lördag 10 september 2011

Min dåtid, nutid, framtid

Jag trodde att jag skulle bli bättre, kände att tröttheten minskade och att kraften återvände. Men det var bara tillfälligt, bara några sommarveckor. Hoppades att framöver få vila lite från cellgifter, kanske få behandling var fjärde vecka istället för var tredje. Tänkte att om jag bara håller igång, gör min yoga…… Men det var visst bara mina drömmar, mina förhoppningar, mina små förhoppningar.

Istället är jag nu tillbaka i ännu mer av tung ovisshet. Är det meningsfullt att få ytterligare en omgång med Taxotere? Visserligen kombinerat med Xeloda, men hjälper det mig? Eller blir cellgifternas konsekvenser i min kropp bara mer av elände, av trötthet, av naglar som värker och förlorad känsel i händer och fötter? Får jag någon nytta av cellgifterna?

Är det meningsfullt att göra yoga och promenera till jobbet. Kan jag lika gärna ta bilen och ge upp lite mer? Kan och orkar jag överhuvudtaget tro på att det finns något som kan hjälpa mig. Eller är jag på väg in i dödens dimmor?

Men har jag något val? Vill jag välja bort behandlingar som kanske kan hjälpa? Vill jag välja bort motion som stärker? För stunden kanske, men inte för livet? Uppgivenhetskänslorna är starkare, men min läkare sa att det finns hopp.

Försöker skriva om hur jag tänker just nu. Vet inte hur det känns i nästa stund. Förbereder mig nog ständigt för min egen framtid, men vet ganska lite om hur jag kommer att reagera och vad jag vill i morgon. Vad är att vara sann mot sig själv, kan en det? Tror att mitt dagliga utrymme att välja vad jag vill göra krymper, att min energi minskar, att orkeslösheten breder ut sig. Men vet också att dagsformen växlar även i nerförsbacke.

Livets känslor och möjligheter är så relativa. När jag bara fick Xeloda, kände jag mig trött av behandlingen. Fick göra några uppehåll och spred ut behandlingen till att omfatta fyra veckor istället för tre. Då gick jag på Friskis och Svettis och orkade nästan leva normalt. Ändå var det förstås tungt. Men det som var tungt då går inte att jämföra med det som är tungt nu. Nu längtar jag tillbaka till då. Och samtidigt är säkert mitt nu mycket bättre än mitt framtida nu. Jag orkade mitt då, orkar lite mindre men orkar ändå mitt nu. Har jag något val?
Ska en överhuvudtaget tänka i nyttotermer? Mänskligt liv = kalkylerad nytta!!! Min stund på jorden är såväl då som nu. Och ibland bara sorgen finns där. Och energin finns ibland också där, om jag vill och vågar.

4 kommentarer:

  1. Britt, blir både tagen och gripen av det du skriver. Känner ju igen en hel del av dina funderingar, även om jag själv inte (åtminstone hittills) fått så dystra besked. Håller verkligen med om också, som du skrev igår, att det är lättare att tala med människor om denna sjukdom om de frågar själva - jag har svårt att lasta det i knät på dem (i alla fall känns det så).
    Hoppas, hoppas, även om det ser tungt ut, att du lyckas, med all din kämpaglöd! Tänker ofta på dig, även om vi inte känner varandra personligen.
    hälsn
    Åsa Tillberg

    SvaraRadera
  2. TACK Åsa.
    Jag mår gott av att få återkoppling på det jag skriver.
    kram
    Britt

    SvaraRadera
  3. Hej! Hittade just din blogg när jag googlade i ett jobbärende (mer om detta strax) och fastnade helt, bara läste och läste... Så skönt i detta brus av fluff och o-genomtanke att "möta" någon som skriver som jag (nästan) tänker! Klokt och sansat men med både politisk och personlig glöd emellanåt. Hit kommer jag gärna tillbaka.

    Så, det där jobbärendet: jag är översättare och språkgranskare, och söker en person som genomgår cancerbehandling. Denna person ska läsa igenom några texter ur en läkemedelsstudie (om ett cancerläkemedel) och sedan svara på frågor om texternas begriplighet. Det är inte svårt, tar max 1-2 timmar och en liten ersättning (presentkort) utgår. Vill du hjälpa mig med detta, eller vet du någon annan som skulle kunna vilja? Skicka i så fall ett meddelande till: post.ida(snabel-a)gmail.com. Stort tack på förhand! /Ida Johansson

    SvaraRadera
  4. Hej jag följer din blogg. Har skrivit ett inlägg förrut. Tycker att du verkar så stark. Hoppas nu att dom ger dig någon bra cellgift som biter. Försök att fortsätta att leva som du gjort nu om du orkar. Vet var du går igenom, fast jag har "bara" varit sjuk i tre år. Även om jag inte känner dig, såhåller jag mina tummar för dig.
    Mvh Lisa C

    SvaraRadera