måndag 24 oktober 2011

Britts klagan

Varning! Ibland, som i denna blogg tillåter jag mig att bara räkna upp allt elände i min egen kropp och min oro. Vill varken jämföra mig med människor som har det svårare eller bättre utan helt enkelt bara klaga rakt ut.

Har tagit Fragminsprutor i mer än 5 år för att undvika blodproppar. Tycker lika illa om det varje kväll.

Pekfingret på vänsterhanden värker för att jag är infekterad av mina egna bakterier under nageln. Varje morgon alsolspritbehandlar jag alla fingrarna på vänsterhanden. I morse behövdes bandage på fyra av fem fingertoppar. Bandaget blir lätt smutsigt och ser äckligt ut. När jagkommer hem får jag börja om med alsolspritbehandlingen. När jag har bandaget på får jag inte bli blöt. Allt detta tar tid, försvårar allt jag behöver göra och gör mig ledsen. Kanske läker detta, så jag har lite hopp om förbättringar.

Högerhanden är nästan oanvändbar. Av och till värker den eftersom nerverna påverkas av något som ingen vet vad det är. Jag får ständigt försöka hålla igång armen, så att den inte stelnar. Har ibland svårt att trä saker över huvudet på grund av armens orörlighet. Märker hur jag hela tiden blir sämre och klarar mindre. Dessutom påverkar båda de två cellgifter jag tar känseln i händer och fötter, vilket gör det svårare att använda händerna och att gå stabilt .

Mina problem med högerhanden och vänsterhanden gör det svårt att sätta på mig strumpor, skära matvaror med kniv, bära saker, klippa naglarna m.m. Klarar fortfarande att lyfta upp och hålla i mitt yngsta barnbarn som snart är 10 veckor, men troligen inte så länge till. Går någorlunda att cykla, men det är bökigt att komma igång. Det tar lång tid att skriva på datorn, eftersom båda händernas fingrar av olika anledningar är svaga.

Har problem med några kotor, framförallt bröstkotorna. Tar en Ipren varje morgon och ibland blir det några fler värktabletter.

Oroar mig över om nuvarande behandling kanske inte hjälper. Eländeskänslorna rasar över mig gång på gång. Finns ytterligare två behandlingar som är oprövade, men osäkra. Träffar läkare på torsdag, för att få en dom över nuvarande behandling.

Tänker inte avsluta denna beskrivning med något möjligt och positivt utan tillåta mig att vara just bara eländig. Dessutom är vädret ruggigt gråkallt.

Känner mig som Oma Meume i Biermanns sång, även om min klagan beror på andra saker. Du hittar den på tyska på You Tube

3 kommentarer:

  1. Hej Britt! Du har all rätt att klaga efter allt vad du har gått och går igenom. Det förvånar mig att du inte klagar mera. Du skriver så jättebra i din blogg och är alltid så positiv. Jag klagar också emellanåt och undrar hur länge jag får leva.
    Vi kämpar väl på så länge det går.
    Hälsningar Inga-Lill

    SvaraRadera
  2. Det är märkliga tider vi lever i - som om allting skulle bli bra bara vi besvärjer fram det genom positiva tankar. Visst är det bra att inte ge upp, man mår ju oftast bättre när man inte gräver ner sig. Men man ska banne mig inte behöva be om ursäkt för att man har det kämpigt med en kropp som arbetar mer mot än med.
    Ta dig rätten!
    hälsn
    Åsa T

    SvaraRadera
  3. tack för kloka stärkande kommentarer. Britt

    SvaraRadera