Cancerfaktorn fortsätter nedåt, nu med 13 procent till 374. Immunförsvaret ser bra ut och Hb har hoppat upp till 111. Några levervärden ligger för högt, men helheten ser bättre ut. Högerhanden och högerarmen är idag mitt största problem och verkar ständigt bli sämre. Ingen kan entydigt säga varför? Kan bero på cancermetastaser, kan bero på att cellgifterna påverkar nerverna och kanske kan det också bero på spänningar i ryggen.
Innan jag fick cellgiftbehandling träffade jag min dotter och mina tre barnbarn på Studenternas. De två äldsta åkte (ramlade, gled, halkade, prövade, kunde, lärde sig, skrek och skrattade) på sina skridskor. Minstingen sov. Jag var till liten hjälp, eftersom jag är ytterst försiktig på is och har svårt att ta på och av skridskor.
Äldsta barnbarnet frågar mer och mer om min sjukdom. Har inte sagt att jag har cancer, eftersom det känns så stigmatiserande. Istället svarar jag att jag får mediciner som hjälper mig. Tror att jag nästa gång ska berätta att jag har cancer och har haft det sedan hans mamma var barn (14 år). Börjar kännas viktigt att förklara mer, så att svaren inte uppfattas som att jag döljer något. Ett barn som ställer frågor har rätt att få raka åldersanpassade svar . Jag gillar att han frågar.
En äldre pensionär åkte långfärdsskridskor när vi var där. När han åkt färdigt frågade han min dotter varför hon inte åkte och fick till svar att hon inte hittat sina skridskor till idag. Han berättade att han tidigare åkt varje vecka med sina fyra barnbarn i Gränby ishall. Sedan frågade han mig samma fråga som min dotter. Jag svarade att jag tyvärr inte kan eftersom jag har dåliga bröstkotor och kan få allvarliga skador om jag ramlar. Detta svar var han inte nöjd med. Han menade att eftersom jag tidigare kunnat åka så kan jag idag också.
Han var helt okänslig för min sorg över att min kropp har skador. Okänsligheten kan bero på åldern, men inställningen att en ska kämpa med att åka skridskor har han säkert alltid haft. Bakom hans ord tolkar jag in en obehaglig syn på den egna kroppen. Idrottande är en kamp, som handlar om att kroppen ska tuktas. En åker alltså inte skridskor för att det är roligt, utan för att kroppen ska underordnas en hård glädjelös vilja att göra olika saker. Skönt att inte ha släktingar som kräver denna hårda disciplinering av kroppen.
fredag 18 november 2011
torsdag 17 november 2011
Klar med ytterligare 7,5 poäng i genusvetenskap
I våras visste jag inte om jag skulle överleva sommaren, men sökte ändå in på en kurs i genusvetenskap. Har hela hösten känt mig osäker på om jag ska klara att plugga och nu är jag godkänd. Fick VG på mitt PM. Vill fira mig själv, men har inte bestämt hur. Är 57 år men har ändå inte lärt mig lita på mina egna förmågor.
Lundin Oil
Detta skrev jag igår men då gick det inte att komma ut på internet.
I kväll har jag varit på bio och sett Maj Wechselmanns dokumentär Det är upp till dig! tillsammans med en släkting och hans fru. Det är mer än 40 år sedan jag träffade min släkting. Då var jag 14 år och ville ägna hela sommaren åt att vara i stallet med mina älskade ponnyhästar. Det ville inte min mamma. Hon tyckte att jag också behövde göra något annat under sommaren. Därför kontaktade mamma en släkting som bodde på en gård på Gotland. Jag fick bo hos familjen som hade två söner. Den äldste pojken var jämngammal med mig. Jag blev väl omhändertagen och trivdes, red på hästarna och spelade Monopol med den jämngamla släktingen.
Nu har vi alltså träffats igen. Det beror på att jag utan att veta om det kände hans fru. Och att en gemensam vän till oss hade besök av paret och pratade om en till oss gemensam släkting, Martin Schibbye, häktad journalist i Etiopien. Så fick jag kontakt med min släkting här i Uppsala. Världen är både stor och liten.
Nu har vi varit på Maj Wechselmans dokumentär och sett fler gemensamma släktingar på film. Men framförallt blivit upprörda över skrämmande övergrepp på lokalbefolkningen när oljeindustrins vinstintressen är viktigare än mänskors liv. Det är också skrämmande hur lite svensk media informerar om övergreppen.
Oacceptabelt att Bildts alla skumma affärer inte granskas av svensk media, samtidigt som en verkar älska att granska socialdemokraterna. Tänker på hur media jagade Göran Persson och Laila Freivalds efter tsunamikatastrofen i Thailand. Dag efter dag i över 6 månader diskuterade media vem som gjorde vad strax efter katastrofen. Laila Freivalds avgick som minister men jakten fortsatte. Nu är det Juholts s.k. affärer som ifrågasätts, medan det är nästan helt tyst om hur Bildt genom sitt styrelseuppdrag i Lundin Oil bidragit till fasansfulla övergrepp och ödeläggelse av flera byar . Hur länge ska Bildt få sitta kvar?
Bildts styrelseuppdrag i Lundin Oil behandlades i konstitutionsutskottet 2007. Då fanns massor med fakta om bolagets härjningar i Sudan och påbörjade oljebrytning i Ogaden. I USA hade så många krävt att ett oljebolag skulle avsluta sina aktiviteter i områdena genom att göra sig av med aktierna i företaget, så oljekoncessionerna såldes till Kanada.
I kväll har jag varit på bio och sett Maj Wechselmanns dokumentär Det är upp till dig! tillsammans med en släkting och hans fru. Det är mer än 40 år sedan jag träffade min släkting. Då var jag 14 år och ville ägna hela sommaren åt att vara i stallet med mina älskade ponnyhästar. Det ville inte min mamma. Hon tyckte att jag också behövde göra något annat under sommaren. Därför kontaktade mamma en släkting som bodde på en gård på Gotland. Jag fick bo hos familjen som hade två söner. Den äldste pojken var jämngammal med mig. Jag blev väl omhändertagen och trivdes, red på hästarna och spelade Monopol med den jämngamla släktingen.
Nu har vi alltså träffats igen. Det beror på att jag utan att veta om det kände hans fru. Och att en gemensam vän till oss hade besök av paret och pratade om en till oss gemensam släkting, Martin Schibbye, häktad journalist i Etiopien. Så fick jag kontakt med min släkting här i Uppsala. Världen är både stor och liten.
Nu har vi varit på Maj Wechselmans dokumentär och sett fler gemensamma släktingar på film. Men framförallt blivit upprörda över skrämmande övergrepp på lokalbefolkningen när oljeindustrins vinstintressen är viktigare än mänskors liv. Det är också skrämmande hur lite svensk media informerar om övergreppen.
Oacceptabelt att Bildts alla skumma affärer inte granskas av svensk media, samtidigt som en verkar älska att granska socialdemokraterna. Tänker på hur media jagade Göran Persson och Laila Freivalds efter tsunamikatastrofen i Thailand. Dag efter dag i över 6 månader diskuterade media vem som gjorde vad strax efter katastrofen. Laila Freivalds avgick som minister men jakten fortsatte. Nu är det Juholts s.k. affärer som ifrågasätts, medan det är nästan helt tyst om hur Bildt genom sitt styrelseuppdrag i Lundin Oil bidragit till fasansfulla övergrepp och ödeläggelse av flera byar . Hur länge ska Bildt få sitta kvar?
Bildts styrelseuppdrag i Lundin Oil behandlades i konstitutionsutskottet 2007. Då fanns massor med fakta om bolagets härjningar i Sudan och påbörjade oljebrytning i Ogaden. I USA hade så många krävt att ett oljebolag skulle avsluta sina aktiviteter i områdena genom att göra sig av med aktierna i företaget, så oljekoncessionerna såldes till Kanada.
 |
| Bild MAJ WECHSELMANN PRODUKTION |
Läkare utan gränser kan berätta om övergreppen, FN-observatörer känner till dem, Human Right Watch har rapporterat om övergreppen och många, många fler. Men i svenska media är det nästan helt tyst om kopplingarna mellan oljeindustrins vinster och skövlingen av delar av Afrika. Läs mer om filmen i Fria tidningen
Tur att det också i Sverige finns modiga människor som Martin Schibbey och Johan Persson som vågar ge sig ut för att berätta om omänsklig girighet och kapitalismens förfärliga härjningar i länder där regeringarna vill dölja övergreppen för omvärlden. Annars hade vi fortsatt varit ovetande.
För övrigt så gillar jag JAK:s nyhetsbrev och förhållningssätt och deras klimattips.
”Inom JAK Medlemsbank har vi under många år haft aktiviteter för våra medlemmar som går ut på att hitta svar på de frågor som nu också lyfts genom Occupy-rörelsen. Svaren är inte givna utan växer fram i den gemensamma diskussion som vi har i föreningen.“
tisdag 15 november 2011
Frihet att välja???
OBS! Detta inlägg är långt
Jag har sista veckorna funderat mycket över uttrycket frihet att välja och vad som menas med valfrihet. Är det över huvud taget möjligt med fullständig frihet? Vi påverkas av alla av historiska berättelser och det omgivande samhällets olika maktstrukturer och normer. Dessutom är vi inte ekonomiskt jämlika. Kan en då säga att vi är fria att välja?
Förtryck och krav på underordning kan komma utifrån. Friheten kan begränsas av omgivningen. Men andras krav och förväntningar kan också internaliseras i individen och därmed bli till inre krav som är omöjliga att uppnå. Individen skam- och skuldbelägger sig själv och begränsar därmed sin egen frihet.
Vem har ansvaret för att fler ska ges möjlighet till utveckling utifrån sina förutsättningar?
Jag anser att offentliga sektorn ska omfördela resurser så att de ekonomiska villkoren blir mer jämlika. Men vem har ansvar att sätta gränser för yttre och inre förtryck? Staten, familjen, individen själv, vänner, den som utövar förtrycket eller?
Hur definieras frihet? Fysisk frihet att välja känns möjlig? Är total frihet att välja möjlig för individen under förutsättning av att friheten inte strider mot demokratiskt antagna lagar eller överenskommelser eller medför kränkningar av andra människor eller förstör miljön.
Här är några bakgrunder till mina tankar:
1. Har läst en C-uppsats om flickor i särskolan och deras tankar om sexualitet, normer och kärlek. Flickorna anses ha en funktionell kropp och ett intellektuellt funktionshinder. De ses som ”onormala” flickor i ”normala” kroppar.
I mäns sexualiserade blickar är de endast kroppar. I skolan anser sig lärarna veta bäst om vad flickorna behöver, eftersom de har ett intellektuellt funktionshinder. De får heteronormativ undervisning om hur de ska skydda sig från framförallt ”okända” män. Flickornas föreställning blir att sexualitet är något som framförallt är till för mannen.
Flickorna försöker leva upp till att vara ”normala”, dvs. att gifta sig med en man och att leva utifrån historiska borgerliga ideal om att kvinnan ska vara oskuldsfull och passiv. De söker efter den rätta mannen som de kan gifta sig med i ett äktenskap som förväntas vara för evigt.
De får genom skolan träning i att vara tydliga i sitt kroppsspråk. De får lära och ta ansvar för hur de klär sig. Ett nej är inte tillräckligt. Det har även betydelse hur en beter sig, vilket indirekt skuldbelägger flickorna. De lär sig att också ta ansvar för mäns handlingar.
Även om de klär sig i en hip-hop stil, för att ”dölja” kroppens former, kallas de nästan dagligen för horor. Flickorna berättar om daglig utsatthet i sinvardagliga miljö såsom i hemmet, i skolan, på bussen till och från skolan, i relationen med en partner och genom kontakter som skapas på Internet.
Flickorna får också lära sig att acceptera och förstå andras annorlundahet. De fostras till att förlåta andra, vilket kan leda till att de även förlåter våld som riktas mot dem själva. Personen/mannen mådde ju dåligt och det var därför han var dum.
Eftersom ingen verkar lyssna på flickorna fostras de till att vara andras objekt, andra anser sig veta bättre vad flickorna behöver. Och samtidigt är skulden deras när de är utsatta. Hur de än gör så gör de fel och hora stämpeln kan de inte tvätta av sig.
Är dessa flickor fria att välja eller?
2. Fanny Ambjörnsson skriver i ”Kom nu hora, så går vi” att stämpeln hora inte enbart är en sexuell position, utan har kopplingar till samhällsklass och social status. Oavsett om de gränser en flicka överträtt är sexuella eller sociala, löper hon långt större risk att klassificeras som hora om hon läser på ett yrkesprogram i gymnasiet än om hon läser på ett högskoleförberedande program.
Kvinnlig sexualitet är genom den västerländska idétraditionen förknippad med skam. Den kvinna som av olika anledningar positionsbestäms som sexuell kommer därför alltid att känna sig manad att reglera och övervaka sitt beteende. Detta skapar i sin tur en känsla av att aldrig riktigt duga eller räcka till som människa. Skammen blir sedan ett bevis för att kvinnan har något att skämmas för, hon upplever sig vara förbrukad sexuellt. Kopplingen till denna skammens logik försvårar för den enskilda kvinnan att befria sig från den stigmatiserande horastämpeln. Skammen kan sällan bemästras enbart genom stolthet eller ilska. Arbetarklassens kvinnor drabbas oftare av horastämpeln, eftersom de har en underordnad klasstillhörighet. Likaså färgade kvinnor.
Vilka sexuella frihetsgrader har en flicka som benämns hora?
3. Har också läst en uppsats om förväntningar och bemötande på nyanlända ungdomar. ”De kallar oss bananer”- en studie av nyanlända elevers utbildningssituation i Uppsala kommun. Uppsatsen är skriven hösten 2010 av tre lärarstudenter. De intervjuade eleverna gick på IVIK (introduktionsutbildning för nyanlända elever inom ramen för gymnasieskolans individuella program)
De nyanlända elevernas skolform tas inte upp i författningarna. De är också bortglömda i den nya gymnasiereformen, enligt författarna. Att eleverna och deras specifika skolform inte uppmärksammas innebär att de inte erkänns. De blir inte synliggjorda i den politiska styrningen av skolan. Osynliggörandet av eleverna, att de ”glöms bort”, visar på hur eleverna värderas. Bristen på erkännande beror på att nyanlända eleverna är en strukturellt underordnad grupp och denna underordning upprätthålls genom det fortsatta osynliggörandet.
Eleverna är många gånger inte delaktiga i skolans sociala miljö. IVIK är ofta en isolerad del på gymnasieskolorna. De inte får delta i gemensamma aktiviteter, såsom friluftsdagar m.m. På skolan blir de också osynliggjorda genom att placeras långt från skolans mittpunkt.
På de undersökta skolorna finns en uppdelning i ”vi och dom”, vi svenska elever och dom ”IVIK-eleverna”. Denna uppdelning görs av såväl IVIK-eleverna själva som av övriga på skolan.
”Vi vet att våra IVIK elever vill bli svenska ungdomar, de vill väldigt gärna komma ut och vara bland svenskar” säger en intervjuad lärare. Både eleverna själva och den omgivande miljön har förväntningar på dem att de ska assimileras. De förväntas inte tillföra skolan något positivt.
Uppsatsen avslutar med orden:
”Framtiden får utvisa om eleverna fortsatt kommer att placeras i det dolda. Vår förhoppning är att eleverna ska uppmärksammas, ges möjlighet att vara delaktiga och få en utbildning av kvalité för att vi ska närma oss målet om jämlikhet. Vi befarar att om detta inte sker och utvecklingen går åt ett annat håll kommer målet om jämlikhet att bli alltmer avlägset…”
Vilka frihetsgrader har en nyanländ elev att prestera utifrån sina förutsättningar? Ges de likvärdiga förutsättningar som andra ungdomar?
4. 1982 antog riksdagen en lag om att våld mot partner i hemmet kan leda till allmänt åtal. Kvinnomisshandel och partnervåld var inte längre familjens ensak. Om den misshandlade inte anmälde misshandeln kunde andra göra det. Bakgrunden till lagen var att kvinnor misshandlas allvarligt och i värsta fall till döds i hemmen.
Trots att kvinnor inte är fysiskt inlåsta och totalt bevakade i hemmen, så har de ofta svårt att lämna den misshandlande partnern. Jag har precis köpt en bok ”Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser” av Carin Holmberg och Viveka Enander. Den handlar om den känslomässiga bindning som knyter kvinnan till mannen och som är nödvändig att bryta.
Vilka frihetsgrader har en misshandlad kvinna att bryta upp från en destruktiv relation?
5. I det PM jag skrivit i mina genusvetenskapsstudier diskuterar jag varför en 16-årig flicka med självskadebeteende söker upp en dubbelt så gammal man för att bli misshandlad och kränkt. Flicka har skrivit på en ”slavansökan”
”Jag är en slav, en äcklig smutsig hora och vill behandlas som det, jag vill bli utnyttjad, plågad och ordentligt förnedrad tills jag knappt kan hålla tillbaka tårarna och de tysta skrik som kvävs inombords”.
Enligt domar i såväl tingsrätten som hovrätten frikändes den 32-åriga man som haft våldsex med flickan, eftersom flickan samtyckt till att bli förnedrad.
En av forskarna som vi läste heter Susan Bordo. Hon skriver att i litteratur om slavägare bär färgade kvinnor ofta tredubbla bördor av negativa kroppsliga associationer. P.g.a. sitt kön/sin kropp anses hon locka mannen till moraliskt förfall. Som färgad kvinna uppfattas hon som djurisk. Hon förtjänar inte att få vara ett eget subjekt. En svart kvinnlig slav behandlas inte bara som en djurisk kropp, hon får användas hur som helst. Hennes kropp har inte ens samma värde som ett djur, hon blir ett ting.
Fanny Ambjörnsson har intervjuat unga kvinnor som ses som välfungerande i dagens samhälle. Samtliga kvinnor har en mer eller mindre negativ bild av den egna kroppen. Ett sätt att förhålla sig till den negativa kroppen är att distansera sig. Flickorna ser på sina kroppar som ett bihang, som samtidigt tar mycket energi och tid. Kroppen är ett objekt.
Välfungerande, välintegrerade flickor tar alltså ofta avstånd till sina egna kroppar. Barn som ägnar sig åt självskadebeteende tar säkert ett ännu större avstånd till den egna kroppen. Kroppen blir ett objekt att förtrycka.
När den 16-åriga flickan skriver under på att hon är en slav så gör hon sig till mannens objekt, hans ting. Hon skriver under på att hon vill bli behandlad på samma sätt som kvinnliga färgade slavar historiskt har blivit behandlade. Det finns alltså tydliga kopplingar mellan det kontrakt hon skrivit under och hur kvinnor genom hela vår historia i olika kontexter har avkrävts total underkastelse. Den 32-åriga mannens fullständiga kontroll över flickans kropp kan ses som en patriarkal längtan efter total manlig dominans, skriver jag i mitt PM.
Flickor som skär sig själv upplever troligen skam över den egna kroppen. Detta trauma behöver bearbetas. Ett sätt att bearbeta sitt eget trauma för att åstadkomma en förändring kan vara att självmant ikläda sig stigmat för att därmed återupprätta en positiv självuppfattning.
Enligt förespråkare för sado-masochism kan det ge unika insikter i naturliga sexuella maktspel och bidra till terapeutisk sexuell rening. SM är såväl lek, som ritualer, enligt förespråkarna.
Detta kan vara ett skäl till att flickan söker upp mannen via BDSM-sidor på internet och medverkar till och skriver under sitt eget slavkontrakt. Skammens logik försvårar däremot för flickan att befria sig från sitt stigma. Hon riskerar att istället allt djupare ha internaliserat i sig själv att hon är en sämre sorts kvinna.
Söker en 16 årig flicka upp en dubbelt så gammal man av fri vilja, eller är det ett inre tvång som driver henne?
6. Så här skriver en av vänsterpartiets medlemmar avseende att erbjuda missbrukare nya rena sprutor
”För sprutbyten finns bara FÖR. I Malmö har vi haft det i många år och det är bara positivt. Missbrukarna ges möjlighet till rena sprutor och därmed också minska risken för en massa obotliga sjukdomar. Vid besöken på sprutbytet får de också möjlighet att träffa personal som kan hjälpa dem o stötta dem om de vill ha hjälp att bryta missbruket eller om de har infektioner o dyl kan få hjälp. Sprutbytet är inte alls någon liberalisering av droger utan är att ge missbrukarna en drägligare tillvaro och bättre möjligheter att komma tillbaks till ett drogfritt liv.”
Jag tror inte på sprututbyte. Alla injicerande narkomaner är medvetna om att nästa sil kan innebära döden, för dör av en överdos eller något annat före de fyllt 50 år gör i princip alla som inte lyckas sluta. Att knarka är att leva ett hårt liv och att sluta knarka är svårt. Några bestämmer sig när alltför många ”narkotikakompisar” har dött. De flesta behöver mycket stöd och rimliga krav för att lyckas. När landstinget delar ut sprutor så ger de narkomanen ett dödsverktyg. Narkomaner behöver möta humanistiska professionella som tror på alla individers förmåga och styrka att ta sig ur sitt missbruk. Personer som delar ut dödsverktygen inger knappast förtroende och respekt . Men frågan är svår.
Hur mycket frihet har en injicerande narkoman att välja att bli fri från missbruket?
7. I maj 2005 reserverade jag mig i kommunstyrelsen i Uppsala angående ett remissvar på SOU 2004:132 ”Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet och resväg” om flyktingpolitiken. Jag ansåg att KS-förslaget innebar ett Moment 22 för flyktingar. Miljöpartiet skrev också under denna reservation. Under denna mandatperiod var socialdemokraterna i majoritet i såväl Uppsala som nationellt. Så här löd reservationen
”Vi anser att förslaget med tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet är ett ytterligare steg bort från en human flyktingpolitik. Det är EU-ländernas regeringar inklusive den svenska som är orsaken till den ökande dokumentlösheten. Detta på grund av att man byggt murarna runt EU så höga att det för många blivit nödvändigt att anlita flyktingsmugglare och falska handlingar för att kunna använda sig av den asylrätt som länderna förbundit sig att respektera. Vidare är Dublinförordningen, dvs. att asylansökan som huvudregel skall göras i det första EU-land den sökande reser in i, en viktig orsak till oklar identitet och resväg. Detta eftersom den används av de nordeuropeiska EU-medlemmarna för att försöka skyffla de asylsökande till de syd- och östeuropeiska medlemsländerna. Den som rest igenom t.ex. Grekland för att ta sig till Sverige och söka asyl kan ha mycket goda skäl att dölja detta för att inte riskera att skickas tillbaka till sina torterare via en s.k. Dublinavvisning till Grekland. Eftersom den asylsökande inte vet om han/hon verkligen kommer att få skydd i det Dublinland som han eller hon skickas till kan det finnas goda skäl för den asylsökande att inte visa upp handlingar i Sverige som leder till att vederbörande deporteras till sina väntande bödlar.
Vi anser därför att det är fel väg att försöka bekämpa oklar identitet och resväg med administrativa bestraffningsåtgärder. Utredaren hävdar att det är av säkerhetsskäl som dessa personer bör undantas från rätten att få arbeta under tiden som det tillfälliga uppehållstillståndet gäller. Detta riskerar att uppmuntra främlingsfientliga synsätt. Att stänga ute människor från möjligheten att arbeta och göra rätt för sig är djupt inhumant. Tidsbegränsade uppehållstillstånd ger inte rätt till familjeåterförening. Det är grymt och djupt inhumant att förhindra t.o.m. kärnfamiljen att återförenas.”
Efter att vi skrev denna reservation har inhumaniteten bara ökat. Se t ex tidigare bloggar här och här och här och här. Läs gärna också flyktingbloggen
Kan en politisk flykting som har fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och vet att hon inte överlever om hon blir tillbakaskickad till hemlandet överhuvudtaget känna sig fri?
Jag anser att frihet är en vision. Människor i normens mitt finns närmare visionen än människor i normens utkant. Frihetsgraderna är också beroende av om du har fasta tillräckliga inkomster, ett bra boende, sociala nätverk, lever i ett land med yttrandefrihet m.m. I dagens politiska individualistiska kultur så ges ofta en bild av att alla människor finns i normens mitt. Är du arbetslös eller hemlös har du inte ansträngt dig tillräckligt mycket, så du får skylla dig själv enligt den rådande normen.
En viktig uppgift för dagens vänster är att synliggöra de strukturella orättvisor som gör att olika individer har väldigt olika och ojämlika villkor. Alla har ansvar att sätta gränser för yttre förtryck. Likaså att stödja personer som utsätter sig själva för ett inre förtryck. Offentliga sektorn har ett särskilt ansvar att arbeta förebyggande och att förhindra alla former av förtryck. Dessutom att omfördela resurser för att skapa mer jämlika villkor. Ju mer makt och inflytande en individ har desto större frihetsgrader har en att sätta gränser för andras förtryck. Allra minst frihetsgrader i dagens svenska samhälle har flyktingar som saknar uppehållstillstånd. Vi lever i en orättvis värld och orättvisorna bara ökar. Arbeta intersektionellt och öka maktlösa människors egenmakt.
Jag har sista veckorna funderat mycket över uttrycket frihet att välja och vad som menas med valfrihet. Är det över huvud taget möjligt med fullständig frihet? Vi påverkas av alla av historiska berättelser och det omgivande samhällets olika maktstrukturer och normer. Dessutom är vi inte ekonomiskt jämlika. Kan en då säga att vi är fria att välja?
Förtryck och krav på underordning kan komma utifrån. Friheten kan begränsas av omgivningen. Men andras krav och förväntningar kan också internaliseras i individen och därmed bli till inre krav som är omöjliga att uppnå. Individen skam- och skuldbelägger sig själv och begränsar därmed sin egen frihet.
Vem har ansvaret för att fler ska ges möjlighet till utveckling utifrån sina förutsättningar?
Jag anser att offentliga sektorn ska omfördela resurser så att de ekonomiska villkoren blir mer jämlika. Men vem har ansvar att sätta gränser för yttre och inre förtryck? Staten, familjen, individen själv, vänner, den som utövar förtrycket eller?
Hur definieras frihet? Fysisk frihet att välja känns möjlig? Är total frihet att välja möjlig för individen under förutsättning av att friheten inte strider mot demokratiskt antagna lagar eller överenskommelser eller medför kränkningar av andra människor eller förstör miljön.
Här är några bakgrunder till mina tankar:
1. Har läst en C-uppsats om flickor i särskolan och deras tankar om sexualitet, normer och kärlek. Flickorna anses ha en funktionell kropp och ett intellektuellt funktionshinder. De ses som ”onormala” flickor i ”normala” kroppar.
I mäns sexualiserade blickar är de endast kroppar. I skolan anser sig lärarna veta bäst om vad flickorna behöver, eftersom de har ett intellektuellt funktionshinder. De får heteronormativ undervisning om hur de ska skydda sig från framförallt ”okända” män. Flickornas föreställning blir att sexualitet är något som framförallt är till för mannen.
Flickorna försöker leva upp till att vara ”normala”, dvs. att gifta sig med en man och att leva utifrån historiska borgerliga ideal om att kvinnan ska vara oskuldsfull och passiv. De söker efter den rätta mannen som de kan gifta sig med i ett äktenskap som förväntas vara för evigt.
De får genom skolan träning i att vara tydliga i sitt kroppsspråk. De får lära och ta ansvar för hur de klär sig. Ett nej är inte tillräckligt. Det har även betydelse hur en beter sig, vilket indirekt skuldbelägger flickorna. De lär sig att också ta ansvar för mäns handlingar.
Även om de klär sig i en hip-hop stil, för att ”dölja” kroppens former, kallas de nästan dagligen för horor. Flickorna berättar om daglig utsatthet i sinvardagliga miljö såsom i hemmet, i skolan, på bussen till och från skolan, i relationen med en partner och genom kontakter som skapas på Internet.
Flickorna får också lära sig att acceptera och förstå andras annorlundahet. De fostras till att förlåta andra, vilket kan leda till att de även förlåter våld som riktas mot dem själva. Personen/mannen mådde ju dåligt och det var därför han var dum.
Eftersom ingen verkar lyssna på flickorna fostras de till att vara andras objekt, andra anser sig veta bättre vad flickorna behöver. Och samtidigt är skulden deras när de är utsatta. Hur de än gör så gör de fel och hora stämpeln kan de inte tvätta av sig.
Är dessa flickor fria att välja eller?
2. Fanny Ambjörnsson skriver i ”Kom nu hora, så går vi” att stämpeln hora inte enbart är en sexuell position, utan har kopplingar till samhällsklass och social status. Oavsett om de gränser en flicka överträtt är sexuella eller sociala, löper hon långt större risk att klassificeras som hora om hon läser på ett yrkesprogram i gymnasiet än om hon läser på ett högskoleförberedande program.
Kvinnlig sexualitet är genom den västerländska idétraditionen förknippad med skam. Den kvinna som av olika anledningar positionsbestäms som sexuell kommer därför alltid att känna sig manad att reglera och övervaka sitt beteende. Detta skapar i sin tur en känsla av att aldrig riktigt duga eller räcka till som människa. Skammen blir sedan ett bevis för att kvinnan har något att skämmas för, hon upplever sig vara förbrukad sexuellt. Kopplingen till denna skammens logik försvårar för den enskilda kvinnan att befria sig från den stigmatiserande horastämpeln. Skammen kan sällan bemästras enbart genom stolthet eller ilska. Arbetarklassens kvinnor drabbas oftare av horastämpeln, eftersom de har en underordnad klasstillhörighet. Likaså färgade kvinnor.
Vilka sexuella frihetsgrader har en flicka som benämns hora?
3. Har också läst en uppsats om förväntningar och bemötande på nyanlända ungdomar. ”De kallar oss bananer”- en studie av nyanlända elevers utbildningssituation i Uppsala kommun. Uppsatsen är skriven hösten 2010 av tre lärarstudenter. De intervjuade eleverna gick på IVIK (introduktionsutbildning för nyanlända elever inom ramen för gymnasieskolans individuella program)
De nyanlända elevernas skolform tas inte upp i författningarna. De är också bortglömda i den nya gymnasiereformen, enligt författarna. Att eleverna och deras specifika skolform inte uppmärksammas innebär att de inte erkänns. De blir inte synliggjorda i den politiska styrningen av skolan. Osynliggörandet av eleverna, att de ”glöms bort”, visar på hur eleverna värderas. Bristen på erkännande beror på att nyanlända eleverna är en strukturellt underordnad grupp och denna underordning upprätthålls genom det fortsatta osynliggörandet.
Eleverna är många gånger inte delaktiga i skolans sociala miljö. IVIK är ofta en isolerad del på gymnasieskolorna. De inte får delta i gemensamma aktiviteter, såsom friluftsdagar m.m. På skolan blir de också osynliggjorda genom att placeras långt från skolans mittpunkt.
På de undersökta skolorna finns en uppdelning i ”vi och dom”, vi svenska elever och dom ”IVIK-eleverna”. Denna uppdelning görs av såväl IVIK-eleverna själva som av övriga på skolan.
”Vi vet att våra IVIK elever vill bli svenska ungdomar, de vill väldigt gärna komma ut och vara bland svenskar” säger en intervjuad lärare. Både eleverna själva och den omgivande miljön har förväntningar på dem att de ska assimileras. De förväntas inte tillföra skolan något positivt.
Uppsatsen avslutar med orden:
”Framtiden får utvisa om eleverna fortsatt kommer att placeras i det dolda. Vår förhoppning är att eleverna ska uppmärksammas, ges möjlighet att vara delaktiga och få en utbildning av kvalité för att vi ska närma oss målet om jämlikhet. Vi befarar att om detta inte sker och utvecklingen går åt ett annat håll kommer målet om jämlikhet att bli alltmer avlägset…”
Vilka frihetsgrader har en nyanländ elev att prestera utifrån sina förutsättningar? Ges de likvärdiga förutsättningar som andra ungdomar?
4. 1982 antog riksdagen en lag om att våld mot partner i hemmet kan leda till allmänt åtal. Kvinnomisshandel och partnervåld var inte längre familjens ensak. Om den misshandlade inte anmälde misshandeln kunde andra göra det. Bakgrunden till lagen var att kvinnor misshandlas allvarligt och i värsta fall till döds i hemmen.
Trots att kvinnor inte är fysiskt inlåsta och totalt bevakade i hemmen, så har de ofta svårt att lämna den misshandlande partnern. Jag har precis köpt en bok ”Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser” av Carin Holmberg och Viveka Enander. Den handlar om den känslomässiga bindning som knyter kvinnan till mannen och som är nödvändig att bryta.
Vilka frihetsgrader har en misshandlad kvinna att bryta upp från en destruktiv relation?
5. I det PM jag skrivit i mina genusvetenskapsstudier diskuterar jag varför en 16-årig flicka med självskadebeteende söker upp en dubbelt så gammal man för att bli misshandlad och kränkt. Flicka har skrivit på en ”slavansökan”
”Jag är en slav, en äcklig smutsig hora och vill behandlas som det, jag vill bli utnyttjad, plågad och ordentligt förnedrad tills jag knappt kan hålla tillbaka tårarna och de tysta skrik som kvävs inombords”.
Enligt domar i såväl tingsrätten som hovrätten frikändes den 32-åriga man som haft våldsex med flickan, eftersom flickan samtyckt till att bli förnedrad.
En av forskarna som vi läste heter Susan Bordo. Hon skriver att i litteratur om slavägare bär färgade kvinnor ofta tredubbla bördor av negativa kroppsliga associationer. P.g.a. sitt kön/sin kropp anses hon locka mannen till moraliskt förfall. Som färgad kvinna uppfattas hon som djurisk. Hon förtjänar inte att få vara ett eget subjekt. En svart kvinnlig slav behandlas inte bara som en djurisk kropp, hon får användas hur som helst. Hennes kropp har inte ens samma värde som ett djur, hon blir ett ting.
Fanny Ambjörnsson har intervjuat unga kvinnor som ses som välfungerande i dagens samhälle. Samtliga kvinnor har en mer eller mindre negativ bild av den egna kroppen. Ett sätt att förhålla sig till den negativa kroppen är att distansera sig. Flickorna ser på sina kroppar som ett bihang, som samtidigt tar mycket energi och tid. Kroppen är ett objekt.
Välfungerande, välintegrerade flickor tar alltså ofta avstånd till sina egna kroppar. Barn som ägnar sig åt självskadebeteende tar säkert ett ännu större avstånd till den egna kroppen. Kroppen blir ett objekt att förtrycka.
När den 16-åriga flickan skriver under på att hon är en slav så gör hon sig till mannens objekt, hans ting. Hon skriver under på att hon vill bli behandlad på samma sätt som kvinnliga färgade slavar historiskt har blivit behandlade. Det finns alltså tydliga kopplingar mellan det kontrakt hon skrivit under och hur kvinnor genom hela vår historia i olika kontexter har avkrävts total underkastelse. Den 32-åriga mannens fullständiga kontroll över flickans kropp kan ses som en patriarkal längtan efter total manlig dominans, skriver jag i mitt PM.
Flickor som skär sig själv upplever troligen skam över den egna kroppen. Detta trauma behöver bearbetas. Ett sätt att bearbeta sitt eget trauma för att åstadkomma en förändring kan vara att självmant ikläda sig stigmat för att därmed återupprätta en positiv självuppfattning.
Enligt förespråkare för sado-masochism kan det ge unika insikter i naturliga sexuella maktspel och bidra till terapeutisk sexuell rening. SM är såväl lek, som ritualer, enligt förespråkarna.
Detta kan vara ett skäl till att flickan söker upp mannen via BDSM-sidor på internet och medverkar till och skriver under sitt eget slavkontrakt. Skammens logik försvårar däremot för flickan att befria sig från sitt stigma. Hon riskerar att istället allt djupare ha internaliserat i sig själv att hon är en sämre sorts kvinna.
Söker en 16 årig flicka upp en dubbelt så gammal man av fri vilja, eller är det ett inre tvång som driver henne?
6. Så här skriver en av vänsterpartiets medlemmar avseende att erbjuda missbrukare nya rena sprutor
”För sprutbyten finns bara FÖR. I Malmö har vi haft det i många år och det är bara positivt. Missbrukarna ges möjlighet till rena sprutor och därmed också minska risken för en massa obotliga sjukdomar. Vid besöken på sprutbytet får de också möjlighet att träffa personal som kan hjälpa dem o stötta dem om de vill ha hjälp att bryta missbruket eller om de har infektioner o dyl kan få hjälp. Sprutbytet är inte alls någon liberalisering av droger utan är att ge missbrukarna en drägligare tillvaro och bättre möjligheter att komma tillbaks till ett drogfritt liv.”
Jag tror inte på sprututbyte. Alla injicerande narkomaner är medvetna om att nästa sil kan innebära döden, för dör av en överdos eller något annat före de fyllt 50 år gör i princip alla som inte lyckas sluta. Att knarka är att leva ett hårt liv och att sluta knarka är svårt. Några bestämmer sig när alltför många ”narkotikakompisar” har dött. De flesta behöver mycket stöd och rimliga krav för att lyckas. När landstinget delar ut sprutor så ger de narkomanen ett dödsverktyg. Narkomaner behöver möta humanistiska professionella som tror på alla individers förmåga och styrka att ta sig ur sitt missbruk. Personer som delar ut dödsverktygen inger knappast förtroende och respekt . Men frågan är svår.
Hur mycket frihet har en injicerande narkoman att välja att bli fri från missbruket?
7. I maj 2005 reserverade jag mig i kommunstyrelsen i Uppsala angående ett remissvar på SOU 2004:132 ”Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet och resväg” om flyktingpolitiken. Jag ansåg att KS-förslaget innebar ett Moment 22 för flyktingar. Miljöpartiet skrev också under denna reservation. Under denna mandatperiod var socialdemokraterna i majoritet i såväl Uppsala som nationellt. Så här löd reservationen
”Vi anser att förslaget med tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet är ett ytterligare steg bort från en human flyktingpolitik. Det är EU-ländernas regeringar inklusive den svenska som är orsaken till den ökande dokumentlösheten. Detta på grund av att man byggt murarna runt EU så höga att det för många blivit nödvändigt att anlita flyktingsmugglare och falska handlingar för att kunna använda sig av den asylrätt som länderna förbundit sig att respektera. Vidare är Dublinförordningen, dvs. att asylansökan som huvudregel skall göras i det första EU-land den sökande reser in i, en viktig orsak till oklar identitet och resväg. Detta eftersom den används av de nordeuropeiska EU-medlemmarna för att försöka skyffla de asylsökande till de syd- och östeuropeiska medlemsländerna. Den som rest igenom t.ex. Grekland för att ta sig till Sverige och söka asyl kan ha mycket goda skäl att dölja detta för att inte riskera att skickas tillbaka till sina torterare via en s.k. Dublinavvisning till Grekland. Eftersom den asylsökande inte vet om han/hon verkligen kommer att få skydd i det Dublinland som han eller hon skickas till kan det finnas goda skäl för den asylsökande att inte visa upp handlingar i Sverige som leder till att vederbörande deporteras till sina väntande bödlar.
Vi anser därför att det är fel väg att försöka bekämpa oklar identitet och resväg med administrativa bestraffningsåtgärder. Utredaren hävdar att det är av säkerhetsskäl som dessa personer bör undantas från rätten att få arbeta under tiden som det tillfälliga uppehållstillståndet gäller. Detta riskerar att uppmuntra främlingsfientliga synsätt. Att stänga ute människor från möjligheten att arbeta och göra rätt för sig är djupt inhumant. Tidsbegränsade uppehållstillstånd ger inte rätt till familjeåterförening. Det är grymt och djupt inhumant att förhindra t.o.m. kärnfamiljen att återförenas.”
Efter att vi skrev denna reservation har inhumaniteten bara ökat. Se t ex tidigare bloggar här och här och här och här. Läs gärna också flyktingbloggen
Kan en politisk flykting som har fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och vet att hon inte överlever om hon blir tillbakaskickad till hemlandet överhuvudtaget känna sig fri?
Jag anser att frihet är en vision. Människor i normens mitt finns närmare visionen än människor i normens utkant. Frihetsgraderna är också beroende av om du har fasta tillräckliga inkomster, ett bra boende, sociala nätverk, lever i ett land med yttrandefrihet m.m. I dagens politiska individualistiska kultur så ges ofta en bild av att alla människor finns i normens mitt. Är du arbetslös eller hemlös har du inte ansträngt dig tillräckligt mycket, så du får skylla dig själv enligt den rådande normen.
En viktig uppgift för dagens vänster är att synliggöra de strukturella orättvisor som gör att olika individer har väldigt olika och ojämlika villkor. Alla har ansvar att sätta gränser för yttre förtryck. Likaså att stödja personer som utsätter sig själva för ett inre förtryck. Offentliga sektorn har ett särskilt ansvar att arbeta förebyggande och att förhindra alla former av förtryck. Dessutom att omfördela resurser för att skapa mer jämlika villkor. Ju mer makt och inflytande en individ har desto större frihetsgrader har en att sätta gränser för andras förtryck. Allra minst frihetsgrader i dagens svenska samhälle har flyktingar som saknar uppehållstillstånd. Vi lever i en orättvis värld och orättvisorna bara ökar. Arbeta intersektionellt och öka maktlösa människors egenmakt.
Lite om hälsan
Idag hade jag inget möte på jobbet, vilket gjorde att jag slapp passa någon tid. Gick hemifrån när jag var klar med morgonrutinerna. Solen sken och jag hade en dryg halvtimmespromenad till jobbet. Hade hörlurar och njöt av mina favoritlåtar. Härligt och lyxigt. Efter ett fyratimmarspass framför datorn med en halvtimmes lunchpaus, så promenerade jag hem i solnedgången. Idag har jag nästan som badat i solljus.
Nu är tumnageln på vänsterhanden på väg att lossna. Övriga naglar på vänsterhanden fungerar någorlunda, men ser hemska ut. Har haft lite problem med vänsterhandens naglar. Slipper i varje fall bandagera fingertopparna med kompresser indränkta i Alsolsprit. Däremot doppar jag naglarna i Alsolsprit ibland, när naglarna är lite påverkade för att slippa infektioner med varbildning.
Orken är som vanligt. Tror att mina kotor är bättre. I morgon ska jag på labb. På fredag får jag nästa cellgiftbehandling och svar på blodproverna. Nästa läkarbesök är om tre veckor.
För övrigt har jag träffat min älsklingsfamilj idag. Igår var jag med på feministfika. Tre yngre tjejer som också läst genusvetenskap kom hem till mig. De fixade soppa och jag hade det bra på alla sätt. Njuter av att samtala med kloka reflekterande feminister.
Läser nästan dagligen om cancerforskningens framsteg. Chalmers forskar på ny teknik med mikrovågor för att dels diagnostisera cancer, dels slå ut svåråtkomliga tumörer.
Varje morgon gör jag en kvarts yoga. Ofta blir det ytterligare ett lite längre yogapass på eftermiddagen. Alla leder och muskler stelnar så snabbt av alla cellgifter. Tror att yoga är nödvändigt för mig.
Min högerarm och hand blir kontinuerligt svagare. Det är mitt största problem. Saker jag klarade för en månad sedan klarar jag inte idag. Ska pröva om en annan sjukgymnast som är kunnig på nervskador kan hjälpa mig. Har bokat tid i slutet av november.
Nu är tumnageln på vänsterhanden på väg att lossna. Övriga naglar på vänsterhanden fungerar någorlunda, men ser hemska ut. Har haft lite problem med vänsterhandens naglar. Slipper i varje fall bandagera fingertopparna med kompresser indränkta i Alsolsprit. Däremot doppar jag naglarna i Alsolsprit ibland, när naglarna är lite påverkade för att slippa infektioner med varbildning.
Orken är som vanligt. Tror att mina kotor är bättre. I morgon ska jag på labb. På fredag får jag nästa cellgiftbehandling och svar på blodproverna. Nästa läkarbesök är om tre veckor.
För övrigt har jag träffat min älsklingsfamilj idag. Igår var jag med på feministfika. Tre yngre tjejer som också läst genusvetenskap kom hem till mig. De fixade soppa och jag hade det bra på alla sätt. Njuter av att samtala med kloka reflekterande feminister.
Läser nästan dagligen om cancerforskningens framsteg. Chalmers forskar på ny teknik med mikrovågor för att dels diagnostisera cancer, dels slå ut svåråtkomliga tumörer.
måndag 14 november 2011
Klass, kön och partiprogram
”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Vi är en del av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, internatio¬nellt och i Sverige. Partiets politik och verksamhet bestäms av vårt mål: att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och soli¬daritet, ett samhälle befriat från klass-, köns- och etniskt förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.
De socialistiska och feministiska idétraditioner, som vänsterpartiet är en del av och för vidare, bygger på övertygelsen om alla människors lika värde. Det är idétraditioner som hyllar förnuft och kritiskt tän¬kande och utgår från en tilltro till alla människors skapande förmåga.”
Texten har jag hämtat ur Vänsterpartiets partiprogram.
Det går alltid att vara kritisk mot vissa skrivningar. T ex föds en del barn (ca 1 på 1500) med någon form av oklar könstillhörighet och jag anser inte att barnets vårdnadshavare ska tvingas könskorrigera sitt barn, så att det biologiska könet blir mer entydigt. Likaså känner en del personer att deras biologiska kön inte stämmer med deras könsidentitet. Några vill byta kön och andra vill inte definiera sin könstillhörighet.
När programmet ger en bild av att det enbart finns kvinnor och män kan inte alla människor känna igen sig i denna beskrivning. Så blir det alltid när olikheter ska kategoriseras in i olika rutor och förenklingar. Trots att några individer osynliggörs så anser jag att vi i dagens Sverige i vissa sammanhang ska prata om kvinnor och män. Framförallt ska vi ta fram statistik för att påvisa att dagens könsmaktsordning medför att kvinnor som grupp på olika sätt missgynnas.
Just i detta programstycke hade det gärna fått stå människor istället för kvinnor och män, men för mig är det inte något stort problem. Jag tycker texten är bra. Den lyfter såväl klass, som kön, som etnicitet och att samhället ska byggas på ekologis grund. Andra delar av programmet har bra texter om HBT-personers rättigheter.
Då och då går jag tillbaka till mitt partis ideologiska grund, eftersom jag börjar tvivla på att jag vill vara med. Jag blir trött på konservatismen, dogmatismen och maktstrukturerna. Hittar tveksamheter i partiprogrammet och i organisationen och har skrivit motioner för att lyfta nya frågor och tillföra några förändringar.
Texten i förorden att partiet har ”idétraditioner som hyllar förnuft och kritiskt tänkande” står nog alla för teorin, men praktiken ser alltför ofta annorlunda ut. Varken mitt parti eller något annat parti är problemfritt. För mig är vänsterpartiet det enda möjliga partiet i dagens Sverige. Jag står för partiets grundläggande värderingar och fortsätter vara en kritisk medlem.
De socialistiska och feministiska idétraditioner, som vänsterpartiet är en del av och för vidare, bygger på övertygelsen om alla människors lika värde. Det är idétraditioner som hyllar förnuft och kritiskt tän¬kande och utgår från en tilltro till alla människors skapande förmåga.”
Texten har jag hämtat ur Vänsterpartiets partiprogram.
Det går alltid att vara kritisk mot vissa skrivningar. T ex föds en del barn (ca 1 på 1500) med någon form av oklar könstillhörighet och jag anser inte att barnets vårdnadshavare ska tvingas könskorrigera sitt barn, så att det biologiska könet blir mer entydigt. Likaså känner en del personer att deras biologiska kön inte stämmer med deras könsidentitet. Några vill byta kön och andra vill inte definiera sin könstillhörighet.
När programmet ger en bild av att det enbart finns kvinnor och män kan inte alla människor känna igen sig i denna beskrivning. Så blir det alltid när olikheter ska kategoriseras in i olika rutor och förenklingar. Trots att några individer osynliggörs så anser jag att vi i dagens Sverige i vissa sammanhang ska prata om kvinnor och män. Framförallt ska vi ta fram statistik för att påvisa att dagens könsmaktsordning medför att kvinnor som grupp på olika sätt missgynnas.
Just i detta programstycke hade det gärna fått stå människor istället för kvinnor och män, men för mig är det inte något stort problem. Jag tycker texten är bra. Den lyfter såväl klass, som kön, som etnicitet och att samhället ska byggas på ekologis grund. Andra delar av programmet har bra texter om HBT-personers rättigheter.
Då och då går jag tillbaka till mitt partis ideologiska grund, eftersom jag börjar tvivla på att jag vill vara med. Jag blir trött på konservatismen, dogmatismen och maktstrukturerna. Hittar tveksamheter i partiprogrammet och i organisationen och har skrivit motioner för att lyfta nya frågor och tillföra några förändringar.
Texten i förorden att partiet har ”idétraditioner som hyllar förnuft och kritiskt tänkande” står nog alla för teorin, men praktiken ser alltför ofta annorlunda ut. Varken mitt parti eller något annat parti är problemfritt. För mig är vänsterpartiet det enda möjliga partiet i dagens Sverige. Jag står för partiets grundläggande värderingar och fortsätter vara en kritisk medlem.
söndag 13 november 2011
Klass som diskrimineringsgrund
Jag har skrivit en motion till vänsterpartiets kongress om klass som diskrimineringsgrund, vilket jag också bloggade om i torsdags. Ett beslut i riksdagen skulle innebära att människor som diskrimineras p.g.a. av klasstillhörighet kan göra en anmälan till diskrimineringsombudsmannen. Detta är inte mitt huvudsyfte med motionen. Viktigaste syftet är att alla utbildningsanordnare (förskolor, skolor, fritidsklubbar, högskolor) ska kartlägga och motverka strukturell diskriminering utifrån klasstillhörighet. (se t. ex det jag tidigare skrivit om den dolda läroplanen långt ner på bloggen).
Om alla utbildningsanordnare i sitt likabehandlingsarbete synliggör och reflekteraterar runt att arbetarklassens barn oftast underordnas i skolan, så bör en konsekvens bli ökad medvetenhet om att förväntningar på elever utifrån deras klassbakgrund styr elevernas resultat.
En annan att yrkesprogram får samma förutsättningar till undervisningsmöjligheter i gymnasieskolorna som högskoleförberedande program. Jag har fått beskrivningar av hur elever i Barn- och fritidsprogram och andra yrkesprogram osynliggörs och underordnas på gymnasieskolor där elever också kan läsa på mer teoretiska program. Klass som diskrimineringsgrund medför att det startar samtal på varje förskola, skola och högskola om hur klasstillhörighet påverkar elevernas vardag.
Jag kan inte förstå varför ett arbetarklassparti som vänsterpartiet är emot detta?
Kritikerna mot förslag framför två olika skäl.
1. Svårigheter att definiera klasstillhörighet
Vänsterpartiets partistyrelse menar i sitt motionssvar, ”att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen och således inte är något som den enskilde ska definiera.”
Nuvarande diskrimineringsgrunder är kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Kön och ålder framgår av individens identitetshandlingar, men för övriga diskrimineringsgrunder så är det väl självklart att det är individen som själv identifierar sig. Lika självklart tycker jag det är att jag som individ definierar vilken klasstillhörighet jag har. Jag förstår helt enkelt inte att det kan vara ett problem att skilja på min rätt att själv identifiera mig som individ och vänsterpartiets beskrivning av klassmotsättningarna i partiprogrammet i dagens kapitalistiska samhälle.
2. Ger ett falskt intryck att det går att lagstifta bort klassamhället.
Partistyrelsen skriver i sitt svar ”att klassdiskriminering ska motarbetas genom klasskamp inte genom ökad juridifiering”.
Sverige är ett ojämställt klassamhälle med rasistiska undertoner. Jag tror varken att vi kan lagstifta bort könsmaktsordningen, rasismen, klassamhället eller heteronormen. Däremot kan vi minska diskrimineringen genom att synliggöra och öka förståelsen för att mänskliga rättigheter inte gäller i människors vardag. I praktiken tillskrivs vi olika värde utifrån klass, kön, hudfärg, funktionsnedsättning m.m.
Vänsterpartiet arbetar med fler verktyg än lagstiftning för att minska könsmaktsordningen och motverka rasism och heteronorm. Klasskillnaderna ökar i dagens Sverige och vänsterpartiets politiska inriktning ska förstås också vara att stärka fackliga rättigheter, att arbeta för ekonomisk omfördelning, att offentliga sektorn ska höja lönerna i låglöneyrken och att öka medvetenheten om klassamhället och dess konsekvenser. Jag förstår inte argumentationen mot att tillföra klass som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen.
Eftersom jag tycker argumentationen är konstlad och svag, tror jag att det finns andra förklaringar till motståndet mot mitt förslag.
Okunskap
Den mest troliga förklaringen är okunskap om hur diskrimineringslagen fungerar. Alla som är emot kopplar nog inte ihop dagens diskrimineringslag med den tidigare jämställdhetslagen, som har sin grund i 60- och 70- talets kvinnokamp. Tror inte att en vill ta bort delarna i jämställdhetslagen som nu är inskrivna i diskrimineringslagen, utan istället stärka dagens paragrafer.
Revirhävdande hannar
Blev ganska trött på att förklara hur jag tänkte och varför i argumentationen mot sju män på facebook. Därför skrev jag ’Efterlyser mer av samtal och mindre av snabba "reptilhjärnereaktioner"’ Följande inlägg skrev då en av två kvinnor som uttryckt något. ”På begäran ett moderatorinlägg med påminnelse att vare sig tillskriva varandra åsikter eller reptilhjärnor.” Den andra kvinnan uttalar sig försiktigt positivt om mitt förslag eftersom hon har egna erfarenheter av diskriminering utifrån klasstillhörighet. Tänker att den ena kvinnan inte riktigt vågar ta plats på männens revirhalva. Den andra kvinnan agerar på ett klassiskt heterosocialt sätt i ett samhälle där män stödjer män och kvinnor också stödjer män. Har tidigare bloggat om homosocialitet och heterosocialitet här.
Jag uppfattar argumentationen som antingen väldigt känslomässig eller väldigt skolboksaktigt dogmatisk. Kan det vara så att jag som kvinna klampat in på vänsterpartimännens revir. Att många män identifierar sig med den manliga arbetarens knutna näve och att kvinnor framförallt ska hålla sig till kvinnokampen och partiets feministiska ben. När jag vill skriva in klass i diskrimineringslagen så jämställer jag klass med kön, precis på samma sätt som i partiprogrammet. Detta är inte tillåtet i praktiken. Då gäller andra normer, där män ska prata klass och kvinnor kön. Kvinnan ska tiga i församlingen när det handlar om klasskamp. Vi bär med oss mer av gamla normer och värderingar i vår vardagliga praktik än vi anar.
Om alla utbildningsanordnare i sitt likabehandlingsarbete synliggör och reflekteraterar runt att arbetarklassens barn oftast underordnas i skolan, så bör en konsekvens bli ökad medvetenhet om att förväntningar på elever utifrån deras klassbakgrund styr elevernas resultat.
En annan att yrkesprogram får samma förutsättningar till undervisningsmöjligheter i gymnasieskolorna som högskoleförberedande program. Jag har fått beskrivningar av hur elever i Barn- och fritidsprogram och andra yrkesprogram osynliggörs och underordnas på gymnasieskolor där elever också kan läsa på mer teoretiska program. Klass som diskrimineringsgrund medför att det startar samtal på varje förskola, skola och högskola om hur klasstillhörighet påverkar elevernas vardag.
Jag kan inte förstå varför ett arbetarklassparti som vänsterpartiet är emot detta?
Kritikerna mot förslag framför två olika skäl.
1. Svårigheter att definiera klasstillhörighet
Vänsterpartiets partistyrelse menar i sitt motionssvar, ”att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen och således inte är något som den enskilde ska definiera.”
Nuvarande diskrimineringsgrunder är kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Kön och ålder framgår av individens identitetshandlingar, men för övriga diskrimineringsgrunder så är det väl självklart att det är individen som själv identifierar sig. Lika självklart tycker jag det är att jag som individ definierar vilken klasstillhörighet jag har. Jag förstår helt enkelt inte att det kan vara ett problem att skilja på min rätt att själv identifiera mig som individ och vänsterpartiets beskrivning av klassmotsättningarna i partiprogrammet i dagens kapitalistiska samhälle.
2. Ger ett falskt intryck att det går att lagstifta bort klassamhället.
Partistyrelsen skriver i sitt svar ”att klassdiskriminering ska motarbetas genom klasskamp inte genom ökad juridifiering”.
Sverige är ett ojämställt klassamhälle med rasistiska undertoner. Jag tror varken att vi kan lagstifta bort könsmaktsordningen, rasismen, klassamhället eller heteronormen. Däremot kan vi minska diskrimineringen genom att synliggöra och öka förståelsen för att mänskliga rättigheter inte gäller i människors vardag. I praktiken tillskrivs vi olika värde utifrån klass, kön, hudfärg, funktionsnedsättning m.m.
Vänsterpartiet arbetar med fler verktyg än lagstiftning för att minska könsmaktsordningen och motverka rasism och heteronorm. Klasskillnaderna ökar i dagens Sverige och vänsterpartiets politiska inriktning ska förstås också vara att stärka fackliga rättigheter, att arbeta för ekonomisk omfördelning, att offentliga sektorn ska höja lönerna i låglöneyrken och att öka medvetenheten om klassamhället och dess konsekvenser. Jag förstår inte argumentationen mot att tillföra klass som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen.
Eftersom jag tycker argumentationen är konstlad och svag, tror jag att det finns andra förklaringar till motståndet mot mitt förslag.
Okunskap
Den mest troliga förklaringen är okunskap om hur diskrimineringslagen fungerar. Alla som är emot kopplar nog inte ihop dagens diskrimineringslag med den tidigare jämställdhetslagen, som har sin grund i 60- och 70- talets kvinnokamp. Tror inte att en vill ta bort delarna i jämställdhetslagen som nu är inskrivna i diskrimineringslagen, utan istället stärka dagens paragrafer.
Revirhävdande hannar
Blev ganska trött på att förklara hur jag tänkte och varför i argumentationen mot sju män på facebook. Därför skrev jag ’Efterlyser mer av samtal och mindre av snabba "reptilhjärnereaktioner"’ Följande inlägg skrev då en av två kvinnor som uttryckt något. ”På begäran ett moderatorinlägg med påminnelse att vare sig tillskriva varandra åsikter eller reptilhjärnor.” Den andra kvinnan uttalar sig försiktigt positivt om mitt förslag eftersom hon har egna erfarenheter av diskriminering utifrån klasstillhörighet. Tänker att den ena kvinnan inte riktigt vågar ta plats på männens revirhalva. Den andra kvinnan agerar på ett klassiskt heterosocialt sätt i ett samhälle där män stödjer män och kvinnor också stödjer män. Har tidigare bloggat om homosocialitet och heterosocialitet här.
Jag uppfattar argumentationen som antingen väldigt känslomässig eller väldigt skolboksaktigt dogmatisk. Kan det vara så att jag som kvinna klampat in på vänsterpartimännens revir. Att många män identifierar sig med den manliga arbetarens knutna näve och att kvinnor framförallt ska hålla sig till kvinnokampen och partiets feministiska ben. När jag vill skriva in klass i diskrimineringslagen så jämställer jag klass med kön, precis på samma sätt som i partiprogrammet. Detta är inte tillåtet i praktiken. Då gäller andra normer, där män ska prata klass och kvinnor kön. Kvinnan ska tiga i församlingen när det handlar om klasskamp. Vi bär med oss mer av gamla normer och värderingar i vår vardagliga praktik än vi anar.
lördag 12 november 2011
Tanter, modernism och normer
I natt släckte jag lampan halv tre. Det blev sent eftersom det var så mycket jag hade i huvudet, som jag ville blogga om. Dessutom lyssnade jag på journalisten Lollo Collmars radiodokumentär ” Att laga ett barn”
Särskilt hennes slutord är väldigt starka. Lollo har bara ett ben och eftersom det avviker från normen så försöker ortopeder att på konstgjord väg göra ett till. Dom ville göra om min kropp, men jag ville inte bli omgjord. De förmedlade med sina förslag på olika förändringar att jag inte dög som jag var.
Tant
Jag identifierar mig gärna som tant. För mig betyder tant en 50+ kvinna som ibland är glad och vänlig och ibland säger ifrån. En tant vågar ta plats när något är viktigt. Hon/hen är motsatsen till en överklassdam. En tant kan klä sig i hatt och klänning men uppfattas aldrig som förnäm i sitt uttryck. En tant är också solidarisk och kan lyssna. En tant står närmare arbetarklassen än medelklassen. En tant är. Andra har helt andra bilder av vad en tant är, vilket framgår av media. Och idag är ordet tant högt upp på medias agenda.När jag letade efter tant på SR fick jag ca 6960 resultat. Och då hittade jag ändå inte diskussionen om tant i dagens Spanarna högt upp.
Tänker fortsätta kalla mig tant i olika sammanhang trots att bilderna av vad det betyder är så olika. Hoppas att andra frågar om de inte förstår vad jag menar istället för att själva definiera vad begreppet står för.
Modernitet och identitet
Ett annat begrepp som ofta definieras väldigt olika är modern, modernism, modernitet. Jag har tidigare bloggat om postmodernism.
Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningar är enligt ett postmodernistiskt synsätt enbart tillfälliga och speglar en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck.
Många partier använder ordet modern i sin retorik och det ställs ofta mot traditionell. Håkan Lindgren skriver i lokaltidningen ”Kriget mot moderniteten” om ”en oroväckande tendens som hotar att avveckla de senaste 200 årens landvinningar. Vill vi verkligen att tiden ska gå baklänges?”
Hans försök till beskrivning av moderniteten är vetgirig, nöjeslysten, antiauktoritär, heterogen, kreativ, sekulär, urban, självkritisk, kommersiell, intellektuell - och det är bara början. HL kommer ut som modern och anser att dagens politiska styrning håller på att rulla tillbaka alla friheter och rättigheter människor tillkämpat sig 200 år tillbaka i tiden. HL nämner också att löneskillnaderna nu ökar efter att ha minskat i nästan 100 år. Han kallar det kriget mot moderniteten. Jag kan bara hålla med.
Jag tänker särskilt på socialdemokratin och ännu mer borgerlighetens utförsäljningar av offentliga tillgångar. På 1800-talet när infrastrukturen byggdes upp fanns flera konkurrerande järnvägsföretag, telefonbolag, postverksamheter, m.m. Eftersom detta inte fungerade tog staten över för att organisera verksamheten så den blev effektivare och tillgänglig för alla. Nu är vi tillbaka på 1800-talets sätt att organisera infrastrukturer.
Samma sak gäller privatiseringen och nedmonteringen av välfärdssystemen, av sjukvården, äldreomsorgen, skolan, allmännyttan, m.m. Arbetsrätten försämras, liksom pensionssystemen, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen m.m. Allt detta är antimodernt.
HL menar också att framstegsmotorn stannade på 70-talet och istället har vi fått ett identitetsbegrepp som krymper oss.
”Det vi menar med identitet påminner mest av allt om att gå med i en maffiafamilj: du ska lära dig att vara stolt över allt som förkrymper dig. Du ska älska de begränsningar som inskränker ditt liv och vara lojal mot de auktoriteter som upprätthåller dem. All den frustration och ilska som identiteten genererar ska du istället vända utåt, mot alla som inte tillhör den egna gruppen.”
Hans beskrivning av identitet handlar för mig om behov av tillhörighet. I en otrygg värld söker jag mig till likar som jag kan identifiera mig med för att få skydd. Homogeniteten i grupptillhörigheten gör att kritiken tystnar. För att få vara med i gruppen så får jag vara tyst med kritik. Utvecklingen stannar upp och vi går baklänges i historien. Modlösheten sprider sig. Tycker att HL:s bild av att framstegsmotorn har stannat är bra. Märker hur det blir svårare och svårare att framföra kritik i olika sammanhang. En ska istället vara glad och positiv.
Har startat flera debatter på vänsterns framtid och eftersom jag vill tänja och utveckla politiken, så blir det hotfullt för många andra. Får massor av inlägg från personer som försvarar rådande normer och maktstrukturer. Få ger sig tid att försöka förstå och sätta sig in i vad jag menar. Reptilhjärnorna går igång och det har nog ingen betydelse i vilken organisation jag framför kritik, om organisationen funnits länge. Många vill att det ska vara som det alltid har vart och tror att sanningen redan är definierad. Det är bara andra som inte förstår och därför så ska organisationen framförallt satsa på att kommunicera ut sitt budskap.
Ibland är tröttsamt att vara människa. Jag efterlyser fler enbenta som vägrar proteser för att leva upp till normen, fler som har mod att vara besvärliga, fler som står upp för sin annorlundahet tills annorlundaheten också ingår i normen, mer tantmod. Vi behöver bli fler, fler fler…..
Särskilt hennes slutord är väldigt starka. Lollo har bara ett ben och eftersom det avviker från normen så försöker ortopeder att på konstgjord väg göra ett till. Dom ville göra om min kropp, men jag ville inte bli omgjord. De förmedlade med sina förslag på olika förändringar att jag inte dög som jag var.
Tant
Jag identifierar mig gärna som tant. För mig betyder tant en 50+ kvinna som ibland är glad och vänlig och ibland säger ifrån. En tant vågar ta plats när något är viktigt. Hon/hen är motsatsen till en överklassdam. En tant kan klä sig i hatt och klänning men uppfattas aldrig som förnäm i sitt uttryck. En tant är också solidarisk och kan lyssna. En tant står närmare arbetarklassen än medelklassen. En tant är. Andra har helt andra bilder av vad en tant är, vilket framgår av media. Och idag är ordet tant högt upp på medias agenda.När jag letade efter tant på SR fick jag ca 6960 resultat. Och då hittade jag ändå inte diskussionen om tant i dagens Spanarna högt upp.
Tänker fortsätta kalla mig tant i olika sammanhang trots att bilderna av vad det betyder är så olika. Hoppas att andra frågar om de inte förstår vad jag menar istället för att själva definiera vad begreppet står för.
Modernitet och identitet
Ett annat begrepp som ofta definieras väldigt olika är modern, modernism, modernitet. Jag har tidigare bloggat om postmodernism.
Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningar är enligt ett postmodernistiskt synsätt enbart tillfälliga och speglar en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck.
Många partier använder ordet modern i sin retorik och det ställs ofta mot traditionell. Håkan Lindgren skriver i lokaltidningen ”Kriget mot moderniteten” om ”en oroväckande tendens som hotar att avveckla de senaste 200 årens landvinningar. Vill vi verkligen att tiden ska gå baklänges?”
Hans försök till beskrivning av moderniteten är vetgirig, nöjeslysten, antiauktoritär, heterogen, kreativ, sekulär, urban, självkritisk, kommersiell, intellektuell - och det är bara början. HL kommer ut som modern och anser att dagens politiska styrning håller på att rulla tillbaka alla friheter och rättigheter människor tillkämpat sig 200 år tillbaka i tiden. HL nämner också att löneskillnaderna nu ökar efter att ha minskat i nästan 100 år. Han kallar det kriget mot moderniteten. Jag kan bara hålla med.
Jag tänker särskilt på socialdemokratin och ännu mer borgerlighetens utförsäljningar av offentliga tillgångar. På 1800-talet när infrastrukturen byggdes upp fanns flera konkurrerande järnvägsföretag, telefonbolag, postverksamheter, m.m. Eftersom detta inte fungerade tog staten över för att organisera verksamheten så den blev effektivare och tillgänglig för alla. Nu är vi tillbaka på 1800-talets sätt att organisera infrastrukturer.
Samma sak gäller privatiseringen och nedmonteringen av välfärdssystemen, av sjukvården, äldreomsorgen, skolan, allmännyttan, m.m. Arbetsrätten försämras, liksom pensionssystemen, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen m.m. Allt detta är antimodernt.
HL menar också att framstegsmotorn stannade på 70-talet och istället har vi fått ett identitetsbegrepp som krymper oss.
”Det vi menar med identitet påminner mest av allt om att gå med i en maffiafamilj: du ska lära dig att vara stolt över allt som förkrymper dig. Du ska älska de begränsningar som inskränker ditt liv och vara lojal mot de auktoriteter som upprätthåller dem. All den frustration och ilska som identiteten genererar ska du istället vända utåt, mot alla som inte tillhör den egna gruppen.”
Hans beskrivning av identitet handlar för mig om behov av tillhörighet. I en otrygg värld söker jag mig till likar som jag kan identifiera mig med för att få skydd. Homogeniteten i grupptillhörigheten gör att kritiken tystnar. För att få vara med i gruppen så får jag vara tyst med kritik. Utvecklingen stannar upp och vi går baklänges i historien. Modlösheten sprider sig. Tycker att HL:s bild av att framstegsmotorn har stannat är bra. Märker hur det blir svårare och svårare att framföra kritik i olika sammanhang. En ska istället vara glad och positiv.
Har startat flera debatter på vänsterns framtid och eftersom jag vill tänja och utveckla politiken, så blir det hotfullt för många andra. Får massor av inlägg från personer som försvarar rådande normer och maktstrukturer. Få ger sig tid att försöka förstå och sätta sig in i vad jag menar. Reptilhjärnorna går igång och det har nog ingen betydelse i vilken organisation jag framför kritik, om organisationen funnits länge. Många vill att det ska vara som det alltid har vart och tror att sanningen redan är definierad. Det är bara andra som inte förstår och därför så ska organisationen framförallt satsa på att kommunicera ut sitt budskap.
Ibland är tröttsamt att vara människa. Jag efterlyser fler enbenta som vägrar proteser för att leva upp till normen, fler som har mod att vara besvärliga, fler som står upp för sin annorlundahet tills annorlundaheten också ingår i normen, mer tantmod. Vi behöver bli fler, fler fler…..
Vänstertidningar
Har svårt att hinna med att läsa alla vänstertidningar, men är glad att jag har dem. Det finns mycket som inte kommer fram i mainstreammedia. Här kommer ett litet urval av artiklar som intresserat mig.
Läs om köttet som äter upp vår planet i Fria tidningen och kolla i tabellen vad som är bäst att äta för att minska klimatutsläppen
Oljeindustrins härjningar i Ogaden
På onsdag ska jag se Maj Wechselmanns dokumentär Det är upp till dig! På Fyrisbiografen. Enligt Fria tidningens artikel är filmen en rysare om Sveriges ryggradslösa självgodhet och talangen att förneka det som är uppenbart.
Uppsalademokraten beskriver hur oljebolagens närvaro i Ogadenprovinsen har intensifierat konflikten som inneburit brända byar, massfördrivningar och grova förbrytelser mot mänskliga rättigheter.
Johan Persson och Martin Schibbye häktades när de skulle göra ett reportage om dessa övergrepp på människor och miljö. Tack vare deras mod så har värden fått upp ögonen för det som sker.
Demokrati
Det som är intressant är att politiken i dag är befolkad av en politisk elit. Även om det handlar om människor som bara har ett politiskt uppdrag ett par dagar i veckan. Du ser det här i alla partier. Kommunikationen med väljarna sker genom medier, snarare än genom de lokala partiorganisationerna, säger Svend Dahl i Fria Tidningen.
Jag tycker det finns skäl att oro sig över vad som händer med vår demokrati. Svend Dahl efterlyser en debatt om medborgarnas roll i de politiska partierna. Jag tänker på den Demokratiutredning som socialdemokraterna tillsatte och som Bengt Göransson ledde. Minns hur moderaterna förlöjligade utredningen och förslagen. Moderaternas agerande lade en död hand över demokratifrågorna. Nu är det alldeles för tyst alla partier inklusive mitt eget, så moderaterna lyckades med detta liksom de lyckas genomföra det mesta i sin ”hemliga agenda”.
Bengt Göransson har skrivit en bra artikel i Expressen som avslutas med orden
”…medierna hellre vill skapa politik än granska den. Och om då partierna an¬passar sig kan vi i förlängningen få ett läge där medier och partier smälter ¬samman och blir ett. Då blir det inte längre tankar och politikens innehåll som avgör valen, utan ledarpersonernas privatliv. Behöver jag påminna om -Berlusconi, vars öde inte avgörs av hans politik utan av hans unga älskarinnor?”
Aron Etzler har ett liknande tema i sin ledare i Flamman, där han beskriver medias makt. ”Skandalen är död – men lever. Med opinionsundersökningar förpassas saklighet till bakgrunden, samtidigt som tyckande blir objektiva sanningar.”
Maria-Pia Boëthius skriver ofta om mainstreammedia och ger hopp om att människor väljer andra sätt att söka nyheter t ex här.
Hon skriver också om hur demokratin är kidnappad av ”mediesamhället” och definierad av andra krafter än folken själva, i sin engagerade ledare ”Var förbannad” .
Visst behövs mindre mainstream och mer radikalitet, mod och energi.
Kroppsfixering och könsnormer
Klara Strandberg skriver i en krönika i ETC om ätfixering och kroppsfixering
Fanny Ambjörnsson har intervjuat fem unga kvinnor om hur de ser på sin kropp. Alla kvinnorna har en mer eller mindre negativ bild av den egna kroppen. Så gott som dagligen funderar de över sin kropp, sina bröst, sin mage, sina lår m.m. samtidigt som de säger sig försöka förtränga sin kropp. De har svårt att beskriva någon del av sin kropp som de är nöjda med. Den ideala kroppen är en kropp som egentligen inte finns. Ett sätt att förhålla sig till den negativa kroppen är att distansera sig. Kroppen blir samtidigt ett objekt att bearbeta och något att använda sig av. Jaget beskrivs som synonymt med ansikte och huvud. Kroppen däremot är ett bihang, den är både avstånd och yta, den är ett objekt. Kroppen är man inte, den har man. Samtidigt kan självkänslan och självförtroendet vara nära kopplat till upplevelsen av den egna kroppen.
Tänk vad många kvinnor och säkert även män som i dagens samhälle försöker göra om sina kroppar, enligt ouppnåeliga ideal, ideala kroppar som egentligen inte finns. Tänk om rynkiga kutiga tanter med dubbelhakor och gäddhäng kan bli nya ideal, om erfarenhet får synas i kroppen.
Fria tidningen skriver om hur transsexuella som vill genomgå en operation tvingas in i stereotypa könsroller. En transsexuell man som gestaltar eller berättar om kön på sätt som går på tvärs med rådande föreställningar om ”riktiga” män och kvinnor och vill genomgå könskorrigering men ändå inte ser sig själv som en typisk kvinna får problem. Han/hon/hen kanske inte blir godkänd i den tvååriga psykiatriska könsutredningen. Det skapar psykisk stress eftersom man inte vet hur framtiden kommer se ut, vilket beror på vårdpersonalens uppfattning om vad som är ett trovärdigt kön.
Jag har flera gånger bloggat om att jag tror på normkritisk pedagogik. Fria Tidningen har en artikel om att denna pedagogik kan leda till en friare värld. Kanske kan pedagogiken öka individens frihet och minska rädslan för att bli socialt utstött och känna att en inte duger.
I alla samhällen finns det individer med stark självkänsla. I P1 morgon hörde jag Lollo berätta. Hon föddes med ett ben utan att någon visste varför och fick protes för att passa in. På söndag sänds hennes radiodokumentär "Att laga ett barn", där hon berättar sin egen historia om hur vuxna påtvingade henne en protes för att passa in i samhället trots att hon gick och mådde bättre utan.
Läs om köttet som äter upp vår planet i Fria tidningen och kolla i tabellen vad som är bäst att äta för att minska klimatutsläppen
Oljeindustrins härjningar i Ogaden
På onsdag ska jag se Maj Wechselmanns dokumentär Det är upp till dig! På Fyrisbiografen. Enligt Fria tidningens artikel är filmen en rysare om Sveriges ryggradslösa självgodhet och talangen att förneka det som är uppenbart.
Uppsalademokraten beskriver hur oljebolagens närvaro i Ogadenprovinsen har intensifierat konflikten som inneburit brända byar, massfördrivningar och grova förbrytelser mot mänskliga rättigheter.
Johan Persson och Martin Schibbye häktades när de skulle göra ett reportage om dessa övergrepp på människor och miljö. Tack vare deras mod så har värden fått upp ögonen för det som sker.
Demokrati
Det som är intressant är att politiken i dag är befolkad av en politisk elit. Även om det handlar om människor som bara har ett politiskt uppdrag ett par dagar i veckan. Du ser det här i alla partier. Kommunikationen med väljarna sker genom medier, snarare än genom de lokala partiorganisationerna, säger Svend Dahl i Fria Tidningen.
Jag tycker det finns skäl att oro sig över vad som händer med vår demokrati. Svend Dahl efterlyser en debatt om medborgarnas roll i de politiska partierna. Jag tänker på den Demokratiutredning som socialdemokraterna tillsatte och som Bengt Göransson ledde. Minns hur moderaterna förlöjligade utredningen och förslagen. Moderaternas agerande lade en död hand över demokratifrågorna. Nu är det alldeles för tyst alla partier inklusive mitt eget, så moderaterna lyckades med detta liksom de lyckas genomföra det mesta i sin ”hemliga agenda”.
Bengt Göransson har skrivit en bra artikel i Expressen som avslutas med orden
”…medierna hellre vill skapa politik än granska den. Och om då partierna an¬passar sig kan vi i förlängningen få ett läge där medier och partier smälter ¬samman och blir ett. Då blir det inte längre tankar och politikens innehåll som avgör valen, utan ledarpersonernas privatliv. Behöver jag påminna om -Berlusconi, vars öde inte avgörs av hans politik utan av hans unga älskarinnor?”
Aron Etzler har ett liknande tema i sin ledare i Flamman, där han beskriver medias makt. ”Skandalen är död – men lever. Med opinionsundersökningar förpassas saklighet till bakgrunden, samtidigt som tyckande blir objektiva sanningar.”
Maria-Pia Boëthius skriver ofta om mainstreammedia och ger hopp om att människor väljer andra sätt att söka nyheter t ex här.
Hon skriver också om hur demokratin är kidnappad av ”mediesamhället” och definierad av andra krafter än folken själva, i sin engagerade ledare ”Var förbannad” .
Visst behövs mindre mainstream och mer radikalitet, mod och energi.
Kroppsfixering och könsnormer
Klara Strandberg skriver i en krönika i ETC om ätfixering och kroppsfixering
Fanny Ambjörnsson har intervjuat fem unga kvinnor om hur de ser på sin kropp. Alla kvinnorna har en mer eller mindre negativ bild av den egna kroppen. Så gott som dagligen funderar de över sin kropp, sina bröst, sin mage, sina lår m.m. samtidigt som de säger sig försöka förtränga sin kropp. De har svårt att beskriva någon del av sin kropp som de är nöjda med. Den ideala kroppen är en kropp som egentligen inte finns. Ett sätt att förhålla sig till den negativa kroppen är att distansera sig. Kroppen blir samtidigt ett objekt att bearbeta och något att använda sig av. Jaget beskrivs som synonymt med ansikte och huvud. Kroppen däremot är ett bihang, den är både avstånd och yta, den är ett objekt. Kroppen är man inte, den har man. Samtidigt kan självkänslan och självförtroendet vara nära kopplat till upplevelsen av den egna kroppen.
Tänk vad många kvinnor och säkert även män som i dagens samhälle försöker göra om sina kroppar, enligt ouppnåeliga ideal, ideala kroppar som egentligen inte finns. Tänk om rynkiga kutiga tanter med dubbelhakor och gäddhäng kan bli nya ideal, om erfarenhet får synas i kroppen.
Fria tidningen skriver om hur transsexuella som vill genomgå en operation tvingas in i stereotypa könsroller. En transsexuell man som gestaltar eller berättar om kön på sätt som går på tvärs med rådande föreställningar om ”riktiga” män och kvinnor och vill genomgå könskorrigering men ändå inte ser sig själv som en typisk kvinna får problem. Han/hon/hen kanske inte blir godkänd i den tvååriga psykiatriska könsutredningen. Det skapar psykisk stress eftersom man inte vet hur framtiden kommer se ut, vilket beror på vårdpersonalens uppfattning om vad som är ett trovärdigt kön.
Jag har flera gånger bloggat om att jag tror på normkritisk pedagogik. Fria Tidningen har en artikel om att denna pedagogik kan leda till en friare värld. Kanske kan pedagogiken öka individens frihet och minska rädslan för att bli socialt utstött och känna att en inte duger.
I alla samhällen finns det individer med stark självkänsla. I P1 morgon hörde jag Lollo berätta. Hon föddes med ett ben utan att någon visste varför och fick protes för att passa in. På söndag sänds hennes radiodokumentär "Att laga ett barn", där hon berättar sin egen historia om hur vuxna påtvingade henne en protes för att passa in i samhället trots att hon gick och mådde bättre utan.
fredag 11 november 2011
Mer glad och positiv jämfört med igår och så lite om valsystem
Tack för all positiv återkoppling på min blogg. Har också fått fler som förstår vad jag menar på vänsterpartiets framtid. Dessutom märker jag att mitt arbete på kommunens största förvaltning med jämställdhet och mångfald går framåt. Känns som om det jag gör ändå har betydelse, vilket minskar känslan av maktlöshet inför alla orättvisor och maktstrukturer. Känner mig alltså mer glad och positiv i dag.
Har i eftermiddag pratat maktstukturer, klassfrågor och demokratifrågor med en gammal kompis. Alltid roligt att prata med gamla vänner som en har gemensamma referensramar med.
Pratade också om demokrati och olika valsystem. Minns när Göran Persson som statsminister framförde att han ville ha majoritetsvalsystem i valkretsarna, som USA och England har. Det gjorde mig upprörd.
Om en person eller ett parti måste ha en majoritet av väljarna bakom sig i ett område så innebär det ett stopp för alla radikala förslag, som inte kortsiktigt gynnar majoriteten. Majoritetsval i valkretsarna innebär att alla som kandiderar tvingas föra en falsk retorik, alternativt gynna rådande normer. Vi lever i dag i ett tvåtredjedelssamhälle, där den återstående tredjedelen tvingas ut i arbetslöshet om de inte buga, bockar och underordnar sig samhällets privilegierade grupper. Radikala långsiktigt hållbara reformer som gynnar den underordnade tredjedelen omöjliggörs, för en majoritet av dagens människor är ofta konservativa och vill ha det som det är idag.
Proportionella val gör att små partier också kommer in i parlamenten. Partierna tvingas inte heller underordna sig det som de uppfattar som majoritetens åsikter. Nya idéer börjar ofta i en liten grupp. Likaså behövs partier som står upp för förändringar i dagens maktstrukturer och kräver omfördelning av resurser och som därmed aldrig kommer att få stöd av konservativa människor. Med majoritetsval utestängs nya och mindre partier från de beslutande fullmäktigeförsamlingarna i riksdag, region, landsting och kommun.
Jag är därför tacksam för att högerns Arvid Lindman som statsminister 1906 -1911 drev igenom proportionella val. Då gjorde han det under galgen eftersom högern var emot allmän rösträtt, då det missgynnade överklassen. Skälet till hans agerande var förstås att överklassen annars riskerat att förlora allt inflytande eftersom en klar majoritet av den manliga befolkningen då såväl identifierade sig med arbetarklassen som skulle ha röstat på arbetarklassen. För det var ju rösträtt för män, frågan då handlade om. Rösträtt för kvinnor fortsatte högern bekämpa precis på samma sätt som de tidigare bekämpat rösträtt för män.
Kanske hade Sverige sett annorlunda ut idag om Sverige haft majoritetsval i stället för proportionella val. Jag tror att vi då haft samma utveckling här som i USA och England. Så tack Arvid Lindman för att du då tolkade maktförhållandena rätt ur ditt högerperspektiv. Alternativet hade nog marginaliserat dagens arbetarpartier och gjort Reinfeldts strategier ännu mer möjliga. Med vårt valsystem så tror jag moderaterna med sitt nya partiprogram börjat gräva sin egen grav. Med nuvarande system går det att långsamt tänja politiken åt vänster.
Har i eftermiddag pratat maktstukturer, klassfrågor och demokratifrågor med en gammal kompis. Alltid roligt att prata med gamla vänner som en har gemensamma referensramar med.
Pratade också om demokrati och olika valsystem. Minns när Göran Persson som statsminister framförde att han ville ha majoritetsvalsystem i valkretsarna, som USA och England har. Det gjorde mig upprörd.
Om en person eller ett parti måste ha en majoritet av väljarna bakom sig i ett område så innebär det ett stopp för alla radikala förslag, som inte kortsiktigt gynnar majoriteten. Majoritetsval i valkretsarna innebär att alla som kandiderar tvingas föra en falsk retorik, alternativt gynna rådande normer. Vi lever i dag i ett tvåtredjedelssamhälle, där den återstående tredjedelen tvingas ut i arbetslöshet om de inte buga, bockar och underordnar sig samhällets privilegierade grupper. Radikala långsiktigt hållbara reformer som gynnar den underordnade tredjedelen omöjliggörs, för en majoritet av dagens människor är ofta konservativa och vill ha det som det är idag.
Proportionella val gör att små partier också kommer in i parlamenten. Partierna tvingas inte heller underordna sig det som de uppfattar som majoritetens åsikter. Nya idéer börjar ofta i en liten grupp. Likaså behövs partier som står upp för förändringar i dagens maktstrukturer och kräver omfördelning av resurser och som därmed aldrig kommer att få stöd av konservativa människor. Med majoritetsval utestängs nya och mindre partier från de beslutande fullmäktigeförsamlingarna i riksdag, region, landsting och kommun.
Jag är därför tacksam för att högerns Arvid Lindman som statsminister 1906 -1911 drev igenom proportionella val. Då gjorde han det under galgen eftersom högern var emot allmän rösträtt, då det missgynnade överklassen. Skälet till hans agerande var förstås att överklassen annars riskerat att förlora allt inflytande eftersom en klar majoritet av den manliga befolkningen då såväl identifierade sig med arbetarklassen som skulle ha röstat på arbetarklassen. För det var ju rösträtt för män, frågan då handlade om. Rösträtt för kvinnor fortsatte högern bekämpa precis på samma sätt som de tidigare bekämpat rösträtt för män.
Kanske hade Sverige sett annorlunda ut idag om Sverige haft majoritetsval i stället för proportionella val. Jag tror att vi då haft samma utveckling här som i USA och England. Så tack Arvid Lindman för att du då tolkade maktförhållandena rätt ur ditt högerperspektiv. Alternativet hade nog marginaliserat dagens arbetarpartier och gjort Reinfeldts strategier ännu mer möjliga. Med vårt valsystem så tror jag moderaterna med sitt nya partiprogram börjat gräva sin egen grav. Med nuvarande system går det att långsamt tänja politiken åt vänster.
torsdag 10 november 2011
Bildning, ilska och tjat
Nu är jag tjatig. I tisdag skrev jag så här
”…. det är viktigt att fortsätta bygga politiken på breda bildningsideal. Vi måste bli bättre på att ta vara på aktuell kunskap för att göra bra analyser och utveckla politiken. Det finns så mycket stöd inom forskningen för vänsterns politik. Använd den!!!”
Att jag fortsätter tjata om detta beror på att jag gång på gång när jag framför saker möts av okunnighet och arrogans. Ibland också av maktens arrogans. Dagens samhälle är oerhört komplext och det finns massor av kunskap att hämta för den som är intresserad och har tid. Kunskapen kan vara mer eller mindre djup.
I vårt komplexa samhälle är det en omöjlighet att någon ska kunna allt. Att vara okunnig i vissa frågor borde därför inte behöva döljas. Det är inget fel i att vara okunnig. Problem blir det däremot när en sätter upp en fasad av att en kan.
Jag blir arg är när okunniga människor istället är arroganta, särskilt när de har makt att förhindra olika förslag.
I politiken har jag ofta mötts av maktens arrogans och särskilt när jag var kommunalråd för vänsterpartiet. Ju fler gånger jag möter detta förhållningssätt, desto argare blir jag. Jag har ofta hamnat i en underordnad position som heltidsarvoderad vänsterpartist i kommunpolitiken. Tror att ett skäl är min partitillhörighet, ett annat mitt kön, ett tredje min ålder och ett fjärde att jag driver frågor andra inte fördjupat sig i och är envis när jag tycker mig ha kunskap. Jag vill förändra och är därför kritisk till ganska mycket. Frågor som handlar om makt är extra känsliga för människor med mycket makt i normens mitt.
Tror mig ha tålamod och inser att saker tar tid. Ibland går saker framåt med myrsteg, men så länge det går framåt och andra är beredda att lyssna och samtala är allt OK. Men nu har jag gång på gång krockat med maktens arrogans och är därför ganska arg. Nedan följer ett exempel, men det finns fler.
Jag har mejlat vänsterpartiets partiledare angående klass som diskrimineringsgrund. Först fick jag svar att det lät intressant. Sedan har jag mejlat igen och då har det varit tyst. Har pratat med flera riksdagsledamöter om klass som ny diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen, men aldrig fått svar. Därför skrev jag först på vänsterns framtid på facebook om detta och fick reaktioner från partikamrater som troligen inte är insatta i hur diskrimineringslagen fungerar. Sedan har jag också skrivit en motion, som behandlades av partistyrelsen i helgen.
I motionen skriver jag ”Det är den enskilde som själv ska definiera klasstillhörighet, precis som den enskilde själv idag definierar etnisk tillhörighet.” I motionssvaret får jag samma reaktion som på facebook, nämligen
”Partistyrelsen menar, till skillnad från motionären, att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen och således inte är något som den enskilde ska definiera. Huvudklasserna är kapitalistklassen och arbetarklassen. Den senare är beroende av att sälja sitt arbete.”
På facebook kommer också kommentaren ”Då kan ju Reinfeldt också definiera sig som arbetarklass”
I ett facebookinlägg idag skrev jag, kanske lite väl spydigt
”Tycker PS att det är fel att jag som individ definierar min etniska tillhörighet, min sexuella läggning, min ev. religionstillhörighet också eftersom PS anser att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen och således inte är något som den enskilde ska definiera. Enligt PS resonemang så ska jag inte själv definiera om jag är medelklass, arbetarklass, etc utan det gör vänsterpartiet åt alla individer.”
Partistyrelsen skriver också i sitt svar att ”Partistyrelsen anser att klassdiskriminering ska motarbetas genom klasskamp inte genom ökad juridifiering.” I nya diskrimineringslagen finns också de delar av gamla jämställdhetslagen som regeringen ville ha kvar. Är dessa paragrafer också en onödig juridifiering eller? Kanske är diskrimineringskategorierna sexuell läggning, könsidentitet, funktionsnedsättning också onödiga juridifieringar eller? USCH vad arg jag blir…
I vänsterpartiets föreslagna strategi lyfter partiet fram detta
” Vi är de som står på vanligt folks sida och vi ska vara en naturlig del av vanligt folks vardag. ”
Önskar att någon partikamrat också mötte de barnskötare, vårdbiträden, behandlingsassistenter jag möter när jag pratar om diskrimineringslagen i jobbet och som frågar. ”Varför finns inte klass med som diskrimineringsgrund? I arbetarklassens vardag ingår ofta att en förväntas underordna sig och det är en sak jag vill synliggöra med motionen. Detta upplever många kommunalare jag möter.
Eller kanske att någon i PS gav sig tid att läsa den dolda läroplanen i tidskriften KRUT som kom i en ny utgåva från 2007. Klass som diskrimineringsgrund skulle innebära att varje förskola, skola och högskola i Sverige i sitt likabehandlingsarbete ska arbeta främjande och förebyggande för att motverka att arbetarklassens barn bemöts annorlunda för att de är just arbetarklass. I sista KRUT-utgåvan om den dolda läroplanen avslutar Donald Broady sin inledning med orden:
”Den dolda läroplanen, eller om man så vill de dolda läroplanerna, kamoufleras än mer när det mesta som händer i skolan utmålas som styrt av individers – lärares, elevers och föräldrars – fria val. Att uppmärksamma allt det som människor inte väljer utan tilldelas är minst lika viktigt idag som för trettio år sedan.”
Den dolda läroplanen innebär att eleverna inte i första hand lär sig engelska, matematik, samhällskunskap mm, utan snarare att visa självkontroll och underordna sig befintliga maktstrukturer. Eleverna förväntas inte ta egna initiativ utan att först kontrollera med lärarna att det är tillåtet. Skolan lär också en del elever att de inte duger, att deras misslyckanden är deras fel. Den dolda läroplanen handlade när artikeln skrevs mycket om att sortera eleverna, om att framförallt arbetarklassens barn ska lära sig att underordna sig. Pedagogerna var ofta omedvetna om att det i undervisningen också ingick disciplinering.
Det finns en otalig mängd forskarrapporter, artiklar och avhandlingar som visar att arbetarklassbarn missgynnas i dagens skola eftersom de tilldelas vissa roller och underordnas.
Min uppmaning är att läsa på, reflektera och vara lite mer ödmjuka. Jag efterlyser mer bildning. ABF Arbetarnas Bildningsförbund, som funnits sedan 1911 behövs kanske ännu mer i dagens stressade samhälle.
Hoppas att ilskan lägger sig lite grand när jag skrivit av mig, för jag vill helst känna mig glad och positiv.
Nedan kan du läsa hela motionen och hela motionssvaret. Dessutom fick jag stöd för motionen av partiföreningen.
Motion om klass som diskrimineringsgrund
I nuvarande diskrimineringslag finns sju diskrimineringsgrunder, nämligen kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder sexuell läggning och ålder. En för vänsterpartiet viktig grupp saknas, nämligen klasstillhörighet. I forskningen förekommer ofta klass eller socioekonomiska faktorer, när olika maktordningar i samhället redovisas och analyseras.
Det är den enskilde som själv ska definiera klasstillhörighet, precis som den enskilde själv idag definierar etnisk tillhörighet. Om diskrimineringsgrunden klass införs i diskrimineringslagen bidrar det till att utbildningsanordnare på en mer strukturerat sätt utifrån diskrimineringslagens kapitel 3 Aktiva åtgärder ska motverka att barn/elev/studenter diskrimineras utifrån klasstillhörighet.
Jag föreslår kongressen besluta
Att uppdra till riksdagsgruppen att arbeta för att klasstillhörighet införs i diskrimineringslagen som diskrimineringsgrund
”A127
I motionen föreslås att riksdagsgruppen får i uppdrag att arbeta för att klasstillhörighet införs i diskrimineringslagen som diskrimineringsgrund.
Partistyrelsen menar, till skillnad från motionären, att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen och således inte är något som den enskilde ska definiera. Huvudklasserna är kapitalistklassen och arbetarklassen. Den senare är beroende av att sälja sitt arbete. Klasstillhörighet betyder dock inte automatiskt att man har förståelse för vad som är gynnsamt för den egna klassen och agerar rationellt utifrån detta. Vänsterpartiet arbetar aktivt för ett ökat klassmedvetande inom arbetarklassen. Partistyrelsen anser att klassdiskriminering ska motarbetas genom klasskamp inte genom ökad juridifiering.
Partistyrelsen föreslår
att motion A127 avslås.”
”…. det är viktigt att fortsätta bygga politiken på breda bildningsideal. Vi måste bli bättre på att ta vara på aktuell kunskap för att göra bra analyser och utveckla politiken. Det finns så mycket stöd inom forskningen för vänsterns politik. Använd den!!!”
Att jag fortsätter tjata om detta beror på att jag gång på gång när jag framför saker möts av okunnighet och arrogans. Ibland också av maktens arrogans. Dagens samhälle är oerhört komplext och det finns massor av kunskap att hämta för den som är intresserad och har tid. Kunskapen kan vara mer eller mindre djup.
I vårt komplexa samhälle är det en omöjlighet att någon ska kunna allt. Att vara okunnig i vissa frågor borde därför inte behöva döljas. Det är inget fel i att vara okunnig. Problem blir det däremot när en sätter upp en fasad av att en kan.
Jag blir arg är när okunniga människor istället är arroganta, särskilt när de har makt att förhindra olika förslag.
I politiken har jag ofta mötts av maktens arrogans och särskilt när jag var kommunalråd för vänsterpartiet. Ju fler gånger jag möter detta förhållningssätt, desto argare blir jag. Jag har ofta hamnat i en underordnad position som heltidsarvoderad vänsterpartist i kommunpolitiken. Tror att ett skäl är min partitillhörighet, ett annat mitt kön, ett tredje min ålder och ett fjärde att jag driver frågor andra inte fördjupat sig i och är envis när jag tycker mig ha kunskap. Jag vill förändra och är därför kritisk till ganska mycket. Frågor som handlar om makt är extra känsliga för människor med mycket makt i normens mitt.
Tror mig ha tålamod och inser att saker tar tid. Ibland går saker framåt med myrsteg, men så länge det går framåt och andra är beredda att lyssna och samtala är allt OK. Men nu har jag gång på gång krockat med maktens arrogans och är därför ganska arg. Nedan följer ett exempel, men det finns fler.
Jag har mejlat vänsterpartiets partiledare angående klass som diskrimineringsgrund. Först fick jag svar att det lät intressant. Sedan har jag mejlat igen och då har det varit tyst. Har pratat med flera riksdagsledamöter om klass som ny diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen, men aldrig fått svar. Därför skrev jag först på vänsterns framtid på facebook om detta och fick reaktioner från partikamrater som troligen inte är insatta i hur diskrimineringslagen fungerar. Sedan har jag också skrivit en motion, som behandlades av partistyrelsen i helgen.
I motionen skriver jag ”Det är den enskilde som själv ska definiera klasstillhörighet, precis som den enskilde själv idag definierar etnisk tillhörighet.” I motionssvaret får jag samma reaktion som på facebook, nämligen
”Partistyrelsen menar, till skillnad från motionären, att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen och således inte är något som den enskilde ska definiera. Huvudklasserna är kapitalistklassen och arbetarklassen. Den senare är beroende av att sälja sitt arbete.”
På facebook kommer också kommentaren ”Då kan ju Reinfeldt också definiera sig som arbetarklass”
I ett facebookinlägg idag skrev jag, kanske lite väl spydigt
”Tycker PS att det är fel att jag som individ definierar min etniska tillhörighet, min sexuella läggning, min ev. religionstillhörighet också eftersom PS anser att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen och således inte är något som den enskilde ska definiera. Enligt PS resonemang så ska jag inte själv definiera om jag är medelklass, arbetarklass, etc utan det gör vänsterpartiet åt alla individer.”
Partistyrelsen skriver också i sitt svar att ”Partistyrelsen anser att klassdiskriminering ska motarbetas genom klasskamp inte genom ökad juridifiering.” I nya diskrimineringslagen finns också de delar av gamla jämställdhetslagen som regeringen ville ha kvar. Är dessa paragrafer också en onödig juridifiering eller? Kanske är diskrimineringskategorierna sexuell läggning, könsidentitet, funktionsnedsättning också onödiga juridifieringar eller? USCH vad arg jag blir…
I vänsterpartiets föreslagna strategi lyfter partiet fram detta
” Vi är de som står på vanligt folks sida och vi ska vara en naturlig del av vanligt folks vardag. ”
Önskar att någon partikamrat också mötte de barnskötare, vårdbiträden, behandlingsassistenter jag möter när jag pratar om diskrimineringslagen i jobbet och som frågar. ”Varför finns inte klass med som diskrimineringsgrund? I arbetarklassens vardag ingår ofta att en förväntas underordna sig och det är en sak jag vill synliggöra med motionen. Detta upplever många kommunalare jag möter.
Eller kanske att någon i PS gav sig tid att läsa den dolda läroplanen i tidskriften KRUT som kom i en ny utgåva från 2007. Klass som diskrimineringsgrund skulle innebära att varje förskola, skola och högskola i Sverige i sitt likabehandlingsarbete ska arbeta främjande och förebyggande för att motverka att arbetarklassens barn bemöts annorlunda för att de är just arbetarklass. I sista KRUT-utgåvan om den dolda läroplanen avslutar Donald Broady sin inledning med orden:
”Den dolda läroplanen, eller om man så vill de dolda läroplanerna, kamoufleras än mer när det mesta som händer i skolan utmålas som styrt av individers – lärares, elevers och föräldrars – fria val. Att uppmärksamma allt det som människor inte väljer utan tilldelas är minst lika viktigt idag som för trettio år sedan.”
Den dolda läroplanen innebär att eleverna inte i första hand lär sig engelska, matematik, samhällskunskap mm, utan snarare att visa självkontroll och underordna sig befintliga maktstrukturer. Eleverna förväntas inte ta egna initiativ utan att först kontrollera med lärarna att det är tillåtet. Skolan lär också en del elever att de inte duger, att deras misslyckanden är deras fel. Den dolda läroplanen handlade när artikeln skrevs mycket om att sortera eleverna, om att framförallt arbetarklassens barn ska lära sig att underordna sig. Pedagogerna var ofta omedvetna om att det i undervisningen också ingick disciplinering.
Det finns en otalig mängd forskarrapporter, artiklar och avhandlingar som visar att arbetarklassbarn missgynnas i dagens skola eftersom de tilldelas vissa roller och underordnas.
Min uppmaning är att läsa på, reflektera och vara lite mer ödmjuka. Jag efterlyser mer bildning. ABF Arbetarnas Bildningsförbund, som funnits sedan 1911 behövs kanske ännu mer i dagens stressade samhälle.
Hoppas att ilskan lägger sig lite grand när jag skrivit av mig, för jag vill helst känna mig glad och positiv.
Nedan kan du läsa hela motionen och hela motionssvaret. Dessutom fick jag stöd för motionen av partiföreningen.
Motion om klass som diskrimineringsgrund
I nuvarande diskrimineringslag finns sju diskrimineringsgrunder, nämligen kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder sexuell läggning och ålder. En för vänsterpartiet viktig grupp saknas, nämligen klasstillhörighet. I forskningen förekommer ofta klass eller socioekonomiska faktorer, när olika maktordningar i samhället redovisas och analyseras.
Det är den enskilde som själv ska definiera klasstillhörighet, precis som den enskilde själv idag definierar etnisk tillhörighet. Om diskrimineringsgrunden klass införs i diskrimineringslagen bidrar det till att utbildningsanordnare på en mer strukturerat sätt utifrån diskrimineringslagens kapitel 3 Aktiva åtgärder ska motverka att barn/elev/studenter diskrimineras utifrån klasstillhörighet.
Jag föreslår kongressen besluta
Att uppdra till riksdagsgruppen att arbeta för att klasstillhörighet införs i diskrimineringslagen som diskrimineringsgrund
”A127
I motionen föreslås att riksdagsgruppen får i uppdrag att arbeta för att klasstillhörighet införs i diskrimineringslagen som diskrimineringsgrund.
Partistyrelsen menar, till skillnad från motionären, att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen och således inte är något som den enskilde ska definiera. Huvudklasserna är kapitalistklassen och arbetarklassen. Den senare är beroende av att sälja sitt arbete. Klasstillhörighet betyder dock inte automatiskt att man har förståelse för vad som är gynnsamt för den egna klassen och agerar rationellt utifrån detta. Vänsterpartiet arbetar aktivt för ett ökat klassmedvetande inom arbetarklassen. Partistyrelsen anser att klassdiskriminering ska motarbetas genom klasskamp inte genom ökad juridifiering.
Partistyrelsen föreslår
att motion A127 avslås.”
onsdag 9 november 2011
Jorden vi ärvde
Jag skriver ofta om mina barnbarn. Det finns många barn och barnbarn och barnbarnsbarn på jorden som har rätt att ärva ett miljömässigt hållbart klot. Därför måste kretsloppen fungera, användning och utsläpp av syntetiserade giftiga kemikalier upphöra och utsläppen av klimatgaser minska kraftigt. Fria tidningens onsdagsnummer innehåller två bra miljöartiklar. Nedan kommer en av dem. Den andra är ännu inte utlagda på nätet men handlar om vad du ska äta för att minska klimatgaserna och finns i Uppsala Fria Tema : Köttet och klimatet
Klimatfondsförslag i gungning
I mötet i Cancun i Mexico tillsattes en kommitté med 40 representanter, som fick i uppdrag att ta fram ett förslag till klimatfond. Fyra arbetsgrupper arbetade med principer och övergripande mål, styrning och institutionsbyggande, operationsvillkor och utvärdering. Fondförslaget består av fem delar: utsläpp, anpassning, kapacitetsbyggande, teknologisk utveckling och skogsnäring.
USA har sagt nej till det förslag som nu är ute på remiss hos FN:s 194 medlemsländer. Oenigheten bottnar i ett historiskt missnöje mellan rika och fattiga länder. USA vill inte ta en krona från sin budget, utan bara använda privat finansiering. Utvecklingsländerna däremot har dålig erfarenhet av detta. De vill distansera sig från Världsbanken och Internationella valutafonden som de tycker ställer omöjliga krav.
Industriländerna prioriterar utsläppsrätter där företag kan släppa ut en viss mängd koldioxid mot att de investerar i utvecklingsländer. Utvecklingsländerna vill helst ha anpassningsåtgärder för att förebygga och förhindra katastrofer.
USA:s president Obama verkar prioritera möjligheten att vinna presidentvalet före möjligheten för mänskligheten att överleva på detta klot.
Klimatfondsförslag i gungning
I mötet i Cancun i Mexico tillsattes en kommitté med 40 representanter, som fick i uppdrag att ta fram ett förslag till klimatfond. Fyra arbetsgrupper arbetade med principer och övergripande mål, styrning och institutionsbyggande, operationsvillkor och utvärdering. Fondförslaget består av fem delar: utsläpp, anpassning, kapacitetsbyggande, teknologisk utveckling och skogsnäring.
USA har sagt nej till det förslag som nu är ute på remiss hos FN:s 194 medlemsländer. Oenigheten bottnar i ett historiskt missnöje mellan rika och fattiga länder. USA vill inte ta en krona från sin budget, utan bara använda privat finansiering. Utvecklingsländerna däremot har dålig erfarenhet av detta. De vill distansera sig från Världsbanken och Internationella valutafonden som de tycker ställer omöjliga krav.
Industriländerna prioriterar utsläppsrätter där företag kan släppa ut en viss mängd koldioxid mot att de investerar i utvecklingsländer. Utvecklingsländerna vill helst ha anpassningsåtgärder för att förebygga och förhindra katastrofer.
USA:s president Obama verkar prioritera möjligheten att vinna presidentvalet före möjligheten för mänskligheten att överleva på detta klot.
tisdag 8 november 2011
För mycket görande – för lite varande och fullt med tankar
Har inte riktigt hunnit med mig själv, min yoga och min träning idag och i går. Fyller istället agendan och huvudet med massor med vill, vill träffa barnbarn, vill gå på seminarium, vill träffa vänner, vill, vill, vill…. Igår eftermiddag/kväll var jag med min dotter med familj. På bilden leker jag med mellanbarnbarnet. Blir glad bara av att se bilden. Bär mina barnbarn med mig som ett varmt kärt rum i mitt inre.Funktionshindrade objektifieras
På företaget Funka Nu:s webbisda läser jag exempel på arbetsförmedlares eller är det politikens enfald. Företagets VD har åtminstone varannan månad blivit uppringd av arbetsförmedlingen. Så här beskriver hon samtalen:
”´Jag har en kille här som är alldeles gratis, det vill säga nästan i alla fall. Du får 75% kostnadstäckning och extra bidrag till personligt biträde om du tar honom´
Det är alldeles sant. Utan att beskriva kompetens eller ens namnge personen börjar de alltid, utan undantag, med att tala om att här finns arbetskraft som är gratis eller väldigt billig. Hittills har jag inte pratat med någon som bemödat sig om att läsa på vad vi sysslar med, eller vilken kompetens vi kan tänkas behöva.”
Visst är vi fler som blir heligt förbannade. Tänker på när patienter inte benämndes med eget namn när de var inlagda på sjukhus, utan döptes till lungan, lårbenet m.m. Det var illa men detta är mycket värre. På sjukhuset är en kanske någon vecka, men en funktionsnedsättning har en ofta hela livet. Ovärdigt!
Elev som också objektifieras
Sara placerades under några år i särskolan för att hon mådde dåligt efter traumatiska upplevelser under sin flykt från Somalia och hade svårt med svenska språket. Lyssna på ”SR granskar skolan.”
Detta är ytterligare ett exempel på hur en människa inte får vara en egen individ, utan objektifieras och kategoriseras för att myndighetspersoner anser sig veta bäst och glömmer lysnsa. I detta fall agerade flickans mamma och andra vuxna ingrep. Nu läser Sara till socionom.
Socialdemokratins kris
I lördags skrev jag om en intervju med Lena Sommerstad i ETC-tidningen. Hon uttryckte bl.a. att det saknas en tydligare inriktning vad gäller socialdemokratins intellektuella arbete och idédebatten. Har flera gånger bloggat om att jag tycker Lena har kloka synpunkter. I mars skrev jag så här:
”Lena säger också att det är viktigt att fortsätta bygga politiken på breda bildningsideal. Vi måste bli bättre på att ta vara på aktuell kunskap för att göra bra analyser och utveckla politiken. Det finns så mycket stöd inom forskningen för vänsterns politik. Använd den!!!”
Då bloggade jag också om Håkan Juholt som partiledare
I morgonens P1 samtalade Bo Krogvig, pr-konsult som jobbat länge för partiet och Johanna Graf, Socialdemokrat och oppositionsråd i Solna om partiets kris. Särskilt Johanna Graf är intressant att lyssna på.
Johanna säger att Håkan Juholt åker runt och pudlar för en politisk kris som varit i 30 år. Man måste vara det man driver och driva det man är. Krisinsikt är viktigt. Det handlar inte bara om att socialdemokratins ras är medias fel. Politiker som setat för länge ser inte längre vad som är rimligt. Juholts kris är på ytan. Det är för stor idélöshet.
Håller särskilt med Johanna om att krisen varat i 30 år. Då tog Timbros tankesmedja tog över det politiska problemformulerandet och socialdemokratin följde efter.
Liberala lokaltidningens ledare kritiserar folkpartiets Palestinapolitik.
Då och då hittar jag bra borgerliga ledare i lokaltidningen. Håkan Holmberg räknar i dagens ledare upp skäl efter skäl till varför Björklund agerat bakvänt avseende regeringens avslag på palestiniernas ansökan om medlemskap i UNESCO.
Kritik är nödvändigt för utvecklingen. Oavsett det handlar om moderaterna, folkpartiet eller vänsterpartiet så är intern kritik nödvändig. Ett parti eller en organisation eller vad det än är självdör förhoppningsvis om alla medlemmar är Ja-sägare till vad ledningen tycker.
måndag 7 november 2011
Förväntningar påverkar individen
P1 morgon diskuterade hur mycket förväntningar på eleverna påverkar elevernas resultat. Diskussionen kopplades till skolverkets Salsavärden. Skolors Salsavärden styrs av olika sociala faktorer och om skolpersonalen kopplar Salsavärdet till förväntningarna på enskilda elever så blir det helt fel.
Jag tycker det är viktigt att skilja på två saker. Dels finns det strukturella orättvisor som skolan ska kompensera för, dels påverkar lärares förväntningar på enskilda elever elevernas resultat. För att alla elever ska utvecklas positivt och samtidigt må bra så är tre saker viktiga.
1. Skolor som har många elever vars föräldrar har svårt att stödja sina barn med skolarbetet och skolor som har många elever som har rätt till modersmålsundervisning och studiehandledning behöver betydligt mycket mer pengar än idag.
2. Lärare ska möta elever som individer och behöver därför vara observanta på sina egna fördomar mot elever som tillhör olika kategorier. Olika förväntningar på olika elever påverkar, så att några presterar under sin förmåga och några långt under sin förmåga.
3. Dagens skolmarknad med valfrihetssystem och friskolesystem medför att alla elever presterar sämre, enligt en skolverksrapport som jag ska leta reda på. Den kom för två år sedan. De rapporter jag hittar när jag letat nu är mindre politiskt systemkritiska och handlar mer om enskilda skolors möjligheter och ansvar.
Sedan jag fick cancer har jag mer eller mindre ofta frågat mina läkare hur länge jag kan förväntas leva. Mina läkare har aldrig velat svara på denna fråga och de gör de rätt i. Deras tankar och förväntningar på hur cancern ska utvecklas framöver i min kropp kan påverka mig. De kan helt enkelt inte veta, bara gissa. Själv har jag letat statistik för att försöka få en bild av mina möjligheter.
Precis som en kan ta fram statistik när det gäller cancer, så kan en ta fram statistik om olika elevgruppers resultat. Statistik är bra att ha, men statistiska värden ska inte tillåtas styra förväntningarna på enskilda individers utveckling. Förväntningar om individens framtid är för det mesta rena gissningarna. Ingen kan veta, men de som tror sig veta påverkar individens liv och möjligheter på ett oacceptabelt sätt.
För övrigt finns det så mycket mer att säga om dagens skolpolitik. Lyssna på radioteaterns monolog om 7-åriga Saga. Vill vi att barn ska få vara barn eller?
Jag tycker det är viktigt att skilja på två saker. Dels finns det strukturella orättvisor som skolan ska kompensera för, dels påverkar lärares förväntningar på enskilda elever elevernas resultat. För att alla elever ska utvecklas positivt och samtidigt må bra så är tre saker viktiga.
1. Skolor som har många elever vars föräldrar har svårt att stödja sina barn med skolarbetet och skolor som har många elever som har rätt till modersmålsundervisning och studiehandledning behöver betydligt mycket mer pengar än idag.
2. Lärare ska möta elever som individer och behöver därför vara observanta på sina egna fördomar mot elever som tillhör olika kategorier. Olika förväntningar på olika elever påverkar, så att några presterar under sin förmåga och några långt under sin förmåga.
3. Dagens skolmarknad med valfrihetssystem och friskolesystem medför att alla elever presterar sämre, enligt en skolverksrapport som jag ska leta reda på. Den kom för två år sedan. De rapporter jag hittar när jag letat nu är mindre politiskt systemkritiska och handlar mer om enskilda skolors möjligheter och ansvar.
Sedan jag fick cancer har jag mer eller mindre ofta frågat mina läkare hur länge jag kan förväntas leva. Mina läkare har aldrig velat svara på denna fråga och de gör de rätt i. Deras tankar och förväntningar på hur cancern ska utvecklas framöver i min kropp kan påverka mig. De kan helt enkelt inte veta, bara gissa. Själv har jag letat statistik för att försöka få en bild av mina möjligheter.
Precis som en kan ta fram statistik när det gäller cancer, så kan en ta fram statistik om olika elevgruppers resultat. Statistik är bra att ha, men statistiska värden ska inte tillåtas styra förväntningarna på enskilda individers utveckling. Förväntningar om individens framtid är för det mesta rena gissningarna. Ingen kan veta, men de som tror sig veta påverkar individens liv och möjligheter på ett oacceptabelt sätt.
För övrigt finns det så mycket mer att säga om dagens skolpolitik. Lyssna på radioteaterns monolog om 7-åriga Saga. Vill vi att barn ska få vara barn eller?
söndag 6 november 2011
Tankar efter medlemsmöte i vänsterpartiet
Nu är jag vald till kongressombud. Känns bra. Jag märker att jag blir vassare och mer påstridig i min argumentation, ju äldre jag blir. Ett skäl kan vara är att det är lättare att driva de frågor som engagerar mig när jag inte har någon position i partiet. Jag har inget att förlora på att stå på mig, mer än att en del uppfattar mig som besvärlig. Jag är en kritiker som vill peta på gamla ”sanningar”. Men ett annat skäl till min ökade radikalitet är erfarenhet.
Tycker att vänsterpartiet behöver bli ett mer utmanande, solidariskt parti som bygger politiken på kunskap. Vänsterpartister är nog modigare än många andra, men modet räcker inte till för att ändra dagens klasspolitik. Fler kunniga vänsterpartister måste våga ta plats, istället för att snegla inlyssnande på vad andra tänker och säger.
Min erfarenhet är att alldeles för många vänsterpartister på parlamentariska uppdrag underordnar sig den politiska inriktning för den nämnd eller styrelse de företräder. Sedan kan de prata på möten om alla orättvisor. Men det är från människor på gator och torg, på arbetsplatser och i olika föreningar och nätverk det politiska trycket kan uppstå. Och det är i slutna rum under sammanträdena som de viktiga besluten tas. Och det är i dessa slutna rum en måste kunna stå på sig och det är svårt. En blir ständigt utsatt för olika härskartekniker när en vill förändra. Det innebär att du måste våga vara besvärlig, för att lyckas förändra. Pratade nyss med en partikamrat som vågar och hur tungt det är att ständigt bli utsatt för taskigheter i de slutna rummen.
I fullmäktigeförsamlingar kan du också bli utsatt, men då är det ofta fler som ser och förstår. Så jag vill uppmana alla valberedningar att till olika parlamentariska uppdrag föreslå modiga och kloka personer. Uppmaningen till alla runt omkring dem som vågar utmana är - stöd dem. Och till sist till alla som vill förändra – läs på så ni kan frågorna och stå på er och våga ställa obekväma frågor. Att ha ett politiskt förtroendeuppdrag är något helt annat än att ingå i en kamratklubb.
Tycker att vänsterpartiet behöver bli ett mer utmanande, solidariskt parti som bygger politiken på kunskap. Vänsterpartister är nog modigare än många andra, men modet räcker inte till för att ändra dagens klasspolitik. Fler kunniga vänsterpartister måste våga ta plats, istället för att snegla inlyssnande på vad andra tänker och säger.
Min erfarenhet är att alldeles för många vänsterpartister på parlamentariska uppdrag underordnar sig den politiska inriktning för den nämnd eller styrelse de företräder. Sedan kan de prata på möten om alla orättvisor. Men det är från människor på gator och torg, på arbetsplatser och i olika föreningar och nätverk det politiska trycket kan uppstå. Och det är i slutna rum under sammanträdena som de viktiga besluten tas. Och det är i dessa slutna rum en måste kunna stå på sig och det är svårt. En blir ständigt utsatt för olika härskartekniker när en vill förändra. Det innebär att du måste våga vara besvärlig, för att lyckas förändra. Pratade nyss med en partikamrat som vågar och hur tungt det är att ständigt bli utsatt för taskigheter i de slutna rummen.
I fullmäktigeförsamlingar kan du också bli utsatt, men då är det ofta fler som ser och förstår. Så jag vill uppmana alla valberedningar att till olika parlamentariska uppdrag föreslå modiga och kloka personer. Uppmaningen till alla runt omkring dem som vågar utmana är - stöd dem. Och till sist till alla som vill förändra – läs på så ni kan frågorna och stå på er och våga ställa obekväma frågor. Att ha ett politiskt förtroendeuppdrag är något helt annat än att ingå i en kamratklubb.
Söndag förmiddag
I fredags skrev jag om Anour Brahem Quartet. Nu finns en recension i lokaltidningen. Vi var många som uppskattade denna konsert.
I går började jag på en blogg ”Frihet att välja” . Har så många tankar i huvudet som jag vill skriva ner. Vet inte varifrån drivkraften kommer, men hoppas att det jag skriver kan påverka något. Nu ska jag snart iväg på medlemsmöte. Vi ska välja kongressombud till vänsterpartiets kongress i Uppsala i januari. Jag har skrivit många motioner som jag fått stöd för i min organisation. Hoppas på att bli vald, så att jag får möjlighet att plädera för det jag tror på.
Andra tankar som snurrat under morgonen är alla epitet som journalister och politiker sätter före namn och organisationer. Bättre att beskriva vad som avses. Jag tänker på orden terroristen…., kommunisten…., terrororganisationen…., islamisten och det finns säkert många fler. Syftet är att stämpla någon för alltid som mindre värd eller som farlig. Det visar på ett statiskt tänkande, det som en gång varit kan aldrig förändras. Det handlar också om maktutövning. Med detta menar jag inte att jag står för dessa begrepp, men att jag tror att alla kan förändras i mer demokratisk riktning. Demokrati är rätt väg för att motverka alla former av våld och förtryck.
Ofta undrar jag hur utvecklingen i Palestina blivit om inte väst genast stämplat det demokratiskt valda partiet Hamas i Gaza som terrorister.
Högern är särskilt skicklig på att stämpla andra och själva lyckas undvika en diskussion om deras delvis smutsiga historia. Nu ligger Maria-Pia Boëthius ledare ute på nätet. Så här beskriver hon högerns pr-apparat
”I hela mitt vuxna liv har högerns pr-apparat dragit all vänster över en kam, stoppat ner den i en säck, dragit åt snaran och hävdat att alla tankar i den riktningen leder till massmord och Gulag. All vänster har gjorts ansvarig för Stalin, ”titta på historien”, fast majoriteten motsatt sig ohyggligheterna i den kidnappade socialismen. När det nu blivit dags att närmare granska Moderaternas obehagliga historia försöker de skoja bort den: dels därför att den är riktigt hemsk, dels därför att de börjat sno attraktiva paroller från vänster. De verkar påstå att man alltid ska döma vänstern utifrån sin historia, men aldrig högern. Varför det? Vem är högerns Stalin? Franco i Spanien? Sydamerikas diktatorer, Pinochet, eller Greklands junta? Sydafrikas apartheidregimer? Salazar i Portugal? Sukarno i Indonesien, som mördade hundratusentals vänsteraktivister? Antikommunisten Mc Carthy i USA som härmade inkvisitionen? George Bush? Eller alla folkmördare som föregick demokratin (ungefär som i Syrien och Jemen i dag) de som önskar den demokrati som högern i Sverige från allra första början motsatte sig? Var de en kidnappad höger?”
För övrigt mår jag bra och har haft lugna helgtimmar.
I går började jag på en blogg ”Frihet att välja” . Har så många tankar i huvudet som jag vill skriva ner. Vet inte varifrån drivkraften kommer, men hoppas att det jag skriver kan påverka något. Nu ska jag snart iväg på medlemsmöte. Vi ska välja kongressombud till vänsterpartiets kongress i Uppsala i januari. Jag har skrivit många motioner som jag fått stöd för i min organisation. Hoppas på att bli vald, så att jag får möjlighet att plädera för det jag tror på.
Andra tankar som snurrat under morgonen är alla epitet som journalister och politiker sätter före namn och organisationer. Bättre att beskriva vad som avses. Jag tänker på orden terroristen…., kommunisten…., terrororganisationen…., islamisten och det finns säkert många fler. Syftet är att stämpla någon för alltid som mindre värd eller som farlig. Det visar på ett statiskt tänkande, det som en gång varit kan aldrig förändras. Det handlar också om maktutövning. Med detta menar jag inte att jag står för dessa begrepp, men att jag tror att alla kan förändras i mer demokratisk riktning. Demokrati är rätt väg för att motverka alla former av våld och förtryck.
Ofta undrar jag hur utvecklingen i Palestina blivit om inte väst genast stämplat det demokratiskt valda partiet Hamas i Gaza som terrorister.
Högern är särskilt skicklig på att stämpla andra och själva lyckas undvika en diskussion om deras delvis smutsiga historia. Nu ligger Maria-Pia Boëthius ledare ute på nätet. Så här beskriver hon högerns pr-apparat
”I hela mitt vuxna liv har högerns pr-apparat dragit all vänster över en kam, stoppat ner den i en säck, dragit åt snaran och hävdat att alla tankar i den riktningen leder till massmord och Gulag. All vänster har gjorts ansvarig för Stalin, ”titta på historien”, fast majoriteten motsatt sig ohyggligheterna i den kidnappade socialismen. När det nu blivit dags att närmare granska Moderaternas obehagliga historia försöker de skoja bort den: dels därför att den är riktigt hemsk, dels därför att de börjat sno attraktiva paroller från vänster. De verkar påstå att man alltid ska döma vänstern utifrån sin historia, men aldrig högern. Varför det? Vem är högerns Stalin? Franco i Spanien? Sydamerikas diktatorer, Pinochet, eller Greklands junta? Sydafrikas apartheidregimer? Salazar i Portugal? Sukarno i Indonesien, som mördade hundratusentals vänsteraktivister? Antikommunisten Mc Carthy i USA som härmade inkvisitionen? George Bush? Eller alla folkmördare som föregick demokratin (ungefär som i Syrien och Jemen i dag) de som önskar den demokrati som högern i Sverige från allra första början motsatte sig? Var de en kidnappad höger?”
För övrigt mår jag bra och har haft lugna helgtimmar.
lördag 5 november 2011
Fredagens ETC
Är fortfarande kvar i sängen och har precis läst klart Dagens ETC. Många bra artiklar.
Maria-Pia Boëthius ledare ”Spinndoktorerna styr Sverige” avslutas med ”Vi har nu fått ett högerns pr-maskineri att leda landet, poserandes som politiskt parti”. Hon menar att vi lever i en moderat berättelse där bara vinnare räknas, med undertexter att ideologin kan vi dölja och hederlighet behöver vi inte bry oss om.
MPB synande av moderaterna är igenkännbar och bra gjord. Moderaternas nuvarande manipulation ger utdelning. Klassklyftorna ökar. Och jag känner igen sättet att uppträda från många moderater i Uppsala. Vänliga, väluppfostrade och falska. De egentliga syftena döljs. Konservativa ”hederliga” gamla moderater borde göra uppror. Varför är de så tysta? Är makten i alla sammanhang viktigare än moral, hederlighet och demokrati?
Läs gärna ledaren, som tyvärr ännu inte är utlagd på webben. Tidningen innehåller också en uppräkning av alla förslag och beslut som moderaterna motarbetat och röstat nej till i riksdagen.
Nej till allmän rösträtt, nej till sänkt arbetstid, nej till kvinnlig rösträtt, nej till avskaffande av dödsstraff, nej till sjukkassa, nej till a-kassa, nej till mer semester, nej till allmänt barnbidrag, nej till fri abort, nej till partnerskap för homosexuella, nej till fri sjukvård, nej till fria skolmåltider…
Däremot ja till apartheid, ja till Irakkriget, ja till FRA, ja till höjd a-kassa, ja till privatiseringar…
Du kommer till MPB:s ledare här
Lena Sommerstad har mycket att säga i en intervju. En kritik mot Håkan Juholt som jag delar är att det saknas en tydligare inriktning vad gäller partiets intellektuella arbete och idédebatten. Saknar också detta i mitt eget parti.
EU bygger fler och fler murar mot flyktingar i omvärlden. Gränsen mellan Turkiet och Grekland är den plats där flest människor tar sig in illegalt i EU. Flyktvägar via båt hindras av bland annat svenska spaningsplan som flyger över östra Medelhavet. Grekland uppför nu ett 10,3 kilometer långt dubbelt stängsel med taggtrådsrullar emellan.
Att fly landvägen är redan idag farlig. För två år sedan ordande en muslimsk församling i byn Sidiro en gravplats. 150 immigranter har redan begravts där. Imamen anser att barriärerna bygger på en fruktansvärd idé.
”Vad skulle du själv säga om det blev krig i ditt land och någon stängde gränserna så att du inte kan förflytta dig? Säger han.”
Jag har tidigare bloggat om Fort Europa.
Gillar Martin Halldins krönika om män och feminism. Han skriver att handlingen är viktigare än läpparnas bekännelse.
Ehrenberg skriver bra om pornografi och prostitution. Prostitution handlar om manligt våld, om att med pengar köpa sig makt. ”Sex ska handla om frivillighet, lust och en slags glädje och kärlek. Inte om skam, hat, självförakt, känsla av otillräcklighet, slentrian, jobb och pengar.”
Nu ska jag börja med nästa blogg, som nog blir ännu längre. Jag vill problematisera begreppet frihet och fri vilja.
Maria-Pia Boëthius ledare ”Spinndoktorerna styr Sverige” avslutas med ”Vi har nu fått ett högerns pr-maskineri att leda landet, poserandes som politiskt parti”. Hon menar att vi lever i en moderat berättelse där bara vinnare räknas, med undertexter att ideologin kan vi dölja och hederlighet behöver vi inte bry oss om.
MPB synande av moderaterna är igenkännbar och bra gjord. Moderaternas nuvarande manipulation ger utdelning. Klassklyftorna ökar. Och jag känner igen sättet att uppträda från många moderater i Uppsala. Vänliga, väluppfostrade och falska. De egentliga syftena döljs. Konservativa ”hederliga” gamla moderater borde göra uppror. Varför är de så tysta? Är makten i alla sammanhang viktigare än moral, hederlighet och demokrati?
Läs gärna ledaren, som tyvärr ännu inte är utlagd på webben. Tidningen innehåller också en uppräkning av alla förslag och beslut som moderaterna motarbetat och röstat nej till i riksdagen.
Nej till allmän rösträtt, nej till sänkt arbetstid, nej till kvinnlig rösträtt, nej till avskaffande av dödsstraff, nej till sjukkassa, nej till a-kassa, nej till mer semester, nej till allmänt barnbidrag, nej till fri abort, nej till partnerskap för homosexuella, nej till fri sjukvård, nej till fria skolmåltider…
Däremot ja till apartheid, ja till Irakkriget, ja till FRA, ja till höjd a-kassa, ja till privatiseringar…
Du kommer till MPB:s ledare här
Lena Sommerstad har mycket att säga i en intervju. En kritik mot Håkan Juholt som jag delar är att det saknas en tydligare inriktning vad gäller partiets intellektuella arbete och idédebatten. Saknar också detta i mitt eget parti.
EU bygger fler och fler murar mot flyktingar i omvärlden. Gränsen mellan Turkiet och Grekland är den plats där flest människor tar sig in illegalt i EU. Flyktvägar via båt hindras av bland annat svenska spaningsplan som flyger över östra Medelhavet. Grekland uppför nu ett 10,3 kilometer långt dubbelt stängsel med taggtrådsrullar emellan.
Att fly landvägen är redan idag farlig. För två år sedan ordande en muslimsk församling i byn Sidiro en gravplats. 150 immigranter har redan begravts där. Imamen anser att barriärerna bygger på en fruktansvärd idé.
”Vad skulle du själv säga om det blev krig i ditt land och någon stängde gränserna så att du inte kan förflytta dig? Säger han.”
Jag har tidigare bloggat om Fort Europa.
Gillar Martin Halldins krönika om män och feminism. Han skriver att handlingen är viktigare än läpparnas bekännelse.
Ehrenberg skriver bra om pornografi och prostitution. Prostitution handlar om manligt våld, om att med pengar köpa sig makt. ”Sex ska handla om frivillighet, lust och en slags glädje och kärlek. Inte om skam, hat, självförakt, känsla av otillräcklighet, slentrian, jobb och pengar.”
Nu ska jag börja med nästa blogg, som nog blir ännu längre. Jag vill problematisera begreppet frihet och fri vilja.
Uppsala Internationell Sacred Music Festival
Festivalen firar femårsjubileum och jag har varit där på något inslag varje år. Festivalen tar fasta på andlig musik och musikens andlighet utan att begränsa sig till några särskilda genrer. Du kan läsa programmet och lyssna på några inslag här.
Efter paus hörde jag också Alireza Ghorbani & Dorsaf Hamdani med klassisk persisk och klassisk arabisk sång.
När jag ska sova lyssnar jag ibland på radio och ibland på musik. Nu ska jag lyssna på min nya skiva Anour Brahem, The Astounding Eyes Of Rita.
torsdag 3 november 2011
Spridda tankar
Har massor med tankar om vad jag vill skriva, men tänker inte tankarna färdigt, så detta blir mest som springkornet som sprätter ut frön.
Beskrivning. Springkorn är en medelstor ört med strödda blad och stora hängande klargula blommor. Den växer oftast i stora bestånd. Stjälkarna är köttiga och bladen tunna med trubbsågade kanter. Springkorn blommar från juli till september. Blomman är tre till fyra centimeter lång, ofta brunfläckig och har en krökt sporre. Frukten öppnar sig explosionsartat och slungar iväg fröna, liksom hos de andra arterna i släktet balsaminer. Den virtuella floran
Känner mig ofta kritisk. Tycker att mycket som varit bra med välfärdssamhället, nu raseras i snabb takt. Tycker också att det är alldeles för mycket av att tänka positivt och visa upp en glad min i dagens samhällskultur. Detta är inte samma sak som att jag alltid är kritisk. Här kommer därför några saker jag tycker är positiva:
Rättegången mot Martin Schibbye och Johan Persson
Den Etiopiska domstolen har släppt den åtalspunkt som hette deltagande i terrorgrupp. En starkinternationell opinion som följer rättegången har haft positiv påverkan på rätten. Nu följer flera länder händelserna, men som alltid var det några engagerade och insatta personer som synliggjorde problematiken, så att diplomater och politiker tvingades agera. Det lönar sig att stå upp för rättvisa.
Palestina är invald som medlem i UNESCO
Efter starkt motstånd från bland andra USA, som menar att beslutet kan skada fredsprocessen, röstade 107 länder ja. 14 länder, däribland Sverige, var emot, och 52 länder lade ner sin röst. Medlemskapet har stor symbolisk betydelse. Ett steg i rätt riktning för fred och demokrati i regionen tror jag.
Fredspriset peppar Jemens kvinnor
I Jemen har hundratusentals människor ända sedan i januari belägrat gator och torg i hela landet för att kräva president Ali Abdullah Salehs avgång. En stor del av demonstranterna är kvinnor, som har tagit en aktiv och ledande roll i protesterna. Det bekräftades inte minst av att Nobels fredspris tidigare i år gick till en jemenitisk fredsaktivist, journalist och protestledare: Tawakkul Karman. Och för de jemenitiska kvinnorna har priset blivit ännu en anledning till att kämpa vidare. Heja alla modiga, stolta, stridslystna, solidariska, demokratiska kvinnor. Stå på er, även när den första striden är vunnen. Släpp inte ifrån er makten till patriarkala män. Hör mer på P1
Socialistisk vårdcentral i Stockholm kan snart bli verklighet
En vårdcentral som inte drivs i vinstsyfte, där patienterna och personalen tillsammans bestämmer över verksamheten. Det är målet för landets första socialistiska vårdcentral som föreningen Socialistiska läkare hoppas kunna starta i Stockholm. Läs mer i Flamman
Mer forskning om cancer
Hittade webbsidorna Nyfiken Vital när jag letade efter ny forskning. T ex att det pågår studier om hur ett modifierat virus kan döda cancermetastaser. Kliniska studier pågår med lovande resultat om ett modifierat herpesvirus som selektivt dödar cancertumörer utan att skada friska celler.
Uppsala universitet leder en stor ny cancerstudie. Målet är att förstå vilka tumörer som kommer att svara på behandling och ta reda på varför vissa cancerläkemedel mister sin effekt efter en tids behandling. I nuläget forskar en på tjocktarmscancer och leukemi men frågeställningen berör också mig. Många cancerpatienter drabbas av att läkemedlen inte längre hjälper. Om forskningen får kunskap om hur metastaserna muterar för att överlista läkemedel, så skulle det kanske räcka med att äta antiöstrogen, som t ex Femar, om en har en spridd östrogenberoende bröstcancer.
Sjukvården har gjort enorma framsteg och många äldre äldre får bra hjälp
Har sista veckan fått många berättelser om hur människor över 80 år får bra hjälp inom sjukvården. En 87-årig släkting har fått synen tillbaka. Hon var nästan blind av skador i gula fläcken och hade dessutom gråstarr. Läkare opererade henne för gråstarr vilket förbättrade gulafläckenskadorna, så nu ser hon på sitt ena öga. En annan äldre vän får genomgå stora och noggranna undersökningar på Akademiska sjukhuset angående hennes ämnesomsättning och omsättning av kalk i kroppen. En annan 91-åriga släkting får efter påtryckningar av sina barn väldigt bra rehabilitering på ett stort sjukhus efter att ha fallit på sin balkong. Hon får massage, sjukgymnastik och träffa arbetsterapeut. Det finns mycket positivt i sjukvården och jag är mycket nöjd med den läkarvård jag får. Sjuksköterskorna som ger mig behandling är också mycket kompetenta och tillmötesgående. Så det gäller att stå upp för vår sjukvård. Det som är bra kan raseras och bli sämre, en det kan också utvecklas och bli ännu bättre. En sak är jag säker på och det är att ingenting är statiskt.
Tanttrender och tantfrossa
P1 Nya vågens program nästa tisdag heter tantfrossa och påannonseras så här. Radikal och klimatsmart eller en feministisk backlash? Kanske kan vara något att lyssna på. Jag gillar tanter, arga tanter, solidariska tanter, fnittriga tanter, tanthattar, vågade tanter, ansvarsfulla tanter , vassa tanter, runda tanter, klimakterietanter, tanter i klänning….
Beskrivning. Springkorn är en medelstor ört med strödda blad och stora hängande klargula blommor. Den växer oftast i stora bestånd. Stjälkarna är köttiga och bladen tunna med trubbsågade kanter. Springkorn blommar från juli till september. Blomman är tre till fyra centimeter lång, ofta brunfläckig och har en krökt sporre. Frukten öppnar sig explosionsartat och slungar iväg fröna, liksom hos de andra arterna i släktet balsaminer. Den virtuella floran Rättegången mot Martin Schibbye och Johan Persson
Den Etiopiska domstolen har släppt den åtalspunkt som hette deltagande i terrorgrupp. En starkinternationell opinion som följer rättegången har haft positiv påverkan på rätten. Nu följer flera länder händelserna, men som alltid var det några engagerade och insatta personer som synliggjorde problematiken, så att diplomater och politiker tvingades agera. Det lönar sig att stå upp för rättvisa.
Palestina är invald som medlem i UNESCO
Efter starkt motstånd från bland andra USA, som menar att beslutet kan skada fredsprocessen, röstade 107 länder ja. 14 länder, däribland Sverige, var emot, och 52 länder lade ner sin röst. Medlemskapet har stor symbolisk betydelse. Ett steg i rätt riktning för fred och demokrati i regionen tror jag.
Fredspriset peppar Jemens kvinnor
I Jemen har hundratusentals människor ända sedan i januari belägrat gator och torg i hela landet för att kräva president Ali Abdullah Salehs avgång. En stor del av demonstranterna är kvinnor, som har tagit en aktiv och ledande roll i protesterna. Det bekräftades inte minst av att Nobels fredspris tidigare i år gick till en jemenitisk fredsaktivist, journalist och protestledare: Tawakkul Karman. Och för de jemenitiska kvinnorna har priset blivit ännu en anledning till att kämpa vidare. Heja alla modiga, stolta, stridslystna, solidariska, demokratiska kvinnor. Stå på er, även när den första striden är vunnen. Släpp inte ifrån er makten till patriarkala män. Hör mer på P1
Socialistisk vårdcentral i Stockholm kan snart bli verklighet
En vårdcentral som inte drivs i vinstsyfte, där patienterna och personalen tillsammans bestämmer över verksamheten. Det är målet för landets första socialistiska vårdcentral som föreningen Socialistiska läkare hoppas kunna starta i Stockholm. Läs mer i Flamman
Mer forskning om cancer
Hittade webbsidorna Nyfiken Vital när jag letade efter ny forskning. T ex att det pågår studier om hur ett modifierat virus kan döda cancermetastaser. Kliniska studier pågår med lovande resultat om ett modifierat herpesvirus som selektivt dödar cancertumörer utan att skada friska celler.
Uppsala universitet leder en stor ny cancerstudie. Målet är att förstå vilka tumörer som kommer att svara på behandling och ta reda på varför vissa cancerläkemedel mister sin effekt efter en tids behandling. I nuläget forskar en på tjocktarmscancer och leukemi men frågeställningen berör också mig. Många cancerpatienter drabbas av att läkemedlen inte längre hjälper. Om forskningen får kunskap om hur metastaserna muterar för att överlista läkemedel, så skulle det kanske räcka med att äta antiöstrogen, som t ex Femar, om en har en spridd östrogenberoende bröstcancer.
Sjukvården har gjort enorma framsteg och många äldre äldre får bra hjälp
Har sista veckan fått många berättelser om hur människor över 80 år får bra hjälp inom sjukvården. En 87-årig släkting har fått synen tillbaka. Hon var nästan blind av skador i gula fläcken och hade dessutom gråstarr. Läkare opererade henne för gråstarr vilket förbättrade gulafläckenskadorna, så nu ser hon på sitt ena öga. En annan äldre vän får genomgå stora och noggranna undersökningar på Akademiska sjukhuset angående hennes ämnesomsättning och omsättning av kalk i kroppen. En annan 91-åriga släkting får efter påtryckningar av sina barn väldigt bra rehabilitering på ett stort sjukhus efter att ha fallit på sin balkong. Hon får massage, sjukgymnastik och träffa arbetsterapeut. Det finns mycket positivt i sjukvården och jag är mycket nöjd med den läkarvård jag får. Sjuksköterskorna som ger mig behandling är också mycket kompetenta och tillmötesgående. Så det gäller att stå upp för vår sjukvård. Det som är bra kan raseras och bli sämre, en det kan också utvecklas och bli ännu bättre. En sak är jag säker på och det är att ingenting är statiskt.
Tanttrender och tantfrossa
P1 Nya vågens program nästa tisdag heter tantfrossa och påannonseras så här. Radikal och klimatsmart eller en feministisk backlash? Kanske kan vara något att lyssna på. Jag gillar tanter, arga tanter, solidariska tanter, fnittriga tanter, tanthattar, vågade tanter, ansvarsfulla tanter , vassa tanter, runda tanter, klimakterietanter, tanter i klänning….
onsdag 2 november 2011
Klassamhället
Så här presenterades lördagens Konflikt på webben :
”Om rot, rut och det mänskliga priset för en bekvämare tillvaro. Konflikt tar en tur genom det nya Sverige, där lösta livspussel, arbetskraftsmigration och politiska prioriteringar håller på att skapa helt nya verkligheter. Hör röster från Irak, Afrika och Polen – på uppdrag i solsidans Stockholm.”
40 000 människor från länder utanför EU har beviljats tillfälliga uppehållstilllstånd för arbete i Sverige sedan 2008. Nära hälften av de beviljade tillstånden var för arbete utan krav på särskild yrkesutbildning. Många har tvingats lämna minderåriga barn kvar hos släktingar. De har kommit hit i desperat jakt på en dräglig tillvaro för sig och sin familj som ofta är kvar i hemlandet. De skurar våra hem, byter tegel på våra tak och utför arbetsuppgifter som ingen etnisk svensk vill göra.
Barn i rikemansområden lär sig att människor utanför Europa ska plocka upp deras skräp. Gamla koloniala maktstrukturer förstärks och klassamhällets orättvisor ökar. Samtidigt finns solidariteten hos dem som jobbar i underordnade jobb. De bryr sig om andra.
Solidaritet vet däremot knappast Markus Uvell, vd på Näringslivets tankesmedja Timbro, vad det handlar om. Han tycker att det är alldeles utmärkt att det finns lågavlönade enkla arbeten och vill ha fler sådana jobb. Han har inte en tanke på barns olika uppväxtvillkor. Barn till städare i rikemansområdena har ingen städhjälp hemma. I deras hem räcker pengarna knappt till mat och deras föräldrar sliter ut sig på städjobbet och äter värktabletter. Markus Uvell bryr sig inte. För honom är det viktigast att människor har jobb, så att de inte kostar skattepengar. Han anser att det är för höga ingångslöner för redan fattiga städare.
Arbetslivsforskaren Helena Lundberg jobbade tidigare i kassan på en stormarknad. Nu har hon skrivit en bok om sina fyra år kassörsjobbet, "Betraktelser från löpande matbandet". Hennes bok presenteras i tidningen Arbetsliv
Hon ger exempel på nonchalanta eller rent destruktiva chefer. Det är arbetsledare som aldrig visar uppskattning, inte vet vad kassörerna heter, inte hälsar, spelar ut anställda mot varandra, tar alla initiativ som kritik och underblåser mobbning. Dessutom har de dåliga rutiner för schemaläggning och bemanning. Arbetsmiljötänkandet tycks obefintligt. Kassörerna rankas lägst och har lite att säga till om.
Helena fick ingen introduktion som ny kassör. Arbetsrotation var på tal, men några veteraner som provjobbade i kassan vägrade. Arbetspassen var långa, ofta elva timmar per dag, med knappt om tid att äta och gå på toa. Arbetet var monotont och hon fick ont i ryggen. En kollega svimmade, men var snart tillbaka vid matbandet. Skyddsombudet såg hon aldrig och den lokala fackliga företrädaren ingav inget förtroende.
Nu doktorerar Helena Lundberg i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet. Hon intresserar sig särskilt för frågan om värdighet i lågstatusyrken. Klassamhället blir också starkare bland etniska svenskar.
Denna tidning har också en artikel om hur kamerakontroll i butiker används för att övervaka anställda.
I veckan har jag också läst en artikel om hur företag kan undvika att tillsvidareanställa personal genom att använda bemanningsföretag. Den uthyrda arbetskraften kan företaget på ett helt annat sätt vraka och välja mellan. En som är ”halt, lytt och utsliten” kan knappast räkna med fortsatt jobb.
Så här presenterar sig ett auktoriserat bemanningsföretag. ”Fördelen med flexibel bemanning är tillgång till kunnig personal som bara behöver betalas den tid den utnyttjas för. Arbetsgivaren slipper de kostnader ordinarie anställda medför och får dessutom maximal rörelsefrihet för optimering av resurserna.” Just detta bemanningsföretag har en bild på en lycklig vit medelålders man, en företagare som kan tjäna mer pengar?
Människor ska alltså utnyttjas, samtidigt som arbetsgivaren slipper kostnader och får maximal rörelsefrihet. Inriktningen i dagens moderatstyrda Sverige är att företagen ska öka sina vinster. Människor med låg status på arbetsmarknaden tvingas buga och bocka medan arbetsgivaren sliter ut dem.
Klassamhället bygger murar mellan människor och ökar överklassens förakt för den som är fattig.
Hör normen i svensk politik uttala sig, han som står för allmänintresset och nästan hela tiden uttrycker sig med ordet ”vi” (normen). I detta inlägg uttalar han sig i Palestinafrågan, han som ”råkar veta lite mer”.
För övrigt har jag lämnat in mitt PM. Roligt att lära mig en massa nytt och befriande att vara klar.
”Om rot, rut och det mänskliga priset för en bekvämare tillvaro. Konflikt tar en tur genom det nya Sverige, där lösta livspussel, arbetskraftsmigration och politiska prioriteringar håller på att skapa helt nya verkligheter. Hör röster från Irak, Afrika och Polen – på uppdrag i solsidans Stockholm.”
40 000 människor från länder utanför EU har beviljats tillfälliga uppehållstilllstånd för arbete i Sverige sedan 2008. Nära hälften av de beviljade tillstånden var för arbete utan krav på särskild yrkesutbildning. Många har tvingats lämna minderåriga barn kvar hos släktingar. De har kommit hit i desperat jakt på en dräglig tillvaro för sig och sin familj som ofta är kvar i hemlandet. De skurar våra hem, byter tegel på våra tak och utför arbetsuppgifter som ingen etnisk svensk vill göra.
Barn i rikemansområden lär sig att människor utanför Europa ska plocka upp deras skräp. Gamla koloniala maktstrukturer förstärks och klassamhällets orättvisor ökar. Samtidigt finns solidariteten hos dem som jobbar i underordnade jobb. De bryr sig om andra.
Solidaritet vet däremot knappast Markus Uvell, vd på Näringslivets tankesmedja Timbro, vad det handlar om. Han tycker att det är alldeles utmärkt att det finns lågavlönade enkla arbeten och vill ha fler sådana jobb. Han har inte en tanke på barns olika uppväxtvillkor. Barn till städare i rikemansområdena har ingen städhjälp hemma. I deras hem räcker pengarna knappt till mat och deras föräldrar sliter ut sig på städjobbet och äter värktabletter. Markus Uvell bryr sig inte. För honom är det viktigast att människor har jobb, så att de inte kostar skattepengar. Han anser att det är för höga ingångslöner för redan fattiga städare.
Arbetslivsforskaren Helena Lundberg jobbade tidigare i kassan på en stormarknad. Nu har hon skrivit en bok om sina fyra år kassörsjobbet, "Betraktelser från löpande matbandet". Hennes bok presenteras i tidningen Arbetsliv
Hon ger exempel på nonchalanta eller rent destruktiva chefer. Det är arbetsledare som aldrig visar uppskattning, inte vet vad kassörerna heter, inte hälsar, spelar ut anställda mot varandra, tar alla initiativ som kritik och underblåser mobbning. Dessutom har de dåliga rutiner för schemaläggning och bemanning. Arbetsmiljötänkandet tycks obefintligt. Kassörerna rankas lägst och har lite att säga till om.
Helena fick ingen introduktion som ny kassör. Arbetsrotation var på tal, men några veteraner som provjobbade i kassan vägrade. Arbetspassen var långa, ofta elva timmar per dag, med knappt om tid att äta och gå på toa. Arbetet var monotont och hon fick ont i ryggen. En kollega svimmade, men var snart tillbaka vid matbandet. Skyddsombudet såg hon aldrig och den lokala fackliga företrädaren ingav inget förtroende.
Nu doktorerar Helena Lundberg i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet. Hon intresserar sig särskilt för frågan om värdighet i lågstatusyrken. Klassamhället blir också starkare bland etniska svenskar.
Denna tidning har också en artikel om hur kamerakontroll i butiker används för att övervaka anställda.
I veckan har jag också läst en artikel om hur företag kan undvika att tillsvidareanställa personal genom att använda bemanningsföretag. Den uthyrda arbetskraften kan företaget på ett helt annat sätt vraka och välja mellan. En som är ”halt, lytt och utsliten” kan knappast räkna med fortsatt jobb.
Så här presenterar sig ett auktoriserat bemanningsföretag. ”Fördelen med flexibel bemanning är tillgång till kunnig personal som bara behöver betalas den tid den utnyttjas för. Arbetsgivaren slipper de kostnader ordinarie anställda medför och får dessutom maximal rörelsefrihet för optimering av resurserna.” Just detta bemanningsföretag har en bild på en lycklig vit medelålders man, en företagare som kan tjäna mer pengar?
Människor ska alltså utnyttjas, samtidigt som arbetsgivaren slipper kostnader och får maximal rörelsefrihet. Inriktningen i dagens moderatstyrda Sverige är att företagen ska öka sina vinster. Människor med låg status på arbetsmarknaden tvingas buga och bocka medan arbetsgivaren sliter ut dem.
Klassamhället bygger murar mellan människor och ökar överklassens förakt för den som är fattig.
Hör normen i svensk politik uttala sig, han som står för allmänintresset och nästan hela tiden uttrycker sig med ordet ”vi” (normen). I detta inlägg uttalar han sig i Palestinafrågan, han som ”råkar veta lite mer”.
För övrigt har jag lämnat in mitt PM. Roligt att lära mig en massa nytt och befriande att vara klar.
tisdag 1 november 2011
Pengar och makt
När jag var barn och familjen åkte till mormor i Linköping, så räknade jag alltid mormors tio-öringar. Jag älskade mängden av blanka slantar. Tioöringarna kännetecknade rikedom.
När vi åkte till fjällen fick jag och min bror 2 kronor var att köpa godis för. Pengarna gav frihet att väja vilket godis jag ville ha. Jag kunde också välja att spara åtminstone en krona så kunde jag samla på mig frihet och makt för framtiden. Jag läste sparbankernas spara och slösa noga och fostrades in i att pengar är viktiga. En mycket medveten politik i dåtidens folkhem.
I mitt vuxna liv har jag under en period haft stor brist på pengar. Minns obehagskänslorna när det var insamlingar på jobbet för att någon fyllde jämnt och jag inte hade den där femman som behövdes till insamlingen.
När jag skiljt mig och flyttat till Gottsunda hade jag första månaderna väldigt lite pengar. Köpte en billig cykel för att ha råd att ta mig till stan. Bussåkande hade blivit för dyrt. Behövde ett cykelstöd för att säkert kunna lyfta upp min dotter i cykelsadeln. Cykelstödet kostade 42 kronor och cykelhandlaren frågade om han skulle skruva fast det. Tyckte det var skönt, så jag tackade ja. Då blev räkningen på 92 kronor, alltså ytterligare 50 kronor för att skruva i en skruv. Svalde tårarna och gick därifrån. De pengar jag skulle ha till mat gick istället till cykelhandlare.
Mina första månader i Gottsunda var jag beroende av socialbidrag, men sedan har jag klarat mig på elevassistentlön, studielån och därefter goda inkomster från lärarjobb, kommunalrådsuppdrag o.s.v. Dessutom har jag alltid under hela mitt liv haft möjlighet att be mina föräldrar om pengar. Jag har haft ekonomiskt backup och därmed aldrig behövt känna den totala maktlöshet som fattigdom kan innebära.
Nu avskyr jag att hålla på med pengar. Månadens värsta dag är den dag när jag ska betala mina räkningar. Mina pengar räcker mer än väl, men jag känner ett obehag av alla dessa transaktioner . Matematik var mitt favoritämne i skolan så olusten har med något annat att göra.
Jag borde placera mina pensionspengar i bra etiska fonder, i socialt- och miljövärdiga fonder. Jag borde se till att varje krona jag äger används på ett hållbart sätt. Jag borde överhuvudtaget minska min konsumtion och vara mer solidarisk med nuvarande och framtida generationer. Pengar ger makt och möjlighet och jag har ett ansvar, men jag vill inte. Det är ett lyxproblem, men jag vill inte behöva bry mig om pengar och makt.
Jag önskar ett annat samhälle där alla människor har en grundtrygghet och i övrigt gäller ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Det är en omöjlig vision, men tänk vilken frihet att slippa detta pengaräknande i alla olika sammanhang, detta tidskrävande girighetssystem för några och otrygghetssystem för andra .
Jag efterlyser ett mer värdigt bytes- och solidaritetssystem än dagens kapitalistiska ovärdighetssystem.
När vi åkte till fjällen fick jag och min bror 2 kronor var att köpa godis för. Pengarna gav frihet att väja vilket godis jag ville ha. Jag kunde också välja att spara åtminstone en krona så kunde jag samla på mig frihet och makt för framtiden. Jag läste sparbankernas spara och slösa noga och fostrades in i att pengar är viktiga. En mycket medveten politik i dåtidens folkhem.
I mitt vuxna liv har jag under en period haft stor brist på pengar. Minns obehagskänslorna när det var insamlingar på jobbet för att någon fyllde jämnt och jag inte hade den där femman som behövdes till insamlingen.
När jag skiljt mig och flyttat till Gottsunda hade jag första månaderna väldigt lite pengar. Köpte en billig cykel för att ha råd att ta mig till stan. Bussåkande hade blivit för dyrt. Behövde ett cykelstöd för att säkert kunna lyfta upp min dotter i cykelsadeln. Cykelstödet kostade 42 kronor och cykelhandlaren frågade om han skulle skruva fast det. Tyckte det var skönt, så jag tackade ja. Då blev räkningen på 92 kronor, alltså ytterligare 50 kronor för att skruva i en skruv. Svalde tårarna och gick därifrån. De pengar jag skulle ha till mat gick istället till cykelhandlare.
Mina första månader i Gottsunda var jag beroende av socialbidrag, men sedan har jag klarat mig på elevassistentlön, studielån och därefter goda inkomster från lärarjobb, kommunalrådsuppdrag o.s.v. Dessutom har jag alltid under hela mitt liv haft möjlighet att be mina föräldrar om pengar. Jag har haft ekonomiskt backup och därmed aldrig behövt känna den totala maktlöshet som fattigdom kan innebära.
Nu avskyr jag att hålla på med pengar. Månadens värsta dag är den dag när jag ska betala mina räkningar. Mina pengar räcker mer än väl, men jag känner ett obehag av alla dessa transaktioner . Matematik var mitt favoritämne i skolan så olusten har med något annat att göra.
Jag borde placera mina pensionspengar i bra etiska fonder, i socialt- och miljövärdiga fonder. Jag borde se till att varje krona jag äger används på ett hållbart sätt. Jag borde överhuvudtaget minska min konsumtion och vara mer solidarisk med nuvarande och framtida generationer. Pengar ger makt och möjlighet och jag har ett ansvar, men jag vill inte. Det är ett lyxproblem, men jag vill inte behöva bry mig om pengar och makt.
Jag önskar ett annat samhälle där alla människor har en grundtrygghet och i övrigt gäller ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Det är en omöjlig vision, men tänk vilken frihet att slippa detta pengaräknande i alla olika sammanhang, detta tidskrävande girighetssystem för några och otrygghetssystem för andra .
Jag efterlyser ett mer värdigt bytes- och solidaritetssystem än dagens kapitalistiska ovärdighetssystem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)