Man hinner tänka mycket under ett jympapass. När jag cyklade och sedan jympade idag tänkte jag på alla föreställningar vi människor har om oss själva och om andra. Min föreställning om cancer var, att drabbades man så var risken stor att man dog ganska snabbt. När jag drabbades sommaren 1994 var jag rädd för att inte få uppleva nästa sommar. Jag har också en massa föreställningar om hur kvinnor är och hur män är, hur människor födda i Sverige eller i Indien är, hur unga och gamla tänker o.s.v.
Föreställningar om andra kan vara bra för att ha en beredskap över olika saker som kan hända. Det kan också vara bra för att veta ungefär hur man ska bemöta människor som har andra vanor än ens egna vanor.
Men föreställningar begränsar oss också. Efter de starka cellgifter jag fick första halvåret 1999 trodde jag inte att jag skulle kunna jympa alls. Jag försökte springa någon gång, men gav upp p.g.a. av smärta i höften efter bara några meter. DEå hade jag ändå värmt upp innan. Det var en kompis som såg till att jag kom igång. Jag har också begränsats av alla föreställningar andra människor har om mig som kvinna, som f.d. kommunalråd och som medelålders etnisk svensk tant. Jag försöker granska mina egna föreställningar om mig själv och andra och önskar att många fler gjorde detta.
Föreställningar behövs som sagt, bland annat för att vi har olika medfödda och inlärda begränsningar och olika ekonomiska möjligheter. Föreställningarna om vad människor som varit sjukskrivna kan göra kan vara absurda, både åt ena och andra hållet. Men visst skulle livet vara mycket friare om vi kunde bli av med alla gamla unkna föreställningar/fördomar om vad olika individer klarar och kan.
Detta och mycket mer tänkte jag på under jympan. Men jag kände mig också riktigt befriande lycklig över att min kropp fungerade bra och jag klarade och orkade allt utom plankan.
Hej Britt! Detta är förstagången jag över huvudtaget är inne på en blogg och jag är glad att just din skulle bli den första. Jag tycker det är fantastiskt att du så öppet vill förmedla dina tankar och det känns som om vi pratar med varandra, även om vi gör det på telefon också. Ditt senaste läkarbesök måste ha varit jobbigt, du har fått oroande labb-besked, men man vet ännu inte hur man ska tolka det. Och jag som till alldeles nyligen trodde du var utanför farozoonen... Jag kan bara hoppas och tro att du fortsätter attleva länge, länge, och att du orkar behålla din positiva syn på livet. Stor kärleksfull kram från Astrid.
SvaraRaderaJag känner mig utvald att vara den första som du följer bloggen hos. Vilken härlig känsla att få vara utvald, hoppas alla människor känner sig positivt utvalda då och då. Och tack för att du alltid finns där som en uppriktig och stödjande vän.
SvaraRaderaKRAM
Detta har jag klippt in från en kompis som försökte men inte lyckades lägga in kommentarer.
SvaraRadera"Hej Britt! Nyligen hemkommen från skidsemester i Österrike läser jag min livs första blogg. Fortsätt skriva! Vill tala om att jag alltid beundrat dig.....för din styrka att tackla din cancer/offerrollen är inte din........för att du alltid står upp för det du tror på.
Kram från Gitte"