Skälet till att jag bytt cellgifter för 2 veckor sedan, är förändringar i några av ((mina) dom sitter ju i mig men jag avskyr att skriva mina, jag vill inte att någon ska behöva ha dessa)) skelettmetastaser(na). Den största förändringen var i svanskotan. När jag bytte medicin var jag inte orolig för att den inte skulle hjälpa, utan kände tillit. Min oro handlade istället om biverkningar av cellgifterna. Skulle jag orka jobba, hur skulle det gå med mitt immunförsvar? Jag har efter behandlingen haft bra ork och känt glädje över det. Har t ex varit tre gånger på Friskis o Svettis-jympa. Däremot känner jag nu av min svanskota. Den känns som om jag ramlat på isen eller liknade. Ingen direkt värk, men den känns och gör sig påmind. I helgen har svanskotan, cancern gjort sig påmind varje steg jag tagit. Har då tänkt:
1 Hjälper dessa cellgifter eller måste jag byta? oro,oro, arg, gråt
2 Är det själva behandlingen som gör sig påmind. Enligt biverkningsbeskrivningen kan man känna av själva behandlingen. Kanske cancercellerna dör och det är när jag slipper hemskingarna som det känns? Yippi ! bort med skräpet, morr, morr..
3 Känner jag av dessa kotor för att alla cancerceller inte dog direkt, så att några små elakingar delar på sig och ger sig till känna? Nästa o nästa därefter behandling så ska dom bort. Bara lite oro. Och lite tillit. Det går nog bra det här...
Så har jag pendlat i mina tankar och känslor. Och idag har inte svanskotan gjort sig påmind lika mycket. Kanske är det punkt 2 som gäller. Jag känner mig alltså lite bättre till mods idag än i går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar