Och så var det 1 maj

Kräktes före frukost. Morgonbestyren tog alltså tid. Först klockan halv ett var jag klädd och klar. Har skippat Primperan några morgnar, med får väl grunda frukosten med antikräkmedel några dagar till.

Lite trött och darrig, men valde ändå att promenera till Slottsbacken. Det gick med halvvägsvila på en parkbänk. Satt på en stol och hörde demonstrationståget komma upp för backen. Fortsatte sitta och höra aktivt på varje tal. Gladde mig att talen utgick från individen som höll det och inte från ”politiskt korrekta” framföranden. Härligt att höra olika människor uttrycka sina ideologiska ställningstaganden och känslor. Politik är såväl kultur som ideologi. Som vanligt höll jag inte med om allt, men njöt av alla framförande. Att vänsterpartiet hade en orkester som gick först i tåget, en kör och dessutom ytterligare kulturinslag berikade ytterligarede vidden av budskapen.

”Framåt och aldrig glömma av vad vår styrka bestårI hunger eller välfärd

Framåt och aldrig glömma vår solidaritet
Kämpa nu för denna sak
Jorden ska bli helt befriad
Föda alla jordens folk……

Vem tillhör morgondagen vem tillhör denna jord”…..

Det var ett av budskapen som framfördes. Jag hörde NJA-gruppen sjunga den på 70-talet och jag gillar det enkla budskapet som är så svårt att verkligen leva upp till. Var går gränsen för att sjunga den och samtidigt bete sig egoistiskt och kränkande mot sina medmänniskor?  Det behövs mer etik, moral, demokrati, kollektiv kamp och solidaritet.

Lasse Ohly var huvudtalare och hade välfärd, rätten att få färdas väl genom livet som genomgående tema. Uppskattade att han på ett bra sätt pekade på de kulturförändringar mot ökad egoism som nuvarande politik göder. Förändringar i människosyn, tillit till en fungerande välfärd för alla där en kan lite på socialförsäkringssystem och sjukvård bryts sönder bit för bit.

På vänsterpartiets kongress fick vi alla möjlighet att skriva något kort till avgående ordförande Lasse Ohly. Jag tackade honom för den kram jag spontant fick på kommun- och landstingsdagarna i Eskilstuna 1999 när Lasse var partisekreterare för vänsterpartiet. Många av mina partikamrater är ganska dåliga på att visa omtanke om en när en inte mår bra. Den där kramen fick jag för att jag då precis hade avslutat min cancerbehandling. Lasses kram då har värmt och glatt i alla år därefter. Att våga visa spontan medmänsklighet är ett av kitten i all mänsklig aktivitet.

När alla tal var slut kom Lasse fram till mig, gav mig rosen han fått som talare och en kram. Jag kände mig sedd och delaktig. Så åter en gång, Tack Lasse.