Jag skrev för några veckor sedan om käkbensinflammationen jag fått under en krona. Min tandläkare föreslog borttagning av tanden. Jag kände då att jag inte ville bli av med en del av min kropp (min tand), att jag inte ville ha ett hål i munnen. Det kändes också som en slags armod och sjuklighet att sakna en tand i munnen även om det troligen inte skulle synas. Sedan pratade jag med flera personer som saknat (tagit bort) kindtänder. Kände att det nog inte var så hemskt och bestämde mig för att låta ta bort den.
Min tandläkare skickade en remiss till käkkirurgen och i måndags var jag där för undersökning. Träffade en specialist som ansåg att det var bättre för mig att rotfylla tanden. Han berättade att det fanns risker med borttagning av tanden eftersom jag äter det skelettuppbyggande läkemedlet Bondronat.
Medicinering med Bondronat medför en ökad risk för osteonekros (benvävnadsdöd) i käken. Tandläkarspecialisten ansåg att ett större ingrepp i mitt käkben innebar risker för just osteonekros. Borttagning av en tand är ett mycket större ingrepp än en rotfyllning och han menade också att det var ovanligt med infektioner vid rotfyllning.
Bara tanken på att ha sår i munnen på grund av benvävnadsdöd känns ytterst obehagligt, så nu får det bli rotfyllning. Jag har redan fått en tid i slutet av augusti och det ska bli skönt att få tanden åtgärdad, för jag har en del oro för att nuvarande provisorium inte ska hålla och känner alltför ofta med tungan på tanden.
Jag tycker det är helt fel att tandbehandlingar inte är en del av sjukvårdssystemet, utan ligger utanför. Tänker på min lilla oro för att bli av med en tand och jämför den med alla människor som tappar tänder och sedan inte klarar tandläkarkostnaderna och därför får gå utan tänder. Hur mycket energi tar det jämfört med mitt i sammanhanget lilla problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar