Tack alla som hör av sig på olika sätt, via samtal, mejl och kommentarer. Trots att jag är van att prata om den cancer jag har, så har det känts lite osäkert att blogga på detta sätt. När det stått om mig i lokaltidningen, så har jag räknat med att många har läst. När jag nu bloggar så vet jag inte hur många och vilka som läser. Det skulle kännas som att vara ensam synlig i en värld med många osynliga om jag inte fick återkopplingar på olika sätt.
När jag var barn och ungdom var jag ofta rädd för att uttrycka saker. När jag inte visste vad jag skulle säga, utan höll på och velade mellan en massa olika ansatser till samtal, så valde jag ofta att vara tyst. Var rädd för att såra eller säga ”fel sak”. Kan fortfarande tänka så men för det mesta väljer jag att tala istället för att tiga. Tänker att ibland kan tiga vara ”guld” men oftast är tala ”guld”.
Med en sådan sjukdom som cancer, så är en förutsättning för att jag ska kunna vara närmare vän med någon att vi har pratat om den sjukdom jag har. Och det är andras val om de vill prata med mig om min sjukdom. Tänker också att det kan inte bli ”fel” om andra vill prata med mig om de bryr sig om mig. Och jag har heller aldrig under dessa 16 år känt att det blivit ”fel” när andra pratat med mig om den cancer jag har. Tänker att rädsla för att säga fel saker är det största problemet i mänsklig samvaro. Så tack alla som ”vågar”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar