Ny relation och cancer

När jag fick cancer 1994 hade jag en kärleksrelation med en man. Det finns förstås flera skäl till att jag behövde honom när jag drabbades av cancer. Ett skäl var att det inte blev så svårt för mig att mitt ena bröst blev stympat. Att mitt högerbröst saknade en stor bit och att bröstvårtan ser annorlunda ut hade ingen betydelse för honom. Han tyckte lika mycket om mig och min kropp ändå.

Vår relation tog av andra skäl slut några år senare och därefter har jag levt utan kärleksrelationer till män. Trots min positiva erfarenhet av att jag duger trots bröstcancern, så tror jag att cancern hindrat mig. Delar av mitt jag har tänkt att ingen vill leva med en kvinna som troligen kommer dö i cancer. I min inre dialog har jag också tänkt att cancern borde inte vara ett hinder, för ingen vet hur länge någon annan får leva. Ett tredje argument för att jag nog inte kännt mig helt körd i eventuella kärleksrelationer är att livet är här och nu. Att möta andra människor i kärlek är berikande oavsett hur länge relationen varar.

Jag har också tänkt att trots att jag aldrig haft sexuella känslor för kvinnor, så kanske jag är bisexuell och det kan vara enklare att få varaktiga kärleksrelationer med en person av samma kön. Jag tror att de flesta människor är bisexuella, men den starka heteronormen gör att de flesta av oss förtränger eventuella sexuella känslor för kvinnor. Det är ju så mycket svårare utifrån samhällsnormen att komma ut som homosexuell jämfört med att komma ut som heterosexuell.

Nu har jag mött en man och vi är båda överens om att vi vill lära känna varandra mer och att detta kan leda till en varaktig kärleksrelation. Allt är väldigt nytt men jag känner mig i varje fall säker på att den bröstcancer jag har inte hindrar vår relation. (Han har läst min blogg och jag har berättat om min sjukdom.) Härligt va!!!