Däremot har jag lite egen kraft att ta mig upp
och komma igång. Fastnar i viloläge, som egentligen aldrig är riktig vila. Är
bara trött. Morgnarna hemma har ofta varit hemska. Jag har kräkts, hulkat och
haft diarré. Känt mig som en riktigt gnällig hund. Gnytt, uttalat ”jag vill
inte” och hulkat.
Orken till att blogga, läsa och ringa andra
har varit minimal. Saknat drivkrafter. Kanske har det lättat något pyttelite
sista två morgnarna, innan jag börjat göra mig i ordning. Har känt lite mer
hopp över att något ändå ska bli bättre för en stund. (Det är inte så att allt
blir sämre hela tiden, men när en del bli lite bättre försämras jag på anda
sätt så helheten försämras).
Läste tidigare blogginlägg och såg alla
stavfel och lite konstigheter. Funkar inget bra att blogga i sängen. Ska
försöka sitta vid ett bord istället. När jag frågar min onkolog hur länge jag
får leva, så svarar han att det beror på hur mycket jag rör mig och är aktiv.
Följer jag min kroppsliga längtan att bara vila, så kan mitt liv ta slut
väldigt fort.
Under några dagar har jag känt för att ”ge upp”.
Känns meningslöst att fortsätta kämpa med mat, motion och att ”göra något”, när
kilona ändå rasar, musklerna försvinner och matsmältningsproblemen bara
fortsätter. Detta är ett skäl till att jag bloggat lite.
Men jag får också lite energi då och då.
Vänner har hjälpt mig med växterna på balkongen, så här kommer några bilder.
Längtan för mig kan vara så mycket olika saker.
Från att helt vilja lägga mig ner och ge upp till att ta ett foto på min
Fredsros.
Dagens blommande Fredsros |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar