Jag har flera gånger bloggat om vikten av ett intersektionellt tänkande och intersektionalitet som analysmetod, bland annat här.
Har genom motioner till vänsterpartiets kongress 2010 och 2012 också försökt introducera begreppet. Motionerna har mitt partidistrikt ställt sig bakom. Likaså remissvar på olika programförslag. Svaren från partiet har varit allt annat än positiva. Mer kunskap behövs.
Programkommissionen svarar så här på de senaste motionerna. Först kommer motionen och sedan svaret.
Motion om intersektionalitet
Under arbetarrörelsens framväxt var inriktningen att klasskampen gick före jämställdhetskampen och att kvinnornas krav fick avvakta till klasskampen var vunnen. Klasskampens könsmässiga blindhet har nu synliggjorts och partiprogrammet bygger också på feministiska teorier. Nu är Vänsterpartiet både ett feministiskt och ett socialistiskt parti. Politiken byggs upp både utifrån kön och utifrån klass. Patriarkatet är enligt partiprogrammet en självständig maktfaktor, där män är överordnade och kvinnor underordnas. Men det finns fler maktordningar än de som bygger på kön och klass.
Vänsterpartiets teoretiska modeller utgår framförallt från produktionsprocess och ägande. Men föreställningar som bygger på stereotyper om kön, sexuell läggning, etnicitet med mera återskapar också maktordningarna och därmed individers möjlighet till frihet och inflytande.
Nästa steg är att också synliggöra heteronormativiteten och den etniska blindheten och utveckla ställningstaganden med utgångspunkt från ett intersektionellt tänkande. (Begreppet intersektionalitet används för att beskriva och analysera samverkan mellan olika maktordningar i samhället.)
Varken klass eller kön är någon homogen eller konfliktfri kategori. Makt är varken endimensionell eller oföränderlig. Makt konstrueras vid olika tidpunkter och inom olika grupperingar utifrån olika maktordningar som samverkar och motverkar varandra. Ensidig fokusering på en motsättning åt gången: överklass/arbetarklass, kvinna/man, heterosexuell/homosexuell eller invandrare/svensk, får som konsekvens att motsatsparen blir stereotypa och framstår som sanna. Komplexiteten, men också förståelsen av hur kategorier bildas och samverkar går förlorad. Därmed finns också en risk att strategiska vägar till förändring förblir osynliga.
Jag föreslår kongressen besluta
Att programkommissionen ska beakta vad som framförts i motionen i nästa förslag till partiprogram
Att programkommissionen ska anordna seminarier i syfte att utveckla partiets ideologi utifrån maktordningarna kön, klass, rasifiering och heteronormativitet.
Programkommissionens motionssvar
Programmet påtalar i sin nuvarande form att varken klass eller kön är homogena eller konfliktfria kategorier och pekar i flera passager på hur olika maktstrukturer relaterar till varandra. Programkommissionen ser därför inget behov av att införliva en ytterligare teoretisk modell för att uppnå vad programmet i sin nuvarande form redan är kapabelt att påvisa.
I motionen förekommer ett antal endast vagt definierade begrepp. Mest problematiskt och samtidigt symptomatiskt är bruket av ”makt” och ”maktordning”. I motionärens kortfattade beskrivning av det föreslagna intersektionalitetsperspektivet är ”makt” något som på en och samma gång befinner sig bortom varje bestämning och samtidigt är helt självklart. Det vill säga, att man kan rada upp olika maktordningar som varje individ i en given situation kan vara föremål för, samtidigt som man undandrar sig en konkret analys av denna makt, hur den uppstår och reproduceras och hur den strukturerar samhället, inte bara den enskildes liv i varje ögonblick.
Det är programkommissionens mening att ett införlivande av perspektivet som det formuleras i motionerna är förenat med stora problem. Risken är att ”komplexiteten, men även förståelsen av hur kategorier bildas och samverkar går förlorad”, för att använda motionärens egna ord.
Det stora problemet med intersektionalitetetsperspektivet som motionärerna vill få fram är att det till sist inte återstår något kollektiv subjekt som är större än individen. Medan vår analys av kapitalismen och patriarkatet lyfter fram dels hur hela samhällsordningen reproducerar maktförhållanden, dels hur olika individer har gemensamma sociala intressen, leder motionärernas analys till motsatsen. Detta är ett fundamentalt problem för en politisk rörelse som just önskar organisera människor för breda sammanfallande intressen, och för att ändra hela samhället.
Programkommissionen föreslår
att avslå motionen
Jag har inte skrivit ett färdigt partiprogram utan vill framförallt påbörja ett samtal. Därför är det egendomligt att bemöta motionen med att det saknas flera analyser och förklaringar. Det är alltså inte sant att intersektionalitet undandrar sig en konkret analys av maktordningar, hur de uppstår och reproduceras och hur de strukturerar samhället. Helt fel att bara den enskildes liv i varje ögonblick analyseras. Lika fel är att påstå att det inte återstår något kollektiv subjekt som är större än individen.
Intersektionalitet visar hur samhällsordningen reproducerar fler maktförhållanden än klass och kön. Med en intersektionell teori och praktik kan vänsterpartiet organisera människor för bredare sammanfallande intressen, och för att ändra hela samhället. Idag är det alldeles för mycket av klasskampsretorik eller kvinnokampsretorik som få människor identifierar sig med. Dagens vänsterpartiteorier bygger ofta in motsättningar mellan olika strukturellt underordnade grupper genom stereotypiseringar och endimensionella analyser. Med en intersektionell analys så tror jag att partiet kan bli bättre på att så väl bemöta rasistiska vita arbetarklasspojkar, som att få fler vita arbetarklasspojkar att engagera sig i vänsterpartiet och rösta på vänsterpartiet.
Användning av intersektionalitet och normkritik i vår omvärld – några exempel
Några organisationer
Amnesty genomför grundkurser i normkritik och fördjupningskurser om intersektionalitet och normkritisk pedagogik för pedagoger.
Kvinnofolkhögskolan i Göteborg genomför tvåterminskurser om intersektionell organisering.
"Vad sker i brytpunkten när t ex kön, klass, etnicitet, sexualitet och funktion möts i situationer, strukturer och personer och hur kan en intersektionell organisering se ut?"
Agera – utan att diskriminera har tagit fram en handbok om hur en kan motverka diskriminering. I boken är intersektionalitet framlyft och materialet innehåller en intersektionell analysmodell på s 83-84.
Män för jämställdhet skriver i sin idéplattform Mot alla maktordningar
”Vi är medvetna om att vi alla är formade av könsmaktsordningen men även av en klassmaktordning, en hudfärgsmaktordning, en åldersmaktordning etc. Ett medlemskap i Män för jämställdhet är inte ett vaccin mot förtryckande beteenden utan snarare en viljeyttring om att delta i en process för att bli mer medveten och för att förändra. Vi eftersträvar att inte föra vidare eller återskapa förtryck av något slag inom eller utom vår egen organisation.”
Jag har tidigare bloggat om att Machofabriken, en samverkan mellan Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR), Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) och Män för jämställdhet, arbetar normkritiskt och tänker intersektionellt.
Tankesmedja och resurscenter Interfems vision är ett samhälle fritt från diskriminering där kvinnor med utländsk bakgrund blir en erkänd resurs och får större ekonomisk och politisk betydelse på arbetsmarknaden och i samhället. All vår verksamhet genomsyras av ett normkritiskt genusperspektiv, där fokus är på åtgärder som bidrar till ett samhälle fritt från diskriminering. Många seminarier, liksom interfems makthandbok genomsyras av ett intersektionellt perspektiv.
RFSL har inte särskilt uttryckt att de arbetar intersektionellt men däremot normkritiskt. Likaså så utgår de från flerdimensionella maktanalyser i sitt principprogram.
” I vårt heteronormativa samhälle har mannen och det maskulina en överordnad position och kvinnan och det feminina en underordnad. Inte heller RFSL som organisation står fri från denna könsmaktsordning. Även HBT-personer handlar på olika sätt utifrån vilket kön man identifierar sig med, tillhör eller tilldelas.
Feminism handlar övergripande om en medvetenhet om att det finns ett stort antal faktorer som leder till att män, det manliga och det maskulina, generellt sett gynnas på bekostnad av kvinnor, det kvinnliga och det feminina. Feministiskt arbete handlar om att synliggöra rådande patriarkala strukturer, genussystem och normer, ifrågasätta dem och göra något åt dem.”
Även RFSL Ungdom arbetar normkritiskt och har tagit fram ett särskilt metodmaterial BRYT.
LSU - Sveriges ungdomsorganisationer lyfter framförallt ett normkritiskt perspektiv. Ur organisationens idéprogram
” Normer kan begränsa människors möjlighet att delta fullt ut i samhället. Ett normkritiskt perspektiv utmanar de normer som hindrar unga människors lika möjlighet till organisering delaktighet, inflytande och makt. Mångfalden i samhället är en realitet och en möjlighet. LSU tar avstånd från alla former av diskriminering. Alla oavsett ålder, etnicitet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, kön, könsidentitet eller könsuttryck ska ges samma möjligheter och rättigheter. LSU menar att i ett samhälle där grupper konsekvent exkluderas förlorar demokratin styrka och legitimitet.”
Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. En strävar efter att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar. Humanistisk konfirmation eller livssynsläger är en konfirmation utan religiös anknytning, som jobbar med en normkritisk, upplevelsebaserad pedagogik.
Myndigheter
Enligt information jag fått ingår ett intersektionellt tänkande i NCK (Nationellt centrum för kvinnofrid) utbildningar. Många publikationer som kan laddas ner eller beställas via NCK lyfter intersektionalitetstänkandet. T. ex. Ulrika Dahls kunskapsinventering och situering av forskning.
"Det viktigaste är inte vad extremisterna tycker utan vad den stora majoriteten gör": från hatbrott och homofobi till heteronormativitet och intersektionalitet.”
Både NCK:s forskningsrapporter och DEJA:s utredninga, Hedersrelaterad problematik i skolan - en kunskaps- och forskningsöversikt visar att en intersektionell analys är en fördel i arbetet med hedersrelaterade frågor. Ett intersektionellt arbete innebär varken stereotypisering eller dikotymisering. Lagar och mänskliga rättigheter sätter tydliga gränser för vad som är brottsligt. Om en inom lagens ram kan arbeta med dynamiskt blir det möjligt att åstadkomma varaktiga förändringar i maktstrukturerna. Detta har t ex framgått av Famnen i Uppsalas arbete med hedersrelaterade frågor, vilket du kan läsa om i boken ”När man krockar”.
Skolverket har tagit fram lilla genushäftet 2.0 ”Om genus och skolans jämställdhetsmål” som lyfter såväl ett intersektionellt perspektiv på skolan (s 23 -25) som vikten av ett normkritiskt reflekterande (s 28 – 29).
Skolverket lyfter också forskaren Gaby Weiner som uttalar att de grundläggande hindren att nå högre utbildning är fattigdom och stora familjer med föräldrar som är lågutbildade. Hög social klass verkar i gynnsam riktning liksom, i viss mån, att vara flicka. Etnicitet är en faktor som kan slå åt bägge håll, beroende på vilken etnicitet det handlar om och på vilket skolämne det rör sig om. Hon letar i sin forskning efter samverkande faktorer som förstärker könsskillnaderna, det som inom samhällsvetenskaperna kallas för intersektionalitet.
Även diskrimineringsombudsmannen DO har många publikationer om intersektionalitet på sina webbsidor. Ordet lyfts också som viktigt i DO:s ordlista
Forskning
Tema likabehandling pekar i sin nya forskningsöversikt om likabehandling i arbetslivet på att det finns alldeles för lite forskning om hur arbetslivet kan bli mer jämlikt genom att förändra normer och strukturer. Mer forskning efterlyses om hur förändring kan uppnås genom att arbeta intersektionellt. Du hittar forskningsöversikten här.
Nationella sekretariatet för genusforskning har i en skrivelse inför regeringens arbete med forsknings- och innovationspropositionen 2012 bland annat anfört följande
”Under senare år har delar av genusforskningen ägnat stort intresse åt att undersöka det som uppfattas som normalt, självklart och oproblematiskt. Genom att inkludera andra maktordningar än kön, till exempel etnicitet, klass, ålder och sexuell läggning har genusforskningen bidragit till ökad kunskap om hur skillnader, ojämlikhet och diskriminering skapas och reproduceras.
Till exempel: Hur ser normen för en patient/tilltänkt kund/blivande förälder ut? Genusforskningen har bidragit till att utveckla kunskapen om bemötandefrågor inom vård och skola, men också andra verksamheter, såväl kommersiella som offentliga organisationer.”
Via genuslistan kommer en förfrågan från Nordisk rättsvetenskaplig forskning som i vår ska ge ut ett Temanummer, Retfærd nr 3 2012 om Intersektionalitet och rättsvetenskap.
”Nordisk rättsvetenskaplig forskning har allt mer uppmärksammat olika maktrelationer i förhållande till rätten. Interaktioner mellan kön, klass, etnicitet, sexualitet, ålder eller funktionshinder har inte studerats eller analyserats i någon större utsträckning inom nordisk rättsvetenskaplig forskning. Däremot har dessa interaktioner behandlats inom genusvetenskapen inom vad som kommit att kallas intersektionalitetsteori. Begreppet intersektionalitet bygger på antagandet att de erfarenheter människor gör och tillskrivs i termer av tillgång till makt och samhällsresurser präglas av strukturella maktförhållanden och sociala identiteter.
Nordisk rättsvetenskaplig forskning efterlyser bidrag med artiklar som fokuserar olika delar av rätten i förhållande till teorier kring intersektionalitet.”
Forskning om genus och intersektionalitet pågår på alla universitet. Ett litet exempel är Linköping där Nina Lykke, föreståndare och professor vid Tema genus tidigare uttalat att det övergripande temat för den forskning som ska bedrivas i Gexcel är ”Föränderliga genusrelationer, intersektionalitet och förkroppsligande.” Detta reportage är från hösten 2007
”Intersektionalitet är ett relativt nytt och omstritt begrepp i genusforskningen. Nina Lykke var själv en av dem som introducerade det, i en artikel 2003 som gav upphov till en stor debatt.
Det handlar om att genus inte är den enda aspekten som definierar oss människor. Genus finns inbakat i ett sammanhang tillsammans med andra sociala kategorier. Etnicitet, klass, sexualitet, ålder och nationalitet spelar alla en stor roll, och därför behöver vi studera genus i samspel med dessa andra sociala kategorier.
- Tanken är att genusforskare inom medicin, å ena sidan, och kultur, filosofi med mera, å andra sidan, ska arbeta ihop i excellenscentrumets regi. Tillsammans kan de bygga en bro mellan medicinska och kulturvetenskapliga förståelser av kroppen, både den kvinnliga och manliga kroppen.
Föränderliga genusrelationer, slutligen, är vad mycket inom genusvetenskapen redan handlar om: Om hur genusrelationer kan förklara ekonomiska och politiska skillnader, maktskillnader och förtryck.”
Även forskning om vithetsnorm och rasifiering skrivs ur ett intersektionellt och normkritiskt perspektiv. Författare till ”Den svenska vithetens melankoli”. Håller inte med om allt, men rapporten visar att det finns många stenar att vända på om rasismen ska minska.
Tobias Hübinette och Catrin Lundström avslutar med orden
”När själva kärleksobjektet är hotat, befinner sig under belägring eller till och med är på väg att försvinna för alltid −− när både det vita och homogena Sverige och det antirasistiska och jämställda Sverige tycks tyna bort −− infinner sig en vit melankoli. Och den vita melankolin är fylld av gränslös smärta.”
Avslutning
En vän till mig, en forskare som medverkat till att intersektionalitet introducerats i Sverige skrev så här avseende vänsterpartiets svar på intersektionalitetsmotionen.
”man måste hela tiden relatera frågorna till det kapitalistiska systemet och inte tappa det marxistiskt teoretiska perspektivet, då intersektionalitet i sin radikala version (den som jag och andra förespråkar) inte handlar om individer enbart eller i första hand utan om de strukturer som resulterar i att individer exkluderas, superexploateras och diskrimineras. Intersektionalitet är en poststrukturalistisk teoretisk modell. Det finns ingen motsättning mellan marxistisk social teori och intersektionalitet. Det är en vidare utveckling av denna.”
En annan forskare, vän och partikamrat säger att queerfeminism är en utveckling av marxism, eftersom båda inriktningarna handlar om hur maktstrukturer byggs upp utifrån konstruktioner, marxism utifrån konstruktioner av klass och queer utifrån fler konstruktioner med grunder i HBTQ- rörelsen. En av Marx grunder var att klass är en konstruktion och därför kan klassamhället förändras om jag förstått det hela rätt. Normkritisk pedagogik kallades när den introducerades i Sverige för queerpedagogik.
Vänsterns politik bör inte bygga på två separata stereotypa ben, klass eller kön. Istället anser jag att politiken bör ha sin grund i de kunskaper som har utvecklats utifrån arbetarrörelsens kamp mot klassamhället, kvinnokampen, kampen mot kolonialism och dess följder och slutligen HBTQ-rörelsens kamp. Dagens könsnorm, klassnorm, vithetsnorm och heteronorm har sina ursprung i tidigare århundradens maktstrukturer och biologistiska förklaringsmodeller. Funktionsnormer, åldersnormer, tvåkönsnormer och religionsnormer har också historiska ursprung som t ex medfört att människor tvångssteriliserats och spärrats in på olika s.k. vårdinrättningar.
Jag tänker att antingen gräver vänsterpartiet sin egen grav genom att vägra följa och agera utifrån aktuell forskning och människors erfarenheter av strukturell diskriminering eller så återtar partiet arbetarrörelsens bildningsideal och blir en radikal vänsterkraft i samhället.
lördag 17 december 2011
Dagsform
Arbetade för mitt jobb i fyra timmar från sängen igår. Har också jobbat med en text om intersektionalitet i fler timmar. Trodde det skulle gå fort. Men dels tar saker alltid längre tid än vad jag tror, dels trasslade internet. Överhuvudtaget har jag denna vecka blivit sen med det jag planerat. Kommit senare till jobbet och gjort mindre hemma.
Jag är en tidsoptimist. Dessutom är jag snuvig, hostar, svettas och candidasvampen brer ut sig i munnen. Blöder under naglarna, har blodblåsor på underläppen, skavsår på högerfoten och är allmänt trött och flåsig. Däremot genomförde jag två yogapass, men i nattlinne på vardagsrumsmattan igår. Idag har jag yogat ca 15 minuter före frukost.
Nu har jag efter nästan två dygn i nattlinne klätt på mig och gått upp.
Jag är en tidsoptimist. Dessutom är jag snuvig, hostar, svettas och candidasvampen brer ut sig i munnen. Blöder under naglarna, har blodblåsor på underläppen, skavsår på högerfoten och är allmänt trött och flåsig. Däremot genomförde jag två yogapass, men i nattlinne på vardagsrumsmattan igår. Idag har jag yogat ca 15 minuter före frukost.
Nu har jag efter nästan två dygn i nattlinne klätt på mig och gått upp.
torsdag 15 december 2011
Reflektioner om medmänskliga medmänniskor
Gårdagens blogg avslutade jag med orden ”Jag tror att fler mår bättre den dag en klar majoritet vänder nyliberalismen ryggen och försöker leva som medmänskliga medmänniskor. Jag tror inte vi har råd med något annat.”
Det är tyvärr inte så lätt som det låter att vara medmänskliga medmänniskor. Utöver att det finns många som saknar tillit till mänsklighetens förmåga, så finns en massa maktordningar och krav på underordning om du inte lever i enlighet med ”maktens” normer. Tycker dessutom att delar av vår kultur blir mer och mer omänsklig och att människor anses ha sig själva att skylla om en är fattig, sjuk eller arbetslös. En kunde ju ha gjort på ett annat sätt, säger de som klättrar uppåt.
Samtidigt som livet blir hårdare och kallare så finns det alltid motkrafter. Jag har t ex skrivit om ickevåldsaktivister som står upp för medmänsklighet i alla sammanhang. Tänker också på alla goa omtänksamma människor som lägger massor av tid på att bry sig utan annan vinning än att få uppleva känslan av att bidra till att en annan mår lite bättre. Tänker på alla som riskerar sina liv på att under svåra omständigheter arbeta för att rädda andras liv i utsatta länder.
I går pratade jag med en arbetskamrat som har ett nytt jobb inom Vård & bildning. Han berättade att det bästa med nya jobbet var att han träffar så många fantastiska människor som utan ersättning bidrar med sin tid, kunskap och erfarenhet.
Jag hoppas och tror på fredlig omvandling till en bättre värld. I revolutioner ställs allt på ända och även hållbara strukturer raseras, som i ryska revolutionen eller kinesiska revolutionen. Sedan återkommer många av maktens män som öv3l3vt revolutionen med ny retorik och i nya konstellationer. Rutorna snurras runt men kulturen över hur en skaffar sig makt finns kvar och många har kunskap om hur en gör för att klättra till toppen.
För att utveckla det samhälle jag drömmer om behövs nya strukturer, nya rutor och omfördelning av makt och resurser. Men lika nödvändigt är det att syna och bryta informella maktmönster och utveckla tillit till varandra som medmänskliga medmänniskor. Och viktigast av allt är tid och att en vet vart en vill. Vi är varken födda till att vara egoister eller solidariska varelser, vi gör och görs ständigt.
Det är tyvärr inte så lätt som det låter att vara medmänskliga medmänniskor. Utöver att det finns många som saknar tillit till mänsklighetens förmåga, så finns en massa maktordningar och krav på underordning om du inte lever i enlighet med ”maktens” normer. Tycker dessutom att delar av vår kultur blir mer och mer omänsklig och att människor anses ha sig själva att skylla om en är fattig, sjuk eller arbetslös. En kunde ju ha gjort på ett annat sätt, säger de som klättrar uppåt.
Samtidigt som livet blir hårdare och kallare så finns det alltid motkrafter. Jag har t ex skrivit om ickevåldsaktivister som står upp för medmänsklighet i alla sammanhang. Tänker också på alla goa omtänksamma människor som lägger massor av tid på att bry sig utan annan vinning än att få uppleva känslan av att bidra till att en annan mår lite bättre. Tänker på alla som riskerar sina liv på att under svåra omständigheter arbeta för att rädda andras liv i utsatta länder.
I går pratade jag med en arbetskamrat som har ett nytt jobb inom Vård & bildning. Han berättade att det bästa med nya jobbet var att han träffar så många fantastiska människor som utan ersättning bidrar med sin tid, kunskap och erfarenhet.
Jag hoppas och tror på fredlig omvandling till en bättre värld. I revolutioner ställs allt på ända och även hållbara strukturer raseras, som i ryska revolutionen eller kinesiska revolutionen. Sedan återkommer många av maktens män som öv3l3vt revolutionen med ny retorik och i nya konstellationer. Rutorna snurras runt men kulturen över hur en skaffar sig makt finns kvar och många har kunskap om hur en gör för att klättra till toppen.
För att utveckla det samhälle jag drömmer om behövs nya strukturer, nya rutor och omfördelning av makt och resurser. Men lika nödvändigt är det att syna och bryta informella maktmönster och utveckla tillit till varandra som medmänskliga medmänniskor. Och viktigast av allt är tid och att en vet vart en vill. Vi är varken födda till att vara egoister eller solidariska varelser, vi gör och görs ständigt.
 |
| Butoselma vävd av Berit Sahlström |
Vad har vi råd med?
Malin Rönnblom genusvetare i Umeå har en bra krönika i Västerbottens-Kuriren. Många har tappat bort demokratin och medborgarskapet till förmån för ett konsument- och individfokus. Hon skriver att
”Denna logik gör också något med oss som människor. I stället för att se oss själva som en del av ett kollektiv blir vi individfokuserade och enkelspåriga med den egna vinningen i blickfånget. ”
Nyliberalerna, som det finns gott om i moderaterna i Uppsala har lyckats med sin politik. Deras logik och människosyn genomsyrar idag mångas tänkande. Se t ex min blogg 29 november där jag lyfter fram att snart avgående finanskommunalrådet i Uppsala år 1999 skrev att den viktigaste demokratifrågan var snabba beslut om kundvalssystem.
Tycker att Kalle Larssons krönika ”Tänd dina vita ljus” i flyktingbloggen sätter fokus på medborgarskap och människosyn.
1989 beslutade den socialdemokratiska regeringen att Sverige i fortsättningen bara ska ta emot så kallade konventionsflyktingar samt de med så kallade ”starka skyddsbehov”. Krigsvägran och flyktingliknande skäl, tidigare humanitära skäl skulle inte godtas. Beslutet motiverades med att det hade kommit så många som behövde skydd och hjälp. När många behöver hjälp gör man vad man kan för att inte ge den hjälpen. När många lider av förföljelse omdefinierar man vad förföljelse är för att kunna ge asylsökande kalla handen.
Bara när inte så många behöver fly står Sverige och andra EU-länder för humanitet. Resten av flyktingarna får grannländerna ta emot. T ex människor som fördrivs från sina försörjningsmöjligheter och sina hem när Lundin Petroleum ska borra upp olja i Sudan och Etiopien. Eller klimatflyktingar som flyr från torka och översvämningar p.g.a. växthuseffekten, som framförallt förorsakas av Västvärldens utsläpp av klimatgaser.
Lucia 2011 fick en familj i Ånge med två vuxna och tre barn rafsa ihop sina tillhörigheter, berättar Kalle på bloggen. De sattes på ett plan till Armenien, ett oroligt land präglat av etniska, politiska och religiösa konflikter. I Armenien talar en ett språk barnen inte alls förstår för de har levt i Sverige i elva år.
De här barnen hade klasskamrater som också fick sin lucia förstörd genom utvisningen av deras kompisar. ”Varenda unge ligger och gråter” berättade en lärare. Familjen bodde i Ånge som inte är direkt fullt på invånare. Kommunen har 10 053 invånare. Förra året minskade antalet med 95 personer.
Kalle avslutar med:
”Om vi kan blåsa liv i den vrede som många känner när deras medmänniskor behandlas illa och kastats ut ur landet. Då börjar det att röra sig. Då kan vi inte bara ge den här familjen möjligheten att få fortsätta sitt liv i Sverige, utan också i grunden förändra svensk politik. ”
Andra som agerar och tar ansvar är antirasister mot våld. I lördags var merparten av motdemonstranterna mot högerextremismmarschen i Stockholm ickevåldsaktivister. Pia Ortiz, talesperson för SNAIV (Stoppa Nazismen – aktivt ickevåld) tycker att deras demonstration gick bra men är ledsen för hur medierna har speglat lördagens demonstrationer.
”Jag hoppas att folk förstår att det är nazisterna som står för våldssidan, med en ickedemokratisk våldsideologi. Mediernas skildring ger oftast en förvrängd bild av att antirasister alltid använder sig av våld. Det ger en orättvis bild. Det finns en mängd positiva ickevåldsinitiativ, men det är ett litet fåtal personer som använder sig av mindre lämpliga sätt som uppmärksammas i medierna.”
Läs mer i Fria tidningen:
I samma tidnings inledare skriver Nettan om konsumtion och könsroller.
”Min fyraåriga dotters värld är mer könsnormerande och konsumistisk än den jag själv växte upp i. Prylar som riktas till hennes generation är parodiskt könsstereotypa och billigt tillverkade av barnarbetare. Världen har inte blivit bättre, mer rättvis eller jämlik”
Hon skriver också att konsumtionssamhället alienerar oss och många människor upplever en stor meningslöshet i sina liv.
Vem mår egentligen bra idag och känner sig nöjd med såväl sina egna insatser som med det samhälle vi lever i? Har vi det i Sverige så svårt så att vi inte kan vara humana mot flyktingar? Har vi inte råd att se till att gamla farmor har det bra på äldreboendet och det finns tillräckligt med personal i förskolan och skolan? Har vi inte råd med att alla som jobbar ska en skälig lön och bra arbetsvillkor, oavsett de bor i Sverige eller på andra sidan klotet? Har vi bara råd att köpa billig förgiftad mat och billiga prylar som går sönder?
Jag tror att fler mår bättre den dag en klar majoritet vänder nyliberalismen ryggen och försöker leva som medmänskliga medmänniskor. Jag tror inte vi har råd med något annat.
”Denna logik gör också något med oss som människor. I stället för att se oss själva som en del av ett kollektiv blir vi individfokuserade och enkelspåriga med den egna vinningen i blickfånget. ”
Nyliberalerna, som det finns gott om i moderaterna i Uppsala har lyckats med sin politik. Deras logik och människosyn genomsyrar idag mångas tänkande. Se t ex min blogg 29 november där jag lyfter fram att snart avgående finanskommunalrådet i Uppsala år 1999 skrev att den viktigaste demokratifrågan var snabba beslut om kundvalssystem.
Tycker att Kalle Larssons krönika ”Tänd dina vita ljus” i flyktingbloggen sätter fokus på medborgarskap och människosyn.
1989 beslutade den socialdemokratiska regeringen att Sverige i fortsättningen bara ska ta emot så kallade konventionsflyktingar samt de med så kallade ”starka skyddsbehov”. Krigsvägran och flyktingliknande skäl, tidigare humanitära skäl skulle inte godtas. Beslutet motiverades med att det hade kommit så många som behövde skydd och hjälp. När många behöver hjälp gör man vad man kan för att inte ge den hjälpen. När många lider av förföljelse omdefinierar man vad förföljelse är för att kunna ge asylsökande kalla handen.
Bara när inte så många behöver fly står Sverige och andra EU-länder för humanitet. Resten av flyktingarna får grannländerna ta emot. T ex människor som fördrivs från sina försörjningsmöjligheter och sina hem när Lundin Petroleum ska borra upp olja i Sudan och Etiopien. Eller klimatflyktingar som flyr från torka och översvämningar p.g.a. växthuseffekten, som framförallt förorsakas av Västvärldens utsläpp av klimatgaser.
Lucia 2011 fick en familj i Ånge med två vuxna och tre barn rafsa ihop sina tillhörigheter, berättar Kalle på bloggen. De sattes på ett plan till Armenien, ett oroligt land präglat av etniska, politiska och religiösa konflikter. I Armenien talar en ett språk barnen inte alls förstår för de har levt i Sverige i elva år.
De här barnen hade klasskamrater som också fick sin lucia förstörd genom utvisningen av deras kompisar. ”Varenda unge ligger och gråter” berättade en lärare. Familjen bodde i Ånge som inte är direkt fullt på invånare. Kommunen har 10 053 invånare. Förra året minskade antalet med 95 personer.
Kalle avslutar med:
”Om vi kan blåsa liv i den vrede som många känner när deras medmänniskor behandlas illa och kastats ut ur landet. Då börjar det att röra sig. Då kan vi inte bara ge den här familjen möjligheten att få fortsätta sitt liv i Sverige, utan också i grunden förändra svensk politik. ”
Andra som agerar och tar ansvar är antirasister mot våld. I lördags var merparten av motdemonstranterna mot högerextremismmarschen i Stockholm ickevåldsaktivister. Pia Ortiz, talesperson för SNAIV (Stoppa Nazismen – aktivt ickevåld) tycker att deras demonstration gick bra men är ledsen för hur medierna har speglat lördagens demonstrationer.
”Jag hoppas att folk förstår att det är nazisterna som står för våldssidan, med en ickedemokratisk våldsideologi. Mediernas skildring ger oftast en förvrängd bild av att antirasister alltid använder sig av våld. Det ger en orättvis bild. Det finns en mängd positiva ickevåldsinitiativ, men det är ett litet fåtal personer som använder sig av mindre lämpliga sätt som uppmärksammas i medierna.”
Läs mer i Fria tidningen:
I samma tidnings inledare skriver Nettan om konsumtion och könsroller.
”Min fyraåriga dotters värld är mer könsnormerande och konsumistisk än den jag själv växte upp i. Prylar som riktas till hennes generation är parodiskt könsstereotypa och billigt tillverkade av barnarbetare. Världen har inte blivit bättre, mer rättvis eller jämlik”
Hon skriver också att konsumtionssamhället alienerar oss och många människor upplever en stor meningslöshet i sina liv.
Vem mår egentligen bra idag och känner sig nöjd med såväl sina egna insatser som med det samhälle vi lever i? Har vi det i Sverige så svårt så att vi inte kan vara humana mot flyktingar? Har vi inte råd att se till att gamla farmor har det bra på äldreboendet och det finns tillräckligt med personal i förskolan och skolan? Har vi inte råd med att alla som jobbar ska en skälig lön och bra arbetsvillkor, oavsett de bor i Sverige eller på andra sidan klotet? Har vi bara råd att köpa billig förgiftad mat och billiga prylar som går sönder?
Jag tror att fler mår bättre den dag en klar majoritet vänder nyliberalismen ryggen och försöker leva som medmänskliga medmänniskor. Jag tror inte vi har råd med något annat.
tisdag 13 december 2011
Sann mot sig själv
Kan en vara sann mot sig själv? Vad menas i så fall med att vara det?
Jag tänker så här:
Det finns inga för alltid giltiga sanningar, utom möjligen ytligheter. Att vara sann mot sig själv kan därför aldrig vara att en utgår från samma värderingar hela livet. En förändras som människa. Däremot försöker jag vara sann mot mig själv, genom att stå upp för de viktigaste värden och värderingar jag har.
Jag försöker alltså – men sviker då och då det jag tror på. Ibland blir en konfliktfri tillvaro eller att få tillhöra normen eller kortsiktig bekvämlighet viktigare. Jag tänker dessutom ofta i banor som å ena sidan och å andra sidan, eftersom livet är så komplext. Kan därför ibland välja hur jag ska ta ställning.
För mig blir att vara sann mot sig själv ett ouppnåeligt ideal, som jag ändå försöker leva upp till. För att försöka leva i denna anda, är det också nödvändigt att ge sig själv tid till reflektion och samtal.
För övrigt har jag inte varit utanför lägenheten idag. Min kropp har känts för trött. Jag har nog behövt och också tillåtit mig maximal lathet i min sköna säng. Tänkte vila idag och jobba i morgon.
Jag tänker så här:
Det finns inga för alltid giltiga sanningar, utom möjligen ytligheter. Att vara sann mot sig själv kan därför aldrig vara att en utgår från samma värderingar hela livet. En förändras som människa. Däremot försöker jag vara sann mot mig själv, genom att stå upp för de viktigaste värden och värderingar jag har.
Jag försöker alltså – men sviker då och då det jag tror på. Ibland blir en konfliktfri tillvaro eller att få tillhöra normen eller kortsiktig bekvämlighet viktigare. Jag tänker dessutom ofta i banor som å ena sidan och å andra sidan, eftersom livet är så komplext. Kan därför ibland välja hur jag ska ta ställning.
För mig blir att vara sann mot sig själv ett ouppnåeligt ideal, som jag ändå försöker leva upp till. För att försöka leva i denna anda, är det också nödvändigt att ge sig själv tid till reflektion och samtal.
För övrigt har jag inte varit utanför lägenheten idag. Min kropp har känts för trött. Jag har nog behövt och också tillåtit mig maximal lathet i min sköna säng. Tänkte vila idag och jobba i morgon.
 |
| Pepsi |
Makt, ansvar och våld
Folkvalda makthavare
I rättssalen i Chicago sa den tidigare guvernören Blagojevich som dömts till 14 års fängelse för korruption att hans politiska karriär är över och att:
”Jag ska försöka ta mig igenom de här svåra motgångarna.” Reportaget är gjort i P1
Guvernören framstället det som hänt som om det var någon annans fel att han har begått svåra brott och utnyttjat sin position som guvernör.
Läste i lokaltidningen att fler riksdagsledamöter väljer att ta flyget istället för tåget. Makthavarna skyller sitt val på SJ. Så här står det t ex i Borås tidning
”Kenneth G Forslund (S) har pendlat med tåg mellan Stockholm och Kungälv i 16 år, de senaste 9 åren som riksdagsledamot. Efter förra vinterns tågkaos gav han upp och skaffade sig flygkort. ”
Socialdemokraterna har medverkat till uppstyckningen av gamla SJ och vinstkraven på företaget. Nuvarande regering har ett huvudansvar för hur dåligt tågtrafiken fungerar, men även oppositionspartier har bidragit till försämringarna. Tror också att riksdagsledamöter åker mest tåg från de två partier vänsterpartiet och miljöpartiet som vill satsa mest på tågtrafiken.
Jag blir upprörd när makthavare först via riksdagsbeslut driver igenom försämringar i tågtrafiken och sedan skyller på det statliga företag SJ som tvingas genomföra försämringarna. Ansvarslöst av alla riksdagsledamöter som klagar och bidrar till ökade växthusgaser, men inte gör tillräckligt för att rätta till problemen.
Män, våld och ansvar
Två personer, en kvinna och en man i 60-årsåldern, hittades för en tid sedan döda på en gård norr om Uppsala. Kvinnan misstänks vara mördad av mannen. Enligt en senare artikel har kvinnan anmält mannen för hot och våld och då har mannen motanmält henne för våld. Det är ganska vanligt att män som misshandlar kvinnor lägger ansvaret för våldet på kvinnan. Denna gång ledde mannens agerande till att två människor inte längre lever.
Uppsala mansjour som jag tidigare bloggat om hänvisar på sina webbsidor till en rapport från Brottsförebyggande rådet BRÅ och till genusmagazinet avseende våld i nära relationer. Genusmagazinet är nu nedlagt och en hänvisar till två antifeministers bloggar Pär Ström och Pelle Billing. Mansjouren länkar också direkt till Pär Ströms blogg Däremot inte till NCK (nationellt centrum för kvinnofrid) som har regeringens uppdrag att informera om och utveckla kunskapen om hur våld i nära relationer kan bekämpas.
I BRÅ:s rapport 2009:12 ”Våld mot kvinnor och män i nära relationer ” som både Uppsala mansjour och Pär Ström hänvisar till beskrivs våld i nära relationer utifrån offrens egna upplevelser. Denna studie som framförallt fokuserar på konflikter redovisar att skillnaden mellan kvinnors och mäns utsatthet för relationsvåld är liten.
Men av rapporten framgår också att det rör det sig om två olika typer av våld. Det våld som riktas mot kvinnor är oftare upprepat och tenderar att vara grövre och resultera i fler negativa konsekvenser för den som drabbas.
Att det handlar om olika typer av våld framgår i detta citat som jag hämtat ur ”Se, identifiera, agera - Konkreta tips och råd – Vägledning för chefer med flera om våld i den anställdas nära relation”, Stockholms läns landsting
”….. trots att partnervåld kan begås mot män och inom homosexuella relationer, är den övervägande delen mäns våld mot kvinnor. Enligt WHO (från Folkhälsorapporten 2009) finns det mycket lite som tyder på att kvinnor använder sig av partnervåld i bemärkelsen maktkontroll. Kvinnors våldsanvändning sker oftare än mäns i självförsvar eller i anslutning till mäns våld och är situationsbetingat, det vill säga att det inte pågår systematiskt över lång tid.”
Det finns många manliga nätverk som vägrar se könsmaktsordningen. Istället utgår en från det gamla ordspråket ”Det är inte ens fel att två träter.” Detta leder till att våldets kopplingar till maktutövning osynliggörs. I en del inlägg läggs tom skulden på kvinnan.
Är det kvinnans fel att hon blir misshandlad !!!
Varje år mördas mellan 15 och 20 kvinnor av sin partner och över hälften av dem hade vid ett tidigare tillfälle sökt vård för att de blivit misshandlade.
En tredjedel av personalen på Nordens största akutmottagning, Södersjukhuset i Stockholm, anser att det är kvinnans fel om hon blivit misshandlad. Det visar en ny svensk studie. Var tionde tycker inte heller att det är sjukvårdens ansvar att utreda hur en kvinnas skador uppkommit, enligt ett inslag i Ekot som sändes i söndags
Av samma reportage framgår att forskning och siffror från FN:s enhet för kvinnors rättigheter, UN Women, visar att mer än varannan kvinna utsätts för någon form av våld under sin livstid. Enligt FN är våld mot kvinnor fortfarande en av de mest utbredda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och samtidigt ett av de minst åtalade brotten.
Hälften av personalen på Södersjukhuset hade inte frågat de kvinnor som kom in med misstänkta misshandelsskador om de blivit misshandlade, och var tionde kvinna som misshandlats fick inte sina skador dokumenterade.
Enligt professor Maaret Castrén visar studien att det finns en alltför stor likgiltighet hos personal inför att kvinnor misshandlas på Södersjukhusets akutmottagning.
”Samtidigt tror jag inte de är unika. Våra medarbetare är ju samhällsmedborgare och det talar väl för att siffrorna ser ut på det här sättet”, säger chefläkare Anna Nygårdh.
Normaliseringsprocessen
Normaliseringsprocessen är den process som teoretiskt förklarar hur ett misshandelsförhållande successivt normaliseras för den kvinna som är utsatt. Det börjar med att han uppvaktar henne på ett sätt som hon uppfattar som kärleksfullt och omtänksamt. Han hämtar kanske och skjutsar i bil. Hon uppfattar att han gör allt för att han älskar henne, men egentligen så skaffar han mer och mer kontroll över hennes värld. Han krymper hennes livsutrymme och börjar isolera henne. Han frågar vem hon pratar med i telefon, vem hon chattar med på internet, om hon träffade någon på stan o.s.v.
Hon orkar inte med alla utfrågningar så hon ringer inte sina vänner lika ofta, hon slutar umgås i sina sociala nätverk. Han börjar ifrågasätta henne. Efter första smällen så ångrar han sig. Han säger förlåt och visar sig ångerfull. Han lovar att det aldrig ska hända igen. Men det som egentligen sker är att han hela tiden växlar mellan värme och våld. Och i den isolerade värld som hon numera bor i så känns detta ganska normalt.
Våldet trappas upp mer och mer och mer. Han slår henne för hennes eget bästa säger han. Hon försöker allt hon bara kan för att göra han nöjd och glad, men hur hon än gör så upplever hon att hon gör fel, och han straffar henne. Hon lär sig också att han är kapabel till och gör som han vill.
Till slut ligger hon på sjukhuset halvt ihjälslagen utav den man som hon bor med. Och eventuella barn är antingen kvar i hans våld eller omhändertagna av socialtjänsten.
Det finns två grundläggande principer för normaliseringsprocessen, en för mannen och en för kvinnan. Mannen vill behålla överordningen och kvinnan vill överleva våldet. För att klara detta så utvecklar både mannen och kvinnan olika strategier. Det kanske låter som att detta är kallsinnigt planerat från en eller bägge parter, men mycket sker i det omedvetna.
Man kan beskriva normaliseringsprocessen i tre faser
Fas ett, här börjar mannen kontrollera kvinnans livsrum och för kvinnan innebär det anpassning och isolering. Första slaget kommer. Mannen blir ångerfull efteråt och vill ha förlåtelse. Han kan också säga att han inte förstår vad som hänt, han är ompysslande och lovar att det ska aldrig hända igen.
Fas två, för kvinnan så börjar gränserna att suddas ut mer och mer medan mannen styr över liv och död. Hela tiden så försöker kvinnan att anpassa sig så att relationen ska fungera. Men för varje gång hon gått ett steg längre bort från sig själv så kräver mannen ännu mer. Att leva med detta våld blir normalt, precis som att det är lika normalt för människor som lever i icke våldsamma relationer att det inte finns våld. Mannen intalar kvinnan att hennes uppförande, utseende, åsikter måste förändras. Mannens verklighet blir till slut även hennes verklighet. Hon försvarar till slut sin misshandlare eftersom hon saknar helt och hållet referensramar som är sunda. Mannen väljer när han slår, hur hårt han slår och hur ofta. Han väljer med vad han ska slå och hur länge. Det är sällan som mannen gör det i ett raseriutbrott. Är de bägge ute tillsammans och han anser att kvinnan gör fel så väntar han tills de är hemma innan han slår, där ingen ser. Där hon är isolerad. Han är kallt beräknande, han kan styra sina slag.
Fas tre, kvinnan så fortsätter att anpassa sig till växelspelet mellan våld och värme medan mannen flyttar på gränserna ännu mer och våld blir till våldtäkt. Våldet är nu en del utav vardagen och det är omöjligt att undvika det genom att förändra sig. Kraven från mannen förändras irrationellt, det som var rätt igår är fel idag och det kan handla om simpla saker. Förväntningarna som mannen har på kvinnan är helt orealistiska. Kvinnan vet inte längre var gränsen mellan acceptabelt och oacceptabelt går längre. Kvinnan blir handlingsförlamad, har apati och ångest hon kanske försöker ta livet av sig. Hon ser ingen annan utväg än att han dör, men att ta livet av en annan människa är ett stort steg. Därför försöker hon med självmord istället. Det här är konsekvenserna av ett långvarigt misshandelsförhållande. Mannen kanske nu använder detta som orsaker för att fortsätta att slå och våldta kvinnan. Kvinnan är symbolisk död och kvar finns endast en fysisk varelse som mannen kan slå på. Mannen har full koll på på liv och död, han slår tills hon är medvetslös men inte död. Men ibland så ser han inte var gränsen mellan liv och död är och dödar kvinnan ...
Läs mer om normaliseringsprocessen på tjejjourens webbsidor
Stereotypiseringar och könskränkningar av kvinnor
Jag har flera gånger bloggat om hur kön konstrueras och hur kvinnor stereotypiseras, begränsas och underordnas. I en blogg skrev jag om boken ”Motstånd & Fantasi Historien om F” och om hur kvinnliga feminister blir bemötta utifrån att de anses vara på ett visst sätt(konstrueras). Kvinnliga feminister konstrueras till att vara; ovetenskapliga, hycklare, bristfälliga, verklighetsfrånvända, ointressanta, manshatare, omoderna m.m.
I en annan blogg ”Begränsande och stereotypiserande normer ” skriver jag om hur kvinnor begränsas utifrån kön I bloggen ”Sortera och hitta mönster” lyfter jag fram en avhandling av Anneli Andersson (Häyren Weineståhl) ”Vi blev antagligen för många –könskränkande behandling i akademisk miljö.”
Anneli presenterar ett modellförslag på hur en teoretiskt och praktiskt på ett djupare sätt kan förstå könskränkande behandling. Det som många tror handlar om enskilda kvinnor med personliga problem kan vara konsekvenserna av en könsmaktsordning där kompetenta kvinnor bryts ner av ”ickefungerande” män och deras nätverk.
En ska inte skylla ifrån sig
Som barn fick jag lära mig att det är fult att skylla ifrån sig. Min erfarenhet som vuxen är att ju mer makt en person har, desto vanligare är det att en skyller ifrån sig. Men det gäller att vara observant på hur skuldbeläggandet av andra går till., för att själv framstå i en bättre dager Maktens män är skickliga på att framställa sig själva som ofelbara.
Till sist ett citat om Genderisering –könsmässig märkning som jag har hämtat från Gunnel Forsberg artikel, ur Forskning som provokation
”En kvinnlig arbetare vikarierade under en period vid en maskin som vanligtvis sköttes av en man. Golvet under maskinen var slipprigt och det fanns en uppenbar halkrisk. Hon lade därför dit en matta för att förbättra arbetssituationen. När den ordinarie maskinskötaren återkom till sitt pass tog han genast bort mattan med motiveringen att det var ”en sådan där j-a tjejmatta!” Själva mattan hade fått en könsstämpel och därmed en låg värdering som skulle drabba honom om han stod på den. Hellre halkar man än utsätter sig för en sådan risk. Själva mattan hade blivit genderiserad!”
I patriarkatet jämställs kvinnligt könskodade föremål och egenskaper med svaghet och underordning och vem vill underordnas?
I rättssalen i Chicago sa den tidigare guvernören Blagojevich som dömts till 14 års fängelse för korruption att hans politiska karriär är över och att:
”Jag ska försöka ta mig igenom de här svåra motgångarna.” Reportaget är gjort i P1
Guvernören framstället det som hänt som om det var någon annans fel att han har begått svåra brott och utnyttjat sin position som guvernör.
Läste i lokaltidningen att fler riksdagsledamöter väljer att ta flyget istället för tåget. Makthavarna skyller sitt val på SJ. Så här står det t ex i Borås tidning
”Kenneth G Forslund (S) har pendlat med tåg mellan Stockholm och Kungälv i 16 år, de senaste 9 åren som riksdagsledamot. Efter förra vinterns tågkaos gav han upp och skaffade sig flygkort. ”
Socialdemokraterna har medverkat till uppstyckningen av gamla SJ och vinstkraven på företaget. Nuvarande regering har ett huvudansvar för hur dåligt tågtrafiken fungerar, men även oppositionspartier har bidragit till försämringarna. Tror också att riksdagsledamöter åker mest tåg från de två partier vänsterpartiet och miljöpartiet som vill satsa mest på tågtrafiken.
Jag blir upprörd när makthavare först via riksdagsbeslut driver igenom försämringar i tågtrafiken och sedan skyller på det statliga företag SJ som tvingas genomföra försämringarna. Ansvarslöst av alla riksdagsledamöter som klagar och bidrar till ökade växthusgaser, men inte gör tillräckligt för att rätta till problemen.
Män, våld och ansvar
Två personer, en kvinna och en man i 60-årsåldern, hittades för en tid sedan döda på en gård norr om Uppsala. Kvinnan misstänks vara mördad av mannen. Enligt en senare artikel har kvinnan anmält mannen för hot och våld och då har mannen motanmält henne för våld. Det är ganska vanligt att män som misshandlar kvinnor lägger ansvaret för våldet på kvinnan. Denna gång ledde mannens agerande till att två människor inte längre lever.
Uppsala mansjour som jag tidigare bloggat om hänvisar på sina webbsidor till en rapport från Brottsförebyggande rådet BRÅ och till genusmagazinet avseende våld i nära relationer. Genusmagazinet är nu nedlagt och en hänvisar till två antifeministers bloggar Pär Ström och Pelle Billing. Mansjouren länkar också direkt till Pär Ströms blogg Däremot inte till NCK (nationellt centrum för kvinnofrid) som har regeringens uppdrag att informera om och utveckla kunskapen om hur våld i nära relationer kan bekämpas.
I BRÅ:s rapport 2009:12 ”Våld mot kvinnor och män i nära relationer ” som både Uppsala mansjour och Pär Ström hänvisar till beskrivs våld i nära relationer utifrån offrens egna upplevelser. Denna studie som framförallt fokuserar på konflikter redovisar att skillnaden mellan kvinnors och mäns utsatthet för relationsvåld är liten.
Men av rapporten framgår också att det rör det sig om två olika typer av våld. Det våld som riktas mot kvinnor är oftare upprepat och tenderar att vara grövre och resultera i fler negativa konsekvenser för den som drabbas.
Att det handlar om olika typer av våld framgår i detta citat som jag hämtat ur ”Se, identifiera, agera - Konkreta tips och råd – Vägledning för chefer med flera om våld i den anställdas nära relation”, Stockholms läns landsting
”….. trots att partnervåld kan begås mot män och inom homosexuella relationer, är den övervägande delen mäns våld mot kvinnor. Enligt WHO (från Folkhälsorapporten 2009) finns det mycket lite som tyder på att kvinnor använder sig av partnervåld i bemärkelsen maktkontroll. Kvinnors våldsanvändning sker oftare än mäns i självförsvar eller i anslutning till mäns våld och är situationsbetingat, det vill säga att det inte pågår systematiskt över lång tid.”
Det finns många manliga nätverk som vägrar se könsmaktsordningen. Istället utgår en från det gamla ordspråket ”Det är inte ens fel att två träter.” Detta leder till att våldets kopplingar till maktutövning osynliggörs. I en del inlägg läggs tom skulden på kvinnan.
Är det kvinnans fel att hon blir misshandlad !!!
Varje år mördas mellan 15 och 20 kvinnor av sin partner och över hälften av dem hade vid ett tidigare tillfälle sökt vård för att de blivit misshandlade.
En tredjedel av personalen på Nordens största akutmottagning, Södersjukhuset i Stockholm, anser att det är kvinnans fel om hon blivit misshandlad. Det visar en ny svensk studie. Var tionde tycker inte heller att det är sjukvårdens ansvar att utreda hur en kvinnas skador uppkommit, enligt ett inslag i Ekot som sändes i söndags
Av samma reportage framgår att forskning och siffror från FN:s enhet för kvinnors rättigheter, UN Women, visar att mer än varannan kvinna utsätts för någon form av våld under sin livstid. Enligt FN är våld mot kvinnor fortfarande en av de mest utbredda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och samtidigt ett av de minst åtalade brotten.
Hälften av personalen på Södersjukhuset hade inte frågat de kvinnor som kom in med misstänkta misshandelsskador om de blivit misshandlade, och var tionde kvinna som misshandlats fick inte sina skador dokumenterade.
Enligt professor Maaret Castrén visar studien att det finns en alltför stor likgiltighet hos personal inför att kvinnor misshandlas på Södersjukhusets akutmottagning.
”Samtidigt tror jag inte de är unika. Våra medarbetare är ju samhällsmedborgare och det talar väl för att siffrorna ser ut på det här sättet”, säger chefläkare Anna Nygårdh.
Normaliseringsprocessen
Normaliseringsprocessen är den process som teoretiskt förklarar hur ett misshandelsförhållande successivt normaliseras för den kvinna som är utsatt. Det börjar med att han uppvaktar henne på ett sätt som hon uppfattar som kärleksfullt och omtänksamt. Han hämtar kanske och skjutsar i bil. Hon uppfattar att han gör allt för att han älskar henne, men egentligen så skaffar han mer och mer kontroll över hennes värld. Han krymper hennes livsutrymme och börjar isolera henne. Han frågar vem hon pratar med i telefon, vem hon chattar med på internet, om hon träffade någon på stan o.s.v.
Hon orkar inte med alla utfrågningar så hon ringer inte sina vänner lika ofta, hon slutar umgås i sina sociala nätverk. Han börjar ifrågasätta henne. Efter första smällen så ångrar han sig. Han säger förlåt och visar sig ångerfull. Han lovar att det aldrig ska hända igen. Men det som egentligen sker är att han hela tiden växlar mellan värme och våld. Och i den isolerade värld som hon numera bor i så känns detta ganska normalt.
Våldet trappas upp mer och mer och mer. Han slår henne för hennes eget bästa säger han. Hon försöker allt hon bara kan för att göra han nöjd och glad, men hur hon än gör så upplever hon att hon gör fel, och han straffar henne. Hon lär sig också att han är kapabel till och gör som han vill.
Till slut ligger hon på sjukhuset halvt ihjälslagen utav den man som hon bor med. Och eventuella barn är antingen kvar i hans våld eller omhändertagna av socialtjänsten.
Det finns två grundläggande principer för normaliseringsprocessen, en för mannen och en för kvinnan. Mannen vill behålla överordningen och kvinnan vill överleva våldet. För att klara detta så utvecklar både mannen och kvinnan olika strategier. Det kanske låter som att detta är kallsinnigt planerat från en eller bägge parter, men mycket sker i det omedvetna.
Man kan beskriva normaliseringsprocessen i tre faser
Fas ett, här börjar mannen kontrollera kvinnans livsrum och för kvinnan innebär det anpassning och isolering. Första slaget kommer. Mannen blir ångerfull efteråt och vill ha förlåtelse. Han kan också säga att han inte förstår vad som hänt, han är ompysslande och lovar att det ska aldrig hända igen.
Fas två, för kvinnan så börjar gränserna att suddas ut mer och mer medan mannen styr över liv och död. Hela tiden så försöker kvinnan att anpassa sig så att relationen ska fungera. Men för varje gång hon gått ett steg längre bort från sig själv så kräver mannen ännu mer. Att leva med detta våld blir normalt, precis som att det är lika normalt för människor som lever i icke våldsamma relationer att det inte finns våld. Mannen intalar kvinnan att hennes uppförande, utseende, åsikter måste förändras. Mannens verklighet blir till slut även hennes verklighet. Hon försvarar till slut sin misshandlare eftersom hon saknar helt och hållet referensramar som är sunda. Mannen väljer när han slår, hur hårt han slår och hur ofta. Han väljer med vad han ska slå och hur länge. Det är sällan som mannen gör det i ett raseriutbrott. Är de bägge ute tillsammans och han anser att kvinnan gör fel så väntar han tills de är hemma innan han slår, där ingen ser. Där hon är isolerad. Han är kallt beräknande, han kan styra sina slag.
Fas tre, kvinnan så fortsätter att anpassa sig till växelspelet mellan våld och värme medan mannen flyttar på gränserna ännu mer och våld blir till våldtäkt. Våldet är nu en del utav vardagen och det är omöjligt att undvika det genom att förändra sig. Kraven från mannen förändras irrationellt, det som var rätt igår är fel idag och det kan handla om simpla saker. Förväntningarna som mannen har på kvinnan är helt orealistiska. Kvinnan vet inte längre var gränsen mellan acceptabelt och oacceptabelt går längre. Kvinnan blir handlingsförlamad, har apati och ångest hon kanske försöker ta livet av sig. Hon ser ingen annan utväg än att han dör, men att ta livet av en annan människa är ett stort steg. Därför försöker hon med självmord istället. Det här är konsekvenserna av ett långvarigt misshandelsförhållande. Mannen kanske nu använder detta som orsaker för att fortsätta att slå och våldta kvinnan. Kvinnan är symbolisk död och kvar finns endast en fysisk varelse som mannen kan slå på. Mannen har full koll på på liv och död, han slår tills hon är medvetslös men inte död. Men ibland så ser han inte var gränsen mellan liv och död är och dödar kvinnan ...
Läs mer om normaliseringsprocessen på tjejjourens webbsidor
Stereotypiseringar och könskränkningar av kvinnor
Jag har flera gånger bloggat om hur kön konstrueras och hur kvinnor stereotypiseras, begränsas och underordnas. I en blogg skrev jag om boken ”Motstånd & Fantasi Historien om F” och om hur kvinnliga feminister blir bemötta utifrån att de anses vara på ett visst sätt(konstrueras). Kvinnliga feminister konstrueras till att vara; ovetenskapliga, hycklare, bristfälliga, verklighetsfrånvända, ointressanta, manshatare, omoderna m.m.
I en annan blogg ”Begränsande och stereotypiserande normer ” skriver jag om hur kvinnor begränsas utifrån kön I bloggen ”Sortera och hitta mönster” lyfter jag fram en avhandling av Anneli Andersson (Häyren Weineståhl) ”Vi blev antagligen för många –könskränkande behandling i akademisk miljö.”
Anneli presenterar ett modellförslag på hur en teoretiskt och praktiskt på ett djupare sätt kan förstå könskränkande behandling. Det som många tror handlar om enskilda kvinnor med personliga problem kan vara konsekvenserna av en könsmaktsordning där kompetenta kvinnor bryts ner av ”ickefungerande” män och deras nätverk.
En ska inte skylla ifrån sig
Som barn fick jag lära mig att det är fult att skylla ifrån sig. Min erfarenhet som vuxen är att ju mer makt en person har, desto vanligare är det att en skyller ifrån sig. Men det gäller att vara observant på hur skuldbeläggandet av andra går till., för att själv framstå i en bättre dager Maktens män är skickliga på att framställa sig själva som ofelbara.
Till sist ett citat om Genderisering –könsmässig märkning som jag har hämtat från Gunnel Forsberg artikel, ur Forskning som provokation
”En kvinnlig arbetare vikarierade under en period vid en maskin som vanligtvis sköttes av en man. Golvet under maskinen var slipprigt och det fanns en uppenbar halkrisk. Hon lade därför dit en matta för att förbättra arbetssituationen. När den ordinarie maskinskötaren återkom till sitt pass tog han genast bort mattan med motiveringen att det var ”en sådan där j-a tjejmatta!” Själva mattan hade fått en könsstämpel och därmed en låg värdering som skulle drabba honom om han stod på den. Hellre halkar man än utsätter sig för en sådan risk. Själva mattan hade blivit genderiserad!”
I patriarkatet jämställs kvinnligt könskodade föremål och egenskaper med svaghet och underordning och vem vill underordnas?
måndag 12 december 2011
Trött måndag
Igår var jag på flera möten. Hade dessutom saker jag var ”tvungen” att göra. Därför blev det ingen färdig blogg. Jag påbörjade däremot en, som jag tänkt göra färdig idag. Men nu är klockan för mycket för att få ihop den på ett genomtänkt sätt. Därför skriver jag bara några rader om mitt mående och görande.
Började dagen redan klockan 8 med att vara barnvakt åt mitt fyramånadersbarnbarn. Min dotter kunde inte ha henne med sig dit hon skulle, så hon kom hit med barnet i barnvagn. Eftersom det idag är fjärde dagen efter min 25 taxoterebehandling, så är jag mer trött än vanligt.
Min dotter servade med att lägga minstingen i min soffa och dra ut bäddsoffan, så att vi fick en stor fyrkant att vara på. På så sätt behövde jag inte bära henne runt i lägenheten och inte heller vara rädd för att hon skulle ramla ner på golvet. Har tillräckligt med funktioner i armar och händer för att kunna lyfta henne sittande och i en mjuk soffa är det ingen risk att hon skadar sig..
När minstingen kom var hon glad och nöjd. Hon är väldigt lättroad och gillar närhet och att prata. Vi hade en mysig stund tillsammans.
Efter ett tag blev hon lite trött och gnällig. Gav henne babymjölk, men det var hon inte riktigt nöjd med. Satt med henne i knäet, med hennes huvud mot högerarmen. Hon hade napp i munnen och jag strök henne över huvudet lite lätt. Hon somnade. När hennes mamma kom tillbaka satt vi kvar i samma ställning. Hon vaknade efter en liten stund och log. Hade sedan en skön stund med dotter och dotterdotter.
Tittar nu på min högerarm, minns och gläds åt känslan att ha haft henne på armen. Njuter av minnet av ett eget möte med en liten varelse.
Resten av dagen har inte varit lika mysig. När jag kom ner i bilgaraget för att ta bilen, gick den inte att starta. Ringde assistansservice som jag betalar för. En bärgare kom efter en dryg timme. Bilbatteriet hade tagit slut så han startade den med reservbatteri. Jag hade glömt en taklampa på i bilen, så bilproblemet var helt självförvållat. Fick köra några mil för att ladda batteriet och blev väldigt sen till jobbet. Sen och trött.
Vi hade ett avslutande möte i vår arbetsgrupp inför julen och jag blev väl omhändertagen. Bjöds på lussebulle, pepparkakor och chokladgodis.
Hemma igen strax före sex. Ett element i mitt sovrum är kallt och jag har inte klarat att fixa det själv. När jag höll på och strulade med bilen, frågade en granne om jag behövde hjälp och det gjorde jag. Inte med bilen för då var bärgaren på väg, men med elementet. Jag skulle ringa på hans dörr när jag kom hem. Ringde på fel dörr och ingen öppnade. Ringde senare för att kolla var han var, men ringde fel granne. Fick hjälp att hitta rätt person, som genast kom. Jag trodde mitt kalla element berodde på luft i systemet, men så var det inte. Min granne kunde inte åtgärda felet, men nu vet jag vart jag ska vända mig.
Utöver att bilen inte startade och elementet inte var så lättfixat som jag trodde, ramlade låset på min cykel sönder när hon min dotter som behövde cykeln låste upp och skulle skynda sig iväg.
Nu värker ryggen och jag längtar efter att få sova. Är trött och smågrinig, men känner värme och omtänksamhet från många i min närhet. Minns med välbehag hur min mamma kom in och satt på sängkanten när jag var barn och skulle sova.
Ack så skönt, slumra in, i bädden så fin, som blomman på äng, i en gungande säng.
Och guds änglar de små, breda vingarna ut,
och kring barnet de stå, till dess natten är slut.
Började dagen redan klockan 8 med att vara barnvakt åt mitt fyramånadersbarnbarn. Min dotter kunde inte ha henne med sig dit hon skulle, så hon kom hit med barnet i barnvagn. Eftersom det idag är fjärde dagen efter min 25 taxoterebehandling, så är jag mer trött än vanligt.
Min dotter servade med att lägga minstingen i min soffa och dra ut bäddsoffan, så att vi fick en stor fyrkant att vara på. På så sätt behövde jag inte bära henne runt i lägenheten och inte heller vara rädd för att hon skulle ramla ner på golvet. Har tillräckligt med funktioner i armar och händer för att kunna lyfta henne sittande och i en mjuk soffa är det ingen risk att hon skadar sig..
När minstingen kom var hon glad och nöjd. Hon är väldigt lättroad och gillar närhet och att prata. Vi hade en mysig stund tillsammans.
Efter ett tag blev hon lite trött och gnällig. Gav henne babymjölk, men det var hon inte riktigt nöjd med. Satt med henne i knäet, med hennes huvud mot högerarmen. Hon hade napp i munnen och jag strök henne över huvudet lite lätt. Hon somnade. När hennes mamma kom tillbaka satt vi kvar i samma ställning. Hon vaknade efter en liten stund och log. Hade sedan en skön stund med dotter och dotterdotter.
Tittar nu på min högerarm, minns och gläds åt känslan att ha haft henne på armen. Njuter av minnet av ett eget möte med en liten varelse.
Resten av dagen har inte varit lika mysig. När jag kom ner i bilgaraget för att ta bilen, gick den inte att starta. Ringde assistansservice som jag betalar för. En bärgare kom efter en dryg timme. Bilbatteriet hade tagit slut så han startade den med reservbatteri. Jag hade glömt en taklampa på i bilen, så bilproblemet var helt självförvållat. Fick köra några mil för att ladda batteriet och blev väldigt sen till jobbet. Sen och trött.
Vi hade ett avslutande möte i vår arbetsgrupp inför julen och jag blev väl omhändertagen. Bjöds på lussebulle, pepparkakor och chokladgodis.
Hemma igen strax före sex. Ett element i mitt sovrum är kallt och jag har inte klarat att fixa det själv. När jag höll på och strulade med bilen, frågade en granne om jag behövde hjälp och det gjorde jag. Inte med bilen för då var bärgaren på väg, men med elementet. Jag skulle ringa på hans dörr när jag kom hem. Ringde på fel dörr och ingen öppnade. Ringde senare för att kolla var han var, men ringde fel granne. Fick hjälp att hitta rätt person, som genast kom. Jag trodde mitt kalla element berodde på luft i systemet, men så var det inte. Min granne kunde inte åtgärda felet, men nu vet jag vart jag ska vända mig.
Utöver att bilen inte startade och elementet inte var så lättfixat som jag trodde, ramlade låset på min cykel sönder när hon min dotter som behövde cykeln låste upp och skulle skynda sig iväg.
Nu värker ryggen och jag längtar efter att få sova. Är trött och smågrinig, men känner värme och omtänksamhet från många i min närhet. Minns med välbehag hur min mamma kom in och satt på sängkanten när jag var barn och skulle sova.
 |
| Från min tomt i Norby |
Och guds änglar de små, breda vingarna ut,
och kring barnet de stå, till dess natten är slut.
lördag 10 december 2011
Lite blandat
Vänsterpartiets partiledarkandidat
Jag är nöjd över vänsterpartiets valberednings förslag att föreslå Jonas Sjöstedt som partiledare. Uppfattar Jonas som en modig och eftertänksam person. Han har djup och är inte bara retoriker. Tycker också att Jonas miljöinriktning är bra.
Jonas var bra i gårdagens debatt i P1 om Eurons och EU:s kris. Om politiken fortsätter att underordna sig en nyckfull finansmarknad, så drabbas fattiga hårdast. Den inslagna vägen med privatiseringar och ökad ojämlikhet är ohållbar och måste brytas, trots att bankkrascher också kortsiktigt drabbar arbetarklassen och arbetslösa hårdast. Det behövs ett systemskifte och finns inga enkla snabba lösningar som inte drabbar underordnade människor!!! Mod och solidaritet är nödvändigt.
Svenska makthavare understödjet korruption och förtryck
Det svenska statliga biståndsorganet Swedfund har satsat skattemedel i en riskkapitalfond i Nigeria. Men när en antikorruptionsaktivist i landet påvisade oegentligheter struntade Swedfund i att polisanmäla misstänkt korruption i sin största Afrikafond. Istället lämnade de ut tipsarens namn och kontaktuppgifter till den korruoptionsanklagade fonden. Hör mer på P1
Swedfund har tidigare låtit skattepengar rulla i korruption som slagit hårt mot människor som litat på deras satsningar i f.d. Jugoslavien.
Det svenska företagit Lundin Oil har tjänat miljoner på att människor fördrivits och mördats i såväl Sudan som Etiopien. Militären har rensat områden från den bofasta befolkningen och så har bolaget fått ta upp olja i fred.
Lyssnar på konflikt som gång på gång synliggör hur Sverige lurar och utnyttjar utländsk arbetskraft. Alliansens politik har bidragit till att detta utnyttjande förvärrats. Lagen om arbetskraftsinvandring har gjort tillvaron otryggare för arbetskraftsinvandring som migrationsverket godkänt. Tidigare reportage har handlat om bärplockare och RUT-arbetare. Dagens konflikt rotar bakom det ordnade regelverket och hittar en dold värld av utnyttjade arbetare, slavkontrakt och handel med arbetstillstånd.
Det ”goda” Sverige består av alltför många hycklare och för många fegisar.
Tummen ner för elitskolor
Vetenskapsradion och Kulturradion sänder idag en paneldiskussion om hur skolan tar vara på de bästa förmågorna inom naturvetenskap och litteratur. Samtligare deltagare är kritiska till Björklunds satsning på elitskolor i grundskolan.
Lokaltidningens Rasmus Landström har en intressant recension av boken ”Den okunnige läraren” om Jacotots/Rancières metoder.
Recensenten skriver att våra svenska bildningsfäder (och mödrar) delvis utgick från samma tankar. Folkhögskolan, med sin idé om att ge medborgarna makten över sitt eget liv eller studiecirklarnas idé om självbildning, är just ett praktiserande av Jacotots/Rancières metod? Även Ellen Keys utgick från föreställningen om allas naturliga jämlikhet?
Jacotots metoder bygger på ett mycket radikalt antagande,
”som kan beskrivas så här: i stället för att göra jämlikheten till ett slutmål för undervisningen måste den vara en utgångspunkt. Den måste verka underifrån, likt ett mycel, och hålla institutionerna vid liv. På så sätt är metodens mål och mening inte att dra upp eleverna ur okunnighetens träsk, utan ur självföraktets. Den syftar i första hand till frigörelse, för det är först då som eleven kan förstå behovet av bildning.”
”För plötsligt inser jag hur dagens skoldebatt skrider rakt in i klorna på ”förklararna”. Jag hör Björklunds tal om lärlingsutbildningar, om att ”befria” de praktiska programmen från teoretiska ämnena och allsköns estetiskt bjäfs och i bakgrunden knattrar Maciej Zarembas tangenter sin hyllning till katederundervisningen, direkt från DN-skrapan. Och då inser jag att problemet med denna riktning inte är vart den leder (”Björklund vill tillbaka till femtiotalets skola” och så vidare), utan vad den utgår ifrån. Den Björklundska skolan utgår nämligen ifrån att vi i grunden är ojämlika och att utbildningen ska anpassas till det.” skriver Rasmus Landström
För mina öron är dagens paneldiskussion i Nobelprogrammet och ovanstående recension ljuv musik. Björklunds sorteringsskola lyfter fram det sämsta av människors förmågor. Och denna politik leder varken till kreativt samarbete där människor bidrar och utvecklas eller till fler nobelpristagare.
För övrigt
För övrigt har jag umgåtts med barn och barnbarn nästan hela dagen. Gått ganska mycket och orken har räckt. Mina barnbarn fyller mig med kraft och energi och är mitt prio ett. Har sedan ätit middag och haft givande samtal med goda vänner. Flera andra måsten och borden har fått stå tillbaka. Trivs och vill massor.
Jag är nöjd över vänsterpartiets valberednings förslag att föreslå Jonas Sjöstedt som partiledare. Uppfattar Jonas som en modig och eftertänksam person. Han har djup och är inte bara retoriker. Tycker också att Jonas miljöinriktning är bra.
Jonas var bra i gårdagens debatt i P1 om Eurons och EU:s kris. Om politiken fortsätter att underordna sig en nyckfull finansmarknad, så drabbas fattiga hårdast. Den inslagna vägen med privatiseringar och ökad ojämlikhet är ohållbar och måste brytas, trots att bankkrascher också kortsiktigt drabbar arbetarklassen och arbetslösa hårdast. Det behövs ett systemskifte och finns inga enkla snabba lösningar som inte drabbar underordnade människor!!! Mod och solidaritet är nödvändigt.
Svenska makthavare understödjet korruption och förtryck
Det svenska statliga biståndsorganet Swedfund har satsat skattemedel i en riskkapitalfond i Nigeria. Men när en antikorruptionsaktivist i landet påvisade oegentligheter struntade Swedfund i att polisanmäla misstänkt korruption i sin största Afrikafond. Istället lämnade de ut tipsarens namn och kontaktuppgifter till den korruoptionsanklagade fonden. Hör mer på P1
Swedfund har tidigare låtit skattepengar rulla i korruption som slagit hårt mot människor som litat på deras satsningar i f.d. Jugoslavien.
Det svenska företagit Lundin Oil har tjänat miljoner på att människor fördrivits och mördats i såväl Sudan som Etiopien. Militären har rensat områden från den bofasta befolkningen och så har bolaget fått ta upp olja i fred.
Lyssnar på konflikt som gång på gång synliggör hur Sverige lurar och utnyttjar utländsk arbetskraft. Alliansens politik har bidragit till att detta utnyttjande förvärrats. Lagen om arbetskraftsinvandring har gjort tillvaron otryggare för arbetskraftsinvandring som migrationsverket godkänt. Tidigare reportage har handlat om bärplockare och RUT-arbetare. Dagens konflikt rotar bakom det ordnade regelverket och hittar en dold värld av utnyttjade arbetare, slavkontrakt och handel med arbetstillstånd.
Det ”goda” Sverige består av alltför många hycklare och för många fegisar.
Tummen ner för elitskolor
Vetenskapsradion och Kulturradion sänder idag en paneldiskussion om hur skolan tar vara på de bästa förmågorna inom naturvetenskap och litteratur. Samtligare deltagare är kritiska till Björklunds satsning på elitskolor i grundskolan.
Lokaltidningens Rasmus Landström har en intressant recension av boken ”Den okunnige läraren” om Jacotots/Rancières metoder.
Recensenten skriver att våra svenska bildningsfäder (och mödrar) delvis utgick från samma tankar. Folkhögskolan, med sin idé om att ge medborgarna makten över sitt eget liv eller studiecirklarnas idé om självbildning, är just ett praktiserande av Jacotots/Rancières metod? Även Ellen Keys utgick från föreställningen om allas naturliga jämlikhet?
Jacotots metoder bygger på ett mycket radikalt antagande,
”som kan beskrivas så här: i stället för att göra jämlikheten till ett slutmål för undervisningen måste den vara en utgångspunkt. Den måste verka underifrån, likt ett mycel, och hålla institutionerna vid liv. På så sätt är metodens mål och mening inte att dra upp eleverna ur okunnighetens träsk, utan ur självföraktets. Den syftar i första hand till frigörelse, för det är först då som eleven kan förstå behovet av bildning.”
”För plötsligt inser jag hur dagens skoldebatt skrider rakt in i klorna på ”förklararna”. Jag hör Björklunds tal om lärlingsutbildningar, om att ”befria” de praktiska programmen från teoretiska ämnena och allsköns estetiskt bjäfs och i bakgrunden knattrar Maciej Zarembas tangenter sin hyllning till katederundervisningen, direkt från DN-skrapan. Och då inser jag att problemet med denna riktning inte är vart den leder (”Björklund vill tillbaka till femtiotalets skola” och så vidare), utan vad den utgår ifrån. Den Björklundska skolan utgår nämligen ifrån att vi i grunden är ojämlika och att utbildningen ska anpassas till det.” skriver Rasmus Landström
För mina öron är dagens paneldiskussion i Nobelprogrammet och ovanstående recension ljuv musik. Björklunds sorteringsskola lyfter fram det sämsta av människors förmågor. Och denna politik leder varken till kreativt samarbete där människor bidrar och utvecklas eller till fler nobelpristagare.
För övrigt
För övrigt har jag umgåtts med barn och barnbarn nästan hela dagen. Gått ganska mycket och orken har räckt. Mina barnbarn fyller mig med kraft och energi och är mitt prio ett. Har sedan ätit middag och haft givande samtal med goda vänner. Flera andra måsten och borden har fått stå tillbaka. Trivs och vill massor.
fredag 9 december 2011
Horan och madonnan
Har precis kommit hem från Elsie Johanssons drama Hjärterhus
Dramat byggde på schabloner om horan och madonnan eller om arbetarklassflickan och överklassflickan. De möttes på skolvägen där båda var fria. Särskilt överklassflickan levde ett överkontrollerat liv innanför grindarna till barndomshemmet och skyddade sig själv mot klasskamraternas avundsjuka i skolan. Hennes frihet var väldigt begränsad. Skyddet blev en hård attityd. Arbetarklassflickan fick inga utmaningar hemma och blev horan i skolan. Som 16-åring blev hon gravid med samhällets stora förförare. Hon blev ”fri” när hennes barn blivit vuxna och mannen dog i en trafikolycka.
Överklassflickan försökte frigöra sig från sin fars krav på att bli hans objekt att visa upp, den lyckade dottern. När hon inte underordnade sig faderns krav blev hon inlåst i ett mörkt källarrum. I sina frigörelseförsök bli r hon gravid. Hon hatade i början barnet som växte i henne och tvingades att bo i ett kloster av modern för att dölja graviditeten. Hon födde barnet som hon fått en relation till, men fick aldrig se det igen. Hennes hämnd mot faderns tyranni var att sedan gå i kloster och försöka stänga av omvärlden. Hon stängde in sig själv.
Istället för att beskriva dramat med schabloner om madonnan och horan som grundton, ger dramat en möjlighet att reflektera runt vilka frihetsgrader kvinnor har och har haft utifrån samhällsnormen att en kvinna antingen är madonna eller hora. Jag har tidigare bloggat om dessa motpoler och om vem som har frihetsgrader att välja
I just denna pjäs var det arbetarklassflickan/horan som vågade utmana mest och välja sitt liv, även om hon höll sig inom sina ramar. Överklassflickan/madonnan var mer instängd i sina klosterramar, men vågade släppa lite på garden.
Tror att vi alla bär på såväl schabloner som tvingande ramar om madonna och hora, om klass och kön, om reglerande samhällsnormer som styr in oss i olika fållor. Hjärterhus ger möjlighet att reflektera runt våra egna ”val” . Det är aldrig försent att granska maktstrukturerna, att våga tänja och utmana och leta nya stigar och möten. Jag kommer att tydligare bära båda kvinnorna i pjäsen med mig, både horan och madonnan. Pjäsen berörde mig.
Så här skriver författaren Elsie Johansson om dramat på teaterbloggen http://uppsalastadsteater.tumblr.com/post/11609298300/elsie-johansson-om-det-fortjusande-med-ord ”Processen startade som vanligt: orden byggde rummet. Det blev ett avhelgat bönhus fyllt av symboler och en grusplan och en trädgård utanför fönstren. Två kvinnor möts i det där huset efter många, många år, deras barndom och ungdom har länkat dem samman, båda gnager sina gåtor och båda söker svar. Jag kände dem inte när de steg fram från första början men jag hörde deras ord och nu uttalar de mina som jag lagt i deras munnar – fast jag är ingen av dem och ändå båda två. Författarjaget i mig är större än jag själv, det står bredvid och ovanför mig och vågar vad som helst. Lider inte av begränsning, känner ingen skam. Vältrar sig i lustar, ylar av förtvivlan, är skabröst och bedjande, inburat och frisläppt. Utmanar Gud Fader och ende sonen Jesus – som lika gärna kan heta Josefsson. Hyr ut rum åt Döden och tror att till syvende og sidst är Kärleken det enda…”
Dramat byggde på schabloner om horan och madonnan eller om arbetarklassflickan och överklassflickan. De möttes på skolvägen där båda var fria. Särskilt överklassflickan levde ett överkontrollerat liv innanför grindarna till barndomshemmet och skyddade sig själv mot klasskamraternas avundsjuka i skolan. Hennes frihet var väldigt begränsad. Skyddet blev en hård attityd. Arbetarklassflickan fick inga utmaningar hemma och blev horan i skolan. Som 16-åring blev hon gravid med samhällets stora förförare. Hon blev ”fri” när hennes barn blivit vuxna och mannen dog i en trafikolycka.
Överklassflickan försökte frigöra sig från sin fars krav på att bli hans objekt att visa upp, den lyckade dottern. När hon inte underordnade sig faderns krav blev hon inlåst i ett mörkt källarrum. I sina frigörelseförsök bli r hon gravid. Hon hatade i början barnet som växte i henne och tvingades att bo i ett kloster av modern för att dölja graviditeten. Hon födde barnet som hon fått en relation till, men fick aldrig se det igen. Hennes hämnd mot faderns tyranni var att sedan gå i kloster och försöka stänga av omvärlden. Hon stängde in sig själv.
Istället för att beskriva dramat med schabloner om madonnan och horan som grundton, ger dramat en möjlighet att reflektera runt vilka frihetsgrader kvinnor har och har haft utifrån samhällsnormen att en kvinna antingen är madonna eller hora. Jag har tidigare bloggat om dessa motpoler och om vem som har frihetsgrader att välja
I just denna pjäs var det arbetarklassflickan/horan som vågade utmana mest och välja sitt liv, även om hon höll sig inom sina ramar. Överklassflickan/madonnan var mer instängd i sina klosterramar, men vågade släppa lite på garden.
Tror att vi alla bär på såväl schabloner som tvingande ramar om madonna och hora, om klass och kön, om reglerande samhällsnormer som styr in oss i olika fållor. Hjärterhus ger möjlighet att reflektera runt våra egna ”val” . Det är aldrig försent att granska maktstrukturerna, att våga tänja och utmana och leta nya stigar och möten. Jag kommer att tydligare bära båda kvinnorna i pjäsen med mig, både horan och madonnan. Pjäsen berörde mig.
Så här skriver författaren Elsie Johansson om dramat på teaterbloggen http://uppsalastadsteater.tumblr.com/post/11609298300/elsie-johansson-om-det-fortjusande-med-ord ”Processen startade som vanligt: orden byggde rummet. Det blev ett avhelgat bönhus fyllt av symboler och en grusplan och en trädgård utanför fönstren. Två kvinnor möts i det där huset efter många, många år, deras barndom och ungdom har länkat dem samman, båda gnager sina gåtor och båda söker svar. Jag kände dem inte när de steg fram från första början men jag hörde deras ord och nu uttalar de mina som jag lagt i deras munnar – fast jag är ingen av dem och ändå båda två. Författarjaget i mig är större än jag själv, det står bredvid och ovanför mig och vågar vad som helst. Lider inte av begränsning, känner ingen skam. Vältrar sig i lustar, ylar av förtvivlan, är skabröst och bedjande, inburat och frisläppt. Utmanar Gud Fader och ende sonen Jesus – som lika gärna kan heta Josefsson. Hyr ut rum åt Döden och tror att till syvende og sidst är Kärleken det enda…”
 |
| Skådespelarna Anna Carlson och Monicka Stenbeck i Hjärterhuset . Har hämtat bilden i lokaltidningens recension av dramat |
Dagens behandling och tankar
Det är ganska halt ute. Har inte cyklat på tre veckor. Åker istället bil, går eller tar bussen. Gick till dagens behandling. Känner stelheten och svagheten i mina muskler. Har en helt annan kropp mot vad jag haft. Ibland är jag rädd för att ramla och ibland tänkte jag sjutton också och travar på. Försöker att inte spänna kroppen av rädsla för att halka. Lyssnar på klassisk musik från mobilen. Är lättare att gå till Vivaldis Årstiderna.
Ibland erkänner jag min egen kroppsliga svaghet och ibland inte. Igår skrev jag ”Är skönt att cellgifterna slår mot mina metastaser. Känner mig ändå lite trött och uppgiven.” Tror uppgivenheten delvis beror på att jag känner ett slags vet men vill inte veta att jag inte får leva så länge till. Vill osynliggöra döden och känna att den inte berör mig, inte har med mig att göra, och samtidigt vet jag att det inte är så mycket jag kan göra. Döden finns och gäller också mig.
Är lite piggare och gladare idag. Är lite nyfiken på vad ett uppehåll från Taxotere på fyra veckor och tre dagar gör åt min kropp. Har använt kylhandskarna som hantlar under cellgiftbehandlingen och tänjt armarna åt olika håll. Tror att det hjälper och håller tillbaka förtviningen av högerhandens och armens muskler. Livet är också just idag….
 |
| Julrosen påminner mig om såväl livskraft som döden. Döden i sin vita renhet och livskraft i att den tom kan blomma under snön. |
torsdag 8 december 2011
Om att 1+1=3 och om ovisshet
Xeloda slutade fungera för mig 2009 och i slutet av sommaren slutade Taxotere fungera. Däremot är ett plus ett är fortfarande tre eller med andra ord, behandlingen med båda cellgifterna tillsammans fungerar. Cancerfaktorn har fortsatt nedåt. Den ligger nu på 360, vilket är en minskning med 3,7 procent. Inte så stor minskning. Faktorn ska ner under 25 om behandlingen fortsätter fungerar fullt ut – men ändå åt rätt håll. Som högst har mitt Ca-15 varit 584. HB ligger för lågt, men övriga värden har gått åt rätt håll. Levervärdena är inte bra men bättre, liksom värdena som visar aktiviteter i skelettet.
Armen och handen är sämre. Min läkare sa att det kan bero på en slags cancertillväxt i trådform djupt inne i armhålan, i plexus brachialis. Eller på strål- och operationsskador efter bröstcanceroperationen. Tror också att cellgifterna kan påverka negativt.
Har googlat på plexusskador och hittade att barn kan få sådana skador vid förlossningen. Spädbarn med plexusskador kan tränas med olika rörelser, se här
Wikipedia blir bättre och bättre. Här hittade jag bra bilder av plexus brachialis, "överarmsflätan" ett nätverk av nervfibrer i skuldran.
Operation är riskfyllt och görs sällan. Är det cancertillväxt så beror det på att cellgifterna har sämre verkan i armhålan och jag kan inte få mer strålning av armhålan, eftersom jag redan har fått maxdosen hösten 1994. Det är bara att hålla tummarna för att den träning jag gör eller cytostatikan hjälper. Jobbigt är det i varje fall att bli mer och mer kraftlös i arm och hand.
Är skönt att cellgifterna slår mot mina metastaser. Känner mig ändå lite trött och uppgiven. Tror att det tar psykiskt på mig, att ständigt vänta på nya besked om behandlingen hjälper. Jag lever i ett slags treveckorscykler.
I morgon får jag behandling och nästa gång blir först den 9 januari. Så nu ska min kropp få vila lite längre från cellgifterna. Känns både skönt, jag vill ha ett uppehåll, och samtidigt lite nervöst. Lång tid då metastaserna kan ladda och ta fart. Dessutom längre tid med ovisshet om åt vilket håll det går. Blir nästa besked, som jag får 9 januari också att behandlingen hjälper eller….
Armen och handen är sämre. Min läkare sa att det kan bero på en slags cancertillväxt i trådform djupt inne i armhålan, i plexus brachialis. Eller på strål- och operationsskador efter bröstcanceroperationen. Tror också att cellgifterna kan påverka negativt.
Har googlat på plexusskador och hittade att barn kan få sådana skador vid förlossningen. Spädbarn med plexusskador kan tränas med olika rörelser, se här
Wikipedia blir bättre och bättre. Här hittade jag bra bilder av plexus brachialis, "överarmsflätan" ett nätverk av nervfibrer i skuldran.
Operation är riskfyllt och görs sällan. Är det cancertillväxt så beror det på att cellgifterna har sämre verkan i armhålan och jag kan inte få mer strålning av armhålan, eftersom jag redan har fått maxdosen hösten 1994. Det är bara att hålla tummarna för att den träning jag gör eller cytostatikan hjälper. Jobbigt är det i varje fall att bli mer och mer kraftlös i arm och hand.
Är skönt att cellgifterna slår mot mina metastaser. Känner mig ändå lite trött och uppgiven. Tror att det tar psykiskt på mig, att ständigt vänta på nya besked om behandlingen hjälper. Jag lever i ett slags treveckorscykler.
I morgon får jag behandling och nästa gång blir först den 9 januari. Så nu ska min kropp få vila lite längre från cellgifterna. Känns både skönt, jag vill ha ett uppehåll, och samtidigt lite nervöst. Lång tid då metastaserna kan ladda och ta fart. Dessutom längre tid med ovisshet om åt vilket håll det går. Blir nästa besked, som jag får 9 januari också att behandlingen hjälper eller….
onsdag 7 december 2011
Sjukskrivning, rättvisa och ordets makt
Nu ska sjukskrivna gå på ett gemensamt möte mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen redan efter 90 dagar för att se om det finns skäl att byta jobb, enligt Dagens Nyheter. Om den sjukskrivne vill ha ett sådant möte är det säkert bra, men om alla sjukskrivna ska göra detta blir det framförallt kränkande. Om jag tvingades till ett sådant möte skulle jag bli ursinnig och troligen vägra. Jag har ett jobb som fungerar för mig med den sjukdom jag har och onödiga möten kostar både tid, pengar och energi.
I måndags fick jag brev från försäkringskassan, eftersom jag den 3 januari 2012 har varit sjukskriven i 365 dagar. För att ha möjlighet till fortsatt sjukskrivning så har jag skickat en ifylld blankett till Östersund och önskat fortsatt halvtids sjukskrivning på fortsättningsnivå. Skickar jag bara in läkarintyg kan jag helt förlora min sjukpenning. Bara en sådan information leder till stress. Tänk om mitt brev till Östersund slarvas bort?
Känner hur pulsen ökar när jag tänker på detta. Märkte hur okoncentrerad jag var innan jag fått iväg min blankett till Östersund.
• Stress för att göra fel, istället för trygghet i att systemet fungerar
• Rädsla för att bli av med sjukpenningen, istället för tillit till att jag har rättigheter när jag är sjuk.
Moderaterna har lyckats i sin politik med att slå undan benen för människor som är beroende av socialförsäkringringssystemen, som Reinfeldt i sin bok “Det sovande folket” kallade trygghetsnarkomanerna. I boken vill Reinfeldt göra upp med villfarelsen om välfärdsstaten. Han ser välfärdsstaten som en omöjlig konstruktion. Boken skrev han som 28-årig riksdagsledamot efter två år i riksdagen.
Jag har en ekonomisk trygghet, så jag borde inte bli stressad. Blir det ändå. Tror det beror på att kraven på underordning genomsyrar hela tänkandet runt dagens sjukförsäkringssystem. Som sjukskriven och beroende ska jag ständigt ifrågasättas av samhället/staten. Kan inte lita på att jag har några rättigheter som människa.
Det blir vanligare och vanligare att människor uttrycker ”Det finns ingen rättvisa”. Hörde det senast när jag var på styrketräning idag. Wikipedia har bra definitioner av rättvisa . Begreppet beskrivs på samhällsnivå och handlar inte om att alla individer ska få exakt lika behandling och lika resurser.
Ofta när jag hör någon uttala att ”Det finns ingen rättvisa” så menar en att barn behöver lära sig att livet är orättvist. Tycker att bristen på tillit till att rättvisa kan fungera som en bärande princip för ett samhälle är ganska skrämmande. Om vi förmedlar till barnen att ”Det finns ingen rättvisa” så uttrycker vi att det är meningslöst att försöka arbeta för ett rättvisare samhälle. Budskapet blir mer av tänk på dig själv och skit i andra. Nästa gång jag hör någon säga ”Det finns ingen rättvisa” tänker jag protestera. Ord har betydelse.
Hittade denna dikt när jag googlade på ordets makt
Vänliga ord, förstående ord, snälla ord,
Elisabet Larsson
I måndags fick jag brev från försäkringskassan, eftersom jag den 3 januari 2012 har varit sjukskriven i 365 dagar. För att ha möjlighet till fortsatt sjukskrivning så har jag skickat en ifylld blankett till Östersund och önskat fortsatt halvtids sjukskrivning på fortsättningsnivå. Skickar jag bara in läkarintyg kan jag helt förlora min sjukpenning. Bara en sådan information leder till stress. Tänk om mitt brev till Östersund slarvas bort?
Känner hur pulsen ökar när jag tänker på detta. Märkte hur okoncentrerad jag var innan jag fått iväg min blankett till Östersund.
• Stress för att göra fel, istället för trygghet i att systemet fungerar
• Rädsla för att bli av med sjukpenningen, istället för tillit till att jag har rättigheter när jag är sjuk.
Moderaterna har lyckats i sin politik med att slå undan benen för människor som är beroende av socialförsäkringringssystemen, som Reinfeldt i sin bok “Det sovande folket” kallade trygghetsnarkomanerna. I boken vill Reinfeldt göra upp med villfarelsen om välfärdsstaten. Han ser välfärdsstaten som en omöjlig konstruktion. Boken skrev han som 28-årig riksdagsledamot efter två år i riksdagen.
Jag har en ekonomisk trygghet, så jag borde inte bli stressad. Blir det ändå. Tror det beror på att kraven på underordning genomsyrar hela tänkandet runt dagens sjukförsäkringssystem. Som sjukskriven och beroende ska jag ständigt ifrågasättas av samhället/staten. Kan inte lita på att jag har några rättigheter som människa.
Det blir vanligare och vanligare att människor uttrycker ”Det finns ingen rättvisa”. Hörde det senast när jag var på styrketräning idag. Wikipedia har bra definitioner av rättvisa . Begreppet beskrivs på samhällsnivå och handlar inte om att alla individer ska få exakt lika behandling och lika resurser.
Ofta när jag hör någon uttala att ”Det finns ingen rättvisa” så menar en att barn behöver lära sig att livet är orättvist. Tycker att bristen på tillit till att rättvisa kan fungera som en bärande princip för ett samhälle är ganska skrämmande. Om vi förmedlar till barnen att ”Det finns ingen rättvisa” så uttrycker vi att det är meningslöst att försöka arbeta för ett rättvisare samhälle. Budskapet blir mer av tänk på dig själv och skit i andra. Nästa gång jag hör någon säga ”Det finns ingen rättvisa” tänker jag protestera. Ord har betydelse.
Hittade denna dikt när jag googlade på ordets makt
Vänliga ord, förstående ord, snälla ord, hoppfyllda ord, glädjefulla ord.
Ord som ger tröst och trygghet,
ord som får en att känna
att man är betydelsefull.
Hårda ord, kalla ord, ord som förstör
och spränger sönder, utplånar,
ord som får en att känna sig liten och rädd.Ett ord betyder så mycket.
Det kan hjälpa och det kan stjälpa.
Elisabet Larsson
tisdag 6 december 2011
Lite Etiopien, lite demokrati och lite kultur
Teknokratism i Ryssland och i många, många andra länder
Läste en intressant debattartikel av Elena Namli, professor Centrumför Rysslandsstudier, Uppsala universitet. Den var publicerad 2 december, alltså före valet i i Ryssland. Hon skriver att Ryssland fortfarande har en stabil ekonomi och en positiv självkänsla, men ekonomin bygger på exploatering av naturtillgångar och självkänslan tenderar att urarta till grov nationalism.
EN ”pekar ut teknokratism inom politiken som ett allvarligt hinder mot en positiv utveckling. Teknokratism kännetecknar rysk politik på alla dess nivåer. Kort handlar det om att landets ledning inte betraktar sig som representanter för politiska visioner som de behöver folkets mandat för. Istället ser de sig som specialister på att driva företaget Ryssland. Enade Ryssland är ett talande exempel på denna trend. Partiet är byggt kring Putin som maktens centrum i stället för att samla människor kring ett politiskt program.”
Artikeln avslutas med orden
”De problem Ryssland står inför är reella men inte specifikt ryska. Snarare är Rysslands problem en variant, om än extrem, på de globala utmaningarna. Dessa handlar om att marknaden frigör sig från demokratisk kontroll, att medborgarna inte engagerar sig i politiska frågor för att istället acceptera rollen av statens halvnöjda kunder och att man ständigt pekar ut andra och svagare människor som ansvariga för våra ekonomiska och sociala bekymmer.”
I Sverige har vi alltid fått höra om det farliga Ryssland, som motsats till vårt goda Sverige. EN:s artikel leder mina tankar till Reinfeldts Sverige. Visst fungerar demokratin bättre hos oss och eventuellt valfusk är nog ytterst marginellt i Sverige om en jämför med det nu genomförda Ryska valet till duman. Däremot har den svenska tig och lydkulturen ökat vilket jag tidigare bloggat om här.
EN skriver om det teknokratiska Enade Ryssland. I Sverige påstår sig moderaterna företräda allmänintresset, se tidigare blogg. I dagens Europa inklusive Ryssland framförs ofta budskap om att det bara finns en möjlig väg, en sanning, och politiken osynliggörs. Grekland och Italien har nu s.k. opolitiska ledare, se även tidigare blogg.
Fler saker som är lika bland makthavare i Europa och Ryssland är tron på att marknaden ska lösa kriserna, att medborgare framförallt drivs av egenintresse, att ojämlikheten breder ut sig och att rasismen växer. Ljuset ur tunneln finns i andra världsdelar.
Lundin Oil och fängslade journalisterna
Den svenska förundersökningen om Lundin petroleums misstänkta brott mot folkrätten under kriget i Sudan pågår. Magnus Elving, kammaråklagare vid Internationella åklagarkammaren i Stockholm, inledde en förundersökning i augusti 2010 för att utreda misstankar om eventuella svensk anknytning till övergrepp i Sudan. En rapport från organisationen Ecos, publicerades sommaren 2010 med svidande kritik mot Lundin oil. Rapporten beskriver att exploateringen av olja utlöste ett våldsamt krig där nästan 200 000 människor tvingades bort från sina marker och tusentals dödades, samtidigt som militären gjorde sig skyldig till plundring, våldtäkt och tortyr. Läs mer i Fria tidningen
I går inleddes rättegången mot de fängslade journalisterna i Etiopien, som tog sig in i Ogaden för att vittna om oljeutvinningens konsekvenser. UD stoppade enligt DN ett vittne som försvarsmakten erbjudit sig att skicka. En vapenexpert kunde ha intygat att filmbilderna när svenskarna håller i vapen inte handlar om vapenträning, utan att de bara håller i vapnen ”på skoj”. Men expertens resa till Etiopien stoppades av utrikesdepartementet. Försvarsmaktens vittnesmål skulle kunna uppfattas som att journalisterna var utsänd av svenska regeringen, enligt UD!!!
Enligt P1 är det inte många Etiopier som tror att de två journalisterna är terrorister, men det har blivit allt hårdare tider för etiopiska journalister när regimen vill tysta kritisk rapportering. Den senaste månaden har över 20 människor, bland dem oppositionella och journalister, åtalats för terrorism. Jag håller tummarna för att åklagaren släpper terroristanklagelserna. Och att Martin och Johan får komma hem så snabbt som möjligt.
Dessutom önskar jag att trycket på Sveriges regering ökar, så att Carl Bildt tvingas avgå. När blir internationella åklagarkammaren klar med sin förundersökning?
Och så lite kultur
Idag hart jag avlöst min vän Berit på hennes utställning i Galleri 1. Det var få besökare, eftersom det var middagsdags. Satt och tittade på Berits underbara vävar, av Drottningen av Saba, av Drottning Teitu, av flygande stolar, av fredspristagare, vävar i olika färger med olika uttryck och stämningar. Njöt av atmosfären och somnade en liten stund. Nedan ser du en av vävarna jag såg från min plats.
Läste en intressant debattartikel av Elena Namli, professor Centrumför Rysslandsstudier, Uppsala universitet. Den var publicerad 2 december, alltså före valet i i Ryssland. Hon skriver att Ryssland fortfarande har en stabil ekonomi och en positiv självkänsla, men ekonomin bygger på exploatering av naturtillgångar och självkänslan tenderar att urarta till grov nationalism.
EN ”pekar ut teknokratism inom politiken som ett allvarligt hinder mot en positiv utveckling. Teknokratism kännetecknar rysk politik på alla dess nivåer. Kort handlar det om att landets ledning inte betraktar sig som representanter för politiska visioner som de behöver folkets mandat för. Istället ser de sig som specialister på att driva företaget Ryssland. Enade Ryssland är ett talande exempel på denna trend. Partiet är byggt kring Putin som maktens centrum i stället för att samla människor kring ett politiskt program.”
Artikeln avslutas med orden
”De problem Ryssland står inför är reella men inte specifikt ryska. Snarare är Rysslands problem en variant, om än extrem, på de globala utmaningarna. Dessa handlar om att marknaden frigör sig från demokratisk kontroll, att medborgarna inte engagerar sig i politiska frågor för att istället acceptera rollen av statens halvnöjda kunder och att man ständigt pekar ut andra och svagare människor som ansvariga för våra ekonomiska och sociala bekymmer.”
I Sverige har vi alltid fått höra om det farliga Ryssland, som motsats till vårt goda Sverige. EN:s artikel leder mina tankar till Reinfeldts Sverige. Visst fungerar demokratin bättre hos oss och eventuellt valfusk är nog ytterst marginellt i Sverige om en jämför med det nu genomförda Ryska valet till duman. Däremot har den svenska tig och lydkulturen ökat vilket jag tidigare bloggat om här.
EN skriver om det teknokratiska Enade Ryssland. I Sverige påstår sig moderaterna företräda allmänintresset, se tidigare blogg. I dagens Europa inklusive Ryssland framförs ofta budskap om att det bara finns en möjlig väg, en sanning, och politiken osynliggörs. Grekland och Italien har nu s.k. opolitiska ledare, se även tidigare blogg.
Fler saker som är lika bland makthavare i Europa och Ryssland är tron på att marknaden ska lösa kriserna, att medborgare framförallt drivs av egenintresse, att ojämlikheten breder ut sig och att rasismen växer. Ljuset ur tunneln finns i andra världsdelar.
Lundin Oil och fängslade journalisterna
Den svenska förundersökningen om Lundin petroleums misstänkta brott mot folkrätten under kriget i Sudan pågår. Magnus Elving, kammaråklagare vid Internationella åklagarkammaren i Stockholm, inledde en förundersökning i augusti 2010 för att utreda misstankar om eventuella svensk anknytning till övergrepp i Sudan. En rapport från organisationen Ecos, publicerades sommaren 2010 med svidande kritik mot Lundin oil. Rapporten beskriver att exploateringen av olja utlöste ett våldsamt krig där nästan 200 000 människor tvingades bort från sina marker och tusentals dödades, samtidigt som militären gjorde sig skyldig till plundring, våldtäkt och tortyr. Läs mer i Fria tidningen
I går inleddes rättegången mot de fängslade journalisterna i Etiopien, som tog sig in i Ogaden för att vittna om oljeutvinningens konsekvenser. UD stoppade enligt DN ett vittne som försvarsmakten erbjudit sig att skicka. En vapenexpert kunde ha intygat att filmbilderna när svenskarna håller i vapen inte handlar om vapenträning, utan att de bara håller i vapnen ”på skoj”. Men expertens resa till Etiopien stoppades av utrikesdepartementet. Försvarsmaktens vittnesmål skulle kunna uppfattas som att journalisterna var utsänd av svenska regeringen, enligt UD!!!
Enligt P1 är det inte många Etiopier som tror att de två journalisterna är terrorister, men det har blivit allt hårdare tider för etiopiska journalister när regimen vill tysta kritisk rapportering. Den senaste månaden har över 20 människor, bland dem oppositionella och journalister, åtalats för terrorism. Jag håller tummarna för att åklagaren släpper terroristanklagelserna. Och att Martin och Johan får komma hem så snabbt som möjligt.
Dessutom önskar jag att trycket på Sveriges regering ökar, så att Carl Bildt tvingas avgå. När blir internationella åklagarkammaren klar med sin förundersökning?
Och så lite kultur
Idag hart jag avlöst min vän Berit på hennes utställning i Galleri 1. Det var få besökare, eftersom det var middagsdags. Satt och tittade på Berits underbara vävar, av Drottningen av Saba, av Drottning Teitu, av flygande stolar, av fredspristagare, vävar i olika färger med olika uttryck och stämningar. Njöt av atmosfären och somnade en liten stund. Nedan ser du en av vävarna jag såg från min plats.
 |
| Marianne och Palle. 121x98 cm, ull på linnevarp, 2008 , © B Sahlström |
måndag 5 december 2011
Styrketräning och krämpor
I morse började jag med styrketräning, i extremt lätta maskiner. Jag har tidigare tyckt att styrketräning är extremt tråkigt. Nu finns det nästan inga träningsformer som fungerar för mig. Kände att detta gick bra och tiden gick fort. Återkommer alltså gärna till kraftkällans gym nu på onsdag. Tänk vad mycket olika möjligheter livet innehåller. När en väg är stängd går det ofta att hitta en ny dörr att öppna.
Har tidigare bloggat om mina naglar. Vänsterhandens problem är på bättringsväg, men det är bökigt med en nästan tappad tumnagel och konstiga naglar på övriga fingrar. Högerhandens naglar vätskar av och till, så det blir mycket doppande i Alsolsprit.
Min sjukgymnast som var med vid dagens träning gav bra råd avseende högerhanden. Jag ska pressa handen mot något hårt i minst 20 sekunder, gärna med vinklad handled för att rätta ut mina kloliknande fingrar. Likaså ska jag trycka ihop fingrarna mot handen för att vänja dem vid att vara helt böjda. När fingrarna krampar i böjt läge får jag bryta upp dem. Det gäller att inte tillåta övertriggade nerver och muskler. Är jag envis så slappnar musklerna så småningom av, men jag märker att det tar tid.
Många av kommunens verksamheter arbetar utifrån KASAM (Känsla Av SAMmanhang)
”Det går inte att lära in något som inte uppfattas som meningsfullt. Inlärning är en strävan efter mening.”
För mig känns styrketräning just nu väldigt meningsfullt. Hoppas att det känns lika meningsfullt efter torsdagens läkarbesök, då jag får veta mer om hur nuvarande behandling fungerar. Läs mer om KASAM på Salutogenes
Fyllde i KASAM-testet och fick 145, alltså normalvärde. Kändes lite konstigt att fylla i en del frågor eftersom de bygger på att en ska leva i ”evighet”.
Har tidigare bloggat om mina naglar. Vänsterhandens problem är på bättringsväg, men det är bökigt med en nästan tappad tumnagel och konstiga naglar på övriga fingrar. Högerhandens naglar vätskar av och till, så det blir mycket doppande i Alsolsprit.
Min sjukgymnast som var med vid dagens träning gav bra råd avseende högerhanden. Jag ska pressa handen mot något hårt i minst 20 sekunder, gärna med vinklad handled för att rätta ut mina kloliknande fingrar. Likaså ska jag trycka ihop fingrarna mot handen för att vänja dem vid att vara helt böjda. När fingrarna krampar i böjt läge får jag bryta upp dem. Det gäller att inte tillåta övertriggade nerver och muskler. Är jag envis så slappnar musklerna så småningom av, men jag märker att det tar tid.
Många av kommunens verksamheter arbetar utifrån KASAM (Känsla Av SAMmanhang)
”Det går inte att lära in något som inte uppfattas som meningsfullt. Inlärning är en strävan efter mening.”
För mig känns styrketräning just nu väldigt meningsfullt. Hoppas att det känns lika meningsfullt efter torsdagens läkarbesök, då jag får veta mer om hur nuvarande behandling fungerar. Läs mer om KASAM på Salutogenes
Fyllde i KASAM-testet och fick 145, alltså normalvärde. Kändes lite konstigt att fylla i en del frågor eftersom de bygger på att en ska leva i ”evighet”.
 |
| Nu äger jag en liten grodprins och en tuff grodprinsessa. |
söndag 4 december 2011
Ingen kan göra allt men alla kan göra något
När jag ser mig runt i min bekantskapskrets, så tänker jag att alla försöker på sitt sätt bidra till en hållbar utveckling. Några tar ett stort miljöansvar och tänker över sin konsumtion och sina utsläpp av växthusgaser. Andra är mer socialt engagerade och några bidrar i föreningslivet och politiken på olika sätt.
Tycker det är viktigt att inte sprida moralkakor, för de krymper människor. Ingen individ kan däremot fråntas ansvaret för sina handlingar och de flesta positiva förändringar börjar med medborgares krav på beslutsfattare. För att rädda vårt klot åt framtida generationer krävs däremot beslutsfattare med stora öron, som uppfattar folkmajoritetens krav.
I eftermiddag har jag återigen varit i Uppsalas konsert- och kongresshus. Denna gång för att njuta av Il Giardino Armonico.
Utöver att anläggningen har bidragit till ett ökat kulturutbud har den gynnat hotell och restauranger i Uppsala. Tyvärr stämmer ofta ordspråket att ”mycket vill ha mer”. Ofta skrivs insändare och tas olika kontakter för att restaurangverksamheten i huset ska privatiseras. Trots att verksamheten bidrar till att fler restauranger etablerats i anläggningens närhet vill en också etablera sig i själva huset. Uppsala konsert och kongress påstås också ha fördelar före andra restauranger och därmed bedriva illojal konkurrens. Därför har verksamheten minskats ner och kök och matlokaler används inte optimalt. Enskilda företags intressen tillåts gå före samhällsnyttan. Privata näringslivets intressen är som ofta när moderaterna styr viktigare än medborgarnas intresse av att gjorda investeringar används effektivt och på ett för alla hållbart sett.
Ett skäl till att Uppsala äntligen fick sin konsert- och kongressanläggning är att Musikens Hus Vänner stod på sig och ihärdigt kämpade så att kommunen tog ett beslut. Tänk om varje människa bestämde sig för att göra åtminstone en solidarisk insats för att världen ska bli bättre, med mer kultur, mer möten och samtal mellan människor, mindre miljö- och hälsoskadliga utsläpp och ökad jämlikhet och demokrati. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.
Tycker det är viktigt att inte sprida moralkakor, för de krymper människor. Ingen individ kan däremot fråntas ansvaret för sina handlingar och de flesta positiva förändringar börjar med medborgares krav på beslutsfattare. För att rädda vårt klot åt framtida generationer krävs däremot beslutsfattare med stora öron, som uppfattar folkmajoritetens krav.
I eftermiddag har jag återigen varit i Uppsalas konsert- och kongresshus. Denna gång för att njuta av Il Giardino Armonico.
Utöver att anläggningen har bidragit till ett ökat kulturutbud har den gynnat hotell och restauranger i Uppsala. Tyvärr stämmer ofta ordspråket att ”mycket vill ha mer”. Ofta skrivs insändare och tas olika kontakter för att restaurangverksamheten i huset ska privatiseras. Trots att verksamheten bidrar till att fler restauranger etablerats i anläggningens närhet vill en också etablera sig i själva huset. Uppsala konsert och kongress påstås också ha fördelar före andra restauranger och därmed bedriva illojal konkurrens. Därför har verksamheten minskats ner och kök och matlokaler används inte optimalt. Enskilda företags intressen tillåts gå före samhällsnyttan. Privata näringslivets intressen är som ofta när moderaterna styr viktigare än medborgarnas intresse av att gjorda investeringar används effektivt och på ett för alla hållbart sett.
Ett skäl till att Uppsala äntligen fick sin konsert- och kongressanläggning är att Musikens Hus Vänner stod på sig och ihärdigt kämpade så att kommunen tog ett beslut. Tänk om varje människa bestämde sig för att göra åtminstone en solidarisk insats för att världen ska bli bättre, med mer kultur, mer möten och samtal mellan människor, mindre miljö- och hälsoskadliga utsläpp och ökad jämlikhet och demokrati. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.
Moral, etik och framtid
Har precis skrivit under uppropet ”Radikalisera klimatpolitiken nu!”
Det händer alltför lite för att åstadkomma förändringar som ser till att livet här på jorden fungerar på ett sätt som är långsiktigt hållbart. Det är en påtaglig skillnad mellan de stora risker som forskare lyfter fram och den uppmärksamhet som klimatfrågorna får. Det är vi i den rika delen av världen som gett upphov till utsläppen, samtidigt som de som drabbas hårdast är redan fattiga människor och kommande generationer.
Vi i den rika världen har ett speciellt ansvar för att göra vad vi kan för att minska klimatförändringarnas omfattning. Vi måste vara beredda att ompröva vår egen livsstil. Det behöver inte vara negativt. Forskning visar att stigande konsumtionsnivå i ett rikt land som Sverige inte ökar människors tillfredsställelse. Detta är innebörden i nätverket Radikalisera klimatpolitiken nu:s upprop.
Uppropet lyfter också upp moralfrågorna. Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.
Ärkebiskopen i Svenska kyrkan har en debattartikel ”Vi blundar fortfarande” som också handlar om klimatfrågorna i dagens lokaltidning.
”Kanske ska inte alla människor ha rätt till vatten, luft och mat för sin överlevnad? Kanske ska förhållandena man fötts under och vilken bakgrund man har få avgöra rätten till överlevnad? Argumenten må låta absurda, men i klimatpolitiken verkar det vara precis det som gäller.”
Etik och moral är viktigt - och en bör leva som en lär. Det handlar om hur jag konsumerar och agerar i olika sammanhang. Denna vecka har jag handlat små blommor i krukor, färgade plaststenar som ser ut som glas, små runda röda kulor av metalltråd, en liten groda, glaskulor med grön vätska och tomma ofärgade glaskulor. Affärsbiträdet visste inte om materialet innehöll miljö- och hälsovådliga ämnen. Allt var spontaninköp. Jag köpte saker jag egentligen inte behöver, men som gör mig lite glad. Tycker att jag fått det lite finare hemma.
Är det OK att följa konsumtionssamhälleskulturen? Var har jag mina gränser? Vad är etik och moral och lever jag som jag lär? Tänker att det inte finns några enkla sanningar. Ingen mår bättre av att jag sätter min egen konsumtionsrätt så snålt att mitt liv blir fundamentalistiskt. Varje individ behöver hitta sitt sätt att leva moraliskt och etiskt och samtidigt ha livskvalitet. Samtidigt påverkar vi varandra. När fokus ökar på miljöproblemen och fler väljer mer hållbara livsstilar, så förändras samhällskulturen. Tänker att etik och moral också ska kopplas till dagens samhällsnorm. Viktigast är att inte säga en sak och göra något annat, att vara en falsk retoriker. Dessutom behövs föregångare som utmanar. Tycker mig se många engagerade unga människor som tar ansvar för miljö och hållbarhetsfrågor och tänjer normerna.
1 november bloggade jag om pengar och makt
”Jag borde placera mina pensionspengar i bra etiska fonder, i socialt- och miljövärdiga fonder. Jag borde se till att varje krona jag äger används på ett hållbart sätt. Jag borde överhuvudtaget minska min konsumtion och vara mer solidarisk med nuvarande och framtida generationer.”
Lever alltså inte helt som jag lär och vill. Känner mig ändå ganska nöjd över att jag låter frågorna ta plats och ger mig tid till reflektion.
Det händer alltför lite för att åstadkomma förändringar som ser till att livet här på jorden fungerar på ett sätt som är långsiktigt hållbart. Det är en påtaglig skillnad mellan de stora risker som forskare lyfter fram och den uppmärksamhet som klimatfrågorna får. Det är vi i den rika delen av världen som gett upphov till utsläppen, samtidigt som de som drabbas hårdast är redan fattiga människor och kommande generationer.
Vi i den rika världen har ett speciellt ansvar för att göra vad vi kan för att minska klimatförändringarnas omfattning. Vi måste vara beredda att ompröva vår egen livsstil. Det behöver inte vara negativt. Forskning visar att stigande konsumtionsnivå i ett rikt land som Sverige inte ökar människors tillfredsställelse. Detta är innebörden i nätverket Radikalisera klimatpolitiken nu:s upprop.
Uppropet lyfter också upp moralfrågorna. Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.
Ärkebiskopen i Svenska kyrkan har en debattartikel ”Vi blundar fortfarande” som också handlar om klimatfrågorna i dagens lokaltidning.
”Kanske ska inte alla människor ha rätt till vatten, luft och mat för sin överlevnad? Kanske ska förhållandena man fötts under och vilken bakgrund man har få avgöra rätten till överlevnad? Argumenten må låta absurda, men i klimatpolitiken verkar det vara precis det som gäller.”
Etik och moral är viktigt - och en bör leva som en lär. Det handlar om hur jag konsumerar och agerar i olika sammanhang. Denna vecka har jag handlat små blommor i krukor, färgade plaststenar som ser ut som glas, små runda röda kulor av metalltråd, en liten groda, glaskulor med grön vätska och tomma ofärgade glaskulor. Affärsbiträdet visste inte om materialet innehöll miljö- och hälsovådliga ämnen. Allt var spontaninköp. Jag köpte saker jag egentligen inte behöver, men som gör mig lite glad. Tycker att jag fått det lite finare hemma.
Är det OK att följa konsumtionssamhälleskulturen? Var har jag mina gränser? Vad är etik och moral och lever jag som jag lär? Tänker att det inte finns några enkla sanningar. Ingen mår bättre av att jag sätter min egen konsumtionsrätt så snålt att mitt liv blir fundamentalistiskt. Varje individ behöver hitta sitt sätt att leva moraliskt och etiskt och samtidigt ha livskvalitet. Samtidigt påverkar vi varandra. När fokus ökar på miljöproblemen och fler väljer mer hållbara livsstilar, så förändras samhällskulturen. Tänker att etik och moral också ska kopplas till dagens samhällsnorm. Viktigast är att inte säga en sak och göra något annat, att vara en falsk retoriker. Dessutom behövs föregångare som utmanar. Tycker mig se många engagerade unga människor som tar ansvar för miljö och hållbarhetsfrågor och tänjer normerna.
1 november bloggade jag om pengar och makt
”Jag borde placera mina pensionspengar i bra etiska fonder, i socialt- och miljövärdiga fonder. Jag borde se till att varje krona jag äger används på ett hållbart sätt. Jag borde överhuvudtaget minska min konsumtion och vara mer solidarisk med nuvarande och framtida generationer.”
Nu har jag en personlig rådgivare på min bank. Han ska se över hur jag har placerat mina pensionspengar och andra pengar. Har efterfrågat stöd i hur jag kan använda mitt kapital på ett mer etiskt och hållbart sätt, utan att behöva ta alltför stora risker. Uppdraget är alltså inte tillväxt utan hållbarhet. Min rådgivare gillade denna utmaning, vilket också känns bra. Jag vill inte lägga massor av tid och tankekraft på att granska olika företag och fonder. Nu får jag hjälp av en person som känner lust i att ta i detta.
Lever alltså inte helt som jag lär och vill. Känner mig ändå ganska nöjd över att jag låter frågorna ta plats och ger mig tid till reflektion.
Fötter, stövlar och lycka
Jag har alltid gillat mina fötter, åtminstone så länge jag kan minnas. De kanske är den kroppsdel jag tycker mest om hos mig själv. Jag har korta breda fötter, som absolut inte går att tränga ner i ett par smala skor. Mina fötter har alltså aldrig varit en fördel om en vill klä sig moderiktigt.
Tycker att pumps och halvhöga klackar är snyggt på andra. Mina fötter passar och trivs bättre i breda, bekväma skor. Minns lyckan när jag som tioåring fick ett par nya skor, typ arbetarskor, breda bruna och sköna. Då visste jag inget om arbetarpolitik men var väldigt nöjd med skorna. Har alltid också gillat att köra ner fötterna i lite för stora kraftiga gummistövlar.
 |
Upp och ut och gå. Faderade rallade ralla. Stora (träskor) STÖVLAR på. Faderade rallade ralla. |
Mitt äldsta barnbarn har idag uppträtt på konsert och kongress. Uppsala danscenter har haft sin terminsavslutning. Hans dansgrupp dansade i stövlar och regnjacka. Mitt barnbarn hade vuxit ur sina stövlar och jag bidrog ekonomiskt till hans tretornsgummistövlar. Han tyckte om dem och gillade nog att dansa med stövlarna på. Själv är jag glad över att ha fått umgås med min älsklingsfamilj nästan hela dagen. Men en djup nästan obegriplig lycka kommer av att få se pojken i sina nya gröna breda stövlar.
fredag 2 december 2011
Min Hälsa
Har varit lite förkyld och småhostig i veckan, vilket nog påverkat både sömn och ork. Sov ganska bra i natt, men i övrigt har sömnen varit för dålig. Värst är ändå att högerhanden blir sämre och sämre. Ibland låser sig högerhandens fingrar i böjt läge och jag får bända upp dem. Jag har gråtit ganska mycket och känt mig eländig.
Har träffat en ny sjukgymnast idag. Hon trodde att mina nervskador beror på cellgifterna. Påpekade att jag gör en utsvängning med armbågen när jag ska hälsa. Jag ska absolut inte lämna högerarmen i fred utan se till att dra med den i rörelser den inte klarar själv. För att inte göra extrasvängar med armen kan jag träna med sågande rörelser, där armen hålls mot kroppen.
På måndag och onsdag morgon ska jag träffa henne på gym för att få instruktioner om hur jag kan träna i lätta maskiner. Bokade också in måndag och onsdag veckan därefter. Hon var imponerad av min energi och vilja att ta tag i saker. Jag grät och blev peppad.
 |
| Köpte lite blommor på väg hem från sjukgymnasten |
Har träffat en ny sjukgymnast idag. Hon trodde att mina nervskador beror på cellgifterna. Påpekade att jag gör en utsvängning med armbågen när jag ska hälsa. Jag ska absolut inte lämna högerarmen i fred utan se till att dra med den i rörelser den inte klarar själv. För att inte göra extrasvängar med armen kan jag träna med sågande rörelser, där armen hålls mot kroppen.
På måndag och onsdag morgon ska jag träffa henne på gym för att få instruktioner om hur jag kan träna i lätta maskiner. Bokade också in måndag och onsdag veckan därefter. Hon var imponerad av min energi och vilja att ta tag i saker. Jag grät och blev peppad.
Tankar efter gårdagens blogg
Jag vill ofta hitta nyanserna i mina texter och samtidigt stå upp för de värderingar jag är trygg i. I denna blogg för jag fram mina synpunkter. Jag representerar alltså bara mig själv.
I mitt jobb lyfter jag fram det min organisation tagit beslut om, demokratiskt tagna beslut i olika parlamentariska församlingar, kunskaper som är vetenskapligt förankrade och det jag hittarhos olika statliga myndigheter.
Närjag var kommunalråd för vänsterpartiet var det partiets politik och i vissa fall majoritetens ställningstaganden jag stod upp för. Som kommunalråd för vänsterpartiet hade jag nog inte gått lika långt i min kritik av mansjouren.
Efter att jag skrivit färdigt bloggen funderade jag mycket runt dikotomier. Kanske använde jag ordet på ett tveksamt sätt. Ordföranden framförde att mansjouren inte vill falla in i falska dikotomier och ändå påstår jag att jouren gör det. Jag upplever att det under ytan i såväl texter som argumentation finns en osynlig uppdelning, där kvinnor blir accepterade enbart om de underordnar sig männens definitioner av verkligheten. Ska nog däremot vara försiktig med att använda ordet dikotomi, när det handlar om osynliga uppdelningar. Bättre att prata om mäns homosocialitet i dessa sammanhang. Läs mer om homosocialitet på tidigare blogg
Tycker att Machofabriken har flera bra filmer som visar hur olika kategorier utesluts i de osynliga uppdelningar av vi och dom som ständigt görs. Logga in och titta på garagebandet. Även filmen Invald som jag bloggade om tidigare tar upp detta tema
I webbtidningen Feministiskt perspektiv hittar jag en intressant artikel från ett 30-årsjubileum för feminister från hela Latinamerika och Karibien “Att lösa knutar och knyta på nytt”
Några meningar ur artikeln av Sissela Nordling Blanco:
”En fortsatt utvidgning eftersträvas, men samtidigt poängteras vikten av att inte låta målet stanna vid att ”få in” vissa kroppar och låta de förkroppsliga mångfald, utan att göra upp med de strukturella hindren och knutarna som finns i vägen för olika subjekt att inta en plats i feminismen och omformulera den. Kännetecknande för forumet verkade vara förståelsen av feminism som en rörelse i konstant förändring och utveckling utan en fast inre kärna, samt en rörelse som inte existerar i ett vakuum, utan som korsas av och sammanfaller med rörelser mot andra former av diskriminering och ojämlikhet. ”
Håller med författaren om att vi har mycket att lära och tror att många manligt könskodade organisationer har ännu mer att lära av detta.
Inriktningen har också likheter med Occupyrörelsen, som inte heller vill definiera några entydiga krav riktade mot andra utan ser sig som en öppen odogmatisk rörelse för rättvisa och solidaritet.
I mitt jobb lyfter jag fram det min organisation tagit beslut om, demokratiskt tagna beslut i olika parlamentariska församlingar, kunskaper som är vetenskapligt förankrade och det jag hittarhos olika statliga myndigheter.
Närjag var kommunalråd för vänsterpartiet var det partiets politik och i vissa fall majoritetens ställningstaganden jag stod upp för. Som kommunalråd för vänsterpartiet hade jag nog inte gått lika långt i min kritik av mansjouren.
Efter att jag skrivit färdigt bloggen funderade jag mycket runt dikotomier. Kanske använde jag ordet på ett tveksamt sätt. Ordföranden framförde att mansjouren inte vill falla in i falska dikotomier och ändå påstår jag att jouren gör det. Jag upplever att det under ytan i såväl texter som argumentation finns en osynlig uppdelning, där kvinnor blir accepterade enbart om de underordnar sig männens definitioner av verkligheten. Ska nog däremot vara försiktig med att använda ordet dikotomi, när det handlar om osynliga uppdelningar. Bättre att prata om mäns homosocialitet i dessa sammanhang. Läs mer om homosocialitet på tidigare blogg
Tycker att Machofabriken har flera bra filmer som visar hur olika kategorier utesluts i de osynliga uppdelningar av vi och dom som ständigt görs. Logga in och titta på garagebandet. Även filmen Invald som jag bloggade om tidigare tar upp detta tema
I webbtidningen Feministiskt perspektiv hittar jag en intressant artikel från ett 30-årsjubileum för feminister från hela Latinamerika och Karibien “Att lösa knutar och knyta på nytt”
Några meningar ur artikeln av Sissela Nordling Blanco:
”En fortsatt utvidgning eftersträvas, men samtidigt poängteras vikten av att inte låta målet stanna vid att ”få in” vissa kroppar och låta de förkroppsliga mångfald, utan att göra upp med de strukturella hindren och knutarna som finns i vägen för olika subjekt att inta en plats i feminismen och omformulera den. Kännetecknande för forumet verkade vara förståelsen av feminism som en rörelse i konstant förändring och utveckling utan en fast inre kärna, samt en rörelse som inte existerar i ett vakuum, utan som korsas av och sammanfaller med rörelser mot andra former av diskriminering och ojämlikhet. ”
Håller med författaren om att vi har mycket att lära och tror att många manligt könskodade organisationer har ännu mer att lära av detta.
Inriktningen har också likheter med Occupyrörelsen, som inte heller vill definiera några entydiga krav riktade mot andra utan ser sig som en öppen odogmatisk rörelse för rättvisa och solidaritet.
torsdag 1 december 2011
Kommentarer, mansjouren och kostnader för mäns våld
Det är inte så ofta jag får kommentarer på min blogg, men det händer. Jag ser fem olika typer av kommentarer:
1. Uppmuntrande och stödjande kommentarer, som framförallt berör min hälsa. Oftast kvinnor.
2. Politiska kommentarer från vänstermänniskor som har andra åsikter än mig. Framförallt män.
3. Kommentarer från personer som jag nämnt i bloggen. Två män
4. Män som anser att det största jämställdhetsproblemet är männens sårbarhet och att män diskrimineras. Troligen bara män
5. Rasistiska och främlingsfientliga kommentarer. Troligen bara män.
Kommentarer enligt punkt 1-3 är alltid roliga att få. Tidigare har jag bloggat om kommentarer enligt punkt 5
Senast jag fått kommentarer är på bloggen Kompromisser, dikotymisering och intersektionalitet
De nya kommentarerna berör det jag skrev om Uppsala mansjour. En är skriven i en mycket otrevlig ton, med de avslutande orden
”Dags för dig att slakta din heliga ko och omfamna verkligheten som den verkligen ser ut. Fram till dess att du gjort det är du bara en liten lort.”
Jag har möjlighet att välja om jag ska publicera kommentarer. Är intresserad av samtal och åsikter från andra som delar mina grundläggande värderingar om jämlikhet och demokrati. Valde ändå att publicera denna kommentar för att visa på inlägg som vill pådyvla värden sina sanningar. Är däremot inte beredd att lägga en massa tid på att bemöta personer som inte är intresserade av att veta hur jag tänker, utan bara vill synas själva. Därför publicerar jag inte alla kommentarer. Personer som inte är ett dugg intresserade av mina åsikter kan skriva på andra fora.
Har också fört något som mer liknar ett samtal med Mats på Uppsala Mansjour. Han har bl.a. reagerat på att jag tycker att mansjouren i Uppsala har en tendens att dikotymisera könen och skriver så här.
”Uppsala Mansjour har en stark idé om att vi inte ska falla in i falska dikotomier och detta återspeglas i handling genom att vi tar emot samtliga grupper i samhället oberoende av kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning mm. Det är alltså utifrån din text ett falskt påstående.”
Mansjouren förnekar könsmaktsordningen. Jouren har enbart med det ena könet i sitt namn. På webbsidan synliggörs män och mäns problematik. Mansjouren har gång på gång i olika fora fört fram att män diskrimineras eftersom mansjouren enbart får 50 000 kronor i bidrag, medan jouren påstår att kvinnojourer får 9 miljoner kronor. Nu har jag letat på Uppsala kommuns webbsidor för att hitta hur medlen fördelas. Årets beslut är inte justerat och utlagt. Förra årets beslut innebar att mansjouren fick 50 000 kr, kvinnojouren 1010 000 kr och mansmottagningen 220 000 kr. Dessutom fick Brottsofferjouren som vänder sig till både män och kvinnor 300 000 kr. Män står för den absoluta merparten av allt våld, enligt WHO för 90-95procent av allt våld i världen. Enligt en beräkning socialstyrelsen gjort 2007så kostar mäns våld mot kvinnor i Sverige ungefär 1,5 miljarder kronor.
Uppsala har ett särskilt skyddat boende Siri, där kvinnor och barn som är hotade och måste fly från mäns våld tillfälligt kan få skydd. Undrar om Siri ingår i Mats Linds beräkning av stöd till kvinnojourer? Uppsala kommun har också en särskild verksamhet för barn Trappan, som bland annat stöder barn som själva varit utsatta för våld eller bevittnat våld. Jag konstaterar att mäns våld mot kvinnor kostar Uppsala kommun åtskilliga miljoner kronor utöver att det kostar i form av enskilda personers skada och lidande.
”Du behöver inte ha någon teori om omvärlden för att kunna hjälpa, du behöver bara hjälpa. Med dessa enkla ord så hoppas jag att nästa gång du nämner vårt namn så kan du ta reda på fakta och om du bara är ute efter att kasta invektiv alternativt förlägga Oss i något anti-fack så har du i alla fall nu möjligheten att ta reda på fakta. Det kan säkert vara till fördel för dig om dina argument skall vara trovärdiga.”
Detta sista inlägg från Mats är hårdare i tonen än de tidigare inläggen. Jag tänker att detta beror på att jag inte varit tillräckligt ödmjuk, underordnat mig männen, mansnormen och Mansjourens ”fakta”. Efter Mats kommentarer har det blivit ännu tydligare för mig att mansjouren dikotymiserar könen, på så sätt att de bara ser kategorin mäns behov. Sedan påstås även kvinnor vara välkomna, men vad välkomnas de till?
Jag anses inte behöva ha några teorier utan bara hjälpa. Är det något som kännetecknar många kvinnor historiskt så är det att inte ha några teorier utanför mansnormen, utan finna sig i könsmaktsordningen och just bara hjälpa.
Tänker också på Buschs ord när han var USA:s president, nämligen att den som inte stöder oss är emot oss.
Tycker att det är betydligt bättre om mansjouren samarbetar med kvinnojouren, brottsofferjouren, mansmottagningen och Uppsala stadsmission för att med väl underbyggda fakta och ett professionellt förhållningssätt motverka allt våld i samhället, varav den absoluta merparten begås av män. Förebyggande arbete för att minska mäns våld mot kvinnor behövs, liksom stöd och skydd för alla brottsoffer.
1. Uppmuntrande och stödjande kommentarer, som framförallt berör min hälsa. Oftast kvinnor.
2. Politiska kommentarer från vänstermänniskor som har andra åsikter än mig. Framförallt män.
3. Kommentarer från personer som jag nämnt i bloggen. Två män
4. Män som anser att det största jämställdhetsproblemet är männens sårbarhet och att män diskrimineras. Troligen bara män
5. Rasistiska och främlingsfientliga kommentarer. Troligen bara män.
Kommentarer enligt punkt 1-3 är alltid roliga att få. Tidigare har jag bloggat om kommentarer enligt punkt 5
Senast jag fått kommentarer är på bloggen Kompromisser, dikotymisering och intersektionalitet
De nya kommentarerna berör det jag skrev om Uppsala mansjour. En är skriven i en mycket otrevlig ton, med de avslutande orden
”Dags för dig att slakta din heliga ko och omfamna verkligheten som den verkligen ser ut. Fram till dess att du gjort det är du bara en liten lort.”
Jag har möjlighet att välja om jag ska publicera kommentarer. Är intresserad av samtal och åsikter från andra som delar mina grundläggande värderingar om jämlikhet och demokrati. Valde ändå att publicera denna kommentar för att visa på inlägg som vill pådyvla värden sina sanningar. Är däremot inte beredd att lägga en massa tid på att bemöta personer som inte är intresserade av att veta hur jag tänker, utan bara vill synas själva. Därför publicerar jag inte alla kommentarer. Personer som inte är ett dugg intresserade av mina åsikter kan skriva på andra fora.
Har också fört något som mer liknar ett samtal med Mats på Uppsala Mansjour. Han har bl.a. reagerat på att jag tycker att mansjouren i Uppsala har en tendens att dikotymisera könen och skriver så här.
”Uppsala Mansjour har en stark idé om att vi inte ska falla in i falska dikotomier och detta återspeglas i handling genom att vi tar emot samtliga grupper i samhället oberoende av kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning mm. Det är alltså utifrån din text ett falskt påstående.”
Mansjouren förnekar könsmaktsordningen. Jouren har enbart med det ena könet i sitt namn. På webbsidan synliggörs män och mäns problematik. Mansjouren har gång på gång i olika fora fört fram att män diskrimineras eftersom mansjouren enbart får 50 000 kronor i bidrag, medan jouren påstår att kvinnojourer får 9 miljoner kronor. Nu har jag letat på Uppsala kommuns webbsidor för att hitta hur medlen fördelas. Årets beslut är inte justerat och utlagt. Förra årets beslut innebar att mansjouren fick 50 000 kr, kvinnojouren 1010 000 kr och mansmottagningen 220 000 kr. Dessutom fick Brottsofferjouren som vänder sig till både män och kvinnor 300 000 kr. Män står för den absoluta merparten av allt våld, enligt WHO för 90-95procent av allt våld i världen. Enligt en beräkning socialstyrelsen gjort 2007så kostar mäns våld mot kvinnor i Sverige ungefär 1,5 miljarder kronor.
Uppsala har ett särskilt skyddat boende Siri, där kvinnor och barn som är hotade och måste fly från mäns våld tillfälligt kan få skydd. Undrar om Siri ingår i Mats Linds beräkning av stöd till kvinnojourer? Uppsala kommun har också en särskild verksamhet för barn Trappan, som bland annat stöder barn som själva varit utsatta för våld eller bevittnat våld. Jag konstaterar att mäns våld mot kvinnor kostar Uppsala kommun åtskilliga miljoner kronor utöver att det kostar i form av enskilda personers skada och lidande.
”Du behöver inte ha någon teori om omvärlden för att kunna hjälpa, du behöver bara hjälpa. Med dessa enkla ord så hoppas jag att nästa gång du nämner vårt namn så kan du ta reda på fakta och om du bara är ute efter att kasta invektiv alternativt förlägga Oss i något anti-fack så har du i alla fall nu möjligheten att ta reda på fakta. Det kan säkert vara till fördel för dig om dina argument skall vara trovärdiga.”
Detta sista inlägg från Mats är hårdare i tonen än de tidigare inläggen. Jag tänker att detta beror på att jag inte varit tillräckligt ödmjuk, underordnat mig männen, mansnormen och Mansjourens ”fakta”. Efter Mats kommentarer har det blivit ännu tydligare för mig att mansjouren dikotymiserar könen, på så sätt att de bara ser kategorin mäns behov. Sedan påstås även kvinnor vara välkomna, men vad välkomnas de till?
Jag anses inte behöva ha några teorier utan bara hjälpa. Är det något som kännetecknar många kvinnor historiskt så är det att inte ha några teorier utanför mansnormen, utan finna sig i könsmaktsordningen och just bara hjälpa.
Tänker också på Buschs ord när han var USA:s president, nämligen att den som inte stöder oss är emot oss.
Tycker att det är betydligt bättre om mansjouren samarbetar med kvinnojouren, brottsofferjouren, mansmottagningen och Uppsala stadsmission för att med väl underbyggda fakta och ett professionellt förhållningssätt motverka allt våld i samhället, varav den absoluta merparten begås av män. Förebyggande arbete för att minska mäns våld mot kvinnor behövs, liksom stöd och skydd för alla brottsoffer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)