torsdag 18 augusti 2011

Trötthet

Har känt mig trött och lite uppgiven sista dagarna. Försöker kämpa på med att gå, cykla, yoga, gå i trappor men det känns just nu som om mitt motionerande inte gör skillnad. Har också varit segare och känt mindre engagemang på jobbet.

Nu är snart tredje veckan efter semestern avklarad, men har fortfarande inte riktigt hittat min energisjäl i jobbet. Hoppas att detta bara är en tillfällig formsvacka. Mitt intellekt påminner mig om att det inte är särskilt konstigt om jag är trött efter alla känslomässigt starka både positiva och negativa besked under sista året.

I går var jag och pratade inför ca 30 medarbetare på en förskola. Efteråt kände jag mig inte särskilt nöjd med min insats.

Idag fick jag ett mejl från förskolechefen med detta innehåll

”Tack för en kanoninsats igår. Har hört flera positiva röster under morgonen kring din insats.”

Så det jag tänker och känner själv, märks inte alltid utåt. Liksom många andra väluppfostrade människor har jag lärt mig att inte visa det jag bär på. Detta kan vara bra i vissa sammanhang som igår när jag träffade en personalgrupp som jag inte har någon relation till, men dåligt vid andra situationer.

När jag cyklade under järnvägen i morse var cykelvägen omdragen igen. Denna gång på ett positivt sätt. Januari 2007 när jag flyttade in i min nuvarande lägenhet hade arbetet med en ny viadukt under järnvägen redan påbörjats. En ständig ström av gående och cyklister har sedan dess fått vänja sig vid att ständigt få ta sig fram på nya och ofta branta, grusiga och smala vägar. Bilisterna får ta en lång omväg. I december i år ska allt vara färdigt. I morse fick jag svischa fram på den nästan färdiga cykelvägen. Det var härligt att äntligen få cykla på en smidig och nästan säker underfart . Den som väntar på något gott väntar sällan för …..

Tänker att det är lättare att stå ut med svårigheter när målet blir positivt. När det gäller mina cellgiftbehandlingar så tror jag inte att målet blir lika positivt. Jag tror alltså att den bröstcancer jag har kommer att bli min död. Jag har en ytterst liten tro på att jag ska kunna bli frisk, utan tänker framförallt på två olika alternativ.

Antingen så dör jag för att det inte finns några cellgifter som kan hjälpa mig. Eller så dör jag för att min kropp inte längre klarar av de cellgifter som slår ut cancern.

Det kanske inte är så konstigt att jag känner mig trött och sliten.

2 kommentarer:

  1. Du har mycket att kämpa för. Sänder dig många styrkekramar. Tali

    SvaraRadera
  2. Tack Tali. Tar emot allihop. kram
    Britt

    SvaraRadera