Men just nu känner jag mig som en seg tonåring och ett trotsigt förskolebarn på en gång. Följande dialoger utspelar sig i mitt huvud:
Britt, nu får du gå upp och fixa något att äta!! - Jag ooorkar inte. Sen.
Britt, kom upp nu!!! Du ska ju ……. – Jag ska bara ……
Britt, du behöver städa dina golv!!! - Jag gör det sen. Jag ooorkar inte.
Britt, ska inte du……. – Jag vill inte.
Britt, dags att gå upp nu. Det är ljusan dag. – Ja, ja. Snart.
Britt, du lovade ju…. – Ja,ja. Snart.
Och så fortsätter jag att lägga patiensen.
Låter inte kul. Sänder dig styrka och orkestankar. Hoppas du piggnar till. Jag (som har flera fysiska smärtsamma sjukdomar förutom cancer) brukar anlita någon för städning hemma. Det är ett val som jag var tvungen att ta och det känns bra. Kram
SvaraRaderaTack för omtanke och tips. Har tänkt anlita städhjälp, men ännu inte orkat ta tag i detta.
Raderakram
Om du visste så väl jag känner igen den dialogen. Min diagnos är den samma som din och efter ett antal år av cytostatikabehandling känns scenariot bekant, trött, trött...
SvaraRaderaVarm kram / maria
Tack Maria
RaderaTänker att det finns så mycket av "nu tar vi nya tag "i mig själv och i samhällskulturen. Så skönt, både att du hör av dig och att du känner igen dig.
Britt