Slangar, strålning och förbättringar

Strax före fem igår eftermiddag fick jag en slang insatt för att tömma lungsäcken på vatten. Min strategi att berätta om mina rädslor för ingreppet som jag skrev om igår fungerade inte så bra. Det har hänt mig förr att denna strategi får nästan motsatt verkan. Personen som ska ge behandlingen blir provocerad och gör nästan tvärtom, går till angrepp på min kropp. Detta är ytterst sällsynt och gäller oftast män. Jag vill inte påstå att läkaren som satte in nålen visade ilska eller oförsiktighet, men han glömde hela tiden att berätta om varje sak han gjorde.

Jag satt i sjukhusrock med ryggen naken åt läkaren. Det är en ganska utlämnande ställning. Jag kunde inte se vad han gjorde. Det gjorde inte ont att sätta in slangen, utöver själva bedövningssprutan. Dessutom gick det snabbt. Däremot kände jag en liten svag känsla av övergrepp. Min kropp är min kropp. Jag vill vara beredd på vad den ska utsättas för. Särskilt innan jag känner vårdpersonalen och har fått tillit till deras förhållningssätt till min kropp.

Efter tjugu minuter varv jag klar och en vaktmästare körde mig tillbaka genom kulvertarna till min vårdavdelning. Vätskan rann snabbt ut i uppsamlingspåsen. Kände hur den snabbt försvann från vänster lunga. Började hosta av kulvertens källardamm. Fick svårt att få luft, så vaktmästaren höjde ryggen på sängen. Förändringen i lungan gick nästan för fort. Kände hur vänster lunga fick större utrymme, medan höger lunga förblev hopkrympt. Fick alltså både lättare att andas och svårare. Tog in mer luft samtidigt som lungan inte var riktigt beredd. Första timmen rann det ut en liter vätska. Bad vårdpersonalen stänga av utflödet en stund så att lungblåsorna hann vänja sig vid sitt nya större utrymme.

Slangen sitter fortfarande kvar och klockan är sex på kvällen. Jag har hittills tappats på 2,4 liter vätska. Hade lite svårt att sova i natt, eftersom slangen sticker ut från lungorna nästan mitt bak på ryggen. Det finns också alltid en risk att en fastnar så att slangen åker ut av misstag. Kändes lite otryggt i början. Törs jag luta mig mot ryggen? Ligga på ryggen? Nu har jag vant mig. Inte så skönt att ligga på, men det går. Däremot har jag tillbringat nästan hela dagen i sängen. Har gammaldags pinsamhetskänslor över att springa runt med en påse med gulröd vätska som rinner ut från min egen kropp.

Försöker göra lite sittande och stående yoga, bl.a. för att hålla igång kroppen och bli av med vätskan.

Idag har jag också börjat med strålningen. Blev fastspänd med plastmasken över huvudet på britsen för att jag ska ligga helt stilla, så att strålningen träffar rätt. Fick obehagskänslor, nästan ångest. Tänk om jag börjar hosta? Får svårt att andas? Masken har bra nog ett stort hål över mun och näsa, så andningsvägarna är fria. Jag försökte ta djupa lugnande andetag och lugna min kropp med mina händer. Det lyckades. Allt gick bra och jag var färdigbehandlad på några minuter. Vårdpersonalen var omtänksamma och informerade om varje steg. Jag känner mig därför tryggare inför morgondagens behandling.

Förra veckan låg mitt Hb på 90 och igår var det 91. Bad om blod och har idag fått två påsar. Blodproverna som togs i går visade också på förbättrade levervärlden och andra värden. Har haft bättre matlust sista veckan. Tror alltså att cellgiftbehandlingarna fortsätter att slå tillbaka metastaserna.

Känner att den vård jag får ökar styrkan och förbättrar min hälsa. Syreupptagningsförmågan förbättras och förhoppningsvis slås också en massa cancerceller i hjärnan ut av strålningen. Det ökar mina förutsättningar att ha ork till en bra sommar. Kanske gå på gym och cykla igen. Orka gå längre sträckor.

Blodnäva - en av mina vilda favoritetsommarblommar som jag hade i min gamla trädgård

Inskriven på vårdavdelningen på Ackis

Nu har jag en sängplats på onkologavdelning 78 B. Planeringen var att jag skulle stråla hjärnan idag, men en av apparaterna är trasig. Jag får därför vänta med min behandling, troligen till i morgon. Vill ha strålning snarast. Hoppas att strålningen hjälper så att cancercellerna i hjärnan slås ut, trycket på olika nerver minskar (t ex den som ger känselbortfall i käken) och att jag slipper svullnaden i hjärnan som gav mig huvudvärk när jag inte tog kortison.

Har nu pratat med läkare, som skickar remiss för att tömma lungsäcken på vatten. Mängden vätska har ökat och jag har flera liter i vänster lungsäck. I höger är det lite mindre. En kan bara tappa en lungsäck åt gången och det kan ta några dagar. Med stöd av ultraljud sätter en läkare in en nål i lungsäcken. Sedan byts nålen mot en slang. En får inte tappa för snabbt, eftersom det blir en för stor omställning för kroppen. Slangen kan behöva sitta där i upp till tre-fyra dagar. Eventuellt kommer en också att tappa höger lunga senare. Ser fram emot att bli av med vattnet, men är lite nervös inför behandlingen.

Foto jag tagit Nåsten

Min strategi är att berätta om mina rädslor och förbereda mig så mycket jag kan. Ju mer jag vet vad de gör, hur det görs och vilka risker det medför, desto tryggare blir jag. När jag var barn skulle en vara duktig flicka och inte visa rädsla eller klaga. Nu är jag allt annat än en duktig flicka. Tycker det känns skönt att vara schåpig och vill inte förtränga de känslor och rädslor som kommer. Det är ju för min skull jag får behandlingarna och då agerar jag utifrån det jag tror är bäst för mig. Och så får andra tycka och tänka vad de vill. Denna strategi har fungerat bra för mig.

Jag delar rum med en mycket trevlig och öppen iransk kvinna. Har dessutom turen att ha utsikt mot tallarna på åsen där Sten Sturemonumentet ståtar högst upp på toppen. Jag får positiva känslor av grönskan trots dagens regn. Forskning visar att utsikt från sjukrummet mot träd och natur underlättar läkning.

Ja det är våren, ja det är våren...

Har tidigare berättat om min pappa som blev 90 år. Sina sista år var han beroende av rullstol och bodde på äldreboende efter en allvarlig stroke. Pappa dog våren 2008, men i februari 2006 var han riktigt dålig. Läkare trodde att han hade som mest en vecka kvar att leva, så vi tre syskon åkte hem. När pappa märkte att alla hans tre barn fanns runt honom, så blev han bättre. Morgonen efter att jag kommit (jag kom sist) så sjöng han med ett stort leende

”Ja det är våren, ja det är våren, som har kommit igen och med den kärleken,
Ja det är våren, ja det är våren som har kommit tillbaka igen.”

Tänker ofta på att pappa fick så mycket positiv energi av att alla vi närmaste var samlade, så han levde ytterligare två år.

Dalkarlskärret

Igår skrev jag ”I kväll har jag gråtit en del.” Jag träffade ingen annan människa igår. Var hemma hela dagen och genomföra de saker jag ville göra. Trivs att vara ensam ibland. Märker däremot att jag är så mycket mer sårbar med den sjukdom jag har och alla kroppsliga svårigheter.  Är mer beroende av att träffa andra, för att inte fastna i min egen gråt när jag blir ledsen.  

Hade inte bestämt något möte med någon idag heller. Tänkte att det löser sig. Gråtkänslorna fanns kvar i morse och när jag först inte fick tag i någon som hade möjlighet, rann tårarna igen. Började varje samtal med dem jag fick tag i med att gråta. Efter ett tag fick jag tag i en vän som gärna ville och hade möjlighet att göra något med mig. Vi bestämde oss för att åka till Dalkarlskärret. Strax efteråt ringde ytterligare en vän och frågade om det passade att hon kom hem till mig i kväll med en Egyptisk gryta. 

Nu känner jag att jag badar i mina vänners omtanke, är glad och har massor av energi. Vi människor är sociala varelser som behöver varandra. Annars tror jag vi blir sjuka. Vårens livskraft och tron på människans goda vilja brusar i mig.

Bilden från Dalkarlskärret har jag hämtat här och det finns många fler

Övriga bilder är min egna från min trädgård. De blommade vid Dalkarlskärret idag. Vitsippa, kungsängslilja, gullviva, smörblomma, körsbär

Kungsängslilja

Smörblomma

Gullviva

Körsbär

Vitsippa

Otrygghet och ökade klassklyftor

Ju högre arbetslöshet, desto större klassklyftor. Konkurrens om jobben medför försämrade arbetsvillkor för yrken som inte kräver lång utbildning eller för kvinnligt könskodade anställningar. Viktiga förutsättningar för att motverka dåliga arbetsvillkor är kollektiv organisering och att regeringen prioriterar minskad arbetslöshet och bra arbetsvillkor. Dagens regeringar driver inte en sådan politik utan underordnar sig kapitalets villkor. Klasklyftorna ökar i princip i hela världen.

Läser i Remisos nyhetsbrev om transnationella mödrar. 

Transnationella mödrar sköter en familj i värdlandet och sin egen på distans i ursprungslandet. De utgör den snabbast växande gruppen av migranter. Omsorgs- och hushållsarbete läggs allt mer ut på kvinnor från fattigare länder.

Miljontals kvinnor, migranter från främst Östeuropa, sköter idag hushållsarbete, barn och gamla, i hem i Västeuropa. För uppemot hälften av familjerna i öst utgör de pengar de frånvarande mödrarna skickar hem den största inkomstkällan. På 1970-talet krävde kvinnorörelsen att hemarbetet skulle delas lika mellan kvinnor och män. Detta krav blev aldrig realiserat. Istället out-sourcas hushållsarbetet nu på kvinnor från fattiga länder.

I exempelvis Tyskland är dessa migranter fortfarande illegala, ingen statlig reglering finns av den här invandringen. Alla vet att de behövs. Det är en öppen hemlighet. Men officiellt existerar de inte, vilket skapar en stor utsatthet.

De kvinnliga migranterna  är ofta högutbildade men inte kan hitta jobb i hemlandet som motsvarar deras utbildning. Det här är det bästa sättet för dem att tjäna pengar. De väljer att lämna sina egna barn, ofta i mormors eller farmors vård, för att tjäna ihop till en bra utbildning åt dem.
Många barn betalar ett högt socialt och emotionellt pris. De transnationella mödrarna lever med en ständig skuldkänsla, och skuldbeläggs också ofta av auktoriteter i hemlandet.

Konflikt hade flera bra inslag om utsattheten på arbetsmarknaden för migranter och s.k. illegala invandrare under hösten som jag bloggat om tidigare.

Remeso tar också upp en bok om otrygga anställningar i sitt nyhetsbrev.

På senare tid har begreppet prekära anställningar blivit allt viktigare i forskningen om arbetsvillkor i olika sammanhang. Med det menas ungefär otrygga, eller riskabla anställningar. Annette Thörnquist och Åsa-Karin Engstrand  undersöker i sin bok  uppkomsten av otrygghet i Sverige, ett land som traditionellt har hållits fram som ett exempel när det gäller fördelarna med kraftfull arbetsrätt och anställningstrygghet.

Genom att undersöka utvecklingen av otrygga anställningar under de senaste decennierna i allt från industriella relationer och kollektiva förhandlingar till diskussionen om dem i politiken och vidare till faktiska arbetsförhållanden, ger författarna en rik och varierad analys av fenomenet. De föreslår att det bästa verktyget för att förstå är en maktanalys som bygger på klass, kön och etnicitet.

En nyhet i veckan (som i och för sig inte är en nyhet för oss alla som vet att trygghet och hälsa hör ihop) var att otrygga anställningar ökar risken att bli sjuk. Omkring hälften av alla unga har osäkra anställningar. Lyssna på inslaget om ny forskning från Umeå universitet på SR.

Sedan början av 90-talet har vi matats med dogmatisk ideologisk information om att ungdomar inte vill ha fasta jobb, om att lönerna ökar om de individualiseras, om att låga löner för vissa grupper är bra för samhället, om att arbetsgivaravgifterna är för höga, om att LAS bör avskaffas eller åtminstone luckras upp, om att fackföreningsrörelsen lever sitt eget liv utan kontakt med arbetares villkor, etc etc. Folkpartiet vill inrätta särskilda zoner med lägre arbetsgivaravgifter och införa lägre lön för unga, centerpartiet vill sänka ingångslönerna, regeringen har sänkt momsen för de arbetsgivare som ger människor otrygga arbetsvillkor för att de ska anställa fler etc. etc.

Borgerlig politik och samhällsutveckling går för det mesta helt på tvärs mot aktuell forskning om välfärd och jämlika villkor. Hur långt ska raserandet av välfärden få fortsätta innan folk säger stopp. Vi lever ju ändå fortfarande i en formell demokrati.

Lite om mig

Jag är en person med starka drivkrafter. Vill massor. Är också en person med tunt skal. Det är därför lätt att rubba min yta. Samtidigt har jag nog en stark kärna. Jag är både sårbar och osårbar. Min grund är svår att rubba.

Jag är lillasyster, vilket ofta innebär att jag har gemensamma erfarenheter med andra som också är lillasyster. Som lillasyster får en ofta samma position i familjehierarkin. ”Hon som är liten, oansvarig och bortskämd.” Den roll en tilldelas i en familj består förstås av så mycket mer än i vilken ordning en föds i en syskonskara. Det beror på kön, vårdnadshavares medvetenhet om normer, psykologi och makt, tidsepok en är född i, klasstillhörighet, sociala omständigheter i barndomen etc.

Jag är inne i en period när jag tänker ganska mycket på mina relationer med andra. Vill förstå mig själv och andra och möjliggöra samtal innan det är för sent. Känslorna pendlar också upp och ner. I kväll har jag gråtit en del. En god vän ringde och jag fick möjlighet att bolla mina känslor och tankar med en annan lillasyster. Hon gav mig också Sinnesrobönen, en bön som människor som går igenom Anonyma Alkolisters behandlingsprogram lär sig.

Gud
Giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Tillägg söndag: Lyssnar på P1 Kropp och skäl om försoning. Intressant.

Karpaterklocka från min gamla trädgård

Kristdemokraterna och de mänskliga rättigheterna

Partiet vill skrota pappamånaden, se DN debatt. Familj = patriarkat är viktigare än barnens rätt att få bra relationer med sina vårdnadshavare. Detta är också viktigare än jämställdhet mellan könen, där kvinnor missgynnas i dagens arbetsliv. Dessutom tänker jag på hur vi ska få en fredligare värld där omsorg om barn prioriteras högre när KD får makt att genomföra sina förslag. Har tidigare bloggat om Måns Andersson, fil dr i evolutionsbiologi svar på frågan ”Varför begår kvinnor så mycket färre våldsbrott än män?” i tidningen Genus.

”Det beror på att män i allmänhet inte investerar en stor del av sig själva i barn. Det ger en maktförskjutning där män i stället tar makten över kvinnors reproduktion och som resulterar i vår uppfattning att män har rätt att utöva våld, och klarar att vinna. Det rör sig om ett patriarkat, en social överhöghet, som antingen föregår människan och som därför inte bara omformar våra kroppar i dag utan även har gjort det evolutionärt. Mäns våld skapas inte bara av samhället, hannars våld har skapat själva samhället. Men evolutionsbiologisk teori pekar på att om män och kvinnor investerade lika mycket i sina barn och fråntogs möjligheten att ta makt över varandra så skulle det förr eller senare, minska manlig konkurrenskultur och våldsamhet. Det är alltså jämställdhetsarbetet som är grunden för att vi ska kunna utnyttja den frihet till fredlighet vår biologi medger, vårt samhälle förnekar oss. ”

Läser också på GaynyhetssajtenQX  att Kristdemokraterna har fått utforma förslaget i propositionen om ändrad könstillhörighet.  Regeringen vill nu med hjälp av lagen garantera en fortsatt repressiva behandling av transsexuella. I propositionen införs krav på en s.k. Real Life Test. Riksdagen ska alltså besluta om hur vården skall bedrivas. Patientens behov och ändamålsenligheten med dessa krav tar en ingen hänsyn till. Transsexuella som på egen bekostnad har bytt kön utomlands utan psykiatrisk kontroll skall enligt lagförslaget underkastas samma psykiatriska utvärdering när de kommer hem. Lagen skall fortsatt och under stärkt repression ge ett antal psykiatriker kontrollen över transsexuellas liv. Transsexuella under arton år får under inga omständigheter byta kön.

Transsexuella påstås ha en ”könsidentitetsstörning”. I propositionen utvidgas sjukdomsstämpeln till att också gälla intersexuella, vilka döpts om till att lida av ”könsutvecklingsstörning”. Transsexuellas möjlighet till att få byta kön blir alltså även i fortsättningen beroende av om de blir godkända av en psykiatriker när de ska visa upp att de kan framställa sig själva som tillräckligt manliga eller kvinnliga i Real Life testet. I en avhandling från Göteborgs universitet beskrivs denna ”vård” vars regler förstärks i regeringsförslaget som ett könskonservativt förtryckande system som vållar transsexuella personer lidande.

FN:s råd för mänskliga rättigheter antog den 17 juni 2011 en resolution som betonar alla människors lika värde och rättigheter oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Resolutionen uttrycker även djup oro för det våld och den diskriminering som drabbar människor på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet. Regeringens proposition om könsidentitet strider säkert mot FN-resolutionen på flera punkter. Om din identitet som transperson måste bevisas genom Real Life testet, så innebär det diskriminering av personen anser jag.  Läs mer på regeringens webbsida om Mänskliga rättigheter

Du kan också lyssna på P1 Kulturradion Kosmo om utsattheten för HBTQ-personer i världen.

Hur länge ska kristdemokraternas reaktionära människosyn få stöd från väljare så att de kan påverka politiken? Var finns liberalerna i regeringen och riksdagen? Hoppas att KD ramlar ur riksdagen vid nästa val. Deras politik går på tvärs mot såväl barnkonvention som resolutionen om HBTQ-personers rätigheter. Däremot får det gärna starta ett nytt parti som grundar sig på etik, moral, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag är fortsatt vänsterpartist men saknar att partierna lyfter moral-, etik- och demokratifrågor i riksdag och regering.

PS Känner inte för att lägga in någon blomma i denna blogg. För övrigt har jag sovit gott och har inga större krämpor, men många små skavanker.

För trött

Har massor av uppslag om vad jag vill blogga om, men är för trött för att orka. Hoppar därför på detta sömntåg och bloggar mer i morgon.
Godnatt


Vårsippor från min gamla trädgård. Rena, vita vackra, vars skönhet snabbt går över

Strålning av hjärnan m.m.

Gårdagens blogg inledde jag med” Just nu är jag inne i en fas, när det känns som om mitt liv är evigt. Kan helt enkelt inte föreställa mig att jag ska dö ” I morse vaknade jag klockan fem av  en kraftig huvudvärk. Kräktes, hade andningssvårigheter och fick springa på toaletten flera gånger. Tanken kom; nu dör jag. Gårdagens tanke var mer existentiell, i morse blev jag rädd för smärtan, ensamheten och ögonblicket när en dör. När jag varit uppe och rört mig så släppte obehagskänslorna. Tog en Ipren mot huvudvärken och somnade om till klockan sju.

Halv åtta kom min lilla cancergrupp. Vi yogade och mediterade till Bach. Åt sedan frukost ihop, med massor av lyx och nyttigheter. Jag var lite yr och trött, men hade matlust och smaskade i mig.  

Strax före tio tog jag bilen till Ackis för att förberda strålbehandlingen av hjärnan. Först utformades en ”plastmask” som jag ska ha vid strålningen. Ett specialbehandlat ”plastark” värmdes och formades sedan efter mitt huvud. Denna mask bidrar till att jag håller huvudet stilla vid strålbehandlingen som börjar på måndag. På masken ritar de hur strålningen ska ställas in så den träffar rätt. Därefter gjordes en datortomografi av hjärnan för att få helt nya bilder på var metastaserna finns. Här kan du läsa mer om Ackis strålbehandling.

Sedan fick jag prata med den läkare som är ansvarig för min strålbehandling. Jag ska få totalt 5 behandlingar under fem dagar. Normalt är det dagbehandlingar, så patienter som har långt hem får bo på patienthotellet. Jag skrivs in på en vårdavdelning, eftersom min lungsäck också ska tömmas på vatten. Strålning brukar ta död på cancercellerna eller åtminstone få dem att sluta växa. Behandlingen fortsätter att verka några dagar efter att själva strålningen avslutats. Statistisk visar att metastaserna vanligen hålls i schack under en till två år, men det finns patienter som klarat sig betydligt längre. Strålning är idag den enda behandlingsmetod som hjälper mot spridda metastaser i hjärnan. Dessutom klarar hjärnan bara en strålningsserie. Möjligen kan en stråla ytterligare någon gång för att ge smärtlindring, men då skadas hela hjärnan. Den strålning jag får ska inte ge några biverkningar, utöver eventuell trötthet under och strax efter behandlingsveckan.

Informationen att detta är enda gången en kan behandla metastaserna i hjärnan skakade om mig. En gång och sedan är mitt liv slut kände jag. Ett tungt besked. Läkaren tryckte på att det ständigt kommer nya cancerbehandlingar, som förlänger livet och ger högre livskvalitet. Det finns fortfarande hopp, men hoppet krymper för varje nytt negativt besked.

Sista veckan har jag haft stora påsar under ögonen på morgnarna. Det har varit jobbigt att se mig själv i spegeln. Ett skäl kan vara kortisonet Prednisolon. Jag tar sedan april 20 mg per dag för att minska tröttheten. Vanliga biverkningar är vätskeansamling, högt blodtryck, påverkan på binjurebarkens hormonutsöndring, hudförtunning, försämrad sårläkning, rubbning i saltbalansen, för hög sockerhalt i blod och urin, benskörhet och muskelförtvining. Prednisolonets förmåga att hämma kroppsvävnadernas reaktioner mot inflammationer och infektioner kan medföra att infektioner blossar upp på nytt och att lokala begränsade infektioner sprids.

Tänkte i tisdags att nu hoppar jag över dessa tabletter, eftersom det var mer än två veckor sedan jag fick Taxotere. Det var dumt. När en tagit kortison under en längre tid ska det trappas av succesivt. Dessutom sa läkaren att kortisonet minskar svullnad i hjärnan som jag troligen får av metastaserna. När jag ligger länge i sängen ökar svullnaden och det var säkert därför jag vaknade med huvudvärk och illamående.

Därför åkte jag direkt hem och tog mina två Prednisoltabletter. Hoppas få trappa av på dosen när strålning och Taxoterebehandling är avslutad. Ringde sedan min dotter som vi bestämt. In i bilen igen för att träffa henne vid en restaurang. Restaurangen var stängd, varpå jag hoppade in i bilen och körde och dotter med minsting gick till nästa restaurang. Jag parkerade där det var parkeringsförbud för att slippa gå så långt. Vi åt galetter på en crepesrestaurang. Mums. Därefter promenerade dottern och jag tog bilen till nästa mötesplats, en mataffär i en galleri för att köpa gott mellanmål till eftermiddagen. Så skildes vi igen för ett nytt möte på barnbarnens förskola. Nytt avsked och nytt möte i dotterns lägenhet, där jag både vilat och haft mysigt till sen kväll. Njuter av min relation till min dotter. Dessutom av att ha ett parkeringstillstånd så att det alltid går att hitta parkeringsplats nära mina mål. Jag gick nog för mycket på högerfoten i början av maj, så nu är bilen mitt främsta hjälpmedel. Utan den hade inte dagens alla möten med dottern varit möjliga. Kan dessutom konstatera att hon var först till varje mötesplats, så det går fortare för alla som har fungerande fötter och ben att gå än att åka bil i Uppsalas innerstad. Det är helt rätt tycker jag. Så kan du så njut av att du har en kropp som tar dig dit du ska utan miljöstörande motorkraft. Det går dessutom oftast fortast i storstadens centrum.

Nu känns döden precis som igår kväll ofattbar.

Liv är beroende av annat liv. Orkiden Tvåblad växte i min gamla trädgård. På bildenv angripen av kvalster

Min tid

Just nu är jag inne i en fas, när det känns som om mitt liv är evigt. Kan helt enkelt inte föreställa mig att jag ska dö.

Samtidigt har jag blivit bättre och bättre på att ta vara på den tid jag har. Märker att jag mer och mer väljer vilka människor jag vill umgås med och väljer bort människor som jag mer har träffat av någon slags positivistisk artighet. Likaså gör jag de saker jag tycker är viktigast. Göra för görandets skull skippar jag. Tror att jag har blivit mer rak och tydlig, åtminstone gentemot mig själv. Påminnelser om att döden finns gör att jag har blivit bättre på att leva, tror jag.

Blommande jordärtskockor från min gamla trädgård.

Förakt för svaghet

”Återutgivningen av Harald Ofstads bok ”Vårt förakt för svaghet” kunde inte ligga mer rätt i tiden. Ofstad koncenterar sig på Adolf Hitler, men föraktet för svaghet är utbrett också i vårt nutida samhälle”.

Så inleds lokaltidningens recension och jag kan bara instämma i att föraktet för svaghet nog också är ganska utbrett i vårt eget samhälle.  

Har flera gånger tidigare bloggat om detta förakt, bland annat utifrån en recension av Maria Sveland om boken ”Varat och varan” och i bloggen ”Om maskulinitet, feminitet och förakt för svaghet”

Kan märka mitt eget ”förakt för svaghet” som jag nog burit med mig från jag var liten. Önskar förstås att det inte alls fanns där, men märker att en skakig äldre man som på svaga ben kämpar sig fram på sina kryckor väcker underliggande nedsättande känslor hos mig. Minns hur en del äldre blev mycket illa bemötta av en del personal när jag jobbade på sjukhem på sjuttiotalet. Minns också hur jag som barn delvis försökte hitta svagheter hos personer som blev mobbade istället för att försvara dem. Jag är alltså en av alla oss som helt enkelt har försökt att på ett ganska primitivt sätt hitta felen hos offret, istället för att granska majoritetssamhällets normer. Tror att detta förakt för svaghet är en del av primitiva patriarkala strukturer.

När mina egna känslor om att andra är svaga dyker upp, brukar jag försöka vända på tanken. Ser jag någon kämpa sig fram på darriga ben, så tänker jag ”Vilken kamp och vilket mod att ge sig ut i samhällsruschen när benen inte riktigt bär”. Idag är jag ju själv också en människa som kämpar mig fram på darriga ben. Likaså är jag en människa som tar tid på mig och är fumlig i kassakön och minns hur jag ibland tidigare blev otålig över andra som var långsamma.

Försöker också tänka att det är bra att jag nu kan se och belysa mina känslor och rädslor. Synliggörande är ofta första steget i all förändring, medan skam och skuldkänslor ofta istället förhindrar en reell förändring.

Recensenten av boken ”Vårt förakt för svaghet” avslutas med

”Trots mina invändningar tycker jag att Ofstad har gjort något bättre. Med uttrycket ”vårt förakt för svaghet” har han gett oss ett användbart verktyg. Han flyttar fokus från nazisterna till oss själva, och därmed hjälper han oss att släppa de ständiga Hitlerjämförelserna så att vi kan börja gripa oss an vår egen föraktfullhet på ett djupare plan, var den än visar sig, på skolgården eller i världspolitiken.”

Jag instämmer men vill tillägga att vi också bör granska kopplingarnav till det strukturella förtrycket och primitiviteten i nyliberalismen och i patriarkala strukturer.

Våtarv; ett litet tunt, ihärdigt "ogräs från min gamla trädgård

Priviligierad

Livets sprängkraft i en planterad kruka

Jag är en priviligierad person, med bostad, tillsvidarearbete och sjukvård som ger mig det jag behöver. Dessutom har jag en dotter, svärson och tre barnbarn som jag ofta träffar och har mysigt med.

Lycka för mig är när de två äldsta barnbarnen kommer spingande mot mig och ropar mormor. Av niomånaders får jag ofta stora leenden, där hon visar alla två tänderna i underkäken. Leendena kan snabbt förvandlas till andra miner, alltså absolut rakhet och ärlighet i kommunikationen. Också lycka. Livet är också just här och just nu – inte sedan.

Jag känner alltså ofta att det finns så mycket som jag mår bra av, som ger mig glädje och energi. Jag har haft turen att födas i ett rikt land, med barn och ungdomsår i en integrerad familj som hade förutsättningar att tillfredsställa mina viktigaste behov. Visst kan jag också räkna upp mitt livs svårigheter och trauman, men det har jag ingen lust till just nu. Ibland behöver en bearbeta sina egna svårigheter och problem, men visst är det skönt att ibland bara vara, drömma och ha samma förhållningssätt som min dotters 9-månaders, livet är nu och det är så spännande att ta reda på vad som finns bakom nästa krök.

Tror att varje människa kan hitta åtminstone något i sina liv där de också är/har varit priviligierade, även om listorna blir olika långa. Tänker att vi ska synliggöra olika orättvisor, ojämlikheter, men också känna glädje åt våra livs positiva verkligheter.

Nu har jag tillbringat två kvällar med min älsklingsfamilj, mitt PRIO Ett i livet. Har kommit hem efter halv tio både igår och idag. Det var viktigare än att blogga och läsa tidningen.

Antirasism och normkritiskt tänkande

P1 har flera inslag belyst hur rasismen breder ut sig i Finland.  Villy Virtanen belyste i sitt Sommar2011 Finlands krig, nationella lillebrorskomplex gentemot Sverige, homo- och främlingsfobin på nationell nivå samt beståndsdelarna i vinterkrigsmiraklet. Han pratade klarspråk, som en annars sällan får höra.

Studio Ett lyfte vardagsrasismen i Finland i ett inslag fredag 4 maj.

I Finland har en 14-åring fått debatten om vardagsrasism att ta fart. Rebecca Holm har somaliskt ursprung, men är född i Finland. Hon skrev en insändare om att rasistiska påhopp blivit vardag i Helsingfors för henne och andra med utländskt utseende. Hon blir tillfrågad om hur det känns att bli kallad neger, apa, m.m. Det som är värst är vardagsrasismen säger hon, där andra i samhället sällan försvarar henne.

I sin egen skola i Helsingfors får hon ständigt höra rasistiska skämt. Rektor ordnar en temadag mot rasism. I aulan ombeds alla elever skriva en fördom om invandrare som de sedan ska kasta bort. Därefter tillåts eleverna framföra rasistiska tilltal. Flera elever småflabbar på ett obehagligtv sätt under hela sändningen från skolan. Rebecca står på scenen medan elever tillåts uttrycka sina rasistiska fördomar. Hon får ensam ansvaret av vuxenvärlden att stå för motargumenten. Hon går till skolsyster med yrsel och huvudvärk, medan rasistiska föreställningar fortsätter att framföras i aulan. Ingen vuxen ingriper under den tid som P1 sänder.

Det är upprörande att höra hur skolan tillåter att kränkningarna fortsätter mot Rebecca under en dag som påstås vara mot rasism. Budskapet blir att här får du föra fram vilka åsikter som helst, även rasistiska. Det är majoritetens normer och maktutövning som tillåts ta plats, vithetsnormen styr och färgade tvingas huka och underordna sig.

Finlands skolor och skolsystem lyfts idag ofta upp som ett föredöme. Inslaget ger mig en helt annan bild av skolan, en nationalistisk skola som kränker människor som avviker från normen. Inte konstigt om rasismen breder ut sig när t.o.m. antirasistiska temadagar på en skola som borde vara väl förberedd när de utformar sin temadag istället blir en katastrofal kränkningsdag.  

Lyssna, bli upprörd och tänk normkritiskt! Vilka åsikter tillåts breda ut sig i normens mitt och tvingas in i ännu större tystnad i normens periferi. I presentationen av programmet sägs att debatten om vardagsrasism att tar fart i Finland. Alla bör fundera över denna debatts konsekvenser för vardagsrasismen.

För övrigt kom jag ganska nyss hem från min dotter. Har ätit massor med god mat, bl.a. en blodig ryggmärgsbiff som verkligen smakade gott. I går blev jag efter att inte ha rört godis på över en månad enormt snasksugen och stoppade i mig mängder med sötsaker. Har haft dålig matlust under lång tid. Nu kan jag börja längta efter en det ena, en det andra. Väljer att följa min kropps önskningar.

Nuläge, mediciner och intervju

Mina strumpor sitter åt runt vaderna. När jag tar av dem på kvällen så har strumpresoren lämnat spår i form av en intryckt ring runt benen. Ser nästan ut som om skelettet/skenbenet har påverkats, men det har jag svårt att tro. Har däremot haft lite ont i benhinnorna. 

Både i förgår kväll och i går kväll hade jag värk i ben och fötter. När det var som värst kändes det nästan som om skenbenet skulle gå av. Nästan så att jag gick upp och tog en Ipren, trots att mitt morfin ska hjälpa mot värk. Är dessutom svullen i ben och fötter. Känner mig dessutom svälld i buken.

Tänker: Beror det på Xelodatabletterna, eftersom cellgiftet har byggts på under 12 dagar?  (nuvarande kur går ut på måndag) Eller är det allmänna biverkningar efter alla cellgifter? Eller någon ny biverkan efter nyare mediciner? Skev salt- och mineralbalans? Eller kan det bero på att lever, binjurar eller njurar fungerar sämre?

Tror att besvären beror på biverkningar av en eller flera mediciner och inte på metastastillväxt. Har gått in i den medicinlista med biverkningar jag skrev i april och läst och lagt till i. Det framgår av denna blogg att mina besvär kan ha många olika orsaker.

Jungfrulin från min gamla trädgård

Klockan elva idag hade jag besök av en journalist som arbetar med en serie om cancer på fyra avsnitt, som P1 ska sända i sommar. Ett genomgående tema i serien är Agneta Klingspors bok ”Stängt pga ­hälsosjäl”. Du hittar en recension av hennes bok i DN i augusti 2010.

Journalisten var ung, inkännande och klok. Jag har blivit intervjuad många gånger om min cancer. Min erfarenhet är att många yngre människor vågar känna mer och ställer färre stereotypa frågor. Äldre journalister ser det mer som ett jobb som de ska beta av. Det blev ett möte som också berikade mig och som jag känner mig glad över.
Här kommer en schablon från mig, som vill vara försiktig med att stereotypisera olika kategorier. Åh vad många härliga unga modiga människor det finns. Det ger mig hopp.


LEV!

I dagens lokaltidning är författaren till boken ”Om man håller sig i solen”  Johanna Ekström intervjuad. I boken söker hon efter svar på vad som händer under ytan i en offentligt beundrad familj. Boken är ingen uppgörelse med hennes föräldrar utan ett sätt att försöka förstå sin barndom.

”Det som fanns under ytan talade man inte om, det fula och triviala, sveken, smärtpunkterna, dubbelspelet. Det glappet mellan yta och verklighet, mellan språk och sanning fick henne till slut att skriva.”

”Man lär sig snabbt att känna av vad som är fint eller fult, rätt eller fel om man växer upp i en familj där vreden och de ambivalenta känslorna inte får finnas.” 

Jag känner lite på samma sätt att jag vill förstå vad som finns och fanns bakom talets alla vackra ord och alla synliga handlingar. Hur ska jag tolka det jag ser och hör, när det är så många lager av fernissa över alla möten mellan människor. Det är alltför sällan som fernissan spricker och människan blir mer tydlig. Tror att vi alla blir mer eller mindre sjuka av allt som osynliggörs. Jag menar inte att vissa känslor och tankar inte ibland måste döljas, men däremot att en också ibland måste våga borra, gräva och reflektera. Vädring, vrede och de ambivalenta känslor är en del i mänsklig utveckling.

Tänker att det viktigaste i livet är kommunikation, samspel och synliggörande av konflikter. Gråter åt alla missade möjligheter. Livet är så kort. Tror att ett skäl till att jag ändå överlevt cancern så länge är just min vilja till meningsfullhet och utveckling. Om medmänsklig kommunikation med andra upphör, så tror jag att jag vill dö. Om överlevnad blir meningen med livet och jag blivit ett paket, ett objekt, då hoppas jag att mitt liv fort tar slut.

Dubbel nysört från min gamla trädgård

I borgerliga normen är all ekonomisk politik som kommer från vänster omöjlig, orealistisk, oansvarig, ogenomtänkt, omodern, odemokratisk, oseriös!!!

Ibland svär jag när jag lyssnar på radio. Jag släpper ur mig ilska och frustration, det är ganska skönt.

Hörde debatten mellan Anders Borg och Magdalena Andersson under eftermiddagens Studio Ett.

Som vanligt sedan Anne Wibbles tid ansåg sig borgarna stå för den enda möjliga sanningen. Allt som berörde arbetslösheten var den ekonomiska krisens fel. Anders Borg pladdrade på utan att behöva stå till svars för regeringspolitikens negativa effekter. Socialdemokraterna lägger sig närmare borgarna i sitt alternativ till vårproppen och får därför klappar på huvudet. Deras alternativ är något bättre eftersom de vill investera i utbildning för unga, men med en dålig piska-morotinriktning.

Vänsterpartiets budgetförslag innehåller investeringar i infrastruktur och grön energi, en utbildningssatsning finansierad av en tillfällig bankskatt och satsningar på äldreomsorg och annan välfärd. Framförallt innehåller budgeten satsningar på jobb i offentlig och privat sektor, totalt handlar det om cirka 120 000 jobb.

Det som drar igång min ilska är framförallt två saker

1. Hållbarheten och samhällsnyttan i jobbpolitiken försvinner under parollen jobb, jobb, jobb

Vänstern vill lägga skattemedlen på satsningar på miljö, infrastruktur, investeringar i utbildning och välfärd. Nuvarande regerings satsningar handlar om FAS 3 och stöd till restaurangrörelser som framförallt utnyttjar unga människor och struntar i deras arbetsmiljö och arbetsrätt. ”Alla” vet att vänsterns förslag är viktiga och riktiga. Om fler får seriösa jobb så ökar dessutom jämlikheten och fattiga får råd att konsumera livets nödtorft, vilket också bidrar till viktig efterfrågan och därmed hållbarare tillväxt. När jag skriver detta så tänker jag på många ungdomar som tvingas ta onödiga skitjobb, som t ex telefonförsäljare. Jobb som inte behövs, utan bara gör den som blir uppringd arg och frustrerad och den som tvingas till detta utskälld. Sådana här tankar försvinner helt i samtalen, när proffstyckarna framför sina politiska budskap och dåligt insatta journalister låter sig köras över av borgerlig propaganda för den enda sanningens politik. Vill en höra fördjupningar och kritiska röster får en lyssna på och läsa annat än nyhetsprogrammen, program och artiklar som sällan når ut till den breda allmänheten.

2. Härskartekniker för alla som inte inrättar sig i den borgerliga ekonomiska normen.

Vänsterns förslag påstås alltid vara omöjliga, orealistiska, oansvariga, ogenomtänkta, omoderna, odemokratiska, oseriösa etc. Ingenting granskas seriöst utan allt avfärdas med en massa olika härskartekniker. Jag har som kommunalråd lagt fram minst 10 budgetförslag för vänsterpartiets räkning i Uppsala kommun. Jag ha alltid använt mig av kommunens ekonomiska experter för att budgetförslagen ska vara ekonomiskt hållbara. Det gör vänsterpartiets riksdagsgrupp också. Men oavsett hur noga du varit som vänsterpartist, så kommer samma gamla ramsor från ledarsidor, proffstyckare och debattartiklar. URK vad jag blir trött och arg av att det är samma visa år efter år.

För övrigt har det varit full fart på mig hela dagen, utom en kort vilopaus mellan halvsex och sex. I kväll var jag på min bostadsrättsförenings årsmöte och blev invald i styrelsen på två år. Tänker förstås - lever jag om två år? Jag har informerat valberedningen om min cancer, så valet var deras. Tycker faktiskt att det ska bli lite roligt att ingå i styrelsen, trots att jag tidigare avsagt mig många styrelseuppdrag. Det här kändes lite lagom betungande och jag kände lust att ta lite ansvar för min närmaste boendemiljö. Alltid kan en bidra med någon insats.

Mitt bostadsföreningshus

Kunskap är makt eller?

Har tidigare flera gånger bloggat om kunskap och makt, t ex Kan och vet bäst syndromet och Mer om duktighet och om kunskap och om Vetenskaplig kvalitet.  Jag tycker alltså att samhällsynen och normerna runt kunskapsbegreppet är viktigt.

När jag åkte hem på Valborgskvällen lyssnade jag på ett tal från Uppsalastudenternas Curator Curatorum, (den som leder studentnationernas samarbetsorgan kuratorskonventet) i direktsändningen i P1 från Gunillaklockan vid Uppsala Slott. Samtidigt passerade jag förbi nedanför med bilen.

Han pratade bl.a. runt texten som finns inskrivet vid ingången till aulan i universitetsbyggnaden, ”Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större". Thomas Thorilds framförde denna devis 1794. Hittade en blogg om detta. Bloggare Mårtensson skriver ”att sentensen är en uppmaning att tänka logiskt och följdriktigt. Genom detta fångar uttrycket kärnan i det vetenskapliga förhållningssättet. Då blir det inte bara begripligt, då blir det ett uttryck för stor klokskap.”

Curator Curatorum anser t. ex att det gäller att fira Valborg rätt. Han kopplar uttrycket till kampanjen Varannan vatten. Tycker att det är bra att trycka på vikten av att om en dricker alkohol också dricka vatten, men vad är rätt sätt att fira Valborg på? Ur vems perspektiv? Utifrån vilken position?

Att Thomas Thorild skrev dessa bevingade ord år 1794 var inte fel, men att lyfta ”Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större" idag, tycker jag varken känns logiskt eller följdriktigt om en inte vill konservera gamla "sanningar". Ska vi ha en fortsatt vetenskaplig utveckling, så ska väl alla gamla teorier ifrågasättas. Däremot är det inte fel att lära sig olika metoderför att utveckla det egna tänkandet. Det finns i princip inte några objektiva sanningar, men samtidigt är det viktigt med en reflekterande inställning till alla tyckanden, tycker jag. (som förstås också ofta grundar mina bloggar på mitt tyckande)

Mina skäl till att kunskap borde ge mer makt är att

• Vi kan inte ständigt och jämt helt börja om från början, även om alla gamla sanningar behöver ifrågasättas
• Reflekterad kunskap är viktigare än människors ständiga tyckanden och borde få ta mer plats i samhället
• Allas röster har i teorin lika mycket värde och självklart ska allas röster väga lika mycket vid olika former av formaliserade beslut. Däremot behöver Jante motverkas och olika former av härskartekniker mot människor med reflekterad kunskap och erfarenhet motverkas.

Ett skäl till just denna blogg är nog att jag inte gillar att äldre människors erfarenheter och kunskap ibland värderas väldigt lågt. Likaså att unga pålästa reflekterande människor utsätts för härskartekniker av andra som tror sig knäckt alla koder. Ge mer plats åt människor oavsett de är unga med stor reflekterad kunskap men liten erfarenhet eller äldre med stor reflekterad erfarenhet men kanske inte lika uppdaterad kunskap. Och framförallt sluta sortera människor i olika fack utifrån ålder. Låt inte normer och stereotyper utifrån ålder styra vilka som väljs till makt och inflytande.

För övrigt har jag haft en lång dag, då jag också känt mig stark.

Hämtat från VI-skogens kortförsäljning

Och så var det 1 maj

Kräktes före frukost. Morgonbestyren tog alltså tid. Först klockan halv ett var jag klädd och klar. Har skippat Primperan några morgnar, med får väl grunda frukosten med antikräkmedel några dagar till.

Lite trött och darrig, men valde ändå att promenera till Slottsbacken. Det gick med halvvägsvila på en parkbänk. Satt på en stol och hörde demonstrationståget komma upp för backen. Fortsatte sitta och höra aktivt på varje tal. Gladde mig att talen utgick från individen som höll det och inte från ”politiskt korrekta” framföranden. Härligt att höra olika människor uttrycka sina ideologiska ställningstaganden och känslor. Politik är såväl kultur som ideologi. Som vanligt höll jag inte med om allt, men njöt av alla framförande. Att vänsterpartiet hade en orkester som gick först i tåget, en kör och dessutom ytterligare kulturinslag berikade ytterligarede vidden av budskapen.

”Framåt och aldrig glömma av vad vår styrka bestårI hunger eller välfärd

Framåt och aldrig glömma vår solidaritet
Kämpa nu för denna sak
Jorden ska bli helt befriad
Föda alla jordens folk……

Vem tillhör morgondagen vem tillhör denna jord”…..

Det var ett av budskapen som framfördes. Jag hörde NJA-gruppen sjunga den på 70-talet och jag gillar det enkla budskapet som är så svårt att verkligen leva upp till. Var går gränsen för att sjunga den och samtidigt bete sig egoistiskt och kränkande mot sina medmänniskor?  Det behövs mer etik, moral, demokrati, kollektiv kamp och solidaritet.

Lasse Ohly var huvudtalare och hade välfärd, rätten att få färdas väl genom livet som genomgående tema. Uppskattade att han på ett bra sätt pekade på de kulturförändringar mot ökad egoism som nuvarande politik göder. Förändringar i människosyn, tillit till en fungerande välfärd för alla där en kan lite på socialförsäkringssystem och sjukvård bryts sönder bit för bit.

På vänsterpartiets kongress fick vi alla möjlighet att skriva något kort till avgående ordförande Lasse Ohly. Jag tackade honom för den kram jag spontant fick på kommun- och landstingsdagarna i Eskilstuna 1999 när Lasse var partisekreterare för vänsterpartiet. Många av mina partikamrater är ganska dåliga på att visa omtanke om en när en inte mår bra. Den där kramen fick jag för att jag då precis hade avslutat min cancerbehandling. Lasses kram då har värmt och glatt i alla år därefter. Att våga visa spontan medmänsklighet är ett av kitten i all mänsklig aktivitet.

När alla tal var slut kom Lasse fram till mig, gav mig rosen han fått som talare och en kram. Jag kände mig sedd och delaktig. Så åter en gång, Tack Lasse.

Valborg i Uppsala

Kom precis hem efter en lång dag med plats i solen. Princesskänslor igen. Njuter av att kunna ta mig överallt med bilen, njuter av alla underbara människor som blir en hjälp och ett stöd i mitt funktionshindrade liv och njuter av att bara vara i solen medan strålarna värmer upp hela mig.

Började dagens Valborgsfirande hos mycket goda vänner i engrönskande solfylld trädgård i Uppsalas akademiska centrum. Det gick nästan att se mösspåtagningen från trädgården. OD sjöng in våren på fem minuters promenadavstånd från denna privata trädgård. Ägnade flera timmar åt intressanta möten, omtänksamhet, god knytmat och samtal som utmanar normens mitt.  

Därefter tog jag bilen till en annan god vän i Hågaby. Halvlåg i en solstol och vilade mig, medan min vän gjorde nässelsoppa med tillhörande kokta ägg till kvällens knytmatsfest. Hennes käresta fixade en Janssons frestelse. Själv bidrog jag till båda knytfesterna med ekologisk färsk ananas och andra frukter som jag fick hjälp med att skära upp.

Därefter nya samtal med gamla vänner, lite allsång och god mat i ett nyrustat timmerhus med stora fönster placerat mitt i naturens trädgård. Drillandefåglar och bristande knoppar kunde upplevas mitt inne i denna vackra byggnad.

En liten promenad, lite solstolsvila och därefter valborgsbrasa och vårsånger. Jag har alltså idag fått uppleva alla ingredienser i en härlig valborgsvårdag. Därav princesskänslorna.

Krafterna återvänder. Fortfarande magont av och till, men orken blir bättre och bättre. Hoppas orka promenera till 1 majfirandet i Slottsbacken i morgon. Just nu njuter jag av livet fullt ut.

Tankar efter samtal, läsande och lyssnande

"Tårtkalaset”
Det s.k. tårtkalaset väcker såväl känslor som tankar. En vän till mig är engagerat upprörd och jag tycker det är skönt att höra på hennes tydlighet. Själv är jag mer av åh ena sidan – åh andra sidan. Vill inte se filmen från Moderna museet. Tror bara att den gör mig illa och vill slippa hemska scener på min näthinna. Har däremot läst och lyssnat på:

Fria tidningens debattartikel av Estoardo Barrios Carrillo som lyfter en mängd olika perspektiv. Konstnären och KRO var mycket oprofessionella. Mest cynisk var ändå kulturministern. Hon verkar helt sakna civilkurage och kunskap om att rasismen fortfarande genomsyrar mycket av vårt förhållningssätt till svensk nutid och historia.

Maria-Pia Boëthius  krönika har som alltid intressanta perspektiv på media och makt. Hon har helt rätt i att det också finns cyniker inom konstvärlden som är beredda att sälja allt för pengar och möjligheten att få synas.

Ulrika Knutsson gillar jag mest. ”Konstverket” har synliggjort rasistiska strukturer i Sverige. Obehaglig konst behövs, även om en helst vill slippa se den.

Jag tycker att tårtinstallationen och dess reaktioner och samtal har tillfört oss viktiga perspektiv. Hoppas att barn som råkat se filmen inte tagit skada. Håller med Estoardo Barrios Carrillo om att

”KRO:s politiska sakkunniga borde gå på kurs om hur förtrycket – ignorerande, mobbning, utfrysning, kvinnohat, psykofarmaka, elchocker, utförsäkringar, påtvingad arbetslöshet, omyndigförklaring, manschauvinism, diskriminering, härskarteknik, rasism, pedofili, sexhandel – göms och maskeras i det svenska samhället.”

Och att ett sådant behov borde finnas hos varenda minister och varenda makthavare som i sin vardag glider runt i normens mitt.

Skola och normer
Pratar med en gammal lärarkollega om alla onödiga normer i skolan, som ibland synliggörs som ”regel” och ibland ligger underförstådd som något en ska leva upp till.  T.ex. såg vi kepsförbud i skolan som kränkande maktutövning. Keps kan vara såväl snyggt som fult, men det är den enskildes ensak. Keps kan vara hygiensikt klokt vid matlagning och en säkerhetsinsats att gömma håret i vid arbete med snurrande maskiner. Kepsar kan vara såväl rena som smutsiga och underlätta eller försvåra ögonkontakt. Keps precis som andra klädesplagg är mångsidiga.

Alla förbud i skolan ska kunna motiveras. Idag handlar det oftare om att arbetarklassens barn ska underordna sig medelklassens normer. Likaså att skolpersonal ska vara lojala mot medelklassnormerna. Det är en fråga om lydnad – inte om professionell pedagogik och omtanke.

Blatte betyder kompis
Rickard Jonsson har skrivit sin avhandling om hur han under ett år följt en grupp ”invandrarkillar” i en förortsskola. När han först möter dem får han höra dramatiska historier om livet i förorten – berättelser som stämmer väl överens med stereotypen ”invandrarkille” som så ofta reproduceras i medierna. Grabbarna lever upp till de förväntade stereotyperna, men på ett medvetet sätt.

Rickard Jonsson visar hur gruppens historier, skämt, verbala dueller och den slang som ibland kallas ”förortssvenska” eller ”blattesvenska” används i skolvardagen för att iscensätta både deras egen maskulinitet och omvärldens föreställning om ”invandrarkillen”. Under uppväxtåren - och genom de erfarenheter vi i möte med andra människor gör hemma, i skolan och på fritiden - skapar vi oss våra identiteter och socialiseras in i språkliga och kulturella gemenskaper av olika slag. Till den processen hör att vi genom bland annat skiftande språkbruk prövar olika roller och positioner och ofta tänjer på rådande normer genom att använda ett skämtsamt och utmanande språk. Genom att överskrida gränser och använda förbjudna ord skapas gemenskaper och utvecklas grupptillhörighet.

Eleverna utforskar och utmanar den egna könsidentiteten - om att vara kille på "rätt" sätt. Bakom det provocerande språket, slang och sexistiska uttalanden döljer sig ett identitetsarbete som i stora delar innebär att fastställa en inbördes rangordning i gänget.

Jag har flera gånger lyssnat på Richard Jonsson. Min viktigaste lärdom är nog att s.k. underordnade kategorier är ytterst medvetna om vilka reaktioner deras sätt att uttrycka sig på väcker hos ”normsvensken”. De saknar inte kunskap om hur de ska uppträda för att inordna sig i normen, utan är istället utomordentligt skickliga på att spela på och utmana olika normer och svenskhet.

Som alltid har mäniskor i maktens periferi stora kunskaper om hur de förväntas vara och underordna sig. Skolan behöver inte lära ungdomar att ta av kepsen vid känsliga situationer, men däremot har många människor i maktens periferi mycket att lära av normsättarna.

Läs mer om avhandlingen Blatte betyder kompis på skolverkets webbsidor.

För övrigt gick frukosten lite, lite fortare idag. Däremot hade jag flera slängar av magont, så det går två steg framåt och ett steg tillbaka i min återhämtning efter måndagens cellgiftschock.

Hybridhumleblomster från min gamla trädgård. I pricip allt kan alltid förändras. Vet inte varför just denna blomma blev gul istället för röd.