Många frågar mig om hur jag mår. Sådär svarar jag. Egentligen borde jag nog svara ”Jag är sämre i min cancer” men då krävs tid för samtal. Jag har tidigare skrivit om ålderstrappan där man står högst upp när man är femtio år. Sedan går det generellt framförallt nerför, den bilden är nog alla överens om – i varje fall i teorin. Men det är svårare att kännas vid att detta nog också gäller mig.
Jag har utöver åldrandet också cancer som bryter ned min kropp. Detta gör att det blir ännu mer definitivt att vara sämre. Det är ju inte tillfälligt sämre, utan totalt sett sämre. Jag har förhoppningar om att det finns cellgifter som hjälper och ett litet halmstrå till hopp att jag ska bli frisk, men…….
Allas kroppar åldras, men för mig går det så mycket fortare. Just nu har jag mycket tankar om och rädslor för att mitt onda i höft och bäcken aldrig blir bra och att svagheten i handleden också är för gott. Det är tungt att tänka att det var nog sista gången i mitt liv som jag gjorde ett jympapass förra måndagen osv. Det behöver ju inte vara så men jag har sådana tanker.
Hej! Jag kan förstå dina tankar. Jag fick cancer - akut myeloisk leukemi 1999 - då var jag 38 år. Efter behandlingarna "piggnade" jag snart till och kunde nästan återgå till mitt liv som det var Innan. Men - 2000 fick jag återfall och efter ytterligare tubnga behandlingar plus benmärgstransplantation med bieffekter som bla hjärtsvikt - så åldrades jag minst 10 år "över en natt". = ( Och jag har inte kommit tillbaka igen - snarare tvärtom. Det känns mycket mycket tungt. Först Glädjen Lyckan över att ha överlevt - 2 ggr! - att ha fått en ny chans. Och sen Sorgen när det visar sig att kroppen inte orkar återställa sig... Många Varma Kramar!/Ancie
SvaraRaderaTack för att du delar med dig av dina erfarenheter och känslor.
SvaraRaderaKram Britt