Min kropp förändras!!!

Jag har flera gånger bloggat om min kropp. När jag läste om kroppsligheter på genusvetenskapen i höstas skrev jag bloggen kropp.

Och i januari skrev  jag Tacktal till min kropp.

Nu har jag ibland svårt att identifiera mig med min kropp – är detta trötta benrangel verkligen jag. Först märktes det på håret att jag har cancer. Blev kal högst upp på huvudet. Led delvis av mina bitvis glesa tester till hår. Rakade mig ibland och det var befriande. Då var jag ganska vältränade och hade muskler och ork. Hösten 2010 slutade jag med jympa. Det gick helt enkelt inte längre att hoppa och göra armhävningar. Ständiga byten av cellgifter och nya sorter gjorde att jag också fick svårare att gå. Högerarmen slutade att fungera normalt.

Sista månaden har kilona rasat och underhudsfett och muskler till stor del försvunnit. Jag har fått helt andra kroppsformer. De kvinnliga lite mer runda former jag fick i puberteten är borta. Min kropp är en benig planka. När jag tittar på mina beniga lår och vader, har jag svårt att acceptera att dessa styltor är jag. Tycker det lyser cancer, cancer, cancer om hela min kropp.

I bloggen om kropp gjorde jag också denna bild. Tror att ett skäl till att jag just nu har svårare att acceptera min kropp beror på att jag är kvinna. Därmed kopplas mitt utseende i högre grad till min person och mitt värde som människa. Män som drabbas av synliga funktionshinder har nog lättare att bära sina synliga avvikelser mot normen med stolthet.

Jag vill inte bli till ett cancerobjekt, en representant för ”de cancersjuka”. Det är ett annat skäl till att cancersynligheten är jobbig.  Jag är Britt och vill vara så mycket mer än ”den cancersjuka”. Har bloggat om normer och representation tidigare.

Tänker att jag ska fortsätta försöka utmana istället för att huka mig och dölja mina skavanker. Får kämpa med att också glädjas åt det jag har som fungerar istället för att fokusera på det jag inte har. Ska försöka behandla mina pinniga ben ömt som en integrerad kär del av min egen kropp och nuvarande identitet. Förlorat utseende kan jag stå ut med, men förlorade kroppsfunktioner tänker jag också tillåta mig att sörja.