Pengar och makt

När jag var barn och familjen åkte till mormor i Linköping, så räknade jag alltid mormors tio-öringar. Jag älskade mängden av blanka slantar. Tioöringarna kännetecknade rikedom.

När vi åkte till fjällen fick jag och min bror 2 kronor var att köpa godis för. Pengarna gav frihet att väja vilket godis jag ville ha. Jag kunde också välja att spara åtminstone en krona så kunde jag samla på mig frihet och makt för framtiden. Jag läste sparbankernas spara och slösa noga och fostrades in i att pengar är viktiga. En mycket medveten politik i dåtidens folkhem.

I mitt vuxna liv har jag under en period haft stor brist på pengar. Minns obehagskänslorna när det var insamlingar på jobbet för att någon fyllde jämnt och jag inte hade den där femman som behövdes till insamlingen.

När jag skiljt mig och flyttat till Gottsunda hade jag första månaderna väldigt lite pengar. Köpte en billig cykel för att ha råd att ta mig till stan. Bussåkande hade blivit för dyrt. Behövde ett cykelstöd för att säkert kunna lyfta upp min dotter i cykelsadeln. Cykelstödet kostade 42 kronor och cykelhandlaren frågade om han skulle skruva fast det. Tyckte det var skönt, så jag tackade ja. Då blev räkningen på 92 kronor, alltså ytterligare 50 kronor för att skruva i en skruv. Svalde tårarna och gick därifrån. De pengar jag skulle ha till mat gick istället till cykelhandlare.

Mina första månader i Gottsunda var jag beroende av socialbidrag, men sedan har jag klarat mig på elevassistentlön, studielån och därefter goda inkomster från lärarjobb, kommunalrådsuppdrag o.s.v. Dessutom har jag alltid under hela mitt liv haft möjlighet att be mina föräldrar om pengar. Jag har haft ekonomiskt backup och därmed aldrig behövt känna den totala maktlöshet som fattigdom kan innebära.

Nu avskyr jag att hålla på med pengar. Månadens värsta dag är den dag när jag ska betala mina räkningar. Mina pengar räcker mer än väl, men jag känner ett obehag av alla dessa transaktioner . Matematik var mitt favoritämne i skolan så olusten har med något annat att göra.

Jag borde placera mina pensionspengar i bra etiska fonder, i socialt- och miljövärdiga fonder. Jag borde se till att varje krona jag äger används på ett hållbart sätt. Jag borde överhuvudtaget minska min konsumtion och vara mer solidarisk med nuvarande och framtida generationer. Pengar ger makt och möjlighet och jag har ett ansvar, men jag vill inte. Det är ett lyxproblem, men jag vill inte behöva bry mig om pengar och makt.

Jag önskar ett annat samhälle där alla människor har en grundtrygghet och i övrigt gäller ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Det är en omöjlig vision, men tänk vilken frihet att slippa detta pengaräknande i alla olika sammanhang, detta tidskrävande girighetssystem för några och otrygghetssystem för andra .

Jag efterlyser ett mer värdigt bytes- och solidaritetssystem än dagens kapitalistiska ovärdighetssystem.