Om att skriva och att mötas

Lyssnade på gudstjänsten på P1 idag. Det var från St Maria kyrka i Malmö. Polisprästen Agneta Salomonsson pratade om ”det goda mötet”; om möten där människor har mod att se och lyssna till varandra utan förutfattade meningar om vem den andre är och vad hon/hen/han ska säga. Det handlade om möten där människor inte gömmer sig bakom sina rädslor, möten som båda blir berörda och utvecklas av. Få av mina möten med andra är sådana, men det händer lite då och då. Det behövs ju också andra möten, när man löser praktiska frågor och samtalar om ytliga men viktiga frågor.

Igår kväll var jag på fest hos en kompis jag läste genusvetenskap med förra hösten. Hon och de flesta av hennes kompisar är under 30 år och jättemysiga. Det blev många samtal med många spännande unga människor. Jag njöt av mat, fest och samtal och kände mig fylld av positiva tankar när jag tog pendeln och sedan tåget hem.

Jag tror att negativa erfarenheter som många av oss 50+ fått av livet framförallt blir till en belastning i mötet med andra. Erfarenheter kan vara en rikedom, men om erfarenheterna gör att man tror sig veta hur andra är så kan de leda till att vi bygger murar mellan människor. Erfarenheter kan göra att man vågar, men erfarenheter kan också göra att man inte vågar. När jag kom upp i tonåren blev jag osäker på hur jag skulle uttrycka mig skriftligt. Jag skrev utifrån vad jag trodde andra ville läsa istället för att försöka uttrycka det jag tyckte var viktigt. Jag försökte lyssna in och anpassa mig för mycket. Sedan har detta gått i vågor. Ibland flödar orden ur mig och ibland håller jag på och vrider och vänder på det jag vill skriva och försöker anpassa till vad jag tror andra vill höra. Båda delarna behövs säkert för att utvecklas, men det är jobbigt att han den lille kritikern i örat. Hur det blir beror både på vem jag skriver för och vem jag skriver till.


Inför varje jul brukar jag beställa julkort från Vi-skogen. Känns bra att både se till att träd planteras och samtidigt skicka en liten julhälsning. I dag fastnade jag i ”Vad ska jag nu skriva”! Det är få rader att skriva på och ibland kändes det för tunt, ibland för glättigt, ibland för ytligt och ibland för allvarsamt. Är inte helt nöjd med det jag så småningom skrev, men tycker att det är viktigare att göra klart och skicka iväg än att helt låta bli. Och så får jag väl stå ut med att det inte blev lagom djupsinnigt, lagom positivt och lagom allvarligt.