Lycka

När jag var tonåring fick jag en liten bok med Snobbenbilder, som handlade om lycka.
Här kommer några rader om vad Lycka är för mig just nu. I morgon kan det vara något annat.

LYCKA ÄR
1. Samtal som fördjupar relationen
2. Jag lär mig nya saker om antidiskriminering
3. En vacker ros
4. Att någon gillar mig, som känner mina starka och svaga sidor
5. Bra och solidariska politiska beslut
6. Behandlingen mot cancer fungerar
7. Fågelsång
8. Jympapasset är slut och kroppen fungerar
9. Lekande barnbarn
10. Fungerande demokrati

Jag kan skriva hur mycket som helst men har prioriterat tio saker


Ros från min gamla trädgård

Friskis o Svettis, Stockholm Pride och fria fantasier

Hämtad från Elisabeth Ohlsson Wallins hemsida

I går kväll var jag på ett jympapass. Det var länge sedan sist, men jag orkade hänga med på allt utom ett styrketräningsmoment, plankan (då fuskar jag jättemycket). Känns att cykling och yoga gjort sitt till för kondition och styrka. Längtar efter nästa tillfälle.

Efter att ha skrivit detta gjorde jag en liten paus för att kolla om det var en människa som låg i den stora lyftkranen som jag ser alldeles utanför mitt vardagsrumsfönster. Jag bor på femte våningen och det är i höjd halvvägs upp till kranens topp. På kranens långa arm högst upp såg jag en mörk sak som liknade en människa, som låg och spanade på kajflockarna. Blev nyfiken och kollade med kikaren. Jag hade fel. Det var en metallkonstruktion som jag tror har med vajrarna att göra. När synen nu blivit sämre får jag väl glädja mig åt att jag kollar upp om mina bilder har med verkligheten att göra eller om det är fria fantasier. Och när orken tryter så jag inte kan kolla upp vad jag tror mig se får jag väl glädja mig åt fria fantasier eller?

Idag har jag inom Stockholm Pride lyssnat på samtal om ett tredje kön, hen, om hur RFSL arbetar systemkritiskt med att förändra normer och blivit berörd av Elisabeth Ohlsson Wallins bilder. Vänsterpartiet har förslag om att införa ett tredje juridiskt kön. Jag hoppas att hen och andra transpersoner blir väl mottagna inom sjukvården och är välkomna i bröstcancerföreningen om hen vill det, för oavsett vi är cis eller trans kan vi drabbas av bröstcancer.

Läs mer om hen och transpersoner på UMO:s hemsida.

Ny relation och cancer

När jag fick cancer 1994 hade jag en kärleksrelation med en man. Det finns förstås flera skäl till att jag behövde honom när jag drabbades av cancer. Ett skäl var att det inte blev så svårt för mig att mitt ena bröst blev stympat. Att mitt högerbröst saknade en stor bit och att bröstvårtan ser annorlunda ut hade ingen betydelse för honom. Han tyckte lika mycket om mig och min kropp ändå.

Vår relation tog av andra skäl slut några år senare och därefter har jag levt utan kärleksrelationer till män. Trots min positiva erfarenhet av att jag duger trots bröstcancern, så tror jag att cancern hindrat mig. Delar av mitt jag har tänkt att ingen vill leva med en kvinna som troligen kommer dö i cancer. I min inre dialog har jag också tänkt att cancern borde inte vara ett hinder, för ingen vet hur länge någon annan får leva. Ett tredje argument för att jag nog inte kännt mig helt körd i eventuella kärleksrelationer är att livet är här och nu. Att möta andra människor i kärlek är berikande oavsett hur länge relationen varar.

Jag har också tänkt att trots att jag aldrig haft sexuella känslor för kvinnor, så kanske jag är bisexuell och det kan vara enklare att få varaktiga kärleksrelationer med en person av samma kön. Jag tror att de flesta människor är bisexuella, men den starka heteronormen gör att de flesta av oss förtränger eventuella sexuella känslor för kvinnor. Det är ju så mycket svårare utifrån samhällsnormen att komma ut som homosexuell jämfört med att komma ut som heterosexuell.

Nu har jag mött en man och vi är båda överens om att vi vill lära känna varandra mer och att detta kan leda till en varaktig kärleksrelation. Allt är väldigt nytt men jag känner mig i varje fall säker på att den bröstcancer jag har inte hindrar vår relation. (Han har läst min blogg och jag har berättat om min sjukdom.) Härligt va!!!

Både och och så lite lagom

Om jag ska beskriva mig själv, så är jag både energisk och lat. Jag kan gå och titta på köksgolvet dag efter dag och konstatera att det behöver torkas, men inte iddas göra något. När jag var barn, så hade jag en halvmeter långt jordgubbsland, men det var för jobbigt att rensa, så mitt odlande upphörde ganska snart. Jag kan alltså vara väldigt lat. Samtidigt har jag ofta så mycket energi och projekt på gång så människor i min närhet blir trötta och försöker övertala mig att ta det lite lugnare. Det har t ex ofta hänt att jag insisterat på att cykla när andra åkt bil.

Jag kan vara väldigt snål och t ex inte unna mig själv ytterligare en öl om jag är ute och roar mig. Jag tänkte köpa tjänsten att putsa mina fönster för jag tycker fönsterputsning är så tråkigt, men tyckte det blev för dyrt. Samtidigt köpte jag tre stycken klänningar för 3750kr i fredags och bjuder gärna min dotter med familj på restaurang. Jag brukar också skänka pengar till ändamål jag tycker är viktiga och tror inte att någon annan skulle kalla mig snål.

Jag kan vara väldigt noga med vissa saker och ha ordning och reda. Samtidigt har jag slarviga sidor. Jag har tidigare skrivit om att jag tar Fragminsprutor varje kväll. Utöver att jag tycker det gör ont att ta sprutorna vill jag inte heller att det ska ta för lång tid. Därför slarvar jag med att tvätta huden innan. Jag sätter bara in sprutan direkt i huden på ett ställe där jag tror att det kan fungera och gör det då för ont så byter jag plats. Trots risken för infektioner slarvar jag alltså både i att tvätta före och att ta en ny spruta om den plats jag försökt med gör för ont.

För det mesta har jag lätt att prata med andra människor och ta för mig, men det händer att jag blir väldigt blyg och sitter och ältar vad jag ska säga om jag överhuvudtaget ska säga något. Jag uppfattas nog av många som modig och vågar också ofta göra det jag tycker är viktigt, men har även fega sidor.

Jag tycker det är kul att prata med andra människor och lära känna nya personer, men kan också vara väldigt enstörig. Så här skulle jag kunna fortsätta lista hur jag är både och inom många områden. Jag tror att fler känner igen sig i denna beskrivning och tänker att man borde göra ett slags koordinatsystem när man ska beskriva sig själv. Sedan kan man placera in sig lite olika i systemet beroende på dagsform och vilka människor man är med. Ena dagen kanske man får en åtta på glad och en tvåa på sur, en annan dag fyller man istället i att man har sju i ordning och 3 i slarv osv. Om man sedan lägger ihop dagarna man fyllt i koordinatsystemet och alla parametrar man fyllt i så blir alltihop till ett enda stort LAGOM. Eller???

Jag känner mig åtminstone som både och och samtidigt en lagommänniska, en människa som är omöjlig att nagla fast i ett precist SÅDAN ÄR HON!!!

För övrigt har jag det bra, har cyklat ganska många mil sista veckan, gjort nästan en timme yoga varje dag och varit både kulturell och social.


Skrattmåspar som jag hämtat på Upplands ornitologiska förenings hemsida

Att be om hjälp när man själv blir osäker

I måndags hade jag en sjuksköterska som jobbat inom sjukvården länge, men var ny på ODA. Innan hon skulle sätta nålen i min venkateter, berättade hon att i fredags hade patientens venkateter inte fungerat direkt eftersom det var stopp i den. Den var igensatt av levrat blod, där plastslangen går ut i venen. Detta gick att lösa upp, så hon fick det att fungera, men det tog en liten stund.

Hon stod på andra sidan sängen, mot vad jag är van vid, när hon jobbade. Jag vet inte om jag blev orolig, utifrån det hon berättade, eller om hon var osäker och att hennes osäkerhet påverkade mig, men nervös blev jag. Min och/eller hennes nervositet gjorde i varje fall att hon kom snett med nålen, så den inte trängde in, utan en ny nål behövde sättas. Hon valde att gå och hämta en annan och mer erfaren sjuksköterska, istället för att försöka igen. Uppskattar verkligen att hon bad om hjälp. Det känns så bra att sjuksköterskorna på ODA hjälper varandra, när någon blir osäker. Därför känner jag mig trygg inför nästa gång jag ska få behandling och en ny nål ska sättas.

Om väntan

Väntan på besked är det värsta som finns, särskilt när man är orolig över att beskedet ska vara negativt. Detta är självklarheter. Ändå är det vanligt att sjukvården/onkologen på Akademiska lovar att ringa upp och lämna besked och sedan ändå inte gör det eller ringer en eller flera dagar senare. Mig har det hänt, jag tror två gånger och det var flera år sedan. Pratade med en vän som också är bröstcancersjuk i förrgår. Hon har drabbats av lovad uppringning som sedan inte genomförts många gånger sista månaden.

Att man som patient blir arg när sjukvården inte återkopplar, som de lovat, är nog lika självklart som att man inte borde bli utsatt för detta som cancersjuk. Att respektera och acceptera den egna ilskan är viktigt för hälsan. Men vad gör man sedan, när lovad uppringning uteblir? Går det att påverka, så man slipper bli utsatt igen? Så att andra slipper bli utsatta?

Tyvärr är sjukvården så pass slimmad och tiden räcker inte till för att hinna med allt som bör göras. Jag har framförallt mött denna brist på tid hos läkarna. Alla onkologer jag har ligger nästan alltid efter i tid och det har hänt att jag blivit uppringd sent en fredagskväll (efter kl 18) för att min onkolog inte hann innan.
Slimmad sjukvård och stress hos personalen kan jag inte ta ansvar för som patient (men däremot som medborgare genom att rösta på partier som jag tror ger bäst förutsättningar för bra sjukvård). Det är viktigt att framföra kritik när viktiga saker inte fungerar som det borde, men det är inte alltid man orkar som patient. Jag tror också det är viktigt att våga vara en besvärlig patient och kräva sin rätt.

Jag är också övertygad om att det går att förbättra rutinerna, så att jag som patient slipper sitta och vänta framför en tyst telefon. Hinner inte onkologen, så finns det annan vårdpersonal, som borde återkoppla.
Min vän ringde mig alldeles nyss och sa att nu har läkaren ringt och lämnat positivt besked. Jippi för detta, men problemet att det tar tid (flera dagar innan man blir uppringd kvarstår.)

För övrigt mår jag bra och har lagom med saker på gång.

Jag säger inte tack, av Tina Jansson, sommarpratare 21 juli

Tina har ALS och är nu helt förlamad. Hon pratar om livet, sjukdomen, döden.
Hon har egen hemsida
Sommarprogrammet kan du höra här

Här är en text från hennes blogg
”När jag lägger mig vid midnatt i sommarstugan utan el,
inte lägger mig utan läggs av två,
väntar två på min permobil för lasta den i bussen, skumpa uppför grusvägen till snäll granne med el, trassla ut skarvsladdarna och koppla laddaren.
Sen lämnar de permobilen i bussen och går hem.
Nästa morgon går en morgonpigg upp till grannen, kör hem bussen och så står permobilen där laddad och klar när jag vaknar.
Jag kan leva en dag till.
Men jag säger inte tack.
Hur skulle det bli om jag började säga tack?
Det skulle ta all min vakna tid, det skulle bli orättvist, det skulle bli en kvicksand av tacksamhet och skuld som vi skulle gå ner oss i.
Jag tänker istället att jag är en del av en helhet.
En familj, en släkt, ett kollektivhus, ett samhälle.
Vi hade 44 armar där, i stugan utan el.
Två armar är förlamade. De 42 andra lyfter de förlamade.
Så fungerar det. Det är stort.
Jag sitter och hoppas innerligt att jag skulle gjort detsamma för dem. Att jag skulle mäktat det stora.”

En fråga som Tina tar upp i radioprogrammet är rädslor för att bli ett kolli. Tina hjälper mig med mina rädslor. TACK

Nöjd och glad

Nyss hemkommen från ett restaurangbesök på Koh Phangan. Min dotter har ofta pratat om denna thailändska restaurang, så nu har jag prövat. Det var gott och lite speciellt och när jag dessutom fick ha trevligt sällskap av dotter, barnbarn och barnbarnens pappa blev det lite extra. Cykelturen fram och tillbaka gjorde besöket ännu bättre. Cykling med barn i barnsadel en ljummen sommarkväll ger en så härlig frihetskänsla.

Skåp, lådor, kylskåp och frysar är jag slarvig med. Nu har jag gjort rent mitt kylskåp, efter att ha blivit påmind om misskötseln varje gång jag öppnar kylskåpsdörren. Äntligen fixat!!!

Cykelturen ut till min kompis i Backtorp, gjorde att jag också fick frisk luft, sol och motion. Hann dessutom vara lite kreativ därute genom att måla soliga djävlar på en död stubbe.

Fötter, händer och kropp mår dessutom bra, så jag känner mig både nöjd och glad.

Utsatthet

Jag är rädd för att bli för beroende av andra, om detta innebär att jag blir förminskad som människa. Oavsett jag är sjuk, frisk eller något mitt emellan så känns respektfulla möten väldigt viktigt. Jag vill inte bli ett objekt för andra, som vill framstå som extra goda och omhändertagande, utan vill förbli subjektet Britt.

Lika lite vill jag bli omhändertagen av människor som känner att dom måste av olika skäl.

Därför hoppas jag att det finns en sjukvård och omvårdnad som kan hjälpa mig på ett professionellt sätt om jag inte klarar mig själv. Det är viktiga politiska frågor att alla har rätt till en god sjukvård och omvårdnad och med nuvarande politik håller välfärden på att nedmonteras, medan retoriken är att den ska finnas kvar. Välfärd kostar skattemedel men är samtidigt grunden för ett värdigt liv för alla, oavsett plånbokens tjocklek. I professionalismen ingår också att stå ut med min smärta och tåla min uppriktiga kritik, om jag anser att sjukvård och omvårdnad brister.

Dikter jag skrivit tidigare tycker jag på ett underbart sått uttrycker behovet av ömsesidighet mellan människor. Läs ” I kväll får det bli en dikt”

Dikt "Skydda inte ditt jag"

Låt den del av din inre verklighet bli synlig som du gömmer för insyn,
som du tror är tryggheten i ditt liv.
Öppna dina knutna händer,
befrukta jorden med frön från ditt liv.
Vänta tomhänt att sommaren ska komma,
betrakta din trädgård och bjud in alla kringströvande människor.
Byt verkligheter med varandra – skydda inte ditt jag så att du glömmer dig själv och blir glömd av andra.
Ur Dikter i mörk och ljus av SIV ARB, Norstedts 1975

Denna dikt hittade jag i bröstcancerföreningens tidning. Den slår an strängar i mig som jag inte riktigt kan sätta fingret på, så jag tycker om den, samtidigt som budskapet på ett sätt låter alldeles för enkelt. Det finns skäl till att man också måste skydda delar av sin sårbarhet.


Denna bild är vävd av min vän Berith Sahlström

Glömska och andning

När jag packade min väska inför 2-timmarsbehandlingen med cellgifter idag, så glömde jag glasögonen. Detta beror nog framförallt på att jag ändrade mina rutiner. Jag tog inte med någon handväska, vilket jag alltid brukar. Där satt jag alltså i min säng på ODA (onkologiska dagvårsavdelningen) utan möjlighet att läsa det jag planerat. Jag fick i stället mer tid till att lyssna på musik och reflektera över olika saker, bland annat över det här med glömska.

Jag glömmer namn, även på människor jag känt länge. Likaså tappar jag ord och säger fel. Dessutom har fasta rutiner blivit viktigare. Om jag inte borstar tänderna och tar min medicin på samma sätt varje morgon, så blir jag osäker på om jag verkligen har borstat tänderna/tagit min medicin. Har alltså problem med närminnet.

Detta är välkända problem hos många 55-plusare, så många säger till mig att det har med åldern att göra. Jag är inte så säker. Det har säkert delvis med åldern att göra men jag tror att det också kan bero på alla cellgiftbehandlingar jag gått igenom. Och på stress.

En vän till mig som fått ännu tuffare behandlingar med cellgifter men bara under ett halvår, har fått det fastställt genom en undersökning att hennes glömska troligen har med cellgifterna att göra. Jag har skrivit om henne tidigare Avundsjuka.
Min hjärna kan alltså också vara påverkad, men jag behöver inte veta. Oavsett det handlar om skador eller ålder, så tror jag att jag kan påverka minnesfunktionerna genom att undvika stress och träna hjärnan. Nu när jag har semester och därmed mindre krav och färre rutiner ökar glömskan.

Jag tror att utöver koncentrationsövningar och rutiner så kan yoga och meditation hjälpa mig. En viktig del i yoga är andningen. En andningsövning som jag tror hjälper är växelandetaget (Nadi Shodana). Det har jag gjort många gånger, men ger mig sällan tid att göra. Blev påmind om denna andningsövning både på yogaretreaten och från en artikel i dagens lokaltidning.

Blir också påmind om hur bra det är att vara medveten om sin andning, varje gång jag ska få cellgifter. Varje gång sjuksköterskan ska sticka in nålen i min *portacut (eller hur det nu stavas) så säger hon ”Ta ett djupt andetag”.

*En portacut är en central venkateter, som under operation läggs in i en central ven och används till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagning.

Uppehåll med Bondronat

Jag har tidigare skrivit om att Bondronat kan leda till osteonekros (benvävnadsdöd i käkbenet). Mer om min tand. Eftersom risken är särskilt stor när man gör ingrepp i käkbenet, så rekommenderade monkolegläkaren jag träffade i fredags mig att göra uppehåll med Bondronat inför rotfyllnaden av min kindtand 26 augusti.
Därför har jag nu en medicin mindre att ta. Det känns ovant eftersom jag ätit dessa tabletter ½ timme före frukost i snart 12 år. Mina morgonrutiner är alltså förändrade och jag känner både befrielse och sorg över avsaknaden av invanda rutiner. En daglig vana har tillfälligt upphört.

För övrigt har jag haft en lagom aktiv helg med guided Linnépromenad med barnbarn (jätteroligt och barnbarnet var härligt frågvist och intresserat), långa telefonsamtal och samtal över ett glas vin med vänner, yogaövningar och meditation, cykelutflykt med bad och umgänge, blivit bjuden på middag m.m. Känner mig glad och nöjd med livet. Fått lagom av det mesta.

Tankar om rädslor

För drygt tjugo år sedan sa en granne till mig att rädslor är människlighetens största problem. Sedan dess har jag funderat över vad jag tänker om rädslor, för jag håller delvis med om det han sa, men jag kan också se fördelar med rädslor.

• Rädslor för att bli socialt utstött och hamna i konflikt med andra gör att många inte vågar framföra kritik.
• Rädslor gör att människor inte vågar ställa krav, även om man befinner sig i en ohållbar situation.

Det går att få makt över andra människor genom att använda sig av att människor är rädda för olika former av hot. Rädslor kan leda till tystnad.

• Rädslor gör att människor inte vågar gå ut när det är mörkt
• Rädslor gör att människor skaffar dubbla lås och larm
• Rädslor gör människor rädda och misstänksamma mot varandra

Rädslor isolerar oss mot våra medmänniskor och mot omvärlden.

• Rädslor gör att människor förtränger sina egna känslor och tankar
• Rädslor för att dö kan medföra att människor låter bli att göra saker man egentligen vill göra
• Rädslor kan göra att mycket tid går åt till att oroa sig för dödliga sjukdomar och andra faror.

Rädslor kan ge ångest.

Samtidigt är det tur att människor på grund av rädsla inte genomför plötsliga infall utan att tänka efter. Rädslor ger oss en möjlighet att reflektera över vad som är viktigt och att våra ord och handlingar kan skada andra. Rädslor finns och fyller en funktion, men jag tror att de får ta för stor plats i många nutidsmänniskors vardag.

Att stå upp för sina rädslor och bli kallad feg kan till och med vara mod.

Frågor utan svar

Nyligen kände jag mig energirik och positiv. Nu ramlade jag ner i mer deppiga känslor. Har varit runt och tittat efter klänningar. Gått i ovanligt sakta mak för att vara mig ute ensam på stan. Hittade inget jag gillade. Klänningarna kändes för tunna och korta för en tant som mig. När jag var inne i en provhytt och såg mitt hår bakifrån och uppifrån kände jag mig eländig och ledsen. Från vissa perspektiv ser huvudet hemskt ut, nästan kalt uppepå och med spretande hårtottar på sidorna. Usch.

Jag ältar frågorna: Hur länge får jag leva? Och med tillägget: Hur länge orkar jag? Tänker att det är bra att skriva ner mina eländeskänslor.

Caelyx bör man få max 20 gånger om det fungerar. Det är till juli nästa år. Sedan finns Taxol? Taxotere? Och så några nyare mediciner. Hur länge kan jag räkna med fungerande mediciner? Och hur kommer jag att må? Tror inte att det finns några enkla svar på mina svartvita frågor, men frågorna känns ändå bra att skriva ner och tjata om.

Det har hänt att jag pratat med andra personer om hur friska /sjuka andra i vår närhet är i sin cancersjukdom. Undrar över vad andra tänker om mig. Det som sägs till mig är att jag ser frisk ut och jag har vänner som uttalar att de inte tror att jag kommer att dö av cancern.

När jag först drabbades av cancer var jag orolig över att dö inom ett år och blev samtidigt provocerad av att höra om personer som fått leva i 10 år. Jag ville bli frisk och inte höra andra säga att man kunde få leva ett tag till. Försök till tröstande kommentarer om att den och den fick leva så och så länge, har ibland gjort mig väldigt arg, men det har jag inte visat.

Jag undrar ibland också över hur länge andra får leva, som drabbats av cancer, men tiger om detta. Jag jämför tyst i mitt huvud, bättre och sämre än mig. Känner många som dött av cancer och inser att ingen vet hur länge olika individer får leva. Det går inte att svara på, åtminstone inte förrän döden är nära förestående, men tankarna finns där ändå. Och kan nog ändå vara till någon nytta.

Nu när jag skrivit dessa rader har jag fått lite mer energi. Jag mår bra av att blogga. Nedanstående Stenknäck har jag röstat på idag i en fototävling om bästa fågelbild. Stenknäcken har nog överseende med mitt ältande.

Om dagens läkarbesök, rättvisa och avundsjuka

Sommaren fortsätter med härlig värme. Klänning tycker jag är det skönaste plagget just nu. Satte på mig en svartvit som egentligen är både för tight och för kort. Känslan av att bära detta sköna plagg tyckte jag var viktigare än hur jag såg ut. Tittade däremot på andras klänningar och kom på så sätt i samspråk med en kvinna på onkologiska dagvårdsavdelningen, som hade en jättesöt klänning.

Hon hade bröstcancer liksom jag och får nu också Caelyx. Jag mår bra på denna behandling. Kvinnan jag pratade med hade fått fyra behandlingar och inte mått så bra, varit trött och mycket sängliggande. Tröttheten kunde bero på att hennes kropp fått så många cellgiftbehandlingar. Just nu mådde hon lite bättre och såg pigg ut. Hennes cancer var mer spridd än min. Vi hann precis konstatera att vi båda tidigare fått Xeloda, vilket fungerat i fyra år för mig och inte alls för henne, när vårdbiträdet kom och sa att det var dags för mig att träffa läkaren.

Det enda jag fick fram till henne var ett hejdå. Att säga lycka till kändes för hurtigt och jag fann inga bra ord. Kände vad orättvist livet är. Det finns många orättvisor som kan förändras, såsom ekonomiskt ojämlika livsvillkor, men hur våra kroppar svarar på olika cellgifter, beror framförallt på vilken genuppsättning den cancerform man själv drabbats av har.

En del cancerformer svarar bra på många olika cellgifter och andra anpassar sig snabbt och börjar växa eller påverkas marginellt av cellgifter. Jag har turen i oturen att ha en cancer som påverkas av många olika behandlingar. Därför har jag fått leva länge. (Ett hopp för en person som drabbats av snabbväxande cancer kan vara att cancern blir så knäpp så den tappar sitt skydd mot olika behandlingar och slås ut helt.)

I relation till andra cancerdrabbade med metastaser är jag alltså lyckligt lottad. Tänker på den avundsjuka jag känt mot min kompis som troligen botats från sina bröstcancermetastaser och som jag tidigare skrivit om tisdagen 9 mars. Tänker att man inte behöver vara rädd och skuldbelägga sig för sin avundsjuka. Tror på att erkänna de känslor som kommer, även om man inte alltid visar upp dem för andra. Tänker att jag inte alls behöver vara tyst med den lycka jag känner när min behandling fungerar, även när det finns människor i närheten som har det svårare. Tror att man samtidigt kan glädjas åt andras lycka och känna avundsjuka.

Men jag tycker ändå att det ibland är svårt att hitta bra ord åt andra som har det svårare än jag, eftersom jag vill undvika att vara hurtig och positiv på ett oärligt sätt.

I övrigt har cancerfaktorn CA-15 sjunkit ytterligare 4,3 steg till 46,7. Jag har fått ordinerat ytterligare två Caelyxbehandlingar vilket jag är glad över.

Moralpredikan och statistik

Jag känner mig stolt och nöjd över att ha åkt mycket tåg och lite bil i sommar. Det är en härlig känsla att gå i väg till tåget, med hela packningen på ryggen, vilket jag gjort flera gånger i sommar. Idag har jag cyklat mer än 4 mil tur och retur till en kompis i Dragby. Det känns också bra.

Skälet till att jag mår bra av att inte åka bil är dels att jag känner mig stark och fri, dels att jag inte bidrar så mycket till utsläppen av klimatgaser. Hade jag sämre hälsa och var beroende av bilen för att ta mig iväg till för mig viktiga saker skulle jag säkert också känna mig nöjd med detta. Allt är relativt eller uttryckt på annat sätt beroende av omständigheterna. Jag anser att vi alla har ansvar för både utsläppen av klimatgaser och för vår egen hälsa för jag är en etik- och moraltant.

Min moralpredikan:
Jag har ett ansvar som en del i ett kollektivt ansvar för livets överlevnad på jorden. Det finns många viktiga frågor där jag enbart kan bidra som påtryckare och där makthavare har ansvaret för en mer hållbar utveckling. Även om mitt liv inte blir så långt och jag har mina egna svårigheter att bära, så har jag ett ansvar för att dra mitt strå till stacken. Men mitt ansvar att bidra innebär också att jag måste välja bort och prioritera. Om jag försöker ta större ansvar än jag orkar och hinner så tar jag inte ansvar för min egen hälsa och blir nog också en odräglig person att umgås med. Därför – lagom är bäst.

Jag har letat efter särskild statistik om individualismen och religiositet bland befolkningen i olika länder på Gapminder men inte lyckats hitta det jag letat efter.

Däremot hittade jag statistik över fossila koldioxidutsläpp i Sverige 5,6 ton/person, i USA 19 ton/person, i Kina 4,7 ton/person och i Mosambique 0,1 ton/person.

Jag har också jämfört antal kvinnor som får bröstcancer och som dör av bröstcancer i olika länder. Det märks att bröstcancer har med livsstil att göra och också att högre andel kvinnor blir botade i rika länder. Antal som får bröstcancer per 100 000kvinnor: i Sverige 88 kvinnor, i USA 101 kvinnor, i Kina 19 kvinnor och i Mosambique 3,9 kvinnor

Moralpredikan: Ät sund kost och motionera

Antal som dör i bröstcancer per 100 000 kvinnor: i Sverige 15 kvinnor, i USA 17 kvinnor, i Kina 5,5 kvinnor och i Mosambique 2,8 kvinnor

Skillnad på individuell kamp och kollektiv kamp

Individer som för en kamp mot sin sjukdom eller för att enbart själv få mer rättigheter än alla andra tror jag inte på. Det har jag nu skrivit om två gånger. Däremot tror jag på kollektiv kamp för att fördela makt mer demokratiskt och förändra normer.

Utan kollektiv kamp hade inte välfärdssverige funnits. Utan kollektiv kamp hade bara den rike fått sjukhusvård och haft råd till mediciner. Idag behövs en ny kamp för att alla ska ha råd till bra vård, så det är viktigt att inte ta välfärden för självklar. Jag tycker att Johan Ehrenbergs ledare i tidningen ETC på ett tydligt sätt lyfter fram varför kollektiv kamp behövs. Fredagen den 9 juli skriver han om hur en kollektiv kamp och därmed förändring kan medför att vårt jordklot drabbas av färre katastrofer. Vem behöver katastrofer. Och den 2 juli handlar ledaren om Fördummande icke ideologi om hur dagens borgerliga makthavare avideologiserar politiken för att slippa förändra dagens kapitalistiska system. Så kamp behövs idag, såväl som igår och alltid.

Vad svårt det är att bli tydlig om vad ord betyder för en själv.

Full fart och mer om att kämpa och våga

Att ändra vanor är svårt och därför funderar jag över varför jag ska ändra vanor? Har varit på Ackis och tagit blodprover. Cyklade i full fart och plingade på många för att kunna köra förbi riskfritt. Inget långsamhetens lov här inte. Känner istället att jag trivdes med full fart framåt. Njuter av att kroppen fungerar och att jag har energi.

Har just njutit av rökt Sik inköpt i Grisslehamn, kokt lokalt odlad färskpotatis inköpt i Rasbo på vägen hem igår och avokadoröra (med fetaost, citron, hemodlad timjan och basilika med inspiration från yogaretreatens kock).

Tänker på det jag skrev i söndags om att kämpa. Jag behöver inte kämpa utan får nog istället energin ifrån avsaknaden av kamp. Om yoga och att kämpa, våga och möta

Har under våren pratat med flera cancersjuka som ibland känner sig trötta och uppgivna. Tror att det värsta man kan göra som medmänniska är att uppmana till kamp mot sjukdomen. Risken är då stor att man känner ännu mer trötthet, men att man försöker låta bli att visa den. Att försöka upprätthålla en yttre fasad av kamplust gör nog situationen mångfalt värre. Min egen erfarenhet och också från samtal med andra är att det går att komma igenom uppgivenhetskänslan. Och känner jag bara uppgivenhet, så är det väl viktigt att jag tillåts visa mina äkta känslor för människor som står mig nära och vill mig väl.

Just nu har jag som jag just skrev en massa energi och tillförsikt, så här behöver jag inte dölja något. Känner samtidigt pressen på mig, (samhällsnormen) att ge en glättig fasad av livet och de egna tankarna. Tycker att det är oerhört svårt att vara sann mot mig själv och andra, när den sanna känslan och åsikten är negativ. Mycket lättare att alltid ha positiva fasader utåt. VÅGA; VÅGA; VÅGA!!!

Om spretande tankar och känslor

Kom hem vid sjutiden efter ytterligare ett och ett halvt dygn i skärgården, på Arholma och i Grisslehamn. Vi har haft det bra. Gått på små grusvägar genom skogen, badat, solat, ätit gott och haft mysigt. Har bilder på näthinnan av skrattande barn, arga barn, springande barn, frågande barn, kramiga barn. Känner saknad.

Lyssnar på dagens sommarpratare Elisabeth Åsbrink. Det är intressant, men eftersom jag samtidigt gör andra saker så missar jag ganska mycket av hennes budskap. Har haft programmet på i två omgångar, medan jag samtidigt planterat om en krukväxt, packat upp, badat, tvättat kläder, vattnat blommor, gjort SUDOKU m.m. Har massor med olika tankar och känslor och har svårt att fokusera.

Vad ska jag planera in nu, vad vill jag, vad händer med min cancer och vid läkarbesöket på fredag, vad ska jag skriva på bloggen, vad är viktigt ……?
Hur känner jag mig, hur ska jag behålla yogavanan att leva i nuet, hur länge kommer jag att behandlas med Caelyx?

Känner att det är helt OK att låta tankarna snurra ett tag och spreta iväg åt olika håll. Vill välkomna de tankar och känslor som kommer.

Om yoga och att kämpa, våga och möta

Känner mig stark. Kom hem från en fyra dagars yogaretreat för några timmar sedan. Jag har bott med min syster och drygt 20 andra kursdeltagare på en ö i Stockholms skärgård. Ägnat dagarna åt hatayoga, meditation, sol, bad och god mat.

Yogaövningarna var intensiva och krävde närvaro och medveten andning. Jag klarade att genomföra det mesta och njöt sedan av shavasana, en avslappningsställning.

Yogaretreaten har gett mersmak. Vill åka igen, för det känns så bra i kroppen. Har fått massor av energi.

Jag hade med en dagbok, som jag inte skrivit så mycket i sedan jag började blogga. Hittade anteckningar både från yogakursen som jag var på i Småland våren 2006 och från Italienyogaretreaten 2007.

Från mina anteckningar 2006 hittade jag följande:

1. I yoga arbetar man med Pratayahara – att möta sig själv

2. ”Lyckans dörrar går inåt, så det är ingen idé att kämpa för att komma dit” Kirkegaard

På en toalett där jag bodde stod det
3. ”Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv.” Kirkegaard

Jag tycker att orden möta, kämpa och våga är intressanta. När jag var barn ansågs det positivt att kämpa och det är nog för många ett positivt ord idag också, särskilt inom idrotten och för oss som fått svåra sjukdomar, vi förväntas kämpa emot sjukdomen.

Jag tror att detta kämpande ger upphov till många spänningar i kroppen och vill inte kämpa. Jag vill istället våga möta min situation och den sjukdom jag har. Med ”våga möta” sjukdomen menar jag att reflektera runt risker och möjligheter, tänka in hur framtiden kan bli och min egen död och våga känna och andas igenom de känningar jag har och smärtor jag troligen får i skelettet. (OBS! Jag skrev troligen för jag har fortfarande förhoppningar om att bli frisk) Yogaandning och meditation är bra hjälpmedel för att våga möta.

Tidigt i morgon ska jag iväg till skärgården igen. Denna gång med dotter, barnbarn och barnbarnens pappa. Ska bli skönt med mer sol och bad, men framför allt att få vara tillsammans. Ska också ägna mig åt att bara vara, här och nu i stunden. Och stirra ut över ett glittrande "evighetshav" i ständig rörelse.

Om barn, barnbarn och livet

För mig liknade känslan att få barnbarn, känslan av att vara nyförälskad. Det kändes i hela kroppen och jag längtade. Minns särskilt när min dotters lilla familj med ganska nyfödd son skulle resa iväg. Jag skulle bort till affären som ligger i deras kvarter och hoppades få en sista glimt, eftersom jag visste att de skulle passera i bil just där. Hoppades åtminstone få se en skymt av bakluckan. Kan skratta åt mina känslor och samtidigt njuta.

Nu har jag umgåtts med min dotter och mina två barnbarn i drygt ett dygn. Vi skildes vid fyratiden och jag längtar till nästa tillfälle. Bär minnen av barnens självklarhet och direkthet i mig. Ju mer vi ses, ju mer längtar jag till nästa tillfälle.

Samtidigt är det intensivt att vara med småbarn. Jag känner att det inte är samma Britt som för trettio år sedan när min dotter var liten och jag ofta hade många barn runt mig. Jag både vill vara mer med barnbarnen och känner att jag behöver vila ifrån dem. Vill förstås också ha ett eget liv, helt skilt från barn och barnbarn.
Tänker på hur länge jag ska få vara med och hur länge jag ska orka. Vill se mina barnbarn växa upp och hoppas kunna vara ett stöd om de behöver mig. Ibland tror jag att jag ska få leva i evighet och alltid orka. Både kan och inte kan föreställa mig något annat. När livet är - känns livet självklart och det är väl så det ska vara. Också.

Mer om att avfärda och så lite om löner och mitt eget görande

När jag skrev i morse så hade jag perspektivet att känna sig utsatt av att andra avfärdar en. Det motsatta finns också – att jag avfärdar andra och glömmer att lyssna och fråga om hur den andra personen tänker. Jag hoppas att andra som känt sig avfärdade av mig, säger ifrån, men tycker att ansvaret att vara lyhörd ligger hos mig. Det är mitt ansvar att vara observant på att jag inte behandlar andra illa. När jag haft mycket runt mig och känt mig stressad har det nog oftare blivit fel, men ansvaret är ändå mitt.

Sent igår kväll kom jag hem från Vadstena, med en mellanlandning med middag hos mamma på Jogersö. Min kusin och hans fru i Linköping hade bjudit mig, min syster och min systers man på teater, på Shakespearepjäsen Troilus och Cressida som iscensattes i mentalsjukhusmiljö. Med var ytterligare en kusin och hennes man så totalt var vi 7 personer som åt god mat, såg en mångbottnad och intressant teater, tog en kvällsvandring i Vadstenas spännande miljö, besteg Omberg, badade i Vättern och besökte en klosterträdgård och Birgittakyrkan. Jag har alltså njutit lyxliv i spännande miljöer under två dagar.

I kväll njuter jag istället av att ha rena fönster. Förra veckan hade någon satt upp lappar med telefonnummer till fönsterputsare. Tog en lapp, men bestämde mig idag för att göra jobbet själv istället. Det tog lång tid och var slitigt, men jag riskerade inte att betala för tjänster där utövarna till alldeles för låg ersättning slet med mina fönster. Tänker att människor som har fysiskt betungande jobb borde ha hög lön, men istället är det idag precis tvärtom. Intressanta jobb som ger intellektuell stimulans betalas mycket högre, än jobb som sliter ut kroppen på dem som gör arbetet.

I morgon är väckarklockan inställd på halv sju för senast åtta ska jag vara hos min dotter. Sedan går färden med min dotter och mina två barnbarn till morsmorsmor på Jogersö. Längtar efter sol, bad och framförallt att få tillbringa drygt ett dygn med barn och barnbarn. Jag har det himla bra.

Att bli avfärdad

Jag har tidigare skrivit om när jag hade ont i ryggen och ingen trodde jag hade fått spridning av min cancer till skelettet, förrän en läkare på Akademiska sjukhuset skickade mig på MRT-undersökning. Om skelett tro och vetskap.

Nu tänker jag på hur snabbt både kiropraktikern och sjukgymnasten jag träffade avfärdade min rädsla för cancer. Jag tänker också på hur ofta jag har blivit avfärdad i andra frågor. I politiken när jag var kommunalråd blev jag ofta avfärdad inom områden där jag hade en annan åsikt mot övriga partiföreträdare. Tänker t ex på när vänsterpartiet var enda parti emot utförsäljningen av delar av bostadsföretaget och när jag drivit folkhälsofrågor, jämställdhetsfrågor och demokratifrågor. Jag skulle kunna ta fram en hel lista på tillfällen när andra tvärsäkert gjort uttalanden mot mig och ibland också förlöjligat det jag framfört, utan att personerna har varit insatta i de frågeställningar jag framfört. Tänker också på hur jag möter detta avfärdande i många andra sammanhang i livet.

Jag blir ledsen och känner mig sårad av att bli avfärdad av människor som utifrån den egna positionen tar sig rätten att avfärda mig, utan att vara särskilt insatt i frågan. Tänker att ju smalare norm och hårdare samhällsklimat och kultur, desto mer blir människor avfärdade av andra människor i maktpositioner.

När jag känner mig utsatt för andras avfärdande av mina förslag försöker jag ofta övertyga och förändra den ”andres” sätt att se. Samtidigt vet jag att man inte kan förändra andra, utan bara sig själv. Tänker att jag behöver ta ett djupt andetag och försöka hitta möjliga framgångsstrategier. Tänker att jag ska för mig själv erkänna de känslor som kommer i mig, men inte blanda in dem i själva situationen, om jag inte tror att det är en framgångsstrategi. Tänker att jag oftare ska fråga hur andra tänker, varför de har kommit fram till sina slutsatser och vad de vill göra, istället för att försöka övertyga om att jag har rätt. Och önskar att andra oftare ställde dessa frågor till mig.

Tänker också att det är så lätt att på ett papper skriva ner hur jag ska göra och så svårt att genomföra det jag tänkt när situationerna uppstår och känslorna virvlar runt i kroppen. Men ett litet steg för att uppnå resultat och positivare kulturer är alltid möjligt, när man orkar och vill.

Semester

Vintern 2007 flyttade jag från hus till lägenhet. Till mitt hus hörde en stor trädgård och jag odlade mycket, både grönsaker och blommor. Detta innebar att det var fullt upp på våren och fram till potatisen var kupad och morötterna gallrade. I min lägenhet har våren och sommaren blivit annorlunda. Det har jag särskilt känt när det varit dags för semester. Jag har alltid tyckt om och längtat efter semestern. Samtidigt har jag ofta känt mig rastlös och ensam när semestern väl börjat. Det har tagit tid att gå ned i varv och då var det skönt att ha en trädgård att ägna praktiskt och jordnära arbetsuppgifter åt. Under mina tre tidigare år i lägenhet har jag känt mig extra ensam när semestern kommit.

Så känns det inte nu. Just nu har det nästan blivit för mycket aktiviteter istället. Jag hinner inte riktigt med alla jag vill träffa och allt jag vill göra. Det är nästan så jag längtar efter 13 juli, för då har jag inget mer inbokat, utan kan ta dagarna som de kommer. Samtidigt som jag är väldigt glad över alla olika inslag i det jag gjort och har planerat, så vill jag komma en i en jämn och lagom sommarlunk, hur man nu gör. Jag är inget bra på rutiner och ett lagomliv, trots att jag försökt i 56 år. Men kanske lär jag mig hur man gör i sommar.

Mer om min tand

Jag skrev för några veckor sedan om käkbensinflammationen jag fått under en krona. Min tandläkare föreslog borttagning av tanden. Jag kände då att jag inte ville bli av med en del av min kropp (min tand), att jag inte ville ha ett hål i munnen. Det kändes också som en slags armod och sjuklighet att sakna en tand i munnen även om det troligen inte skulle synas. Sedan pratade jag med flera personer som saknat (tagit bort) kindtänder. Kände att det nog inte var så hemskt och bestämde mig för att låta ta bort den.

Min tandläkare skickade en remiss till käkkirurgen och i måndags var jag där för undersökning. Träffade en specialist som ansåg att det var bättre för mig att rotfylla tanden. Han berättade att det fanns risker med borttagning av tanden eftersom jag äter det skelettuppbyggande läkemedlet Bondronat.

Medicinering med Bondronat medför en ökad risk för osteonekros (benvävnadsdöd) i käken. Tandläkarspecialisten ansåg att ett större ingrepp i mitt käkben innebar risker för just osteonekros. Borttagning av en tand är ett mycket större ingrepp än en rotfyllning och han menade också att det var ovanligt med infektioner vid rotfyllning.

Bara tanken på att ha sår i munnen på grund av benvävnadsdöd känns ytterst obehagligt, så nu får det bli rotfyllning. Jag har redan fått en tid i slutet av augusti och det ska bli skönt att få tanden åtgärdad, för jag har en del oro för att nuvarande provisorium inte ska hålla och känner alltför ofta med tungan på tanden.

Jag tycker det är helt fel att tandbehandlingar inte är en del av sjukvårdssystemet, utan ligger utanför. Tänker på min lilla oro för att bli av med en tand och jämför den med alla människor som tappar tänder och sedan inte klarar tandläkarkostnaderna och därför får gå utan tänder. Hur mycket energi tar det jämfört med mitt i sammanhanget lilla problem.