Cellgiftbehandlingen tog drygt två timmar och jag var på plats klockan nio. Fick kylhandskar på båda händerna för att slippa tappa naglar och undvika infektioner under naglarna. Låg på rygg i en säng med en kylhandskeklump på varje hand, fastkopplad till droppet med cellgifter och helt beroende av omvärldens hjälp.
Tänkte och kände å ena sidan hur det skulle vara att alltid vara fullständigt beroende av hjälp för att kunna leva och och överleva och vad skönt det är att efter två timmar åter vara fri och klara sig själv. Tänkte och kände å andra sidan hur jobbigt det är med själva behandlingen och behandlingens effekter. Händerna värkte av kylan och jag kunde varken läsa eller ta mig till toaletten själv. Dessutom minskar nu orken igen, tarmarna trasslar, händerna värker och jag orkar under några dagar med knapp nöd gå, stå och bära saker.
Eftersom jag hade gott om tid att vara i nuet hann jag både uppleva lyckorus över att behandlingen fortsätter fungera och sorg över min eländessjukdom. Livet är både fantastiskt och urdjävligt, men för det mesta ganska bra.
Efter behandlingen höll jag i ett möte på jobbet. Körde in min röda Toyota Prius i parkeringsgaraget strax efter halv fem. Tog hissen upp till lägenheten där min favoritfamilj precis var klara med maten. Efter maten gick dotter med sambo och minstingen till banken för ett avtalat möte. Var barnvakt åt två trötta och goa barn. Den äldsta somnade framför barnprogrammet på TV.
 |
| Jag på en balkong på jobbat i november 2011 |
Vad glad jag blir av att behandlingen fungerar och vad imponerad jag blir att din viljestyrka och förmåga att utgå från det positiva i livet
SvaraRadera