Tanter, modernism och normer

I natt släckte jag lampan halv tre. Det blev sent eftersom det var så mycket jag hade i huvudet, som jag ville blogga om. Dessutom lyssnade jag på journalisten Lollo Collmars radiodokumentär ” Att laga ett barn”
Särskilt hennes slutord är väldigt starka. Lollo har bara ett ben och eftersom det avviker från normen så försöker ortopeder att på konstgjord väg göra ett till. Dom ville göra om min kropp, men jag ville inte bli omgjord. De förmedlade med sina förslag på olika förändringar att jag inte dög som jag var.

Tant
Jag identifierar mig gärna som tant. För mig betyder tant en 50+ kvinna som ibland är glad och vänlig och ibland säger ifrån. En tant vågar ta plats när något är viktigt. Hon/hen är motsatsen till en överklassdam. En tant kan klä sig i hatt och klänning men uppfattas aldrig som förnäm i sitt uttryck. En tant är också solidarisk och kan lyssna. En tant står närmare arbetarklassen än medelklassen. En tant är. Andra har helt andra bilder av vad en tant är, vilket framgår av media. Och idag är ordet tant högt upp på medias agenda.När jag letade efter tant på SR fick jag ca 6960 resultat. Och då hittade jag ändå inte diskussionen om tant i dagens Spanarna högt upp.

Tänker fortsätta kalla mig tant i olika sammanhang trots att bilderna av vad det betyder är så olika. Hoppas att andra frågar om de inte förstår vad jag menar istället för att själva definiera vad begreppet står för.

Modernitet och identitet
Ett annat begrepp som ofta definieras väldigt olika är modern, modernism, modernitet. Jag har tidigare bloggat om postmodernism. 

Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningar är enligt ett postmodernistiskt synsätt enbart tillfälliga och speglar en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck.

Många partier använder ordet modern i sin retorik och det ställs ofta mot traditionell. Håkan Lindgren skriver i lokaltidningen ”Kriget mot moderniteten” om ”en oroväckande tendens som hotar att avveckla de senaste 200 årens landvinningar. Vill vi verkligen att tiden ska gå baklänges?”

Hans försök till beskrivning av moderniteten är vetgirig, nöjeslysten, antiauktoritär, heterogen, kreativ, sekulär, urban, självkritisk, kommersiell, intellektuell - och det är bara början. HL kommer ut som modern och anser att dagens politiska styrning håller på att rulla tillbaka alla friheter och rättigheter människor tillkämpat sig 200 år tillbaka i tiden. HL nämner också att löneskillnaderna nu ökar efter att ha minskat i nästan 100 år. Han kallar det kriget mot moderniteten. Jag kan bara hålla med.

Jag tänker särskilt på socialdemokratin och ännu mer borgerlighetens utförsäljningar av offentliga tillgångar. På 1800-talet när infrastrukturen byggdes upp fanns flera konkurrerande järnvägsföretag, telefonbolag, postverksamheter, m.m. Eftersom detta inte fungerade tog staten över för att organisera verksamheten så den blev effektivare och tillgänglig för alla. Nu är vi tillbaka på 1800-talets sätt att organisera infrastrukturer.

Samma sak gäller privatiseringen och nedmonteringen av välfärdssystemen, av sjukvården, äldreomsorgen, skolan, allmännyttan, m.m. Arbetsrätten försämras, liksom pensionssystemen, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen m.m. Allt detta är antimodernt.

HL menar också att framstegsmotorn stannade på 70-talet och istället har vi fått ett identitetsbegrepp som krymper oss.

”Det vi menar med identitet påminner mest av allt om att gå med i en maffiafamilj: du ska lära dig att vara stolt över allt som förkrymper dig. Du ska älska de begränsningar som inskränker ditt liv och vara lojal mot de auktoriteter som upprätthåller dem. All den frustration och ilska som identiteten genererar ska du istället vända utåt, mot alla som inte tillhör den egna gruppen.”

Hans beskrivning av identitet handlar för mig om behov av tillhörighet. I en otrygg värld söker jag mig till likar som jag kan identifiera mig med för att få skydd. Homogeniteten i grupptillhörigheten gör att kritiken tystnar. För att få vara med i gruppen så får jag vara tyst med kritik. Utvecklingen stannar upp och vi går baklänges i historien. Modlösheten sprider sig. Tycker att HL:s bild av att framstegsmotorn har stannat är bra. Märker hur det blir svårare och svårare att framföra kritik i olika sammanhang. En ska istället vara glad och positiv.

Har startat flera debatter på vänsterns framtid och eftersom jag vill tänja och utveckla politiken, så blir det hotfullt för många andra. Får massor av inlägg från personer som försvarar rådande normer och maktstrukturer. Få ger sig tid att försöka förstå och sätta sig in i vad jag menar. Reptilhjärnorna går igång och det har nog ingen betydelse i vilken organisation jag framför kritik, om organisationen funnits länge. Många vill att det ska vara som det alltid har vart och tror att sanningen redan är definierad. Det är bara andra som inte förstår och därför så ska organisationen framförallt satsa på att kommunicera ut sitt budskap.

Ibland är tröttsamt att vara människa. Jag efterlyser fler enbenta som vägrar proteser för att leva upp till normen, fler som har mod att vara besvärliga, fler som står upp för sin annorlundahet tills annorlundaheten också ingår i normen, mer tantmod. Vi behöver bli fler, fler fler…..

Vänstertidningar

Har svårt att hinna med att läsa alla vänstertidningar, men är glad att jag har dem. Det finns mycket som inte kommer fram i mainstreammedia. Här kommer ett litet urval av artiklar som intresserat mig.

Läs om köttet som äter upp vår planet i Fria tidningen  och kolla i tabellen vad som är bäst att äta för att minska klimatutsläppen
Oljeindustrins härjningar i Ogaden
På onsdag ska jag se Maj Wechselmanns dokumentär Det är upp till dig! På Fyrisbiografen. Enligt Fria tidningens artikel är filmen en rysare om Sveriges ryggradslösa självgodhet och talangen att förneka det som är uppenbart.
Uppsalademokraten beskriver hur oljebolagens närvaro i Ogadenprovinsen har intensifierat konflikten som inneburit brända byar, massfördrivningar och grova förbrytelser mot mänskliga rättigheter.

Johan Persson och Martin Schibbye häktades när de skulle göra ett reportage om dessa övergrepp på människor och miljö. Tack vare deras mod så har värden fått upp ögonen för det som sker.

Demokrati
Det som är intressant är att politiken i dag är befolkad av en politisk elit. Även om det handlar om människor som bara har ett politiskt uppdrag ett par dagar i veckan. Du ser det här i alla partier. Kommunikationen med väljarna sker genom medier, snarare än genom de lokala partiorganisationerna, säger Svend Dahl i Fria Tidningen.

Jag tycker det finns skäl att oro sig över vad som händer med vår demokrati. Svend Dahl efterlyser en debatt om medborgarnas roll i de politiska partierna. Jag tänker på den Demokratiutredning som socialdemokraterna tillsatte och som Bengt Göransson ledde. Minns hur moderaterna förlöjligade utredningen och förslagen. Moderaternas agerande lade en död hand över demokratifrågorna. Nu är det alldeles för tyst alla partier inklusive mitt eget, så moderaterna lyckades med detta liksom de lyckas genomföra det mesta i sin ”hemliga agenda”.

Bengt Göransson har skrivit en bra artikel i Expressen som avslutas med orden

”…medierna hellre vill skapa politik än granska den. Och om då partierna an¬passar sig kan vi i förlängningen få ett läge där medier och partier smälter ¬samman och blir ett. Då blir det inte längre tankar och politikens innehåll som avgör valen, utan ledarpersonernas privatliv. Behöver jag påminna om -Berlusconi, vars öde inte avgörs av hans politik utan av hans unga älskarinnor?” 

Aron Etzler har ett liknande tema i sin ledare i Flamman, där han beskriver medias makt. ”Skandalen är död – men lever. Med opinionsundersökningar förpassas saklighet till bakgrunden, samtidigt som tyckande blir objektiva sanningar.”
Maria-Pia Boëthius skriver ofta om mainstreammedia och ger hopp om att människor väljer andra sätt att söka nyheter t ex här.
Hon skriver också om hur demokratin är kidnappad av ”mediesamhället” och definierad av andra krafter än folken själva, i sin engagerade ledare ”Var förbannad” .

Visst behövs mindre mainstream och mer radikalitet, mod och energi.

Kroppsfixering och könsnormer
Klara Strandberg skriver i en krönika i ETC om ätfixering och kroppsfixering
Fanny Ambjörnsson har intervjuat fem unga kvinnor om hur de ser på sin kropp. Alla kvinnorna har en mer eller mindre negativ bild av den egna kroppen. Så gott som dagligen funderar de över sin kropp, sina bröst, sin mage, sina lår m.m. samtidigt som de säger sig försöka förtränga sin kropp. De har svårt att beskriva någon del av sin kropp som de är nöjda med. Den ideala kroppen är en kropp som egentligen inte finns. Ett sätt att förhålla sig till den negativa kroppen är att distansera sig. Kroppen blir samtidigt ett objekt att bearbeta och något att använda sig av. Jaget beskrivs som synonymt med ansikte och huvud. Kroppen däremot är ett bihang, den är både avstånd och yta, den är ett objekt. Kroppen är man inte, den har man. Samtidigt kan självkänslan och självförtroendet vara nära kopplat till upplevelsen av den egna kroppen.

Tänk vad många kvinnor och säkert även män som i dagens samhälle försöker göra om sina kroppar, enligt ouppnåeliga ideal, ideala kroppar som egentligen inte finns. Tänk om rynkiga kutiga tanter med dubbelhakor och gäddhäng kan bli nya ideal, om erfarenhet får synas i kroppen.

Fria tidningen skriver om hur transsexuella som vill genomgå en operation tvingas in i stereotypa könsroller. En transsexuell man som gestaltar eller berättar om kön på sätt som går på tvärs med rådande föreställningar om ”riktiga” män och kvinnor och vill genomgå könskorrigering men ändå inte ser sig själv som en typisk kvinna får problem. Han/hon/hen kanske inte blir godkänd i den tvååriga psykiatriska könsutredningen. Det skapar psykisk stress eftersom man inte vet hur framtiden kommer se ut, vilket beror på vårdpersonalens uppfattning om vad som är ett trovärdigt kön.
Jag har flera gånger bloggat om att jag tror på normkritisk pedagogik. Fria Tidningen har en artikel om att denna pedagogik kan leda till en friare värld. Kanske kan pedagogiken öka individens frihet och minska rädslan för att bli socialt utstött och känna att en inte duger.

I alla samhällen finns det individer med stark självkänsla. I P1 morgon hörde jag Lollo berätta. Hon föddes med ett ben utan att någon visste varför och fick protes för att passa in. På söndag sänds hennes radiodokumentär "Att laga ett barn", där hon berättar sin egen historia om hur vuxna påtvingade henne en protes för att passa in i samhället trots att hon gick och mådde bättre utan.

Mer glad och positiv jämfört med igår och så lite om valsystem

Tack för all positiv återkoppling på min blogg. Har också fått fler som förstår vad jag menar på vänsterpartiets framtid. Dessutom märker jag att mitt arbete på kommunens största förvaltning med jämställdhet och mångfald går framåt. Känns som om det jag gör ändå har betydelse, vilket minskar känslan av maktlöshet inför alla orättvisor och maktstrukturer. Känner mig alltså mer glad och positiv i dag.

Har i eftermiddag pratat maktstukturer, klassfrågor och demokratifrågor med en gammal kompis. Alltid roligt att prata med gamla vänner som en har gemensamma referensramar med.

Pratade också om demokrati och olika valsystem. Minns när Göran Persson som statsminister framförde att han ville ha majoritetsvalsystem i valkretsarna, som USA och England har. Det gjorde mig upprörd.

Om en person eller ett parti måste ha en majoritet av väljarna bakom sig i ett område så innebär det ett stopp för alla radikala förslag, som inte kortsiktigt gynnar majoriteten. Majoritetsval i valkretsarna innebär att alla som kandiderar tvingas föra en falsk retorik, alternativt gynna rådande normer. Vi lever i dag i ett tvåtredjedelssamhälle, där den återstående tredjedelen tvingas ut i arbetslöshet om de inte buga, bockar och underordnar sig samhällets privilegierade grupper. Radikala långsiktigt hållbara reformer som gynnar den underordnade tredjedelen omöjliggörs, för en majoritet av dagens människor är ofta konservativa och vill ha det som det är idag.

Proportionella val gör att små partier också kommer in i parlamenten. Partierna tvingas inte heller underordna sig det som de uppfattar som majoritetens åsikter. Nya idéer börjar ofta i en liten grupp. Likaså behövs partier som står upp för förändringar i dagens maktstrukturer och kräver omfördelning av resurser och som därmed aldrig kommer att få stöd av konservativa människor. Med majoritetsval utestängs nya och mindre partier från de beslutande fullmäktigeförsamlingarna i riksdag, region, landsting och kommun.

Jag är därför tacksam för att högerns Arvid Lindman som statsminister 1906 -1911 drev igenom proportionella val. Då gjorde han det under galgen eftersom högern var emot allmän rösträtt, då det missgynnade överklassen. Skälet till hans agerande var förstås att överklassen annars riskerat att förlora allt inflytande eftersom en klar majoritet av den manliga befolkningen då såväl identifierade sig med arbetarklassen som skulle ha röstat på arbetarklassen. För det var ju rösträtt för män, frågan då handlade om. Rösträtt för kvinnor fortsatte högern bekämpa precis på samma sätt som de tidigare bekämpat rösträtt för män.

Kanske hade Sverige sett annorlunda ut idag om Sverige haft majoritetsval i stället för proportionella val. Jag tror att vi då haft samma utveckling här som i USA och England. Så tack Arvid Lindman för att du då tolkade maktförhållandena rätt ur ditt högerperspektiv. Alternativet hade nog marginaliserat dagens arbetarpartier och gjort Reinfeldts strategier ännu mer möjliga. Med vårt valsystem så tror jag moderaterna med sitt nya partiprogram börjat gräva sin egen grav. Med nuvarande system går det att långsamt tänja politiken åt vänster.

Bildning, ilska och tjat

Nu är jag tjatig. I tisdag skrev jag så här

”…. det är viktigt att fortsätta bygga politiken på breda bildningsideal. Vi måste bli bättre på att ta vara på aktuell kunskap för att göra bra analyser och utveckla politiken. Det finns så mycket stöd inom forskningen för vänsterns politik. Använd den!!!”

Att jag fortsätter tjata om detta beror på att jag gång på gång när jag framför saker möts av okunnighet och arrogans. Ibland också av maktens arrogans. Dagens samhälle är oerhört komplext och det finns massor av kunskap att hämta för den som är intresserad och har tid. Kunskapen kan vara mer eller mindre djup.

I vårt komplexa samhälle är det en omöjlighet att någon ska kunna allt. Att vara okunnig i vissa frågor borde därför inte behöva döljas. Det är inget fel i att vara okunnig. Problem blir det däremot när en sätter upp en fasad av att en kan.

Jag blir arg är när okunniga människor istället är arroganta, särskilt när de har makt att förhindra olika förslag.

I politiken har jag ofta mötts av maktens arrogans och särskilt när jag var kommunalråd för vänsterpartiet. Ju fler gånger jag möter detta förhållningssätt, desto argare blir jag. Jag har ofta hamnat i en underordnad position som heltidsarvoderad vänsterpartist i kommunpolitiken. Tror att ett skäl är min partitillhörighet, ett annat mitt kön, ett tredje min ålder och ett fjärde att jag driver frågor andra inte fördjupat sig i och är envis när jag tycker mig ha kunskap. Jag vill förändra och är därför kritisk till ganska mycket. Frågor som handlar om makt är extra känsliga för människor med mycket makt i normens mitt.

Tror mig ha tålamod och inser att saker tar tid. Ibland går saker framåt med myrsteg, men så länge det går framåt och andra är beredda att lyssna och samtala är allt OK. Men nu har jag gång på gång krockat med maktens arrogans och är därför ganska arg. Nedan följer ett exempel, men det finns fler.

Jag har mejlat vänsterpartiets partiledare angående klass som diskrimineringsgrund. Först fick jag svar att det lät intressant. Sedan har jag mejlat igen och då har det varit tyst. Har pratat med flera riksdagsledamöter om klass som ny diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen, men aldrig fått svar. Därför skrev jag först på vänsterns framtid på facebook om detta och fick reaktioner från partikamrater som troligen inte är insatta i hur diskrimineringslagen fungerar. Sedan har jag också skrivit en motion, som behandlades av partistyrelsen i helgen.

I motionen skriver jag ”Det är den enskilde som själv ska definiera klasstillhörighet, precis som den enskilde själv idag definierar etnisk tillhörighet.” I motionssvaret får jag samma reaktion som på facebook, nämligen

”Partistyrelsen menar, till skillnad från motionären, att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen och således inte är något som den enskilde ska definiera. Huvudklasserna är kapitalistklassen och arbetarklassen. Den senare är beroende av att sälja sitt arbete.”

På facebook kommer också kommentaren ”Då kan ju Reinfeldt också definiera sig som arbetarklass”

I ett facebookinlägg idag skrev jag, kanske lite väl spydigt

”Tycker PS att det är fel att jag som individ definierar min etniska tillhörighet, min sexuella läggning, min ev. religionstillhörighet också eftersom PS anser att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen och således inte är något som den enskilde ska definiera. Enligt PS resonemang så ska jag inte själv definiera om jag är medelklass, arbetarklass, etc utan det gör vänsterpartiet åt alla individer.”

Partistyrelsen skriver också i sitt svar att ”Partistyrelsen anser att klassdiskriminering ska motarbetas genom klasskamp inte genom ökad juridifiering.” I nya diskrimineringslagen finns också de delar av gamla jämställdhetslagen som regeringen ville ha kvar. Är dessa paragrafer också en onödig juridifiering eller? Kanske är diskrimineringskategorierna sexuell läggning, könsidentitet, funktionsnedsättning också onödiga juridifieringar eller? USCH vad arg jag blir…

I vänsterpartiets föreslagna strategi lyfter partiet fram detta

” Vi är de som står på vanligt folks sida och vi ska vara en naturlig del av vanligt folks vardag. ”

Önskar att någon partikamrat också mötte de barnskötare, vårdbiträden, behandlingsassistenter jag möter när jag pratar om diskrimineringslagen i jobbet och som frågar. ”Varför finns inte klass med som diskrimineringsgrund? I arbetarklassens vardag ingår ofta att en förväntas underordna sig och det är en sak jag vill synliggöra med motionen. Detta upplever många kommunalare jag möter.

Eller kanske att någon i PS gav sig tid att läsa den dolda läroplanen i tidskriften KRUT som kom i en ny utgåva från 2007. Klass som diskrimineringsgrund skulle innebära att varje förskola, skola och högskola i Sverige i sitt likabehandlingsarbete ska arbeta främjande och förebyggande för att motverka att arbetarklassens barn bemöts annorlunda för att de är just arbetarklass. I sista KRUT-utgåvan om den dolda läroplanen avslutar Donald Broady sin inledning med orden:

”Den dolda läroplanen, eller om man så vill de dolda läroplanerna, kamoufleras än mer när det mesta som händer i skolan utmålas som styrt av individers – lärares, elevers och föräldrars – fria val. Att uppmärksamma allt det som människor inte väljer utan tilldelas är minst lika viktigt idag som för trettio år sedan.”

Den dolda läroplanen innebär att eleverna inte i första hand lär sig engelska, matematik, samhällskunskap mm, utan snarare att visa självkontroll och underordna sig befintliga maktstrukturer. Eleverna förväntas inte ta egna initiativ utan att först kontrollera med lärarna att det är tillåtet. Skolan lär också en del elever att de inte duger, att deras misslyckanden är deras fel. Den dolda läroplanen handlade när artikeln skrevs mycket om att sortera eleverna, om att framförallt arbetarklassens barn ska lära sig att underordna sig. Pedagogerna var ofta omedvetna om att det i undervisningen också ingick disciplinering.

Det finns en otalig mängd forskarrapporter, artiklar och avhandlingar som visar att arbetarklassbarn missgynnas i dagens skola eftersom de tilldelas vissa roller och underordnas.

Min uppmaning är att läsa på, reflektera och vara lite mer ödmjuka. Jag efterlyser mer bildning. ABF Arbetarnas Bildningsförbund, som funnits sedan 1911 behövs kanske ännu mer i dagens stressade samhälle.

Hoppas att ilskan lägger sig lite grand när jag skrivit av mig, för jag vill helst känna mig glad och positiv.

Nedan kan du läsa hela motionen och hela motionssvaret. Dessutom fick jag stöd för motionen av partiföreningen.

Motion om klass som diskrimineringsgrund


I nuvarande diskrimineringslag finns sju diskrimineringsgrunder, nämligen kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder sexuell läggning och ålder. En för vänsterpartiet viktig grupp saknas, nämligen klasstillhörighet. I forskningen förekommer ofta klass eller socioekonomiska faktorer, när olika maktordningar i samhället redovisas och analyseras.


Det är den enskilde som själv ska definiera klasstillhörighet, precis som den enskilde själv idag definierar etnisk tillhörighet. Om diskrimineringsgrunden klass införs i diskrimineringslagen bidrar det till att utbildningsanordnare på en mer strukturerat sätt utifrån diskrimineringslagens kapitel 3 Aktiva åtgärder ska motverka att barn/elev/studenter diskrimineras utifrån klasstillhörighet.


Jag föreslår kongressen besluta


Att uppdra till riksdagsgruppen att arbeta för att klasstillhörighet införs i diskrimineringslagen som diskrimineringsgrund


”A127


I motionen föreslås att riksdagsgruppen får i uppdrag att arbeta för att klasstillhörighet införs i diskrimineringslagen som diskrimineringsgrund.


Partistyrelsen menar, till skillnad från motionären, att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen och således inte är något som den enskilde ska definiera. Huvudklasserna är kapitalistklassen och arbetarklassen. Den senare är beroende av att sälja sitt arbete. Klasstillhörighet betyder dock inte automatiskt att man har förståelse för vad som är gynnsamt för den egna klassen och agerar rationellt utifrån detta. Vänsterpartiet arbetar aktivt för ett ökat klassmedvetande inom arbetarklassen. Partistyrelsen anser att klassdiskriminering ska motarbetas genom klasskamp inte genom ökad juridifiering.


Partistyrelsen föreslår


att motion A127 avslås.”

Jorden vi ärvde

Jag skriver ofta om mina barnbarn. Det finns många barn och barnbarn och barnbarnsbarn på jorden som har rätt att ärva ett miljömässigt hållbart klot. Därför måste kretsloppen fungera, användning och utsläpp av syntetiserade giftiga kemikalier upphöra och utsläppen av klimatgaser minska kraftigt. Fria tidningens onsdagsnummer innehåller två bra miljöartiklar. Nedan kommer en av dem. Den andra är ännu inte utlagda på nätet men handlar om vad du ska äta för att minska klimatgaserna och finns i Uppsala Fria Tema : Köttet och klimatet

Klimatfondsförslag i gungning
I mötet i Cancun i Mexico tillsattes en kommitté med 40 representanter, som fick i uppdrag att ta fram ett förslag till klimatfond. Fyra arbetsgrupper arbetade med principer och övergripande mål, styrning och institutionsbyggande, operationsvillkor och utvärdering. Fondförslaget består av fem delar: utsläpp, anpassning, kapacitetsbyggande, teknologisk utveckling och skogsnäring.

USA har sagt nej till det förslag som nu är ute på remiss hos FN:s 194 medlemsländer. Oenigheten bottnar i ett historiskt missnöje mellan rika och fattiga länder. USA vill inte ta en krona från sin budget, utan bara använda privat finansiering. Utvecklingsländerna däremot har dålig erfarenhet av detta. De vill distansera sig från Världsbanken och Internationella valutafonden som de tycker ställer omöjliga krav.

Industriländerna prioriterar utsläppsrätter där företag kan släppa ut en viss mängd koldioxid mot att de investerar i utvecklingsländer. Utvecklingsländerna vill helst ha anpassningsåtgärder för att förebygga och förhindra katastrofer.

USA:s president Obama verkar prioritera möjligheten att vinna presidentvalet före möjligheten för mänskligheten att överleva på detta klot.

För mycket görande – för lite varande och fullt med tankar

Har inte riktigt hunnit med mig själv, min yoga och min träning idag och i går. Fyller istället agendan och huvudet med massor med vill, vill träffa barnbarn, vill gå på seminarium, vill träffa vänner, vill, vill, vill…. Igår eftermiddag/kväll var jag med min dotter med familj. På bilden leker jag med mellanbarnbarnet. Blir glad bara av att se bilden. Bär mina barnbarn med mig som ett varmt kärt rum i mitt inre.

Funktionshindrade objektifieras
På företaget Funka Nu:s webbisda läser jag exempel på arbetsförmedlares eller är det politikens enfald.  Företagets VD har åtminstone varannan månad blivit uppringd av arbetsförmedlingen. Så här beskriver hon samtalen:

”´Jag har en kille här som är alldeles gratis, det vill säga nästan i alla fall. Du får 75% kostnadstäckning och extra bidrag till personligt biträde om du tar honom´

Det är alldeles sant. Utan att beskriva kompetens eller ens namnge personen börjar de alltid, utan undantag, med att tala om att här finns arbetskraft som är gratis eller väldigt billig. Hittills har jag inte pratat med någon som bemödat sig om att läsa på vad vi sysslar med, eller vilken kompetens vi kan tänkas behöva.”

Visst är vi fler som blir heligt förbannade. Tänker på när patienter inte benämndes med eget namn när de var inlagda på sjukhus, utan döptes till lungan, lårbenet m.m. Det var illa men detta är mycket värre. På sjukhuset är en kanske någon vecka, men en funktionsnedsättning har en ofta hela livet. Ovärdigt!

Elev som också objektifieras
Sara placerades under några år i särskolan för att hon mådde dåligt efter traumatiska upplevelser under sin flykt från Somalia och hade svårt med svenska språket. Lyssna på ”SR granskar skolan.” 

Detta är ytterligare ett exempel på hur en människa inte får vara en egen individ, utan objektifieras och kategoriseras för att myndighetspersoner anser sig veta bäst och glömmer lysnsa. I detta fall agerade flickans mamma och andra vuxna ingrep. Nu läser Sara till socionom.

Socialdemokratins kris
I lördags skrev jag om en intervju med Lena Sommerstad i ETC-tidningen. Hon uttryckte bl.a. att det saknas en tydligare inriktning vad gäller socialdemokratins intellektuella arbete och idédebatten. Har flera gånger bloggat om att jag tycker Lena har kloka synpunkter. I mars skrev jag så här:

”Lena säger också att det är viktigt att fortsätta bygga politiken på breda bildningsideal. Vi måste bli bättre på att ta vara på aktuell kunskap för att göra bra analyser och utveckla politiken. Det finns så mycket stöd inom forskningen för vänsterns politik. Använd den!!!”

Då bloggade jag också om Håkan Juholt som partiledare
I morgonens P1 samtalade Bo Krogvig, pr-konsult som jobbat länge för partiet och Johanna Graf, Socialdemokrat och oppositionsråd i Solna om partiets kris. Särskilt Johanna Graf är intressant att lyssna på.
Johanna säger att Håkan Juholt åker runt och pudlar för en politisk kris som varit i 30 år. Man måste vara det man driver och driva det man är. Krisinsikt är viktigt. Det handlar inte bara om att socialdemokratins ras är medias fel. Politiker som setat för länge ser inte längre vad som är rimligt. Juholts kris är på ytan. Det är för stor idélöshet.

Håller särskilt med Johanna om att krisen varat i 30 år. Då tog Timbros tankesmedja tog över det politiska problemformulerandet och socialdemokratin följde efter.

Liberala lokaltidningens ledare kritiserar folkpartiets Palestinapolitik.

Då och då hittar jag bra borgerliga ledare i lokaltidningen. Håkan Holmberg räknar i dagens ledare upp skäl efter skäl till varför Björklund agerat bakvänt avseende regeringens avslag på palestiniernas ansökan om medlemskap i UNESCO.

Kritik är nödvändigt för utvecklingen. Oavsett det handlar om moderaterna, folkpartiet eller vänsterpartiet så är intern kritik nödvändig. Ett parti eller en organisation eller vad det än är självdör förhoppningsvis om alla medlemmar är Ja-sägare till vad ledningen tycker.

Förväntningar påverkar individen

P1 morgon diskuterade hur mycket förväntningar på eleverna påverkar elevernas resultat. Diskussionen kopplades till skolverkets Salsavärden. Skolors Salsavärden styrs av olika sociala faktorer och om skolpersonalen kopplar Salsavärdet till förväntningarna på enskilda elever så blir det helt fel. 

Jag tycker det är viktigt att skilja på två saker. Dels finns det strukturella orättvisor som skolan ska kompensera för, dels påverkar lärares förväntningar på enskilda elever elevernas resultat. För att alla elever ska utvecklas positivt och samtidigt må bra så är tre saker viktiga.

1. Skolor som har många elever vars föräldrar har svårt att stödja sina barn med skolarbetet och skolor som har många elever som har rätt till modersmålsundervisning och studiehandledning behöver betydligt mycket mer pengar än idag.

2. Lärare ska möta elever som individer och behöver därför vara observanta på sina egna fördomar mot elever som tillhör olika kategorier. Olika förväntningar på olika elever påverkar, så att några presterar under sin förmåga och några långt under sin förmåga.

3. Dagens skolmarknad med valfrihetssystem och friskolesystem medför att alla elever presterar sämre, enligt en skolverksrapport som jag ska leta reda på. Den kom för två år sedan. De rapporter jag hittar när jag letat nu är mindre politiskt systemkritiska och handlar mer om enskilda skolors möjligheter och ansvar.

Sedan jag fick cancer har jag mer eller mindre ofta frågat mina läkare hur länge jag kan förväntas leva. Mina läkare har aldrig velat svara på denna fråga och de gör de rätt i. Deras tankar och förväntningar på hur cancern ska utvecklas framöver i min kropp kan påverka mig. De kan helt enkelt inte veta, bara gissa. Själv har jag letat statistik för att försöka få en bild av mina möjligheter.

Precis som en kan ta fram statistik när det gäller cancer, så kan en ta fram statistik om olika elevgruppers resultat. Statistik är bra att ha, men statistiska värden ska inte tillåtas styra förväntningarna på enskilda individers utveckling. Förväntningar om individens framtid är för det mesta rena gissningarna. Ingen kan veta, men de som tror sig veta påverkar individens liv och möjligheter på ett oacceptabelt sätt.

För övrigt finns det så mycket mer att säga om dagens skolpolitik. Lyssna på radioteaterns monolog om 7-åriga Saga. Vill vi att barn ska få vara barn eller?

Tankar efter medlemsmöte i vänsterpartiet

Nu är jag vald till kongressombud. Känns bra. Jag märker att jag blir vassare och mer påstridig i min argumentation, ju äldre jag blir. Ett skäl kan vara är att det är lättare att driva de frågor som engagerar mig när jag inte har någon position i partiet. Jag har inget att förlora på att stå på mig, mer än att en del uppfattar mig som besvärlig. Jag är en kritiker som vill peta på gamla ”sanningar”. Men ett annat skäl till min ökade radikalitet är erfarenhet.

Tycker att vänsterpartiet behöver bli ett mer utmanande, solidariskt parti som bygger politiken på kunskap. Vänsterpartister är nog modigare än många andra, men modet räcker inte till för att ändra dagens klasspolitik. Fler kunniga vänsterpartister måste våga ta plats, istället för att snegla inlyssnande på vad andra tänker och säger.

Min erfarenhet är att alldeles för många vänsterpartister på parlamentariska uppdrag underordnar sig den politiska inriktning för den nämnd eller styrelse de företräder. Sedan kan de prata på möten om alla orättvisor. Men det är från människor på gator och torg, på arbetsplatser och i olika föreningar och nätverk det politiska trycket kan uppstå. Och det är i slutna rum under sammanträdena som de viktiga besluten tas. Och det är i dessa slutna rum en måste kunna stå på sig och det är svårt. En blir ständigt utsatt för olika härskartekniker när en vill förändra. Det innebär att du måste våga vara besvärlig, för att lyckas förändra. Pratade nyss med en partikamrat som vågar och hur tungt det är att ständigt bli utsatt för taskigheter i de slutna rummen.

I fullmäktigeförsamlingar kan du också bli utsatt, men då är det ofta fler som ser och förstår. Så jag vill uppmana alla valberedningar att till olika parlamentariska uppdrag föreslå modiga och kloka personer. Uppmaningen till alla runt omkring dem som vågar utmana är - stöd dem. Och till sist till alla som vill förändra – läs på så ni kan frågorna och stå på er och våga ställa obekväma frågor. Att ha ett politiskt förtroendeuppdrag är något helt annat än att ingå i en kamratklubb.

Söndag förmiddag

I fredags skrev jag om Anour Brahem Quartet. Nu finns en recension i lokaltidningen. Vi var många som uppskattade denna konsert.
I går började jag på en blogg ”Frihet att välja” . Har så många tankar i huvudet som jag vill skriva ner. Vet inte varifrån drivkraften kommer, men hoppas att det jag skriver kan påverka något. Nu ska jag snart iväg på medlemsmöte. Vi ska välja kongressombud till vänsterpartiets kongress i Uppsala i januari. Jag har skrivit många motioner som jag fått stöd för i min organisation. Hoppas på att bli vald, så att jag får möjlighet att plädera för det jag tror på.

Andra tankar som snurrat under morgonen är alla epitet som journalister och politiker sätter före namn och organisationer. Bättre att beskriva vad som avses. Jag tänker på orden terroristen…., kommunisten…., terrororganisationen…., islamisten och det finns säkert många fler. Syftet är att stämpla någon för alltid som mindre värd eller som farlig. Det visar på ett statiskt tänkande, det som en gång varit kan aldrig förändras. Det handlar också om maktutövning. Med detta menar jag inte att jag står för dessa begrepp, men att jag tror att alla kan förändras i mer demokratisk riktning. Demokrati är rätt väg för att motverka alla former av våld och förtryck.

Ofta undrar jag hur utvecklingen i Palestina blivit om inte väst genast stämplat det demokratiskt valda partiet Hamas i Gaza som terrorister.

Högern är särskilt skicklig på att stämpla andra och själva lyckas undvika en diskussion om deras delvis smutsiga historia. Nu ligger Maria-Pia Boëthius ledare ute på nätet. Så här beskriver hon högerns pr-apparat
”I hela mitt vuxna liv har högerns pr-apparat dragit all vänster över en kam, stoppat ner den i en säck, dragit åt snaran och hävdat att alla tankar i den riktningen leder till massmord och Gulag. All vänster har gjorts ansvarig för Stalin, ”titta på historien”, fast majoriteten motsatt sig ohyggligheterna i den kidnappade socialismen. När det nu blivit dags att närmare granska Moderaternas obehagliga historia försöker de skoja bort den: dels därför att den är riktigt hemsk, dels därför att de börjat sno attraktiva paroller från vänster. De verkar påstå att man alltid ska döma vänstern utifrån sin historia, men aldrig högern. Varför det? Vem är högerns Stalin? Franco i Spanien? Sydamerikas diktatorer, Pinochet, eller Greklands junta? Sydafrikas apartheidregimer? Salazar i Portugal? Sukarno i Indonesien, som mördade hundratusentals vänsteraktivister? Antikommunisten Mc Carthy i USA som härmade inkvisitionen? George Bush? Eller alla folkmördare som föregick demokratin (ungefär som i Syrien och Jemen i dag) de som önskar den demokrati som högern i Sverige från allra första början motsatte sig? Var de en kidnappad höger?”

För övrigt mår jag bra och har haft lugna helgtimmar.

Fredagens ETC

Är fortfarande kvar i sängen och har precis läst klart Dagens ETC. Många bra artiklar.
Maria-Pia Boëthius ledare ”Spinndoktorerna styr Sverige” avslutas med ”Vi har nu fått ett högerns pr-maskineri att leda landet, poserandes som politiskt parti”. Hon menar att vi lever i en moderat berättelse där bara vinnare räknas, med undertexter att ideologin kan vi dölja och hederlighet behöver vi inte bry oss om.

MPB synande av moderaterna är igenkännbar och bra gjord. Moderaternas nuvarande manipulation ger utdelning. Klassklyftorna ökar. Och jag känner igen sättet att uppträda från många moderater i Uppsala. Vänliga, väluppfostrade och falska. De egentliga syftena döljs. Konservativa ”hederliga” gamla moderater borde göra uppror. Varför är de så tysta? Är makten i alla sammanhang viktigare än moral, hederlighet och demokrati?

Läs gärna ledaren, som tyvärr ännu inte är utlagd på webben. Tidningen innehåller också en uppräkning av alla förslag och beslut som moderaterna motarbetat och röstat nej till i riksdagen.

Nej till allmän rösträtt, nej till sänkt arbetstid, nej till kvinnlig rösträtt, nej till avskaffande av dödsstraff, nej till sjukkassa, nej till a-kassa, nej till mer semester, nej till allmänt barnbidrag, nej till fri abort, nej till partnerskap för homosexuella, nej till fri sjukvård, nej till fria skolmåltider…

Däremot ja till apartheid, ja till Irakkriget, ja till FRA, ja till höjd a-kassa, ja till privatiseringar…

Du kommer till MPB:s ledare här
Lena Sommerstad har mycket att säga i en intervju. En kritik mot Håkan Juholt som jag delar är att det saknas en tydligare inriktning vad gäller partiets intellektuella arbete och idédebatten. Saknar också detta i mitt eget parti.

EU bygger fler och fler murar mot flyktingar i omvärlden. Gränsen mellan Turkiet och Grekland är den plats där flest människor tar sig in illegalt i EU. Flyktvägar via båt hindras av bland annat svenska spaningsplan som flyger över östra Medelhavet. Grekland uppför nu ett 10,3 kilometer långt dubbelt stängsel med taggtrådsrullar emellan.

Att fly landvägen är redan idag farlig. För två år sedan ordande en muslimsk församling i byn Sidiro en gravplats. 150 immigranter har redan begravts där. Imamen anser att barriärerna bygger på en fruktansvärd idé.

”Vad skulle du själv säga om det blev krig i ditt land och någon stängde gränserna så att du inte kan förflytta dig? Säger han.”

Jag har tidigare bloggat om Fort Europa.
Gillar Martin Halldins krönika om män och feminism. Han skriver att handlingen är viktigare än läpparnas bekännelse.

Ehrenberg skriver bra om pornografi och prostitution. Prostitution handlar om manligt våld, om att med pengar köpa sig makt. ”Sex ska handla om frivillighet, lust och en slags glädje och kärlek. Inte om skam, hat, självförakt, känsla av otillräcklighet, slentrian, jobb och pengar.”

Nu ska jag börja med nästa blogg, som nog blir ännu längre. Jag vill problematisera begreppet frihet och fri vilja.

Uppsala Internationell Sacred Music Festival

Har nyss kommit hem efter att ha lyssnat på tunisiska Anour Brahem Quartet på Uppsala Konsert och kongress. Underbart, avkopplande suggestivt i gränslandet mellan jazz och arabisk musik. Du kan se och lyssna på kvartetten på youtube 

Festivalen firar femårsjubileum och jag har varit där på något inslag varje år. Festivalen tar fasta på andlig musik och musikens andlighet utan att begränsa sig till några särskilda genrer. Du kan läsa programmet och lyssna på några inslag här.
Efter paus hörde jag också Alireza Ghorbani & Dorsaf Hamdani med klassisk persisk och klassisk arabisk sång.
När jag ska sova lyssnar jag ibland på radio och ibland på musik. Nu ska jag lyssna på min nya skiva Anour Brahem, The Astounding Eyes Of Rita.

Spridda tankar

Har massor med tankar om vad jag vill skriva, men tänker inte tankarna färdigt, så detta blir mest som springkornet som sprätter ut frön.

Beskrivning. Springkorn är en medelstor ört med strödda blad och stora hängande klargula blommor. Den växer oftast i stora bestånd. Stjälkarna är köttiga och bladen tunna med trubbsågade kanter. Springkorn blommar från juli till september. Blomman är tre till fyra centimeter lång, ofta brunfläckig och har en krökt sporre. Frukten öppnar sig explosionsartat och slungar iväg fröna, liksom hos de andra arterna i släktet balsaminer. Den virtuella floran

Känner mig ofta kritisk. Tycker att mycket som varit bra med välfärdssamhället, nu raseras i snabb takt. Tycker också att det är alldeles för mycket av att tänka positivt och visa upp en glad min i dagens samhällskultur. Detta är inte samma sak som att jag alltid är kritisk. Här kommer därför några saker jag tycker är positiva:

Rättegången mot Martin Schibbye och Johan Persson
Den Etiopiska domstolen har släppt den åtalspunkt som hette deltagande i terrorgrupp.  En starkinternationell opinion som följer rättegången har haft positiv påverkan på rätten. Nu följer flera länder händelserna, men som alltid var det några engagerade och insatta personer som synliggjorde problematiken, så att diplomater och politiker tvingades agera. Det lönar sig att stå upp för rättvisa.

Palestina är invald som medlem i UNESCO
Efter starkt motstånd från bland andra USA, som menar att beslutet kan skada fredsprocessen, röstade 107 länder ja. 14 länder, däribland Sverige, var emot, och 52 länder lade ner sin röst. Medlemskapet har stor symbolisk betydelse. Ett steg i rätt riktning för fred och demokrati i regionen tror jag.
Fredspriset peppar Jemens kvinnor
I Jemen har hundratusentals människor ända sedan i januari belägrat gator och torg i hela landet för att kräva president Ali Abdullah Salehs avgång. En stor del av demonstranterna är kvinnor, som har tagit en aktiv och ledande roll i protesterna. Det bekräftades inte minst av att Nobels fredspris tidigare i år gick till en jemenitisk fredsaktivist, journalist och protestledare: Tawakkul Karman. Och för de jemenitiska kvinnorna har priset blivit ännu en anledning till att kämpa vidare. Heja alla modiga, stolta, stridslystna, solidariska, demokratiska kvinnor. Stå på er, även när den första striden är vunnen. Släpp inte ifrån er makten till patriarkala män. Hör mer på P1
Socialistisk vårdcentral i Stockholm kan snart bli verklighet
En vårdcentral som inte drivs i vinstsyfte, där patienterna och personalen tillsammans bestämmer över verksamheten. Det är målet för landets första socialistiska vårdcentral som föreningen Socialistiska läkare hoppas kunna starta i Stockholm. Läs mer i Flamman

Mer forskning om cancer
Hittade webbsidorna Nyfiken Vital när jag letade efter ny forskning. T ex att det pågår studier om hur ett modifierat virus kan döda cancermetastaser. Kliniska studier pågår med lovande resultat om ett modifierat herpesvirus som selektivt dödar cancertumörer utan att skada friska celler.

Uppsala universitet leder en stor ny cancerstudie. Målet är att förstå vilka tumörer som kommer att svara på behandling och ta reda på varför vissa cancerläkemedel mister sin effekt efter en tids behandling. I nuläget forskar en på tjocktarmscancer och leukemi men frågeställningen berör också mig. Många cancerpatienter drabbas av att läkemedlen inte längre hjälper. Om forskningen får kunskap om hur metastaserna muterar för att överlista läkemedel, så skulle det kanske räcka med att äta antiöstrogen, som t ex Femar, om en har en spridd östrogenberoende bröstcancer.

Sjukvården har gjort enorma framsteg och många äldre äldre får bra hjälp
Har sista veckan fått många berättelser om hur människor över 80 år får bra hjälp inom sjukvården. En 87-årig släkting har fått synen tillbaka. Hon var nästan blind av skador i gula fläcken och hade dessutom gråstarr. Läkare opererade henne för gråstarr vilket förbättrade gulafläckenskadorna, så nu ser hon på sitt ena öga. En annan äldre vän får genomgå stora och noggranna undersökningar på Akademiska sjukhuset angående hennes ämnesomsättning och omsättning av kalk i kroppen. En annan 91-åriga släkting får efter påtryckningar av sina barn väldigt bra rehabilitering på ett stort sjukhus efter att ha fallit på sin balkong. Hon får massage, sjukgymnastik och träffa arbetsterapeut. Det finns mycket positivt i sjukvården och jag är mycket nöjd med den läkarvård jag får. Sjuksköterskorna som ger mig behandling är också mycket kompetenta och tillmötesgående. Så det gäller att stå upp för vår sjukvård. Det som är bra kan raseras och bli sämre, en det kan också utvecklas och bli ännu bättre. En sak är jag säker på och det är att ingenting är statiskt.

Tanttrender och tantfrossa
P1 Nya vågens program nästa tisdag heter tantfrossa och påannonseras så här. Radikal och klimatsmart eller en feministisk backlash? Kanske kan vara något att lyssna på. Jag gillar tanter, arga tanter, solidariska tanter, fnittriga tanter, tanthattar, vågade tanter, ansvarsfulla tanter , vassa tanter, runda tanter, klimakterietanter, tanter i klänning….

Klassamhället

Så här presenterades lördagens Konflikt på webben  :

”Om rot, rut och det mänskliga priset för en bekvämare tillvaro. Konflikt tar en tur genom det nya Sverige, där lösta livspussel, arbetskraftsmigration och politiska prioriteringar håller på att skapa helt nya verkligheter. Hör röster från Irak, Afrika och Polen – på uppdrag i solsidans Stockholm.”

40 000 människor från länder utanför EU har beviljats tillfälliga uppehållstilllstånd för arbete i Sverige sedan 2008. Nära hälften av de beviljade tillstånden var för arbete utan krav på särskild yrkesutbildning. Många har tvingats lämna minderåriga barn kvar hos släktingar. De har kommit hit i desperat jakt på en dräglig tillvaro för sig och sin familj som ofta är kvar i hemlandet. De skurar våra hem, byter tegel på våra tak och utför arbetsuppgifter som ingen etnisk svensk vill göra.

Barn i rikemansområden lär sig att människor utanför Europa ska plocka upp deras skräp. Gamla koloniala maktstrukturer förstärks och klassamhällets orättvisor ökar. Samtidigt finns solidariteten hos dem som jobbar i underordnade jobb. De bryr sig om andra.

Solidaritet vet däremot knappast Markus Uvell, vd på Näringslivets tankesmedja Timbro, vad det handlar om. Han tycker att det är alldeles utmärkt att det finns lågavlönade enkla arbeten och vill ha fler sådana jobb. Han har inte en tanke på barns olika uppväxtvillkor. Barn till städare i rikemansområdena har ingen städhjälp hemma. I deras hem räcker pengarna knappt till mat och deras föräldrar sliter ut sig på städjobbet och äter värktabletter. Markus Uvell bryr sig inte. För honom är det viktigast att människor har jobb, så att de inte kostar skattepengar. Han anser att det är för höga ingångslöner för redan fattiga städare.

Arbetslivsforskaren Helena Lundberg jobbade tidigare i kassan på en stormarknad. Nu har hon skrivit en bok om sina fyra år kassörsjobbet, "Betraktelser från löpande matbandet". Hennes bok presenteras i tidningen Arbetsliv
Hon ger exempel på nonchalanta eller rent destruktiva chefer. Det är arbetsledare som aldrig visar uppskattning, inte vet vad kassörerna heter, inte hälsar, spelar ut anställda mot varandra, tar alla initiativ som kritik och underblåser mobbning. Dessutom har de dåliga rutiner för schemaläggning och bemanning. Arbetsmiljötänkandet tycks obefintligt. Kassörerna rankas lägst och har lite att säga till om.

Helena fick ingen introduktion som ny kassör. Arbetsrotation var på tal, men några veteraner som provjobbade i kassan vägrade. Arbetspassen var långa, ofta elva timmar per dag, med knappt om tid att äta och gå på toa. Arbetet var monotont och hon fick ont i ryggen. En kollega svimmade, men var snart tillbaka vid matbandet. Skyddsombudet såg hon aldrig och den lokala fackliga företrädaren ingav inget förtroende.

Nu doktorerar Helena Lundberg i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet. Hon intresserar sig särskilt för frågan om värdighet i lågstatusyrken. Klassamhället blir också starkare bland etniska svenskar.

Denna tidning har också en artikel om hur kamerakontroll i butiker används för att övervaka anställda.
I veckan har jag också läst en artikel om hur företag kan undvika att tillsvidareanställa personal genom att använda bemanningsföretag. Den uthyrda arbetskraften kan företaget på ett helt annat sätt vraka och välja mellan. En som är ”halt, lytt och utsliten” kan knappast räkna med fortsatt jobb.

Så här presenterar sig ett auktoriserat bemanningsföretag. ”Fördelen med flexibel bemanning är tillgång till kunnig personal som bara behöver betalas den tid den utnyttjas för. Arbetsgivaren slipper de kostnader ordinarie anställda medför och får dessutom maximal rörelsefrihet för optimering av resurserna.” Just detta bemanningsföretag har en bild på en lycklig vit medelålders man, en företagare som kan tjäna mer pengar?
Människor ska alltså utnyttjas, samtidigt som arbetsgivaren slipper kostnader och får maximal rörelsefrihet. Inriktningen i dagens moderatstyrda Sverige är att företagen ska öka sina vinster. Människor med låg status på arbetsmarknaden tvingas buga och bocka medan arbetsgivaren sliter ut dem.

Klassamhället bygger murar mellan människor och ökar överklassens förakt för den som är fattig.

Hör normen i svensk politik uttala sig, han som står för allmänintresset och nästan hela tiden uttrycker sig med ordet ”vi” (normen).  I detta inlägg uttalar han sig i Palestinafrågan, han som ”råkar veta lite mer”.

För övrigt har jag lämnat in mitt PM. Roligt att lära mig en massa nytt och befriande att vara klar.

Pengar och makt

När jag var barn och familjen åkte till mormor i Linköping, så räknade jag alltid mormors tio-öringar. Jag älskade mängden av blanka slantar. Tioöringarna kännetecknade rikedom.

När vi åkte till fjällen fick jag och min bror 2 kronor var att köpa godis för. Pengarna gav frihet att väja vilket godis jag ville ha. Jag kunde också välja att spara åtminstone en krona så kunde jag samla på mig frihet och makt för framtiden. Jag läste sparbankernas spara och slösa noga och fostrades in i att pengar är viktiga. En mycket medveten politik i dåtidens folkhem.

I mitt vuxna liv har jag under en period haft stor brist på pengar. Minns obehagskänslorna när det var insamlingar på jobbet för att någon fyllde jämnt och jag inte hade den där femman som behövdes till insamlingen.

När jag skiljt mig och flyttat till Gottsunda hade jag första månaderna väldigt lite pengar. Köpte en billig cykel för att ha råd att ta mig till stan. Bussåkande hade blivit för dyrt. Behövde ett cykelstöd för att säkert kunna lyfta upp min dotter i cykelsadeln. Cykelstödet kostade 42 kronor och cykelhandlaren frågade om han skulle skruva fast det. Tyckte det var skönt, så jag tackade ja. Då blev räkningen på 92 kronor, alltså ytterligare 50 kronor för att skruva i en skruv. Svalde tårarna och gick därifrån. De pengar jag skulle ha till mat gick istället till cykelhandlare.

Mina första månader i Gottsunda var jag beroende av socialbidrag, men sedan har jag klarat mig på elevassistentlön, studielån och därefter goda inkomster från lärarjobb, kommunalrådsuppdrag o.s.v. Dessutom har jag alltid under hela mitt liv haft möjlighet att be mina föräldrar om pengar. Jag har haft ekonomiskt backup och därmed aldrig behövt känna den totala maktlöshet som fattigdom kan innebära.

Nu avskyr jag att hålla på med pengar. Månadens värsta dag är den dag när jag ska betala mina räkningar. Mina pengar räcker mer än väl, men jag känner ett obehag av alla dessa transaktioner . Matematik var mitt favoritämne i skolan så olusten har med något annat att göra.

Jag borde placera mina pensionspengar i bra etiska fonder, i socialt- och miljövärdiga fonder. Jag borde se till att varje krona jag äger används på ett hållbart sätt. Jag borde överhuvudtaget minska min konsumtion och vara mer solidarisk med nuvarande och framtida generationer. Pengar ger makt och möjlighet och jag har ett ansvar, men jag vill inte. Det är ett lyxproblem, men jag vill inte behöva bry mig om pengar och makt.

Jag önskar ett annat samhälle där alla människor har en grundtrygghet och i övrigt gäller ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Det är en omöjlig vision, men tänk vilken frihet att slippa detta pengaräknande i alla olika sammanhang, detta tidskrävande girighetssystem för några och otrygghetssystem för andra .

Jag efterlyser ett mer värdigt bytes- och solidaritetssystem än dagens kapitalistiska ovärdighetssystem.

Litet livstecken och kroppsligheter

Två vänner har varit här och lagat fisksoppa. Till soppan har vi druckit vitt vin och pratat om kroppsligheter.

Jag har berättat om hur jag ska försöka knyta ihop trådar, tankar och forskning inför inlämnandet av mitt PM onsdag kväll. Känns omöjligt att få ihop en begriplig beskrivning, när jag själv har huvudet fullt med olika tåtar som bland annat berör detta: kropp, huvud, naturligt, emotionellt, djuriskt, våld, kroppskontroll, kroppskultur, kroppsfixering, kvinnlig underordning, anorexia, självskadebeteende, tatueringar, konstruktioner, hora och madonna, slampa, våldtäkt, kön, klass, hudfärg, barnkonventionen, plågor, förtryck, gränser, normer, subversivitet, kultur, menstruation, flöden, tjock, smal, Sado-masochism, heteronorm, patriarkat, motstånd, objekt, subjekt, förändring, FN, förakt, …..

Tänker att jag har ett ganska avspänt förhållningssätt till min egen kropp. Åtminstone nu närjag är tant. Att bröstcancern medförde att en fjärdedel av mitt högra bröst behövde tas bort har knappast bekymrat mig. Kändes skönt att kirurgen tog bort de två tumörer som växte i mitt bröst sommaren 1994. Min kropp förändrades och blev lite stympad då, men livet är värt så mycket mer.

Jag känner att min kropp och mitt huvud, min kropp och mitt jag framförallt är en helhet. Kanske har yogan hjälpt mig, kanske blir det enklare att hitta ett bra förhållningssätt till den egna helheten när en har levt några decennier.

Vet i varje fall efter alla tusen sidor jag nu läst om kroppsligheter och sexualitet att livet kan vara så olika. Är tacksam för att tidigare generationer av kvinnor har kämpat för kvinnors befrielse och rätten att bli behandlad som ett subjekt.

Barnvakteri och PM

Är barnvakt åt mina två äldsta barnbarn, när barnens pappa firar sin 30-årsdag. Det är intensivt, mysigt och roligt. En viktig del av mitt liv, mitt Prio 1. Nu har båda somnat.

Efter att jag fick cellgifterna i går tar jag cortison fram t.o.m. i kväll. Medicinen gör kroppen varm och kinderna röda. När cortisonet slutar verka går jag ner i varv, blir trött i muskler och i övrig kroppen i några dagar.

I fredags prövade jag att ha kylhandskar på båda händerna under Taxoterebehandlingen för att skona fingrar, naglar och känsel. Gick bra med vänsterhanden, men högerhanden har sämre cirkulation så det blev för kallt. Stod ut med nedkylningen av högerhanden en timme och sedan fick det räcka.

Tror att förra omgångens kylhandske på vänsterhanden har gjort att infektionerna under naglarna minskat, så nu har jag skippat Alsolspritomslagen i några dagar. Skönt att slippa detta tidsödande omhändertagande och framförallt klumpigheten i vänsterhanden.

Låg och tänkte på hur jag ska lägga upp mitt PM igår kväll och i natt. Gårdagens bloggandet satte mig på spåret, så nu har jag bestämt mig för att skriva om artiklar som behandlar tingsrättens och hovrättens friande av den 32 åriga man som jag skrev om i går. Rätten anser inte att mannen utsatt den 16-åriga flickan för livsfarlig eller svår kroppsskada, ett krav för att våldet ska ses som grov misshandel. Vålds¬sexet bedöms istället som ”misshandel av normalgraden”.

Okoncentrerad

Har ägnat många timmar åt att hitta en artikel att utgå ifrån nu när jag ska skriva mitt genusvetarPM. Letar, klipper och klistrar och spar, fortsätter leta. Vet inte vad jag vill och framförallt klarar jag inte att bena ut och få perspektiv på all litteratur vi läst och pratat om på olika sätt. Känner mig förvirrad och okoncentrerad.

Har mest känslor som jag inte kan bena ut i huvudet.

Tänker på den 14-åring som blev våldtagen av flera män i Malmö. Hon är enligt rättsväsendet inte ett brottsoffer. Hovrätten friade samtliga män som utnyttjat henne med motiveringen att dessa vuxna män inte insett – och inte haft skälig anledning att anta – att hon var under 15 år. Läs mer i GP här

Att domen friade männen hänger ihop med att vi lever i ett patriarkat. Så här definierar Heidi Hartmanns definition av patriarkat:

"en uppsättning relationer mellan män som har en materiell bas och som trots sin hierarkiska karaktär upprätthåller eller skapar ett ömsesidigt beroende och en solidaritet mellan männen som gör det möjligt för dem att behärska kvinnorna."
Kamilla Peuravaara har skrivit en intressant C-uppsats vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet som heter

Funktionshindrad i en funktionsduglig kropp
Flickor med intellektuellt funktionshinder diskuterar kring kvinnlighet, sexualitet, normalitet, etnicitet och utsatthet
Författaren har intervjuat flickorna som går sina sista år i särskolan. Flickorna beskriver situationer där de blivit utsatta på olika sätt. Framförallt är det i vardagsnära situationer. Författaren belyser spänningen mellan att betraktas ha en normal kropp i men samtidigt tillhöra en onormal och underordnad kategori som inte förväntas förstå sitt eget bästa. Flickorna bedriver en ständig kamp för att hålla sig innanför gränserna för det normala och känner ofta hur de misslyckas.

En svårighet för flickorna är att inte ses som en hel människa, vilket innebär paradoxen av att ses som normal samtidigt som att ses som onormal. Det vill säga funktionshindrad i en funktionsduglig kropp. Flickorna utnyttjas och stirras på. I samhället och av männens blickar är de endast kroppar. Som kropp är de åtråvärda men som person stirras de på. Som kropp är de normala men som person bemöts de som annorlunda och konstiga. Författaren beskiver också hur ingen lyssnar på eller frågar flickorna om deras erfarenheter och vad de vill. Alla andra verkar veta vad flickorna behöver lära sig.

Flickorna visar tydligt på att madonna- och horaparadoxen lever kvar. De tampas med att hålla sig inom det traditionella madonnaidealet. De strävar efter att vara en skör och vacker madonna men kallas dagligen och ropas efter som horor. De vill ofta inte använda åtsittande kläder för att slippa mäns attraherade blickar. Ibland väljer de att ha inte åtsittande hip-hop-kläder. Men bara att finnas till och att vara flicka är tillräckligt för att höra att de är en hora. Även när de avvisar männens/pojkarnas sexuella anspelningar, som är direkt förenligt med att inte vara en hora (enligt flickornas definition av en hora) så får de även då höra att de är horor.

Det är en traditionell stereotyp av femininitet som flickorna beskriver. En femininitet som illustrerar det borgerliga idealet med bilden av flickan som oskuldsfull och passiv.

Uppsatsskrivarens slutsatser är att dessa flickor representerar hur det är att vara ung flicka idag. Deras känslor, tankar och funderingar kring temana i studien skiljer sig från flickor som av samhället kategoriserat in som normala.

Tänker på den 14-åriga intellektuellt funktionshindrade flicka i Malmö där männen friades för att de inte kunde förstå att hon bara var 14 år. Tänker också på den 16 åriga flicka med självskadebeteende som fick skriva på en ”slavansökan” där det stod: ”Jag är en slav, en äcklig smutsig hora och vill behandlas som det, jag vill bli utnyttjad, plågad och ordentligt förnedrad tills jag knappt kan hålla tillbaka tårarna och de tysta skrik som kvävs inombords”.

Den 32-årige mannen som misshandlat och våldtagit flickan frikändes av Malmö tingsrätt. Rätten anser inte att mannen utsatt flickan för livsfarlig eller svår kroppsskada, ett krav för att våldet ska ses som grov misshandel. Vålds¬sexet bedöms istället som ”misshandel av normalgraden”. Enligt lag går det att samtycka till misshandel av normalgraden. Därför frikänns 32-åringen. Flickan hade ju skrivit på slavkontraktet. Att hon är ett barn som mår psykiskt mycket dåligt har ingen betydelse. Hon får därför skylla sig själv för han kan inte förväntas tolka hennes skrik. Läs hela artikeln i Sydsvenskan

Enligt dagens patriarkala strukturer har män rätt att behärska kvinnor och förväntas inte kunna bedöma och förstå barns ångestskrik. Kvinnliga kroppar blir till mäns ägodelar.

För att slippa mäns attraherade blickar väljer intellektuellt funktionshindrade flickor att dölja bröst, höfter och ben, men blir ändå dagligen kallade för horor. 16-åriga barn som går in i en mans lägenhet får ta eget ansvar och ges inte rätt till skadestånd, när de utsätts för misshandel. Män som en efter en förgriper sig på en 14-åring så att de kräks har inget ansvar för detta. De har ju betalt för sexakten.

Morrkänslorna är många, men jag hart svårt att bygga pusslet till mitt PM. Tankarna snurrar.

För övrigt har jag fått cellgifter och en ny medicin (XGEVA) för att bygga upp mina skeva onda bröstkotor idag.

Mina värden är mycket bättre

Fick positiva besked under dagens läkarbesök. Cancerfaktorn har sjunkit rejält, från 584 till 431. Vill förstås få ned faktorn till under 30, men det hade varit en omöjlighet till idag. Levervärden var också bättre. Immunförsvaret fungerar och Hb har inte försämrats (ligger på 103). Det tvåcellgifter jag nu får fungerar alltså bra tillsammans, så att behandlingen fortsätter. Om förbättringarna håller i sig kanske min kropp t.o.m. kan få vila lite från cellgifter, alltså att jag får behandling var fjärdevecka istället för var tredje.

Nekrosen, alltså vävnadsdöden i levermetastasernas mitt var inget att oroa sig över. Levern rensar ut död vävnad.

Däremot visar MRT:n att jag har kotkompressioner på tre bröstkotor. Har haft och har ont av detta och ska vara rädd om mig. Halkar jag och ramlar så kan kotkompressionen leda till obotliga nervskador. Ska därför vara väldigt försiktig vid halka. Kommer att få ett nytt läkemedel i morgon som bygger upp skelettet och har redan börjat äta D-vitamin. Eftersom skelettet består av levande vävnad, så kan nuvarande skador läka.

Summa summarum har behandlingen fungerat över förväntan.

Några månader till

Idag hade jag sista föreläsningen och sista mötet i basgruppen. I morgon är det sista seminariet. Om jag hinner skriva ett PM på ca 10 sidor och lämna in senast nästa onsdag kl 18, så blir jag klar med ytterligare 7,5 poäng i genusvetenskap. Trodde inte alls att jag skulle kunna genomföra genusstudierna. Oftast har jag hittills orkat och klarat mer än vad jag trott från början. Känns som att jag har fått ytterligare några fungerande månader att leva.
För drygt 10 år sedan prövade jag att ta sprutor med Mistelpreparat hos en läkare i Stockholm som också var antroposof och skrev ut homeopatmedicin. Min avsikt var att ämnen i misteln skulle stärka mitt immunförsvar och därmed slå ut cancern.

Då var jag mer inriktad på att bli frisk, än vad jag är idag. Minns känslan när han visade statistik på hur mycket längre kvinnor fick leva som behandlades med Iscador. Enligt min antroposofiska läkare ökade cancerpatienternas överlevnad i medeltal med några månader om en behandlades med Iscador. Denna information plus att min dåvarande onkolog avrådde mig från att ta dessa sprutor gjorde att jag avslutade behandlingen.

Har sedan gång på gång läst statistik om hur lång tid kvinnor i medeltal kan överleva sin cancer mer nya mediciner. Vanligast är att ny medicin förlänger livet med några månader. För mig är varje månad värdefull.

Existentialism

I fredags kväll lyssnade jag på filosofiska rummet, där jag hämtat ovanstående bild. Tycker att Bodil Jönsson har mycket klokt att säga. Frågeställningen i bilden ovan; ” Vad är det att vara människa” väcker massa tankar.

Igår skrev jag ner min klagan. Kändes skönt att inte avsluta med något positivt utan låta min klagan finnas kvar, tills den försvann ur mina tankar för att jag just då var färdig med denna negativa känsla.

I fredags hade jag positiva upplevelser på genusseminariet om HBT och prostitution. Samtalen mellan oss tio individer i rummet var ganska trevande och reflekterande. Ingen verkade tro sig om att ha de rätta svaren. Vi vred och vände på argumenten som framfördes och framförde olika och motsatta tankar. Kände mig fylld av den positiva och tillåtande atmosfären, när jag cyklade därifrån.

Idag har jag samtalat om kön, etnicitet, ras, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet m.m. med cirka 60 medarbetare från socialpsykiatrin i Uppsala kommun. Vi har pratat om könsmaktsordningen och andra maktordningar. Likaså om rätten att själv definiera vem en är och slippa bli objektifierad som bögen, den blonda, den tjocke osv. Deltagarna hade nog sitt ursprung i de flesta världsdelar, det var nästan lika många män som kvinnor, småbarnsföräldrar, enpersonshushåll och en bra åldersblandning. Det var säkert många tankar som tänktes och som inte uttalades, men jag upplevde stämningen som god och tillåtande.

Tycker att samtalen blev reflekterande och många blev berörda av andras berättelser. Fler kommer nog tänka sig för innan en uttalar sig heteronormativt, småbarnsföräldrar bör om möjligt tas särskild hänsyn till och orden neger och zigenare ska inte användas.

En färgad man berättade om hur han nekades komma in på en restaurang i Uppsala. Vakten hänvisade till att han hade jympaskor och jeans. Personen som köade före honom blev insläppt trots att han också hade jympaskor och jeans, så den berättande mannen stod på sig. Vakten ringde polisen, som försökte gripa vår berättare. Eftersom det fanns flera vittnen och vår berättare tog det lugnt så fick polisen och vakterna ge sig. Det blev nog tydligt för alla som bevittnade händelsen att vår berättare var utsatt för diskriminering och lyckades vinna kampen vid just detta tillfälle. Däremot berättade han att han inte orkat stå på sig flera gånger utan istället oftast underordnade sig rådande maktstrukturer där färgade diskrimineras.

En annan deltagare berättade att han bytt till ett mer svenskklingande namn för att få jobb. Tror vi var ganska överens om att det inte är rimligt att den utsatte alltid ska försvara sig och stå upp för sina rättigheter. Omgivningen har ett ansvar oavsett vilken diskrimineringsgrund det handlar om. Solidaritet är viktigt.

Min funderingar runt frågeställningen: Vad är det att vara människa? är att människor är empatiska när vi känner oss trygga, vi är beredda att försöka ändra vårt förhållningssätt när vi förstår att vi kränker andra, vi är sociala, nyfikna och beroende av varandra. Dessutom har vi en himla massa känslor som behöver släppas ut och behöver tid till att reflektera tillsammans. Just nu känns livet ganska gott.

Britts klagan

Varning! Ibland, som i denna blogg tillåter jag mig att bara räkna upp allt elände i min egen kropp och min oro. Vill varken jämföra mig med människor som har det svårare eller bättre utan helt enkelt bara klaga rakt ut.

Har tagit Fragminsprutor i mer än 5 år för att undvika blodproppar. Tycker lika illa om det varje kväll.

Pekfingret på vänsterhanden värker för att jag är infekterad av mina egna bakterier under nageln. Varje morgon alsolspritbehandlar jag alla fingrarna på vänsterhanden. I morse behövdes bandage på fyra av fem fingertoppar. Bandaget blir lätt smutsigt och ser äckligt ut. När jagkommer hem får jag börja om med alsolspritbehandlingen. När jag har bandaget på får jag inte bli blöt. Allt detta tar tid, försvårar allt jag behöver göra och gör mig ledsen. Kanske läker detta, så jag har lite hopp om förbättringar.

Högerhanden är nästan oanvändbar. Av och till värker den eftersom nerverna påverkas av något som ingen vet vad det är. Jag får ständigt försöka hålla igång armen, så att den inte stelnar. Har ibland svårt att trä saker över huvudet på grund av armens orörlighet. Märker hur jag hela tiden blir sämre och klarar mindre. Dessutom påverkar båda de två cellgifter jag tar känseln i händer och fötter, vilket gör det svårare att använda händerna och att gå stabilt .

Mina problem med högerhanden och vänsterhanden gör det svårt att sätta på mig strumpor, skära matvaror med kniv, bära saker, klippa naglarna m.m. Klarar fortfarande att lyfta upp och hålla i mitt yngsta barnbarn som snart är 10 veckor, men troligen inte så länge till. Går någorlunda att cykla, men det är bökigt att komma igång. Det tar lång tid att skriva på datorn, eftersom båda händernas fingrar av olika anledningar är svaga.

Har problem med några kotor, framförallt bröstkotorna. Tar en Ipren varje morgon och ibland blir det några fler värktabletter.

Oroar mig över om nuvarande behandling kanske inte hjälper. Eländeskänslorna rasar över mig gång på gång. Finns ytterligare två behandlingar som är oprövade, men osäkra. Träffar läkare på torsdag, för att få en dom över nuvarande behandling.

Tänker inte avsluta denna beskrivning med något möjligt och positivt utan tillåta mig att vara just bara eländig. Dessutom är vädret ruggigt gråkallt.

Känner mig som Oma Meume i Biermanns sång, även om min klagan beror på andra saker. Du hittar den på tyska på You Tube

Efter lördagens tidningsläsande

I en ledare i lokaltidningen kallad “Den eviga konflikten i Mellanöstern”  är Bo Pellnäs tydlig om vem som bär huvudansvaret .

”De olagliga bosättningarnas invånare skiljer sig från de första kibbutzernas idealister. Olustigt nog tycks många bosättare vara övertygade om att Jehova har lovat dem Judéen, Samarien och Galiléen och att Herrens ord väger tyngre än säkerhetsrådets i FN. Övergrepp och rena skövlingar i palestinska byar har blivit vanliga medan omvärlden och den israeliska rättvisan blundar med båda ögonen.”

Israel säger sig vara beredda att acceptera en tvåstatslösning, men israelisk politik går ut på att steg för steg, sakta men säkert bygga bort förutsättningarna för en palestinsk stat på Västbanken.

Han skriver att Obamas vilja att bli omvald försvårar ett erkännande av Palestina som en självständig stat.

Sverige bör tydligt ta ställning för ett erkännande av Palestina och driva den frågan inom EU. Det är hög tid för oss att stå upp för ett mått av moral och anständighet, enligt ledaren.

Skönt att fler och fler borgerliga tidningar synliggör maktförhållandena. Detta är ingen slump utan beror på ett enträget arbete från många demokratianhängare som ständigt påtalar konsekvenserna av Israels rasistiska politik. Ship to Gaza är en viktig aktör i denna kamp.
Abdusalam Elgatit från Libyen säger att Gadaffis anhängare saknade ideologi i samma tidning. De var antingen parasiter eller så fortsatte de jobba för Gadaffi för att de trodde de gjorde en bättre insats för landet om de stannade kvar.
Moderaternas önskan att tilltala 100 procent av väljarna faller på sin egen orimlighet, enligt en annan lördagsledare i lokaltidningen. Ett parti kan inte företräda alla åsiktsinriktningar. Utan en egen ideologisk kompass går det inte i längden att åstadkomma samhällsförbättringar. I en verklig demokrati sker framsteg när olika åsikter bryts i en öppen debatt, enligt denna ledare.

Att Carl Bildt klarar sig beror inte på att nyheten att en minister har berikat sig på en verksamhet som har lett till tiotusen mördade och hundratusentals fördrivna människor i sig är oviktig, utan för att landets ledande redaktörer har ansett den vara oviktig. Att fuska med bostadsbidrag och tv-licens känner vi igen, men miljonaffärer i svart guld som dödar människor på en annan kontinent känns avlägset, i alla fall när det handlar om en svensk politiker. Hade han varit ryss eller italienare hade det varit en annan sak, enligt Mattias Gardell.

Läs hans krönika i Fria tidningen

Läser att moderaternas partistämma har beslutat att verka för att gårdsförsäljning av alkohol ska bli tillåten. I moderaternas Sverige ska alltså min rätt att få köpa alkohol gå före alkoholens negativa konsekvenser. Jag tokar detta som att mer kvinno- och barnmisshandel, ökat våld i samhället och försämrad folkhälsa enligt moderaterna inte är ett allmänintresse och att gårdsförsäljning inte ska tolkas som ett särintresse.

Godmorgon Världen tog i morse upp kopternas utsatthet i Egypten. Egyptisk armen angrep för någon vecka sedan en fredlig demonstration av kristna kopter och dödade flera. I Egyptisk media lades först ansvaret på kopterna som ansågs ha angripit muslimerna. Precis som i många andra samhällen beskrivs hur ”vi goda” blir angripna av ”de andra”. Makten osynliggörs. I går skrev jag om motsatsen, alltså om hur "vi goda kristna", blir angripna av ”de andra” muslimerna i USA.

Tycker att Abdusalam Elgatit från Libyen pekar på något viktigt när han säger att Gadaffis anhängare saknade ideologi . Bildt verkar ju också sakna ideologi, liksom Borg och Reinfeldt när de ser anser sig företräda allmänintresset. Undrar om det i moderaternas allmänintresse utöver att främja gårdsförsäljning också ingår att fortsätta osynliggöra islamofobin och bristen på mänskliga rättigheter i Ogaden, i Sudan och i andra delar av världen där Sverige har ett ekonomiskt intresse av stabilitet. Likaså att fortsätta osynliggöra Israels övergrepp på den palestinska befolkningen.

En sak är helt klart, utvisning av dementa 90-åriga kvinnor från sina släktingar i Sverige till ett okänt öde i Ukraina ingår i moderaternas allmänintresse, eftersom vi inte har råd att vara humanister.

Jag saknar såväl moral, som anständighet i den moderata politiken.

Islamofobin osynliggörs

Vaknade klockan nio och satte på P1, konflikt. Programmet inleddes med ett reportage från Malmö. Antalet skjutningar har oftast förklarats med gängbrottslighet . Bilden som gavs var att invandrare sköt mot invandrare.

För ett år sedan gick polisen ut och sa att det troligtvis var en serieskytt som låg bakom. Hans måltavlor var invandrare. Den misstänkte serieskytten greps den 6 november, en etnisk svensk vit man Nu sågs inte längre våldsbrotten som strukturella, utan nu handlade det om en enskild knäpp man med vapen. Idag sitter han häktad för sammanlagt 13 mordförsök och 3 mord, dåd som sträcker sig från 2003 till förra hösten.

Skyttens offer upplever att en från samhällets sida undviker att prata om det, att det varit tyst i Malmö sen den misstänkte skytten greps.

Dagens konflikt ställer frågan: När blir enskilda attentat en del av något större, långt mer skämmande?

För två år sen mördades egyptiskan Marwa al Sherbini i en domstol i tyska Dresden. Hon hade anmält en vit man för hot och kränkningar. I rättsalen angrep han henne. Hennes man var den förste som försökte skydda henne mot knivhuggen. En polis gav sig in i tumultet och sköt den färgade mannen istället för angriparen. Parets son placerades hos okända vita, istället för hos släktingar.

Händelserna runt mordet och polisens agerande och den fortsatta processen visar på det tyska samhällets ovilja att handskas med de riktigt svåra frågor som mordet gav upphov till. Angela Merkel tiger om de strukturella frågorna. Trots att mördaren uttryckligen angrep Marwa al Sherbini på grund av hennes muslimska tro, har en i Tyskland värjt sig mot att tala om islamofobi och istället påstått att mördaren var en ensam galning. Det brutala knivmordet har blivit en symbol för muslimers rättslöshet.

I USA finns en stor och stadigt växande opinion som ser islam - inte islamistisk terrorism - som ett existentiellt hot mot landet. Republikaner hetsar mot alla muslimer. Idag säger tvåtredjedelar av republikanerna att islam inte går ihop med amerikanernas sätt att leva och amerikanska värderingar. Amerikanska muslimer får vara på sin vakt mot fysiska angrepp, de kröker sin rygg och döljer sin tro. En fjärdedel av USA:s muslimer har under sista året upplevt någon form av attack mot sig själva eller mot sin moské.

Sveriges mest tillfrågade terroristexpert Magnus Ranstorp, forskningschef vid försvarshögskolan, understryker att morden som genomförts av högerextremister har psykologiska förklaringar.

Inga högerextremistiska terroristdåd genomfördes under 2010 påstår Magnus Ranstorp trots seriemördaren i Malmö och flera andra högerextrema brott i Europa.

Jag vill gråta och skrika. Känner ett starkt behov av att agera och protestera utifrån ett politiskt ickevåldstänkande.

Kan/kan inte själv

Jag har alltid tyckt att det är skönt att klara saker själv, att känna mig självständig och fri. Fullständig självständighet och frihet är däremot en omöjlighet. Jag är och kommer alltid att vara beroende av andra människor.

1. Jag är socialt beroende. Ett liv i ensamhet är ett omänskligt liv.

2. Jag är ekonomisk beroende. En del av Sveriges höga levnadsstandard beror på att vi tar ut miljöresurser som vi sedan inte återför i kretsloppet. En annan del är att vi lever bättre för att andra lever sämre. Låga priser på varor beror på att människors arbetskraft utnyttjas i andra delar av världen på ett ovärdigt sätt. Min goda ekonomi bygger delvis på att andra har det sämre. Jag kommer aldrig att vara helt ekonomiskt oberoende som människa, eftersom min ekonomi beror på hur mina pengar och det jag äger är beroende av hur de värderas av andra. Däremot önskar jag mer ömsesidighet i beroendet och framförallt ökad jämlikhet och ansvarstagande för framtida generationer .

3. Jag är beroende av att andra människor i offentliga sektorn vill genomföra sina arbetsuppgifter på ett bra sätt. Jag är också beroende av andra människors vilja att betala skatt.

Listan kan säkert göras längre, men syftet med den är framförallt attbeskriva att vår frihet är chimär. Kom att tänka på detta idag när jag fick hjälp hemma.

Saker jag klarat förut klarar jag inte längre. Eller åtminstone inte lika bra längre eftersom mina kroppsliga försämringar är på en glidande skala neråt. Mitt köksavlopp har luktat i flera veckor. Idag kände jag ett behov av att ta tag i detta, jag hade fått nog av äcklig doft i köket. Jag rensade alltså ut under diskbänken och skruvade loss avloppen från diskbänken. Försökte få loss vattenlåset från avloppet, men där var det stopp. Rördelarna satt för hårt.

Ringde en vän och hennes man kom hit. Han drog isär och spolade rent. För att kunna skruva tillbaka avloppsrören i diskbänken behövdes vi båda två. Som vanligt är det lättare att plocka isär än att sätta ihop.

Nu har jag ett nästan luktfritt avlopp igen. Känns härligt att ha rensat bort avloppsklägg, men framförallt kännas det härligt med vänner som ställer upp. Utan hjälp hade mitt kök delvis varit oanvändbart. Jag kan inte alltid själv. Jag är beroende av andra på flera olika sätt. Det behövs både politisk kamp och vänskap.

Migrationsverket, Europadomstolen och FN

”Sociala myndigheter ingriper för att skydda barnen från föräldrar som slår och vanvårdar. Migrationsverket avvisar samma barn med samma föräldrar.” Så skriver Barnombudsmannen på sin blogg.
Dessa två meningar räcker väl för att inse att migrationsverket agerar omänskligt. FN har antagit många bra konventioner såsom Barnkonventionen, konventionen om Mänskliga rättigheter, konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning , Genevekonventionen, konvention om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor m.fl.

Om migrationsverkets följt dessa konventioner skulle inte Sverige ha utvisat eller försökt utvisa 90-åriga dementa kvinnor som saknar anhöriga i sitt hemland, familjer med barn där socialtjänsten bedömt att barnen behöver skyddas från föräldrarna , apatiska barn, politiska flyktingar till diktaturens och våldets Syrien o.s.v.

Eftersom Sverige också har en omänsklig moderatstyrd regering önskar jag att ett starkare FN som kan agera kraftigare mot länder som Sverige som bryter mot flera undertecknade konventioner. Tur att Europadomstolen finns och att Europakonventionen gäller som svensk lag.

Europadomstolen kan pröva staternas skyldighet att leva upp till sina åtaganden enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Domstolens avgöranden är rättsligt bindande för den berörda staten.

För övrigt har jag haft en bra och lång dag. Cyklade hemifrån strax före nio i morse och kom hem strax efter elva i kväll. Har tillbringat eftermiddag och kväll hos min dotter med familj. Är trött men mår gott.

Om PEN-klubbens ordförande, moderat politik och misstro

Rättegången fortsätter i Etiopien mot de två journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Bra att det nu finns ett mediafokus på det som händer, vilket dels synliggör Lundin Petroleums agerande i Ogadenprovinsen, dels visar på Bildts dubbla intressen, dels ökar förutsättningarna för att journalisterna ska bli fria.

En person som har bidragit till detta fokus är Pen-klubbens ordförande Ola Larsmo. Ola Larsmo som jag igår kritiserade i min blogg för en krönika han skrivit, har lagt ner mycket tid och konstruktivt arbete på att lyfta fram demokratiska undermåligheter i ljuset. Han är dessutom en mycket bra författare tycker jag. Lyssna på Ola Larsmos tal under apellmötet i Stockholm 10 oktober “Frige Martin Schibbye och Johan Persson ” via youtube
Så här uttalade han sig i P1 när beskedet om visumansökningar för svenska journalister dröjde.

”– Vi får helt enkelt inte veta vad de här svenska journalisterna är åtalade för och hur processen mot dem sköts. Etiopien har hela tiden sagt att de ska hålla sig till gällande rättsprinciper. De vill visa att de är en fungerande rättstat. Men det enda sättet att visa det är om någon annan på plats kan granska det, säger Ola Larsmo.”

I tv-programet Skavlan hävdade Carl Bildt att han inte gjort några affärer med Etiopien överhuvudtaget.

Lundin Petroleum bekräftar nu att bolaget var aktivt i Etiopien under utrikesminister Carl Bildts tid som styrelseledamot i bolaget. Och företagets VD bekräftar att Carl Bildt deltog i diskussionerna som ledde till beslut om att leta olja i den etiopiska Ogaden-provinsen. Lyssna på P1 för att höra allt.
P1 intervjuade också Carl Bildt. Han framförde bland annat att det var bra för honom som utrikesminister att ha haft många företagskontakter världen över och att det var bra för Sverige att ett svenskt företag fick intäkter genom att pumpa upp olja i odemokratiska länder där människor förtrycks. Han anser till och med att hans gamla kontakter gör honom bättre lämpad i sin nuvarande roll.

När svenskarna greps i Etiopien var Bildts första kommentar att UD avråder från resor i området och beklagade att de två tog sig in i "ett farligt område”. Det kan väl tolkas som att de får skylla sig själva av såväl lyssnande svenska medborgare , som av Etiopiens regering. I det område som Bildt framfört som ett farligt område, letar det företag han själv setat i styrelsen för olja. För Lundin Petroleum är det alltså knappast farligt för de har avtal med Etiopiska staten, vilket Bildt i sin tidigare roll bidragit till.

I februari i år uttalade Bildt angående Libyen att det är viktigt att behålla stabiliteten i ett sönderfallande land, och markerade inte mot Kadaffis desperata mördande. Nu när regimen fallit och Kadaffi är död hyllar Reinfeldt detta och säger att det är en världshistorisk händelse.

I sitt tal på moderaternas partistämma säger Reinfeldt angående moderaternas politiska inriktning

”Jag vill påpeka att det finns inget svårare än att vara bärare av allmänintresset. ”

Han påstår att det inte är moderaternas roll att vara förlovad med ett särintresse eller att jobba nära det ena ekonomiska intresset före det andra. Allmänintresset påstår han handlar om att stå upp för vanligt folks vilja.

Reinfeldt säger sig vilja ha jämlikhet. Under hans regeringstid har klyftorna ökat mellan fattiga och rika och mellan män och kvinnor. Moderledaren påstår att de klipper banden till näringslivet, samtidigt som Bildt pratar om alla fördelar han har i sin roll efter alla sina affärer och affärskontakter och styrelseuppdrag.

Likhetstecken sätts mellan allmänintresse och att stå upp för vanligt folks vilja. Min första tanke blir: Vilket vanligt folk? Kan det vara den manliga, vita, medelålders, medelklassmannens vilja han menar. Denna målgrupp är ju van att höras och få sin vilja igenom så moderaternas inriktning är säkert att fortsätta gynna denna målgrupp. Då blir allmänintresse lika med fortsatt ökade löneskillnader mellan kvinnor och män, fortsatt vargjakt, fortsatt miljöförstöring genom fler bilar och mer flyg, osv.

Undrar om allmänintresset också är att vi inte har råd med äldreomsorg åt dementa 90-åriga ukrainska kvinnor som har alla nära släktingar i Sverige men ändå ska utvisas?

Undrar om allmänintresset medför att stabilitet i diktaturer, ökade vinster för företag och billiga varor för svenskar är viktigare än mänskliga rättigheter?

Undrar om allmänintresset innebär att ”de andra” framförallt får stanna i Sverige om vi kan utnyttja deras arbetskapacitet genom att betala låga löner och erbjuda undermåliga arbetsförhållanden? Gamla sjuka anhöriga från andra länder och politiska flyktingar har vi inte råd med.

Undrar om allmänintresset också innebär låg lön och stressiga jobb för kvinnor och män som jobbar inom vård, skola och omsorg.

Tankarna blir många och misstron stor när jag lyssnar på moderaternas vita medelklass medelålders män med mycket makt.

Läs och hör mer om moderaternas partistämma på P1.
För övrigt har jag varit igång nästan hela dagen, med bara en korts stund vila idag. Problemen i buken är nästan helt borta.

Om planer, program och policyer

Ola Larsmo gör i sin krönika söndagen 16 november i lokaltidningen ”Sorgligt avstånd mellan ord och verklighet” på samma sätt som många andra, han förlöjligar den politiska styrningen av Uppsala kommun. Denna styrning kommer till uttryck i olika policyer, planer och program. Det är från Vård & bildnings affärsplan Ola Larsmo har hämtat de uttryck han anser visar på ett ”sorglig är avståndet mellan maktens bubbelord och verkligheten”.

De uttryck han väljer att skriva om är ”Bäst alla dagar, hela livet”, ”Kunden i centrum” och ”Vård och bildning är marknadsledande och står för hållbar utveckling.” Dessutom nämner han Vård & bildnings etiska kod.

Jag anser att Ola Larsmo blandar ihop två olika saker i sin krönika, nämligen hur politiken ska styra kommunen och innehållet i styrningen.

Avseende innehållet i styrningen håller jag med om Ola Larsmos kritik. Jag tycker illa om att kommunala skolor och äldreboenden likställs med privata företag, där eleven/brukaren blir kund. De som benämns kunder är samhällsmedborgare med rättigheter och skyldigheter, som i första hand ska ges makt att påverka innehållit i den verksamhet en är beroende av, istället för att gå till nästa ”företag” om en är missnöjd.

Jag tycker samtidigt att det är positivt att Uppsalas demokratiskt valda borgerliga makthavare är tydliga med att en förväntar sig ett affärsmässigt agerande av kommunens största utförare Vård & bildning, när en vill ha denna inriktning. Politisk tydlighet är viktigt för demokratin.

Min roll som tjänsteman är att följa kommunens politiska inriktning, annars får jag söka jobb någon annanstans. I en demokrati förväntas jag genomföra det politiken har beslutat. Däremot är yttrandefrihet och meddelarfrihet viktig, så att jag på min fritid kan ägna mig åt opinionsarbete när jag är kritisk till den förda politiken. I denna blogg skriver jag om de tankar jag har som politisk privatperson och mina åsikter ska inte sammanblandas med min roll som tjänstekvinna.

När det gäller hur politiken ska styra tycker jag däremot att Ola Larsmo har hamnat helt fel. Politikens främsta styrningsredskap utöver skattesats och den ekonomiska fördelningspolitiken är planer, policyer och program (PPP). I en budgethandling (I Uppsala kommun IVE) när jag var kommunalråd stod det att kommunfullmäktige antar olika PPP för att politiken vill ha en förändring. Ett bra sätt att förhindra förändringar är att förlöjliga orden som står i dokumenten.

Minns när jag var lärare och skulle arbeta utifrån Lgr 80. Denna läroplan kallades poesidokumentet för då behövde en inte bry sig om vad som stod där, utan kunde fortsätta göra som en alltid hade gjort. Jag tycker att de PPP som kommunen antog under socialdemokraternas, vänsterpartiets och miljöpartiets ledning ofta hade ett bra innehåll. Politikens problem var att den politiska viljan sällan omsattes i praktisk handling av tjänstemän. Som kommunalråd med ansvar för demokrati, jämställdhet och integration genomförde jag tillsammans med tjänstemän flera seminarier om hur fullmäktiges PPP kunde omsättas i ett görande. Många höga tjänstemän satt och nickade inställsamt och sedan gick en tillbaka till sin förvaltning och lät bli att starta förändringsarbetet. Det fanns ett motstånd mot att arbeta för mer demokrati, jämställdhet, integration och allas lika värde i praktiken. Många kommunanställda vill behålla de maktordningar/normer som finns och slippa starta förändringsarbetet, särskilt om du har en sådan position så att du kan påverka rådande norm.

Det Ola Larsmo har missat i sin krönika är att planen han läst ska kopplas till olika handlingsplaner. Politiken bör inte tala om hur visioner och mål ska leda till en förändring. Det ska professionen göra. För att de vackra orden angående hållbar utveckling (miljöutveckling, demokrati och social utveckling)ska leda till en faktisk förändring på skolor, i äldreboenden, på fritidsgårdar m.m. är det viktigt att varje verksamhet gör sin egen kartläggning över hur det ser ut i den egna verksamheten. Utifrån genomförda kartläggningar ska en tillsammans sätta upp konkreta mål, beskriva vilka insatser som ska göras, fördela ansvaret, göra en tidplan och följa upp och analysera resultatet för att sedan göra nya kartläggningar o.s.v.

Ola Larsmo skriver vidare att ”Någonstans bakom dessa ord ryms stora klasser, elever i behov av extra hjälp eller alltför många äldre per arbetspass”. Medborgare /politiker har olika syn på hur stor andel av kommuninnevånarnas inkomster som via skattesatsen ska fördelas till vård, skola och omsorg. Som vänsterpartist vill jag omfördela mer av samhällets resurser till offentlig verksamhet.

Vi borde vara överens om att resurserna inte är oändliga och att det därför är viktigt att kartlägga situationen för att på så sätt få mer kunskap om var resurserna gör mest nytta. Med statistik, kartläggningar och andra underlag är det politikens uppgift att ta ställning till om det behövs mer eller mindre pengar till olika områden.

Som jag nämnt är det inte bara Ola Larsmo som förlöjligar ord som hållbar utveckling m.m. Detta görs ibland av oppositionspolitiker, men också  på tjänstemannanivå. Något som kan göra mig ursinnig är när massor med tid läggs på att ifrågasätta och förlöjliga politiskt fattade beslut. Anställdas tid ska gå till att tolka politikens syften med orden och sedan ska en lägga sin arbetstid på görandet, att demokratiska beslut leder till en förändring för elever/brukare/klienter/boende i den kommunala verksamheten. Och det krävs inte särkilt många minuter att förstå att när den politiska inriktningen är affärsmässighet, så används ordet kund istället för elev/brukare/klient. Tjänstemannatid som timme efter timme läggs på att ifrågasätta, förhala och förhindra tagna beslut har kommunen inte råd med, oavsett personen har en hög position eller arbetar som lärare i en skola.

Sedan bör jag förstås som lärare fortsätta använda ordet elev i mitt tilltal till en grupp barn och ungdomar i skolan.