På måndag klockan 18.30 är det torgmöten både i Uppsala och i Stockholm för att kräva att blockaden mot Gaza upphävs och Grekland upphör med den olagliga kvarhållningen av fredsflottan. Ska försöka gå.
Läste en intressant intervju med en f.d. israelisk soldat från organisationen Breaking the silence.
Fria tidningens intervju med israelen synliggör på ett tydligt sätt hur soldater görs till monster, hur människor hjärntvättas i det sk ”kriget mot terrorism” och hur människors värdighet urholkas av ockupationen. Israelernas krig mot palestinierna är ett krig av rika mot fattiga, ett krig mot civila som för det mesta är obeväpnade. Det är en artikel som på ett tydligt sätt pekar på konsekvenserna av en uppdelning av människor i vi och dom. Jag har tídigare flera gånger bloggat om riskerna med denna dikotymisering
”Vi har växande rädsla, vrede och fascism i Israel men det finns röster som påminner om att vi inte är offer. Vi kommer från insidan av samhället och riktar oss först och främst till samhället. Vi uppmanar våra bröder att se sig själva i spegeln: Låt oss titta på verkligheten och arbeta för förändring. Vi har blivit brottslingar, säger Itamar Shapira.”
Israeliska staten försöker beskriva det judiska folket som offer, när dagens Israelska befolkning via staten i verkligheten framförallt är förövare.
Artikeln avslutas med att den f.d. soldaten
”..efterlyser politiker vars drivkraft bottnar i folkets bästa och ett folk som har modet att kräva insyn i hur till exempel ockupationen går till. Generellt har människor i demokratier kommit att acceptera att med politik följer lögner.
– Det betyder att vi accepterar korruption istället för att kräva ärliga politiker. Jag kallas antisemit eller självhatande jude istället för att man försöker förstå att jag berättar om brutaliteten i samhället för att vi ska kunna leva på en bättre plats. Det är så självklart för mig att vi måste kräva uppriktig politik. Då kommer strukturerna av institutionaliserat våld inte bara i Israel utan även i resten av världen att falla. De måste falla.”
Det känns väl alltid bra att bli bekräftad i de åsikter hen själv har när hen läser andras framförda synpunkter. Kräv ärlighet i politiken !!!
lördag 9 juli 2011
Natur och miljonprogram
Efter att sommar efter sommar ha tänkt att jag ska ta mig till Domkyrkoplan klockan 12 i början av juli för att lyssna på Linnékvintettens tornmusik, har jag idag äntligen upplevt detta. Tillsammans med en kompis var jag därefter inne i Domkyrkan och hörde konserten. Härligt avkopplande musik från 1600-talet. Efter lunchätande hos min kompis cyklade vi till blåbärsskogen.
När jag satt där på en blåbärskulle tänkte jag på morgonens program om Tensta och på mitt ”eget ” miljonprogramsområde i Gottsunda.
P1-programmet var en dokumentär om hur fördomarna och föraktet mot betongförorten gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsområdena. Ett fåtal småkriminella ungdomar på jakt efter snabba cash och svarta rubriker har under flera års tid regerat miljonprogrammet Tensta. Gänget har skaffat sig berömmelse genom att slåss med ordningsvakter, råna andra unga, tända eld på bilar och kasta sten på polisen.
På andra blåbärskullar som ligger i Nåsten, men framförallt från Predikstolen, en hög bergskam i denna skog kan hen se husen i miljonprogrammen sticka upp i det gröna Gottsunda. Jag har alltid njutit av att se Stenhammarsparkens gulvita höghus från Predikstolen. Tycker husen är vackra och smälter in på ett fint sätt i miljön mellan höga tallar.
I Tenstaprogrammet fick svenskar från etniskt segregerade svenskområden uttala sig om Tensta. Deras förakt och okunskap för miljonprogramsområden blev väldigt tydlig. Många ansåg t ex att byggnaderna var fula och miljön steril. Här är en beskrivning av Tensta av Stockholms stadsmuseum:
"Även den yttre miljön är här av ett stort arkitektoniskt och konstnärligt värde. Tensta vattentorn, uppförd i en enkel och stram arkitektur, fungerar med sin placering på stadsdelens högsta punkt som ett landmärke som tillsammans med de närliggande skivhusen ger stadsdelen en monumental prägel mot E18. Bebyggelsen i Tensta besitter som helhet ett stort byggnadshistoriskt värde och är därför föreslaget att pekas ut som särskilt kulturhistoriskt värdefullt i kommande översiktsplan."
Så här skriver den kvinnliga journalist som gjort P1-programmet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
”Tänk om det bara är ett vanligt ungdomsgäng som fått ovanligt mycket makt över sitt bostadsområde? Och tänk om det är likadant i andra miljonprogramsområden?
Ett gäng på 30 unga skulle knappast tillåtas terrorisera en stadsdel med 17000 invånare i mer än i några dagar i innerstaden eller i en medelklassförort, men i Tensta har bråken fått pågå i åratal. Hur svårt kan det vara att ta kontroll över 30 kända individer?
Gemensamt för miljonprogramsområdena är att de befolkas av maktlösa samhällsgrupper.”
”Utanförskap uppstår inte av sig själv. Att somliga blir utanför beror på att andra stänger dem ute. Den resurstarka svenska medelklassen ägnar sig åt att skydda sina privilegier och sprida skräck, förakt och fördomar om miljonprogrammen och dess invånare. Fördomar som gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsområdena. ”
Många undersökningar visar att majoriteten av de boende i miljonprogrammen trivs bra och inte vill flytta därifrån. Själv kände jag en stolthet över mitt bostadsområde när jag bodde i Gottsunda som jag aldrig känt någon annanstans. Gottsunda hade en egen identitet, som få andra områden jag bott i haft. Samarbetet och solidariteten mellan människor var ofta stor. De flesta Norbybor dit jag sedan flyttade när jag köpt mitt hus, var betydligt mer egoistiska och värnade sitt eget revir.
Oavsett jag bott i Gottsunda, Norby eller någon annanstans har det oftast varit människor med arbetarklassbakgrund som stått upp för solidaritet och gemenskap. Ett eget kapital är bra för att hen inte behöver bli beroende av arbetsgivare eller av offentliga myndigheter om hen blir av med sina inkomster. Den frihetskänsla egna pengar ger kan samtidigt leda till övermod och en tro att hen klarar sig utan andra människor. När hen vet att hen inte har kapital nog att köpa sig fri med pengar, så blir hen helt enkelt mer medveten om att vi människor är beroende av varandra.
Jag håller helt med journalisten som gjort programmet att problemen handlar om någras makt att definiera andra. Den resursstarka svenska medelklassen objektifierar människor i miljonprogramsområdena och sprider förakt, som inte har något med verkligheten att göra. De i mina ögon fulaste bostadsområdena i Sverige, är stora homogena villaområden där ingen vågar sticka ut genom att planera och sköta sin tomt på ett mer originellt sett.
En annan sak som förenar såväl Domkyrkan, som Predikstolen, som miljonprogramsområdena är höjden över marken. Höga berg, höghus och kyrkspiror ger utsikt och för mig ödmjukhet inför naturens och livets alla olika perspektiv.
När jag satt där på en blåbärskulle tänkte jag på morgonens program om Tensta och på mitt ”eget ” miljonprogramsområde i Gottsunda.
P1-programmet var en dokumentär om hur fördomarna och föraktet mot betongförorten gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsområdena. Ett fåtal småkriminella ungdomar på jakt efter snabba cash och svarta rubriker har under flera års tid regerat miljonprogrammet Tensta. Gänget har skaffat sig berömmelse genom att slåss med ordningsvakter, råna andra unga, tända eld på bilar och kasta sten på polisen.
På andra blåbärskullar som ligger i Nåsten, men framförallt från Predikstolen, en hög bergskam i denna skog kan hen se husen i miljonprogrammen sticka upp i det gröna Gottsunda. Jag har alltid njutit av att se Stenhammarsparkens gulvita höghus från Predikstolen. Tycker husen är vackra och smälter in på ett fint sätt i miljön mellan höga tallar.
I Tenstaprogrammet fick svenskar från etniskt segregerade svenskområden uttala sig om Tensta. Deras förakt och okunskap för miljonprogramsområden blev väldigt tydlig. Många ansåg t ex att byggnaderna var fula och miljön steril. Här är en beskrivning av Tensta av Stockholms stadsmuseum:
"Även den yttre miljön är här av ett stort arkitektoniskt och konstnärligt värde. Tensta vattentorn, uppförd i en enkel och stram arkitektur, fungerar med sin placering på stadsdelens högsta punkt som ett landmärke som tillsammans med de närliggande skivhusen ger stadsdelen en monumental prägel mot E18. Bebyggelsen i Tensta besitter som helhet ett stort byggnadshistoriskt värde och är därför föreslaget att pekas ut som särskilt kulturhistoriskt värdefullt i kommande översiktsplan."
Så här skriver den kvinnliga journalist som gjort P1-programmet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
”Tänk om det bara är ett vanligt ungdomsgäng som fått ovanligt mycket makt över sitt bostadsområde? Och tänk om det är likadant i andra miljonprogramsområden?
Ett gäng på 30 unga skulle knappast tillåtas terrorisera en stadsdel med 17000 invånare i mer än i några dagar i innerstaden eller i en medelklassförort, men i Tensta har bråken fått pågå i åratal. Hur svårt kan det vara att ta kontroll över 30 kända individer?
Gemensamt för miljonprogramsområdena är att de befolkas av maktlösa samhällsgrupper.”
”Utanförskap uppstår inte av sig själv. Att somliga blir utanför beror på att andra stänger dem ute. Den resurstarka svenska medelklassen ägnar sig åt att skydda sina privilegier och sprida skräck, förakt och fördomar om miljonprogrammen och dess invånare. Fördomar som gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsområdena. ”
Många undersökningar visar att majoriteten av de boende i miljonprogrammen trivs bra och inte vill flytta därifrån. Själv kände jag en stolthet över mitt bostadsområde när jag bodde i Gottsunda som jag aldrig känt någon annanstans. Gottsunda hade en egen identitet, som få andra områden jag bott i haft. Samarbetet och solidariteten mellan människor var ofta stor. De flesta Norbybor dit jag sedan flyttade när jag köpt mitt hus, var betydligt mer egoistiska och värnade sitt eget revir.
Oavsett jag bott i Gottsunda, Norby eller någon annanstans har det oftast varit människor med arbetarklassbakgrund som stått upp för solidaritet och gemenskap. Ett eget kapital är bra för att hen inte behöver bli beroende av arbetsgivare eller av offentliga myndigheter om hen blir av med sina inkomster. Den frihetskänsla egna pengar ger kan samtidigt leda till övermod och en tro att hen klarar sig utan andra människor. När hen vet att hen inte har kapital nog att köpa sig fri med pengar, så blir hen helt enkelt mer medveten om att vi människor är beroende av varandra.
Jag håller helt med journalisten som gjort programmet att problemen handlar om någras makt att definiera andra. Den resursstarka svenska medelklassen objektifierar människor i miljonprogramsområdena och sprider förakt, som inte har något med verkligheten att göra. De i mina ögon fulaste bostadsområdena i Sverige, är stora homogena villaområden där ingen vågar sticka ut genom att planera och sköta sin tomt på ett mer originellt sett.
En annan sak som förenar såväl Domkyrkan, som Predikstolen, som miljonprogramsområdena är höjden över marken. Höga berg, höghus och kyrkspiror ger utsikt och för mig ödmjukhet inför naturens och livets alla olika perspektiv.
fredag 8 juli 2011
Sämre och kanske också lite, lite bättre
Dagens läkarbesök
Idag har jag och min syster träffat en av mina onkologer. Cancermarkören har fortsatt stiga, så nu är den uppe i 485. Ökningstakten har minskat och var nu 22 procent. P-LD som mäter cellsönderfall har också fortsatt öka. Bilirubinet ligger normalt vilket innebär att levern kan bryta ner olika ämnen på ett bra sätt. Om bilirubinet ligger högt blir hen gul. Andra markörer som tyder på canceraktivitet i skelett och lever är något förhöjda, men har inte ökat sedan förra gången.
Jag har låga blodvärden, men mitt immunförsvar är däremot bra på att återhämta sig efter varje behandling.
Det går inte att utläsa av labbprovsvaren om Taxoterebehandlingen hjälper eller inte, men eftersom värdena inte har förbättrats/alternativt försämrats så finns risken att inte heller dessa cellgifter hjälper mig. Utvärdering görs vid nästa läkarbesök 29 juli när svaren på skiktröntgen kommit.
Fungerar inte nuvarande behandling kommer jag att få ett nytt cellgift som heter Halaven. Det fungerar på ett nytt sett, men biverkningarna är ungefär likvärdiga med Taxotere.
Min läkare idag tyckte det var bättre att höja dosen Fluconazol, istället för att ge mig immunförsvarsstärkande sprutor för att minska candidasvampens härjningar i munhåla och svalg. Han menade att Fluconazol var mer skonsamt för min kropp.
Han trodde att problemen med högerarmen beror på cancertillväxt som inte syns vid röntgen för att den är fintrådig om jag förstod allt rätt. Strålskador och lymfkörtelborttagningen i armhålan kan vara en annan orsak till problemen. Musklerna som fungerar dåligt heter Extensor digitorum (fingersträckarmuskel) och Deltamuskeln.
Jag har varit mycket mer trött sista halvåret och det kan bero på s.k. fatigue, se cancerfondens sidor. Det kan finnas flera skäl till detta tillstånd och ett är att cancercellerna frigör cytokiner. Min trötthet märks framförallt i att kroppen är orkeslös. Jag kan få svårt att sätta mig upp när jag är på marken, orkar knappt gå i trappor eller kliva upp på en stol. Har känt mig lite piggare sista veckorna, så det är bara att hålla tummen att detta är en konsekvens av lyckat behandlingsresultat.
Tolkning
Jag har under sista halvåret växlat mellan två olika läkare. Deras budskap är lite olika och jag försöker tolka in vad de ”egentligen” säger. Dagens doktor har hela tiden varit mer negativ till att Taxotere kan hjälpa mig och därför velat vara mer uthållig med annan behandling. Min andra läkare verkar tro mer på Taxotere. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Det har varit så många behandlingar som inte fungerat för mig sista året, så ibland vågar jag nog inte tro någonting.
Jag frågade också om skälet till att jag känner mer i skelettet i slutet av en behandlingsperiod kan bero på att behandlingen enbart slår ut cancer i en viss celldelningsfas och fick ett jakande svar. Cancerceller som råkade vara i en viss fas påverkades inte när jag fick Taxotere och de breder ut sig nu. Tänker att behandlingen åtminstone delvis hjälper, men att risken finns att för många cancerceller överlever och fortsätter växa.
Hur mår jag?
Många undrar hur jag mår och det har jag svårt att svara på. Efter läkarbesöket gick jag och min syster igenom vad läkaren sagt och försökte tolka. Därefter vilade jag en halvtimme, medan min syster gjorde några saker jag behövde hjälp med. Har därefter lämnat in en trasig dator och handlat mat. Min syster har tagit tåget till Göteborg och jag har ätit fisk och kollat mejl och facebook. Jag har alltså skjutit på bloggandet, eftersom jag också vill skriva om hur jag ”egentligen ” mår.
Kan fortfarande inte svara. Är förstås ledsen och det känns lite tomt. Tror att jag både bär på hopp och förtvivlan. Har inte lyckats genomföra mitt sjukgymnastpass och det beror nog på en hopplöshetskänsla. Jag har så många gånger fått negativa besked, vilket minskar tron på framtiden. Tror att jag sörjer att jag troligen inte får tillbaka mina gamla krafter. Mitt liv är just nu varken förtvivlan eller glädje, utan framförallt en grågrönbrun vandring. Fortsätter däremot hoppas på lite mer ljus över min tillvaro i form av lyckade behandlingsresultat.
Hittade en lapp jag sparat där det står ”Glöm inte att tillvaron och kampen måste vara lustfylld.”
Idag har jag och min syster träffat en av mina onkologer. Cancermarkören har fortsatt stiga, så nu är den uppe i 485. Ökningstakten har minskat och var nu 22 procent. P-LD som mäter cellsönderfall har också fortsatt öka. Bilirubinet ligger normalt vilket innebär att levern kan bryta ner olika ämnen på ett bra sätt. Om bilirubinet ligger högt blir hen gul. Andra markörer som tyder på canceraktivitet i skelett och lever är något förhöjda, men har inte ökat sedan förra gången.
Jag har låga blodvärden, men mitt immunförsvar är däremot bra på att återhämta sig efter varje behandling.
Det går inte att utläsa av labbprovsvaren om Taxoterebehandlingen hjälper eller inte, men eftersom värdena inte har förbättrats/alternativt försämrats så finns risken att inte heller dessa cellgifter hjälper mig. Utvärdering görs vid nästa läkarbesök 29 juli när svaren på skiktröntgen kommit.
Fungerar inte nuvarande behandling kommer jag att få ett nytt cellgift som heter Halaven. Det fungerar på ett nytt sett, men biverkningarna är ungefär likvärdiga med Taxotere.
Min läkare idag tyckte det var bättre att höja dosen Fluconazol, istället för att ge mig immunförsvarsstärkande sprutor för att minska candidasvampens härjningar i munhåla och svalg. Han menade att Fluconazol var mer skonsamt för min kropp.
Han trodde att problemen med högerarmen beror på cancertillväxt som inte syns vid röntgen för att den är fintrådig om jag förstod allt rätt. Strålskador och lymfkörtelborttagningen i armhålan kan vara en annan orsak till problemen. Musklerna som fungerar dåligt heter Extensor digitorum (fingersträckarmuskel) och Deltamuskeln.
Jag har varit mycket mer trött sista halvåret och det kan bero på s.k. fatigue, se cancerfondens sidor. Det kan finnas flera skäl till detta tillstånd och ett är att cancercellerna frigör cytokiner. Min trötthet märks framförallt i att kroppen är orkeslös. Jag kan få svårt att sätta mig upp när jag är på marken, orkar knappt gå i trappor eller kliva upp på en stol. Har känt mig lite piggare sista veckorna, så det är bara att hålla tummen att detta är en konsekvens av lyckat behandlingsresultat.
Tolkning
Jag har under sista halvåret växlat mellan två olika läkare. Deras budskap är lite olika och jag försöker tolka in vad de ”egentligen” säger. Dagens doktor har hela tiden varit mer negativ till att Taxotere kan hjälpa mig och därför velat vara mer uthållig med annan behandling. Min andra läkare verkar tro mer på Taxotere. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Det har varit så många behandlingar som inte fungerat för mig sista året, så ibland vågar jag nog inte tro någonting.
Jag frågade också om skälet till att jag känner mer i skelettet i slutet av en behandlingsperiod kan bero på att behandlingen enbart slår ut cancer i en viss celldelningsfas och fick ett jakande svar. Cancerceller som råkade vara i en viss fas påverkades inte när jag fick Taxotere och de breder ut sig nu. Tänker att behandlingen åtminstone delvis hjälper, men att risken finns att för många cancerceller överlever och fortsätter växa.
Hur mår jag?
Många undrar hur jag mår och det har jag svårt att svara på. Efter läkarbesöket gick jag och min syster igenom vad läkaren sagt och försökte tolka. Därefter vilade jag en halvtimme, medan min syster gjorde några saker jag behövde hjälp med. Har därefter lämnat in en trasig dator och handlat mat. Min syster har tagit tåget till Göteborg och jag har ätit fisk och kollat mejl och facebook. Jag har alltså skjutit på bloggandet, eftersom jag också vill skriva om hur jag ”egentligen ” mår.
Kan fortfarande inte svara. Är förstås ledsen och det känns lite tomt. Tror att jag både bär på hopp och förtvivlan. Har inte lyckats genomföra mitt sjukgymnastpass och det beror nog på en hopplöshetskänsla. Jag har så många gånger fått negativa besked, vilket minskar tron på framtiden. Tror att jag sörjer att jag troligen inte får tillbaka mina gamla krafter. Mitt liv är just nu varken förtvivlan eller glädje, utan framförallt en grågrönbrun vandring. Fortsätter däremot hoppas på lite mer ljus över min tillvaro i form av lyckade behandlingsresultat.
Hittade en lapp jag sparat där det står ”Glöm inte att tillvaron och kampen måste vara lustfylld.”
torsdag 7 juli 2011
Vanor ändrar jag snabbt
I morse ställde jag klockan på den okristliga tiden sju. När jag jobbar startar klockradion alltid halv sju, men nu med sommarlata vanor är sju tidigt. Klockan halv nio kom min dotter och mina två barnbarn och hämtade mig. Sedan åkte vi till min mammas sommarstuga utanför Oxelösund.
Solen sken hela tiden och det var riktigt svettigt när vi åt lunch på sommarstugans altan, trots en skuggande markis. Vi ägnade dagen åt smultronplockning, bowlspelande, minigolf och bad. Mina barnbarn var duktiga cyklister fram och tillbaka till Jogersöbadet, drygt 1 kilometer i varje riktning.
Klockan nio i kväll släppte min dotter av mig vid hemporten. Har alltså haft en härlig solig dag.
Orkar mycket mer nu än tidigare. Märker att jag vänjer mig fort vid den ork jag har. Hoppas att nuvarande kondition ska bli ännu bättre, så cykling, yoga och armträning ska jag försöka vara uthållig med.
Solen sken hela tiden och det var riktigt svettigt när vi åt lunch på sommarstugans altan, trots en skuggande markis. Vi ägnade dagen åt smultronplockning, bowlspelande, minigolf och bad. Mina barnbarn var duktiga cyklister fram och tillbaka till Jogersöbadet, drygt 1 kilometer i varje riktning.
Klockan nio i kväll släppte min dotter av mig vid hemporten. Har alltså haft en härlig solig dag.
Orkar mycket mer nu än tidigare. Märker att jag vänjer mig fort vid den ork jag har. Hoppas att nuvarande kondition ska bli ännu bättre, så cykling, yoga och armträning ska jag försöka vara uthållig med.
onsdag 6 juli 2011
Ny partiledare och delat partiledarskap
Jag vill att vänsterpartiet inför delat partiledarskap och byter partiledare.
Först om delat partiledarskap:
Gammaldags patriarker kan sällan dela makten. De vill själva vara herre på täppan. Sådana ledare borde inte vara aktuella för ett feministiskt parti som vänsterpartiet säger sig vara.
Viktiga förutsättningar för ett modernt ledarskap är mod att stå upp för det hen tror på, ödmjukhet och självinsikt. Sådana personer kan ta och ge och undvika onödiga maktstrider. Jag tycker att detta är viktiga förutsättningar för en ledare oavsett hen är ensam ledare eller delar makten med någon annan.
Jag är övertygad om att det finns flera personer med sådana egenskaper i vänsterpartiet och tror att Jonas Sjöstedt kan vara en av dem. Om vänsterpartiet får en bra process i partiledarfrågan, så kommer det att framgå vilka personer som kan axla ansvaret.
Fördelarna för mig med delat ledarskap är att två ledare ökar dynamiken, befrämjar utveckling om personerna är bra på att samarbeta och breddar förutsättningarna att komma ut med partiets politik.
En ledare blir lätt ensam i toppen och omges av ja-sägare som framförallt är intresserade av den egna karriären. Jag har sett alldeles för mycket av homosocialitet och heterosocialitet i vänsterpartiet, se tidigare bloggar. Har också erfarenhet av att det är lättare att göra karriär i partiet om du tiger med kritik och nickar instämmande när personer på högre maktpositioner uttalar sig.
En annan fördel med delat ledarskap är att partiet kan välja både en man och en kvinna som högsta ledare. En av varje kön är inte det viktigaste skälet till att jag vill ha delat ledarskap, eftersom jag framförallt vill se människor som individer med manliga och kvinnliga egenskaper, individer som är vita eller färgade, hetero, bi eller homosexuella, arbetarklass eller medelklass o.s.v. I dagens ojämlika samhälle med tydlig könsmaktsordning kan det däremot vara en fördel att synliggöra att s.k. kvinnliga egenskaper är lika värdefulla som s.k. manliga egenskaper. Likaså är människors erfarenheter av olika maktordningar viktiga för att utveckla politiken.
Det skulle det t ex vara spännande med en manlig partiledare med många s.k. kvinnliga egenskaper och en kvinnlig ledare med s.k. manliga egenskaper, men denna synpunkt kommer långt ner på min prioriteringslista. Däremot hoppas jag att oavsett vem/vilka som blir valda till partiledare under vänsterpartiets kongress i Uppsala januari 2012, personerna slipper bli sedd/a som representant/er för vare sig kön, sexuell läggning, klass, etnicitet eller liknande utan tillåts vara de individ hen är. Men detta är svårt och jag är medveten om att jag ofta också trillar dit och kopplar ihop gruppkategori och egenskaper.
I Uppsala kommun har många grundskolor delat ledarskap. För mig har det blivit tydligt att två kloka rektorer leder sin skola betydligt bättre en ensam klok rektor.
Om ny partiledareJag tycker att Lasse Ohly har många styrkor som partiledare, men också flera brister. Lasse är en god retoriker som tydligt och lojalt framför vänsterpartiets politik. Han är omtyckt av många vänsterpartister.
Några av Lasses styrkor kanske samtidigt är hans svagheter. Han har lagt mycket av sin tid på att verka inom partiet, vilket tror jag medför att han tappar kontakten med andra människor utanför partiet. Det räcker inte med att besöka olika verksamheter på partiledarturnéer. En ledare behöver också perspektiv på sig själv och den egna organisationen och då krävs andra djupare kontakter utanför partiet. Ska jag hårdra min kritik så känns vänsterpartiets ledning som en intern kompisklubb för ömsesidig beundran, där personer som väljs in på nya maktpositioner snabbt lyfts in i gemenskapen.
Partiet har byggt upp en kultur av ”vi och dom”, där dom kan vara såväl kritiska partimedlemmar som andra samhällsmedborgare. Det finns en intern maktfördelning i partiet där personer utifrån sina maktpositioner tillåts definiera partiets politik utifrån sina intressen. Beroende på vem som har ansvar för vilket område, så blir det antingen utveckling eller cementering av gårdagens ”partisanningar”. Jag tycker att vänsterpartiets ledning delvis verkar består av rädda individer som inte vågar gå ut och ta debatten med medlemmarna. Några blir maktens megafoner gentemot medlemmarna istället för att öppna upp så att alla medlemmar ges insyn och trymme att bidra till utveckling av hela partiets politik.
Vänsterpartiet har på detta sätt under Lasse Ohlys ledning mer och mer börjat likna socialdemokraterna, när det gäller partikulturen. Dessutom har partiet tagit över många av socialdemokratins gamla politiska frågor, istället för att utveckla vår egen politik.
Tydligast exempel på övertagande av gammal s-märkt politik är att vänsterpartiet idag framförallt är ett parti som säger nej till offentligt finansierad privat verksamhet och ett ”vård, skola, omsorgsparti”. Som socialist och feminist står jag bakom partiets politik i dessa frågor, men denna politik står för gårdagens samhälle och är inte tillräckligt för att åstadkomma en hållbar utveckling. Jag har därför flera gånger bloggat om nostalgivänstern.
Vart tog t ex synen på Sverige som ett litet men hungrigt imperialistiskt land vägen? Solidariteten?
Mer om partiledning och politik
Jag gläds åt att fler nu vågar utmana Lasse som partiledare. Fler utmanare efterlyses, liksom konstruktiva diskussioner om vad hen vill med politiken. Tycker det är tråkigt att Ulla Andersson enligt dagens DN kandiderar som ensam ordförande och är skeptisk till delat ledarskap, men uppskattar att hon kliver fram och uttrycker det hon tycker är viktigt.
Gillar Jonas Sjöstedts blogginlägg om såväl delat ledarskap som process fram till kongressvalet.
”Om/när Ulla kliver fram så kommer dynamiken inför ordförandevalet på Vänsterpartiets kongress i januari att ändras. Plötsligt finns det då tre personer som öppet säger att de vill kandidera som ordförande; Lars Ohly, jag själv och Ulla Andersson. Jag hoppas och tror att fler kommer att kliva fram. Det skulle innebära att processen fram till ordförandevalet avdramatiseras och kan präglas av öppenhet och verklig demokrati där partiets lokalavdelningar och distrikt, inte främst dem som sitter på all information i partiets inre cirkel, kan avgöra beslutet. Säkert kommer många att bjuda in kandidaterna för sig eller tillsammans för att diskutera politik med dem. Man ska nog inte rädas den debatten. I Vänsterpartiet idag finns både en mycket stor respekt för sittande ordförandes arbete, ett bra debattklimat och en vilja att slå vakt om enheten i partiet. Då är risken för att ett ordförandeval ska bli splittrande liten. Jag tycker att Miljöpartiet har visat att en stark intern demokrati med flera kandidater till olika poster är och uppfattas som en styrka för ett parti.”
Tycker också att Jonas Wikströms blogg om riskerna med att bara vara goda kamrater innehåller många bra poänger.
”Faktum kvarstår: Avsaknaden av debatt på liv och död i dagens konkurshotade Vänsterparti beror på att partiet (medvetet eller omedvetet) inte vill riskera en värdefull politisk enighet genom att bråka om personer, organisering, kommunikation och strategier. Men det är en orimlig överskattning av enigheten och en sorglig underskattning av det andra.
Att bli lite ovänner på vägen är ett lågt pris att betala.
Att sjunka under fyraprocentsspärren som goda kamrater är ett sämre alternativ än att osams stanna ovanför den.”
Jonas W ger också en rättvis känga åt partiledningens brist på ansvarstagande för partiets kris.
”Partiledningen bär ansvaret för kräftgången, men de har ingenting att säga om den. Det kan ju i bästa fall tolkas som någon slags ultrademokrati ("döm oss ni!"), men en diskussion som förs utan ett första påstående, utan ett förslag, riskerar nästan alltid att mynna ut i ingenting. Ska vi sitta och gissa hur partiledningen tänkte, vilka strategiska val de gjorde? Ska vi diskutera tusen vägar att gå, så att det garanterat inte blir majoritet för någon av dem? Det finns klara risker med att strategidokumentet blir rätt god litteratur om hur partiorganisationen borde fungera, men inte så mycket mer.”
Utöver ovanstående synpunkter efterlyser jag precis som i flera tidigare bloggar mer nyfikenhet på ny kunskap hos partiledningen. Hen kan inte backa in i framtiden och tro att god marknadsföring av vänsterns gamla ”sanningar” och enighet utåt ska öka tillströmningen av medlemmar och väljare. Ta gärna till er av dagens sommarpratare Sylvia Schwaag Sergers uppmaning att våga lämna din ”comfortzon”. Och våga vara queera och tänja gränser.
Först om delat partiledarskap:
Gammaldags patriarker kan sällan dela makten. De vill själva vara herre på täppan. Sådana ledare borde inte vara aktuella för ett feministiskt parti som vänsterpartiet säger sig vara.
Viktiga förutsättningar för ett modernt ledarskap är mod att stå upp för det hen tror på, ödmjukhet och självinsikt. Sådana personer kan ta och ge och undvika onödiga maktstrider. Jag tycker att detta är viktiga förutsättningar för en ledare oavsett hen är ensam ledare eller delar makten med någon annan.
Jag är övertygad om att det finns flera personer med sådana egenskaper i vänsterpartiet och tror att Jonas Sjöstedt kan vara en av dem. Om vänsterpartiet får en bra process i partiledarfrågan, så kommer det att framgå vilka personer som kan axla ansvaret.
Fördelarna för mig med delat ledarskap är att två ledare ökar dynamiken, befrämjar utveckling om personerna är bra på att samarbeta och breddar förutsättningarna att komma ut med partiets politik.
En ledare blir lätt ensam i toppen och omges av ja-sägare som framförallt är intresserade av den egna karriären. Jag har sett alldeles för mycket av homosocialitet och heterosocialitet i vänsterpartiet, se tidigare bloggar. Har också erfarenhet av att det är lättare att göra karriär i partiet om du tiger med kritik och nickar instämmande när personer på högre maktpositioner uttalar sig.
En annan fördel med delat ledarskap är att partiet kan välja både en man och en kvinna som högsta ledare. En av varje kön är inte det viktigaste skälet till att jag vill ha delat ledarskap, eftersom jag framförallt vill se människor som individer med manliga och kvinnliga egenskaper, individer som är vita eller färgade, hetero, bi eller homosexuella, arbetarklass eller medelklass o.s.v. I dagens ojämlika samhälle med tydlig könsmaktsordning kan det däremot vara en fördel att synliggöra att s.k. kvinnliga egenskaper är lika värdefulla som s.k. manliga egenskaper. Likaså är människors erfarenheter av olika maktordningar viktiga för att utveckla politiken.
Det skulle det t ex vara spännande med en manlig partiledare med många s.k. kvinnliga egenskaper och en kvinnlig ledare med s.k. manliga egenskaper, men denna synpunkt kommer långt ner på min prioriteringslista. Däremot hoppas jag att oavsett vem/vilka som blir valda till partiledare under vänsterpartiets kongress i Uppsala januari 2012, personerna slipper bli sedd/a som representant/er för vare sig kön, sexuell läggning, klass, etnicitet eller liknande utan tillåts vara de individ hen är. Men detta är svårt och jag är medveten om att jag ofta också trillar dit och kopplar ihop gruppkategori och egenskaper.
I Uppsala kommun har många grundskolor delat ledarskap. För mig har det blivit tydligt att två kloka rektorer leder sin skola betydligt bättre en ensam klok rektor.
Om ny partiledareJag tycker att Lasse Ohly har många styrkor som partiledare, men också flera brister. Lasse är en god retoriker som tydligt och lojalt framför vänsterpartiets politik. Han är omtyckt av många vänsterpartister.
Några av Lasses styrkor kanske samtidigt är hans svagheter. Han har lagt mycket av sin tid på att verka inom partiet, vilket tror jag medför att han tappar kontakten med andra människor utanför partiet. Det räcker inte med att besöka olika verksamheter på partiledarturnéer. En ledare behöver också perspektiv på sig själv och den egna organisationen och då krävs andra djupare kontakter utanför partiet. Ska jag hårdra min kritik så känns vänsterpartiets ledning som en intern kompisklubb för ömsesidig beundran, där personer som väljs in på nya maktpositioner snabbt lyfts in i gemenskapen.
Partiet har byggt upp en kultur av ”vi och dom”, där dom kan vara såväl kritiska partimedlemmar som andra samhällsmedborgare. Det finns en intern maktfördelning i partiet där personer utifrån sina maktpositioner tillåts definiera partiets politik utifrån sina intressen. Beroende på vem som har ansvar för vilket område, så blir det antingen utveckling eller cementering av gårdagens ”partisanningar”. Jag tycker att vänsterpartiets ledning delvis verkar består av rädda individer som inte vågar gå ut och ta debatten med medlemmarna. Några blir maktens megafoner gentemot medlemmarna istället för att öppna upp så att alla medlemmar ges insyn och trymme att bidra till utveckling av hela partiets politik.
Vänsterpartiet har på detta sätt under Lasse Ohlys ledning mer och mer börjat likna socialdemokraterna, när det gäller partikulturen. Dessutom har partiet tagit över många av socialdemokratins gamla politiska frågor, istället för att utveckla vår egen politik.
Tydligast exempel på övertagande av gammal s-märkt politik är att vänsterpartiet idag framförallt är ett parti som säger nej till offentligt finansierad privat verksamhet och ett ”vård, skola, omsorgsparti”. Som socialist och feminist står jag bakom partiets politik i dessa frågor, men denna politik står för gårdagens samhälle och är inte tillräckligt för att åstadkomma en hållbar utveckling. Jag har därför flera gånger bloggat om nostalgivänstern.
Vart tog t ex synen på Sverige som ett litet men hungrigt imperialistiskt land vägen? Solidariteten?
Mer om partiledning och politik
Jag gläds åt att fler nu vågar utmana Lasse som partiledare. Fler utmanare efterlyses, liksom konstruktiva diskussioner om vad hen vill med politiken. Tycker det är tråkigt att Ulla Andersson enligt dagens DN kandiderar som ensam ordförande och är skeptisk till delat ledarskap, men uppskattar att hon kliver fram och uttrycker det hon tycker är viktigt.
Gillar Jonas Sjöstedts blogginlägg om såväl delat ledarskap som process fram till kongressvalet.
”Om/när Ulla kliver fram så kommer dynamiken inför ordförandevalet på Vänsterpartiets kongress i januari att ändras. Plötsligt finns det då tre personer som öppet säger att de vill kandidera som ordförande; Lars Ohly, jag själv och Ulla Andersson. Jag hoppas och tror att fler kommer att kliva fram. Det skulle innebära att processen fram till ordförandevalet avdramatiseras och kan präglas av öppenhet och verklig demokrati där partiets lokalavdelningar och distrikt, inte främst dem som sitter på all information i partiets inre cirkel, kan avgöra beslutet. Säkert kommer många att bjuda in kandidaterna för sig eller tillsammans för att diskutera politik med dem. Man ska nog inte rädas den debatten. I Vänsterpartiet idag finns både en mycket stor respekt för sittande ordförandes arbete, ett bra debattklimat och en vilja att slå vakt om enheten i partiet. Då är risken för att ett ordförandeval ska bli splittrande liten. Jag tycker att Miljöpartiet har visat att en stark intern demokrati med flera kandidater till olika poster är och uppfattas som en styrka för ett parti.”
Tycker också att Jonas Wikströms blogg om riskerna med att bara vara goda kamrater innehåller många bra poänger.
”Faktum kvarstår: Avsaknaden av debatt på liv och död i dagens konkurshotade Vänsterparti beror på att partiet (medvetet eller omedvetet) inte vill riskera en värdefull politisk enighet genom att bråka om personer, organisering, kommunikation och strategier. Men det är en orimlig överskattning av enigheten och en sorglig underskattning av det andra.
Att bli lite ovänner på vägen är ett lågt pris att betala.
Att sjunka under fyraprocentsspärren som goda kamrater är ett sämre alternativ än att osams stanna ovanför den.”
Jonas W ger också en rättvis känga åt partiledningens brist på ansvarstagande för partiets kris.
”Partiledningen bär ansvaret för kräftgången, men de har ingenting att säga om den. Det kan ju i bästa fall tolkas som någon slags ultrademokrati ("döm oss ni!"), men en diskussion som förs utan ett första påstående, utan ett förslag, riskerar nästan alltid att mynna ut i ingenting. Ska vi sitta och gissa hur partiledningen tänkte, vilka strategiska val de gjorde? Ska vi diskutera tusen vägar att gå, så att det garanterat inte blir majoritet för någon av dem? Det finns klara risker med att strategidokumentet blir rätt god litteratur om hur partiorganisationen borde fungera, men inte så mycket mer.”
Utöver ovanstående synpunkter efterlyser jag precis som i flera tidigare bloggar mer nyfikenhet på ny kunskap hos partiledningen. Hen kan inte backa in i framtiden och tro att god marknadsföring av vänsterns gamla ”sanningar” och enighet utåt ska öka tillströmningen av medlemmar och väljare. Ta gärna till er av dagens sommarpratare Sylvia Schwaag Sergers uppmaning att våga lämna din ”comfortzon”. Och våga vara queera och tänja gränser.
Nostalgicykeltur
Sov länge och klev upp sent ur sängen idag. Strax efter klockan ett cyklade jag till Ackis för att ta blodprov. Trots att jag tar Fragminsprutor för att förhindra blodproppar, så brukar jag inte ha några problem med blödningar. Det hade jag idag. När jag var tillbaka vid cykeln hade jag blött igenom det blodstillande plåstret, så det blev en ny vända till provtagningslabbet.
När detta var klart var jag hungrig, eftersom jag åkt hemifrån utan lunch. Tänkte att i Gottsunda har de säkert Falafel, så jag trampade söderut. Cyklade gamla nostalgivägar, nedanför Sten Sturemonumentet förbi koloniområdet och därefter upp Gula stigen på Polacksbacken. Gutefåren betade av det gamla artellerifältet och jag njöt av gulmåra, liten blåklocka, åkervädd och rödklöver. Doftblandningen får och gulmåra är härlig.
Cyklade förbi Rosendahlsfältet och upp på Vårdsätravägen. Smet förbi Malmabacke för att få en glimt av det gamla Malmastallet, där jag för länge sedan hade delansvar i en Islandshäst. Tänkte på min dotters skogsmulleutflykter när jag passerade skogsbrynet innan Bäcklösaravinen.
Under den fortsatta cykelturen passerade jag ravinen där beslut nu är tagna att spränga fram en väg som ska underlätta framkomligheten till Gottsunda centrum för bilister. Hade jag ork skulle jag nog kedja fast mig i detta område för att försöka stoppa vägen eftersom det är en eftergift för bilismen. Förbättra istället cykelvägen till Ultuna så att fler går och cyklar genom området och återställ dalgången så att vattnet återigen får meandra fritt ner till Fyrisån!!!
Gottsunda centrum känns mest som parkeringsplatser, stressade kunder och sysslolösa Gottsundabor. Köpte min Falaffel på ett litet lunchcafé i Försäkringskassans gamla lokaler. Stirrade ut över asfalten och Lidls fula byggnad. Kände mig ambivalent till Gottsunda centrum.
Mandatperioden 94 – 98 bidrog jag i Gottsunda kommundelsnämnd till att Systembolaget flyttade in i centrumanläggningen. Tror att detta var nödvändigt för att villabefolkningen skulle fortsätta handla där. Och centrumet med det kommunägda bolaget UKFAB i spetsen har sedan fortsatt utveckla centrumområdet som har såväl handel, som kulturverksamhet och simhall.
Jag gillar inte all den kommersialism och köpköpköpkultur som är centrumets viktigaste drivkraft. Gläds samtidigt åt att centrumet finns och är levande mitt i miljonprogrammets Gottsunda. Ett dött centrum skulle vara en katastrof för hela området och då tvingas hen göra avkall på den egna politiska visionen.
Satt samtidigt och blängde surt på Lidls fula byggnad och gladdes åt att de hade få kunder. Hoppas Lidl går i konkurs, för det räcker med ICA och Willys matbutiker i själva centrumanläggningen. Lidls butikslokal ligger i ett område där det förut var vackra tallar och fina berghällar. Naturen är redan skövlad och kan inte återställas, men det kanske kan flytta in något trevligare än Lidl i området.
Passerade på återfärden mitt gamla kollektivhus på Bandstolsvägen och tänkte många goda tankar om mitt gamla kära Gottsunda. Minns t ex när en liten okänd kille kom springande efter mig med min cykelnyckel för att jag glömt låsa cykeln. Minns alla solidariska, öppna och intressanta Gottsundabor jag lärt känna under mina drygt tio år i stadsdelens hyreslägenheter.
Cyklade sedan in i Norby villaområde och passerade den tomt där mitt gamla hus stod. Nu finns två stora trävillor på tomten, alla träd och örter har bytts ut mot sterila gräsmattor och några pluttiga buskar och träd. Många människor vill skapa sina egna revir utan tanke på dem som tidigare brukat jorden och levt i området.
I stadsskogen njöt jag av trastsång. Koltrastar, en rödvingetrast och en taltrast sjöng i kapp. Plockade en halvliter blåbär innan jag avslutade min utflykt med en härlig lång utförsbacke nedför åsen. Visst är det härligt att vara nostalgisk och återuppleva gamla minnen.
Åkervädden har jag hämtat på nätet, Den virtuella floran
När detta var klart var jag hungrig, eftersom jag åkt hemifrån utan lunch. Tänkte att i Gottsunda har de säkert Falafel, så jag trampade söderut. Cyklade gamla nostalgivägar, nedanför Sten Sturemonumentet förbi koloniområdet och därefter upp Gula stigen på Polacksbacken. Gutefåren betade av det gamla artellerifältet och jag njöt av gulmåra, liten blåklocka, åkervädd och rödklöver. Doftblandningen får och gulmåra är härlig.
Cyklade förbi Rosendahlsfältet och upp på Vårdsätravägen. Smet förbi Malmabacke för att få en glimt av det gamla Malmastallet, där jag för länge sedan hade delansvar i en Islandshäst. Tänkte på min dotters skogsmulleutflykter när jag passerade skogsbrynet innan Bäcklösaravinen.
Under den fortsatta cykelturen passerade jag ravinen där beslut nu är tagna att spränga fram en väg som ska underlätta framkomligheten till Gottsunda centrum för bilister. Hade jag ork skulle jag nog kedja fast mig i detta område för att försöka stoppa vägen eftersom det är en eftergift för bilismen. Förbättra istället cykelvägen till Ultuna så att fler går och cyklar genom området och återställ dalgången så att vattnet återigen får meandra fritt ner till Fyrisån!!!
Gottsunda centrum känns mest som parkeringsplatser, stressade kunder och sysslolösa Gottsundabor. Köpte min Falaffel på ett litet lunchcafé i Försäkringskassans gamla lokaler. Stirrade ut över asfalten och Lidls fula byggnad. Kände mig ambivalent till Gottsunda centrum.
Mandatperioden 94 – 98 bidrog jag i Gottsunda kommundelsnämnd till att Systembolaget flyttade in i centrumanläggningen. Tror att detta var nödvändigt för att villabefolkningen skulle fortsätta handla där. Och centrumet med det kommunägda bolaget UKFAB i spetsen har sedan fortsatt utveckla centrumområdet som har såväl handel, som kulturverksamhet och simhall.
Jag gillar inte all den kommersialism och köpköpköpkultur som är centrumets viktigaste drivkraft. Gläds samtidigt åt att centrumet finns och är levande mitt i miljonprogrammets Gottsunda. Ett dött centrum skulle vara en katastrof för hela området och då tvingas hen göra avkall på den egna politiska visionen.
Satt samtidigt och blängde surt på Lidls fula byggnad och gladdes åt att de hade få kunder. Hoppas Lidl går i konkurs, för det räcker med ICA och Willys matbutiker i själva centrumanläggningen. Lidls butikslokal ligger i ett område där det förut var vackra tallar och fina berghällar. Naturen är redan skövlad och kan inte återställas, men det kanske kan flytta in något trevligare än Lidl i området.
Passerade på återfärden mitt gamla kollektivhus på Bandstolsvägen och tänkte många goda tankar om mitt gamla kära Gottsunda. Minns t ex när en liten okänd kille kom springande efter mig med min cykelnyckel för att jag glömt låsa cykeln. Minns alla solidariska, öppna och intressanta Gottsundabor jag lärt känna under mina drygt tio år i stadsdelens hyreslägenheter.
Cyklade sedan in i Norby villaområde och passerade den tomt där mitt gamla hus stod. Nu finns två stora trävillor på tomten, alla träd och örter har bytts ut mot sterila gräsmattor och några pluttiga buskar och träd. Många människor vill skapa sina egna revir utan tanke på dem som tidigare brukat jorden och levt i området.
I stadsskogen njöt jag av trastsång. Koltrastar, en rödvingetrast och en taltrast sjöng i kapp. Plockade en halvliter blåbär innan jag avslutade min utflykt med en härlig lång utförsbacke nedför åsen. Visst är det härligt att vara nostalgisk och återuppleva gamla minnen.
Åkervädden har jag hämtat på nätet, Den virtuella floran
Borgerliga normer
Jag har länge haft genusglasögon och märker ofta av könsmaktsordningen i vardagen, i möten mellan människor. Nu har jag också fått normkritiska glasögon. Med det menar jag är mer medveten om och märker att många människor utgår från sina egna normer som sanningar för hur det är och ska vara och att det finns tydliga maktordningar i vem som har rätt att definiera och uttala dessa normer. Särskilt många vita människor med borgerliga åsikter är blinda för att deras sanningar handlar om just åsikter.
Det finns inte några för alltid gällande sanningar, enligt mitt sätt att tänka. Människor gör ställningstaganden utifrån sina subjektiva erfarenheter, känslor och kunskaper. Jag tycker detta framställs på ett tydligt sätt i tidningen Genusperspektiv, som jag tidigare skrivit om. I en artikel framkommer bl a att forskare i sina bedömningar påverkas av känslor och personliga smak. Kvalitet är något subjektivt.
Det är också därför jag tycker att postmodernism är intressant, eftersom sanningar enligt ett postmodernistiskt synsätt enbart kan vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Postmodernismen har jag också skrivit om tidigare.
I en ledare i dagens lokaltidning kallad, ”Gud som riksdagsledamot,” http://www.unt.se/ledare/gud-som-riksdagsledamot-1392639.aspx lyfter skribenten sina tankar efter ett seminarium som svenska kyrkan genomfört i Almedalen. Ledaren är mycket luddig och polemiserar egentligen mest mot att religiösa partier finns representerade i parlamenten.
Seminariet handlar om något helt annat, nämligen om Svenska kyrkan ska göra politiska ställningstaganden.
Seminariet heter ”Får kyrkor och andra religiösa samfund ta politisk ställning?”
Biskop Eva Brunne lyfte i sitt tal till den nya riksdagen förra hösten politiska värderingsfrågor, vilket särskilt Sverigedemokraterna reagerade på. Svenska kyrkans ställningstagande för påskuppropet i sjukförsäkringsfrågan ledde till en intensiv debatt. Seminariets frågeställningarna är ”Finns det en gräns mellan religion och politik?” och ”Ska kyrkor och andra religiösa samfund stanna där vardagliga samhällsfrågorna tar vid?”
För mig är det självklart att såväl församlingar som andra partipolitiskt fristående organisationer tar ställning i politiska frågor. Antingen tar hen ställning för det bestående eller för förändring i olika frågor genom att agera eller acceptera den rådande normen och hur politiska beslut påverkar människor. Jag tycker att alla människor har ett moraliskt ansvar att reagera när hen upplever förtryck och oacceptabla orättvisor. Organisationer bör inte ta partipolitiskt ställning om detta inte framgår av organisationens stadgar och inriktning, men ibland kan organisationers ställningstaganden sammanfalla med höger eller vänsterblocket i politiken.
Svenska kyrkans inriktning är att ta ställning för den enskilda människan och hennes värdighet; för en värld utan hunger, fattigdom och förtryck. Detta innebär också ett moraliskt ansvar att agera när många människor far illa p.g.a. politiska beslut. Många borgerliga politiker har fördömt Svenska kyrkans agerande när det gäller riksdagens sjukförsäkringsbeslut. Deras bild av kristendomen verkar vara att alla kristna är borgerliga och att borgerliga beslut står för sanningen. Jag hoppas att Svenska kyrkan fortsätter stå upp för människor och grupper som far illa i vårt land, oavsett vad vissa politiker tycker.
Jag önskar också att fler människor sätter på sig normkritiska glasögon och börjar syna vilka som har störst inflytande över såväl synliga som osynliga normer i olika sammanhang. Och varför makten över normerna är så ojämlikt fördelad.
Det finns inte några för alltid gällande sanningar, enligt mitt sätt att tänka. Människor gör ställningstaganden utifrån sina subjektiva erfarenheter, känslor och kunskaper. Jag tycker detta framställs på ett tydligt sätt i tidningen Genusperspektiv, som jag tidigare skrivit om. I en artikel framkommer bl a att forskare i sina bedömningar påverkas av känslor och personliga smak. Kvalitet är något subjektivt.
Det är också därför jag tycker att postmodernism är intressant, eftersom sanningar enligt ett postmodernistiskt synsätt enbart kan vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Postmodernismen har jag också skrivit om tidigare.
I en ledare i dagens lokaltidning kallad, ”Gud som riksdagsledamot,” http://www.unt.se/ledare/gud-som-riksdagsledamot-1392639.aspx lyfter skribenten sina tankar efter ett seminarium som svenska kyrkan genomfört i Almedalen. Ledaren är mycket luddig och polemiserar egentligen mest mot att religiösa partier finns representerade i parlamenten.
Seminariet handlar om något helt annat, nämligen om Svenska kyrkan ska göra politiska ställningstaganden.
Seminariet heter ”Får kyrkor och andra religiösa samfund ta politisk ställning?”
Biskop Eva Brunne lyfte i sitt tal till den nya riksdagen förra hösten politiska värderingsfrågor, vilket särskilt Sverigedemokraterna reagerade på. Svenska kyrkans ställningstagande för påskuppropet i sjukförsäkringsfrågan ledde till en intensiv debatt. Seminariets frågeställningarna är ”Finns det en gräns mellan religion och politik?” och ”Ska kyrkor och andra religiösa samfund stanna där vardagliga samhällsfrågorna tar vid?”
För mig är det självklart att såväl församlingar som andra partipolitiskt fristående organisationer tar ställning i politiska frågor. Antingen tar hen ställning för det bestående eller för förändring i olika frågor genom att agera eller acceptera den rådande normen och hur politiska beslut påverkar människor. Jag tycker att alla människor har ett moraliskt ansvar att reagera när hen upplever förtryck och oacceptabla orättvisor. Organisationer bör inte ta partipolitiskt ställning om detta inte framgår av organisationens stadgar och inriktning, men ibland kan organisationers ställningstaganden sammanfalla med höger eller vänsterblocket i politiken.
Svenska kyrkans inriktning är att ta ställning för den enskilda människan och hennes värdighet; för en värld utan hunger, fattigdom och förtryck. Detta innebär också ett moraliskt ansvar att agera när många människor far illa p.g.a. politiska beslut. Många borgerliga politiker har fördömt Svenska kyrkans agerande när det gäller riksdagens sjukförsäkringsbeslut. Deras bild av kristendomen verkar vara att alla kristna är borgerliga och att borgerliga beslut står för sanningen. Jag hoppas att Svenska kyrkan fortsätter stå upp för människor och grupper som far illa i vårt land, oavsett vad vissa politiker tycker.
Jag önskar också att fler människor sätter på sig normkritiska glasögon och börjar syna vilka som har störst inflytande över såväl synliga som osynliga normer i olika sammanhang. Och varför makten över normerna är så ojämlikt fördelad.
tisdag 5 juli 2011
Min hälsa
Igår cyklade jag i drygt en halvtimme efter att jag bloggat. Var trött när jag kom hem och sedan hela kvällen. Känns i musklerna att jag är igång med yoga, träning för högerarmen och motion.
I dag har jag gjort min sjukgymnastik, gjort yoga och sedan cyklat till stadsskogen och plockat blåbär. Det finns massor av stora härliga blåbär i skogen.
Därefter blev det ett yogapass och sedan en sen lunch. Snart ska jag cykla till min dotter.
Jag är alltså igång. Det gör lite ont i kroppen och jag får gå i varje uppförsbacke. Blir trött efteråt. Men härligast är att det går – och min ork är bättre. Andra förbättringar är att problemen med rösten har upphört. Tror att jag kan sjunga igen. I söndags tog jag sista tabletten mot candidasvampen. Slemhinnorna är inte helt bra, men jag har inte längre ont i munnen.
Jag tror på den behandling jag får. På fredag har jag nästa läkarbesök. Om inte allt så åtminstone det mesta är möjligt!!!
I dag har jag gjort min sjukgymnastik, gjort yoga och sedan cyklat till stadsskogen och plockat blåbär. Det finns massor av stora härliga blåbär i skogen.
Därefter blev det ett yogapass och sedan en sen lunch. Snart ska jag cykla till min dotter.
Jag är alltså igång. Det gör lite ont i kroppen och jag får gå i varje uppförsbacke. Blir trött efteråt. Men härligast är att det går – och min ork är bättre. Andra förbättringar är att problemen med rösten har upphört. Tror att jag kan sjunga igen. I söndags tog jag sista tabletten mot candidasvampen. Slemhinnorna är inte helt bra, men jag har inte längre ont i munnen.
Jag tror på den behandling jag får. På fredag har jag nästa läkarbesök. Om inte allt så åtminstone det mesta är möjligt!!!
måndag 4 juli 2011
Mer om Ship to Gaza
Mikael Löfgren har skrivit en bra artikel i Aftonbladet där han bl a synliggör Israels demoniserande och förljugna propaganda
”Krigspropagandans effektivaste vapen är demonisering. Motståndarlägret ska i möjligaste mån avhumaniseras, ¬berövas mänskliga egenskaper, tankeförmåga och goda avsikter. Kan ”fienden” framställas som en ansiktslös massa onda ¬extremister ökar acceptansen för den egna våldsanvändningen.”
UD gav inga tydliga svar på vänsterpartiets riksdagsledamot Torbjörn Björnlunds frågor vid ett möte idag om hur Sverige ska agera när frihetsflottan inte tillåts lämna hamnen i Grekland, se pressmedelande.
Västvärldens brist på stöd till den utsatta befolkningen i Gaza kan jämföras med västvärldens brist på stöd när judar försökte fly från nazismen. Israels regerings agerande gentemot palestinierna är nästan jämförbara med nazisternas agerande mot judarna under andra världskriget.
Det är alldeles för få om ens några länders regeringar som i praktiken står upp för mänskliga rättigheter och demokrati. Jag tror att bristen på agerande inte har folkligt stöd och tycker att fler människor bör föra fram sin kritik på mängder av olika sätt. Sluta tiga!!!
”Krigspropagandans effektivaste vapen är demonisering. Motståndarlägret ska i möjligaste mån avhumaniseras, ¬berövas mänskliga egenskaper, tankeförmåga och goda avsikter. Kan ”fienden” framställas som en ansiktslös massa onda ¬extremister ökar acceptansen för den egna våldsanvändningen.”
UD gav inga tydliga svar på vänsterpartiets riksdagsledamot Torbjörn Björnlunds frågor vid ett möte idag om hur Sverige ska agera när frihetsflottan inte tillåts lämna hamnen i Grekland, se pressmedelande.
Västvärldens brist på stöd till den utsatta befolkningen i Gaza kan jämföras med västvärldens brist på stöd när judar försökte fly från nazismen. Israels regerings agerande gentemot palestinierna är nästan jämförbara med nazisternas agerande mot judarna under andra världskriget.
Det är alldeles för få om ens några länders regeringar som i praktiken står upp för mänskliga rättigheter och demokrati. Jag tror att bristen på agerande inte har folkligt stöd och tycker att fler människor bör föra fram sin kritik på mängder av olika sätt. Sluta tiga!!!
Seg dag
Har fortfarande inte kommit iväg på min planerade cykeltur. Läst igenom flera tidningar, bloggat, yogat och tränat armarna.
Jag ska snart ut, men först ska jag bara göra klart SUDOKOT och lyssna färdigt på Cecilia Uddens program om den arabiska revolutionen och Ship to Gaza.
Jag ska snart ut, men först ska jag bara göra klart SUDOKOT och lyssna färdigt på Cecilia Uddens program om den arabiska revolutionen och Ship to Gaza.
Gör något!!!
För drygt ett år sedan skrev jag om Ship to Gaza. Nu gör frihetsflottan ett nytt försök att komma in till Gaza med förnödenheter. Läs om Frihetsflottans syfte och plattform här.
Så här säger Röda korsets, vice chef för Internationella rödakorskommittén, ICRC:s delegation i Gaza, Mathilde De Riedmatten i en nyligen genomförd intervju
” Konsekvenserna av Israels agerande mot Gazaborna har framförts av olika internationella organisationer gång på gång. Hälsovården lider av de restriktioner som Israel infört för införsel av medicinsk utrustning, byggnadsmaterial och många grundläggande varor som behövs för underhållet. Installationerna för vatten och sanitet är sedan decennier utsatta för ett hårt tryck. Att de överhuvudtaget fungerar beror på insatserna från vissa humanitära organisationer. Byggnader som länge har varit i behov av renovering och de många byggnader som förstördes under Israels militära operation i Gaza 2008-2009 kan inte renoveras eller återuppbyggas så länge grundläggande byggnadsmaterial, som betong, inte tillåts komma in i Gaza i någon meningsfull omfattning.”
Läs hela intervjun på Röda korsets webbsidor
Så här uttalar sig Pierre Schori om Israels agerande vid ett tal 2009
”Israel är den enda medlemsstaten i FN som i modern tid upprepat har angripit FN:s personal och byggnader. Israel har också brutit mot krigets lagar samtidigt som man angrep och förstörde en rad svenska och andra internationella biståndsprojekt. Röda korsets generalsekreterare Christer Zettergren sammanfattade det desperata läget i hjälparbetet i Gaza: Våra konvojer är mycket medvetet mål för beskjutning från Israel. Endast israelisk militär har beskjutit transporterna, tillade han.”
”Den regering som idag styr Israel är beroende av extremistiska krafter inom politik och religion. De utmanar en hel värld. Vi som kräver en tydlig politik och klarspråk av Sveriges regering gör det i avsky inför den regionala supermaktens övervåld och förakt för FN. Vad det också handlar om är att försvara den globala demokratiska rättsordning som vi så mödosamt arbetat fram under 60 år.”
Så här sade KG Hammar när han talade i Annedalskyrkan i Göteborg precis före jul
”Ikväll tänder vi ljus för Gaza. Varför? Därför att Gaza är vår planets största fängelse. 1,5 miljon människor bor på en yta som är som en fjärdedel av Öland. Instängda, utan möjlighet att komma därifrån. Utan möjlighet att få in behövlig mat, medicin, skolutrustning, utrustning för fabriker, produktion, arbete, återuppbyggnad efter kriget. Det krig som med sån oproportionerlig förstörelsekraft drabbade Gazas befolkning för snart två år sedan.
Vad var brottet för att kollektivt dömas till ett sådant fängelsestraff? Ja, brottet är folktillhörighet. Att tillhöra ett folk som, precis som grannfolket, är historiskt kopplat till ett och samma land. Där kompromiss är nödvändig. Brottet är att några bland Gazas befolkning, på grund av den obalans i makt och i tillgång till livsresurser som råder mellan grannarna, i frustration skickar iväg några raketer över gränsen. Brottet är att befolkningen i fria, demokratiska val har valt fel regering. För det brottet utdelas straffet: kollektiv bestraffning i fängelse.
Vilka är ansvariga? Ja, inte judarna. Inte israeler i allmänhet. Utan den politiska ledningen i staten Israel. Jag säger detta tydligt därför att vi måste kunna kritisera staten Israels politik utan att bli kallade antisemiter. Och jag säger det av egen personlig erfarenhet. Därför måste vi vara noggranna med vårt språkval. Också andra är ansvariga: FN:s säkerhetsråd, USA framförallt, EU. Kanske vi alla när vi tillåter att Israel liksom har en egen fil, egna villkor, när det gäller mänskliga rättigheter och folkrätt, och när detta bara kan fortgå utan att någon egentligen gör något.”
Förra året mördade Israelisk miltär 9 deltagare av frihetsflottan, när fartygen olagligt bordades på internationellt vatten. Fartygen förhindrades att föra sin last till Gaza och många passagerare fängslades och varor konfiskerades.
Årets frihetsflotta hålls kvar i Pireus hamn av Greklands regering. Israels hot och påtryckningar på olika länder med stöd av USA har hittills lyckats. Israel har aldrig tvingats följa FN:beslut och internationell rätt. Följande krav borde alla demokratier ställa sig bakom, oavsett hen bor i Israel, i Sverige eller i USA eller i något annat land i världen
• Till alla världens länder : kräv att Israel ska följa internationell rätt och antagna FN:resolutioner
• Till Israel: Häv blockaden av Gaza
• Till Grekland: Låt frihetsflottan segla
Å ena sidan kan jag inte låta bli att fascineras över att kraven på demokrati och mänskliga rättigheter gäller en del länder medan andra får bete sig hur som helst enligt västerländsk odemokratisk logik. Å andra sidan gör övergreppen och rasismen i Israel och i resten av världen mig ursinnig. Till alla som har makt men också till alla oss andra Respektera internationell demokrati och gör något för att !!!
söndag 3 juli 2011
Åter vid datorn
Kom hem i kväll efter en tredagarsresa till Oxelösund. Har varit med mamma i sommarstugan på Jogersö. Njutit av soligt väder och blivit servad med god mat.
Som jag skrev i torsdags fick jag en energikick av sjukgymnasten, så nu har jag
• Gjort sjukgymnastikövningarna två gånger om dagen
• Gjort ett kort yogapass varje morgon och dessutom genomfört ett längre pass varje förmiddag
• Vandrat minst en halvtimme i skogen varje dag.
Dessutom har jag tagit mitt första riktiga havsdopp i år. Har lite svårt att simma med min dåligt fungerande högerhand och arm, men det gick att ta sig fram några meter åtminstone. Mamma och jag hittade flera liter kantareller i skogen och dessutom plockade vi blåbär, så nu har jag stekta kantareller och blåbär att längta efter.
Märker att alla övningar förbättrat min kondition och gjort mig lite mjukare och starkare. Är starkt motiverad att fortsätta göra yoga och cykla/promenera. Tror att det har stor betydelse för att minska tröttheten och stärka hälsan. Minns att min onkolog för länge sedan sa att många cancerpatienter dör av att deras kroppar inte orkar med cellgifterna. Jag tänker göra allt jag kan för att min kropp ska klara av Taxoterebehandlingarna länge- länge. Efter första veckans drop-down räknar jag med att hålla igång kroppen. Tänker inte tillåta musklerna att stelna och förtvina om jag kan förhindra detta. Konditionsträning är dessutom bra för hjärta och lungor.
Tycker att alla cancerpatienter borde erbjudas både sjukgymnaster och yoga. I Uppsala finns ingen sjukgymnast för patienter som inte ligger inne på en avdelning. Däremot erbjuds alla att pröva yoga.
Bilden har jag hämtat från Akademiska sjukhusets informationsmaterial om yoga och samtal
Som jag skrev i torsdags fick jag en energikick av sjukgymnasten, så nu har jag
• Gjort sjukgymnastikövningarna två gånger om dagen
• Gjort ett kort yogapass varje morgon och dessutom genomfört ett längre pass varje förmiddag
• Vandrat minst en halvtimme i skogen varje dag.
Dessutom har jag tagit mitt första riktiga havsdopp i år. Har lite svårt att simma med min dåligt fungerande högerhand och arm, men det gick att ta sig fram några meter åtminstone. Mamma och jag hittade flera liter kantareller i skogen och dessutom plockade vi blåbär, så nu har jag stekta kantareller och blåbär att längta efter.
Märker att alla övningar förbättrat min kondition och gjort mig lite mjukare och starkare. Är starkt motiverad att fortsätta göra yoga och cykla/promenera. Tror att det har stor betydelse för att minska tröttheten och stärka hälsan. Minns att min onkolog för länge sedan sa att många cancerpatienter dör av att deras kroppar inte orkar med cellgifterna. Jag tänker göra allt jag kan för att min kropp ska klara av Taxoterebehandlingarna länge- länge. Efter första veckans drop-down räknar jag med att hålla igång kroppen. Tänker inte tillåta musklerna att stelna och förtvina om jag kan förhindra detta. Konditionsträning är dessutom bra för hjärta och lungor.
Tycker att alla cancerpatienter borde erbjudas både sjukgymnaster och yoga. I Uppsala finns ingen sjukgymnast för patienter som inte ligger inne på en avdelning. Däremot erbjuds alla att pröva yoga.
Bilden har jag hämtat från Akademiska sjukhusets informationsmaterial om yoga och samtal
torsdag 30 juni 2011
Sjukgymnast och kondition
Somnade sent i natt och var inte utvilad när jag gick upp klockan åtta. Kände mig trött och energilös. Cyklade till sjukgymnasten. Hon kände igenom styrkan i mina muskler i högerarmen och noterade var svagheterna fanns i jämförelse med vänsterarmen. T ex är det stor skillnad på tummuskeln till högerhanden jämfört med vänsterhanden. På högersida är handen ganska insjunken eftersom muskeln minskat ganska mycket i storlek. Likaså syns det skillnad på mina handleder.
Jag fick några övningar att göra för mina armar. Ska fästa ett gummiband i en dörr eller liknande för att sedan dra. Det hon framförallt rekommenderade mig var att prioritera min kondition. Jag ska ut och cykla. Dessutom gärna göra yoga och de övningar jag fått. Det är ingen idé att arbeta specifikt med småmuskler som försämrats. Bättre att försöka öka styrkan i hela muskelgruppen. Eftersom hon inte kan veta så mycket om orsaken till mina skador, så kan hon inte heller ge prognoser för vad som är möjligt att uppnå. Budskapet var däremot tydligt. Rör på dig och prioritera det som är roligt.
Känner att jag fick energi av henne. Det är så lätt att ”soffa” in sig och mina muskler stelnar och förtvinar snabbt. Därför så peppa mig gärna att vara aktiv med roliga saker som ger kondition och mjuka muskler.
Jag fick några övningar att göra för mina armar. Ska fästa ett gummiband i en dörr eller liknande för att sedan dra. Det hon framförallt rekommenderade mig var att prioritera min kondition. Jag ska ut och cykla. Dessutom gärna göra yoga och de övningar jag fått. Det är ingen idé att arbeta specifikt med småmuskler som försämrats. Bättre att försöka öka styrkan i hela muskelgruppen. Eftersom hon inte kan veta så mycket om orsaken till mina skador, så kan hon inte heller ge prognoser för vad som är möjligt att uppnå. Budskapet var däremot tydligt. Rör på dig och prioritera det som är roligt.
Känner att jag fick energi av henne. Det är så lätt att ”soffa” in sig och mina muskler stelnar och förtvinar snabbt. Därför så peppa mig gärna att vara aktiv med roliga saker som ger kondition och mjuka muskler.
onsdag 29 juni 2011
Samtal och dialog
Läste en bra debattartikel i lokaltidningen i morse ”Vi behöver dialog i civilsamhället”. Artikeln handlar om Tällberg Forum som nu genomförs i Sigtuna. Inriktningen är att föra dialog och gränsöverskridande reflektion om mänsklighetens stora utmaningar. Kan civilsamhällets dialog i vissa lägen vara ett mer konstruktivt verktyg än dagens politiska debatt är en frågeställning för forumet?
Debattörerna skriver att mycket av västvärldens kamp för demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt är en kamp för att bevara en privilegierad ställning när det gäller tillgång till jordens resurser. De påvisar alltså att det finns maktskillnader mellan olika länder, men som vänsterpartist vill jag ha ännu mer av maktanalyser. Konsensus genom dialog är en god tanke, men risken är alltid att konsensus uppnås på den ”svages” bekostnad.
Dagens partipolitiska debatt beskrivs så här.
”Inte heller på nationell nivå tycks dagens politiska debatt vara särskilt väl ämnad att skapa lösningar för framtiden. Det förefaller som om politik inte sällan formas för att vinna väljare mer än för att skapa en bättre framtid. Kanske är det svårt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt i dag när politiken i så stor utsträckning medialiserats. Politiken riskerar att bli något vars framgång värderas på samma sätt som allt annat i konsumtionssamhället, och inte i hur väl den förmår att styra samhällsutvecklingen.”
Detta ser jag framförallt som en beskrivning av dagens normbildande partier, alltså de borgerliga partierna och socialdemokratins borgerliga delar. Jag tycker alltså att det är skillnad mellan hur olika partier agerar, liksom det är olika hur olika heltidspolitiker använder sin maktposition. Men tyvärr måste jag erkänna att ovanstående bild också delvis kan stämma för dagens vänsterparti.
Artikelförfattarna har på ett bra sätt beskrivit hur bra dialoger kan fungera.
”Dialog är något annat än debatt. En meningsfull dialog bygger på att man är intresserad av andras tankar och synpunkter. Ett sådant intresse innebär också en möjlighet att det andra förmedlar kan påverka mitt eget sätt att tänka. Även att själv formulera sina tankar, och därmed höra dem tillsammans med andra, ger en möjlighet att se sitt eget tänkande i nytt ljus. Det är alltså inte bara den andres synpunkter, utan själva dialogens natur, som skapar möjlighet för nyansering och utveckling.
Naturligtvis kan dialog också leda till konflikt. Men just då är det kanske som viktigast att inte förlora dialogen. Dialogen kan avslöja skillnader, men ger också en möjlighet att förhålla sig även till det man upplever som främmande och obehagligt.”
Jag har tidigare bloggat om vikten av nyfikenhet och tror att det är en viktig förutsättning för att lyckas genomföra bra dialoger. Se t ex denna blogg
Debatter behövs för att synliggöra skillnader i politiken, medan dialoger är viktiga för att utvecklas som individ och samhälle. Jag är glad att jag idag slipper de politiska debatterna. Tycker dessutom det är jobbigt när möten med andra människor leder till debatt istället för dialog. Är trött på när andra definierar vad jag tycker istället för att be mig utveckla hur jag tänker. Vet samtidigt att jag ofta är alldeles för snabb på att bemöta andras påståenden istället för att be dem utveckla hur de menar.
Jag och säkert också andra påverkas av hur själva kulturen är i mötet mellan olika individer. Är kulturen inlyssnande eller har deltagarna mer behov av att hävda sig själva. Det är så lätt att säga hur hen vill att samtalen ska fungera, men svårt att leva upp till. Försöker att tagga ner mig själv i dagens tävlingsinriktade snabbhetskultur. Har köpt en mediterande Budda och ställt på balkongen, som en påminnelse om att ta djupa andetag och tillåta mig själv att bli färdig i tanke och handling. Jag är precis som alla andra en som påverkar hur kulturen blir när människor möts, även om våra påverkansmöjligheter är olika stora. Jag har haft olika maktposition vid olika möten och vet därför hur det är, både att kunna påverka mycket och att vara utsatt.
För övrigt har jag fortsatt påverkan av Candidassvamp i munnen och tandköttet på höger sida är delvis inflammerat. Har i övrigt haft en fin dag vid Trehörningen. Solat, yogat och badat vid en brygga, ätit gott och haft fina samtal bland vänner. Stirrat ut över vattnet och hört björkarnas finstämda prasslande kombinerat med mesungarnas svittrande efter mat.
Debattörerna skriver att mycket av västvärldens kamp för demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt är en kamp för att bevara en privilegierad ställning när det gäller tillgång till jordens resurser. De påvisar alltså att det finns maktskillnader mellan olika länder, men som vänsterpartist vill jag ha ännu mer av maktanalyser. Konsensus genom dialog är en god tanke, men risken är alltid att konsensus uppnås på den ”svages” bekostnad.
Dagens partipolitiska debatt beskrivs så här.
”Inte heller på nationell nivå tycks dagens politiska debatt vara särskilt väl ämnad att skapa lösningar för framtiden. Det förefaller som om politik inte sällan formas för att vinna väljare mer än för att skapa en bättre framtid. Kanske är det svårt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt i dag när politiken i så stor utsträckning medialiserats. Politiken riskerar att bli något vars framgång värderas på samma sätt som allt annat i konsumtionssamhället, och inte i hur väl den förmår att styra samhällsutvecklingen.”
Detta ser jag framförallt som en beskrivning av dagens normbildande partier, alltså de borgerliga partierna och socialdemokratins borgerliga delar. Jag tycker alltså att det är skillnad mellan hur olika partier agerar, liksom det är olika hur olika heltidspolitiker använder sin maktposition. Men tyvärr måste jag erkänna att ovanstående bild också delvis kan stämma för dagens vänsterparti.
Artikelförfattarna har på ett bra sätt beskrivit hur bra dialoger kan fungera.
”Dialog är något annat än debatt. En meningsfull dialog bygger på att man är intresserad av andras tankar och synpunkter. Ett sådant intresse innebär också en möjlighet att det andra förmedlar kan påverka mitt eget sätt att tänka. Även att själv formulera sina tankar, och därmed höra dem tillsammans med andra, ger en möjlighet att se sitt eget tänkande i nytt ljus. Det är alltså inte bara den andres synpunkter, utan själva dialogens natur, som skapar möjlighet för nyansering och utveckling.
Naturligtvis kan dialog också leda till konflikt. Men just då är det kanske som viktigast att inte förlora dialogen. Dialogen kan avslöja skillnader, men ger också en möjlighet att förhålla sig även till det man upplever som främmande och obehagligt.”
Jag har tidigare bloggat om vikten av nyfikenhet och tror att det är en viktig förutsättning för att lyckas genomföra bra dialoger. Se t ex denna blogg
Debatter behövs för att synliggöra skillnader i politiken, medan dialoger är viktiga för att utvecklas som individ och samhälle. Jag är glad att jag idag slipper de politiska debatterna. Tycker dessutom det är jobbigt när möten med andra människor leder till debatt istället för dialog. Är trött på när andra definierar vad jag tycker istället för att be mig utveckla hur jag tänker. Vet samtidigt att jag ofta är alldeles för snabb på att bemöta andras påståenden istället för att be dem utveckla hur de menar.
Jag och säkert också andra påverkas av hur själva kulturen är i mötet mellan olika individer. Är kulturen inlyssnande eller har deltagarna mer behov av att hävda sig själva. Det är så lätt att säga hur hen vill att samtalen ska fungera, men svårt att leva upp till. Försöker att tagga ner mig själv i dagens tävlingsinriktade snabbhetskultur. Har köpt en mediterande Budda och ställt på balkongen, som en påminnelse om att ta djupa andetag och tillåta mig själv att bli färdig i tanke och handling. Jag är precis som alla andra en som påverkar hur kulturen blir när människor möts, även om våra påverkansmöjligheter är olika stora. Jag har haft olika maktposition vid olika möten och vet därför hur det är, både att kunna påverka mycket och att vara utsatt.
För övrigt har jag fortsatt påverkan av Candidassvamp i munnen och tandköttet på höger sida är delvis inflammerat. Har i övrigt haft en fin dag vid Trehörningen. Solat, yogat och badat vid en brygga, ätit gott och haft fina samtal bland vänner. Stirrat ut över vattnet och hört björkarnas finstämda prasslande kombinerat med mesungarnas svittrande efter mat.
Mörk beskrivning, ljus beskrivning och jämförelser
För 17 år sedan konstaterades att jag har bröstcancer. Mina känslor och liv efter detta kan beskrivas på många olika sätt.
Först kommer den
Mörka beskrivningen
När jag fick cancerbeskedet var jag rädd för att dö innan nästa sommar. Jag blev en stympad själ i en stympad kropp. Eftersom min dotter enbart var 14 år oroade jag mig också för vem hon kunde få som vårdnadshavare om jag dog. Att drabbas av en sjukdom som kan innebära ens egen död är vidrigt när hen har minderåriga barn.
Från våren 1997 har jag i princip kontinuerligt haft ont i ryggen. Först julen 1998 konstaterades att jag hade bröstcancermetastaser i skelettet. Dessförinnan hade jag drabbats av flera ryggskott och en rygg vars stelhet ibland medförde problem att röra mig. Jag gick till olika sjukgymnaster och en kiropraktiker, men ingen kunde hjälpa mig. Kiropraktik och sjukgymnastik kan möjligen lindra men inte bota cancermetastaser.
Efter att sjukhuset konstaterat att jag har metastaser har jag nästan dagligen ställt mig frågan: Hur länge får jag leva? Efter att jag avgick som kommunalråd, skulle jag vilja gå in för helt andra saker i mitt liv. Doktorera? Göra karriär och pröva mina styrkor inom yrkeslivet? Har känt mig förhindrad av min sjukdom.
Krafterna har bara räckt till att arbeta deltid. Jag har visserligen ett intressant arbete som jag trivs med, men känner att jag inte fullt ut har möjlighet till den kapacitet jag tror mig ha haft om jag varit frisk. Förresten, vem vill anställa en cancersjuk 55+ kvinna?
Och så till den
Ljusa beskrivningen
När jag opererades för bröstcancer tillträdde jag samtidigt som kommunalråd i Uppsala. Under de 11 år jag varit kommunalråd på heltid har cancern enbart förhindrat mig att fullfölja mina uppgifter fullt ut våren 1999. Då fick mitt parti ha en kommunalrådsvikarie på sjuttiofem procent och jag jobbade tjugofem procent. Trots cancern har jag alltså haft möjlighet att leva ett intressant liv, där jag tror mig kunnat påverka uppsalapolitiken på ett bra sätt åt vänster.
Jag har nästan alltid trivts i talarstolarna. Särskilt gillade jag att hålla tal på första maj. Möte med media har varit stimulerande utmaningar och jag har alltid uppskattat medborgarkontakter. Kommunalrådsposten har medfört att jag fått insyn i många olika delar av samhället och gett mig mer helikopterperspektiv. Det går alltså att kombinera en svår cancersjukdom med ett stimulerande uppdrag.
Jag vill inte påstå att min sjukdom gjort att jag lärt mig mer om livet eller att jag blivit mer medveten om att livet är här och nu, så att jag använt mina stunder på ett bättre sätt. Vet inte vem jag varit idag om jag sluppit cancern. Däremot har inte cancern hindrat mig från att leva ett rikt liv.
Jämförelser
Jag bor i ett land med bra sjukvård för alla. Om jag varit fattig i ett fattigt land hade jag varit död för länge sedan. Alla människor borde ha samma rätt till god hälsovård. Med ökad rättvisa, solidaritet och demokrati blir det mesta som är möjligt här också möjligt för alla på vår jord. Vikigaste kravet på oss i den “rika världen“ är att vi ska minska vårt resursslöseri. Kretsloppstänk i allt är nödvändigt. Jämförelser med hur andra har det ger mig perspektiv på mitt eget liv och kraft att också vilja bidra till andras mänskliga rättigheter.
Jag har fått leva i 17 år med bröstcancer. Jag känner mig ibland avundsjuk på medsystrar som friskförklarats från sin bröstcancer, men inser samtidigt att jag haft tur som trots sjukdomen fått leva ett rikt liv så länge. Jämförelser med bröstcancersystrar som tillfrisknat och olyckssystrar som fått ett betydligt kortare liv ger mig perspektiv på min sjukdom. Jämförelser med andra ger mig också kunskap om vad jag eventuellt kan drabbas av och hur jag kan skydda mig. Jämförelser gör att vi kan lära av varandra och ställa varandras frågor till sjukvården och våra medmänniskor.
Min bröstcancer är hormonberoende. Efter operation och strålning fick jag 9 cellgiftsbehandlingar. Dessa slog inte ut min menstruation, vilket medförde att min kropp fortsatte producera stora mängder östrogen. Nu får alla kvinnor med hormonkänsliga tumörer antiöstrogen i 5 år efter avslutad behandling. Detta fick inte jag. Kanske hade jag sluppit alla metastaser om jag också behandlats med antiöstrogen. Forskningen har kommit längre och vården är på flera sätt bättre och mer precis 2011 än den var 1994. Fler kvinnor överlever idag, vilket naturligtvis är positivt.
Sjukdomen har sista året gjort mig mer handikappad. För ett år sedan gick jag på jympapass och orkade mycket mer. Igår klarade jag knappast att genomföra mitt yogaprogram. Min högerarm fungerar dåligt, så jag får t ex skriva med vänster hand. Orkar varken gå långt eller cykla långt. Livet har blivit mycket tyngre. Samtidigt kan jag jämföra mig med min pappas kusin, vars högerarm efter en bilolycka på 50-talet blev mer och mer obrukbar. Hon lärde sig att klara sig med vänster hand, gjorde länge vacker grafik och levde ett rikt liv långt efter att hon fyllt 75 år. Jag jämför mig också med många rullstolsburna personer som ständigt måste ha hjälp i sin vardag. Jag klarar mig än så länge själv, men är medveten om att personer som ständigt behöver hjälp också kan leva bra liv.
Allt är relativt och möjligheterna är oftast många.
Först kommer den
Mörka beskrivningen
När jag fick cancerbeskedet var jag rädd för att dö innan nästa sommar. Jag blev en stympad själ i en stympad kropp. Eftersom min dotter enbart var 14 år oroade jag mig också för vem hon kunde få som vårdnadshavare om jag dog. Att drabbas av en sjukdom som kan innebära ens egen död är vidrigt när hen har minderåriga barn.
Från våren 1997 har jag i princip kontinuerligt haft ont i ryggen. Först julen 1998 konstaterades att jag hade bröstcancermetastaser i skelettet. Dessförinnan hade jag drabbats av flera ryggskott och en rygg vars stelhet ibland medförde problem att röra mig. Jag gick till olika sjukgymnaster och en kiropraktiker, men ingen kunde hjälpa mig. Kiropraktik och sjukgymnastik kan möjligen lindra men inte bota cancermetastaser.
Efter att sjukhuset konstaterat att jag har metastaser har jag nästan dagligen ställt mig frågan: Hur länge får jag leva? Efter att jag avgick som kommunalråd, skulle jag vilja gå in för helt andra saker i mitt liv. Doktorera? Göra karriär och pröva mina styrkor inom yrkeslivet? Har känt mig förhindrad av min sjukdom.
Krafterna har bara räckt till att arbeta deltid. Jag har visserligen ett intressant arbete som jag trivs med, men känner att jag inte fullt ut har möjlighet till den kapacitet jag tror mig ha haft om jag varit frisk. Förresten, vem vill anställa en cancersjuk 55+ kvinna?
Och så till den
Ljusa beskrivningen
När jag opererades för bröstcancer tillträdde jag samtidigt som kommunalråd i Uppsala. Under de 11 år jag varit kommunalråd på heltid har cancern enbart förhindrat mig att fullfölja mina uppgifter fullt ut våren 1999. Då fick mitt parti ha en kommunalrådsvikarie på sjuttiofem procent och jag jobbade tjugofem procent. Trots cancern har jag alltså haft möjlighet att leva ett intressant liv, där jag tror mig kunnat påverka uppsalapolitiken på ett bra sätt åt vänster.
Jag har nästan alltid trivts i talarstolarna. Särskilt gillade jag att hålla tal på första maj. Möte med media har varit stimulerande utmaningar och jag har alltid uppskattat medborgarkontakter. Kommunalrådsposten har medfört att jag fått insyn i många olika delar av samhället och gett mig mer helikopterperspektiv. Det går alltså att kombinera en svår cancersjukdom med ett stimulerande uppdrag.
Jag vill inte påstå att min sjukdom gjort att jag lärt mig mer om livet eller att jag blivit mer medveten om att livet är här och nu, så att jag använt mina stunder på ett bättre sätt. Vet inte vem jag varit idag om jag sluppit cancern. Däremot har inte cancern hindrat mig från att leva ett rikt liv.
Jämförelser
Jag bor i ett land med bra sjukvård för alla. Om jag varit fattig i ett fattigt land hade jag varit död för länge sedan. Alla människor borde ha samma rätt till god hälsovård. Med ökad rättvisa, solidaritet och demokrati blir det mesta som är möjligt här också möjligt för alla på vår jord. Vikigaste kravet på oss i den “rika världen“ är att vi ska minska vårt resursslöseri. Kretsloppstänk i allt är nödvändigt. Jämförelser med hur andra har det ger mig perspektiv på mitt eget liv och kraft att också vilja bidra till andras mänskliga rättigheter.
Jag har fått leva i 17 år med bröstcancer. Jag känner mig ibland avundsjuk på medsystrar som friskförklarats från sin bröstcancer, men inser samtidigt att jag haft tur som trots sjukdomen fått leva ett rikt liv så länge. Jämförelser med bröstcancersystrar som tillfrisknat och olyckssystrar som fått ett betydligt kortare liv ger mig perspektiv på min sjukdom. Jämförelser med andra ger mig också kunskap om vad jag eventuellt kan drabbas av och hur jag kan skydda mig. Jämförelser gör att vi kan lära av varandra och ställa varandras frågor till sjukvården och våra medmänniskor.
Min bröstcancer är hormonberoende. Efter operation och strålning fick jag 9 cellgiftsbehandlingar. Dessa slog inte ut min menstruation, vilket medförde att min kropp fortsatte producera stora mängder östrogen. Nu får alla kvinnor med hormonkänsliga tumörer antiöstrogen i 5 år efter avslutad behandling. Detta fick inte jag. Kanske hade jag sluppit alla metastaser om jag också behandlats med antiöstrogen. Forskningen har kommit längre och vården är på flera sätt bättre och mer precis 2011 än den var 1994. Fler kvinnor överlever idag, vilket naturligtvis är positivt.
Sjukdomen har sista året gjort mig mer handikappad. För ett år sedan gick jag på jympapass och orkade mycket mer. Igår klarade jag knappast att genomföra mitt yogaprogram. Min högerarm fungerar dåligt, så jag får t ex skriva med vänster hand. Orkar varken gå långt eller cykla långt. Livet har blivit mycket tyngre. Samtidigt kan jag jämföra mig med min pappas kusin, vars högerarm efter en bilolycka på 50-talet blev mer och mer obrukbar. Hon lärde sig att klara sig med vänster hand, gjorde länge vacker grafik och levde ett rikt liv långt efter att hon fyllt 75 år. Jag jämför mig också med många rullstolsburna personer som ständigt måste ha hjälp i sin vardag. Jag klarar mig än så länge själv, men är medveten om att personer som ständigt behöver hjälp också kan leva bra liv.
Allt är relativt och möjligheterna är oftast många.
tisdag 28 juni 2011
Fort Europa
Jag bor i Fort Europa,
en världsdel som tar sig rätten att definiera sanningen om andra,
en världsdel som ständigt definierat människor av olika kategorier som goda eller onda,
som p.g.a girighet slagit sönder fungerande strukturer i andra länder och sedan benämnt befolkningen som primitiva
Jag är medborgare i Fort Europa,
där media och många politiker talar om *illegala flyktingar och *illegala migranter,
en sammanblandning av begrepp och ett ordbruk som misstänkliggör människor och flyktingskap,
ett maktspråk som osynliggör många individers behov och utsatthet
Jag har varit heltidspolitiker i Fort Europa,
har ibland haft intressanta samtal med förtroendevalda från andra partier,
men alltför ofta blivit objektifierad av andra med åsikter och ståndpunkter jag varken har eller har haft,
debatterat med andra som sett politik som en tävling och det egna partiet - inte samhället som det viktigaste
Jag tillhör vänstern i Fort Europa,
en vänster där många tror sig ha sanningen om vägen till det goda samhället,
där en del tror sig ha mer rätt än andra,
där några tror att allt blir bra när revolutionen väl är genomförd och arbetarklassen fått makten
Jag bor i en stad i Fort Europa,
där det på den gamla universitetsbyggnaden står ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”,
där en stor andel av över- och medelklassens män är med i gammaldags odemokratiska ordnar,
**ordenskap som bygger på lojalitet, hemlighet och sanning
Jag är människa i Fort Europa,
en människa bland miljarder andra som ibland tror mig ha rätt,
som grundar mina tankar i socialism, feminism, mänskliga rättigheter och öppenhet,
som ansluter mig till ett postmodernistiskt tänkande att sanningen enbart kan vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt,
som tror att nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck men att en bättre mänskligare värld är möjlig
Jag är, bor och lever nu
*Illegala flyktingar finns inte som juridiskt begrepp. En flykting är en person som flyr sitt hem på grund av fruktan att utsättas för allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättigheter. Det finns internflyktingar och flyktingar som har korsat gränser. Källa Amnesty
*Illegala migranter finns inte som juridiskt begrepp. En migrant är en person som har lämnat sitt hemland och befinner sig i ett annat land tillfälligt eller permanent. Den som inte har tillstånd att vistas i det andra landet är en irreguljär migrant. Irreguljära migranter är en av de mest utsatta grupperna i dag och ofta rättslösa. Källa Amnesty
**Läs t ex Frimurordens grundvalar
en världsdel som tar sig rätten att definiera sanningen om andra,
en världsdel som ständigt definierat människor av olika kategorier som goda eller onda,
som p.g.a girighet slagit sönder fungerande strukturer i andra länder och sedan benämnt befolkningen som primitiva
Jag är medborgare i Fort Europa,
där media och många politiker talar om *illegala flyktingar och *illegala migranter,
en sammanblandning av begrepp och ett ordbruk som misstänkliggör människor och flyktingskap,
ett maktspråk som osynliggör många individers behov och utsatthet
Jag har varit heltidspolitiker i Fort Europa,
har ibland haft intressanta samtal med förtroendevalda från andra partier,
men alltför ofta blivit objektifierad av andra med åsikter och ståndpunkter jag varken har eller har haft,
debatterat med andra som sett politik som en tävling och det egna partiet - inte samhället som det viktigaste
Jag tillhör vänstern i Fort Europa,
en vänster där många tror sig ha sanningen om vägen till det goda samhället,
där en del tror sig ha mer rätt än andra,
där några tror att allt blir bra när revolutionen väl är genomförd och arbetarklassen fått makten
Jag bor i en stad i Fort Europa,
där det på den gamla universitetsbyggnaden står ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”,
där en stor andel av över- och medelklassens män är med i gammaldags odemokratiska ordnar,
**ordenskap som bygger på lojalitet, hemlighet och sanning
Jag är människa i Fort Europa,
en människa bland miljarder andra som ibland tror mig ha rätt,
som grundar mina tankar i socialism, feminism, mänskliga rättigheter och öppenhet,
som ansluter mig till ett postmodernistiskt tänkande att sanningen enbart kan vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt,
som tror att nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck men att en bättre mänskligare värld är möjlig
Jag är, bor och lever nu
*Illegala flyktingar finns inte som juridiskt begrepp. En flykting är en person som flyr sitt hem på grund av fruktan att utsättas för allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättigheter. Det finns internflyktingar och flyktingar som har korsat gränser. Källa Amnesty
*Illegala migranter finns inte som juridiskt begrepp. En migrant är en person som har lämnat sitt hemland och befinner sig i ett annat land tillfälligt eller permanent. Den som inte har tillstånd att vistas i det andra landet är en irreguljär migrant. Irreguljära migranter är en av de mest utsatta grupperna i dag och ofta rättslösa. Källa Amnesty
**Läs t ex Frimurordens grundvalar
Mer nuläge
Sov gott och länge i morse, till strax före nio. Tungan är fortsatt knallvit och jag ganska trött. Har nog hamnat i lite bloggtorka. Är för lat att samla ihop mig till något mer konstruktivt och genomtänkt skrivande. Ids inte och har inget att skylla på heller.
söndag 26 juni 2011
Och så lite nuläge
Jag har börjat sova länge på morgnarna, till ca tio. Känns lite dubbelt att halva dagen har gått när jag kliver ur sängen. Kollade på bloggen hur jag mådde sjunde dagen efter behandlingen förra gången. Inser att jag mår bättre denna söndag än för tre veckor sedan. Däremot är min tunga lika vit som då, se Dagselände
Jag hade tankar om att slippa starka mediciner för att motverka Candidasvampen, men gav upp denna gång. Tycker att jag skött min mathållning ganska väl, men det verkar inte hjälpa särskilt mycket. Har visserligen ätit lite sötsaker, några godisbitar i går och en bulle för två dagar sedan, så lite självförvållat är mina svampproblem i munnen. Började ta starka mediciner redan i fredags.
För övrigt har jag gjort ett lite längre yogapass idag. Orkade göra några få av mina vanliga 50-minuters övningar. Blev trött och fick mer ont, men tror att det är bra för mig. Behöver tänja mina muskler för att motverka Taxoterebiverkningarnas stelhet. I kväll har jag också cyklat upp för åsen till en kompis på Över Slottsgatan. Var bra andfådd när jag kom fram och gick förstås bitvis. Behövde lägga mig raklång en stund när jag kom fram, men känner mig nöjd över mina kroppsliga insatser.
På hemväg kom jag att tänka på Beppe Wolgers bok, ”Ur en kos dagbok”
"Den 10 november. Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blir mjölkad. Det känns ju rätt skönt. Så mockade dom. Fick mat. Åt. Blev mjölkad. Åt. Somnade."
Känner ett visst systerskap med kossan. Har semester.
Jag hade tankar om att slippa starka mediciner för att motverka Candidasvampen, men gav upp denna gång. Tycker att jag skött min mathållning ganska väl, men det verkar inte hjälpa särskilt mycket. Har visserligen ätit lite sötsaker, några godisbitar i går och en bulle för två dagar sedan, så lite självförvållat är mina svampproblem i munnen. Började ta starka mediciner redan i fredags.
För övrigt har jag gjort ett lite längre yogapass idag. Orkade göra några få av mina vanliga 50-minuters övningar. Blev trött och fick mer ont, men tror att det är bra för mig. Behöver tänja mina muskler för att motverka Taxoterebiverkningarnas stelhet. I kväll har jag också cyklat upp för åsen till en kompis på Över Slottsgatan. Var bra andfådd när jag kom fram och gick förstås bitvis. Behövde lägga mig raklång en stund när jag kom fram, men känner mig nöjd över mina kroppsliga insatser.
På hemväg kom jag att tänka på Beppe Wolgers bok, ”Ur en kos dagbok”
"Den 10 november. Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blir mjölkad. Det känns ju rätt skönt. Så mockade dom. Fick mat. Åt. Blev mjölkad. Åt. Somnade."
Känner ett visst systerskap med kossan. Har semester.
Om teori och praktik och om queer och kommunismen
Min dotter brukar säga till mig: Måste du analysera allt. Och jag är nog sådan att jag ständigt frågar mig varför? Jag är en mönsterletare i vardagen, som försöker förstå sammanhangen. Jag gillar kopplingar mellan teori och praktik.
En del forskning är praktikbaserad, medan annan forskning inte bygger sina teorier på samhälle och vardag. Det behövs olika former av forskning, även sådan som hen inte kan koppla till en synlig nytta. Jag tycker att partierna i högre grad bör utveckla politiken utifrån forskning som väver ihop teori och praktik.
På vänsterns framtid har det pågått en kommunistdebatt. Likaså en debatt om att politiken ska lyssna på folket och föra samtal utifrån det människor är intresserade av. Jag tror inte på mål om ”ett klasslöst samhälle fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”, det kan urarta i dogmatism och fundamentalism. Inte heller tror jag på en politisk praktik som alltid ska lyssna in ”folket” och anpassa retoriken och politiken till deras förväntningar, det blir mest röstfiskeri.
Querrörelsen i USA tycker jag visat på möjliga strategier för förändring. Under HIV/AIDS-skräcken i början på 80-talet blev många homo- och bisexuella betraktade som samhällets parias. Gayrörelsen retirerade och fokuserade sitt arbete på tolerans och acceptans. Begreppet Queer började användas av radikala homosexuella i USA under slutet av 80-talet. Yngre homosexuella ville markera ett avstånd mot den tidigare gayrörelsens konsensusinriktade politik. Hen ville bl. a. erövra ordet queer, ett skällsord för att vara homosexuell. Aktioner genomfördes för att bryta tystnaden och ignoransen kring AID:s.
Under den årliga Prideparaden i New York år 1990 delade en aktivistgrupp som kallade sig Queer Nation ut ett flygblad, som avslutades med avsnittet ”I hate straights”. Aktivisterna hävdade också att ”sexualitet är en politisk och kulturell fråga, inte ett ”beteende” man kan välja att antingen tolerera eller förbjuda”. Hen skanderade ”We are here, we are queer”.
Begreppet queer kan omfatta alla former av icke-normativa sexuella grupper, inklusive de heterosexuella som betraktar sig som förtryckta. Queer betecknar inte en identitet utan ett kritiskt förhållningssätt, en position, till det normativa. Queeras uppgift är att bryta upp kategorierna inte förvandlas till en.
Judith Butler är den mest kända feministen inom queerteori. Hon ansåg att queer hade en unik potential för både engagemang och motstånd. Judith Butler kritiserar tanken att det finns en kategori kvinna som är enhetlig och universell. Hennes tes är att det går att skapa förändring genom subversiv performativitet, att genusbråka. Butler vill rasera det binära tänkandet i fråga om kön och sexualitet. För att lyckas förändra en stereotyp måste den upprepas. Genom att berätta om den på ett nytt sätt kan den rubbas.
I jämställdhetsarbetet i skolan föreslår många forskare också att hen ska genusbråka och utmana stereotypa könsmönster och den komplementära könsmodellen. Två etnologer Marie Nordberg & Tomas Saar för fram att personalen ska peka på motsägelser och beskriva andra sätt att vara pojke och flicka . Ta tillvara den mångfald som finns och uppmuntra inte bara barn, ungdomar och vuxna till ett kastbyte, utan också till ett prövande av en mängd olika sätt att vara pojke och flicka. Beskriv också pojkars omsorgshandlingar och flickors uppror för att bryta upp den tudelade könsmodellen.
För mig är queerteori ett utmärkt exempel på mötet mellan teori och praktik. HBT-rörelsen har lyckats ta plats med sina frågor och därmed också åstadkomma förändring. Praktiskt arbete i skolan visar att metoderna kan ge resultat i form av positiv förändring.
Dagens kommunistdebatter inom vänstern liknar alldeles för mycket gårdagens. Det känns som ingenting har hänt, det är mest floskler som framförs, vackra teorier som aldrig visat sig fungera i praktiken. Att kämpa för ett klasslöst fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle innebär stora risker. Vad händer när deltagarna inte vill inse att detta samhälle är ett ouppnåligt paradis? Risken är att syndabockar utses, att grupper av människor objektifieras och konstrueras som onda och att kritiker tystas.
Jag har tidigare skrivit om queerfeminism och postmodernism, se ”Om facebook, twittrande och etiketter”
Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Därför tror jag inte på kommunismen. Ett framtida förnuftigt, objektivt samhälle som uppnått sanningen om den rätta lösningen är en omöjlighet.
Lika lite tror jag på att ut och lyssna på ”folket” och att underordna sig någon slags folklig vilja som knappast är preciserad. Politik är att vilja och ha idéer om hur hen ska förändra. Politiker kan gärna lyfta fram gamla sanningar, som erfarenheten visar har fungerat väl. Men politiken ska också tänja gränser och vilja förändra/vara queera.
En blandning av Marx och queer tycker jag är intressant. I en artikel i Fria tidningen uttalar Berkley-professorn Wendy Brown att "Det som måste göras är att korsbefrukta kunskaperna från Marx med lärdomarna från feminism, queer och olika demokratirörelser”.
En del forskning är praktikbaserad, medan annan forskning inte bygger sina teorier på samhälle och vardag. Det behövs olika former av forskning, även sådan som hen inte kan koppla till en synlig nytta. Jag tycker att partierna i högre grad bör utveckla politiken utifrån forskning som väver ihop teori och praktik.
På vänsterns framtid har det pågått en kommunistdebatt. Likaså en debatt om att politiken ska lyssna på folket och föra samtal utifrån det människor är intresserade av. Jag tror inte på mål om ”ett klasslöst samhälle fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”, det kan urarta i dogmatism och fundamentalism. Inte heller tror jag på en politisk praktik som alltid ska lyssna in ”folket” och anpassa retoriken och politiken till deras förväntningar, det blir mest röstfiskeri.
Querrörelsen i USA tycker jag visat på möjliga strategier för förändring. Under HIV/AIDS-skräcken i början på 80-talet blev många homo- och bisexuella betraktade som samhällets parias. Gayrörelsen retirerade och fokuserade sitt arbete på tolerans och acceptans. Begreppet Queer började användas av radikala homosexuella i USA under slutet av 80-talet. Yngre homosexuella ville markera ett avstånd mot den tidigare gayrörelsens konsensusinriktade politik. Hen ville bl. a. erövra ordet queer, ett skällsord för att vara homosexuell. Aktioner genomfördes för att bryta tystnaden och ignoransen kring AID:s.
Under den årliga Prideparaden i New York år 1990 delade en aktivistgrupp som kallade sig Queer Nation ut ett flygblad, som avslutades med avsnittet ”I hate straights”. Aktivisterna hävdade också att ”sexualitet är en politisk och kulturell fråga, inte ett ”beteende” man kan välja att antingen tolerera eller förbjuda”. Hen skanderade ”We are here, we are queer”.
Begreppet queer kan omfatta alla former av icke-normativa sexuella grupper, inklusive de heterosexuella som betraktar sig som förtryckta. Queer betecknar inte en identitet utan ett kritiskt förhållningssätt, en position, till det normativa. Queeras uppgift är att bryta upp kategorierna inte förvandlas till en.
Judith Butler är den mest kända feministen inom queerteori. Hon ansåg att queer hade en unik potential för både engagemang och motstånd. Judith Butler kritiserar tanken att det finns en kategori kvinna som är enhetlig och universell. Hennes tes är att det går att skapa förändring genom subversiv performativitet, att genusbråka. Butler vill rasera det binära tänkandet i fråga om kön och sexualitet. För att lyckas förändra en stereotyp måste den upprepas. Genom att berätta om den på ett nytt sätt kan den rubbas.
I jämställdhetsarbetet i skolan föreslår många forskare också att hen ska genusbråka och utmana stereotypa könsmönster och den komplementära könsmodellen. Två etnologer Marie Nordberg & Tomas Saar för fram att personalen ska peka på motsägelser och beskriva andra sätt att vara pojke och flicka . Ta tillvara den mångfald som finns och uppmuntra inte bara barn, ungdomar och vuxna till ett kastbyte, utan också till ett prövande av en mängd olika sätt att vara pojke och flicka. Beskriv också pojkars omsorgshandlingar och flickors uppror för att bryta upp den tudelade könsmodellen.
För mig är queerteori ett utmärkt exempel på mötet mellan teori och praktik. HBT-rörelsen har lyckats ta plats med sina frågor och därmed också åstadkomma förändring. Praktiskt arbete i skolan visar att metoderna kan ge resultat i form av positiv förändring.
Dagens kommunistdebatter inom vänstern liknar alldeles för mycket gårdagens. Det känns som ingenting har hänt, det är mest floskler som framförs, vackra teorier som aldrig visat sig fungera i praktiken. Att kämpa för ett klasslöst fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle innebär stora risker. Vad händer när deltagarna inte vill inse att detta samhälle är ett ouppnåligt paradis? Risken är att syndabockar utses, att grupper av människor objektifieras och konstrueras som onda och att kritiker tystas.
Jag har tidigare skrivit om queerfeminism och postmodernism, se ”Om facebook, twittrande och etiketter”
Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Därför tror jag inte på kommunismen. Ett framtida förnuftigt, objektivt samhälle som uppnått sanningen om den rätta lösningen är en omöjlighet.
Lika lite tror jag på att ut och lyssna på ”folket” och att underordna sig någon slags folklig vilja som knappast är preciserad. Politik är att vilja och ha idéer om hur hen ska förändra. Politiker kan gärna lyfta fram gamla sanningar, som erfarenheten visar har fungerat väl. Men politiken ska också tänja gränser och vilja förändra/vara queera.
En blandning av Marx och queer tycker jag är intressant. I en artikel i Fria tidningen uttalar Berkley-professorn Wendy Brown att "Det som måste göras är att korsbefrukta kunskaperna från Marx med lärdomarna från feminism, queer och olika demokratirörelser”.
lördag 25 juni 2011
Mod och nya stigar efterlyses
Jag har vid flera tillfällen benämnt vänstern nostalgivänstern, eftersom jag tycker att hen bara kommer med gamla outvecklade lösningar på kapitalismens kris. Det går inte att möta IMF:s och kapitalets härjningar med gårdagens förenklade strategier. Människor i många olika länder världen över riskerar sina liv för att störta odemokratiska diktaturer, men vänsterns förslag bygger ofta också på gamla former av att bygga ett land uppifrån och ned med vänsterns rätta lösningar.
I Fria tidningen läser jag en intervju med den egyptiske läkaren och vänsteraktivisten Alaa Shukrallah. Han säger bl a
”Kontrarevolutionära krafter använder bristen på säkerhet som ett vapen för att terrorisera befolkningen, så att de ska kräva polisens och säkerhetsstyrkornas återkomst.”
”Samtidigt förhandlar IMF och Världsbanken om nya ”stödpaket” till Egypten: mångmiljardlån i utbyte mot fortsatta ekonomiska ”reformer” för att ”stärka den privata sektorn.”
I ett längre perspektiv är de globala finansinstitutionernas politik det allvarligaste hotet mot egyptiernas förhoppningar om verklig demokrati, enligt Alaa. De skulder som Mubaraks regim har åsamkat Egypten används nu för att tvinga landet att fortsätta med samma misslyckade nyliberala politik som banade vägen för revolutionen.
I en ETC-ledare skriver Maria-Pia Boëthius som förhoppningsvis snart är på väg till Gaza att:
”Vågor av hoppfullhet, goda krafter och god vilja genomströmmar världen samtidigt som destruktiva, maktsjuka och maktgalna motvågor sköljer över oss. Någonting håller på att hända i världen. Varje dag känner man stråk av lycka över de modiga, samtidigt som onda aningar gaddar ihop sig vid horisonten, för att sedan lösas upp i hopp, varefter nya svarta moln tornar upp sig.”
… ”väldiga tåg vandrar genom gatorna i stora delar av Europa. Alla som levt ett tag, som jag, vet att om det inte ger resultat kommer motsättningar mellan folken och ”staten och kapitalet” att trappas upp. Om dessa massiva demonstrationer av hyggligt folk och icke-våld med helt rättmättiga krav på jobb, på att politiken ska ta itu med bankerna och marknaden och vara transparanta leder till noll och intet så kommer det att vara Europas politiker som bär skulden till vad som sedan inträffar, även om vissa medier kommer att gasta om huliganer och gatans parlament.”
Hon skriver också att … ”när bankerna i västvärlden höll på att krascha, och allt var deras eget fel, öste politikerna ut miljard efter miljard över dem – och detta av folkets skattepengar. Men när vanliga människor är på väg att råka i tröstlös arbetslöshet och fattigdom på grund av den av marknaden skapade kraschen, hotar samma finanssystem att driva länderna i konkurs och politikerna ”kan ingenting göra” säger de.”
Ställ ansvariga till svars, oavsett det gäller Mubarak i Egypten, Greklands förra regering eller alla maktens megafoner som ständigt påstår att det bara finns en möjlig politik som handlar om att privatisera, göda kapitalet och låta folket betala.
Politik är att välja. Alla som gömmer sig bakom att det bara finns en väg, som t ex Carl Bildt med alla sina viktiga möten, se ”Det torra intellektets eviga solsken” måste avslöjas.
Visst ska folkvalda ta ansvar för ekonomin. Ekonomi betyder att hushålla. Men detta kan göras på olika sätt och med olika tidsperspektiv. Vänsterpartiet tog efter att Bildtregeringen fallit 1994 ansvar för Sveriges ekonomi, medan moderaterna inte brydde sig om sitt ansvar då, precis som Greklands förra högerregering nu underlåter att ta ansvar för sitt agerande. Då begicks misstag och politiken backade delvis för kapitalets krav på privatiseringar och vinster. Då som nu förvärrar nyliberala lösningar situationen.
Bygg istället med demokrati och öppenhet, med solidaritet och gemensamma lösningar, med tålamod och envishet. Bygg framtidshopp med ödmjukhet och mod att pröva nya stigar, istället för med gårdagens och förförra seklets ”enda vägens politik” oavsett det gäller högerpolitik eller klasskampspolitik. Våga streta på framåt.
Jag tycker att mycket av det jag försöker skriva uttrycks Mikael Wiehes Sång till modet, men att det inte bara handlar om Sverige utan om hela jordklotet
Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå
Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger "ja"
Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill
Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt
Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg'
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land
För övrigt är jag lite piggare idag jämfört med igår.
I Fria tidningen läser jag en intervju med den egyptiske läkaren och vänsteraktivisten Alaa Shukrallah. Han säger bl a
”Kontrarevolutionära krafter använder bristen på säkerhet som ett vapen för att terrorisera befolkningen, så att de ska kräva polisens och säkerhetsstyrkornas återkomst.”
”Samtidigt förhandlar IMF och Världsbanken om nya ”stödpaket” till Egypten: mångmiljardlån i utbyte mot fortsatta ekonomiska ”reformer” för att ”stärka den privata sektorn.”
I ett längre perspektiv är de globala finansinstitutionernas politik det allvarligaste hotet mot egyptiernas förhoppningar om verklig demokrati, enligt Alaa. De skulder som Mubaraks regim har åsamkat Egypten används nu för att tvinga landet att fortsätta med samma misslyckade nyliberala politik som banade vägen för revolutionen.
I en ETC-ledare skriver Maria-Pia Boëthius som förhoppningsvis snart är på väg till Gaza att:
”Vågor av hoppfullhet, goda krafter och god vilja genomströmmar världen samtidigt som destruktiva, maktsjuka och maktgalna motvågor sköljer över oss. Någonting håller på att hända i världen. Varje dag känner man stråk av lycka över de modiga, samtidigt som onda aningar gaddar ihop sig vid horisonten, för att sedan lösas upp i hopp, varefter nya svarta moln tornar upp sig.”
… ”väldiga tåg vandrar genom gatorna i stora delar av Europa. Alla som levt ett tag, som jag, vet att om det inte ger resultat kommer motsättningar mellan folken och ”staten och kapitalet” att trappas upp. Om dessa massiva demonstrationer av hyggligt folk och icke-våld med helt rättmättiga krav på jobb, på att politiken ska ta itu med bankerna och marknaden och vara transparanta leder till noll och intet så kommer det att vara Europas politiker som bär skulden till vad som sedan inträffar, även om vissa medier kommer att gasta om huliganer och gatans parlament.”
Hon skriver också att … ”när bankerna i västvärlden höll på att krascha, och allt var deras eget fel, öste politikerna ut miljard efter miljard över dem – och detta av folkets skattepengar. Men när vanliga människor är på väg att råka i tröstlös arbetslöshet och fattigdom på grund av den av marknaden skapade kraschen, hotar samma finanssystem att driva länderna i konkurs och politikerna ”kan ingenting göra” säger de.”
Ställ ansvariga till svars, oavsett det gäller Mubarak i Egypten, Greklands förra regering eller alla maktens megafoner som ständigt påstår att det bara finns en möjlig politik som handlar om att privatisera, göda kapitalet och låta folket betala.
Politik är att välja. Alla som gömmer sig bakom att det bara finns en väg, som t ex Carl Bildt med alla sina viktiga möten, se ”Det torra intellektets eviga solsken” måste avslöjas.
Visst ska folkvalda ta ansvar för ekonomin. Ekonomi betyder att hushålla. Men detta kan göras på olika sätt och med olika tidsperspektiv. Vänsterpartiet tog efter att Bildtregeringen fallit 1994 ansvar för Sveriges ekonomi, medan moderaterna inte brydde sig om sitt ansvar då, precis som Greklands förra högerregering nu underlåter att ta ansvar för sitt agerande. Då begicks misstag och politiken backade delvis för kapitalets krav på privatiseringar och vinster. Då som nu förvärrar nyliberala lösningar situationen.
Bygg istället med demokrati och öppenhet, med solidaritet och gemensamma lösningar, med tålamod och envishet. Bygg framtidshopp med ödmjukhet och mod att pröva nya stigar, istället för med gårdagens och förförra seklets ”enda vägens politik” oavsett det gäller högerpolitik eller klasskampspolitik. Våga streta på framåt.
Jag tycker att mycket av det jag försöker skriva uttrycks Mikael Wiehes Sång till modet, men att det inte bara handlar om Sverige utan om hela jordklotet
Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå
Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger "ja"
Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill
Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt
Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg'
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land
För övrigt är jag lite piggare idag jämfört med igår.
fredag 24 juni 2011
I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Karin Boye
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Karin Boye
Midsommaraftons kväll
Åter i min säng efter en längre utflykt i midsommarnatten. Har framförallt legat i en skön vilstol på gräsmattan vid min kompis åretrunttorp. Sett massor av småfåglar i ekens lövkronor, tittat på några molns snabba och andra molns mer långsamma resa i rymden och hört asplövens prassel i bladverken. Fascinerats av hur olika grenar rör sig på olika sätt när små vindilar tar tag i dem. Lyssnat på talgoxungar, blåmesungar, koltrast, skogsduva, taltrast, trädlärka (tror jag) m.fl. Njutit av solens guldgula kvällsljus.
Alla muskler i min kropp är trötta, så varje tanke om att byta kroppsposition följs av betänketid före handling. Innan jag vågade gå iväg och kissa ute i gröngräset, bad jag mina vänner att komma och dra upp mig om jag inte kom upp på benen av egen kraft. Med hjälp av en vagn att greppa tag i klarade jag att resa mig själv, men denna kraftansträngning gjorde mig mycket andfådd. Mitt forna konditionsgoda jag skulle knappt trott att det var möjligt att bli andfådd av att resa sig från huksittande till stående. Nu vet jag mer.
Haft goda samtal med mina vänner. Ritualer kan både vara bra och dåliga. Vi behöver ritualer för social samvaro, för att få perspektiv på vardagen och för att strukturera våra liv. För mycket ritualer kan samtidigt bli kvävande. Lagom är som alltid bäst. Vi pratade också om att våga bryta upp våra inre förhållningssätt till livet och vårt vardagsgörande. Människor som är rädda för att förlora sin position och börjar klamra sig fast vid sitt, tappar lätt kontakten med ”livets mening” på ett djupare plan. Det är lättare och är mer självklart att vara modig och pröva nya stigar när hen är ung, men rädsla för att tappa den position hen uppnått senare i livet kan göra att hen slutar fungera som en socialt kännande varelse. Ingen vill väl egentligen fastna i en position, där hen genom aggressivitet eller livslögner klamrar sig fast vid det liv som egentligen är på väg bort ifrån en.
Dessa samtal och tankar väcktes av att vi drog runor. Runorna handlade om urkrafter, om balans, om förfäder, om att välja nya vägar och att utveckla sin egen personliga mognad. De väcktes också av torparmiljöns fridfulla livskrafter i midsommarnatten.
Vid torpets södervägg växer en väldoftande rosa gammal torpros. Den doftar underbart. Jag satte en blomma i tröjan och har njutit av väldoften. Nu ligger den på mitt nattduksbord.
En gammal buskros från min gamla tomt som liknade torprosen i färg och doft.
Alla muskler i min kropp är trötta, så varje tanke om att byta kroppsposition följs av betänketid före handling. Innan jag vågade gå iväg och kissa ute i gröngräset, bad jag mina vänner att komma och dra upp mig om jag inte kom upp på benen av egen kraft. Med hjälp av en vagn att greppa tag i klarade jag att resa mig själv, men denna kraftansträngning gjorde mig mycket andfådd. Mitt forna konditionsgoda jag skulle knappt trott att det var möjligt att bli andfådd av att resa sig från huksittande till stående. Nu vet jag mer.
Haft goda samtal med mina vänner. Ritualer kan både vara bra och dåliga. Vi behöver ritualer för social samvaro, för att få perspektiv på vardagen och för att strukturera våra liv. För mycket ritualer kan samtidigt bli kvävande. Lagom är som alltid bäst. Vi pratade också om att våga bryta upp våra inre förhållningssätt till livet och vårt vardagsgörande. Människor som är rädda för att förlora sin position och börjar klamra sig fast vid sitt, tappar lätt kontakten med ”livets mening” på ett djupare plan. Det är lättare och är mer självklart att vara modig och pröva nya stigar när hen är ung, men rädsla för att tappa den position hen uppnått senare i livet kan göra att hen slutar fungera som en socialt kännande varelse. Ingen vill väl egentligen fastna i en position, där hen genom aggressivitet eller livslögner klamrar sig fast vid det liv som egentligen är på väg bort ifrån en.
Dessa samtal och tankar väcktes av att vi drog runor. Runorna handlade om urkrafter, om balans, om förfäder, om att välja nya vägar och att utveckla sin egen personliga mognad. De väcktes också av torparmiljöns fridfulla livskrafter i midsommarnatten.
Vid torpets södervägg växer en väldoftande rosa gammal torpros. Den doftar underbart. Jag satte en blomma i tröjan och har njutit av väldoften. Nu ligger den på mitt nattduksbord.
En gammal buskros från min gamla tomt som liknade torprosen i färg och doft.
Midsommarafton
Midsommarafton var viktigt när jag var tonåring. Det gällde att ha något intressant att berätta om vad jag gjort. Under åren som gått har nog midsommar betytt något särskilt, även om det mer handlat om att umgås, äta gått och vara i naturen. Midsommar som sommarens höjdpunkt, ett tillfälle att både se framåt och bakåt och att längta.
Har ofta varit hos mina föräldrar i sommarstugan i Oxelösund. Förra året var jag och mamma hos min syster i stugan i Åre.
Nu är klockan snart tolv och jag har ännu inte klivit upp ur sängen. Är ännu inte på språng åt något håll. Ska pallra mig upp, ska ta bilen och tillsammans med en kompis äta sill m.m. hos en annan kompis snart, men inte än.
Min dotter flyttade igår och jag var där nästan fram till midnatt. Gillar att få vara med utan att känna några måsten. Vill inte följa med och dansa runt midsommarstång idag. Har varken lust eller energi till klassiskt midsommarfirande.Inga behov av att få vara med, men ska kanske plocka en blomma och ha under kudden.
Minns förra årets timmar före Åreresan. Jobbade först, sedan trevlig avslutning på Linnés Hammarby. Cyklade till jobbet, till Linnés Hammarby och sedan hem via min dotter. Därefter tåg till Åre. Kan troligen cykla idag, men definitivt inte långt. Inte som för ett år sedan.
En annan jämförelse med mitt tidigare liv är att jag varvat ner. Kan vara mer i nuet. Kan inte bedöma om livet tappar sina konturer eller om olika känslor är mer sanna i stunden. Har också mer tid att bara vara, när görandet har minskat. Om livet är mer jämngrått eller mer berg och dalbana vet jag inte? Bara att nuet är helt OK.
Midsommarblomster
Har ofta varit hos mina föräldrar i sommarstugan i Oxelösund. Förra året var jag och mamma hos min syster i stugan i Åre.
Nu är klockan snart tolv och jag har ännu inte klivit upp ur sängen. Är ännu inte på språng åt något håll. Ska pallra mig upp, ska ta bilen och tillsammans med en kompis äta sill m.m. hos en annan kompis snart, men inte än.
Min dotter flyttade igår och jag var där nästan fram till midnatt. Gillar att få vara med utan att känna några måsten. Vill inte följa med och dansa runt midsommarstång idag. Har varken lust eller energi till klassiskt midsommarfirande.Inga behov av att få vara med, men ska kanske plocka en blomma och ha under kudden.
Minns förra årets timmar före Åreresan. Jobbade först, sedan trevlig avslutning på Linnés Hammarby. Cyklade till jobbet, till Linnés Hammarby och sedan hem via min dotter. Därefter tåg till Åre. Kan troligen cykla idag, men definitivt inte långt. Inte som för ett år sedan.
En annan jämförelse med mitt tidigare liv är att jag varvat ner. Kan vara mer i nuet. Kan inte bedöma om livet tappar sina konturer eller om olika känslor är mer sanna i stunden. Har också mer tid att bara vara, när görandet har minskat. Om livet är mer jämngrått eller mer berg och dalbana vet jag inte? Bara att nuet är helt OK.
Midsommarblomster
torsdag 23 juni 2011
Nästan helt utslagen
Har sovit relativt bra i natt. Vaknat några gånger och gått på toa. Vid första nattliga toabesöket slog jag i väggen, för att musklerna inte riktigt orkade styra upp kroppen. Blir andfådd av minsta lilla. Klockan är tolv och jag har ätit frukost, läst tidningen, mediterat liggande och lyssnat på radion.
Lyssnade på en underbar berättelse nyss ”Mannen som planterade träd”. Den är meditativ, förmedlar uthållighet och tro på framtiden. Just precis vad jag behövde när regnet vräker ned och tröttheten breder ut sig.
onsdag 22 juni 2011
Om facebook, twitter och etiketter
Håkan Lindgren har på UNT kultur gett en mycket intressant bild av Carl Bildts twittrande. Så här skriver han bland annat.
”Det ord han använder minst är förmodligen ”jag”. Verb utan ”jag”: det är den där välkända dagboksstilen, men om man inte ser upp börjar jaglöshetens jargong ta sig in i en, tills man inte längre tänker på sig själv som ett jag, utan som en abstraktion, en funktion. En funktion vars enda uppgift är att flyga från konferens till konferens, tills även konferenserna blir alltmer abstrakta, deras ursprungliga syfte och eventuella framtida resultat bleknar bort. Resandet och mötena pågår för sin egen skull, ett perfekt slutet system har uppstått. Var är jag i dag? Jaså, Shangri-la. Bra möte. Viktigt. Men nu väntar nästa flyg. Lunch i Tbilisi. Fruktstund i Bryssel. Middag i Andromedagalaxen.”
Gillar denna artikels synliggörande av allt som framställs som extra viktigt, men egentligen är ett oerhört tomt flängande mellan olika maktcentra, där männen bekräftar varandra. Det ges inget utrymme för reflektion, bara för tvärsäkra uttalanden om hur det egentligen är. Mannen, utrikesministern ser sig själv som en som vet hur det är och därmed har större rätt att fastställa normen. Det värsta är att dessa ytliga flängande män har stor makt.
Idag har jag ägnat en hel del tid åt facebook. Tycker att jag får en hel del information och att det är mindre av personers görande just nu. Mindre av att själv synas och mer av samtal. Och de som skriver om vad de har för sig för stunden gör det ofta på ett humoristiskt sätt.
På Vänsterpartiets framtidssidor pågår en hel del debatter. Tycker att tonen för det mestaär konstruktiv. Problemet är att det lätt blir ytligt. Vi etiketterar oss själva och andra, utan djupare förklaringar till vad vi menar.
Queer och postmodernism uppfattas av många inom vänsterpartiet som något dåligt. Och jag tror att många som uppfattar begreppen negativt inte har trängt in i frågeställningarna. Hen avfärdar för att hen inte har tid och inte orkar. Mänskligt men tråkigt för utvecklingen. Önskar att fler vågade låta bli att avfärda och istället behöll sin nyfikenhet.
Om du är nyfiken på queerfeminism och postmodernism så kommer här ett försök till små korta förklaringar.
Queerteori och queerfemnism:Könsnormerna och könsmönstren förändras. Kön görs ständigt, att ”göra genus” innebär att vi alla ständigt är involverande i ett kvinnlighets- och manlighetsgörande. Målet med queerfeminism är att konfrontera samhällets heteronorm där heterosexuella föreställningar om sexualitet utgör normen. Den som tillhör den heterosexuella normen har privilegiet att vara något mer än sin sexuella läggning och har även makten att bedöma vad som är annorlunda och icke önskvärt. Medel för att åstadkomma förändringar är att röra om, störa och bryta upp kategorier och ta plats i det offentliga rummet. Judith Butler är den forskare som framförallt har utvecklat queerteorin. Jag har skrivit en hel del om normkritisk pedagogik och den bygger mycket på queerfeminism. Läs mer om normkritisk pedagogik under ”Mer om ledarskap och makt” och ”Om normer”
Feministisk postmodernism
En feministisk gren bygger på postmodernistiskt tänkande. Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Som en följd av detta behöver feminismen granska och ifrågasätta sig själv. Normkritisk pedagogik utgår också delvis från ett postmodernistiskt tänkande.
Jag vill varken etikettera mig som postmodernist eller queerfeminist men tycker att den feministiska utvecklingen från slutet av 1980-talet har varit väldigt spännande.
När jag började blogga i kväll visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva om, men hade detta i bakhuvudet. Nu har klockan tickat iväg. Jag har haft en lång och ganska intensiv dag och behöver sova.
”Det ord han använder minst är förmodligen ”jag”. Verb utan ”jag”: det är den där välkända dagboksstilen, men om man inte ser upp börjar jaglöshetens jargong ta sig in i en, tills man inte längre tänker på sig själv som ett jag, utan som en abstraktion, en funktion. En funktion vars enda uppgift är att flyga från konferens till konferens, tills även konferenserna blir alltmer abstrakta, deras ursprungliga syfte och eventuella framtida resultat bleknar bort. Resandet och mötena pågår för sin egen skull, ett perfekt slutet system har uppstått. Var är jag i dag? Jaså, Shangri-la. Bra möte. Viktigt. Men nu väntar nästa flyg. Lunch i Tbilisi. Fruktstund i Bryssel. Middag i Andromedagalaxen.”
Gillar denna artikels synliggörande av allt som framställs som extra viktigt, men egentligen är ett oerhört tomt flängande mellan olika maktcentra, där männen bekräftar varandra. Det ges inget utrymme för reflektion, bara för tvärsäkra uttalanden om hur det egentligen är. Mannen, utrikesministern ser sig själv som en som vet hur det är och därmed har större rätt att fastställa normen. Det värsta är att dessa ytliga flängande män har stor makt.
Idag har jag ägnat en hel del tid åt facebook. Tycker att jag får en hel del information och att det är mindre av personers görande just nu. Mindre av att själv synas och mer av samtal. Och de som skriver om vad de har för sig för stunden gör det ofta på ett humoristiskt sätt.
På Vänsterpartiets framtidssidor pågår en hel del debatter. Tycker att tonen för det mestaär konstruktiv. Problemet är att det lätt blir ytligt. Vi etiketterar oss själva och andra, utan djupare förklaringar till vad vi menar.
Queer och postmodernism uppfattas av många inom vänsterpartiet som något dåligt. Och jag tror att många som uppfattar begreppen negativt inte har trängt in i frågeställningarna. Hen avfärdar för att hen inte har tid och inte orkar. Mänskligt men tråkigt för utvecklingen. Önskar att fler vågade låta bli att avfärda och istället behöll sin nyfikenhet.
Om du är nyfiken på queerfeminism och postmodernism så kommer här ett försök till små korta förklaringar.
Queerteori och queerfemnism:Könsnormerna och könsmönstren förändras. Kön görs ständigt, att ”göra genus” innebär att vi alla ständigt är involverande i ett kvinnlighets- och manlighetsgörande. Målet med queerfeminism är att konfrontera samhällets heteronorm där heterosexuella föreställningar om sexualitet utgör normen. Den som tillhör den heterosexuella normen har privilegiet att vara något mer än sin sexuella läggning och har även makten att bedöma vad som är annorlunda och icke önskvärt. Medel för att åstadkomma förändringar är att röra om, störa och bryta upp kategorier och ta plats i det offentliga rummet. Judith Butler är den forskare som framförallt har utvecklat queerteorin. Jag har skrivit en hel del om normkritisk pedagogik och den bygger mycket på queerfeminism. Läs mer om normkritisk pedagogik under ”Mer om ledarskap och makt” och ”Om normer”
Feministisk postmodernism
En feministisk gren bygger på postmodernistiskt tänkande. Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Som en följd av detta behöver feminismen granska och ifrågasätta sig själv. Normkritisk pedagogik utgår också delvis från ett postmodernistiskt tänkande.
Jag vill varken etikettera mig som postmodernist eller queerfeminist men tycker att den feministiska utvecklingen från slutet av 1980-talet har varit väldigt spännande.
När jag började blogga i kväll visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva om, men hade detta i bakhuvudet. Nu har klockan tickat iväg. Jag har haft en lång och ganska intensiv dag och behöver sova.
tisdag 21 juni 2011
Dan efter taxoterebehandlingen
Cortisonschemat fungerar ganska bra för mig. Fick sova ganska mycket inatt. Däremot behöver jag vara noga med att skölja munnen så att inte Candidasvampen växer till för mycket. Idag har jag inte varit utanför dörren. Växlar mellan bloggande, vila, facebookande, tidningsläsande, besök av kompis, satt bröddeg, besök av dotter, tvättat, fixat lite mat, vilat osv. Cortisoner ger energi i huvudet och Taxotere gör kroppen trött.
Mår psykiskt bra. Innan jag ska sova ska brödet bakas, för i morgon räcker nog inte orken till för att baka.
Mår psykiskt bra. Innan jag ska sova ska brödet bakas, för i morgon räcker nog inte orken till för att baka.
Rätten att definiera normen
Nu är jag på gång med min tredje blogg för idag, men gör den färdig i morgon tisdag.
Nygamla tankar i mitt huvud propsar på att bli nedskrivna. Olika artiklar och radioprogram stimulerar till mer skrivande. Det som just nu satte fart på skrivande var en recension av boken ”Hade barnen det bättre förr i tiden? Handbok i konservatism.”
För det första har recensenten många bra poänger. Ett axplock är detta stycke
”Från att ha varit i familjens centrum har barnen blivit skuggfigurer i bakgrunden”(påstår författaren till boken). Detta ska alltså ha skett på grund av vänsterns familjepolitik, efter 1968, då den politiska galenskapen (enligt handboken) tog fart i Sverige. Jag (som är född 1953) kan försäkra författaren (född 1968) att barn stadigt kommit att synas, höras och, inte minst, respekteras betydligt mer än vad som var normalfallet pre-1968.”
Recensenten synliggör också att det föds fler barn i länder med en vänsterpolitik än i länder med konservativa regeringar.
Detta leder mina tankar till ett av mina första fullmäktigemöten i Uppsala och en barnomsorgsdebatt. En 60+-man framförde vikten av att föräldrarna var hemma mer med sina barn, och jag fick en känsla av att han egentligen ville hålla ett hyllningstal till sin gamla mamma. Kvinnan ska återgå till hemmet, alltså.
Men det var inte dessa rader som vidgade mina tankar utan författarens påstående att debatten i Sverige är vänsterdominerad. Författaren har doktorerat i statsvetenskap och borde därför kunna belägga detta, vilket jag har svårt att tänka mig är möjligt. Möjligen går det om folkpartistisk barnomsorgspolitik, offentligt finansierad äldreomsorg och andra välfärdsreformer som har genomförts för att kvinnor också ska kunna försörja sig själva definieras som vänsterpolitik. Kanske ser han också FN:s beslut om barnkonventionen som vänsterpolitik.
Jag tänker på vem som har rätten/tar sig rätten att definiera vad som är normen/mitten i politiken och vad som ska ses som avvikande. Många högerpolitiker håller på många sätt på att återinföra det samhälle som gällde innan fackföreningarna fick inflytande, innan staten ökade sitt ägande för att utveckla infrastrukturen och innan trygghetssystemen infördes. Även den gamla klasskolan återinförs och ojämlikheten ökar. Om författaren därutöver anser att kvinnorna återigen ska tillbaka till ett beroende av en manlig försörjare kan jag däremot förstå att han är besviken, men innebär denna utveckling vänsterpolitik?
I mitt huvud ser denna manliga författare sig själv som norm. Allt som inte stämmer med hans manliga normer måste bero på en illasinnad fiende, alltså vänstern. Det är känslorna som får styra.
Jag har mött samma klagande över att inte få igenom all sin politik i Uppsalapolitiken. Äldre moderata män ser sig som norm och om deras normer inte gäller för alla så måste något vara fel. Överklassen har haft stort inflytande över svensk politik under mycket lång tid. Enda undantaget är nog socialdemokraternas storhetstid mellan ca 1950 och 1980 och rösträttsreformerna, då högern inte tilläts sätta hela dagordningen. Men denna makt över dagordningen togs snabbt tillbaka under åttiotalet. Så nu återstår snart bara några rester av välfärdssamhället om inte folk inser konsekvenserna av högerpolitiken.
I mindre sammanhang finns också andra normsättare. Normsättare som varken påverkar politiken i någon större omfattning eller påverkar samhälle, men likväl de organisationer de agerar inom. Klassiska sätt för att sätta normen är att påstå att människor som är kritiska är elaka. Vänstern är elak om inte männen får behålla sina hemmafruar och pigor. Barn blir ibland stämplade som elaka om de ifrågasätter vuxnas auktoritet. Jag har också mött dessa härskartekniker på facebook, där vänsterpartister samtalar och debatterar vänsterns framtid.
Här kommer några exempel
”varning: (namngiven person) får lugna ned sig avseende vad som hänt kring (namngiven person). Gå den formella vägen. Den här FB-gruppen är fel plats för dessa diskussioner. Ytterligare inlägg undanbedes.”
Denna varning utfärdades trots att den som påstods ska lugna ned sig inte lyft fram namnet i denna debatt utan försöker föra en principiell diskussion runt vad vänsterpartister bör kalla sig.
När jag försöker starta en debatt om ett utkast till framtidskommissionsförslag inför vänsterpartiets partikongress 2012 som skickats till hela vänsterpartiets partistyrelse så kommer denna reaktion från framtidskommissionen
”Var har du läst det? ”
”Jag menar alltså var du fått utkastet ifrån. Vi är alltså inte klara med dokumentet förräns i slutet av april. Då ska ps behandla det och sedan är det fritt fram för alla medlemmar att skriva motioner.”
Vilket bemöts på flera sätt i den fortsatta debatten på facebook
”I all enkelhet så tycker jag att ni i framtidskommisionen har ett oroväckande ovanifrånperspektiv. Känns inte som om hela partiet är med och diskuterar och vänder på alla stenar. Det var väl det som var viktigt, diskutera förutsättningslöst, vända på alla stenar, fundera på organisation och ledning och flera andra för vår framtid viktiga frågeställningar.”
”(v)ikileaks?”
Och från ledamot i framtidskommissionen” Men ingen av oss får ju betalt för detta.”
I en hel del inlägg påstås andra gnälla, som t ex i denna önskan
”att vi kan få en avstamp bort från frätande gnällighet och oförblommerad misstänksamhet som självklar utgångspunkt för den interna debatten och samvaron. Utan det blir det svårt för partiet att komma vidare med de avgörande politiska uppgifter som det har framför sig. Framtidskommissionens rapport är en mycket god början för detta.”
Som bland annat bemöts med detta som jag tycker sunda inlägg
”Hallå, nu har jag läst samtliga inlägg. Utan de kritiska och de som bemöter kritiken skulle det inte bli en debatt. Det behövs kritik eller som vissa vill förminska det "gnäll" om det överhuvudtaget ska bli en debatt. Fortsätt kamrater alla inlägg behövs för att vi ska bli ett framgångsrikt och starkt framtidsparti!!!!! ”
Det jag vill säga är att flera inlägg blir bemötta som om det handlar om gnäll, att man inte hinner göra mera, att man påstås vara otrevlig i tonen, att man blir ifrågasatt utifrån att man fått ett dokument som gått till hela partistyrelsen istället för att fler ges möjlighet att läsa dokumentet. Och de som bemöter med dessa härskartekniker har ofta en maktposition i partiet. De utgår nog ifrån att de utgör normen för om vad/för vem och hur debatten ska föras inom vänsterpartiet. Och andras kritik konstrueras om till gnäll eller personen blir stämplad som besvärlig.
Jag tror inte att ovanstående nedslag är exceptionellt för vänsterpartiet eller för högern. Och det är dessutom bara axplock och representerar inte helhetskulturen.
Försök till att begränsa normen förekommer överallt med mer eller mindre ”lyckat” resultat. Därför behövs i alla sammanhang föras en diskussion och ett synliggörande över vem som har makten att sätta dagordningen och vem/vilka som anser sig finnas i normens mitt och därmed definierar vad som ska vara tillåtet och inte tillåtet. Läs mer om maktnivåerna öppen makt, makt över dagordningen, privilegiet att utgöra normen som jag bloggat om tidigare.
Dessutom njut av Ludvig Rasmussons krönika om nyfikenhet i God morgon världen för drygt en vecka sedan.
Nygamla tankar i mitt huvud propsar på att bli nedskrivna. Olika artiklar och radioprogram stimulerar till mer skrivande. Det som just nu satte fart på skrivande var en recension av boken ”Hade barnen det bättre förr i tiden? Handbok i konservatism.”
För det första har recensenten många bra poänger. Ett axplock är detta stycke
”Från att ha varit i familjens centrum har barnen blivit skuggfigurer i bakgrunden”(påstår författaren till boken). Detta ska alltså ha skett på grund av vänsterns familjepolitik, efter 1968, då den politiska galenskapen (enligt handboken) tog fart i Sverige. Jag (som är född 1953) kan försäkra författaren (född 1968) att barn stadigt kommit att synas, höras och, inte minst, respekteras betydligt mer än vad som var normalfallet pre-1968.”
Recensenten synliggör också att det föds fler barn i länder med en vänsterpolitik än i länder med konservativa regeringar.
Detta leder mina tankar till ett av mina första fullmäktigemöten i Uppsala och en barnomsorgsdebatt. En 60+-man framförde vikten av att föräldrarna var hemma mer med sina barn, och jag fick en känsla av att han egentligen ville hålla ett hyllningstal till sin gamla mamma. Kvinnan ska återgå till hemmet, alltså.
Men det var inte dessa rader som vidgade mina tankar utan författarens påstående att debatten i Sverige är vänsterdominerad. Författaren har doktorerat i statsvetenskap och borde därför kunna belägga detta, vilket jag har svårt att tänka mig är möjligt. Möjligen går det om folkpartistisk barnomsorgspolitik, offentligt finansierad äldreomsorg och andra välfärdsreformer som har genomförts för att kvinnor också ska kunna försörja sig själva definieras som vänsterpolitik. Kanske ser han också FN:s beslut om barnkonventionen som vänsterpolitik.
Jag tänker på vem som har rätten/tar sig rätten att definiera vad som är normen/mitten i politiken och vad som ska ses som avvikande. Många högerpolitiker håller på många sätt på att återinföra det samhälle som gällde innan fackföreningarna fick inflytande, innan staten ökade sitt ägande för att utveckla infrastrukturen och innan trygghetssystemen infördes. Även den gamla klasskolan återinförs och ojämlikheten ökar. Om författaren därutöver anser att kvinnorna återigen ska tillbaka till ett beroende av en manlig försörjare kan jag däremot förstå att han är besviken, men innebär denna utveckling vänsterpolitik?
I mitt huvud ser denna manliga författare sig själv som norm. Allt som inte stämmer med hans manliga normer måste bero på en illasinnad fiende, alltså vänstern. Det är känslorna som får styra.
Jag har mött samma klagande över att inte få igenom all sin politik i Uppsalapolitiken. Äldre moderata män ser sig som norm och om deras normer inte gäller för alla så måste något vara fel. Överklassen har haft stort inflytande över svensk politik under mycket lång tid. Enda undantaget är nog socialdemokraternas storhetstid mellan ca 1950 och 1980 och rösträttsreformerna, då högern inte tilläts sätta hela dagordningen. Men denna makt över dagordningen togs snabbt tillbaka under åttiotalet. Så nu återstår snart bara några rester av välfärdssamhället om inte folk inser konsekvenserna av högerpolitiken.
I mindre sammanhang finns också andra normsättare. Normsättare som varken påverkar politiken i någon större omfattning eller påverkar samhälle, men likväl de organisationer de agerar inom. Klassiska sätt för att sätta normen är att påstå att människor som är kritiska är elaka. Vänstern är elak om inte männen får behålla sina hemmafruar och pigor. Barn blir ibland stämplade som elaka om de ifrågasätter vuxnas auktoritet. Jag har också mött dessa härskartekniker på facebook, där vänsterpartister samtalar och debatterar vänsterns framtid.
Här kommer några exempel
”varning: (namngiven person) får lugna ned sig avseende vad som hänt kring (namngiven person). Gå den formella vägen. Den här FB-gruppen är fel plats för dessa diskussioner. Ytterligare inlägg undanbedes.”
Denna varning utfärdades trots att den som påstods ska lugna ned sig inte lyft fram namnet i denna debatt utan försöker föra en principiell diskussion runt vad vänsterpartister bör kalla sig.
När jag försöker starta en debatt om ett utkast till framtidskommissionsförslag inför vänsterpartiets partikongress 2012 som skickats till hela vänsterpartiets partistyrelse så kommer denna reaktion från framtidskommissionen
”Var har du läst det? ”
”Jag menar alltså var du fått utkastet ifrån. Vi är alltså inte klara med dokumentet förräns i slutet av april. Då ska ps behandla det och sedan är det fritt fram för alla medlemmar att skriva motioner.”
Vilket bemöts på flera sätt i den fortsatta debatten på facebook
”I all enkelhet så tycker jag att ni i framtidskommisionen har ett oroväckande ovanifrånperspektiv. Känns inte som om hela partiet är med och diskuterar och vänder på alla stenar. Det var väl det som var viktigt, diskutera förutsättningslöst, vända på alla stenar, fundera på organisation och ledning och flera andra för vår framtid viktiga frågeställningar.”
”(v)ikileaks?”
Och från ledamot i framtidskommissionen” Men ingen av oss får ju betalt för detta.”
I en hel del inlägg påstås andra gnälla, som t ex i denna önskan
”att vi kan få en avstamp bort från frätande gnällighet och oförblommerad misstänksamhet som självklar utgångspunkt för den interna debatten och samvaron. Utan det blir det svårt för partiet att komma vidare med de avgörande politiska uppgifter som det har framför sig. Framtidskommissionens rapport är en mycket god början för detta.”
Som bland annat bemöts med detta som jag tycker sunda inlägg
”Hallå, nu har jag läst samtliga inlägg. Utan de kritiska och de som bemöter kritiken skulle det inte bli en debatt. Det behövs kritik eller som vissa vill förminska det "gnäll" om det överhuvudtaget ska bli en debatt. Fortsätt kamrater alla inlägg behövs för att vi ska bli ett framgångsrikt och starkt framtidsparti!!!!! ”
Det jag vill säga är att flera inlägg blir bemötta som om det handlar om gnäll, att man inte hinner göra mera, att man påstås vara otrevlig i tonen, att man blir ifrågasatt utifrån att man fått ett dokument som gått till hela partistyrelsen istället för att fler ges möjlighet att läsa dokumentet. Och de som bemöter med dessa härskartekniker har ofta en maktposition i partiet. De utgår nog ifrån att de utgör normen för om vad/för vem och hur debatten ska föras inom vänsterpartiet. Och andras kritik konstrueras om till gnäll eller personen blir stämplad som besvärlig.
Jag tror inte att ovanstående nedslag är exceptionellt för vänsterpartiet eller för högern. Och det är dessutom bara axplock och representerar inte helhetskulturen.
Försök till att begränsa normen förekommer överallt med mer eller mindre ”lyckat” resultat. Därför behövs i alla sammanhang föras en diskussion och ett synliggörande över vem som har makten att sätta dagordningen och vem/vilka som anser sig finnas i normens mitt och därmed definierar vad som ska vara tillåtet och inte tillåtet. Läs mer om maktnivåerna öppen makt, makt över dagordningen, privilegiet att utgöra normen som jag bloggat om tidigare.
Dessutom njut av Ludvig Rasmussons krönika om nyfikenhet i God morgon världen för drygt en vecka sedan.
måndag 20 juni 2011
Cellgiftbehandling och möte
Precis som jag skrev i går så kändes det skönt att få cellgifter idag. Känns bra i kroppen just nu. Mår faktiskt riktigt bar. Jag vet att jag blir orkeslös senare i veckan men det står jag ut med. Det är viktigare att jag får leva ett tag till, för jag känner fortfarande livskvalitet i mitt liv.
På onkologiska dagvårdsavdelningen hade jag stämt möte med en bröstcanceropererad kvinna som fick sitt livs första cellgiftbehandling. Jag har fått över femtio. Våra erfarenheter och rädslor ser alltså väldigt olika ut. Hennes cancer hade spridit sig till lymfkörtlarna, men hon har ändå goda möjligheter att bli frisk. Min kropp innehåller aktiva cancermetastaser på många olika ställen i lever och skelett.
Samtidigt kände jag stor gemenskap med min bröstcancersyster. Vi kämpar båda två för att få leva. Och jag tror att vårt möte gav både mig och henne energi att våga och att orka. Kram på er alla modiga, rädda, arga, glada, reflekterande, förhoppningsfulla, orkeslösa, oroliga, fnittriga, ledsna, trötta och energiska bröstcancersystrar. Vi är alla både lika och olika och behöver ofta varandra.
Och tack alla vänner och släktingar som på olika sätt hjälper och stöttar mig. Idag har jag fått skjuts till Ackis av en kompis och sedan hjälp med fönsterputsning och blomplantering. Livet är en rikedom att njuta av just idag.
Kaprifolen trivdes i min gamla trädgård när den fick klättra fritt på äppelträden. Och jag tror att äppelträden gillade sällskapet.
På onkologiska dagvårdsavdelningen hade jag stämt möte med en bröstcanceropererad kvinna som fick sitt livs första cellgiftbehandling. Jag har fått över femtio. Våra erfarenheter och rädslor ser alltså väldigt olika ut. Hennes cancer hade spridit sig till lymfkörtlarna, men hon har ändå goda möjligheter att bli frisk. Min kropp innehåller aktiva cancermetastaser på många olika ställen i lever och skelett.
Samtidigt kände jag stor gemenskap med min bröstcancersyster. Vi kämpar båda två för att få leva. Och jag tror att vårt möte gav både mig och henne energi att våga och att orka. Kram på er alla modiga, rädda, arga, glada, reflekterande, förhoppningsfulla, orkeslösa, oroliga, fnittriga, ledsna, trötta och energiska bröstcancersystrar. Vi är alla både lika och olika och behöver ofta varandra.
Och tack alla vänner och släktingar som på olika sätt hjälper och stöttar mig. Idag har jag fått skjuts till Ackis av en kompis och sedan hjälp med fönsterputsning och blomplantering. Livet är en rikedom att njuta av just idag.
Kaprifolen trivdes i min gamla trädgård när den fick klättra fritt på äppelträden. Och jag tror att äppelträden gillade sällskapet.
Demokrati =maktdelning
Makt korrumperar. Därför är det i alla sammanhang viktigt med maktdelning. De viktigaste makthavarna ska kunna avsättas av folket. Annars tvingas vi på sikt leva i ett människofientligt osolidariskt samhälle.
Ägande ger makt. Därför ska samhället gemensamt äga de viktigaste materiella resurserna. Jag önskar t ex att eget ägande av mark var omöjligt. Däremot behöver människor som gör investeringar i mark ha rätten att bruka den under lång tid.
Det är också viktigt med maktdelning mellan arbetsgivare och arbetstagare. Idag har arbetsgivarna för stor makt, vilket medför dåliga arbetsförhållanden för många anställda.
Likaså behöver kunder/brukare ha makt. Gårdagens samhälle när anställda i offentlig verksamhet hade all makt över brukarna, såsom patienter, elever och föräldrar vill jag inte heller ha tillbaka. Jag är mycket kritisk till dagens valfrihetssystem. Det är alldeles för ytligt och dyrt. Däremot behövs maktdelning så att brukare kan få inflytande över den vård, skola och omsorg som de själva är beroende av. Politiskt valda nämnder och styrelser är inte en tillräcklig garanti för att motverka maktfullkomlighet gentemot brukare.
Det är viktigt att maktdelningen är tydlig mellan förtroendevalda och tjänstemän. Politiker har makten att avsätta de högsta tjänstemännen, men detta är inte tillräckligt. Min uppfattning är att många tjänstemän har alldeles för lite kunskap om vikten av att vårda vårt demokratiska system. Alltför många tjänstemän agerar som politiker och använder sina maktpositioner till att försvåra genomförandet av politiska beslut som de ogillar. Samtidigt har jag erfarenheter av att politiker lägger sig i tjänstemannafrågor på ett otillbörligt sätt. Tror att det behövs mer kunskap och tid för reflektion runt politikerrollen och tjänstemannarollen.
Ekonomiskt oberoende media är en nödvändighet för att olika politiska intressen och händelser ska synliggöras. Öppenhet, offentlighetsprincip, yttrandefrihet och meddelarskydd är andra viktiga förutsättningar för att demokratin ska fungera. Likaså att alla mänskliga rättigheter är uppfyllda.
Utöver dessa punkter är naturligtvis den representativa demokratin och fria rösträtten nödvändiga förutsättningar för demokrati. Alla politiska makthavare ska kunna avsättas i fria och hemliga val. Andra förutsättningar är rätten att registrera nya partier.
Jag anser också att den politiska kulturen behöver ändras, så att en människa lika med en röst också gäller i alla slutna församlingar där viktiga beslut tas. Ingen ska behöva bli utsatt för härskartekniker. Mobbning och trakasserier är alldeles för vanligt och dessutom ofta accepterat i politiken. Det har jag skrivit om tidigare. T ex när jag i går beskrev tre olika maktnivåer.
Jag skrev detta för att det är alldeles för lite demokratisamtal i dagens Sverige. Demokratin är det viktigast vi har och består av så många fler delar än den representativa demokratin och den fria rösträtten. Demokrati = maktdelning och alla människors lika värde.
Ägande ger makt. Därför ska samhället gemensamt äga de viktigaste materiella resurserna. Jag önskar t ex att eget ägande av mark var omöjligt. Däremot behöver människor som gör investeringar i mark ha rätten att bruka den under lång tid.
Det är också viktigt med maktdelning mellan arbetsgivare och arbetstagare. Idag har arbetsgivarna för stor makt, vilket medför dåliga arbetsförhållanden för många anställda.
Likaså behöver kunder/brukare ha makt. Gårdagens samhälle när anställda i offentlig verksamhet hade all makt över brukarna, såsom patienter, elever och föräldrar vill jag inte heller ha tillbaka. Jag är mycket kritisk till dagens valfrihetssystem. Det är alldeles för ytligt och dyrt. Däremot behövs maktdelning så att brukare kan få inflytande över den vård, skola och omsorg som de själva är beroende av. Politiskt valda nämnder och styrelser är inte en tillräcklig garanti för att motverka maktfullkomlighet gentemot brukare.
Det är viktigt att maktdelningen är tydlig mellan förtroendevalda och tjänstemän. Politiker har makten att avsätta de högsta tjänstemännen, men detta är inte tillräckligt. Min uppfattning är att många tjänstemän har alldeles för lite kunskap om vikten av att vårda vårt demokratiska system. Alltför många tjänstemän agerar som politiker och använder sina maktpositioner till att försvåra genomförandet av politiska beslut som de ogillar. Samtidigt har jag erfarenheter av att politiker lägger sig i tjänstemannafrågor på ett otillbörligt sätt. Tror att det behövs mer kunskap och tid för reflektion runt politikerrollen och tjänstemannarollen.
Ekonomiskt oberoende media är en nödvändighet för att olika politiska intressen och händelser ska synliggöras. Öppenhet, offentlighetsprincip, yttrandefrihet och meddelarskydd är andra viktiga förutsättningar för att demokratin ska fungera. Likaså att alla mänskliga rättigheter är uppfyllda.
Utöver dessa punkter är naturligtvis den representativa demokratin och fria rösträtten nödvändiga förutsättningar för demokrati. Alla politiska makthavare ska kunna avsättas i fria och hemliga val. Andra förutsättningar är rätten att registrera nya partier.
Jag anser också att den politiska kulturen behöver ändras, så att en människa lika med en röst också gäller i alla slutna församlingar där viktiga beslut tas. Ingen ska behöva bli utsatt för härskartekniker. Mobbning och trakasserier är alldeles för vanligt och dessutom ofta accepterat i politiken. Det har jag skrivit om tidigare. T ex när jag i går beskrev tre olika maktnivåer.
Jag skrev detta för att det är alldeles för lite demokratisamtal i dagens Sverige. Demokratin är det viktigast vi har och består av så många fler delar än den representativa demokratin och den fria rösträtten. Demokrati = maktdelning och alla människors lika värde.
söndag 19 juni 2011
Partiledarskap och motstånd
En förutsättning för att lyckas i politiken och öka människors tilltro till partiets politik är att förändra och stå för något nytt. Gudrun Schyman vågade utmana interna partistrukturer och förändra partiets politik. Under hennes ledarskap ökade förtroendet för vänsterpartiet och väljarkåren fördubblades.
Reinfeldt förstärkte moderaternas nyliberala inriktning, men förändrade framförallt partiets retorik. Det har säkert funnits ett motstånd i moderaterna mot dessa förändringar. Eftersom den faktiska politiken inte direkt har förändrats, men röstsiffrorna har ökat enormt, så har medlemmarna accepterat förändringarna.
Maud Olofsson har också genomfört stora förändringar i centerpartiet, men inte lyckats få fler väljare. Det är säkert ett skäl till att hon avgår. Dagens folkparti går nästan inte att känna igen som ett liberalt parti, men detta verkar bara påverka förtroendet för Björklund marginellt. Göran Hägglunds försök till att förändra kristdemoraterna är ganska misslyckade. Förändringar som miljöpartiets gamla språkrör genomfört har ökat andelen väljare. Juholt tycker jag är för tidigt att säga något om. Mona Sahlin fick aldrig något mandat att genomföra förändringar.
Det jag vill säga med denna lilla genomgång är att alla försök till förändringar i ett parti medför motstånd hos många partikamrater. Om partiledare inte vågar förändra eftersom många partimedlemmar vill ha samma politik som partiet alltid har haft, leder detta till stagnation. Jag är medveten om att medias subjektiva beskrivning av partierna och maktkoncentrationen inom mediavärlden spelar roll, men det är orimligt att skylla allt på media.
Många förändringar som partiledare gått i spetsen för tycker jag illa om. Däremot är jag övertygad om att vänsterpartiet behöver en ny partiledare som också vågar utmana sina egna partimedlemmar i några frågor. Visst måste hen också få vara nostalgisk. Vänsterpartiets politik av idag har utvecklat miljöpolitiken och djurrättspolitiken lite grann. Förslaget att införa ett tredje kön, hen, är spännande. Men i övrigt är vänsterpartiets politik knappast något annat än nostalgi. Det krävs mod för att lyckas som partiledare. Utveckla vänsterpolitiken och byt partiledare!
Reinfeldt förstärkte moderaternas nyliberala inriktning, men förändrade framförallt partiets retorik. Det har säkert funnits ett motstånd i moderaterna mot dessa förändringar. Eftersom den faktiska politiken inte direkt har förändrats, men röstsiffrorna har ökat enormt, så har medlemmarna accepterat förändringarna.
Maud Olofsson har också genomfört stora förändringar i centerpartiet, men inte lyckats få fler väljare. Det är säkert ett skäl till att hon avgår. Dagens folkparti går nästan inte att känna igen som ett liberalt parti, men detta verkar bara påverka förtroendet för Björklund marginellt. Göran Hägglunds försök till att förändra kristdemoraterna är ganska misslyckade. Förändringar som miljöpartiets gamla språkrör genomfört har ökat andelen väljare. Juholt tycker jag är för tidigt att säga något om. Mona Sahlin fick aldrig något mandat att genomföra förändringar.
Det jag vill säga med denna lilla genomgång är att alla försök till förändringar i ett parti medför motstånd hos många partikamrater. Om partiledare inte vågar förändra eftersom många partimedlemmar vill ha samma politik som partiet alltid har haft, leder detta till stagnation. Jag är medveten om att medias subjektiva beskrivning av partierna och maktkoncentrationen inom mediavärlden spelar roll, men det är orimligt att skylla allt på media.
Många förändringar som partiledare gått i spetsen för tycker jag illa om. Däremot är jag övertygad om att vänsterpartiet behöver en ny partiledare som också vågar utmana sina egna partimedlemmar i några frågor. Visst måste hen också få vara nostalgisk. Vänsterpartiets politik av idag har utvecklat miljöpolitiken och djurrättspolitiken lite grann. Förslaget att införa ett tredje kön, hen, är spännande. Men i övrigt är vänsterpartiets politik knappast något annat än nostalgi. Det krävs mod för att lyckas som partiledare. Utveckla vänsterpolitiken och byt partiledare!
Godmorgon världen och tankar om egenintresse och allmänintresse
P1:s God morgon världen är ett av mina favoritprogram. Idag bidrog bland annat Gudrun Schyman och Nina Björk med intressanta bidrag.
Jag saknar Gudrun som partiledare. Hon är modig och kan påverka dagordningen. Gudrun lyfte feministiska frågor och vänsterfrågor, när hon var partiledare för vänsterpartiet. Idagens God morgon världen säger hon att det knappast finns någon risk att en person går i förväg från en maktposition, apropå Maud Olofssons avgång. Maktpositioner kan skapa ett beroende. Hon trycker också på vikten av att ha kontakt och umgås med andra personer än partikamrater, för att få andra influenser och nya perspektiv. (min tolkning)
Jag minns hur många vänsterpartister klagade på Gudrun för att hon inte ägnade mer tid åt partiets anställda. Hon gullade inte tillräckligt med de egna partikamraterna. Dessutom stod hon upp för feminismen, i ett parti som har den manliga arbetaren som norm. Med Lars Ohly återställdes gårdagens ordning.
Vänsterpartiet har återgått till ”kamrat fyra procent”. Lasse stämmer med den manlige arbetarnormen, han har sitt kontaktnät i partiet och feminismen har sidoordnats. Jag anser att vänsterpartiet bör byta partiledare, men framförallt behöver politiken utvecklas till att också genomsyras av feminismen och intersektionalitet.
Förslaget till välfärdsstrategi försöker införa ett nytt begrepp, välfärdsfeminismen och kopplar detta begrepp till familjepolitiska frågor. Partiet ska verka för bättre barnomsorg och äldreomsorg. Sedan lyfts också det sexualiserade våldet och kvinnors sämre löner. De frågor som finns med är viktiga men inte tillräckliga. Begreppet välfärdsfeministerna känns lika gammaldags som den feministiska politikens innehåll. Vänsterpartiets interna maktstrukturer behöver utmanas, demokratin fördjupas och politiken radikaliseras. Annars kommer vänsterpartiet aldrig att bli en maktfaktor i svensk politik.
Lyssnade också på Nina Björks krönika om unga svenskars syn på demokrati. 21 procent av ungdomarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar och 28 procent är beredda att sälja sin röst om en riksdagsledamot kan ordna jobb åt dem eller åt någon anhörig. En fjärdedel blandar ihop samhällspolitiken med sin egna ekonomi och är beredda att sälja sina demokratiska rättigheter. Detta är upprörande.
Nina synliggör att partipolitik beskrivs som om det handlar om individens egna plånbok i politiken och i media. Då är det inte konstigt att unga människor påverkas av detta.
Nina menar att hon och alla som röstade för en solidarisk politik har rätt att vara arga, men andra ska bara ”hålla käft”. Alla som utgår från att politik handlar om den egna plånboken har ett ansvar för att en fjärdedel av unga människor inte värnar demokratin.
Jag tänker att 1800-talets ideologier handlar mycket om egenintresset. Moderaterna/högern har alltid gynnat de egna väljarnas maktintressen och ekonomi. Arbetsrörelsens politik har i mycket velat gynna de egna väljarna genom omfördelning av samhällets makt och resurser. Centerpartiet har haft fokus på lantbrukarnas intressen.
Därför bör alla partier vars politik vill gynna egenintressen reflektera runt sitt ansvar för bristen på försvar av demokratin hos en fjärdedel av alla unga. Jag tycker alltså att vänsterpartiet också har ett ansvar, även om andra partier ännu mer lyfter fram plånboksfrågorna.
Viktigt för mig är att synliggöra att människor har olika mycket makt och inflytande utifrån vilken position hen har. Makten över dagordningen och normen behöver synliggöras och förändras. Tycker att lilla genushäftet 2.0 visar detta på ett bra sätt. I häftet lyfts bland annat tre maktnivåer fram på sidan 9.
1. öppen makt - sammansättningen av personer i olika beslutsorgan, närvaro
2. makt över dagordningen – reell påverkansmöjlighet, prioriteringar
3. privilegiet att utgöra normen - vad/vem definieras som normal och vad/vem som avvikande, vem har makten att konstruera det normala?
Det räcker alltså inte med att tänka representativt, att alla kategorier ska finnas representerade där viktiga beslut tas. Hen måste också granska vem som har makten över dagordningen och framförallt vem som sätter normen. Om du har blivit vald till en beslutandeförsamling, men objektifieras som ung/okunnig/färgad/funktionshindrad eller liknande så får du svårare att påverka. Du blir utsatt för olika härskartekniker om inte maktordningarna synliggörs och förändras.
Om det däremot är en majoritet som tillhör samma kategori, såsom minst femtio procent kvinnor eller rullstolsburna eller afrikaner så finns risken att andra gruppers intressen blir överkörda om alla enbart driver sin grupps egenintressen. Om en grupps intressen i politiken byts mot en annan grupps intressen så har visserligen politiken förändrats men demokratin och samhället har inte förbättrats nämnvärt.
Idag är det framförallt över- och medelklassens egenintressen som påverkar politiken. Dessutom har kapitalintressen stort inflytande. Om arbetarklassens intressen istället skulle bli helt styrande så skulle det troligen varken gynna miljöpolitiken eller solidariteten i världen.
Det viktigaste för mig för att utveckla demokratin är visserligen att synliggöra olika maktordningar men därutöver att öka solidariteten mellan alla människor, omfördela resurser och inte använda mer materiella resurser än vad jordklotet tål för att hålla för framtida befolkningar. Partipolitik ska handla om samhället och inte om mitt egenintresse oavsett vilken kategori jag tillhör.
För övrigt gick det halvbra att prata intersektionalitet på dagens distriktsstyrelsemöte. Några var intresserade och innehållet svårtillgängligt. Sov länge i morse, känner av mina skelettmetastaser och längtar efter morgondagens cellgiftbehandling. Känner att jag behöver cellgifterna för att förhoppningsvis bli bättre.
Jag saknar Gudrun som partiledare. Hon är modig och kan påverka dagordningen. Gudrun lyfte feministiska frågor och vänsterfrågor, när hon var partiledare för vänsterpartiet. Idagens God morgon världen säger hon att det knappast finns någon risk att en person går i förväg från en maktposition, apropå Maud Olofssons avgång. Maktpositioner kan skapa ett beroende. Hon trycker också på vikten av att ha kontakt och umgås med andra personer än partikamrater, för att få andra influenser och nya perspektiv. (min tolkning)
Jag minns hur många vänsterpartister klagade på Gudrun för att hon inte ägnade mer tid åt partiets anställda. Hon gullade inte tillräckligt med de egna partikamraterna. Dessutom stod hon upp för feminismen, i ett parti som har den manliga arbetaren som norm. Med Lars Ohly återställdes gårdagens ordning.
Vänsterpartiet har återgått till ”kamrat fyra procent”. Lasse stämmer med den manlige arbetarnormen, han har sitt kontaktnät i partiet och feminismen har sidoordnats. Jag anser att vänsterpartiet bör byta partiledare, men framförallt behöver politiken utvecklas till att också genomsyras av feminismen och intersektionalitet.
Förslaget till välfärdsstrategi försöker införa ett nytt begrepp, välfärdsfeminismen och kopplar detta begrepp till familjepolitiska frågor. Partiet ska verka för bättre barnomsorg och äldreomsorg. Sedan lyfts också det sexualiserade våldet och kvinnors sämre löner. De frågor som finns med är viktiga men inte tillräckliga. Begreppet välfärdsfeministerna känns lika gammaldags som den feministiska politikens innehåll. Vänsterpartiets interna maktstrukturer behöver utmanas, demokratin fördjupas och politiken radikaliseras. Annars kommer vänsterpartiet aldrig att bli en maktfaktor i svensk politik.
Lyssnade också på Nina Björks krönika om unga svenskars syn på demokrati. 21 procent av ungdomarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar och 28 procent är beredda att sälja sin röst om en riksdagsledamot kan ordna jobb åt dem eller åt någon anhörig. En fjärdedel blandar ihop samhällspolitiken med sin egna ekonomi och är beredda att sälja sina demokratiska rättigheter. Detta är upprörande.
Nina synliggör att partipolitik beskrivs som om det handlar om individens egna plånbok i politiken och i media. Då är det inte konstigt att unga människor påverkas av detta.
Nina menar att hon och alla som röstade för en solidarisk politik har rätt att vara arga, men andra ska bara ”hålla käft”. Alla som utgår från att politik handlar om den egna plånboken har ett ansvar för att en fjärdedel av unga människor inte värnar demokratin.
Jag tänker att 1800-talets ideologier handlar mycket om egenintresset. Moderaterna/högern har alltid gynnat de egna väljarnas maktintressen och ekonomi. Arbetsrörelsens politik har i mycket velat gynna de egna väljarna genom omfördelning av samhällets makt och resurser. Centerpartiet har haft fokus på lantbrukarnas intressen.
Därför bör alla partier vars politik vill gynna egenintressen reflektera runt sitt ansvar för bristen på försvar av demokratin hos en fjärdedel av alla unga. Jag tycker alltså att vänsterpartiet också har ett ansvar, även om andra partier ännu mer lyfter fram plånboksfrågorna.
Viktigt för mig är att synliggöra att människor har olika mycket makt och inflytande utifrån vilken position hen har. Makten över dagordningen och normen behöver synliggöras och förändras. Tycker att lilla genushäftet 2.0 visar detta på ett bra sätt. I häftet lyfts bland annat tre maktnivåer fram på sidan 9.
1. öppen makt - sammansättningen av personer i olika beslutsorgan, närvaro
2. makt över dagordningen – reell påverkansmöjlighet, prioriteringar
3. privilegiet att utgöra normen - vad/vem definieras som normal och vad/vem som avvikande, vem har makten att konstruera det normala?
Det räcker alltså inte med att tänka representativt, att alla kategorier ska finnas representerade där viktiga beslut tas. Hen måste också granska vem som har makten över dagordningen och framförallt vem som sätter normen. Om du har blivit vald till en beslutandeförsamling, men objektifieras som ung/okunnig/färgad/funktionshindrad eller liknande så får du svårare att påverka. Du blir utsatt för olika härskartekniker om inte maktordningarna synliggörs och förändras.
Om det däremot är en majoritet som tillhör samma kategori, såsom minst femtio procent kvinnor eller rullstolsburna eller afrikaner så finns risken att andra gruppers intressen blir överkörda om alla enbart driver sin grupps egenintressen. Om en grupps intressen i politiken byts mot en annan grupps intressen så har visserligen politiken förändrats men demokratin och samhället har inte förbättrats nämnvärt.
Idag är det framförallt över- och medelklassens egenintressen som påverkar politiken. Dessutom har kapitalintressen stort inflytande. Om arbetarklassens intressen istället skulle bli helt styrande så skulle det troligen varken gynna miljöpolitiken eller solidariteten i världen.
Det viktigaste för mig för att utveckla demokratin är visserligen att synliggöra olika maktordningar men därutöver att öka solidariteten mellan alla människor, omfördela resurser och inte använda mer materiella resurser än vad jordklotet tål för att hålla för framtida befolkningar. Partipolitik ska handla om samhället och inte om mitt egenintresse oavsett vilken kategori jag tillhör.
För övrigt gick det halvbra att prata intersektionalitet på dagens distriktsstyrelsemöte. Några var intresserade och innehållet svårtillgängligt. Sov länge i morse, känner av mina skelettmetastaser och längtar efter morgondagens cellgiftbehandling. Känner att jag behöver cellgifterna för att förhoppningsvis bli bättre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)