Igår skrev jag om att ge sig tid att reflektera över det jag tolkar in från andras uttryck. Tror att det ofta kan vara ett bra förhållningssätt, men om jag alltid ska tolka det jag ser, innan jag frågar eller vågar reagerar, så blir det ju nästan inget mänskligt kvar. Nu på morgonen läste jag en kulturartikel ”Ehrenreich synar det positiva helvetet” i lokaltidningen skriven av Erika Josefsson/TT Spektra. Samma artikel finns publicerad i många dagstidningar, t ex i Svenska Dagbladet.
Artikeln gav mig styrka. Det känns i hela min kropp att Barbara Ehrenreich har en uppfriskande syn på dagens positivt tänkande kultur. Hon beskriver positivt tänkande som ondskefullt och att det underminerar hela USA. I sin bok ”Gilla läget” berättar hon om hur hon som cancerpatient avkrävdes framåtanda och breda leenden. På webbsajter och i tidningar bedyrar friskförklarade kvinnor sin tacksamhet över tumörerna som gjort livet rikare. Hon kritiserar också Rosa-bandet-rörelsen som helt förblindade av positivt tänkande, underlåter att granska miljögifterna som leder till fler cancerfall.
Jag känner igen mycket av Ehrenreichs beskrivning om att översvallande entusiasm kan vara ett grundkrav från dagens arbetsgivare, även om det inte är så extremt i Sverige. Lojalitetskraven har medfört att kritikerna har tystnat och få anställda vill berätta offentligt hur de upplever sin arbetssituation.
Tror att samhället skulle må bra av att fler eldade under sin vrede.
När jag skriver detta tänker jag på knutna nävar och har letat för att hitta en sådan symbol. Jag har haft svårt för aggressiva symboler och aldrig knutit näven i demonstrationstågen. Tänker nu att symboler för att inte kompromissa bort allt kan behövas. I mitt letande efter en bild kom jag till Transportarbetarens sidor. Läs gärna intervjun med Lena Johannesson om att Nazisterna stal arbetarnas näve.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar