Jag orkade gå och hämta min medicin själv. Apoteket Samariten ligger bara cirka trehundrameter bort och är öppet varje dag mellan 08.00 – 22.00.. Min avsikt var att börja laga mat när jag kom, potatissallad med pepparrot, sparris och lövbiff. Var för trött, så det fick bli lite en kopp kaffe och vila.
Efter en halvtimmesvila började jag skala på potatis. Satt på en pall och kämpade med potatisskalaren i min eländiga högerhand. Det gick långsamt medan tårarna rann.
Fortsatte med att pressa citron, riva pepparrot, hacka purjolök, koka sparris, plocka ur halva diskmaskinen. Tårarna fortsatte rinna. Orkade inte göra klart utan slängde ner färdigkokt potatis och sparris i dressingen och gick och vilade igen.
Tillbaka vid spisen ville jag inte ha den nyinköpta ekologiska lövbiffen. Magen blev orolig vid blotta tanken. Rökt skinka var också helt fel. Gjorde klart potatissalladen, hällde upp ett stort glas grapejuice och lade en italiensk rökt korv på brickan. Åt på balkongen. Korven fick ligga kvar. Kände nästan mig värd en bragdmedalj för mitt eget eländesslit för att klara själv. Är nöjd med förra bloggen om ilska och inte bara ”tycka synd om mig själv” och gråta.
Visst:
• Jag tror att behandlingen hjälper så att cancercellerna i levern slås ut
• Jag har ”världens bästa” sjukvård på tusen meters avstånd.
• Jag har mat, vänner, jobb, bra bostad.
• Det blir bättre om några dagar
Men jag tillåter mig ändå att just nu känna ilskan över cancerhelvetet och vidriga biverkningar. Jag vill inte bli tröstad.
Jag är övertygad om att all utlevelse av mänskligt humör (inom rimliga och lagliga gränser förstås) :) stärker upp psyket. Jag lever lite efter principen "det som kommer får ta plats när det kommer". I praktiken innebär det alla sorters känsloyttringar under en o samma vecka, eller ibland en o samma dag. Ilska, gråt, glädje, otålighet, ångest (detta mindre nu än tidigare) osv... Hamnar jag på skuggsidan FÖR länge brukar jag lösa det med att "tvångsroa mig". Då sätter andra krafter igång och jag hittar livsglädjen igen. Har som du varit bröstcancersjuk i en herrans massa år och jag har insett att många av oss hittar sina egna vägar att stå ut och hålla igång livsglädjen. Följer din blogg då o då och beundrar din gnista. Ok jag ska inte trösta men dock... All värme och sympati till dej! :) /Berit
SvaraRadera