Det finns så mycket som
visar på att alla människor mår bra av jämlikhet. Jämlikhet kräver omfördelning
från rik till fattig. Därför är jag socialist. Jämlikhet åstadkoms inte genom
att gynna girighet och egoism hos människor. Därför är jag antikapitalist.
Jämlikhet kan vi inte åstadkomma i ett patriarkalt, heteronormativt och
rasistiskt samhälle. Därför tror jag på intersektionalitet, på att stödja den
maktlösa i att få stärka sina positioner.
Jag känner mig ofta ganska ensam
med dessa tankar. Partiföreträdare bygger mycket om ”vi och dom”,
ju större parti desto mer ”vi och dom”, ju mer av högerparti desto mer av ”vi
och dom”. Har nu lyssnat på både Löfven och Reinfeldt Almedalen och gläds åt att "vi och dom" inslagen är få. Klockan går och jag hinner inte få fram den helhets- och rättvisande bild jag tänkt. Därför får jag fortsätta på tråden Almedalen senare.
Löfven var saklig och
konstruktiv, men jag hade önskat mer om demokrati och maktfrågor. Begreppet
hållbar frihet kändes kryptisk. Hållbart för vem? Gillade miljöinriktningen, men
inte den politiska helheten. Men han hade några slängar åt regeringen och
särskilt åt moderaterna, som inte kändes särskilt ideologiska:
”Löfven kritiserade regeringen för att förslaget om
yrkesintroduktion, kombinerade jobb och utbildning för unga, kommer tidigast
2014.
– Återigen skjuter man reformer på framtiden och det här
visar att Moderaterna inte ser arbetslösheten som ett samhällsproblem, utan som
en valfråga.”
Reinfeldt kom med första slängen mot S efter fyra minuter. Han är också relativt saklig, men vill tona ned ojämlikheten mellan arbetarklass och medel/överklass. Tänker att han har vissa intersektionella ansatser i sitt tal men utan att prata demokrati och maktfrågor.
S och M tävlar om samma väljare och verkar ha ganska
likvärdig människosyn.
 |
| Irisar och liljor har olika färg men är anars ganska lika. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar