Uppfostran kan handla om att klasstillhörigheten ska synas. Det tycker jag är negativt. Men uppfostran kan också handla om att en får lära sig att inte kränka andra. Det är däremot positivt. Det är helt enkelt inte OK att jag säger allt jag tänker.
Satt och pratade med två kompisar om detta för en knapp vecka sedan. En av oss blev änka när hon fortfarande förvärvsarbetade. Hennes man dog i en hjärtinfarkt. Hon berättade hur hon kunde formulera tankar när hon träffade par som såg ut att trivas ihop: ”Ni ska minsann inte vara säkra på att ni får ha varandra så länge till. En av er kanske dör i morgon.” Att tänka så och också bejaka att sådana tankar kommer är självklart helt OK. Däremot får en inte säga så till andra.
Att häva ur sig saker för att skada andra när en själv mår dåligt, kan säkert lindra för stunden, men den lindringen går snabbt över. Det är bättre att på ett mer medvetet sätt försöka uttrycka och dela sitt elände med andra.
Det är inte heller OK att uttrycka sig förklenande om andra grupper. För några dagar sedan bloggade jag om en avhandling,
Vi som inte dansar på borden där jag berättar om hur några arbetskamrater uttrycker sig förklenande om lesbiska kvinnor.
I Ungdomsstyrelsens rapport
HON, HEN, HAN finns många berättelser om hur unga människor känner sig kränkta av arbetskamraters uttalanden om könsidentitet och sexuell läggning. Här är en kort beskrivning av Mickes erfarenheter:
Micke, valde att helt hoppa av utbildningen till socionom. Anledningen var dels att Micke upplevde det obehagligt med alla gruppdiskussioner och lektioner som gick ut på att tala om utsatta människor (ickeheterosexuella, icke-vita, invandrade, låginkomsttagare etcetera) som en annan sorts varelser, inte som några att identifiera sig med (eller kanske till och med någon i gruppen).
När Micke försökte påtala problemet betraktades hen som besvärlig och ovälkommen och hen valde slutligen att avbryta sina studier och hoppa av.
I samma rapport framförs också många HBT-personer känner rädsla och oro på jobbet. Att vara dold på sin arbetsplats, det vill säga att inte låta sina kollegor känna till att man är en hbt-person, innebär ofta rädsla eller oro för att bli ”avslöjad”, vilket förutom att kollegorna får reda på ens identitet också innebär att man kan anses vara lögnare. Det skapar skuldkänslor.
Rädsla för att bli särbehandlad är också en av orsakerna till att inte komma ut för sina kollegor. För många försvinner dock inte känslan trots att man är öppen. Ständig rädsla är energikrävande och väcker troligen starka känslor av utanförskap och ensamhet.
Jag har tidigare också bloggat om rapporten
Att färgas av Sverige. I denna rapport berättar färgade unga kvinnor om återkommande erfarenheter att bli utsatta för sexuella trakasserier i olika sociala sammanhang, inte minst av personer i myndighetsställning. Färgade unga män har flera erfarenheter av att kontinuerligt utsättas för brottsmisstankar och våldshandlingar av poliser och väktare. Erfarenheter av rasistiskt våld är mer förekommande bland killar och unga män än tjejer.
Rasistiska skällsord är ett återkommande erfarenhet. Alla intervjupersonerna i rapporten ser detta som ett stort och återkommande problem i deras vardag. Så här säger en ung färgad kvinna
”Neger är inget man skall säga i min närvaro. Det är verkligen kränkande, och brist på respekt, och man behöver inte fråga ’varför, varför’. Om de frågar mig om de får säga neger, och jag säger nej, då bör det räcka.”
Och så här säger en ung färgad man:
”Jag har upplevt att det är svårt att säga emot när ordet ”neger” används, för de är oftast flera än en. Man var ensam, och man tog åt sig, men de kunde ändå fortsätta, så man kunde inte säga någonting. Man känner sig kränkt när någon säger ”neger”, man sänker en annan människa på en helt annan nivå, på en helt låg nivå. För mig tänker jag på slav, när man säger ’n-ordet’. Det finns också svarta som säger ordet, och då är det viktigt att även svarta förstår och får kunskap om varför man inte skall nedvärdera sig själv."
Lika självklart som att en inte ska använda ordet ”neger”, är att en inte ska använda orden ”lapp” eller ”zigenare”. Dessa ord kränker och förnedrar och är en del av majoritetsbefolkningens krav på underordning av olika grupper. En ska i alla sammanhang använda de ord som olika grupper och individer själva använder.
I rasistiska och främlingsfientliga grupper påstås det ofta att ett visst språkbruk döljs för att en ska vara politiskt korrekt. Jag menar att allt tal om politisk korrekthet egentligen handlar om att en vill behålla sitt maktövertag och fortsätta kräva att vissa grupper ska underordna sig.
Det är aldrig synd om människor för att de inte får säga och bre ut sig med allt de tänker. Vissa saker som en kan tänka får en helt enkelt hålla tyst om. Det är aldrig OK att kränka och trakassera andra.
