Sommaren fortsätter med härlig värme. Klänning tycker jag är det skönaste plagget just nu. Satte på mig en svartvit som egentligen är både för tight och för kort. Känslan av att bära detta sköna plagg tyckte jag var viktigare än hur jag såg ut. Tittade däremot på andras klänningar och kom på så sätt i samspråk med en kvinna på onkologiska dagvårdsavdelningen, som hade en jättesöt klänning.
Hon hade bröstcancer liksom jag och får nu också Caelyx. Jag mår bra på denna behandling. Kvinnan jag pratade med hade fått fyra behandlingar och inte mått så bra, varit trött och mycket sängliggande. Tröttheten kunde bero på att hennes kropp fått så många cellgiftbehandlingar. Just nu mådde hon lite bättre och såg pigg ut. Hennes cancer var mer spridd än min. Vi hann precis konstatera att vi båda tidigare fått Xeloda, vilket fungerat i fyra år för mig och inte alls för henne, när vårdbiträdet kom och sa att det var dags för mig att träffa läkaren.
Det enda jag fick fram till henne var ett hejdå. Att säga lycka till kändes för hurtigt och jag fann inga bra ord. Kände vad orättvist livet är. Det finns många orättvisor som kan förändras, såsom ekonomiskt ojämlika livsvillkor, men hur våra kroppar svarar på olika cellgifter, beror framförallt på vilken genuppsättning den cancerform man själv drabbats av har.
En del cancerformer svarar bra på många olika cellgifter och andra anpassar sig snabbt och börjar växa eller påverkas marginellt av cellgifter. Jag har turen i oturen att ha en cancer som påverkas av många olika behandlingar. Därför har jag fått leva länge. (Ett hopp för en person som drabbats av snabbväxande cancer kan vara att cancern blir så knäpp så den tappar sitt skydd mot olika behandlingar och slås ut helt.)
I relation till andra cancerdrabbade med metastaser är jag alltså lyckligt lottad. Tänker på den avundsjuka jag känt mot min kompis som troligen botats från sina bröstcancermetastaser och som jag tidigare skrivit om tisdagen 9 mars. Tänker att man inte behöver vara rädd och skuldbelägga sig för sin avundsjuka. Tror på att erkänna de känslor som kommer, även om man inte alltid visar upp dem för andra. Tänker att jag inte alls behöver vara tyst med den lycka jag känner när min behandling fungerar, även när det finns människor i närheten som har det svårare. Tror att man samtidigt kan glädjas åt andras lycka och känna avundsjuka.
Men jag tycker ändå att det ibland är svårt att hitta bra ord åt andra som har det svårare än jag, eftersom jag vill undvika att vara hurtig och positiv på ett oärligt sätt.
I övrigt har cancerfaktorn CA-15 sjunkit ytterligare 4,3 steg till 46,7. Jag har fått ordinerat ytterligare två Caelyxbehandlingar vilket jag är glad över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar