En del i att vara människa är att jämföra sig med andra. För att försöka förstå sig själv, få svar på frågan, vem är jag och förstå det samhälle jag lever i, så behöver jag jämföra mig med andra. Om inte andra människor finns så finns inte jag heller. Problem med jämförelser blir det däremot ofta om man lägger mycket värderingar i jämförelsen, såsom fult/snyggt, bra/dåligt, rätt/fel, frisk/sjuk, klok/dum.
Här kommer för mig ordet lagom in. Det gäller att jämföra sig lagom mycket om det är möjligt. Ständiga jämförelser med andra kan bli en form av tävling och en förenkling av vad det innebär att vara människa, att saker är svart eller vitt. För mycket av tävling och ytligheter leder till stress och att människor mår dåligt och blir sjuka. Och jag tror att vi i Sverige idag jämför oss alldeles för mycket med varandra.
Samtidigt leder jämförelsen till att jag kan njuta av mycket i mitt liv. Jag kan glädjas åt att få en mycket bra cancervård, att jag har ekonomisk trygghet och oberoende, och att jag ofta har möjligheter att välja både vad jag ska göra och hur jag ska göra. Och jag kan önska och arbeta för att välfärden är mer jämlikt fördelad. I jämlika samhällen mår människor bättre än i ojämlika.
En fördel med att jämföra sig med andra är också att det gör att jag kan försöka sätta mig in i vad jag kan förvänta mig av mitt liv. Till exempel om jag jämför min bröstcancer med andras bröstcancer kan jag försöka förstå hur sjuk jag är och vad jag kan förvänta mig av min framtid. Likaså kan jämförelser medföra att jag lär mig mer om vad jag är bra på och kan bidra med i möten med andra och i samhället i stort. Även i detta finns faran att min förväntan blir min sanning, som gör mig blind för andra utvägar och livets komplexitet.
Det mest positiva med att jämföra sig med andra tycker jag är att det ger perspektiv på mig själv. Det sämsta att jag känner mig missnöjd med mig själv och nedvärderar mig som människa och komplex varelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar