Omänskligheter

Transsexuella

”Kravet på tvångssterilisering vid könsbyte blir kvar, trots att det finns en bred majoritet i riksdagen för att det ska slopas. Kristdemokraterna har fått med sig övriga borgerliga partier på att frågan är juridiskt komplicerad och behöver utredas vidare.”

Denna omänskliga nyhet finns att läsa på flera internetsidor, bland annat Svenska Dagbladet. Efter fyra års utredande och långbänk kvarstår alltså kravet på sterilisering för transsexuella som vill genomgå könskorrigerande behandling. Alliansen påstår sig vilja utreda juridiken ytterligare, men detta anser jag vara svepskäl.

Karin Lindell har på Socialstyrelsens uppdrag utredde könsbytesoperationer och reagerar kraftigt på uppgiften att regeringen inte godtar förslaget att slopa kravet på tvångssteriliseringar för dem som vill genomgå en könskorrigerande behandling.

”Det är väldigt anmärkningsvärt och förvånande. Det är ett omodernt synsätt. Det tillhör inte ett modernt samhälle att du tvångssteriliserar någon över huvud taget”, enligt Karin Lindell. Hör och läs mer på P1
Krig göder omänskligheter
Fyra USA-soldater har urinerat på tre döda talibaner i Afghanistan, enligt P1. Det är knappast sista gången soldater begår omänskligheter. Första gången jag förstod krigets konsekvenser för befolkningen var nog beskrivningarna av övergreppen i Song My i Vietnam. Den 16 mars 1968 utförde amerikanska soldater mord på närmare 500 obeväpnade sydvietnamesiska medborgare. Offren var civila och majoriteten av dem var kvinnor och barn. De amerikanska soldaternas kodnamn för Son My var Pinkville.

Krig göder omänskliga människor och historien upprepar sig ständigt, i Vietnam, i Ruanda, i f.d. Jugoslavien, i Irak, i Libyen, i Afghanistan, i Ghaza ….. Visst är det skillnad på disciplinen i olika arméer och från olika länder men det finns bara en väg att få slut på bestialiska handlingar STOPPA KRIGEN.

Omänskliga utvisningar
En svårt sjuk pojke ska utvisas från Sverige till Azerbajdzjan, trots att flera läkare varnat för att det innebär allvarlig risk för hans liv. Migrationsverket skyller på migrationsdomstolen och domstolen på verket enligt P1.
Vecka efter vecka kommer beslut efter beslut på omänskliga utvisningar. Asylsökande skickas tillbaka till Syrien, irakier till osäkra områden i Irak, homosexuella till Iran, ensamma förvirrade 90-åringar med släkten i Sverige till Ukraina, osv, osv.

Hemlöshet i Sverige

”Jag önskar mig en bostad innehållande ett stort bibliotek, en skön läsfåtölj att sjunka ner i. Men som det är nu får jag nöja mig med att bo på natthärbärgen, i trappuppgångar och i bästa fall tillfälligt hos någon vän. Det innebär, som ni kanske förstår, att böckerna jag läser och får så mycket av får bäras i en väska, kasse eller jackficka.”
               ur socialstyrelsens rapport Hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden 2011

34 000 personer saknar ett långsiktigt boende och 4 500 är akut hemlösa i dagens Sverige. I gruppen som befann sig i akut hemlöshet var 33 procent kvinnor vid 2011 års mätning. Kvinnornas andel i gruppen har ökat jämfört med 2005. 430 kvinnor har flytt ifrån en våldsam man och bor på någon form av kvinnojour.

Den vanligaste orsaken till att barnfamiljer kommer in på den sekundära bostadsmarknaden är att de står inför en hotande avhysning från bostaden. Den främsta orsaken till det är obetalda hyror – där ofta en svår ekonomisk situation för familjen kan ligga bakom.

Så här är den akuta hemlösheten fördelad i Malmö

”Den högsta andelen föräldrar (45 procent) och utrikes födda personer (52 procent) bor i Malmö. Här finns även den största andelen hemlösa personer med ekonomiskt bistånd (54 procent). I Malmö har en lägre andel av de hemlösa missbruks- och beroendeproblem samt psykisk och fysisk ohälsa. Den största andelen hemlösa personer med psykisk och fysisk ohälsa bor i Stockholm.”

I mitt hemlän Uppsala med 335 882 invånare ser det ut så här

• Akut hemlöshet; 120 personer

• Institutionsvistelse och kategoriboende; 200 personer

• Långsiktiga boendelösningar saknas; 1 100 personer

• Eget ordnat kortsiktigt boende; 470 personer

• Totalt; 2 000 personer

Och vi andra har det bra
Vardagen för oss som är svenska medborgare ser olika ut. Det finns människor som hotas, misshandlas och som tvingas gömma sig. Andra har inte tillräckligt med pengar till mat och hyra och lever i olika former av utsatthet och otrygghet. Men merparten av oss lever gott i en trygg bostad och med god ekonomi, arbete, släkt och vänner. Även om en har det bra har en rätt att klaga tycker jag, men att reflektera över det goda liv en ar möjlighet till i relation till många andra kan aldrig vara skadligt. Och kanske också försöka bidra till ökad solidaritet.

Själv har jag haft en bra arbetsdag och fått massor av positiv respons på det jag gör.

Är fortsatt trött och får ofta kramp i högerhandens fingrar. I morgon jobbar jag hemifrån och en kompis kommer och lagar mat. Mina problem är varken orsakade av politiska orättvisor, ojämlikhet eller förtryck. Andras utsatthet går att förändra med en annan politik.

Trött och engagerad

Har gjort min tredje jobbdag, efter alla ledigheter. Har känt mig tveksam till att börja jobba igen, men nu känns det bra. Gruppen jag träffade i måndags ger mig massor av energi. Det är så roligt att hålla i en grupp, där många har idéer och är positiva till att ta ansvar och göra saker.

Just nu är jag trött men trivs med mitt jobb. Känns som om det händer saker.

För övrigt har lilla bröstcancergruppen träffats hemma hos mig idag. De andra fixade mat i mitt kök och jag vilade och njöt av att ha vänner runt mig.

Tankar om klass som diskrimineringsgrund

Min morfar var med och startade fackföreningar, arbetarkör och idrottsföreningar för närmare hundra år sedan. Han stod upp för det han trodde på och vägrade underordnade sig den så kallade överheten. Minns min mormors kommentar när vi sjöng ”Arbetets sönder”och strofen ”Människovärdet vi fodrar tillbaka”. Känner mormors starka upplevelse för dessa ord och behovet av stolthet och rätten att få vara en individ med samma värde som andra individer.

Under min mormors och morfars uppväxt var klassamhället tydligt. Det handlade inte bara om att underordna sig arbetsköpare för att få ett arbete med lön en kunde försörja sig på utan. En skulle också underordna sig prosten, läraren, länsman och andra som ansåg sig mera värda.

1948 antog FN deklarationen om mänskliga rättigheter. I teorin ansluter sig de flesta till denna teori, men i praktiken förväntas fortfarande arbetarklassen och statarnas och torparnas barnbarn underordna sig. Ofta utan att vara medvetna om klassamhällets konsekvenser i vardagen, tror många att det är en själv som har brister när stöd och uppbackning brister.

Den stolthet över att vara arbetarklass, som jag fått med mig från min barndom saknar många i dagens individualistiska samhälle. Borgarnas och framförallt moderaternas budskap att det är dig det är fel på om du misslyckas gräver sig djupt in i människors självkänsla. Artonhundratalets krav på underordning lever vidare, men ofta i osynliga budskap och normer om hur du ska vara för att duga.

Klasstillhörighet handlar såväl om ställning i förhållande till produktionsmedlen, som om din position i vardagen.

Vänsterpartiets partiprogram har många bra texter om detta. T ex står det att samhället behöver motverka den vardagliga och ofta omedvetna diskriminering som så många människor utsätts för.

”Det är inte bara materiella förhållanden som bestämmer ramarna för vårt handlande. De bestäms också av kultur, sedvanor och tankemönster. Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedvetet. ”

”Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle.”

Ett annat sätt att mer kortfattat skriva detta är att uttrycka att maktrelationer såväl har en materiell dimension, som en symbolisk dimension.

Genom att införa diskrimineringsgrunden klass i diskrimineringslagen ges utmärkta förutsättningar att arbeta med de symboliska förutsättningarna i människors vardag. Diskrimineringslagen innehåller grovt sätt tre viktiga delar.

• Definitioner av de olika diskrimineringsgrunderna

• Möjlighet att själv anmäla till diskrimineringsombudsmannen om du har blivit diskriminerad av en arbetsgivare eller i skolan eller inom andra områden som uttrycks i lagen.

• Målinriktat, främjande och förebyggande arbete för att motverka strukturell diskriminering ska bedrivas av arbetsgivare och utbildningsanordnare. Lagen definierar vilka grunder som ska ingå i detta arbete. För arbetsgivare krävs bara målinriktat arbete för tre av lagens sju grunder och för utbildningsanordnare förebyggande och främjande arbete för fem diskrimineringsgrunder. DO kräver vid tillsyn att kartläggningar ska göras om nuläget på den enskilda arbetsplatsen/skolan/högskolan. Dessutom ska mål sättas upp, insatser redovisas och uppföljningar och analyser göras utifrån uppnådda resultat. Förskolor/skolor/högskolor ska involvera barn, elever, studenter i arbetet.

Min arbetsgivare, Vård & bildning, Uppsala kommun har beslutat att vi ska arbeta med samtliga sju diskrimineringsgrunder när det är tillämpligt.

Som samordnande tjänsteman i detta arbete är jag ofta ute och pratar på arbetsplatsträffar. När kommunalare är med på dessa träffar frågar ofta någon varför inte klass finns med som diskrimineringsgrund. Många skolledare hos oss kommer från arbetarklassen och bär med sig erfarenheter av att göra karriär i gårdagens och dagens klassamhälle. De efterlyser också klass som diskrimineringsgrund.

När jag tidigare bloggade om klass som diskrimineringsgrund, så skrev jag också om den dolda läroplanen. Den beskriver på ett bra sätt hur skillnaden i bemötande från lärares sida utifrån klasstillhörighet påverkar elevernas självkänsla och studieresultat.

Jag har pratat med såväl forskare som studenter om de förväntningar och osynliga normer de känt över hur de ska uppträda som arbetarklass på universitetet. Det är många som undvikit såväl fester som promotioner för att en inte behärskar överklassens kultur och akademiska vanor. En del upplever skam och utanförskap och lägger ansvaret på sig själva istället för att genomskåda maktstrukturerna.

Klassdiskriminering kan motarbetas genom att klass införs som en ny diskrimineringsgrund. För mig är det därför självklart att både bedriva en klasskamp via fackföreningsrörelsen och politiken för att omfördela resurser och makt och att arbeta med såväl synliga som osynliga maktstrukturer i människors vardag.

Tycker därför det är viktigt för ett arbetarklassparti att arbeta för att klass som diskrimineringsgrund införs i diskrimineringslagen och krav ställs på att såväl arbetsgivare som utbildningsanordnare arbetar målinriktat för allas jämlika villkor. Håller du med mig? Annars – ge mig gärna motargument i kommentarsfältet.

Behandlingen fortsätter fungera.

Cancerfaktorn har fortsatt sjunka. Nu med 17 procent från 360 till 299. Blodvärdena är också bättre. Ett levervärde är lite sämre, men det kan nog vara en tillfällighet.

Cellgiftbehandlingen tog drygt två timmar och jag var på plats klockan nio. Fick kylhandskar på båda händerna för att slippa tappa naglar och undvika infektioner under naglarna. Låg på rygg i en säng med en kylhandskeklump på varje hand, fastkopplad till droppet med cellgifter och helt beroende av omvärldens hjälp.

Tänkte och kände å ena sidan hur det skulle vara att alltid vara fullständigt beroende av hjälp för att kunna leva och och överleva och vad skönt det är att efter två timmar åter vara fri och klara sig själv. Tänkte och kände å andra sidan hur jobbigt det är med själva behandlingen och behandlingens effekter. Händerna värkte av kylan och jag kunde varken läsa eller ta mig till toaletten själv. Dessutom minskar nu orken igen, tarmarna trasslar, händerna värker och jag orkar under några dagar med knapp nöd gå, stå och bära saker.

Eftersom jag hade gott om tid att vara i nuet hann jag både uppleva lyckorus över att behandlingen fortsätter fungera och sorg över min eländessjukdom. Livet är både fantastiskt och urdjävligt, men för det mesta ganska bra.

Efter behandlingen höll jag i ett möte på jobbet. Körde in min röda Toyota Prius i parkeringsgaraget strax efter halv fem. Tog hissen upp till lägenheten där min favoritfamilj precis var klara med maten. Efter maten gick dotter med sambo och minstingen till banken för ett avtalat möte. Var barnvakt åt två trötta och goa barn. Den äldsta somnade framför barnprogrammet på TV.

Jag på en balkong på jobbat i november 2011

Trött och med lyckokänslor har jag nu datorn i knäet, nedbäddad i min säng.

Tankar efter kongressen

Kongressens början
När jag var på väg uppför rulltrappan på kongressens första dag frågade lokaltidningens journalist mig om vi kunde ses direkt efter Lasse Ohlys inledningstal. Så här skrev tidningen :

”Britt Löfgren, tidigare kommunalråd för Vänsterpartiet i Uppsala kommun, och ett av ombuden som kommer att rösta fram en ny partiledare på fredagen, var nöjd med Lars Ohlys tal efteråt. Hon känner sig inte orolig över att någon av de tre partiledarkandidaterna ska bryta av från den linje Lars Ohly följt, till exempel motståndet mot privatiseringar.


– Vi är trygga i vår grundsyn. Det tycker jag att man känner här inne i salen. ”

Under hela kongressen har stämningen varit god och grundsynen känts positiv. Vänsterpartiet av idag är ett klokt och moget parti. Däremot kännetecknas nog mitt parti precis som alla andra partier och organisationer av konservatism. Processen är lång från att nya tankar väcks till att förslagen får gehör hos en majoritet. Mitt parti liknar på så sätt den organisation jag arbetar för, det finns många som motsätter sig förändringar. Det tar helt enkelt tid att förändra.

Många bra kongressbeslut
Kongressen har tagit många beslut som jag tycker är bra, som t ex radikala förändringar i framtidsstrategin, beslut om ekologiskt- ekonomiskt program, göra en översyn av det skolpolitiska programmet, partiskatt m.m. Särskilt nöjd är jag med att miljöfrågorna har prioriterats högre och att kongressen tillfört skrivningar om internationell samverkan och solidaritet.

Avslag på mina politiskt viktiga motioner
Inför kongressen uttalade jag mig i lokaltidningen om en av mina motioner :

”Från Uppsaladistriktet hoppas man även få stöd för en motion om normkritiskt arbete, att synliggöra och granska normer, strukturer och maktrelationer som marginaliserar vissa och ger andra inflytande. I motionen föreslås att partistyrelsen får i uppdrag att påbörja ett utvecklingsarbete med att arbeta normkritiskt i den egna organisationen. Motionen har enbart besvarats och inte bifallits av partistyrelsen. Uppsalaombudet Britt Löfgren kommer att agera för ett bifall under kongressen. ”

Denna motion avslogs. Likaså har mina motioner om intersektionalitet och klass som diskrimineringsgrund avslagits. Dessa tre motioner är undermåligt besvarade i motionssvarstexterna. Partistyrelsens och programkommissionens tidigare ledamöter har dessutom från talarstolen bemött motionsinnehållet på ett ytterst negativt och i mina ögon okunnigt sätt. Några andra kongressombud har däremot från talarstolen stött motionerna och jag har fått positiva reaktioner från flera ombud och åhörare för mina inlägg från talarstolen. Stundtals har jag känt mig besviken och ledsen över dåligt bemötande, stundtals har jag känt att sån´t är livet. Förändringar tar tid och processen är påbörjad.

Feministiskt seminarium
Jag har initierat ett feministiskt seminarium, Hur gör vi kön i vardagen? Det var ca 30 personer som deltog. Med var bland annat EU-parlamentets jämställdhetsutskotts ordförande Mikael Gustafsson (V), EU-parlamentariker och flera kommunpolitiker från olika städer. Jonas Sjöstedt försökte vara med. Eftersom han är vår nya partiledare så var det för många som sökte honom, så han kunde bara stanna i tjugu minuter. Jonas Sjöstedt är ordförande i styrelsen för Umeå centrum för genusstudier, vilket gör att han säkert ofta fylls på med genusperspektiv på tillvaron i andra sammanhang.

Tyvärr var det många som inte kunde komma och många beklagade detta senare. Några fler än Jonas kunde dessutom inte närvara hela seminarietiden. Jag har fått många positiva kommentarer efter seminariet och flera har fått kontaktuppgifter till seminarieledaren, Anneli Häyrén Weinestål, Forskare, Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet.

Så här i efterhand känner jag en tillförsikt i att vänsterpartiet kommer att utveckla sin feministiska teori och praktik. Är dessutom mycket glad över att en forskare som har djupa kunskaper om intersektionalitet är invald i den nya programkommissionen.

Jonas Sjöstedts tal
Kongressen avslutades med Jonas Sjöstedts tal. Jag har klippt in några avsnitt som jag särskilt gillade.

”Det kräver stora förändringar också av vad och hur vi konsumerar, av hur vi lever. Offentlig konsumtion är bättre för klimatet än ökad privatkonsumtion. Vi måste ifrågasätta den traditionella synen på ekonomisk tillväxt. Klimatet tål inte en ständigt ökad materiell konsumtion och förbrukning. Istället för ökad materiell konsumtion kan vi öka vår konsumtion av kultur och vår tid med barnen. Det är hållbart, det ger livskvalitet. Vi måste skapa en hållbar modell för ekonomisk utveckling där klimateffekten alltid är en del av kalkylen.”


”Insikten om mäns överordning och kvinnors underordning har en enorm sprängkraft, det är en samhällsförändrande kraft som påverkar allt från ekonomisk makt till våra privatliv och nära relationer. Det är därför som feminismen möts av såväl hätskt motstånd som förlöjligande och förnekelse.”


”I december 1998 svepte ett mäktigt snöoväder in över Gävlebukten. I Gävle föll mer än en meter snö under ett dygn. Samhället slutade fungera. Inga bilar kom fram. Skolor och arbetsplatser kunde inte öppna. Tågen slutade gå. Det blev väldigt tyst. Folk kom knappt ut ur sina hus. Man lyssnade på instruktioner på lokalradion. Folk anmälde sig snabbt frivilligt till snöskottning för att kunna nå de som behövde hjälp. I mataffärerna sinade färskvarorna snabbt, de fördelades mellan kunderna och mjölken sparades till familjer med små barn. När det behövdes som bäst höll solidariteten i samhället. Det enda sättet att ta sig fram var med snöskoter eller de få bandvagnarna. Men vem skulle få åka, vem behövdes mest? Man fick prioritera stenhårt. Det blev personalen på sjukhuset, de som skulle reparera trasiga elledningar och de som skulle ta hand om de gamla som fick förtur. Bankdirektörer och konsulter fick vackert stanna hemma och vänta. När det väl gällde var det de som arbetar i välfärden som verkligen behövdes. När det väl gäller behöver vi inte heller de välavlönade direktörerna i riskkapitalbolagen, ingen kommer att sakna er när vi har återtagit verksamheten i offentlig regi. Det är ni som behöver oss.”


”Vi ska vara tydliga, folkliga, radikala och konkreta. Vi måste bli fler medlemmar, mer aktiva, bättre utbildade. Vi måste möta och lyssna på fler människor utanför vårt parti. Vi ska vara ett öppet parti som provar nya arbetsformer, ett parti med levande och stark intern debatt och demokrati. Vi ska vara öppna för nya idéer och lösningar. Vi ska samla de som vill ha förändring. Vi ska visa att vi, inte vår trötta och självgoda högerregering, har lösningen på de uppgifter vi står inför. Vi ska utmana regeringen Reinfeldt varje dag fram till valet 2014 och det valet ska vi vinna. Vi ska få en ny regering och en ny politik.


Vår vision är självklar och enkel, och samtidigt helt omvälvande. Den är allas lika värde och allas frihet. Vi kan inte drömma om, inte arbeta för, något mindre. Därför är vi socialister och feminister.”

Som sagt, jag tror på kongressdevisen ”Vänster för framtiden”



Fotograf: Kalle Larsson


Du kan se Jonas tal här.

Min kropp orkade

Det blev nyss mörkt och jag är tillbaka i min säng med datorn i knäet. Trött, lite känslosam (såväl ledsen som glad) och framförallt nöjd över att min kropp har orkat hela kongressen. Det trodde jag inte var möjligt.

Har gått upp klockan sju varje morgon i fyra dagar och aldrig kommit hem före elva på kvällen. Stannade en stund på festen igår. Låg och vilade på en bänk i Konsert och kongresshuset mellan kongressavslut och middag. Hade jag gått hem emellan hade jag inte orkat tillbaka, men på detta sätt gick det. Hade trevligt. Jag klarade t.o.m. att dansa. Skrattade åt flera olika stå-upp-are. Lasse Ohly visade sig ha goda talanger inom området. Befriande att skratta, dansa och koppla av från alla förberedelser av tal, beslutsomgångar och intensiva lyssnande.

Har sovit ganska dåligt i två nätter. Legat och förberett vad jag ska säga och vilka jag behöver prata med. Dessutom har känslorna snurrat runt och jag har gråtit en del. Blev mer andfådd vid morgonens cykeltur än vid tidigare morgnars cykelturer.

Har inga problem med vätskande fingrar och blödande skavsår. Har äntligen tappat den gamla tumnageln, så jag slipper plåster och bandage. Tar min Ipren varje morgon, men har i övrigt bara behövt någon enstaka värktablett. Min största oro är en hård klump i buken, som jag framförallt känner av när jag lutar mig framåt. Har lite ont i buk/mage ibland, men känner inget särskilt från levern.

Fjolårets isskulpturutställning i stadsparken

Summasummarum så lever jag och har orkat massor. I morgon blir det provsvar och cellgifter på morgonen, därefter möte på jobbet och sedan barnbarn.

Kongress

Så sitter jag här på kongressen och klockan börjar bli sen. Har känt mig osäker på om min kropp ska orka. Är trött men har snart orkat första dagen.

Det är en positiv stämning och massor med bra inlägg från talarstolen. Känns som om jag tillhör ett konstruktivt parti. Däremot är jag besviken på att det inte blev beslut om delat ledarskap, men gläds åt att det var bra nära. 115 röstade för en ledare och 108 för två ledare.

Nu ska jag snart upp i talarstolen för första gången under denna kongress. Som vanligt lite nervöst, trots lång erfarenhet av talarstolar. Tänk att jag alltid får samma känsla av att alla andra är mycket bättre och jämför och krymper mig själv. Får väl skratta lite åt mig själv och mina gamla känslospår, som det är så svårt att kliva ur.

Nya insikter

Tänker ibland på hur jag förändras, får nya insikter och nya perspektiv. Jag lär av livet, av möten med andra och av att ha tid och våga. Några exempel:

• Minns hur jag såg på livet som barn. Det fanns tre stadier, barn, vuxen och gammal. Barn fick leka, vuxna var vuxna oavsett de var 20 år eller 55 år. Vuxna hade vuxenkläder och lekte inte. När en blev vuxen började det stora allvaret och ansvaret. Sedan blev en gammal, hade gammelkläder, grått hår och käpp.

• Andra barndomsminnen är att i kyrkan rådde allvaret. Där fick en inte skratta. Om någon dött fick en heller inte skratta. Då gick en med ett svart band på kläderna och var allvarlig i minst ett halvår.

Mina barndomstankar var alltså att livet var antingen eller, svart eller vitt. Livet var inrutat i olika skeenden, med tydliga gränser emellan. Första gången jag verkligen på djupet av mitt jag insåg att en också kan skratta trots att en har sorg var jag över trettio år.

• Som ny fullmäktigeledamot trodde jag att ett fullmäktigebeslut alltid ledde till en förändring. Hade kommunfullmäktige sagt en sak så genomfördes beslutet av tjänstemännen.

• Jag tänkte också att det fanns en lojalitet mot tagna beslut bland dem som deltagit i besluten.

• Över huvud taget hade jag en föreställning av att en gör det en säger att en ska göra om en är en fungerande människa. Likaså att en grundade sina beslut i kunskap.

Efter att ha haft ledande positioner och mött många andra som haft ledningsuppdrag har jag insett att vi tänker och fungerar ganska olika som människor.

För en del är de sociala mötena och samtalen viktigare än att följa och genomföra beslut. Vardagen är en sociala arena som ständigt förändras. Tidigare tagna beslut är inte så viktiga. Socialt interagerande är viktigare än kunskap.

Informella maktstrukturer finns mer eller mindra överallt. Jag är en person som fortsätter vara lojal mot tagna beslut och anser att en organisations verksamhet ska bygga på kunskap. Jag är alltså lojal mot besluten, medan andra är mer lojala mot såväl informella som formella maktstrukturer.

Jag har under åren som kommunalråd lärt mig vikten av bra processer. Att tvingas genomföra saker en inte tror på blir sällan bra. Därför är det viktigt med tid för själva processen, inflytande och delaktighet. Samtidigt är det nödvändigt med tydlighet från ledare. Allt för mycket förståelse för att människor inte genomför det en förväntas göra, är negativt för såväl utvecklingen som arbetsglädjen.

Kan mer och mer se min egen utveckling inom olika områden och hur jag lär av livet. När jag var lärare lärde jag mig se hur många elever dolde sina brister. Detta var nytt för mig. Jag har själv alltid frågat när jag inte förstått. Kan känna tacksamhet över att kunskapsbrister för mig inte har varit förenat med skuld och skamkänslor, så jag har inte haft behov av att dölja något. Som lärare trodde jag att detta enbart gällde eleverna och att en som vuxen vågade fråga. Nu vet jag att många vuxna är ännu skickligare än eleverna på att dölja det de inte förstår eller kan. Tycker det är tragiskt. Inser att detta är svårt att ändra men att det går. Tänk vad härligt det skulle vara med ett samhälle där det är hög status att fråga när en inte kan eller förstår. För att uppnå detta måste såväl skolan som patriarkatet förändras.

Som biologilärare i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet undervisade jag om homosexualitet. Tänkte inte på att jag framställde homosexualitet som en avvikelse från det normala. Det var så sexuell läggning framställdes i elevernas läroböcker.

När jag började arbeta som utvecklingsledare inom grundskolan i Uppsala 2006 hade jag bland annat ansvar för jämställdhets- och mångfaldsfrågor. Då hade jag föreställningen att skolan underlättade för eleverna att vara jämställda. Sedan har jag lärt mig att det ofta är precis tvärtemot – skolan gör ojämställdhet. Könsrollerna är som mest stereotypa i skolan. Barnen umgås mer jämställt på sin fritid.

Som kommunalråd hade jag ansvar för demokrati, jämställdhet och integration. Visst tyckte jag att HBT- frågorna var viktiga men då förstod jag inte hur heteronormen genomsyrar det mesta i vår vardag. Det har jag lärt mig genom partikamrater och på mitt nuvarande arbete som tjänsteman i Uppsala kommun. Nu vet jag att HBT-frågorna påverkar oss alla, men på olika sätt.

Dessa, mina perspektiv hoppas jag gör mig mer ödmjuk för att vi människor har olika erfarenheter och olika förförståelse i olika frågor. Tycker det är viktigt att försöka skapa kulturer där ingen behöver känna sig dum eller blir kränkt för att hen inte är uppdaterad på alla begrepp och alla områden. Det är ju faktiskt omöjligheter. Likaså att det inte ska upplevas skamligt att omedvetet kränka någon annan. Viktigast är väl att när en får möjlighet försöka inse hur en gör och vad en kan utveckla hos sig själv.

Vänsterpartiets framtidsstrategi

Lyssnade på Bodil Malmsten i P1 i söndags. Var intressant.
Bodil Malmsten skriver på sin blogg

”Problemet med socialdemokratin
"Att ett parti eller ett företag tar hjälp av ett pr-bolag för att öka sitt förtroende är inte fel i sig". Säger Karin Wanngård, oppositionsborgarråd.

Fel fel fel, det är så fel det kan bli.
Ett parti är inte samma sak som ett företag, ett politiskt parti som måste ta hjälp av ett pr-bolag för att öka sitt förtroende har inget förtroende för väljarna och inga visioner.
Det finns inga politiska alternativ”

Vänsterpartiet tar också hjälp av pr-bolag. Alla riksdagspartier gör säkert det. Och jag tror tyvärr att det är nödvändigt, men sedan är frågan hur detta görs. En del i pr-byråernas arbete är att hjälpa partier, liksom andra organisationer, kommuner och företag att fila på sina varumärken. Detta tror jag tyvärr också är nödvändigt.

Däremot blir jag bekymrad när uppdragen framförallt handlar om mainstream i hela organisationen. För att utveckling ska bli möjlig behövs utmanare, öppenhet och högt till tak. Varumärkesbyggen i partier, offentliga organisationer och föreningar i form av ökad homogenisering och uppifråndirektiv är ett hot mot kreativiteten och demokratin.

I dagens kapitalistiska samhälle är det vanligt att en ska uppträda företagslikt och i detta ingår såväl varumärkesbyggen som pr-byråer. Jag tycker att även vänsterpartiet är en del av denna företagslika inriktning.

Maria-Pia Boëthius har ofta synliggjort hur partier underordnar sig mediamainstreamkulturen bland annat i sin ledare ”Var förbannad”.
Den framtidsstrategi som vänsterpartiets kongress ska ta ställning till denna vecka har sådana företagslika mainstreaminslag.

I strategin  kan en läsa hur vi i vänsterpartiet ska vara.
”Vänsterpartiet ska inte vara ”politikerna”, som talar för ”dem”, folket. Tvärtom så ska vi alltid sträva efter att uttrycka oss på ett sätt som visar att vi tillhör dem som behöver förbättringar. Vi är hyresgästerna som motsätter oss ombildningar till bostadsrätter, vi är de visstidsanställda som vill ha trygga jobb och vi är småbarnsföräldrarna som vill ha en bättre förskola.”

”När vi möter människor läxar vi varken upp dem eller predikar för dem, istället lyssnar vi och bekräftar människors upplevelser och problembeskrivningar. Vi pratar så att folk förstår. Vi pratar inte luddigt om socialismen när vi möter människor, lika lite som vi pratar om teknikaliteter eller uttrycker oss byråkratiskt. Istället är vi dem som entusiasmerar och erbjuder konkreta verktyg för människor som vill organisera sig för att förändra samhället.”

”Vi ska vara de som sätter ord på det som många känner och utifrån våra grundläggande värderingar och ståndpunkter omvandla det till konkret politiskt arbete. Vi strävar inte efter att bli populära i det politiska etablissemanget, utan efter att hitta ett bättre sätt att kommunicera våra politiska prioriteringar så att människor förstår vad vi menar och upplever oss som relevanta. Vi ska alltså inte vara populärast bland andra politiker i kommunfullmäktige, utan de populäraste politikerna på gatan.“

”Även om vi ska vara ett parti med högt i tak så finns det ett tak även i vårt parti. Vi accepterar aldrig attityder hos någon medlem som förminskar eller kränker en annan medlem eller gör att någon känner sig mindre välkommen hos oss.”

Jag tänker yrka avslag på hela detta strategidokument. Inte för att jag tycker att allt som står ovan och i själva dokumentet är fel, men för att jag anser att det är fel att vänsterpartiets kongress eller vänsterpartiets partistyrelse ska ta beslut om hur vänsterpartister ska vara och uppträda.

Tycker alltså det finns skäl att reflektera runt allt som står ovan bland medlemmar. Varje människa bör reflektera runt sitt agerande och uppträdande och gärna tillsammans med andra. Men att ta ett uppifrånbeslut om medlemmars uppträdande i en företagslik kontext är farligt för demokratin.

Om kongressen tar denna strategi så sätter partiet upp pekpinnar för hur du och jag ska vara. Får jag tillhöra även om människor uppfattar att jag läxar upp dem och predikar för dem istället för att vara entusiasmerande? Och ska jag stå i skamvrån om jag är en butter och ilsken typ eller?

Framtidskommissionen och partistyrelsen har missat att vi är människor av kött och blod. Och det är som människor i mötet med andra människor som vi kan förändra samhället och inte med pekpinnar uppifrån. Strategin visar på en brist på förtroende för partiets medlemmar.

Det finns skäl att reflektera runt Bodil Malstens ord
”Ett parti är inte samma sak som ett företag, ett politiskt parti som måste ta hjälp av ett pr-bolag för att öka sitt förtroende har inget förtroende för väljarna och inga visioner.”

Dagsform

Har inte varit utanför dörren idag. Gjort yoga, läst tidningar, bloggat och slagit in paket till mitt äldsta barnbarn som fyller fem år i morgon. Igår var jag mer aktiv. Cyklade till city och skickade iväg ett paket, städade mitt smutsiga hem, träffade dotter och barnbarn och cyklade sedan upp för Carolinabacken för att fira nyår hos vänner.

Kvällscykelturen påminde mig om min skruttiga kondition. Fick stanna många gånger för att få ner puls och flås till mer normala nivåer. Var lite orolig för hemfärden på natten, men fixade att ta mig hem på morgonsidan. (Vi lade pussel. Kändes meditativt att sitta och glo på bitarna för att då och då få in rätt färg och form på rätt plats. Hade svårt att sluta innan det var färdigt, vilket gjorde att jag cyklade hem strax efter två i natt.)

Hostar ständigt upp slem. Vet inte varför? Beror min taskiga kondition på en övergående förkylning eller på att kroppen inte klarar att rensa ut allt slem? Eller har jag metastaser i lungsäcken, vilket förra datortomografin visade tecken på. Nästa datortomografin gör jag 20 januari, så därefter vet jag mer.

Får ibland ont i höger övre ryggsida och skuldra och har därför svårt att öppna dörrar. Märker inget av detta närjag gör yoga eller går på styrketräning, vilket jag förstås är glad över. I övrigt har jag inga större problem. Skavsåret på högerhälen har slutat blöda och börjat läka. Naglarna är mycket bättre. Trötthet och andfåddhet är alltså just nu mina största problem. Och så förstås min skruttiga högerarm och hand, men det är knappast en nyhet för någon.

Lyssnar på P1:s vinterpratare, Bodil Malmsten, medan jag bloggar.  Gillar det hon säger och ska kolla upp hennes blogg 

Tyst diplomati, nåd och att underordna sig

Tillbringade nyårsnatten med några vänner, varav en är mycket kunnig på Etiopiens och Afrikas historia. Han har många vänner på universitetet i Addis Abeba och har flera gånger varit där och föreläst. Flera vänner har suttit i Etiopiska fängelser. Det är vanligt att be om nåd, även om en är oskyldigt dömd.

Vi pratar om domen mot Martin Schibbye och Johan Persson. Ska de be om nåd eller överklaga? Det är förstås ett svårt beslut och vi pratar om olika politiska kulturer och politiserade rättssystem. I Sverige är det väl en självklarhet att överklaga, när en är oskyldigt dömd, men det är nog inte lika självklart i Etiopien. För att lyckas i patriarkala hegemoniska styrelseskick, tvingas en ibland att underordna sig. Precis som inom den tysta diplomatin handlar det om att ingen ska behöva ”tappa ansiktet”.

Jag har tidigare bloggat om tyst diplomati och att inte tappa ansiktet.
Då skrev jag bl.a.
”En politisk uppgift tycker jag är att inte rakt av acceptera begrepp, som att tappa ansiktet. Ju mer en bekräftar detta som acceptabla begrepp, desto mer stärker en patriarkala strukturer och ”vi“ och ”dom” samhället. Diplomati handlar ju också om att vi i form av en svensk regering tar kontakt med andra vi i form av andra regeringar för att prata om dom, om människor med lägre positioner. Så kallad ”förbrödring” är väl en stor del av arbetet på en ambassad.


Orden ”tappa ansiktet” används framförallt när det gäller män på höga positioner och regeringar. ”

Nu inser jag att detta kan bli en ”Don Quijotepolitik” om linjen att synliggöra allvarliga brister används rakt av i alla sammanhang. Tänker att vi har olika roller och ibland bör agera på olika sätt. Jag behöver inte i min roll, liksom reportrar utan gränser, Amnesty, vänsterpartiet, journalistförbundet m.fl. oroa oss över att Etiopiska regeringen tappar ansiktet. Våra roller är att synliggöra och trycka på. Och en har definitivt ingen anledning att oroa oss över att Reinfeldt och Bildt tappar ansiktet genom att misslyckas i sina roller.

Däremot kanske Martin Schibbye och Johan Persson bör agera så att Etiopiens regering inte tappar ansiktet, alltså be om nåd. Det kan vara rätt väg, såväl för dem själva som för övriga fängslade journalister i Etiopien.

Världen blir definitivt inte bättre av att modiga kompetenta journalister sitter inspärrade i Etiopiska fängelser i elva år. De behövs för att fortsätta skriva om Lundin Petroleums och andras övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

För övrigt har jag skrivit under och spridit Amnestys upprop om att frige Martin Schibbye och Johan Persson och alla andra samvetsfångar i Etiopiska fängelser. Gläds särskilt åt att Martins kusiner, min 87 åriga mamma och min 91 åriga moster också skriver under.

Amnestys upprop hittar du här.

Inför år 2012

ETC-tidningen
Läste i ETC-tidningen om allt elände som sker i världen. Yttrandefriheten minskar. Många människor demonstrerar runt om i världen, i Egypten och Syrien, i Spanien och Grekland, i USA och Sverige, i London och Israel, men makten fortsätter med sin nyliberala kapitalistiska inriktning i Västvärlden och med förtryckande diktaturfasoner i Kina, arabvärlden och Afrika. I Sverige kan FAS 3 ses som den största arbetsgivaren med 27 891 människor intvingade i åtgärder som upplevs som förtryckande av många. Privatiseringarna av offentlig verksamhet fortsätter, ojämlikheten ökar och moderaternas Anders Borg ekonomiska politik uppfattas av alltför många som den enda möjliga. Högerextremister beskrivs som psykiskt sjuka, medan media ger bilder av djurrätts- och vänsteraktivister som våldsbenägna och odemokratisk. Israels förtryck av palestinier på såväl Västbanken, som i Gaza förvärras. Framtiden känns tung och det är lätt att ge upp.

Min borgerliga lokaltidning
Lokaltidningen hade en uppdelning med en tidning för 2011 och en för 2012. År 2011 innehöll framförallt en snuttifiering av allt som hänt under året. Det var korta små notiser som kan uppfattas om objektiva om allt som hänt i världen, i Sverige, i länet, i kommunerna osv. En konsekvens av alla dessa typ TT-telegram blir att den borgerliga världsbilden där olika politiska ideologier osynliggörs blir befäst. Några smärre konflikter beskrivs visserligen på ett svartvitt sätt, men det är inte tillräckligt.

Några exempel på osynliggörandet :

För Sverige i december står att det var ”Sammandrabbningar mellan högerextrema demonstranter och motdemonstranter i centrala Stockholm. Flera personer grips.“ Vem vill aktivera sig mot högerextremismen, när motdemonstranterna framställs som slagskämpar? Alla medvetna ickevåldsaktivister osynliggörs och de flesta väljer därför att stanna hemma.

Hur många tror att journalisterna Martin Schibbye och Johan Person egentligen åkte in i Etiopien för att främja terrorism, när det står att det är detta de är dömda för. Carl Bildts intresse av att dölja sina egna omänskliga affärer i Lundin Petroleum osynliggörs.

Notiserna blandar positiva saker, brott och skandaler och ger en ganska negativ helhetsbild av att det inte är någon idé att engagera sig i politiska aktiviteter.

I tidningen finns också bra saker. Aron Lunds ledare för 2011 ”Våren då diktatorerna föll” gillar jag.  Han beskriver hur svårt det är att bygga nya demokratier efter att diktatorer har avsatts av folket, men att det är möjligt.

Hur förtryckande de arabiska regimerna ”än är, har de verkliga rötter i samhällslivet och i den lokala politiken. Ben Ali hade styrt sedan 1987, Mubarak sedan 1981, Gaddafi sedan 1969 – sammanlagt 93 år av diktatur. Att avlägsna de maktstrukturer som växt fram under decennier av sådan diktatur är inte en fråga om att köra en diktator eller säkerhetstjänstchef på porten, utan om djupgående och smärtsam samhällsomvandling.”

Jag saknar däremot en beskrivning av västs intressen i dessa regioner. Det är ju USA och EU som har hållit de tidigare förtryckarregimerna under armarna, men ledaren är skriven i en borgerlig tidning och då osynliggörs kapitalets intressen.

Fria tidningen
Även Fria tidningen har en sammanställning över året som gått ”Arabisk vår och europeisk höst”.

Dessutom en mycket intressant artikel om ”Den naturliga revolutionen” av Per Leander. Spännande att läsa en text av den tyske marxisten Karl Kautsky som jämför människors födelse med ett språng, en revolution. Om födelsen sker innan fostret är färdigutvecklat så överlever det inte. Han citerar också Trotsky som inför den tsaristiska domstolen efter 1905 års ryska revolution säger ”Massornas uppror, ärade domstolsledamöter, görs inte, det verkställer sig självt. Det är resultatet av sociala relationer, inte av en plan.”

Borgerligheten kom tillmakten genom att störta feodalväldet och de absoluta monarkierna. USA, det mest reaktionära av de västerländska länderna i vår tid, var en gång den mest progressiva av världens nationer. Visst är det intressant att läsa om alla revolutioner som har åstadkommit mer eller mindre positiva förändringar. Per nämner också de stora revolutionerna under 1900-talet i Ryssland, Kina, Vietnam, Kuba och Iran, som från början var progressiva. De har tyvärr urartat till nya diktaturer med folkförtryck, vilket vänstern borde lära sig av. Progressiva revolutioner är som det står i min borgerliga tidningsledare en djupgående och smärtsam samhällsomvandling. Det är viktigt att också synliggöra och förändra de maktstrukturer som finns under ytan, det räcker inte att avsätta ledarna och byta retorik.

Fria tidningen lyfter också frågan om växthuseffekten och Durbanöverenskommelsen. Blir det ett gott eller ont nytt År avseende klimatet. Likaså vår borgerliga regerings löften om att skärpa reglerna för kärnkraftens säkerhet som ännu inte verkställts, trots att det gått två år sedan löftet gavs.

Dala-Demokraten
Göran Greider har många kloka synpunkter. Dalademokraten är en av få progressiva dagstidningar i ett annars ganska kompakt borgerligt mediamonopol. Fick en ledare ”Havel och Reinfeldt” av en vän. Göran Greider synliggör Havels civilisationskritik och att den är lika adekvat mot dagens moderatstyrda samhälle som mot gårdagens öststater.

”Det märkliga är att mycket av den maktkritik Havel riktade mot sin tids öststatskommunism känns möjlig att använda mot regeringschefer i vår tid, i hjärtat av den västerländska demokratin. Havel ondgör sig över att människor sövs av konsumtionssamhället och deklinerar till privatmänniskor. Ingenstans kan människan som allsidig unik varelse utvecklas, trots att den retoriken överallt härskar.”

Flamman
I Flamman hittade jag en bra debattartikel ”Vi är bara konsumenter”, av Max Wallinder.  Den handlar om distansen mellan politiker och medborgare. Denna distans avhumaniserar medborgarna. Politik har gått från att vara ideologi till att bli PR, en pricerunnerdemokrati. Tycker att även vänsterpartiet, liksom miljöpartiet delvis fastnat i dessa fällor. Människor på högre positioner tror sig veta bäst. Som medborgare förminskas jag till att bli en eventuell väljare om budskapet packeteras på rätt sätt. Som medlem reduceras jag till att bli förmedlare av ett av andra redan färdigpacketerat budskap.

Var en aktiv medborgare
Har tidigare bloggat om Malin Rönnbloms krönika i Västerbottens-Kuriren om privatiseringens logik och konsekvenser. Likaså om Maria-Pia Boëthius alla utmärkta ledare om medborgarmakt och mediamakt.

Tänker att det är viktigt att lyckas påverka när en protesterar och demonstrerar. I några arabländer har folket lyckas störta sina förtryckare, men i väst finns många exempel på misslyckanden. Det är viktigt att inte ge upp. Det kapitalistiska samhället innebär inte slutet på historien. Nya mer hållbara sätt att demokratisera makten och organisera samhället är möjliga.


Vi-skogens julkort



Maria-Pia Boëthius skriver i sin senaste ledare om ett lyckat exempel i ett småskaligt perspektiv, nämligen almstriden.



”Varje gång jag går förbi almarna i Kungsträdgården i Stockholm stiger en liten lyckobubbla upp, oavsett hur det annars står till: Träden som stockholmarna räddade! Resten av Kungsan har kommersialiserats något alldeles infernaliskt, men i slutet står dessa älskade almar kvar, dessa ambassadörer från det vilda och sprider ett slags ro.”

Hoppas att 2012 blir ett år när fler står upp för sina medborgerliga rättigheter, kräver medborgarmakt och hållbar jämlik demokrati.

God fortsättning på det nya året.

Lite nutankar

Läste i den största gratistidningen om Stina Wollter. Hon har alltid mycket klokt att säga. Hon berättar om samtal hon haft i Karlavagnen, ett P4 program.

”Stina minns samtal med Susanne, som var terminalt sjuk i cancer. Hon var med i Karlavagnen flera gånger fram till sin död. Vi fick följa henne genom samtal och mejl. Hon var makalöst klok. Om vi hade ett ämne som ”tid” kunde hon ge ett annat perspektiv som verkligen ruskade om en. Hon var så närvarande, positiv och full av jädrar anamma. Hennes man ringde upp mig hemma då det var dags för henne att ”flyga” – så vi fick ta farväl.”

På frågan ”Hur ser du på de svåra samtalen?” svarar hon:

”Man får aldrig lägga ”tycka synd omhuvudet” på sned. Människor vill ju bara bli sedda där de är i livet, vare sig de har en tumör i hjärnan eller står och påtar i trädgården. Vi krånglar till det med våra rädslor! Men jag är inte så rädd längre, jag har varit och vänt i smärtpunkter som så många andra. Blir jag rädd eller ångestfylld får jag lägga det åt sidan, allt utom empatin.”

Tänker mycket på den tid jag har kvar att leva. Skulle vilja ruska om andra och skrika att livet är nu? Vad är viktigt i ditt liv?

För mig är barn och barnbarn och politik viktigast. Jag vill knuffa samhällskulturen åt det håll jag tror på. I vänsterpartiets partiprogram är detta knuffande bra uttryckt med orden:

”Politik är det möjligas konst men vänstern får aldrig kapitulera inför de existerande maktstrukturerna. Det är inte bara materiella förhållanden som bestämmer ramarna för vårt handlande. De bestäms också av kultur, sedvanor och tankemönster. I sin kamp kan rörelser och partier förflytta samhällets ideologiska balanspunkt. Därmed flyttas gränsen mellan ”omöjligt” och ”möjligt”.

Gläds och mår gott av att träffa mina barnbarn, att tänka på dem, att samtala med min dotter och att höra minstingen ”låta” i bakgrunden när vi pratar i telefonen. Önskar dem goda utvecklingsvillkor, reflekterande och givande möten med andra människor och tillit till livets goda hållbara möjligheter.

För övrigt har jag varit på gym och tränat. Hoppas att träningen gör att jag får leva lite lägre och med lite bättre hälsa. Dessutom fortsätter de positiva samtalen på facebook. Så skönt när samtalen förs på som jag uppfattar jämlika villkor och jag slipper bli tillskriven en massa saker som knappast har med mig att göra.

Dialektik, historiematerialism, intersektionalitet och vänsterpartiets partiprogram

På facebook har jag fått synpunkten att de motioner jag skrivit om normkritik och intersektionalitet ”visar på bristande insikt om den dialektiska materialismens processer och analysverktyg.”

Eftersom jag vet ganska lite om dialektik (tänker på tes- antites-syntes) så letade jag i Wikipedia och fick fram detta:

”Marx var materialist men ansåg ändå att Hegel hade rätt om samhällets utveckling, och utvecklade en dialektisk historiesyn, historiematerialismen. Engels utvecklade detta ……han menade att dialektiken omfattade allt i naturen, inte bara samhällets utveckling. Dialektiken indelar världen i motsättningar. I samhället är det Klasskampen, kampen för produktionen och det vetenskapliga experimentet som driver utvecklingen framåt.”

Vidare skriver personen på Vänsterns framtid att:

”Nyckeln till att förstå hur vi kan krossa en förtryckande struktur är därför att:


1. Uppsöka hur och på vilka materiella grundvalar den en gång kunde uppstå.


2. Undersöka om det är samma sak som reproducerar den, eller om det är något annat.


3. Hur den relaterar till redan - ur materiella grundvalar - förklarade och kända förtryck. Hur dessa sätter ramarna och påverkar varandra.


a) Är det samma materiella grundvalar? Dvs.: vilar t.ex rasismens uppståndelse och reproduktion på kapitalismen - eller måste vi lägga till nya teorier för att kunna förstå det?


Att vi ska bekämpa alla förtryckande strukturer är uppenbart, och det accepterar nog de flesta i partiet. I vart fall jag accepterar även att olika förtryck påverkar varandra.”

Jag är inte påläst om marxismen och dialektik. Se därför denna blogg som ett försök att bemöta frågorna och påståendena och reflektera mer runt vänsterpartiets partiprogram. Uppskattar om fler ger sig in i samtalet och ger sin syn på frågeställningarna.

Det är viktigt att se mönster i historien och människors olika materiella villkor. Håller därför helt med om punkt 1 från facebook. Punkt 2, om det är samma sak som reproduceras eller om det är något helt annat tycker jag är mer problematisk, eftersom den delar upp i antingen eller. Jag tycker det är viktigt att ibland tänka i termer av både och.

Engels menade att dialektiken omfattade allt i naturen, inte bara samhällets utveckling. Dialektiken indelar världen i motsättningar. Håller med om att det för det mesta finns motsättningar som behöver synliggöras. Samtidigt är det viktigt att inte stereotypisera individerna och sortera in dem i olika oföränderliga fack. En bör alltså skilja på olika gruppers intressen och individerna som tillhör gruppen. Klasskampens grund är olika klassers olika och orättvisa materiella villkor, men ska inte likställas med att individer som tillhör en grupp är goda och individer som tillhör den andra gruppen är onda.

Dialektiken kan alltså inte omfatta allt i naturen och samhället. Likaså förändras grunderna till motsättningarna på ett inte alltid dialektiskt sätt. Uppdelning av människor i goda och onda leder i värsta fall till krig som bryter ner också goda strukturer.

Jag tycker att vänsterpartiets partiprogram uttrycker detta på ett bra sätt i följande meningar. ”Klassamhället är inte statiskt och klasserna är inte homogena. Klassernas sammansättning och självuppfattning ändras med den ekonomiska utvecklingen.” och

”Syftet med klassanalysen är inte att mekaniskt räkna in varje män¬niska i en klass, utan att förklara hur gemensamma intressen uppstår och förändras i samhället.”

Jag har skrivit en motion om att klass bör tillföras som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Partistyrelsens svar liknar de utgångspunkter som facebookinlägget har, nämligen att en inte kan arbeta med både och. I svaret framför partistyrelsen att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen. Huvudklasserna är kapitalistklassen och arbetarklassen. Den senare är beroende av att sälja sitt arbete. Partistyrelsen anser att klassdiskriminering ska motarbetas genom klasskamp inte genom ökad juridifiering.

Jag anser att detta svar inte är i enlighet med delar av vänsterpartiets partiprogram där det bland annat står följande angående rasismen och klassamhället.

”Rasismen är något annat än allmänna fördomar. Den måste förstås i förhållande till maktrelationer i samhället som helhet. När det finns en över- och underordning, kan särskiljande och uteslutande processer, liksom nedsättande föreställningar och attityder hos enskilda påverka hur privilegier och möjligheter tilldelas och förvägras.”

”I Sverige, liksom i många andra europeiska länder, har rasistiska strukturer gjort att klassamhället fått en etnisk skiktning. Makt, inflytande och materiell levnadsstandard är idag ojämnt fördelade mellan etniskt segregerade bostadsområden. Det gäller även tillgången till, och villkoren för, välfärd, utbildning och privat service. Den strukturella diskrimineringen påverkar hela bostadsområden. Segregationen innebär också att vardagsarenor och sociala relationer präglas av den rumsliga uppdelningen, vilket spär på och blir en egen grogrund för föreställningar om ”vi” och ”dom”. Segregationen är därför ett uttryck för klassamhället och dess rasistiska strukturer, men blir också en självständig faktor i återskapandet av ett etniskt skiktat klassamhälle.”

Partiprogrammet lyfter alltså att både materiella villkor och nedsättande föreställningar och attityder hos enskilda påverkar människor. Enligt programmet måste också samhället motverka den vardagliga och ofta omedvetna diskriminering som så många människor utsätts för. Detta har partistyrelsen missat i sitt svar på min motion om klass som diskrimineringsgrund.

Jag är övertygad om att den enda vägen till mer jämlika villkor är att både förändra människors materiella villkor genom omfördelning av ekonomiska resurser, alltså framförallt klassisk klasskamp och kvinnokamp, och att synliggöra hur människors tillskrivs olika förmågor i sin vardag. Genom att människor stereotypiseras och stigmatiseras i sin vardag återskapas den strukturella diskrimineringen. Intersektionella analyser är en bra metod för att synliggöra och förändra detta.

En god vän till mig som har mer kunskap om dessa frågor skrev: Det finnas ingen motsättning mellan marxistisk social teori och intersektionalitet. Det är en vidare utveckling av denna.

Jag anser också att mina tankar är förenliga med delar av vänsterpartiets partiprogram, men att partiprogrammet i vissa delar nästan motsätter sig självt. I partiprogrammet lyfts två perspektiv fram nämligen klassamhället och patriarkatet. Samtidigt lyfts andra perspektiv fram i andra delar av programmet. Det framförs t.ex. att patriarkatet och rasismen samverkar.

Partiprogrammet lyfter två maktgrunder, nämligen kön och klass. Samtidigt kopplas kön ihop med andra diskrimineringsgrunder när det står: ”Alla människors lika värde innebär att diskriminering på grund av kön, funktionshinder, sexuell läggning eller könsidentitet, ålder, hudfärg, kulturell eller etnisk bakgrund, religion etc., aldrig kan tolereras.”

Här saknas alltså att människor också diskrimineras utifrån klasstillhörighet i sin vardag. Programmet har blinda fläckar avseende medel- och överklassnormen. Klassperspektivet tillskrivs däremot en särställning, som jag också känner igen i många debatter, klass blir viktigare än kön. Klasskampen ses som viktigare än könskampen, feminismen underordnas socialismen. Hur kvinnors kamp har förändrat världen osynliggörs ofta.

Jag hittar inga skrivningar i programmet om marxism, dialektisk historiematerialism eller kommunism, vilket jag tycker är bra.

Partiprogrammet innehåller många pärlor, som stämmer med hur jag tänker, såsom:

• Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle.


• Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva.


• Politik är det möjligas konst men vänstern får aldrig kapitulera inför de existerande maktstrukturerna. Det är inte bara materiella förhållanden som bestämmer ramarna för vårt handlande. De bestäms också av kultur, sedvanor och tankemönster. I sin kamp kan rörelser och partier förflytta samhällets ideologiska balanspunkt. Därmed flyttas gränsen mellan ”omöjligt” och ”möjligt”.


• Om kapitalismen av de flesta uppfattas som det bästa, eller åtminstone det enda möjliga, ekonomiska systemet, sitter de härskande säkert. Om kvinnors och mäns olika roller uppfattas som ”naturliga” och inte socialt konstruerade, så lever patriarkatet vidare. Men om allt fler börjar ana att en annan, förnuftigare och rättvisare värld är möjlig, öppnas nya vägar.


• Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedvetet. Ett samhälles dominerande idéer bestäms av de rådande maktförhållandena, men inte på ett mekaniskt sätt. Människor förändrar sina idéer, åsikter och värderingar genom att dra slutsatser av sina erfaren¬heter eller diskutera sociala förhållanden.

Facebooksinlägget som jag inledde med skriver också att

”Undersöka om det är samma sak som reproducerar den ( förtrycket), eller om det är något annat.”

Tycker att partiprogrammets text ”Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva.” visar att förtryck inte på ett enkelt sätt kan delas upp i det ena eller det andra. Världen är mer komplex och utvecklingen är inte alltid dialektisk.

På frågan om rasismens uppståndelse och reproduktion vilar på kapitalismen - eller om vi måste lägga till nya teorier för att kunna förstå det så blir mitt svar i enlighet med partiprogrammet att rasismen ”också är en självständig faktor i återskapandet av ett etniskt skiktat klassamhälle.” Etnicitet och rasism har alltså också egna perspektiv och strukturer som bör genomsyra politiken.

I samma inlägg framförs också frågor om hur förtrycket relaterar till redan - ur materiella grundvalar - förklarade och kända förtryck. Hur dessa sätter ramarna och påverkar varandra. Tycker att denna fråga har sin grund i ett intersektionellt tänkande. Det går att tänka intersektionellt både utifrån en materiell grundsyn och utifrån de olika diskrimneringsgrunderna.

Dessutom tycker jag att partiprogrammet har postmodernistiska inslag, t ex när det står ”Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle.”

Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Därför tror jag inte heller på kommunismen. Ett framtida förnuftigt, objektivt samhälle som uppnått sanningen om den rätta lösningen är en omöjlighet.

Mer glad

Igår skrev jag;

”Samtidigt blir jag ibland lite less för att det så lätt blir väldigt ytligt på facebook. Likaså finns det en del spretiga och ibland inte särskilt konstruktiva motioner och motionssvar.”

Idag känner jag mig mer positiv. Efter att några fler gått in på facebookdiskussionen igår blev det mer djup och bredd i samtalet. Faktiskt riktigt konstruktivt och roligt.

Idag har vi haft vårt sista kongressombudsmöte inför vänsterpartiets kongress. Haft såväl lika som olika åsikter i gruppen och högt till tak. Jag stormtrivs på sådana möten. Ville knappast gå därifrån trots att kroppen är trött och ryggen värker. Tänk om alla möten var som våra ombudsmöten varit. Hoppas övriga deltagare känner likadant som jag.

Om osynliga normer och hur vi vill att det ska vara

Just nu går det mycket tid åt att läsa alla handlingar inför vänsterpartiets kongress. Dessutom använder jag en hel del tid åt att kommentera det som skrivs på vänsterns framtid. Tycker att det ingår i en god demokratisk kultur att delta i samtalen och diskussionerna när jag nu är kongressombud.

Har samtidigt full förståelse för att det är omöjligt för alla att hinna. Jag har mycket ”fri” tid att använda till detta.

Samtidigt blir jag ibland lite less för att det så lätt blir väldigt ytligt på facebook. Likaså finns det en del spretiga och ibland inte särskilt konstruktiva motioner och motionssvar. Detta ibland sönderhackande tyckande medför att jag tappar viktiga perspektiv och också hamnar i försvarsställning istället för i samtal som utvecklar. Ofta när jag sticker ut hakan tillskrivs jag också en massa saker som har väldigt lite med det jag tror på och arbetar för att göra, vilket blir ganska tröttsamt. Nedanstående kommentar är jag tacksam för, eftersom den förklarade en del av de reaktioner jag fått.

’Tänk om du alltid var så ödmjuk som du var nu, och inte skrev saker som "Vad roligt det skulle vara om alla avslag, bifall, gillanden etc bara handlade om åsiktsskillnader och inte alls om makt och rädsla"’

Under några år har jag läst alla kommunala grundskolors kvalitetsredovisningar i Uppsala. Första gången jag gick igenom alla texterna skrev många skolor ”På den här skolan behandlar vi alla lika”. Jag kommenterade detta och sedan tror jag att medvetenheten har ökat om att vi vill behandla alla lika men att vi inte gör det. Det finns en massa normer som inte har med sakfrågor och kunskaper att göra, men som gör att vissa får mer makt och möjligheter än andra.

Det är så vanligt i alla olika sammanhang att beskriva och skriva ner allt vackert vi vill, utan att reflektera över hur vi sedan faktiskt gör. Den där makten en själv har att påverka är det ganska vanligt att inte vilja kännas vid, för att istället lyfta fram allt en tycker att andra, andra med mer makt ska göra. Att vilja vara god är positivt. Om detta också innebär att en i sin vardag arbetar för att vara reflekterande god, så blir det så mycket mer värt.

Mina påpekanden om att vi inte alltid är som vi vill vara väcker ibland ilska, ja till och med ursinne. En skjuter budbäraren istället för att granska sig själv och den grupp en tillhör. Likaså väcker det reaktioner när jag ställer mig vid sidan av osynliga normer och påpekar att de finns.

Jag tänker alltså fortsätta tjata om att det skulle vara roligt ”om alla avslag, bifall, gillanden etc bara handlade om åsiktsskillnader och inte alls om makt och rädsla".

Likaså tänker jag fortsätta försöka granska mig själv, hur jag gör, om jag står upp för det jag tror på, om jag dömer andra utifrån mina fördomar, om jag tillskriver andra saker som mer har med mig själv att göra etc. Tror det är viktigt att se sitt eget flockbeteende och att inte bidra till att utse fiender. Istället arbeta för att bli överens om vad som är viktigast att förändra i samhällets alla såväl materiella som immateriella maktordningar. För att jag är övertygad om att ett systemskifte är nödvändigt och att en annan värld är möjlig.

Ledarskap

Tänkte blogga lite om mina förväntningar på ett ledarskap:

Först finns en massa självklarheter, som att en ledare ska lyssna och därefter leda. En ledare ska vara en god kommunikatör, ha perspektiv på sig själv och få människor i sin omgivning att växa. En ledare bör vara bra på att skapa en tillåtande och jämlik kultur där alla känner sig trygga att framföra det en tycker är viktigt. Har tidigare bloggat om partiledarskap bl. a. här.
Att vara en god ledare är svårt i dagens individualistiska samhälle. Jag har sett alldeles för mycket av att chefer/ledare tillåter olika personer att bygga upp sina revir, oavsett om det handlar om politik eller olika offentliga verksamheter. En del personer kan ta stor plats och påverka innehållet mycket utan att vara särskilt grundade i sina resonemang. En god ledare behöver vara bra på att hålla tillbaka några för att ge andra mer utrymme.

Ett exempel på detta är att vänsterpartiets två perspektiv, patriarkatet och klassamhället, lätt leder till att några anser sig ha rätt att definiera socialismen och klassamhället och andra definierar feminismen och patriarkatet. Konsekvensen blir ytterst förenklat två olika grupperingar som sällan möts om inte partiledningen tar ett samlat grepp om frågorna. I dagens vänsterparti uppfattar jag det som att några definierar vår feminism, andra vår socialism, åter andra vår skolpolitik och andra vår miljöpolitik och det görs inga större avvägningar mellan de olika politikområdena. Vänsterpartiet blir ganska splittrat och beroende av enskilda individers kompetens och intressen. Dessutom blir det delvis osynliga maktstrukturer som sätter dagordningen och styr innehållet.

Jag tror att den allra svåraste uppgiften som ledare är att få ihop en ledning som har högt till tak, där allas röst är lika mycket värd och där en har en kultur som gör att en lyssnar på sakargumenten och utvecklar verksamheten oavsett vem som kommer med förslagen. Och jag tror att ett normkritiskt arbete är till god hjälp för att få en jämlikare kultur.

Hur en sedan ska få ekonomiska-, sociala-, feministiska- och miljömässiga perspektiv att genomsyra helheten är en nästan omöjlig nöt att knäcka. En får nog stå ut med att det ibland spretar lite åt ena hållet och böljar lite åt andra hållet. Jämn marschtakt tror jag inte på.

För övrigt har jag varit på gym idag. Det gick men jag blev väldigt trött efteråt. Gläds åt att jag orkade i fyrtio minuter och att jag inte har särskilt ont i ryggen. Hoppas att cellgifterna fortsätter fungera. Vågar nästan tro det.

Mer tankar om livet och döden

Igår skrev jag:

”Samtidigt finns sorgen där. Kanske framförallt sorgen över att mitt liv tar slut. Är troligen min sista jul.”

Fick ett mejl från en vän.

”Blir bedrövad när du uttalar det onämnbara, att det kan vara sista julen. Vet samtidigt att du, kanske genom att du vågar skriva/uttala det, också har ett förhållande till livet som gör att du ser möjligheter där andra ger upp - det halvfulla glaset.... OK, tid att gråta, visst. Och glädjas för det som finns.”

Kloka ord tycker jag. Är hemma igen. Har gråtit ganska mycket, sorg över det jag förlorat och kommer att förlora. Det halvfulla glaset. Sorgens framsida är glädje – den andra delen av glaset. Glädjen över det jag kan och har. Sorgen och glädjen ihop ger styrkan. Trots att det är jobbigt när sorgen kommer och tårarna rinner, så är det skönt att känslan banar sig fram till mitt medvetande och ur min kropp. Kommer gråten inte ut kan den istället bli till ett oroligt molande som täpper till och ger värk. Nu får jag också styrka och energi. Eftersom mitt liv kanske inte blir så långt, med svenska mått mätt, vill jag använda det väl.

Fick Mikael Wiehes CD – ”Ta livet tillbaka” i julklapp av min dotter.

I bilen på väg hem lyssnade jag på Berget, Berget som står där det står, Berget som alltid står kvar. Känns tryggt. Precis som att lyssna på Mikael Wiehe som sjunger det han vill sjunga, som fortsätter stå upp för det han tror på. Hörde min första skiva med Mikael W och övriga i Hoola Bandoola Band för snart fyrtio år sedan. Samma då som nu och samtidigt annorlunda, i annat ljus. Ger mig tillit.

Han har fler bra låtar, texter om hur girighetens pest sprider sig, om hur alla vill ha mest och direktörerna roffar åt sig och skyller på varann, om hur vinstintressen styr skola och omsorg. Refrängen är:

Är det nåt du måste göra
Är det nåt du måste säg’
Har vargen i dig vaknat
Det är samma sak med mig

Text och musik är ibland övertydlig och rak, men det känns skönt. Lite rakhet och mycket ilska behövs för att åstadkomma förändring. Ger mig kraft.

När

Solen skiner, när jag ser ut över Lidingöbron, Djurgården och Tranholmen. Njuter av en fantastiskt fin utsikt där jag sitter. Har det bra om en ser till det materiella. Har det också bra om en ser till rikedomen att ha släktingar som kommer överens och har en skön julhelg i gemenskap. Dotter med familj åkte strax före lunch till barnens farmor och farfar. Huset är tystare och tillvaron vilsam. Lite tomt utan tre barn som tar sina berättigade platser. Längtar redan efter nästa möte, men minnena finns där i varje stund. Lekt kurragömma, byggt pussel, sjungit och pratat med barnbarnen. Även fyramånadersbarnet kommunicerar med ljud.

Samtidigt finns sorgen där. Sorgen över att en arm och en hand inte orkar, sorgen över svullna skavsårsfötter, sorgen över stela leder och en trött kropp. Kanske framförallt sorgen över att mitt liv tar slut. Är troligen min sista jul.

Kanske också sorgen över allt jag skulle vilja prata om, allt outtalat och alla osynliga normer om hur en ska vara. Också alla outtalade konstruktioner över hur den är och den är, allt som ligger under ytan som ”sanningar”. Sorgen över alla förlorade ”möjligheter” och förlorade möten. När, var och hur kan det som känns omöjligt göras möjligt? Handlar det om brist på mod eller om omöjliga samtal eller om att det finns et t möjligt sen?

God Jul alla människor, vargar och olika knytt

Nu är jag klar med julklapparna, har bakat några bröd. Så fort jag bloggat färdigt, vilat lite och packat mina saker så bär det av söderut.

Skälet till julhälsningen till vargarna var två artiklar jag läste på morgonen. Till Fria tidningen säger Eric Degerbeck från EU-kommissionen angående regeringens vargpolitik
”Det går inte att hävda att man å ena sidan ämnar följa art- och habitatdirektivet samtidigt som man å andra sidan välkomnar en utökad skyddsjakt. Enligt habitatdirektivet kan det inte bli fråga om någon skyddsjakt i vinter då den endast får ske under mycket snäva förutsättningar, till exempel om en specifik varg redan har orsakat allvarliga problem och det kan antas att det kommer att ske igen. Skyddsjakten får absolut inte bli en kompensation för den uteblivna licensjakten.”

UNT har haft två debattartiklar från fårägare. Den första skrev att det inte går att fortsätta som fårägare om vargar etablerar sig i länet. Artikeln bemöttes på ett bra sätt av andra fårägare, som visade på hur liten andel av fåren i Sverige som blir dödade av varg. Alltid skönt att få motargument, när några är kritiska mot vargens återetablering hos oss. Jag vill ha både får, varg och öppna landskap och det är fullt möjligt, utan stora problem. Problemet är varghatet och människors rädslor.


Amnestyljus

 Regeringen får berättigad kritik för sitt svaga försvar för de terrordömda svenskarna i Etiopien.  De två svenska journalisterna som fällts av en etiopisk domstol, dömdes på grundval av deras legitima journalistiskt arbete och måste släppas omedelbart och villkorslöst, uttalade Amnesty International 21 december.
Några av mina julpaket innehåller stearinljus jag beställt från Amnesty. Tänd ett ljus för alla människor som kämpar för fred, frihet och rättvisa. Tänd ett ljus för alla som sitter inspärrade i olika fängelser för att de har agerat för mänskliga rättigeter.

God Jul

Nuläge och lite spridda tankar

Domen mot de svenska journalisterna
Följer i tidningarna och på radio det som sägs efter onsdagens dom mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson.  Är starkt berörd. Känner sorg och tänker på dem som riskerar 18 års fängelse och på deras nära anhöriga. Samtidigt ger deras mod och just nu framförallt Martins viskning ”Det blir fler ronder” mig styrka att stå upp för det jag tycker är viktigt. Mod och kunskap behövs i dagens hårda samhälle.

Kapitalets gåta och kapitalismens kriser
Kultursidorna i min lokaltidning innehåller ibland intressanta recensioner och debattartiklar. I dagens tidning är vänstertänkaren David Harleys nyöversatta bok om när det kapitalistiska systemet knakar i fogarna beskriven

“När kapitalet stöter på problem i sitt krav på ständig tillväxt skjuter det problemet framför sig istället för att lösa det. Det kan tillexempel vara att marknadsföra en ny livsstil för att suga upp överskottet. Men det kan också vara att införa ny teknik som skapar arbetslöshet och en flytande reservarmé som pressar ner lönerna. Slutligen ansamlas dock dessa problem i en blodförstoppning – en kris” skriver Rasmus Landström i sin recension av boken.

Privatiseringspolitikens konsekvenser
Malin Rönnblom forskare från Umeå universitet har skrivit en bra krönika i Västerbottens-Kuriren om privatiseringens logik och konsekvenser.
Hon skriver att privatisering av tidigare offentligt driven verksamhet inte betyder mindre politik eller reglering, utan annan politik och andra former av regler. Privatiseringspolitiken gör något med oss som människor. Vi blir inte längre medborgarna utan skattebetalare och konsumenter.

”I stället för att se oss själva som en del av ett kollektiv blir vi individfokuserade och enkelspåriga med den egna vinningen i blickfånget. Vi söker kontroll och kvalitetssäkringssystem i stället för att ta eget ansvar. När miljöpartiet föreslår en lagstiftning som garanterar miniminivå på antalet anställda i vården samt en nationell tillsynsmyndighet speglar det samma logik. Ett instrumentellt tänkande byggt på kvantitativa mått och revision.”

Tycker att Malin Rönnblom på ett suveränt sätt beskriver privatiseringspolitikens negativa påverkan på demokratin och på oss människor/medborgare.

Mitt privata nuläge
Idag har jag jobbat sista dagen på två veckor. Har bland annat skrivit ner det viktigaste som framkom på ett möte om jämlika arbetsplatser. Fick en återkoppling om att det jag valt att skrivit ner var utmärkt. Ibland, som just nu, mår jag riktigt gott av beröm. Skön känsla inför två veckors ledighet och kongress.

Är något mindre trött. Har däremot problem med ett blödande infekterat skavsår på högerfoten. Skavsåret gör att jag kör bil, istället för att gå och åka buss. Hoppas det läker nu när immunförsvaret förbättras efter några dagars nedgång.

Har försökt slå in julklappar och skriva vem de är till. Orkade göra knappt hälften, eftersom det tar sån tid att klippa julpapper , slå in paketen och skriva. Hur klarar sig alla andra som bara har en fungerande hand? Mina paket ser bedrövliga ut, sneda och oformliga. Inget kul.

Längtar efter att i morgon, när jag är klar med allt görande, få sätta mig i bilen och åka till min syster i Stockholm. Jag gillar jul och i år får jag fira med alla nära och kära. Ska vara riktigt lat och bara njuta av livets goda.

Lite mer om klass och om Marx

Läser det Kommunistiska manifestet, som Kommunisternas förbud i London på en hemlig kongress 1847 uppdrog åt Karl Marx och Friedrich Engels att skriva. Uppdraget var att ta fram ett utförligt teoretiskt och praktiskt partiprogram. Del två av manifestet ”Proletärer och kommunister” avslutas med hur proletariatet i kamp mot bourgeoisien genom revolution gör sig till härskande klass. Som härskande klass upphäver de produktionsförhållandena och därmed klassmotsättningarna och sitt eget herravälde som klass.

”I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.“

Syfte med proletariatets klasskamp är alltså att alla individer ska bli fria. Envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.

Idag drygt 160 år senare har drömmen om det klasslösa samhället aldrig infriats. Däremot har kommunistiska samhällen kommit och gått, ibland med förfärande konsekvenser för befolkningen.

För hundrasextio år sedan var såväl klassamhälle som kraven på underordning för arbetare och fattig landsbygdsbefolkning tydlig. Lagen var olika för olika klasser.

Idag är lagen lika för alla i många länder, åtminstone på papperet. Däremot diskrimineras människor utifrån klasstillhörighet, precis som diskriminering sker utifrån kön, ålder, sexuell läggning, hudfärg o.s.v.

Den strukturella diskrimineringen finns beskriven i många rapporter och avhandlingar. Människor har olika villkor i sin vardag. Detta osynliggörs nästan överallt. Få som tillhör normens mitt erkänner diskrimineringen för sig själv eller för andra. Diskriminering upplevs vara något som sker på andra arbetsplatser, i andra grupper och i andra länder, inte där just jag finns och verkar.

Det är ingen slump att vissa kategorier människor får mer makt än andra och att de sedan tenderar att värna sina egna intressen mer än allmänintressena. Marx teorier om människors koppling till produktionsförhållandena är adekvat även i dagens samhälle. Ägande ger makt.

Jag ser det klasslösa samhället som en ouppnåelig vision. Total jämlikhet är en omöjlighet, men däremot är det nödvändigt med ökad jämlikhet. Marx och Engels skrivning om att ”Envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling” är lika sann idag som 1847.

Jag tycker att en av dagens stora politiska utmaningar är att motverka den strukturella diskrimineringen. Det räcker inte att omfördela resurser, stärka demokratin och öka det gemensamma ägandet. Om det Kommunistiska Manifestets utgångspunkter varit tillräckliga skulle värden inte se ut som den gör idag. Då skulle mänskligheten ha sluppit Stalins, Maos och Pol Pots terror. Marx ville nog konstruera om människor till jämlika varelser, men hade liten kunskap om hur människor konstrueras, stereotypiseras och stigmatiseras i sin vardag. Desto mer kunskap finns idag. Använd den.

För övrigt håller jag på att förbereder min argumentation för de motioner jag skrivit inför vänsterpartiets kongress i Uppsala 5-8 januari. Det kanske märks på mitt bloggande.

Tankar om ordet dum och normer efter gårdagens blogg

Igår citerade jag ett inlägg på facebook, nämligen

”Som jag poängterat vid flertalet tillfällen i den här gruppen: Att vilja avslå en eller flera motioner - oavsett om man sitter i PS/PK eller inte - är INTE ett tecken på okunskap, utan på att man är av en annan politisk åsikt. Sluta dumförklara kamrater!”

Nu gillar 23 personer detta inlägg, varav fem är föreslagna till nya partistyrelsen eller programkommissionen.

Ovanstående inlägg kom efter att jag skrivit

”…….Motionerna handlar om intersektionalitet, om klass, om biologism och om normkritiskt arbete. Programkommissionen har avslagit de motioner som berör partiprogrammet och PS övriga. Samtliga svar tyder på ganska stor okunskap om frågeställningarna. Det en inte kan och förstår säger en nej till genom att konstruera en brist i motionerna istället för att vara öppen och våga tänka nytt. Jag efterlyser det som arbetarklassen tidigare stått för, nämligen bildning.”

Tycker det finns skäl att göra flera reflektioner utifrån inlägget och allt detta gillande.

1. Jag skrev ”tyder på ganska stor okunskap” vilket har lett till att jag anses dumförklara kamrater. Det är stora skillnader på att antyda att kunskap saknas inom några områden och att dumförklara någon. Det finns ingen människa som är kunnig inom alla områden, det är en faktisk omöjlighet. Mitt problem som gör att jag skriver tyder på okunskap, är att det verkar saknas någon inom PS/PK alternativt motionsberedande person som har djupare kunskaper om de frågor Uppsala lyfter i dessa motioner. Har alltså inte förväntat mig att hela PS/PK ska ha kunskap om frågor jag anser är viktiga.

2. När den som skriver förslag till motionssvar inte bemöter motioner på ett genomtänkt sätt, är det svårt för kongressombud och andra beslutsfattare att förstå det politiska syftet med motionerna. Det blir ett demokratiproblem, eftersom det är svårare att ta ställning.

3. Normkritik behövs i vänsterpartiet, liksom i övriga samhället. Jag uppfattar ordet dumförklara som ett negativt ord, ett skällsord. Vilka normer utgår en ifrån när ordet dum framställs som något negativt? Det oroar mig att ordet dum, som i detta sammanhang kan kopplas till en person med intellektuella svårigheter ses som något negativt. Det borde varken vara något skamligt eller negativt att vara dum (intellektuellt funktionshindrad) i vänsterpartiet. Vilka normer utgår de personer ifrån som gillar att jag påstås dumförklara kamrater?

4. Tänker också att ordet dum har med ett biologiskt tänkande att göra, där personer anses födas som smarta eller dumma. Tänk vad många elever som dumförklarats av lärare i den gamla skolan. Skolan har ställt till stor skada genom alla lärare som dumförklarat elever. Även idag placeras elever i särskolan, trots att de inte har några intellektuella funktionshinder, vilket framgår av skolinspektionens rapporter. Tänker på alla elever jag haft i matte, som känt sig dumma för att de inte kan en del moment i matematiken. Alla elever jag undervisat har varit bra inom något område av matematiken, men en del har haft svårigheter inom några områden. Jag har alltså aldrig mött en elev som har haft svårt med all matematik. Däremot många som har känt stor stress inför matte och sagt att de inte fattar någon matte.

5. Ordet dum får mig också att tänka på genus och den smala pojknormen. I många skolkulturer bland ungdomar ska en som pojke inte visa att en pluggar, utan att ens kunskap inom olika områden ska uppfattas som naturliga och medfödda. En låtsas vara född smart, vilket innebär att kunskaper behöver en inte kämpa för. Detta är ett skäl till att pojkar får lägre betyg i skolan. Det är också ett skäl till att många pojkar slås ut i dagens samhälle. Om en inte får lära sig att det krävs tid och arbete för att utveckla nya kunskaper, så har en svårare senare i livet. Den som i alla sammanhang visar upp en ”cool fasad”, eftersom en lärt sig att ”dumhet” (brist på kunskap) är skamligt har samhället svikit. Varken skola eller samhälle borde acceptera att en del pojkar inte lär sig utveckla sina kunskaper. Dessutom är det viktigt att i alla sammanhang motverka traditionella/stereotypa könsmönster där flickor förväntas vara ”plugghästar” och pojkar ha en medfödd smarthet. En sak är dagens forskning ganska entydig om, det är inte flickornas fel att pojkar får lägre betyg, det har med hur kön görs att göra.

6. Facebookinlägget tyder också på att PS/PK inte får kritiseras för brister. Makten kan aldrig göra fel och kritik undanbedes. För mig blev det tydligt vilka jag som kongressombud inte ska rösta på. Oavsett politisk åsikt efterlyser jag makthavare som ger sig tid till reflektion och anser att kritik är något positivt.

För övrigt tror jag inte att dessa reaktioner från några vänsterpartister är något unikt för mitt parti. Alltför många i vårt samhälle ger sig inte tid till reflektion, trycker på olika gilla knappar på ett ogenomtänkt sätt, dunkar andra vänskapligt i ryggen för att själva bli sedda, bugar för makten och sparkar neråt. Tror snarare att många andra partier är värre.

Jag efterlyser mer normkritiskt arbete och hoppas få stöd för den motionen (C64) på kongressen. Dessutom önskar jag att ordet dum slutar användas på ett nedsättande sätt.

Var för tiger jag inte i församlingen?

Jag har svårt att vara tyst, när jag tycker något är fel. Särskilt när dem jag tycker felar befinner sig i en maktposition. Kan bli ganska stridbar och känner mig i bland som en Don Quijote, är alltså inte särskilt taktisk. Om en ska få igenom sin sak ska en ju helst smöra, stryka makten medhårs, bilda allianser och själv göra sig liten och ofarlig. Särskilt om en är äldre kvinna utan maktposition. Men ett underordnat sätt att agera kan aldrig förändra maktstrukturerna mot ökad jämlikhet. Då döljs motståndet.

Ibland när jag talar istället för att tiga, så får jag ganska mycket negativa reaktioner. En del blir rädda för att stödja ”den besvärlige Britt“. Själv blir jag ledsen och känner mig övergiven. (Börjar skriva detta när klockan är halvtvå på natten till måndag och tårarna rinner. Jag blöder näsblod och kan inte sova. Gråter för att jag igen har hamnat i en sådan här situation.) Denna gång har jag utmanat ”makten” i vänsterpartiet, genom att kritisera partistyrelsen och programkommissionen för deras förslag till svar på några motioner från vänsterpartiet i Uppsala och Uppsala län. Har på facebook skrivit att “Samtliga svar tyder på ganska stor okunskap om frågeställningarna.”

De svar jag fått är

”Jag tycker det är mycket dålig stil att skylla sina tillkortakommanden på andras okunnighet och dåliga bildning. Detta blir mitt enda inlägg i en diskussion som egentligen bara borde bemötas med tystnad.”

Som gillas av 1 person

och

”Som jag poängterat vid flertalet tillfällen i den här gruppen: Att vilja avslå en eller flera motioner - oavsett om man sitter i PS/PK eller inte - är INTE ett tecken på okunskap, utan på att man är av en annan politisk åsikt. Sluta dumförklara kamrater!”

Som gillas av 16 person

Det jag skrev gillar inte någon.

Att bara nämna ordet okunskap är att gå utanför normen. Jag tycker inte en ska skriva så när en har en maktposition, men som enskild medlem tror jag det behövs att några tillåter sig att försöka peka på problem som finns.

Tänker på sagan om kejsarens nya kläder, där det var ett barn som vågade påtala att kejsaren var naken. Vad mycket enklare livet skulle vara om människor vågade säga ifrån när en inte förstod eller saknade kunskap inom området. Alla dessa masker som ska ge bilden av att en kan och vet allt är förödande för människors hälsa och för utvecklingen. Jag skrev alltså detta för att utmana och för att jag helt enkelt inte kunde låta bli att skrapa på några tunna fasader.

Funderar varför jag som person hamnar i dessa maktstrider. Varför tiger jag inte i församlingen. Då slipper jag allt skit efteråt. Det skulle vara mycket bekvämare. Tror det beror på att jag hemifrån har fått många berättelser om släktingar som inte underordnat sig. Att stå upp för det en verkligen tycker och tror är ett djupt liggande ideal hos mig.

Tänker på när jag sommaren 1968 bodde några veckor hos en släkting på Gotland. Han var kapten i armen och hade då JO-anmält sin överste för släktkorruption. Detta agerande ledde till stor mediapublicitet och till att min släkting skrev en bok ”Översten och jag”. Han blev sedan förflyttad till försvarets stabsskola i Uppsala och därefter var han FN-observatör, först vid Suezkanalen och sedan på Golanhöjderna i Palestina. I boken ”Det förlorade landet.”

Denne släkting har gjort djupt intryck på mig. Han har stått upp för det han tror på, vilket framgår såväl av de böcker han skrivit som av de få möten jag haft med honom.. På onsdag avkunnas dom i den rättegång i Etiopien som gäller hans son, journalisten som tog sig in illegalt i Etiopiens Ogadenområde för att skildra Lundin Petroleums framfart.

Mamma har berättat mycket om morfar. Morfar som startade fackföreningsrörelse, arbetarkör, idrottsföreningar m.m. vid förra seklets början. Morfar som inte ville äga hus och hem utan vara fri. Morfar som kritiserade socialdemokraterna, att socialdemokrater började gynna sig själva istället för att verka för jämlikhet.

Min farfar var också politiskt aktiv, men i högerpartiet. Min pappa har alltid lyssnat och stött oss syskon, när vi varit aktiva politiskt, även om han haft annan ideologisk tillhörighet. Jag har haft en väldigt tolerant pappa, en pappa som uppmuntrat mig till att stå upp för det jag tror på, oavsett han delat min åsikt eller inte. Mamma har alltid tryckt på för jämställdhet. Det ska vara rättvist mellan flickor och pojkar, kvinnor och män. Mamma har ofta vägrat underordna sig. Hon har stått på sig. 1967 matvägrade min syster under julen, för att solidarisera sig med Vietnams folk.

Det är olika vad en som barn tar till sig av berättelser och ideal. Jag har fått med mig att rättvisa är viktigt, att en ska vara rak och ärlig och stå upp för det en tror på.

Kanske är det ett skäl till att jag ibland känner mig som en Don Quijote. Jag har lärt av livet att mitt agerande ofta slår tillbaka mot mig själv och känner mig ständigt lika oförberedd på reaktionerna. Som 57årig kalhuvad tant ska du nog tiga i församlingen. Ändå fortsätter jag i mina hjulspår och är nog ganska nöjd med det, trots alla tårar.

Vill du läsa alla motioner som partistyrelsen och programkommissionen avslagit så kan du hämta kongressmotionerna här och motionssvar m.m. här. Läs A127 Motion om klass som diskrimineringsgrund, B3B och B37 om intersektionalitet, B38 om biologism, C64 om normkritiskt arbete.

Söndag kväll känslor

Känner mig både tom och fylld av tankar

Glad, såväl som arg, som ledsen

Hostig snorig och trött, men också viljestark och engagerad.

Känner massor som jag inte klarar att uttrycka på ett tydligt och enkelt sätt. Är så mycket. Åh ena sidan, åh andra sidan, åh uppe i taket, åh nere i dyn…….