Om planer, program och policyer

Ola Larsmo gör i sin krönika söndagen 16 november i lokaltidningen ”Sorgligt avstånd mellan ord och verklighet” på samma sätt som många andra, han förlöjligar den politiska styrningen av Uppsala kommun. Denna styrning kommer till uttryck i olika policyer, planer och program. Det är från Vård & bildnings affärsplan Ola Larsmo har hämtat de uttryck han anser visar på ett ”sorglig är avståndet mellan maktens bubbelord och verkligheten”.

De uttryck han väljer att skriva om är ”Bäst alla dagar, hela livet”, ”Kunden i centrum” och ”Vård och bildning är marknadsledande och står för hållbar utveckling.” Dessutom nämner han Vård & bildnings etiska kod.

Jag anser att Ola Larsmo blandar ihop två olika saker i sin krönika, nämligen hur politiken ska styra kommunen och innehållet i styrningen.

Avseende innehållet i styrningen håller jag med om Ola Larsmos kritik. Jag tycker illa om att kommunala skolor och äldreboenden likställs med privata företag, där eleven/brukaren blir kund. De som benämns kunder är samhällsmedborgare med rättigheter och skyldigheter, som i första hand ska ges makt att påverka innehållit i den verksamhet en är beroende av, istället för att gå till nästa ”företag” om en är missnöjd.

Jag tycker samtidigt att det är positivt att Uppsalas demokratiskt valda borgerliga makthavare är tydliga med att en förväntar sig ett affärsmässigt agerande av kommunens största utförare Vård & bildning, när en vill ha denna inriktning. Politisk tydlighet är viktigt för demokratin.

Min roll som tjänsteman är att följa kommunens politiska inriktning, annars får jag söka jobb någon annanstans. I en demokrati förväntas jag genomföra det politiken har beslutat. Däremot är yttrandefrihet och meddelarfrihet viktig, så att jag på min fritid kan ägna mig åt opinionsarbete när jag är kritisk till den förda politiken. I denna blogg skriver jag om de tankar jag har som politisk privatperson och mina åsikter ska inte sammanblandas med min roll som tjänstekvinna.

När det gäller hur politiken ska styra tycker jag däremot att Ola Larsmo har hamnat helt fel. Politikens främsta styrningsredskap utöver skattesats och den ekonomiska fördelningspolitiken är planer, policyer och program (PPP). I en budgethandling (I Uppsala kommun IVE) när jag var kommunalråd stod det att kommunfullmäktige antar olika PPP för att politiken vill ha en förändring. Ett bra sätt att förhindra förändringar är att förlöjliga orden som står i dokumenten.

Minns när jag var lärare och skulle arbeta utifrån Lgr 80. Denna läroplan kallades poesidokumentet för då behövde en inte bry sig om vad som stod där, utan kunde fortsätta göra som en alltid hade gjort. Jag tycker att de PPP som kommunen antog under socialdemokraternas, vänsterpartiets och miljöpartiets ledning ofta hade ett bra innehåll. Politikens problem var att den politiska viljan sällan omsattes i praktisk handling av tjänstemän. Som kommunalråd med ansvar för demokrati, jämställdhet och integration genomförde jag tillsammans med tjänstemän flera seminarier om hur fullmäktiges PPP kunde omsättas i ett görande. Många höga tjänstemän satt och nickade inställsamt och sedan gick en tillbaka till sin förvaltning och lät bli att starta förändringsarbetet. Det fanns ett motstånd mot att arbeta för mer demokrati, jämställdhet, integration och allas lika värde i praktiken. Många kommunanställda vill behålla de maktordningar/normer som finns och slippa starta förändringsarbetet, särskilt om du har en sådan position så att du kan påverka rådande norm.

Det Ola Larsmo har missat i sin krönika är att planen han läst ska kopplas till olika handlingsplaner. Politiken bör inte tala om hur visioner och mål ska leda till en förändring. Det ska professionen göra. För att de vackra orden angående hållbar utveckling (miljöutveckling, demokrati och social utveckling)ska leda till en faktisk förändring på skolor, i äldreboenden, på fritidsgårdar m.m. är det viktigt att varje verksamhet gör sin egen kartläggning över hur det ser ut i den egna verksamheten. Utifrån genomförda kartläggningar ska en tillsammans sätta upp konkreta mål, beskriva vilka insatser som ska göras, fördela ansvaret, göra en tidplan och följa upp och analysera resultatet för att sedan göra nya kartläggningar o.s.v.

Ola Larsmo skriver vidare att ”Någonstans bakom dessa ord ryms stora klasser, elever i behov av extra hjälp eller alltför många äldre per arbetspass”. Medborgare /politiker har olika syn på hur stor andel av kommuninnevånarnas inkomster som via skattesatsen ska fördelas till vård, skola och omsorg. Som vänsterpartist vill jag omfördela mer av samhällets resurser till offentlig verksamhet.

Vi borde vara överens om att resurserna inte är oändliga och att det därför är viktigt att kartlägga situationen för att på så sätt få mer kunskap om var resurserna gör mest nytta. Med statistik, kartläggningar och andra underlag är det politikens uppgift att ta ställning till om det behövs mer eller mindre pengar till olika områden.

Som jag nämnt är det inte bara Ola Larsmo som förlöjligar ord som hållbar utveckling m.m. Detta görs ibland av oppositionspolitiker, men också  på tjänstemannanivå. Något som kan göra mig ursinnig är när massor med tid läggs på att ifrågasätta och förlöjliga politiskt fattade beslut. Anställdas tid ska gå till att tolka politikens syften med orden och sedan ska en lägga sin arbetstid på görandet, att demokratiska beslut leder till en förändring för elever/brukare/klienter/boende i den kommunala verksamheten. Och det krävs inte särkilt många minuter att förstå att när den politiska inriktningen är affärsmässighet, så används ordet kund istället för elev/brukare/klient. Tjänstemannatid som timme efter timme läggs på att ifrågasätta, förhala och förhindra tagna beslut har kommunen inte råd med, oavsett personen har en hög position eller arbetar som lärare i en skola.

Sedan bör jag förstås som lärare fortsätta använda ordet elev i mitt tilltal till en grupp barn och ungdomar i skolan.