Kom nyss hem från kören och har varit i gång hela dagen. Känner mig alldeles väldigt mycket matt. Frustrerande att inte orka som jag har gjort förut. Vill gråta övre en trött kropp.
Har haft en del ågren över det jag skrev igår. Funderar över hur mycket jag ska lämna ut mig själv. Det går så snabbt att skriva saker hen sedan ångrar. Läste därför igenom en gång till nu när jag kom hem och det som jag skrivit kändes OK. Nu känns det som att jag ska fortsätta hela livet som singel. Det är ett aktivt val för att jag inte vill ha en halvdan relation och en bröstcancersjuk vänsterfeminist 55+ är inte män särskilt attraherade av. Jag har fått rådet av många vänner att hålla tyst med att jag är feminist, men det känns som en stympning av min identitet, som jag helt enkelt inte vill tiga om. Dikten nedan blir jag starkt berörd av.
Jag vill möta...
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
Karin Boye
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar