Jag blir mer och mer upprörd över en del heltidspolitikers sätt att vägra prata om konsekvenserna av den förda politiken och istället upprepa sina tröttsamma mantran om allt bra de påstår sig ha gjort. Vanligast är detta beteende hos moderaterna. Nu tänker jag särskilt på ansvariga ministern för sjukförsäkringsfrågor under förra mandatperioden, Cristina Husmark Persson. Hon påstod ständigt att nuvarande politik är så bra för alla sjukskrivna och att de tidigare for illa, oavsett hur statistiken såg ut och hur många individer som vittnade om motsatsen.
Jag tänker också på finanslandstingsrådet i Uppsala läns landsting sedan 4 år, Erik Weiman. Lokaltidningen har skrivit artikel efter artikel om problemen på Akademiska sjukhuset. Igår var sjukhusdirektören, som avgick för några dagar sedan intervjuad.
Enligt henne saknar landstingets ledning en tydlig strategi för hur Akademiska ska kunna fortsätta att vara ett universitetssjukhus med en vård och en forskning av internationellt hög kvalitet. Hon säger enligt UNT att ”Landstingets sätt att driva Akademiska sjukhuset leder till ett ”haveri”. Ägarna måste skjuta till mer pengar om statusen som universitetssjukhus ska kunna upprätthållas.”
Landstingsstyrelsens ordförande Erik Weiman (M) vill inte kommentera Marie Beckman Suurkülas kritik i tidningen. Däremot försöker han få det till att det har hänt mycket bra på sjukhuset under hans år vid makten.
”Erik Weiman vill dock ändå ge Marie Beckman Suurküla en eloge för hennes arbete med att ”flytta fram” Akademiska sjukhusets positioner inom utbildning och forskning.
– Det har skett under de senaste åren men det talas inte så mycket om det. Det är lätt att se Akademiska som ett sjukhus med enbart problem och inte se de framgångar vi skördar, säger Erik Weiman.”
Det är flera skäl till min upprördhet. Dels nedmonteras fungerande sjukvård och sjukförsäkringssystem. Det går fort att rasera men tar lång tid och är dyrt att bygga upp igen. Dels spiller detta strutsfalska beteende över på alla förtroendevalda. När politiker dras över en kam och alla i gruppen framställs som ”lika goda kålsupare” raseras också demokratin. Nedmonteringen drabbar fattiga och sjuka hårdast. Klyftorna mellan människor växer, vilket försämrar tilliten till demokratin ännu mer. Vi lever som i olika världar där en del har stora skygglappar och fortsätter upprepa sina mantran om att allt är bättre än förr, medan välfärden raseras bit för bit.
I en fullmäktigedebatt 1992 när moderaterna också hade makten och raserade Uppsala kommuns verksamheter i områden där många låginkomsttagare bor läste jag följande dikt
”Ur mörkret hörde jag en röst som sade: Le och var glad för det kan inte bli värre. Och jag log och var glad och det blev bara värre.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar