Sämre igen!!!

I förrgår fick jag ont i en bröstkota. Har därför tagit smärtstillande tabletter sista dagarna, framförallt Citodon. Har också känt mig mer trött. Försämringarna märks på mina blodvärden, som igen har gått åt fel håll.

Har idag träffat läkare för att följa upp min behandling. Cancerfaktorn har ökat igen och ligger nu på 556, vilket är en ökning med 15 procent. Även levervärdena har försämrats. Immunförsvaret hämtar sig varje gång, men hemoglobinet fortsätter att ligga för lågt.

Min läkare kände på buken. Levern är förstorad.

Taxotere verkar ha slutat hjälpa och det tror jag har hänt ganska nyligen. Är övertygad om att Taxotere hjälpte i början, eftersom jag känt mig mycket piggare. Jag ska få en till Taxoterebehandling kombinerat med Xeloda, nu på måndag. Ibland kan det hjälpa att kombinera två olika cellgifter.

Min läkare skickar remisser för skiktröntgen och magnetkameraundersökning. Om tre veckor får jag tydligare svar på vad som har hänt i min kropp. Då bestäms också om jag ska byta behandling. Alternativet till Taxotere heter Halaven, ett nytt cellgift som jag tidigare skrivit om. Om inte det hjälper heller, så finns det inte så många möjligheter kvar. Min cancer har cellgifterna aldrig lyckats slå ut helt. De cancerceller som överlever behandlingarna blir bättre och bättre på att överleva. Så jag känner det som om denna förbannade cancer kommer att bli min död.

Frågade om var jag får den bästa vården. Om det finns andra behandlingar någon annanstans i världen. Min läkare svarade att Sverige ligger mycket bra till och dessutom ger Stockholm och Uppsala den bästa vården. Se t.ex SKL-undersökningen.

Några landsting har tidigare infört restriktioner, så att cancerpatienter inte tillåts få alla behandlingar av kostnadsskäl. Detta gäller inte Stockholm och Uppsala. Här är det inte pengarna som styr när det gäller insatta behandlingar, utan möjligheten att förlänga livet/bota.

Det pågår ständig forskning, både på basnivå och för klinisk användning av nya läkemedel. Finns någon studie som pågår med nya läkemedel, så finns möjligheten för mig att delta. Minst en gång om året träffas cancerforskare från hela världen för att berätta om sin forskning. Då får bröstcancerläkarna en överblick över vilka behandlingar som finns och vad som är på gång. Det är en konferens i Stockholm nu i september. Sedan är ett större möte i USA strax före jul.

Det pågår ofta också studier med helt nya substanser. Jag tror de kallas FAS 1. Då prövas ämnena på olika cancerformer, för att pröva om medlet verkar. Här är riskerna större och möjligheten att bli hjälpt som patient inte lika stor. Men en sådan studie kan innebära en liten möjlighet. En kan också pröva att kombinera två olika läkemedel, för att plus ett kan bli tre. Kombinationen kan ge en starkare effekt än varje cellgift för sig. Det är därför jag igen ska få Xeloda

Dagens besked är tungt, men jag var lite förberedd. Frågade min läkare om det finns något hopp för mig och det tyckte han absolut. Han tyckte också det var bra att jag jobbade bara det inte blev för mycket.

Känner mig just nu ganska tom. Min syster och jag gick efter sjukhusbesöket ut på stan och handlade fisk och grönsaker. Är trött, men det var ändå skönt att röra sig fysiskt. Att promenera är ett sätt att tillåta olika tankar att komma fram. Sorgen finns där och också min ständiga fråga: Hur länge får jag leva?

Ovanstående skrev jag när jag kom hem från city och min syster lagade mat. Nu har det gått några timmar. Min syster har åkt tillbaka till Stockholm. Jag skulle egentligen ha åkt med och gått på konsert i kväll. Kände att det blir för mycket. Behöver fokusera på mig själv.

Jag har ringt och berättat för både min mamma och min dotter om försämringarna. Det är alltid jobbigt att ringa och ha negativa besked.

Jag orkar helt enkelt inte ringa och berätta för fler, för det är ofta en plåga för mig. Har vänner som avlastar sig sin smärta genom att kontakta andra. För mig är det ofta tvärtom en anspänning. Mycket lättare om andra frågar. Då har den andre tagit initiativet och får klara av mitt svar. Det är ett skäl till att jag bloggar. Andra väljer ju om de vill gå in på min blogg. Jag är alldeles för rädd att vara till besvär.

Tidigare har jag skrivit om att det är helt OK för min dotter att jag bara kommer dit och är. Det känns så bra att det är uttalat. Annars har jag ofta känslan att jag ska bidra med något när jag träffar andra. Har fler vänner där det är uttalat att det är OK att bara få vara. Mår bra av det. Fortsätter försämringarna, vilket är troligt, så kommer jag att klara mig mindre och mindre själv.

Fotot på svart Stockros har jag hämtat från webbsidor från Sibbarps gård. Under några år hade jag svart enkelbladig Stockros på min gamla tomt. Gillar den nästan svarta färgen. Den innehåller så mycket.