En vän till mig har skrivit en bok om sin släkt två generationer bakåt. Centrum för boken är hennes morfar . Boken handlar också om många mostrar, morbröder och kusiner. De flesta hon skriver om är döda sen långt tillbaka och då blir det ännu svårare att ge rättvisa bilder. Hon har löst detta genom att dels beskriva sina släktingar genom små noveller, men också genom att ge olika bilder, olika perspektiv på samma individer. Hon har alltså beskrivit samma skeende på olika sätt, med olika känslor och tankar hos samma huvudpersoner. Tycker att det är en suverän lösning.
Tänker ofta på hur olika jag kan berätta en sak som skett genom att lyfta enbart det ljusa eller enbart det mörka i själva händelsen eller genom en blandning av olika positiva och negativa känslor som jag känt. Tänker också på hur olika människor kan beskriva en sak som alla är med om på väldigt olika sätt. Livet är härligt mångfasseterat, men tyvärr smalnar vi ofta in det genom att ge förenklade ”sanningar”.
Den som tar sig rätten att veta vad som hänt utövar ofta en orättfärdig makt mot andra vars berättelser inte får samma möjlighet. På samma sätt kan man ta sig rätten att göra förenklade beskrivningar av många levande och döda människor, berättelser som förytligar och lätt blir cyniska.
Tänk om man alltid skulle göra som min vän gjort när man beskriver en annan människa, ge två olika bilder av samma person. Jag beskriver alltför ofta människor i endimensionella termer, så jag kanske ska börja att pröva denna tanke på mitt eget berättande och beskrivande av andra.
Min väns bok börjar med ett finns citat ur boken Sorgesång av Siri Huesvedt
”Jag har tänkt på helhet och integration som nödvändiga myter. Vi är fragmenterade varelser som cementerar ihop oss men det finns alltid sprickor. Att leva med sprickorna är en förutsättning för att vara något så när frisk.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar