tycker illa om nedrustningen av välfärdssamhället, som innebär att barn får tvätta fönster och skaka mattor hos sina gamla föräldrar, istället för att umgås när man träffas. Tycker att förskoleverksamheten ska finnas dygnet runt, så att mor- och farföräldrar inte tvingas ta barnbarnen, när förskolan är stängd. Jag har gärna mina barnbarn hos mig och har aldrig känt mig tvingad att ställa upp, men vet att det finns far- och morföräldrar som ”måste.” Jag har heller aldrig känt att jag måste åka till mina föräldrar, utan även i den relationen har jag haft lyxen att välja hur ofta och när. Vet att jag i detta är privilegierad. Har i flera olika sammanhang träffat anhöriga som känner sig tvungna och det tär på relationen.

Jag vet att mina nära släktinger finns som stöd för mig om jag är beroende av dem. Däremot tror jag inte att jag i alltför hög grad behöver vara beroende av släkten för ett fortsatt gott liv, för i Uppsala finns hospice för cancersjuka. För mig är detta en enorm trygghet. Jag vet att om jag blir så dålig att jag inte klarar primära behov själv, så behöver jag inte vara beroende av att mina släktinger tar hand om mig. Då kan jag bo på hospice och fortsätta ägna möten med nära släktinger åt att vårda relationen.