Tack alla härliga vänner

Ibland känner jag mig ensam, cancerbesmittad och ännu mer ensam. Och så får jag ett bra telefonsamtal, ett underbart email eller träffar någon som det just då går att prata med om allt. Och så försvinner alla urkiga känslor och tankar.
Sverige är ett av de mest individualistiska länderna i världen, och om jag minns rätt det land där det är vanligast med enmanshushåll. Och jag är ett av dessa. Det är en stor och viktig fördel att inte vara ekonomiskt beroende av andra, men socialt behöver vi varandra. Det finns för mycket rädslor som gör att människor döljer saker ...
T ex rädslan att berätta om egna svårigheter och att istället helt dölja sina egna skavanker. I dagens samhälle finns en förväntan att lyckas som individ och bli lyckad. Balansen mellan vad jag ska berätta om mig själv och vad jag ska hålla tyst om är ibland svår, för att inte förminska sig själv och inte heller bli förminskad av andra.
Jag har valt att berätta offentligt om min bröstcancer, för det har passat mig. Samtidigt vet jag att många låter bli att tala om sina sjukdomar för att inte riskera att få en sjukdomsstämpel i pannan. Jag är också rädd för den sjukdomsstämpeln, är rädd att ses som den cancersjuka Britt. Första gången det stod om mig och cancer i tidningen var efter cellgiftsbehandlingarna 1999. Denna artikel har följts av flera och jag har inte ångrat detta. Tycker att jag framförallt upplevt många positiva möten med människor som bryr sig och tror att jag gjort rätt för min egen skull.
Jag har fått leva länge med cancer och ett skäl är nog att jag varit öppen om sjukdomen både för mig själv och för andra. Kraften och energin kommer ofta av att jag tillåtit mig vara ömklig och kommit igenom till mer positiva känslor.
Tack alla härliga vänner..