torsdag 19 januari 2012

Tacktal till min kropp

När jag ser mitt femåriga barnbarns glädje över att kroppen är rörlig, stark och snabb minns jag min egen rörelseglädje som femåring.

I skolåldern kom små begränsningarna och tillrättavisningarna. Kroppen skulle tuktas och underordnas. Förmaningarna var hårdare mot flickor, för det visste en väl hur pojkar var. Men normerna tog inte ifrån mig min rörelseglädje.

I puberteten kom utseendefixeringen. Visst blev jag påverkad och hämmad men var nog tillräckligt stark i min stolthet över en fungerande kropp. Normerna tog inte ifrån mig min rörelseglädje och tillit till den egna kroppens duglighet och funktioner.

I 30-årsåldern kom de första rynkorna, en påminnelse om att kroppen blir äldre och i patriarkatsnormens och ålderfixeringens kultur fulare. Den hårdaste smällen mot min kroppsstolthet men den gick över.

Som 36 åring opererade jag bort en knöl ur höger bröst som inte innehöll cancerceller. Det lilla ärret efter operationen påminde bara om att min kropp var befriad från något ofarligt. Kroppsstoltheten och rörelseglädjen fanns kvar.

Som 40-åring opererade jag bort två tumörer från mitt högra bröst och 11 lymfkörtlar från armhålan. Kroppen strålades och utsattes för nio cellgiftbehandlingar. Min kropp var förhoppningsvis befriad från dödshoten. Kroppsstoltheten och rörelseglädjen fanns kvar.

Som 42-åring fick jag ont i ryggen, gick stelt och hade svårt med en del rörelser. Kroppsstoltheten fanns kvar, men rörelseglädjen försvann.

Som 44-åring upptäcktes metastaser i mitt skelett. Jag fick nya och starkare cellgifter i 9 omgångar. Inför sista behandlingen bad jag om sänkta doser för min kropp var så trött så jag nästa gav upp. Dosen sänktes och jag återfick min ork. Fick antihormoner och ökad tillit till min kropps förmåga att läka. Började träna på Friskis & Svettis. Fick tillbaka rörelseglädjen och behöll kroppsstoltheten.

Som 52-åring behövde min kropp kraftigare hjälp för att hålla tillbaka cancern. Nya cellgiftomgångar som gav trötthet, men som också hjälpte. Två sorters cellgifter reducerades efter 6 behandlingar till en ganska lindrig sort. Efter ett kortare uppehåll fortsatte jag på Friskis & Svettis. Kroppsstoltheten och rörelseglädjen fanns i mig.

Som 56-åring slutade cellgifttabletterna att hjälpa. Nya cellgifter som slutade att hjälpa, och nya och andra och åter andra. Slutade på Friskis & Svettis. Kunde inte springa. Fötterna och lederna blev stela. Kroppen blev orkeslös och blev omformad till en gammal tants. Kämpade med yoga, med att cykla och gå. Ibland gick det lite bättre och ibland sämre, men framförallt sämre. Tappade rörelseglädjen och nästan all kroppsstolthet.

Som snart 58-åring gick jag till jobbet idag. Tänkte på min kropp. Har varit på gym i ytterst lätta maskiner vid 7 tillfällen. Min kropp orkar och kan ändå en hel del. Den blir tilltufsad och återhämtar sig, blir tilltufsad igen och återhämtar sig. Nya cancersmällar och cellgiftsmällar och ny återhämtning. Under totalt cirka sju år har min kropp kontinuerligt utsatts för olika cellgifter. I höstas fick jag två ickefungerande cellgifter som åtminstone i livets nu fungerar tillsammans. Kroppen blir inte som förr, men den står pall för mycket. Jag har en fantastisk kropp. Känner kroppsstoltheten och rörelseglädjen.

Tack kära kropp för att du är min kropp.

2 kommentarer:

  1. Din kropp och hela du är fantastisk! Kram!

    SvaraRadera
  2. Tack Kajsa
    Vi är alla fantastiskamen på olika sätt. Och jag har väl turen att ha fötts i en kropp som tål ganska mycket. Men oavsett vad våra kroppar tål så önskar jag att alla på djupet ges glädjen av att tycka om den egna kropper

    SvaraRadera