Kort om dagsformen

Klockan är 23.30 och jag ska precis börja blogga. Har massor med saker jag vill skriva om men det får bli en annan dag.

Så här har min dag varit. Sovit halvdåligt, till skillnad mot natten innan och slutet av förra veckan då jag sovit gott. Försov mig till ett jobbmöte som började klockan nio. Kändes helt OK att komma först till tio. Kropp och själ får ta den tid som behövs, om jag inte absolut måste vara på ett möte vid en viss tid.

Tog bilen eftersom orken inte räcker till att gå/cykla. Hoppas kunna cykla i morgon när jag inte behöver åka runt till flera ställen. Idag skulle jag till labb. Hade missat att jag därefter hade ett möte med två chefer. Efter ackisbesök blev det därför biltur tillbaka till jobbet . Hann vila en halvtimme före chefsmötet.

Som jag tidigare skrivit är inte matlusten den bästa. Kombinationen arbetskamrat som hade hemgjord paj i pajform med till jobbet och ostekt lövbiff hemma i kylskåpet gjorde att jag svängde förbi IKEA efter jobbet. Köpte 10 små pajformer, några blomkrukor, 6 stora dricksglas och en halvliters ståltermos.

Väl hemma strax före sex gjorde jag pajdeg på dinkelmjöl och smör. Enligt information på nätet göder vetemjöl och socker candidasvampen, därav dinkelmjöl i pajdegen. Därefter vilade jag i varm sol på balkongen i en halvtimme.

Så gjorde jag klart pajskalen och satte in i ugnen. Stekte lövbiff, lök och salvia. Tinade broccoli och lite spenat. Blandade ägg, lite mjölk, lite sky, lite salt och övriga ingredienser. Hällde på omelettröran i 10 st halvfärdiga pajer, strödde över ost och så in i ugnen. Lövbiffen hade jag skurit i fina bitar.

Kvart över nio var mina egenkomponerade pajer klara. Var lite orolig för att det inte skulle smaka så gott som jag fantiserat om. Det blev gott, så nu har jag 9 matportioner varav 7 i frysen att se fram emot att få äta.

Innan detta bloggskrivande har jag också pratat med en kompis och gått igenom mejlen. I morse visste jag väldigt lite om min dags innehåll. Nu har mycket rullat på efter hand. Är mycket trött, men kan konstatera att jag faktiskt har klarat att stå på bena och vara aktiv i många timmar. Är på väg tillbaka med orken efter Taxoterebehandlingen. Känns bra.

Junisommar i min gamla trädgård

Nationaldagen

Det är nog ungefär tjugu år sedan Vänsterpartiet Uppsala beslutade att partiet skulle ha med svenska flaggan på 1 maj demonstrationerna. Det fanns två skäl till beslutet. Dels att nazister och främlingsfientliga partier inte skulle ha ensamrätt på flaggan, dels att vårt 1 majtåg innehöll många andra etniska och nationella flaggor. Vi skulle helt enkelt sluta med Jante när det gäller den svenska nationssymbolen.

För ungefär femton år sedan började Uppsala kommun ordna olika aktiviteter på nationaldagen 6 juni. Kommunen inbjöd till underhållning, delade ut små svenska flaggor och hade en särskild ceremoni för nya svenskar på slottet. Jag bejakade som kommunalråd dessa aktiviteter.

Idag är det 6 juni. Schlagerälsklingen Eric Saade sjunger på St: Erikstorg. Uppsala kommuns nationaldagsfirande sker i Parksnäckan. Samtidigt pågår en antirasistisk demonstration, med efterföljande fest i stan. Möjligheterna till aktiviteter är alltså många och jag är egentligen inte principiell motståndare till någon aktivitet. Mina biverkningar gör att jag inte orkar gå på något, men jag är däremot inte säker på att jag deltagit om krafterna räckt till.

Jag har tidigare flera gånger bloggat om uppdelningen i goda och onda, i vi och dom, Goda och onda finns inte och här kommer flera skäl för mig att inte delta idag.

Under slutet av nittiotalet var jag djupt involverad i att ta fram en integrationspolicy för Uppsala kommun, där fokus var att forma ett vi utan att för den skull skapa ett dom. Policyn blev bra och jag lärde mig en hel del om integration m.m.

Jag inser nödvändigheten av att arbeta med en gemensam identitet och stolthet. Vänsterpartiet kallade sin valkampanj ”hålla ihop”. Det kändes riktigt . Tillsammans är vi starka är också en klassisk kvinnopolitisk paroll. Människor behöver enas för att bekämpa nazismen, fascismen och andra odemokratiska totalitära krafter.

Nazitysklands förskräckliga konsekvenser borde inte mänskligheten behöva uppleva igen. Därför är det också bra med antirasistiska demonstrationer. Lär av historien är en annan bra paroll. Vi måste ibland bygga ett vi för att försvara nationalstaten Sveriges framgångar och motverka nedrustningen och privatiseringarna. Likaså för att stå enade i kampen mot rasismen. Enighet ger hopp, mod och styrka.

Samtidigt är det farligt med för starka vi. Riskerna är att:
• Kritik inte tillåts för att vi är så bra. Ingen får komma och skrapa på denna vackra yta. Sårbarheter ska döljas för utomstående i partier, nationer, etniska grupper, församlingar, företag, organisationer. Annars syns det att vi inte är bättre/förmer än dom andra. (Samtidigt så tror jag att vi ibland är bättre än dom, att det finns bra saker hos oss, som andra kan lära av. Men det är också vice versa, dom kan vara bättre än oss.)
• Jag vill tillhöra normen, vara den goda och inte se konsekvenserna av mitt eget agerande. Ett synliggörande av mina svagheter måste därför förhindras och jag försvarar därför vi:et. Jag vill fortsätta må bra av denna härliga känsla och glädje över att jag står på de godas sida.
• Tillsammans är vi starka och kan försätta berg. Vi tappar denna härliga kraft om någon kommer och påpekar att vi också har ett ansvar för att det ser ut som det gör, för att främlingsfientlighet och vithetsnorm råder, för att individualismen och skattesänkningar också gynnar mig, för att jag också är en belastning för miljön etc.

Jag tror därför inte på när politisk handling bara handlar om att vifta med svenska flaggan och uttrycka glädje för Sverige som välfärdsland och demokrati, att bara kritisera borgarregeringen för allt elände eller att lägga allt ansvar för främlingsfientligheten och rasismen på andra.

Idag slapp jag ta ställning till nationaldagsfirandets olika aktiviteter och det känns skönt. Jag vill inte gå ut och beblanda mig med andra som gläds och är stolta över sina aktiviteter. Jag vill inte skrapa på ytorna och ifrågasätta idag. Men jag kommer fortsätta vara en kritiker. Glädje och stolthet behövs, men också kritiska frågor och reflektion över det egna agerandet.

Mer nuläge

Idag hade jag tänkt skriva om nationaldagen och det kommer. Däremot tränger en massa andra tankar på, så nu kommer lite mer om dagstillståndet.


Jag orkade gå och hämta min medicin själv. Apoteket Samariten ligger bara cirka trehundrameter bort och är öppet varje dag mellan 08.00 – 22.00.. Min avsikt var att börja laga mat när jag kom, potatissallad med pepparrot, sparris och lövbiff. Var för trött, så det fick bli lite en kopp kaffe och vila.

Efter en halvtimmesvila började jag skala på potatis. Satt på en pall och kämpade med potatisskalaren i min eländiga högerhand. Det gick långsamt medan tårarna rann.

Fortsatte med att pressa citron, riva pepparrot, hacka purjolök, koka sparris, plocka ur halva diskmaskinen. Tårarna fortsatte rinna. Orkade inte göra klart utan slängde ner färdigkokt potatis och sparris i dressingen och gick och vilade igen.

Tillbaka vid spisen ville jag inte ha den nyinköpta ekologiska lövbiffen. Magen blev orolig vid blotta tanken. Rökt skinka var också helt fel. Gjorde klart potatissalladen, hällde upp ett stort glas grapejuice och lade en italiensk rökt korv på brickan. Åt på balkongen. Korven fick ligga kvar. Kände nästan mig värd en bragdmedalj för mitt eget eländesslit för att klara själv. Är nöjd med förra bloggen om ilska och inte bara ”tycka synd om mig själv” och gråta.

Visst:
• Jag tror att behandlingen hjälper så att cancercellerna i levern slås ut
• Jag har ”världens bästa” sjukvård på tusen meters avstånd.
• Jag har mat, vänner, jobb, bra bostad.
• Det blir bättre om några dagar

Men jag tillåter mig ändå att just nu känna ilskan över cancerhelvetet och vidriga biverkningar. Jag vill inte bli tröstad.

Dagseländet

Att vara vit ingår i normen om du ska ha inflytande och makt. Min vita tunga ingår däremot definitivt inte i normen. Den känns extremt avvikande och gör ont. Jag har varit ledsen och gråtit på morgonen, men just nu är jag mest arg. Arg på alla biverkningar och på cancern. Blir arg av att

• Tungan är nästan knallvit och gör ont
• Högerhanden inte fungerar att skriva med och det bara blir kråkfötter med vänsterhanden
• Kroppen känns vinglig och gången stel och håglös
Ganska skönt att känna ilska över en eländessjukdom, ilska istället för sorg och förlust.

Ringde till onkologiavdelningen i morse, så nu har jag fått ett starkare läkemedel mot candidasvampen. Hål tummen för att det hjälper, så jag slipper känslan av att svampen invaderar hela min kropp.

Mer om feminism

Från början av 1970-talet har jag definierat mig som vänster. Då fanns det många olika vänsterpartier, som hette SKP, VPK, KPML(r), Förbundet kommunist, trotskisterna. Alla hade sina motiveringar för varför just de behövde vara ett eget parti. Skillnaderna handlade om hur hen såg på revolutioner, Trotskij, Lenin, Stalin, Mao m.m. När jag hörde alla bakgrunder till alla olika partibildningar, kände jag mig mest trött. Jag uppfattade att diskussionerna framförallt handlade om vem av idolerna (ideologerna) som sagt vad vid olika tillfällen. Väldigt lite av argumentationen var anpassad till svenska förhållanden under tidigt 1970-tal och till praktiskt politiskt arbete.

Jag definierade mig som vänster och ville anpassa ideologi och politik till de orättvisor jag tyckte mig se i Sverige och i världen. Jag bestämde mig för att bli medlem i VPK, eftersom det var det mest ”jordnära” partiet. I VPK upplevde jag det som mer högt till tak och att hen fick tycka olika i olika frågor.

Nu kallar sig vänsterpartiet liksom de flesta övriga partier i riksdagen ett feministiskt parti. Och nu försöker jag föra en debatt om vad vänsterpartiet menar med feminism. Jag vill utveckla och tillämpa feministisk teori i människors vardag. Jag vill synliggöra orättvisor och maktordningar. Jag funderar över skillnaden mellan 70-talets olika socialistiska teorier och dagens feministiska teorier. Är det några skillnader? Varför blev jag så trött på 70-talsdiskussionerna mellan vänsterpartierna och kan jag acceptera att andra blir trötta idag?

Då som nu blir en del människor ursinniga när hen nämner en del ledare eller ideologer eller teoretiker. En skillnad för mig som person är att jag nu har ganska många års erfarenheter av politisk praktik, liksom av förändringsarbete i kommunen.

Dessutom har jag läst en del genusvetenskap. På 70-talet kände jag mig mest trött på alla teoretiska diskussioner. Kanske berodde min trötthet på att få hade överblick och insyn, hen svängde sig framförallt med olika begrepp och citat. Idag tycker jag att många har tagit ställning ganska oreflekterat och egentligen har ganska svaga argument för sina ställningstaganden. Tror att det nog inte är så stor skillnad mellan då och nu, en del människor låter mer än vad de faktiskt har kunskap om. Vi är helt enkelt olika och det som nog är viktigast är att föra in lite ödmjukhet i samtalen.

Om jag definierar mig som antirasistisk queerfeminist som vill se intersektionellt på olika maktordningar, så tror jag att jag dels väcker ilska och dels får en del människor att vilja sluta lyssna. Jag tror alltså inte att det är särskilt meningsfullt att partier helt definierar sig utifrån en färdig teori. Feministisk teori utvecklas dessutom ständigt. Jag tror däremot att det är bra att införa några nya begrepp. Jag har skrivit tidigare om olika feministiska inriktningar. Då hämtade jag informationen från en statlig utredning.

Det är viktigt att reflektera runt vilka begrepp som hen anser bör vara allmänbildning i ett parti. Intersektionalitet är ett sådant ord, som underlättar förståelsen av maktordningar. Jag tycker de frågor som jag räknade upp från boken Agera utan att diskriminera , lördag 4 maj kan vara en god hjälp i den praktiska vardagen.

Andra viktiga begrepp är genus. (Genus står för föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt, det vill säga den sociala konstruktionen av kön. Genus har inget att göra med det biologiska könet. ) Yvonne Hirdmans genussystem, med två grundläggande principer

1. Isärhållande (dikotomi)
2. Hierarki (rangordning)

tycker jag har bidragit till en förståelse för varför t.ex. svensk arbetsmarknad är så uppdelad. Det finns många kvinnligt könskodade yrken och många manligt könskodade i Sverige. Könen hålls isär och männen tjänar mer, rangordnas högre. Alla som kortsiktigt tjänar på att könsmaktsordningen ska fortsätta vara en reell maktordning, vill dölja att skillnaderna mellan könen är marginella och framförallt bygger på konstruktioner.

Hirdmans genussystem brukar jag för mig själv också använda för andra maktordningar såsom etnicitet eller hudfärg. Arbetsmarknaden är både könsuppdelad och uppdelad utifrån hudfärg. På 60- och 70-talet kom pizzabagarna från sydeuropa, från Italien. Nu har italienare högre rangordning än anda senare anlända invandrare och flyktingar. Framförallt kurderna har tagit över pizzeriorna. Lägst i dessa etnicitets- och hudfärgshierarkier finns som alltid romerna. De diskrimineras både på arbetsmarknaden och på bostadsmarknaden. Mörkhyade har också svårt på svensk arbetsmarknad. De förväntas framförallt städa och släpps sällan in som arbetskraft på pizzeriorna.

Min politiska kamp handlar om att vilja motverka isärhållandet och rangordningen. Då måste hen förstå hur hen kan förändra. Därför tycker jag begreppet doing gender – göra kön – är intressant. Med doing gender avses att alla är involverade i kvinnlighetsgörande och manlighetsgörande. Kön konstrueras och förändras hela tiden, på olika sätt i olika grupper och olika sammanhang. Alla som förstår koderna för hur kvinnor och män förväntas vara uppfattas som normala, men normerna förändras. Det finns många olika konkurrerande normer. Förändring av maktordningar kan åstadkommas genom en medveten kamp för att vidga normerna, synliggöra stereotyperna och tänja gränserna för hur individer tillåts uppträda. Stockholm Pride är ett suverent exempel på hur normer kan förändras och synliggöras genom olika former av utmaningar.

Så här kan ett förändringsarbete i förskola och skola genomföras enligt Marie Nordberg & Tomas Saar i boken Maskulinitet på schemat som jag tidigare skrivit om.

”Utmana stereotypa könsmönster och den komplementära könsmodellen. Peka på motsägelser och beskriv andra sätt att vara pojke och flicka . Ta tillvara den mångfald som finns och uppmuntra inte bara barn, ungdomar och vuxna till ett kastbyte, utan också till ett prövande av en mängd olika sätt att vara pojke och flicka. Beskriv också pojkars omsorgshandlingar och flickors uppror för att bryta upp den tudelade könsmodellen. ”

Jag tänker att på samma sätt som vi ständigt gör kön, gör vi också etnicitet, sexuell läggning, klass, religion, vithet, m.m.

Här kommer ytterligare en beskrivning av hur normer kan ruckas och förändras

”Scen:
Ung tonårig kvinna kommer gående sent på en tågstation, klädd som en blandning av prinsessa och dansös, med utstående tyllkjol, billiga gympaskor, med en plasttiara på huvudet och ögonen målade i svart kajal. Hon utmanar en rad normer om vad en flicka/ung kvinna ska vara och när hon ska vara det. För några år sedan var detta ett mode bland en liten grupp unga, en motnorm eller ett iscensättande, som både möjliggjordes av och utmanade det reglerade. Detta sätt att uppträda kan leda till normförskjutningar.”
Denna text är hämtad ur Eva Reimers och Lena Martinssons bok ”Skola i normer”.

Det här blev ett långt blogginlägg. Jag har nog delvis gjort det för att reda ut olika begrepp och för att för mig själv prioritera det jag tycker är viktigt. Utöver att blogga har jag ägnat tid åt barn och barnbarn, en kompis och hennes härliga odlingslott, lite inköp m.m. under dagen.

Min tunga är nästan helt vit. Det kliar i halsen och jag torrhostar. Mucostatin och vichyvatten är inte tillräckligt för att hålla tillbaka candidasvampen. Kanske ringer jag onkologavdelningen i morgon för att se om jag kan få ytterligare någon medicin, för det känns som om svampen håller på och infekterar alla kroppens slemhinnor.


Försökte hitta en bild från mitt gamla trädgårdsland på Slåttervägen. Tyvärr har jag ingen bra bild över mina grönsaksodlingar. Här är fokus på en kaprifol som jag planterat vid Ribstoneäppelträdet med färdigsådda grönsaksland i bakgrunden. Jag har ägnat åtskilliga timmar i mitt liv åt olika egna odlingar. Nu njuter jag av få besöka andras och bara titta och njuta.

Försommardag

Idag har jag varit på en massa kända turistplatser i Uppsala. Ställde bilen hos min kompis vid Över Slottsgatan och har sedan gått runt och tittat på växter och njutit . Tyvärr hade inte Victoriacaféet öppnat för sommaren (renoveras och öppnar snart) så sedan tog vi bilen till Gamla Uppsala och Odinsborg för att äta lite mat m.m.

Och jag orkade stå på mina ben länge. Känns härligt att vara på väg tillbaka till lite mer för mitt tillstånd normal ork. Är särskilt glad över att ha fått se Guckusko blomma i botaniska trädgården. Dessutom var det trevligt att ha närbesök av kajor när vi satt och åt i Gamla Uppsala.




Avslutade dagen med ett besök i Gamla Uppsala kyrka, som just nu har en utställning ”Memento Mori DÖDEN en resa om livet.” Michel Östlund har målat bifogad bild och alla övriga konstverk. Jag köpte också boken som heter samma sak som utställningen. Läs mer här

Texter som gör mig nästan lycklig

Ibland läser jag texter, som är skrivna på ett sådant sätt att de nästan gör mig lycklig. Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap vid Uppsala universitet har idag skrivit en ledare, där känsla och intellekt går hand i hand. Hon förmedlar på ett mycket tydligt sätt att den manliga överklasskultur som råder på många håll bland vita män är helt oacceptabel.

Jag har flera gånger bloggat om varför jag tror på ett intersektionellt tänkande där fler maktordningar synliggörs. Har också bloggat om osynliggörandet av makt. Ofta ses det som skamligt att framstå som ett offer, men i vissa sammanhang är det rumsrent. När rika människor och människor med mycket makt framställs som offer för andras avundsjuka och illvillighet blir offerbegreppet användbart bland maktens män och ibland också kvinnor.

Vår svenska kung, Assange (talesman för Wikileaks) och nyligen avgående IMF-chefen Strauss-Khan har på olika sätt utnyttjat och/eller våldfört sig på kvinnor. Li Bennich-Björkman visar så tydligt vem som har makt i detta sammanhang och vem som egentligen är ett offer för andras makt. Hur stor är egentligen friheten för unga kvinnor från förorten som säljer den maktresurs de har, sin kropp?

Så här skriver Li

”Beteckningen ”kaffeflickor”, som redan införlivats i standardvokabulären och återges fnissande, skänker ett nästan punschromantiskt och pikant skimmer åt det som i själva verket är en rätt rå byteshandel byggd på just kön och klassmässig position. Ungdom och kroppslig skönhet – betydelsefulla maktresurser – byts mot inträdesbiljetten till en värld av pengar, vällevnad och positionella kontakter som många av dessa kvinnor annars vore utestängda från, på grund av sin klassmässiga, kanske också etniska, bakgrund.

Unga kvinnor (från förorten, det vill säga ofta från lägre socialgrupper) utgör ”desserten” på en blöt middag. God mat, goda viner, litet cognac och så en kvinna på det.” Hon påvisar på ett tydligt sätt de strukturella skillnaderna och frihetsgraderna för olika människor, där utnyttjandet osynliggörs och avslutar med

"Bilden av den manliga överklassen i Sverige ger alltså inblickar i en värld som vilar på värderingar där just utnyttjande ses som legitimt och vad jag förstår oproblematiskt.

Att statschefen i Sverige kanske bidragit till att upprätthålla dessa värderingar, i likhet med Italiens premiärminister Berlusconi eller IMF:s Strauss-Kahn förtjänar ändå ett och annat höjt ögonbryn. Minst."

Med ett intersektionellt tänkande kan dessa maktstrukturer synliggöras och vi kan slippa enkla uppdelningar utifrån konspirationsteorier eller förenklade offerstrukturer.

Här kommer frågeställningar hen kan använda vid olika situationer om hen vill tänka intersektionellt:

1. Hur ser situationen ut?
2. Vilka deltar?
3. Vilka positioner har de som deltar?
4. Finns det regler för deltagandet? Hur ser de ut?
5. Hur ser normen för det specifika sammanhanget ut?
6. Hur ser den omgivande samhällsnormen ut?
7. Vilka personer har tolkningsföreträde och talutrymme? Vem får tala? Hur länge? Om vad?
8. Vilket språk används?

Hämtat ur boken Agera utan att diskriminera s 87 som finns på nätet.

Nu ska jag kliva upp ur sängen och se vad orken räcker till idag. Tror jag tar bilen till Botaniska trädgården för en promenad bland växterna. Bilden är tagen i min gamla trädgård. Det är en av mina tre olika pioner.

Civil olydnad

I Fria tidningen skrev Pelle Strindlund en debattartikel från häktet ”Civil olydnad kan vara en moralisk skyldighet” i april 2009 efter att ha tagit sig in på SAAB.s område i Linköping. Moderata ministrar påstod att de lät bli att betala TV-licensen som en aktion i civil olydnad årsskiftet 2006/07. Så här står det om civil olydnad i vänsterpartiets partiprogram

”Vänsterpartiet kämpar för att förändra det vi uppfattar som felaktiga beslut den parlamentariska vägen. Men demokrati är inte bara lagar och regler. Civil olydnad är en yttersta möjlighet för människor som saknar makt att på andra sätt försvara folkligt förankrade värden som mänskliga rättigheter och naturresurser. Civil olydnad grundar sig på principen om icke-våld och öppenhet.”

Det moderata ministrar kallade för civil olydnad kallar jag för egoism. Moderaterna underlät att betala sina räkningar i tystnad och kopplade inte agerandet till försök att påverka. För mig bör skälen för civil olydnad antingen vara att du vill protestera mot beslut och myndigheters agerande som du anser vara omoraliska för samhället eller att du anser att om du följer de instruktioner du fått så kommer enskilda människor att drabbas hårt. Åtminstone i dagens svenska samhälle bör civil olydnad genomföras i full öppenhet och du bör motivera varför du agerar som du gör.

En kompis till mig berättade att hon hade skickat in en insändare om att tjänstemän vid Försäkringskassan borde använda civil olydnad och vägra ta beslut som allvarligt skadar sjuka. Jag tycker det var en god tanke. Minns när vänsterpartiet var tillbakaträngda i debatten, när vi ansåg det var rätt att använda civil olydnad för att protestera mot motorvägsbyggen m.m. Partiet påstods vara odemokratiskt som inte accepterade politiskt tagna beslut.

Moderata ministrarna fick mycket kritik för sin underlåtenhet att betala TV-licens och att smita från skatter, men de blev inte stämplade som odemokratiska. Jag tycker att demokratin behöver utvecklas i vänsterpartiet, men för mig finns det inget parti som är mer demokratiskt än vänsterpartiet i Sverige.

Normen i dagens samhälle är fortfarande att du ska respektera och följa alla riksdags- och regeringsbeslut oavsett hur hårda konsekvenserna blir för samhället och för utsatta individer. Alltför ofta saknas moral och mod att gå emot beslut som allvarligt skadar människor och natur. Jag efterlyser mer civil olydnad. Tycker att beskrivningen i vänsterpartiets partiprogram behöver vässas!!!

För övrigt kämpade jag mig upp ur sängen i morse. Tog bilen till jobbet för att vara på ett möte klockan nio. Sedan har jag tillbringat dagen i en kompis solstol på landet. Blivit servad med mat, dryck och trevligt sällskap. Irisar, krolliljor, blåklint och prästkragar var på gång att blomma. Jättevallmo och gul lilja var utslagna. Är fortfarande matt men lite, lite piggare än igår.

Bara vara

Hade planerat att åka till en kompis på landet och sitta där och läsa i en skön stol. Lyssna på fåglarna och njuta av hennes blommor och sällskap. Så blev det inte. Jag har ingen ork att ta mig upp ur sängen och iväg. Har ingen lust att kämpa. Har inte direkt ont någonstans, men hela kroppen är påverkad av Taxotere. Varje steg gör mig andfådd.

Visst kan jag gå och visst orkar jag ta mig iväg, men jag känner inget behov av att bita ihop och ta mig i kragen. Tror helt enkelt att jag mår bäst av att bara vara i mitt matta tillstånd.


Skönt att ha hela datorn full med bilder från min gamla trädgård, som t ex dessa vildtulpaner

Feminismen

Jag är feminist och det är jag stolt över. Använder ordet i min mejladress uppsalafeminist@hotmail.com Har skrivit om min feminism vid flera tillfällen bl a Trött Om konstruktionen av feministen, den sjuke m.m.

Likaså har jag skrivit om identitet och tillskriven roll. Jag är väl medveten om att jag tillskrivs vissa egenskaper när jag uttalar att jag är feminist. Detta kan medföra svårigheter i samtal med andra, men om vi människor slutar använda vissa ord för att andra är okunniga om ordens innebörd, så får vi ett fattigare språk. Dessutom vägrar jag låta mig styras av rädslor för vad andra ska tycka och tro om mig. Åtminstone försöker jag undvika att låta rädslorna styra.

I utredning efter utredning, rapport efter rapport slås det fast att jämställdhet är ett kunskapsområde. Ändå finns det alldeles för många som tror sig veta vad jämställdhet handlar om och agerar i sin professionella roll utifrån sina egna fördomar och skeva föreställningar om jämställdhet. När den egna föreställningen inte stämmer med krav som lagen ställer på ett aktivt jämställdhetsarbete, så uppstår motstånd på många arbetsplatser. Det är inget konstigt. Jämställdhet handlar om makt och det tar tid att förändra maktstrukturer.

När motståndet kommer är det viktigt att inte ge upp utan fortsätta arbeta strategiskt och långsiktigt. I dessa strategier ingår att göra kartläggningar för att synliggöra ojämställdheten, att föra samtal och ha en ödmjukhet inför att vi har kommit olika långt i våra reflektioner och värderingar om jämställdhet och att tillföra kunskap. Lilla genushäftet 2.0, som jag tidigare skrivit om visar att genusvetenskap är ett kunskapsområde. Det handlar inte om olika tyckanden.

Lilla genushäftet är på 32 sidor och en bra ingång till att öka sin kunskap om jämställdhet och genus. Häftet är framtaget för lärare i förskola och skola och den sista uppdateringen är gjort på uppdrag av skolverket.

För övrigt har jag sovit dåligt i natt. Legat på min spikmatta i flera omgångar för den brukar få mig att somna eller åtminstone varva ner. Jobbade hemifrån i morse, men har ännu inte bytt från nattlinne till vanliga kläder. Nu ska jag göra lite Yoga Nidra på balkongen och sedan klä mig. Vid sextiden kommer en kompis förbi och vi ska fixa lite mat tillsammans.

Bilden har jag hämtat från Naturskyddsföreningens nyhetsbrev. Visst är nattvioler vackra. Längtar efter att få känna orkidens underbara doft i sommarnatten.

Skam och skuld

Jag har flera gånger skrivit om att min högerarm och högerhand inte fungerar som den ska. Min läkare vet inte vad orsaken är, men tror att det beror på min sjukdom. Däremot har jag inga metastaser som trycker på de nerver som går till högerarmen, vilket jag förstås är glad över. Hoppas att Taxoterebehandlingen också ska göra armen bättre.

Jag har nu nästan helt övergått till att skriva med vänster hand om jag överhuvudtaget använder papper och penna. Det är så jobbigt att skriva, det tar en massa energi för mig. Värst är att jag skäms för min nuvarande handstil. Känner skam- och/eller skuldkänslor och vill försöka dölja mina kråkfötter för andra. Det är en djup känsla, som jag tror är kopplade till minnen i barndomen. Då skulle hen vara duktig flicka och det var jag. Jag hade lätt för mig. Har aldrig haft problem med klumpig handstil.

Andra barn hade sämre fysiska förutsättningar. Det var många som kämpade med sin handstil, med att försöka plita ner vackra bokstäver. Ögat ville en sak men det blev något annat på papperet. Min instinktiva vilja att dölja det jag skrivit, beror säkert på att jag som liten kände in hur dessa barn hade det. Nu återkommer de känslor som jag då upplevde att andra kände.

Jag har lånat ut en födelsedagsbok till en jobbarkompis. Eftersom jag är rädd om boken skrev jag in mitt namn i den och att det är en födelsedagspresent till mig, med spretig handstil. Min jobbarkompis såg detta och sa att för henne betydde de spretiga bokstäverna något positivt. Hon upplevde min styrka i att kunna och vilja skriva. Dessa ord hjälpte mig lite grand. Mitt intellekt säger att hon har helt rätt, men gamla minnen sitter djupt. Tror att dagens skolpedagogik innebär att dagens barn som kämpar med sitt blir positivt uppskattade för sin kamp, istället för att beläggas med skuld och skam.

Googlade om skam och skuld och tycker denna sida gav bästa förklaringen på skillnaden mellan orden. För mig flyter ibland orden ihop och ibland kan jag urskilja deras olika innebörd.

För övrigt har jag haft en ganska bra dag. Cyklat till och från jobbet. I morgon jobbar jag hemifrån några timmar och får sedan se vad lusten och orken räcker till. Känner ganska stor tillförsikt till att behandlingen hjälper.

Tänker i varjefall ge mig tid att känna in blommornas skuld och skamfria tillvaro. Aklejorna har jag fotograferat i min gamla trädgård

Dagens Taxoterebehandling och lite om jobbet

I fredags fick jag med en burk betapred hem, för att börja äta kortison en timme före dagens behandling. Jag avskyr betapred för kortisonet gör mig uppvarvad. Min kropp är trött men jag har svårt att vila. Vet att det kan fungera helt annorlunda för andra kvinnor. Våra kroppar kan regera både identiskt lika och helt olika, precis som vi människor har både en massa likheter och en massa olikheter beroende på hur djupt hen jämför.

Kände mig illamående innan jag skulle dricka den sötsliskiga drycken. Jag kommer nog att fortsätta tjata om sänkt dos varje gång jag träffar läkare och sjuksköterskor. Det har blivit lite av min grej och jag känner mig nöjd varje gång jag lyckas pruta bort en tablett, trots att tabletterna är till för min skull. Trivs med min lilla barnslighet.

I morse tog jag 16 tabletter (8mg), ikväll 8 st, i morgon -morgon 8st och i morgon kväll de sista 4 tabletterna. Detta är färre än förra betapred- och taxotereomgången och då lyckades jag reducera dosen med minst 2 tabletter per gång.

Läste i Fria tidningen att diskrimineringsombudsmannen nu har granskat 10 landstings arbete med att förebygga diskriminering på arbetsplatserna. Samtliga planer var underkända. Jag är inte förvånad. Ett aktivt förebyggande arbete kräver mycket tid för att genomföra seriösa kartläggningar, besluta om konkreta mål och därefter aktivt arbete på varenda arbetsplats.

Efter morgonens cykeltur till Ackis och Taxoterebehandling tog jag bilen till jobbet. Den jämställdhets- och mångfaldsplan jag drivit framåt under lång tid behandlades på dagens samverkansmöte med fackföreningarna. Jag var föredragande. Förslaget blev positivt bemött.

Dessutom togs ett tilläggsbeslut i ett viljeinriktningsdokument, som innebär att aktiva åtgärder utifrån lagens krav ska vara en del i allt samverkansarbete inom vår stora förvaltning.

Känner att jag har stöd i mitt arbete från min högsta chef, vår produktionsdirektör, vilket är en nödvändig förutsättning för att planerna ska leda till faktiska förändringar i människors vardag. Reellt arbete med jämställdhet och mångfald leder alltid till mer eller mindre motstånd eftersom arbetet i praktiken handlar om att förändra gamla maktordningar och diskriminerande normer. Är glad och nöjd över att arbetet tagit ett nytt kliv framåt. Förslaget behandlas i Vård & bildnings styrelse 9 juni.

Varje gång jag känner att jag har bidragit till en liten ”positiv” förändring på mitt jobb känner jag mig glad över att orken räcker. Sådana här dagar får jag positiv energi av att jobba.

Omvärlden

Jag får så många både positiva och negativa intryck när jag lyssnar på P1 och läser tidningar. Som alltid var Nina Björks krönika bra i God morgon världen. Hon beskriver att hon och alla andra som flyger inrikesflyg borde skämmas eftersom det skadar vårt klot med växthusutsläppen. Det är mycket bättre för miljön att åka tåg.

Inrikesflyg korta sträckor är på sikt omöjligt. Men flygresenärerna får istället höra att det är ansvarsfullt för miljön att ta med sig tidningen ut och lägga den i pappersåtervinningen. Det är lätt att låta bli att ta ansvar.
Miljöpartiet beskrivs nu som ett seriöst ansvarstagande, realistiskt och regeringsdugligt parti från att tidigare ha drivit flummigt plakatpolitik. Tidigare när partiet ställde krav på att minska konsumtionen och göra radikala förändringar i miljöpolitiken, framställdes partiet som oansvarigt och barnsligt.

När partier är oansvariga gentemot framtiden och hållbarheten på vårt klot framställs de precis tvärtom. Oansvarig tillväxtpolitik är normen i den svenska ankdammen. Härskarteknikerna för att alla partier ska hålla sig inom oansvariga ohållbara miljöramar och sociala ramar är starka. Det behövs fler och inte färre radikala förslag för att rädda vårt klot. Förändra normerna för vad som bedöms som ansvarsfullt.

Ett annat intressant inslag i samma program var jämförelsen mellan gripandet av Mladic och avrättningen av Bin Ladin. Mladic beskrivs som en brottsling vars gärningar ska rannsakas i en rättegång. Han hämtades av polis. Bin Ladin beskrevs som USA:s fiende och avrättades av militären. Jag tycker det finns hopp när folkrättsbrottslingar tvingas stå inför rätta och bli bedömda för sina handlingar i en rättssäker process istället för att avrättas som fiender.

Jag gläds åt att revolutionen i Egypten nu har lett till att gränsen till Gaza har öppnats. Människor slipper vara instängda. Och jag gläds åt att unga människor i Tunisien och i Egypten står på sig i sina krav på demokrati.

Idag har jag tagit en kort promenad till Årike Fyris med en kompis. Sedan kom min dotter med familj och uppvaktade på mors dag. Åkte med dem till mina barnbarns farmor och farfar som bor långt ute på landet. Satt och pratade i solen, åt god mat och hade det skönt. På väg till och från dem satt jag mitt emellan mina barnbarn och tittade och lyssnade i en fågelbok. Det var häärligt.

Är orkeslös. Har ett hopp om att morgondagens behandling ska ge snabb positiv effekt på min kropp.

Gråta

Som barn var mina föreställningar att hen bara ska gråta på begravningar och när hen sörjer någon som är död. Då ingår det att hen ska gråta. I övrigt är gråt ett svaghetstecken som hen inte ska visa.

Jag har tidigare skrivit om en liten pojke som dog av levercancer, ”Dagen då döden kom”. Jag kunde inte vara med på hans begravning eftersom jag sedan länge planerat en fjällresa med min dotter och mina föräldrar då. Ungefär samtidigt dog min fasters man. Hans begravning var jag på. Inför denna begravning var jag orolig för att jag skulle ta för mycket plats med min gråt, för jag bar på uppdämd sorg efter den lille pojkens död.

Så här definieras Gråt i Wikipedia.

”Gråt är ett emotionellt betingat beteende hos människan. Beteendet, som har en kommunikativ funktion, är endast delvis viljestyrt och består av en kombination av tåravrinning från ögonen, speciellt andningsmönster. Ibland förekommer ett ljudligt läte, vilket ofta blir mer påtagligt om den gråtande försöker prata.
…
Gråt framkallas framför allt av känslor som felaktigt upplevs som negativa, exempelvis sorg och förtvivlan, men kan även framkallas av oerhörd lycka eller andra starkt upplevda känslolägen. Förutom att ha en rent informativ funktion för bevittnande personer väcker gråten ofta medlidande hos dessa, vilket kan gynna den gråtande och därmed torde vara den främsta funktionen. Precis som skratt och gäspningar tenderar gråt vara socialt "smittsamt".
Det finns även teorier som tyder på att efter att man har gråtit, mår man bättre. Detta kan förklaras med att gråten drar ner på stresshormonerna.”
Synen på att gråta växlar i olika kulturer och under olika epoker. På sjuttonhundratalet var det högstatus för överklassmän att gråta i vissa sammanhang. För några årtionden sedan skulle alla nära anhöriga gråta på en begravning. Annars sågs hen som hård och känslokall.

Jag har tidigare skrivit om att jag ganska ofta gråter. Fortfarande skäms jag ibland för min gråt i vissa sammanhang. Normen om att det är ett svaghetstecken att visa att hen gråter sitter starkt. Likaså rädslan för att andra ska uppfatta min gråt som manipulation. Jag ser egentligen gråt som en sund kroppslig reaktion, som hen mår dåligt av att hålla tillbaka och dölja. Önskar att begränsande normer om gråt synliggörs och förändras, så att fler vågar gråta i andras närvaro.

När jag vaknade vid fyratiden låg jag och tänkte på de känslor min sjukdom väcker hos andra. Jag vill inte att mina medmänniskor håller tillbaka sin gråt över den sjukdom jag har om vi ses. Önskar att alla vågar släppa fram sina känslor i möten. I wikipedia står det att gråten ofta väcker ”medlidande hos andra, vilket kan gynna den gråtande och därmed torde vara den främsta funktionen”. Detta håller jag inte med om. Möjligen när det handlar om barn som inte kan uttrycka sin sorg på annat sätt.

Tror att gråt kan sätta fokus på viktiga saker, oavsett det handlar om en individs olycka, en svår sjukdom eller annat som berör oss människor. Två eller fler som gråter tillsammans kan kännas mer frigörande. Så jag hoppas att mina vänner inte håller tillbaka sin gråt i möten med mig, utan istället välkomnar denna känsla. Tillåt istället gråten att smitta av sig.

Hopp, relativitet och reflektion

Februari 2010 blev det tydligt att Xeloda inte lägre hjälpte mig. Jag fick byta cellgift till Caelyx. I höstas blev det nytt byte till Taxol och i februari i år bytte jag igen till Navelbine. På måndag blir det nytt byte till Taxotere. Tänker tillbaka på hur jag mått under alla dessa olika behandlingar. Xeloda fungerade utmärkt för mig under nästan fyra år. I efterhand känns det fantastiskt bra med Xeloda.

Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att Xeloda är ett mycket bra cellgift som hjälpt en kvinna i fyra år, hade jag bara känt mig frustrerad. Då ville jag bara höra om läkemedel som kunde göra mig frisk. Visst hade jag oro för att dö av cancer då också, men oron var annorlunda.

Caelyx tyckte min läkare fungerade bra för mig för det höll cancern i schack under några månader, men det tycker inte jag. Bra cellgifter ska hålla i flera år tänker jag nu och hoppas att Taxotere gör det. Om inte Taxotere hjälper kommer jag nog bara hoppas att cellgiftet håller cancern i schack i några månader. Livslängden är något relativt.

Livskvalitet är också relativt. Fram till hösten 2010 klarade min kropp ett jympapass. Nu har jag nästan ingen energi i min kropp och blir andfådd av minsta lilla. Har varit ständigt trött sedan i julas. Juldagen kände jag att jag inte bara ville sitta still utan försöka hjälpa till med något. Jag tog en sopborste för att försöka få bort barren under granen. Detta gjorde mig andfådd och trött. Andfåddheten är lite mindre ibland, men sedan i julas finns den alltid där.

Jag måste vila längre och längre stund på dagen. Sista veckorna har jag behövt minst en timme per dag. Nu när jag vet att jag har levermetastaser tänker jag att trötthet, brist på energi i kroppen och allmän nedsatthet beror på att levern är påverkad. Skelettmetastaserna har funnits i min kropp åtminstone sedan 1996 när jag fick ont i ryggen.

När jag gjorde en skiktröntgen januari 2010 syntes inga levermetastaser, så de har kommit nyligen. Metastaser i levern är lättare och går snabbare att slå ut än skelettmetastaser om jag får ett cellgift som fungerar. Ett litet hopp tänds att jag ska få tillbaka min ork och slippa treva i denna ständiga orkeslöshetsdimma. Vet att jag blir mera utslagen några dagar efter behandlingen, men sedan ska jag banne mig pigga på mig. Kanske till och med kunna hopp, hopp, hoppa.

För övrigt ringde jag en kompis som kom hit i går kväll. Ville inte riskera att känna mig ensam och ledsen. Idag har hon varit här igen och putsat mina fönster, så nu njuter jag av rena fönster och omhändertagna krukväxter. Har en massa olika sociala aktiviteter att välja mellan om jag orkar och vill. Livet känns trots allt ganska bra.
På bilden blommar en aplgentiana. Jag köpte och planterade den i min förra trädgård efter att ha sett den blomma i alperna. Jag gillar de ludna bladen, att kronbladen döljer växtens inte delar och den intensiva blåa färgen

Insändare om bröstcancervården i Uppsala

Det har varit flera insändare om bröstcancervården i Uppsala sista veckorna. Fredagens insändare handlar både om resurser och om bemötande. En dotter vars mamma dog av bröstcancer för ett år sedan berättar om okänsliga läkare, som tar ifrån patienten allt hopp. Dessutom om långa väntetider för att få ett första besök och påbörja behandlingen. Jag tror att onkologen kan genomföra förändringar som medför både lägre kostnader, bättre patientvård och bättre arbetsmiljö. Det finns maktordningar och hierarkier som tar kraft och energi. Men framförallt krävs mer skattemedel eftersom vi ska ha en bra sjukvård för alla. Tyvärr tror jag också att dagens ekonomistiska och individcentrerade samhälle påverkar hur människor bemöts. Etik och ett gott bemötande är nödvändigt för en värdig sjukvård och risken med marknadsstyrningen är att pengarna istället blir det som styr agerandet.
Jag känner igen delar av det som beskrivs i insändaren. Däremot har jag själv läkare som har ett bra etiskt bemötande. Onkologens nuvarande verksamhetschef var den läkare som såg till att jag snabbt fick en undersökning när jag berättade om mitt ryggonda vid ett läkarbesök december 1998. Henne har jag stor tilltro till som högsta chef för onkologen, men hon har ett väldigt svårt jobb.

En annan insändare från 19 maj handlar om hur Alliansen i Uppsalas landsting har slagit sönder bröstcancervården genom att upphandla mammografin, så att den nu drivs av ett privat företag som inte finns på sjukhusets område.

Alliansen har bemött kritik mot bröstcancervården på insändarplats. Alliansen påstår sig lösa problemet och se till att länets kvinnor får vård i tid. Dessutom lägger man skulden på tidigare s-styre. Alliansens beskrivning gör mig mest trött.

Utrustning måste då och då bytas ut och det var i samband med sådana förändringar som Alliansen fick makten i Uppsala och passade på att upphandla mammografin. De påstår att alla länets kvinnor nu ska få vård i tid, men med sjukvårdens brist på pengar och sparbeting, och bröstcancervårdens uppdelade organisation med privata inslag klingar dessa ord tyvärr tomt. Tänker på en ”dikt” som jag läst från fullmäktiges talarstol 1993 och som jag också skrivit om här tidigare.

”Och ur mörkret hörde jag en röst som sade
Le och var glad för det kan inte bli sämre
Och jag log och var glad och det blev bara sämre.”
Låt oss stötta varandra i det vi har kunskap om och upplever och tillsammans protestera.

Metastaser i levern

Om dagens läkarbesökAlla värden hade försämrats. Cancerfaktorn har fortsatt stiga, denna gång med knappt 20 procent. Skelettmetastaserna har vuxit och jag har dessutom flera metastaser i levern. Den största levermetastasen är 2,5 cm gånger 3 cm. Däremot syntes inga metastaser i lungor eller hjärna. Blodvärdet är något sämre och de flesta indikatorer på canceraktivitet har ökat. Inget har ökat markant, så jag behöver inte oroa mig för snabba förlopp.

Jag byter därför behandling igen och börjar med Taxotere på måndag. Kommer få lika hög dos som jag fått vid två tillfällen tidigare, våren 1999 och våren 2006.

Idag träffade jag min bra och optimistiske läkare. Jag har ytterligare en bra läkare som är mer försiktig. Läkaren tror att Taxotere kommer att hjälpa mig. Denna behandling är tuffare mot kroppen och jag blir ganska utslagen några dagar efter att jag fått cellgiftet. Den slår också hårdare mot immunförsvaret, som är som mest påverkat 10 dagar efter behandlingen. Jag får behandling var tredje vecka. Nästa läkarbesök blir om tre veckor.

Om framtiden
Som jag skrivit tidigare, så vill jag inte tyna bort långsamt med svåra smärtor. Då är det bättre om det går fort på slutet. Därför är jag inte helt negativ till levermetastaserna. Hoppas däremot förstås på att Taxotere ska hjälpa mig och att jag får leva länge. Känner mig trött, men också lite stridslysten mot cancern. ”Djävla” cancer.

Omtanke och funktionsnedsättning
Både i går kväll och i morse grät jag. Det är framförallt två saker som fått mig att gråta. Dels andras omtanke dels när kroppen fungerar sämre. Först om omtanke. Både min dotter och min syster var med på dagens läkarbesök. Kände omtanken om mig från båda två. En omtanke som gör mig glad och berörd så jag gråter.

Andra skälet till gråten är att det är tungt att inte kunna och klara saker. Jag är van vid att vara stark och orka saker. Det gör jag inte längre och detta sörjer jag. Det är svårt att hitta sig själv i nya roller. Jag vet att jag kommer att hitta ett förhållningssätt och en acceptans för mina funktionsnedsättningar, men det tar tid och är smärtsamt.


Har tidigare skrivit om varat och görat. Tror att mitt liv mer och mer kommer att väga över åt varat.

Efter läkarbesöket gick vi hem till mig och gjorde lunch. Min syster har nu flugit till Oslo, för att spela saxofon under en konsert. Min dotter gick strax efter för att hämta barnen. Jag la mig på sängen och innan jag gjorde Yoga Nidra, lyssnade jag en stund på P1 kulturkvarten. Programmet handlade om Siri Derkert.

Siri Derkert på Moderna museet
Så här beskrev Mats Arvidsson utställningen och Siri.


”Och det är nog de sista 15 åren som är de mest fascinerande på den här utställningen. Det syns så tydligt hur hon, en gammal inbiten modernist, gör sig fri från ismer och stilar och bara gör som hon har lust till.

Hon klipper och klistrar och ritar och målar och sysslar med plåt och järnband och betong – vad spelar det för roll? Sådant slutar man bekymra sig för när man inte längre känner trycket av tidens förändringar.

Här finns en serie kollage som är helt tidlösa, de kunde ha varit gjorda av Picasso eller Rauschenberg – modernist som modernist – nu är de gjorda av Siri Derkert. Det är samma sak med streckteckningarna som blev till betong och hennes mest kända verk på Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm. Det är inte det att vart och ett nödvändigtvis är särskilt intressant eller slående, men det finns en frihet som är svår att motstå, en total självständighet och ett nästan nervöst vibrerande liv i de krafsiga strecken.

Vem bryr sig om det alltid blev så förskräckligt bra? Allraminst hon själv tror jag.
Det viktiga är inte vad hon klottrar, om freden eller kvinnokampen eller idoler och förebilder. Det viktiga är att hon gör det, att hon årtionde efter årtionde fanns där, som en närvaro och ett temperament. Den närvaron och det temperamentet kommer man nära här på Moderna. Den är starkare och mer levande än något konstverk.”

Det som framförallt berörde mig var Mats Arvidssons beskrivning av henne, som en gammal inbiten modernist, som gör sig fri från ismer och stilar och bara gör som hon har lust till. Likaså slutorden att det viktiga var inte vad hon gjorde utan att hon bara gjorde med stark närvaro och temperament. Känner att detta ´suger jag i mig och försöker lära mig av.

När jag hör programmet får jag lust att gå på utställningen, att också vara lite i görat. Jag får energi av det jag ser och hör.

Bilden på Siri när hon står och målar på Östermalms tunnelbanestation har jag hämtat på SL:s webbsidor.

Lite nyheter och ilska och mycket oro

Hälsan beror på allas status
En del i mitt arbete är att vara ett stöd för Vård & bildnings förskolor och skolor, avseende skolornas likabehandlingsarbete. Syftet med likabehandlingsplanerna är att skolan i sitt vardagsarbete på ett medvetet sätt ska motverka kränkningar, diskriminering och mobbning. Hittade en avhandling som ytterligare förstärker argumenten för att detta jämlikhetsarbete är viktigt.

”Elever som har färre vänner och lägre status bland sina klasskamrater har sämre hälsa som vuxna. En ny doktorsavhandling visar dessutom att gå i en skolklass med en ojämlik statusfördelning är kopplat till sämre hälsa i vuxenlivet. Oavsett om eleven själv har låg eller hög status.”

Var tredje ung utrikesfödd är arbetslös
Enligt en UNT-artikel växer arbetslösheten bland unga utrikesfödda explosionsartat, samtidigt som arbetslösheten minskar för unga svenskfödda. Två utrikesfödda får uttala sig i artikeln. ”Helt klart föredrar arbetsgivarna svenska sökande framför personer med utländska namn, anser de.” Många upplever sig diskriminerade, enligt artikeln.

Integrationsminister har också fått uttala sig. Han tror att lärlingssystemet kan få stor betydelse. Men han vill också se över socialbidragets utformning, så att jobblinjen blir ännu hårdare.

Jag känner hur ilskan växer när jag läser artikeln. Sverige håller på att gå itu på flera sätt. Klasskillnaderna ökar och vithetsnormen styr. Rasifieringen ökar.
Vi vet att människor diskrimineras av arbetsgivare. Ju mörkare hudfärg desto mer blir du diskriminerad. I artikeln är det s.k. invandrarungdomar som upplever sig diskriminerade, men detta faktum beläggs inte i artikeln, utan beskrivs som ”deras upplevelser.”

Regeringen gör inget åt den strukturella diskrimineringen. Har du mörkare hudfärg kanske du kan få bli lärling. I övrigt ska tumskruvarna dras åt för individen, så att du verkligen känner att det är ditt fel om du förblir arbetslöshet. Maktstrukturerna osynliggörs.

Äldrevården
Sverige lägger 3,6 procent av bruttonationalinkomsten på äldreomsorg, men vi har också en hög andel invånare över 80 år, 5,3 procent. Det är näst högst andel av de jämförda länderna. I en underrubrik står det att kvaliteten inom äldreomsorgen är osäker. Jag antar att den rubriken har tillkommit för att en nationalekonom fått uttala sig. ”Man slås ju av att det här pekar på ineffektiva strukturer. Han tycker att man kan fråga sig om svenska skattebetalare får valuta för satsade pengar inom äldreomsorgen”.

Ilskan växer i mig igen, när jag läser detta i lokaltidningen. ”Man” säger nationalprofessorn och visst - han är man och säkert en man med hög lön . Hela artikeln genomsyras av en könsblindhet. ”Männen”, innanförmännen, normen, vill ha valuta för pengarna, för annars vill de nog inte betala skatt. De kan istället finansiera sin äldreomsorg privat.

Det är kvinnor, färgade och anhöriga som får dra ett ännu tyngre lass när äldreomsorgen konkurrensutsätts. Detta behöver en normman som inte förstår andra mindre privilegierades verklighet inte bry sig om. Får denna nationalekonoms åsikter styra, och det är väl mycket troligt när vi har en moderatstyrd regering, så kommer vårdbolagen hämta hem ännu mer vinster till skatteparadisen. Äldreomsorgsarbetare och anhöriga som inte har råd med RUT får betala andras vinster med sin hälsa.

Av artikeln framgår dessutom att Sverige har 1,29 anställda per tusen innevånare över 80 år. Jag tycker att det låter väldigt lite. Visserligen finns det många pigga 80+, men bara drygt en anställd på 1000 stycken 80- och 90+-are. Har vi råd med så få äldreomsorgsarbetare om vi vill leva i ett jämlikt ansvarstagande samhälle!!!

Mer positiva nyheter
Jag får varje månad ett nyhetsbrev från The Elders, http://theelders.org/ som skrivs av Lakhdar Brahimi, Jimmy Carter, Mary Robinson, Kofi Annan och Desmond Tutu. The Elders gläds åt att Hamas och Fatah har skrivit en gemensam överenskommelse. Samtal mellan alla parter är nödvändigt för att få igång fredsprocesser.

“Peace needs your voice too. ……, if leaders do not lead, the people can make them follow.”
Undertecknat Kofi Annan

Inför morgondagens läkarbesökJag är ganska inställd på att alla prov- och undersökningsresultat har försämrats. En del säger att hen ”inte ska ta ut olyckan i förskott”, men jag tror det är bra att tänka in hur det känns att få ett negativt besked. Har t.o.m. gråtit en skvätt, när jag tänker framåt. Vad än beskedet blir, så blir det ändå skönt att få besked. Livet är alltid ovisst, men när hen vet att hen kan få svar på några frågor, så är det skönt när svaren kommer.
Jag njuter av alla tulpaner när jag cyklar till Ackis. Här är några tulpaner från min gamla trädgård

Tankarna försvinner

I går och i förrgår hade jag massor med idéer om vad jag ska skriva om. Just nu är det tomt i huvudet. Det är bara kroppen som gör sig påmind med en högerarm som gör mera ont, en trött kropp och lite huvudvärk. Igår och i förgår kände jag mig så klok och idag har dessa tankar runnit bort.

För övrigt har jag varit med mina bröstcancerkompisar till Dalkarlskärret och ätit gemensamt ordnad matsäck . Vi njöt av samtal, fågelkvitter, blomsterprakt, tonfisk- och avocadosallad, två sorters ostar, ciabatta, toscatårta, kaffe, öl och vatten.

”Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen, gullviva, mandelblom, kattfot och blåviol.”

Ingen kattfot, men däremot också kärringtand, humleblomster, vårärt, liljekonvalj, hundkex, daggkåpa, vitsippa, m.fl.

Vårärt

Om etik, moral och identiteter

Hade tänkt blogga mer om goda och onda, men fastnade i en filosofisk avhandling om transidentiteter av Ulrica Engdahl.

Att vara som/den ‘en’ är: En etisk diskussion om begreppen rättvisa, erkännande och identitet i en trans*kontext.

I inledningen skriver Ulrika

”Denna avhandling är ett försök att föreställa sig en bättre och möjligare värld. Detta görs genom en etisk diskussion om begränsningar och möjligheter ’att vara som/den ’en’ är’ i relation till begreppen identitet, rättvisa och erkännande.”

Hon fortsätter sedan:

”Liksom Iris M. Young hävdar att olikheter och skillnader mellan människor inte försvinner för att vi ignorerar dem, menar jag att detsamma gäller begreppet identitet.”
och

”Identitetsbegreppet föreställs inte bara vara determinerat, det determinerar också. När något sägs vara en identitet X, bestämmer det samtidigt vad som är möjligt att vara och göra inom ramen för
X. Det paradoxala är att identitet å ena sidan är ett verktyg för att erfara och uttrycka vem en är och å andra sidan stänger in och begränsar människors möjlighet till detsamma.”

Och om etik, moral och politik

”Traditionellt görs en åtskillnad mellan etik och moral, där moral betecknar moraliska ståndpunkter och handlingar, det vill säga ståndpunkter om vad som är rätt eller fel i och handlingar som motiveras av dessa, medan etik betecknar studiet av detsamma. Jag menar att distinktionen dem emellan innebär en icke önskvärd binaritet som anspelar på det etiska studiet som neutralt emedan moral är belastat med partiskhet och åsikter. I en mening kan det också sägas att alla handlingar är moraliska eftersom inga handlingar är helt befriade från moraliska konsekvenser, likaså kan man säga att alla ståndpunkter är moraliska eftersom de motiveras av en eller annan åsikt om vad som är rätt eller fel.”

” För mig handlar moral om visioner om ett bättre, mer rättvist liv eller samhälle, om att förverkliga centrala värden som till exempel människovärdet, inte om konservativt normbefästande. När jag använder termen etik åsyftar jag det studium jag gör i syfte att diskutera en möjlig(görande) erkännande-etik, det vill säga en systematiserat och reflekterande uttryck för ett normativt innehåll i en sådan. ”

”Politik är ytterligare en term som relaterar till moral genom dess betydelse av att arbeta aktivt för att infria vissa värden eller framkalla vissa samhälleliga förändringar. Politik motiveras av moraliska ståndpunkter och jag menar att de kan användas synonymt. Moral, liksom politik, syftar till ett engagemang i sin omgivning.”

Jag njuter av att läsa Ulrikas försök att föreställa sig en bättre och möjligare värld, genom sin avhandling. Hennes beskrivning av paradoxen mellan att beskriva sin identitet och att fastna i beskrivningen av identiteten är viktig. Jag har ju tidigare skrivit om denna paradox, t.ex. när det gäller att berätta om min cancersjukdom och samtidigt inte få stämpeln och bli inlåst i identiteten cancersjuk. Tycker också att synen på politik som moraliska ställningstaganden är intressant.

Blir mer kritisk till vänsterpartiets strategidokument som uttalar att partiet inte ska moralisera över olika saker. Jag tycker moral och etik är vikigt. Utan moral och etikdiskussioner, eller kanske ännu mer utan moraldiskussioner när jag läst delar av ovanstående avhandling, finns risken att partipolitiken enbart blir populistisk och stryker majoriteten medhårs.

För övrigt är jag lite småfebrig. Efter morgonens cykeltur till MRT-undersökningen, tog jag bilen till jobbet. Motiverade detta med både trötthet och att närmaste cykelunderfarten är avstängd, vilket innebär mer än en kilometers tillägg. Glad att jag hade bil på jobbet, eftersom jag redan vid ett-tiden valde att jobba hemifrån, p.g.a trötthet.

Goda och onda finns inte

Det har nog alltid funnits människor som medvetet eller omedvetet ökat sin egen makt genom att framställa andra som onda. Historien visar att om den egna makten varit hotad så kan hen till och med starta krig mot ”dom andra”.

För mig är den politiska frågan:
Är denna form av maktspel nödvändig?
Måste mänskligheten, gruppen, politiken, samhället dikotymisera, alltså dela upp i onda och goda?

Jag menar att detta förenklade sett att agera går att förändra, men det tar tid. Nödvändiga förutsättningar är att göra maktanalyser och synliggöra egna normer. Och att öka den materiella jämlikheten. Dessutom att konsekvent arbeta demokratiskt med öppenhet, yttrandefrihet och helst undvika snabba beslut. Alla typer av förändringar av makten skapar dessutom motstånd och därför behövs kunskap om hur hen kan arbeta med processer som förändrar.

Vikigt är att synligöra hur andra objektifieras för att försvara det egna agerandet. Afrikaner som hölls som slavar beskrevs som mer djur än människor. Romer har förföljts i Sverige för att de ansågs stjäla och inte vilja låta sig integreras. Högern anser att arbetarklassen ska hållas under uppsikt och det är piska och morot som gäller. Kvinnor är egentligen skamlösa och vill bli våldtagna. Människor som sjukskriver sig är egentligen arbetsskygga och fuskar. Alla feminister är manshatare. Osv. osv. Katten på råttan och råttan på repet får styra, liksom ett konstruerat behov av att inte vara sämst och lägst på samhällsstegen.

Jag tycker att det är vänsterns viktigaste uppgift att motverka alla dessa tendenser till att objektifiera och nedvärdera mer maktlösa grupper. Jag har tidigare skrivit om hur konstruktioner av feminister går till och hur hen kan arbeta med motstrategier Läs gärna också om hur en man som konstruerar manshatande feminister blir bemött på ett sakligt och lite roligt, men kanske alltför intellektuellt sätt för att vara användbart i alla sammanhang.

I går skrev jag om vänsterpartiets framtidsstrategi. Ett avsnitt handlar om miljön och där står flera bra saker. Här är ett litet utdrag som jag däremot tycker är problematiskt:

”En fungerande klimatpolitik ska inte handla om att predika ett rent leverne som ger ett gott samvete – men om att se framtiden och de omställningar som krävs, som en gemensam angelägenhet. Ingen enskild kan skapa de energisystem som behövs i framtiden eller fixa den kollektivtrafik som vi måste ha. Och allmänna uppmaningar till att lägga om sitt eget liv kan lätt uppfattas som pekande ovanifrån och fungera direkt mot sitt syfte.”

Jag tyckeratt texten spelar på bilden av vänsterpartiets väljare som offer. Det gäller att i politiken stryka medhårs och lyfta fram att det är andra och inte du som behöver göra något. Håller med om att mycket av miljöpolitiken handlar om att ställa om systemen, bygga ut kollektivtrafiken, bygga smartare hus, avveckla kapitalismens ständiga tillväxtanspråk m.m.

Men miljöpolitik handlar också om att du och jag måste ändra våra levnadsvanor. Ju mer pengar du omsätter desto mer tär du ofta på jordens resurser, men alla har ett ansvar.

Vänsterpartiet behöver alltså stå upp för jämlikheten och sluta att alltid stryka vissa grupper medhårs. Även den fattige har ett ansvar för miljön. Sluta dela upp mänskligheten i goda människor och onda människor, men synliggör skillnader i makt!
Lokaltidningen hade en bra debattartikel om kopplingen mellan tillväxt, partipolitik och miljöförstöring i dag.

För övrigt är jag trött. Har tillbringat ett dygn i lyx hos min syster i hennes hus som ligger alldeles vid vattnet. Överhuvudtaget så väljer jag mer och mer att vara social, träffa barn, barnbarn, släkt och vänner. Med den lilla ork jag har så behöver jag prioritera vad jag gör med min tid väldigt hårt.

Nostalgivänstern

Som 57-årig tant tillåter jag mig att vara nostalgisk ibland. Visst fanns det mycket som var bättre förr. Särskilt när hen med förr menar på 70- 0ch 80-talet, innan privatiseringar, marknadstänkandet och raseringen av svensk fackföreningsrörelses inflytande påbörjades. Jag vill gärna ha tillbaka det mesta som sålts ut från offentlig ägo, slopa dagens skolmarknad och öka jämlikheten genom att omfördela mera.

I lördags kväll lyssnade jag på Dan Hylander med orkester. Längst fram stod Dan Hylander, en annan man och två kvinnor. Männen var vardagsklädda 50+, medan kvinnorna var unga, ”vackra” och skönsjungande. De två männen vände sig ofta mot varandra i början av spelningen, en kvinna försökte hänga på men förblev vid sidan om. Den andra kvinnan utmanade och blev utmanad av männen. Hon gav hela tiden svar på tal. Normen för tilltal var manligt könskodad. Kvinnorna upplevdes framförallt som trevliga sidoinslag, men jag tror att många av oss njöt av den kvinnliga musiker som spelade fiol. Hon var mycket skicklig och hade ett spännande musikaliskt uttryck. Ur ett feministiskt perspektiv kändes mycket som sjuttiotal, både textmässigt och i scenframträdandet. Kanske är jag för hård och svartvit i min analys av kvällen. Kanske hände det något mer i en del framträdanden, kanske tilläts kvinnorna ta lite mer plats och kanske vågade de också vara lite mer musikaliskt fristående och utmanande. Jag hade trevligt och konserten var mycket professionellt framförd, men det handlade också mycket om nostalgi för min del.

Under kvällen tänkte jag mycket på det parti jag tillhört sedan mer än trettio år.
Vänsterpartiets partistyrelse har igår tagit beslut om en framtidsstrategi som ska remissbehandlas inför partiets kongress i januari 2012. Enligt hemsidan ska vänsterpartiet

”bli bättre på att företräda våra väljare genom att fler unga, fler kvinnor, fler LO-medlemmar och fler invandrade ställer upp för Vänsterpartiet i valet 2014.

Vi ska i större utsträckning göra politik genom att kombinera läxläsning och organiseringen av fritidsverksamhet med en politisk kamp för förändring.

- Vänsterpartiet är välfärdspartiet som har konkreta förslag på upprustning och kämpar mot privata vinstintressen inom välfärden. Vi har en politik för ett mer jämlikt samhälle, en tryggare arbetsmarknad, en miljöpolitik för jämlikhet och ska vara hyresgästernas parti, avslutar Lars Ohly.”

Strategidokumentet är välskrivet men det har i stora delar sin grund i socialdemokratisk 70-talspolitik, alltså den politik som dåvarande VPK kritiserade på 70-talet. Dagens vänsterparti har utan att analysera socialdemokratins misslyckanden framförallt tagit över deras 70-talspolitik.

Jag instämmer i stort i vänsterpartiets inriktning, men anser att politiken behöver analyseras mer utifrån varför valfrihetssystem fått så stort folkligt gehör. Likaså behöver ideologin utvecklas utifrån ny forskning om intersektionalit, feminism, demokrati, makt- och ägandefrågor m.m.

I vänsterpartiets framtidsstrategi framförs att partiet i högre grad bör representeras av personer med invandrarbakgrund, men det finns ingen förklaring till varför personer med ickesvensk bakgrund också diskrimineras i vänsterpartiet. Denna maktordning osynliggörs.

Det kanske går att vinna val på nostalgi om hen är ett mittenparti, men jag tror det är omöjligt om hen är ett parti som på ett genomgripande sätt vill förändra och demokratisera samhällets maktstrukturer och materiella villkor i grunden. Strukturella vänsterförändringar i ett samhälle bör bygga på kunskap och forskning.

Tro och tvivel

”Att tvivla”, skriver Dante Alighieri i sin berömda Den Gudomliga komedie, är mig lika kärt som att veta.” Men i de tvärsäkra dårarnas paradis råder en fullstädig trosvisshet. ”Att veta är i detta paradis den största dygden. Här är svaren på alla frågor givna, lösningarna till alla problem självklara.
Sådana begrepp som ”att tvivla, kanske, möjligen, sannolikt” är helt bortraderade ur vokabulären. Tron och det egna vetandet är hos dessa tveklösa riddare som en ogenomtränglig sköld där motargument, som hotar den egna trons existens, inte har en chans att klara sig i genom.”
Så börjar en opinionsartikel i veckans Flamman.

Jag är en person som ibland tvivlar, ibland tycker mig veta och ibland tror. Tvivlar på meningsfullheten i att blogga.

Tänker:
Finns det något allmänintresse i det jag skriver?
Kan jag påverka samhället?
Är det meningsfullt att lägga så mycket tid på bloggande?
Är jag sann mot mig själv i det jag skriver?

Jag har svårt för människor som uttrycker sig tvärsäkert fast de inte vet. Kommer ibland på mig själv med att göra likadant. Orden ramlar ur min mun utan att jag hinner tänka till ordentligt.

För någon vecka sedan sa en kvinna till mig att läkemedlet Avesina är ett antikroppsläkemedel. Jag bemötte henne tvärsäkert med att detta inte stämde. Har sedan kollat upp och förstått att hon hade rätt. Funderat om jag ska kontakta henne och framföra en ursäkt, men hittills inte agerat. Frågan känns lite för liten.
Däremot säger jag till mig själv att jag ska tänka först och tala sedan, men jag kommer säkert att misslyckas ibland.

När jag bloggar försöker jag skriva nyanserat. Lägger in ord som troligen, kanske, upplever etc. Tänker samtidigt att det kan bli för mesigt, så att mitt budskap uppfattas som veligt och otydligt. När jag läser och lyssnar på krönikor så tänker jag att en del framför tröttsamma självklarheter. Andra kan jag gissa direkt vad de vill säga så jag kan hoppa över hälften. Några är otroliga på att förmedla ett budskap som väcker nya tankar och utmanar. En del är väldigt skickliga på att rensa språket från onödigheter så att slutsatserna blir knivskarpa.

Ett skäl för mig att blogga är att utveckla mitt språk så tydligt och enkelt som möjligt. Jag vill därmed bli klarare i mina egna tankar och samtidigt påverka andra på ett bättre sätt. Tycker att jag lyckas mer eller mindre bra olika dagar, men det är så svårt att titta på det jag skriver med utifrån ögon. Kan varken döma eller bedöma mig själv. Jag är alltför mycket mitt i mig själv och ber om hjälp.

Reklam, varumärke och identitet

I torsdags skrev jag om migrationsverkets tidning, där Bamse informerar barn om Sveriges flyktingpolitik. Tänker att ett skäl till att ge ut tidningen är att Migrationsverket vill stärka sitt varumärke och framställa sig själva som goda. I berättelser för barnen vill migrationsverket ge en positiv bild av den egna verksamheten, men syftet anges vara att berättelserna är bra för barnen.

Varumärkesarbetet för Uppsala kommun har jag varit med och stött. Tycker det är viktigt att stärka den egna verksamhetens identitet och bygga en positiv gemenskap. Samtidigt finns stora faror i dessa varumärkesarbeten. Varumärkesbeskrivning, verksamhetens egen självbild och omgivningens reaktion på beskrivningen ska stämma överens. Om beskrivningen av den egna verksamheten upplevs som falsk av omgivningen och det finns sakliga argument för att bilden inte stämmer med verkligheten är offentligt driven verksamhet fel ute.

Migrationsverkets bild i Bamsetidningen av asylprocessen är framförallt falsk. Barn behandlas inhumant, barnkonventionen följs inte alltid och barn utvisas ibland till svåra förhållanden. Var syftet att stärka barnen i asylprocessen borde författarna fått fria händer att skriva olika berättelser som ger olika bilder och som inte kopplas ihop med information. Berättelser som inte är förhandsstyrda av egenintressen är bra för att bearbeta och förstå. Den omdebatterade tidningen är något helt annat.

I dagens tillväxt- och marknadssamhälle blandas reklam, varumärke, identitet och kultur ihop i en enda röra. Läs t.ex. vad jag skrev om att beställa reportage i tidningar ”Mer om berättelser” och om hur läkemedelsindustrin använder s.k. spökskrivare för att placera positiva artiklar om sina läkemedel i vetenskapliga tidskrifter .

Tänker på den gamla progglåten ”Allting går att sälja med mördande reklam” som Ulf Peder Olrog skrev på 40-talet. I dagens samhälle har marknadsföringen utvecklats och är en stor andel av ett samhälles bruttonationalprodukt. På mitt jobb har ett stort nytt köpcentrum invigts på andra sidan gatan. När vi tittar ut genom fönstret ser vi en jättehög svart vägg. Med stora bokstäver möts vi av budskapet Media Markt. Överallt i staden möts jag av jättestora reklamskyltar. Så fort jag öppnar internet är det fullt med reklam och en stor andel av min post innehåller reklam, trots att jag har skylten Nej till reklam på postlådan. Alla från höger till vänster använder facebook som finansieras via reklamen.

När jag var drivande i att konsert- och kongress skulle byggas i Uppsala var protesterna stora. Ett skäl var att huset ansågs kosta för mycket och ett annat att byggnaden ansågs vara ful och ett för stort ingrepp i stadens miljö. Reklamen kostar pengar, förfular vår miljö och tär på miljöresurserna, men protesterna är få.

Marknadsföring och tillväxt är idag viktigare än ett hållbart samhälle där människor mår bra. Vi behöver gemensamt vända utvecklingen, så att vi slipper mötas av mördande reklam som människor stressas av, som ger falska bilder av verkligheten och som tär på vår ekonomi och miljö. Bygg istället gemensamt en positiv, sann och hållbar identitet.

Lång dag

Tredje dagen efter andra behandlingsomgången brukar vara min tröttaste dag under en behandlingscykel på tre veckor. Idag har jag haft en mycket lång dag. Började jobba 8.45 och kom hem 16.20. Då var mina barnbarn på gården.

Min dotter är ensam barnvakt åt två andra barn i kväll, vilket gjorde att hon ville ha hjälp med minstingen, snart 3 år. Jag har därför haft förmånen att få umgås med mitt yngsta barnbarn hela kvällen. Kvällen har gått i långsamt tempo, med många idéer om hur det mesta ska göras. Trött är jag, men lycklig över att ha fått ha lillflickan för mig själv i flera timmar. Nu sover hon.

Den långa dagen känns i hela kroppen, men allt har gått väl. Tur att jag kunde vila en timme på jobbet mellan olika möten.

Om hyckleri och flyktingpolitik

Den 27 april skrev jag om hur en av Vattenfalls chefer klappade mig på axeln och sa: Du ska se att det här kommer att bli så bra. Han var väldigt dåligt insatt i konsekvenserna av Vattenfalls agerande. Det kändes som att han inte försökte sätta sig in i frågorna, utan bara gick runt och var ”uppifrån-sina-taburetter-vänlig”. En låtsasgodhet som inte kostade honom ett dugg, men skadade andra desto mer.

Igår lovade jag på facebook ”Egmont - Bamse är inte rasist!” protestera mot Egmont Förlag. Migrationsverket har gett ut en Bamsetidning om migrationspolitik. I tidningen ger Bamse och hans vänner en skönmålad bild av asylprocessen. Jag tycker inte att Bamse ska ljuga för barn och jag tror överhuvudtaget inte på att ljuga för barn. Lögnerna sker ofta för att skydda vuxna, så de slipper berätta hemska sanningar. Däremot behöver hen inte heller alltid berätta allt. Det är bättre att möta barnen, lyssna på dem och försöka få dem att prata om det de själva känner.

Jag inledde bloggen med Vattenfallchefens hyckleri. Jag vill också jämföra migrationsverkets tidning med hur du kan under lätta för en patient som fått ett cancerbesked. Får du ett cancerbesked så kan det väl vara skönt att få höra berättelser med lyckliga slut, men om sjukvården skulle ge dem finns risken att jag som patient tappar tilliten till läkaren. Jag vill få min faktiska situation beskriven för mig och ingen klapp på huvudet att allt kommer at bli bra. Jag vill känna rätten att uttrycka min oro och låta den ta plats, oavsett hur många andra det gått bra eller dåligt för..

Konsekvenserna av skönmålade berättelser kan bli att den drabbade känner sig tvungen att visa upp ett positivt förhållningssätt utåt och därmed bli ännu mer ensam i sin ångest. Och jag tror att barn som är så beroende av oss vuxna ännu mer känner trycket att hålla en positiv fasad utåt om de får höra skönmålade beskrivningar. Ju mer oroliga föräldrarna är desto mer ensamma och ansvarstagande kan barnen bli om andra ger dem dessa berättelser, när verkligheten är allt annat än god.

Sluta hyckla om Sveriges inhumana flyktingpolitik. Verkligheten sipprar igenom och skadorna blir större av allt hyckleri.

Alla misstänkta våldtäktsmän ska behandlas lika inför lagen

Nu ligger karriären i spillror var lokaltidningens rubrik på att IMF-chefen är häktad anklagad för våldtäktsförsök och sexuella övergrepp. Strauss-Kahn är en av världsekonomins mäktigaste män. På P1 i morse berättade FN:s polischef om manliga maktspel i den internationella toppen. I Strauss-Khans hemland Frankrike väcker affären frågor om maktmissbruk och en machokultur, berättar en frilansjournalist i Paris. Jag gläds åt att en hotellstäderska agerar och anmäler en mäktig man. Många andra män och kvinnor misstänkliggör istället kvinnan och tycker synd om maktmissbrukaren.

Jag hoppas att hotellstäderskans anmälan medför att ingen mäktig man vågar uppträda som en ”brunstig schimpans” . Hoppas att fler mäktiga mäns karriärer slås i spillror när deras agerande synliggörs. Och att svensk lag där män som går till prostituerade kriminaliseras sprids över hela världen. Det är offren det är synd om och inte förövarna. Misstänkta brottslingar ska rannsakas i en juridisk process och dömas för sina handlingar, oavsett de är rika makthavare eller fattiga arbetslösa. Däremot bör alla människor oavsett hen är offer eller förövare erbjudas adekvat hjälp och stöd för att kunna förändra sitt beteende och/eller stärka sin självkänsla.

I övrigt mår jag ganska bra. Har mer problem med min röst, men i övrigt oförändrat hälsotillstånd. Har varit barnvakt åt mina två barnbarn i kväll när föräldrarna var på föräldramöte om förskolans likabehandlingsarbete.

Yoga, döden och mer förnöjsamhet

Har nyss gjort Yoga Nidra. Idag valde jag att lyssna på Ann Sönnebo. Lärde känna henne som yogalärare via onkologen på Akademiska sjukhuset. Detta har jag tidigare skrivit om. Jag tycker om att höra Anns röst. Vi kom så nära varandra. När jag hör hennes röst så finns hon, åtminstone varelsen Ann.

Idag stod det i lokaltidningen om den yoga Ann startade tillsammans med Ann-Charlotte Pellettieri, psykoterapeut. Ann-Charlotte vann priset ”Årets bröstvän” för det yoga- och samtalsprogrammet för cancerpatienter som fortsätter på Ackis. Min yogalärare sedan 25 år är nu en av lärarna på Akademiska. Bor du i ett annat landsting så efterfråga detta. Bor du i Uppsala så kräva att programmet blir permanent och inte beroende av eldsjälar. Läs om en cancerpatients erfarenheter och om bakgrund och innehåll.

Har idag fått cellgiftbehandling och gjort datortomografi, skiktröntgen. På väg till Ackis kom jag på att jag bara slarvläst kallelsen. Är nog lite trött på alla kallelser och besök på sjukhuset. Började oroa mig för att jag kanske borde ha fastat innan undersökningen. Väl framme läste jag kallelsen igen. Hade missat att jag inte fick äta fast föda 8 timmar före. Gick på toaletten för att försöka kräkas upp mina två frukostmackor, bananen och hallonen. Det var försent. Känner mig slarvig och har inget att skylla på.

Undanhöll dessutom personalen att jag ätit frukost. Tänkte att då kanske jag inte får göra undersökningen och även om förändringar inte syns lika bra så gäller det bara området runt buken. Eventuella förändringar i lungor och bröstkorg kommer att synas trots frukostmackorna. Känns EGO att inte "erkänna mina synder" men tycker det är OK.

Datortomografi förutsätter att du först dricker en kontrastvätska i två timmar. Klantade mig och skruvade inte åt korken tillräckligt på flaskan, vilket medförde att någon deciliter rann ut när jag var på väg till Apoteket. Gick tillbaka och fick påfyllt. Därefter till ODA (onkologiska dagavdelningen). Berättade för sjuksköterskan att jag fått svår huvudvärk och kräkts i lördags. Hon ansåg att jag också borde göra skiktröntgen på huvudet. Hon tog kontakt med min läkare som skrev ett tillägg till remissen. Så nu kommer jag vid nästa läkaresök 27 maj också få information om det är några förändringar i huvudet/hjärnan som kan förklara huvudvärk, kräkningar och svaga muskler i högerarmen.

Känner mig just nu ganska pigg och förnöjsam. Tänker att jag inte vill att min kropp bryts ner väldigt långsamt om jag förlorar rörligheten och får svår värk. Ska jag dö av bröstcancern, så kan det vara skönt att det går fort på slutet. Kanske medför hjärnmetastaser att döden kommer fortare. Tumörer i hjärnan kan medföra personlighetsförändringar, vilket jag hoppas slippa. Då är det nog bättre att dö av levermetastaser. Men när jag mår som jag gör idag, så vill jag ha ett fortsatt långt liv.

Är kanske lite naiv, som på detta sätt tänker på hur jag vill dö. Men som sagt, det är skönt att känna sig förnöjsam, så får det uppfattas som naivt eller hur som helst. Just nu är jag i varandets förnöjsamhet.