För mig liknade känslan att få barnbarn, känslan av att vara nyförälskad. Det kändes i hela kroppen och jag längtade. Minns särskilt när min dotters lilla familj med ganska nyfödd son skulle resa iväg. Jag skulle bort till affären som ligger i deras kvarter och hoppades få en sista glimt, eftersom jag visste att de skulle passera i bil just där. Hoppades åtminstone få se en skymt av bakluckan. Kan skratta åt mina känslor och samtidigt njuta.
Nu har jag umgåtts med min dotter och mina två barnbarn i drygt ett dygn. Vi skildes vid fyratiden och jag längtar till nästa tillfälle. Bär minnen av barnens självklarhet och direkthet i mig. Ju mer vi ses, ju mer längtar jag till nästa tillfälle.
Samtidigt är det intensivt att vara med småbarn. Jag känner att det inte är samma Britt som för trettio år sedan när min dotter var liten och jag ofta hade många barn runt mig. Jag både vill vara mer med barnbarnen och känner att jag behöver vila ifrån dem. Vill förstås också ha ett eget liv, helt skilt från barn och barnbarn.
Tänker på hur länge jag ska få vara med och hur länge jag ska orka. Vill se mina barnbarn växa upp och hoppas kunna vara ett stöd om de behöver mig. Ibland tror jag att jag ska få leva i evighet och alltid orka. Både kan och inte kan föreställa mig något annat. När livet är - känns livet självklart och det är väl så det ska vara. Också.
Hej! Snubblade över din blogg någonstans och gläds åt dina 16 år med vad som verkar vara ungefär samma diagnos jag fick för några månader sedan. Det ger mig hopp om livet :-). Lägger till din blogg i min RSS-läsare och så följs vi åt tills vi är 100-150 sådär, låter inte det som en bra plan? :-)
SvaraRadera150 år är nog lite väl häftigt för mig. 100 år räcker om jag kan ta hand om mig själv och slipper vara alltför beroende av andra. Om inte får livet gärna sluta tidigare.
SvaraRaderaHör gärna av dig igen om hur du har det. Såg att du var med i miljöpartiet, vilket känns nära det jag står för politiskt.