Följetongen om mina fötter: I morse var stortårna bättre och lilltårna sämre. Återigen vaggar jag fram. Usch och fniss över att jag känner mig som en Anka.
Många hör av sig om min blogg, vilket jag blir glad för. Var förut lite orolig över att få färre samtal, när det går att läsa på min blogg hur jag har det. Men det har blivit tvärsom. Får många reflektioner från vänner och dessutom frågor från andra cancerpatienter. Precis så vill jag ha det .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar