Om att resa och om tolerans

Nu har jag lagt fram grejor för nästa resa. I morgon kväll åker jag nattåget till Åre, för att fira midsommar med min systers familj och min mamma. Åter hem med nattåget som går söndag kväll. Det börjar nästan bli lite tjatigt att packa och packa upp, packa och packa upp, även om det är härligt att ha möjlighet att resa.
Är lite trött efter gårdagens behandling, men mår i övrigt bra. Har skrämt många på jobbet genom att det inte hörs när jag kommer i mina sockor. Känns lite konstigt att behöva vara rädd om fötterna, när jag just nu inte har några direkta biverkningar. Vill inte få nya hemska blåsor, så jag försöker ändå ta hand om mig. Det gick bra att sova i natt trots cortisonets uppvarvande effekt.

Längtar efter att läsa min bok om normkritisk pedagogik. Har kommit nästan halvvägs. Något som har blivit tydligt för mig i den likabehandlingskurs jag hållit ihop är skillnaden mellan toleranspedagogik och normkritisk pedagogik. Om jag förenklar skillnaderna så innebär toleranspedagogik att personer i normens mitt, de ”normala ska lära sig tolerera avvikare, ”de onormala”. Med vackrare ord ska man genom pedagogiken lära sig känna empati för människor i mer utsatta positioner, såsom homosexuella, afrikaner med svart hudfärg, människor med funktionsnedsättningar osv. Med toleranspedagogik förblir maktpositionerna oförändrade, d.v.s. människor som räknas som avvikande förväntas underordna sig och visa tacksamhet över att få vara tolererade.

När man istället arbetar normkritisk så ska man granska vilka normer som finns och vilka som tar sig rätten att definiera normerna på en arbetsplats, i en grupp eller i ett samhälle. Vilka normer behövs och varför? Vilka normer stänger ute människor och hur kan man istället arbeta med inkludering och allas lika värde i vardagen? Vilka normer är det som gör att några människor har en starkare position än andra? En nödvändig förutsättning för normkritisk pedagogik är återkommande tid för reflektion.

Som cancersjuk kan jag definieras som en sjukling, en svag person, en underordnad och beroende person. Det är väl därför så få människor vill tala om sina krämpor och helst osynliggöra det som går att osynliggöra. För alla vill väl innerst inne bli bemötta som jämställda personer. Vem vill egentligen bli utsatt för andras tolerans? Normkritisk pedagogik är så spännande så jag tänker skriva mer om detta när jag är tillbaka från Åre.