Lite nuläge och lite politik

Bloggade sent i går. Vaknade till några gånger på morgonen, men först vid halvtolvtiden klev jag upp ur sängen för att börja med frukosten. Varje moment tar tid. Hade ont i magen, sprang på toa, glodde stilla rakt ut i luften osv. Satt på sängen, grät, upprepade gång på gång ”jag orkar inte mer.” Buken är som en upplåst ballong, som trycker, spränger och gör mig orörlig.

Saknar energi. Allt blir besvärligt och tungt. Vid tretiden kom en kompis som ger mig tibetansk healing. Pratade om det som kändes viktigt i mitt nuläge med henne, om att vilja ge upp som växer sig starkare hos mig. Hon är bra på att lyssna hela vägen, istället för att komma med ”kloka  råd”. Så skönt med en person som finns kvar och inte är rädd för att lyssna på allt vad jag vill säga. Efter healingen fick jag lite mer energi och mår något bättre.

Så här skrev jag för ett halvår sedan utan att publicera:

”Några säger åt mig att jag har gjort mitt, nu är det andras sak att ta över. Detta budskap har jag svårt för. Tycker att en har ett ansvar för sin omvärld. Samtidigt så är det väl bara att inse att min glöd och mitt engagemang har minskat.

Plikt framför lust påverkar såväl mig själv som andra negativt. Jag tror på att framförallt följa lustprincipen och inte pliktprincipen, under förutsättning att jag tar ansvar för det jag åtagit mig. Och framförallt så vill jag inte åta mig saker för att jag tidigare i mitt liv har åtagit mig väldigt mycket. Det är viktigt att inte bara rulla på i gamla hjulspår utan istället inse att när jag förändras så gör jag på andra, nya sätt utifrån nya plattformar i livet. Om detta sedan har med ålder, sjukdom eller livssituation att göra vet jag inte.”

Nu känns det som att det är dags att avveckla många saker. Jag har kanske gjort mitt, men detta gjort mitt kommer från min egen inre trötthet. Jag vill inte få sådana etiketter på mig påklistrade av andra. Jag tillåter mig att vackla lite hit och dit och försöker undvika skygglappar.

För övrigt så var det framförallt två intressanta artiklar i Fria tidningen från igår. Den ena innehöll befogad kritik mot Miljöpartiet för att de svikit i flyktingpolitiken för att själva få mer makt. Det finns en majoritet för en bättre flyktingpolitik i riksdagen. KD, Fp, S, MP och V kan driva igenom radikalare beslut som bättre överensstämmer med alla konventioner om mänskliga rättigheter och stödja de landsting som är steget före.

Tyvärr är tidningen ofta sen med att lägga ut på webben. Debattartikeln heter ”Det finns inga halva människor som klarar sig på halva rättigheter”. Den är skriven av aktiva i asylgruppen Lund.

En fokusartikel hette ”I Linköping frodas allmänningarna”. Studenter gör saker utan ersättning för att skapa olika former av gemenskaper utan krav betalning från den enskilde. En följer lustprincipen i sitt arbete. Läs mer på Skapa Allmänningar.

Jag har tidigare bloggat  om liknande aktiviteter i Uppsala. Härligt med människor som skapar alternativ till egoism, konsumtion och individualism.

Vitklöver som samarbetar och ger näring istället för att suga ut

Demokrati och maktdelning

Makt korrumperar. Därför är det i alla sammanhang viktigt med maktdelning. Det är ett genomgående tema i mitt demokratiska tänkande som återkommer i många bloggar och en nödvändig utgångspunkt för allt politiskt arbete. Politiska partier ska ha ett genomtänkt program för helheten, anser jag. Inte vara en intresseförening för vissa grupper.

Det finns så mycket som visar på att alla människor mår bra av jämlikhet. Jämlikhet kräver omfördelning från rik till fattig. Därför är jag socialist. Jämlikhet åstadkoms inte genom att gynna girighet och egoism hos människor. Därför är jag antikapitalist. Jämlikhet kan vi inte åstadkomma i ett patriarkalt, heteronormativt och rasistiskt samhälle. Därför tror jag på intersektionalitet, på att stödja den maktlösa i att få stärka sina positioner.

Jag känner mig ofta ganska ensam med dessa tankar. Partiföreträdare bygger mycket om ”vi och dom”, ju större parti desto mer ”vi och dom”, ju mer av högerparti desto mer av ”vi och dom”. Har nu lyssnat på både Löfven och Reinfeldt Almedalen och gläds åt att "vi och dom" inslagen är få. Klockan går och jag hinner inte få fram den helhets- och rättvisande bild jag tänkt. Därför får jag fortsätta på tråden Almedalen senare.

Löfven var saklig och konstruktiv, men jag hade önskat mer om demokrati och maktfrågor. Begreppet hållbar frihet kändes kryptisk. Hållbart för vem? Gillade miljöinriktningen, men inte den politiska helheten. Men han hade några slängar åt regeringen och särskilt åt moderaterna, som inte kändes särskilt ideologiska:

”Löfven kritiserade regeringen för att förslaget om yrkesintroduktion, kombinerade jobb och utbildning för unga, kommer tidigast 2014.

– Återigen skjuter man reformer på framtiden och det här visar att Moderaterna inte ser arbetslösheten som ett samhällsproblem, utan som en valfråga.”

Reinfeldt kom med första slängen mot S efter fyra minuter. Han är också relativt saklig, men vill tona ned ojämlikheten mellan arbetarklass och medel/överklass. Tänker att han har vissa intersektionella ansatser i sitt tal men utan att prata demokrati och maktfrågor.

S och M tävlar om samma väljare och verkar ha ganska likvärdig människosyn.

Irisar och liljor har olika färg men är anars ganska lika.

Döden är livsviktig

Nyss hemkommen efter ett litet besök hos avlägsna släktingar kastar jag mig över det lilla häftet ”Jag vill dö hemma ” av Kerstin Histrup. På baksidan finns Elisabeth Kübler- Ross citerad ”Döden är livsviktig”. Likaså Sogyal Rinpoche ”I själva verket finns det ingen större gåva vi kan skänka en annan människa än att hjälpa henne att dö väl”. Sogyal har skrivit den tibetanska livs- och dödsboken och citatet är säkert hämtat därifrån.

Det tar en knapp timme att läsa dessa 33 sidor. Allt är intressant, enkelt och lättillgänglig Kerstin avslutar med orden ”Att våga möta döden är det absolut viktigaste jag gjort i hela mitt liv. Att jag vågade ta döden i handen har förändrat mig på ett djupt plan, det har gett mig självrespekt, mod och styrka att med tillit och öppenhet möta livets irrvägar och skiftningar.”

Kerstin Histrup berättar om det hon och hennes två vuxna barn går igenom tillsammans med Kerstins man, barnens pappa som dör av cancer i magsäcken.  Han dog hemma omgiven av nära släkt och vänner.

Det mest tänkvärda hon skriver tycker jag är”Jag har lärt mig att aldrig underskatta mina barn. Jag har omvärderat hela min föräldraroll från att ha varit en styrande, kontrollerande och överbeskyddande mamma till att mer bli en medmänniska.

En märkbar förändring är att vi var tvungna att finna nya positioner i familjen.  Balansen och jämvikten förändrades när Tord försvann. Med Tords död dog också något i oss, de gamla banden mellan oss dog till förmån för att en helt ny gemenskap sakta växte fram, nu baserad på icke-materialistisk grund. När vi var tillsammans och kämpade med liv och död skapades en andlig kärna, en stabil grund, vi fick en gemensam upplevelse som vi alltid kan gå tillbaka till och minnas och hämta kraft ifrån.”

Jag har varit på Ackis idag, eftersom jag har andningssvårigheter. Har gjort lungröntgen. Vattnet mellan lunghinnorna i vänster lunga är tillbaka. Jag ska tömmas igen på tisdag klockan tio. Då ska de också spruta in ett ämne i lunghinnorna som gör att lungan tätas, som ett slags klister. Främsta skälet till allt vattnet är nog små metastaser i lunghinnorna. De syns inte på röntgen, men omsätts snabbt och lämnar ifrån sig mycket vätska. Om detta går att behandla kunde inte läkaren jag träffade svara på. Jag har alltså igen fått tunga besked. ”Döden är livsviktig”.

Nepeta från min gamla trädgård. De är vackra och planteras ofta tillsamman med rosor. Några enskilda blommor är i knopp, andra döende eller mitt i livet. Vi behöver varandra och alla har något att ge.

Mer om kroppskänslor

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Fredens Hus i Uppsala 27 majutställningen och diskussionsövningarna HETERO&ETNONORM med bilder av Elisabeth Ohlson Wallin. Denna bild berör mig särskilt starkt. Texten i den lilla broschyr som jag fått frågar: Är alla mäniskor sensuella? Alla människor kan ge och få kärlek och bekräftelse, närhet och värme. Normen däremot tillåter inte alla att vara sexuella – eller sensuella.

Jag har tidigare skrivit bloggen ”Tacktal till min kropp”

Min kropp är idag ganska lik personernas kroppar på bilden. Ibland granskar jag kroppen kritiskt, men Elisabeth Ohlssons bild hjälper mig också att tycka om min kropp.

Tidigare såg min kropp helt ut som normen, nu avviker den väldigt mycket från hur 58-åriga kvinnor brukar se ut. Ser mer ut som en blandning av elefant (avsaknaden av en rumpa med muskler att sitta på), fågelunge (kloliknande fingrar, stora skulderblad och tunna axlar) och ett svältande barn (en utstående mage och pinniga ben).

Tack Elisabeth Ohlson och Fredens Hus. Bilden hjälper mig att tycka om min nuvarande kropp.

Motorstopp i min huvudknopp

Det finns många härliga barnböcker. En av mina favoriter är Gunilla Bergsströms Bill och Bolla för barn i åldern 6 – 9 år. Bill får en lillasyster. Bolla växer för var dag, men inte till förståndet. Hon blir på sitt eget vis och inte lik någon annan. Bill är ”så klok och hon en stolla". Tog med boken en gång till en högstadieskola jag jobbade på, kanske var det när vi pratade om CP-skador i biologin. Minns bara att några av mina elever också sög i sig av bokens innehåll. En mening sitter extra djupt, nämligen när Bill säger om Bolla att hon har ”fått motorstopp i sin huvudknopp.” Sådan kände jag mig när det gäller dagens bloggande, det var stopp. Men så kom de där raderna om motorstopp in i mina tankar så nu kom orden.

Har fortsatt läsa Dag Hammarsköld.

”Hållning som villkor för hälsa – något annat, något helt annat än det skal av hårdhet inom vilket vi söker skydd i vår hållningslöshet”.

Tänker på gårdagens gymnastik, där det gällde att visa att en hade kontroll över sin kropp. Kontroll över kroppen som var en fiende som skulle tuktas. Vissa kroppshållningar skulle bekämpas istället för att lära sig rörelseglädje och kroppskärlek. Hållningen byggdes upp utifrån av andras krav, istället för att hitta en inre djupare hållning. Ett skal av hårdhet, istället för en tillit till andra. Skydda det egna jaget mot andras kritiska blickar och granskningar genom att bygga murar, istället för att visa ödmjukhet och egna skavanker. Skalet av hårdhet kan också byggas för att dölja den egna hållningslösheten, istället för att ta tag i den egna etiken och moralen. Dessa tankar föds av DH:s rader. Liksom ett avståndstagande till patriarkatet.

Gunilla Bergströms barnböcker står sig bra som mänskliga motkrafter till patriarkatets hårdhet och hållningslöshet.

I eftermiddag har jag haft det skönt hos min syster. Suttit i härlig varm sol, tittat på havet och viftat på tårna. Sover över här i natt.

Kaprifol mot min gamla husvägg

Hitta rätt

Gjorde frukost vid niotiden. Sedan har jag, gjort yoga, läst lite tidning, ringt vänner, bokat tid för bilen, wordfuelat, satt på diskmaskinen, klivit upp ur sängen, badat och klippt naglarna. Dessutom legat mycket och bara glott rakt ut. Nu är klockan halv två och jag sitter i soffan. Har läst lite i Dag Hammarskjölds vägmärken.

Bild från Åre

”Alltjämt frågande
skall jag vara framme,
där livet klingar ut -
en klar enkel ton i tystnaden”.

”Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt”

”Han stod rak – som en snurra så länge piskan viner. Han var blygsam – i kraft av robusta överlägsenhetskänslor. Han var icke anspråksfull: Vad han strävade efter var endast frihet från oro, och andras nederlag gladde honom mer än egna segrar. Han räddade livet genom att aldrig våga det. – Och klagade över att han inte var förstådd!”

Detta är ett litet utplock som har något att säga just mig. Var inte rädd utan våga. Och om jag inte vågar, så ska jag inte skylla på att andra inte förstår.

Första strofen jag valt att citera - om att vara framme där livet klingar ut som en enkel klar ton i tystnaden – är vacker. Jag vill vara en enkel klar ton som klingar ut i en tystnad.  Vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men orden andas frid och rymd för mig.

Som jag började med känner jag mig klumpig, stel och oerhört långsam. För länge sedan levde jag nära en vän som hade självmordstankar. Jag tyckte mig se skillnader mellan att vilja fly från detta liv och att vilja dö. När det också blev tungt för mig kunde jag lägga mig i en snödriva och tänka att nu somnar jag in för gott, nu orkar jag inte mer.

”Ack så skönt, slumra in, i bädden så fin,
som blomman på äng, i en gungande säng.
Och guds änglar de små, breda vingarna ut,
och kring barnet de stå,
till dess natten är slut.”

Denna visa är för barn som ska sova, men orden slumra in leder också mina tankar till att få dö stillsamt. Ibland känner jag en längtan efter att få slumra in. Det är skönt att döden finns, när kroppen blir för trött, när intellektet inte orkar hålla ihop tankarna och när mitt liv känns för tungt att leva. Just nu känns döden som en vän. Jag tror inte att jag vill kämpa så länge till, men som DH skrev

”Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt”

När jag just klivit upp från mitt bad ringde min dotter. Hon har fått jobb som sjuksköterska från 1 september på avdelning 78B. Det finns två onkologiska sjukvårdsavdelningar på Akademiska sjukhuset, 78B och 78C. Jag har vart inlagd på båda och min dotter gjorde praktik på 78B. Hon trivdes bra med arbetsuppgifterna och personalen.

 Jag har bloggat flera gånger om de onkologer jag träffat och kulturen känns väldigt prestigelös. Jag är så glad för att hon fått jobb, men också för att hon inte drar sig för att arbeta med cancerpatienter p.g.a mig. För mig bekräftar det att vi har en bra och öppen relation och kan lita på varandra. Kanske kommer jag att dö på en av dessa två avdelningar, men det är inte därför jag är glad över att min dotter ska jobba där. Det fysiska omhändertagandet av mig ska naturligtvis skötas av dem som tilldelats mig. Däremot blir den känslomässiga närheten så mycket större, när min dotter inte visar någon rädsla för min sjukdom, oavsett hon jobbar på kontor, förskola eller canceravdelning.

Blommande lin och prästkragar i min gamla  trädgård

Lite om demokrati och hållbar utveckling och om dagens ickegörande

Lyssnar på ett gammalt reportage från konflikt om Guantanamo-fången Adil Hakimjans öde.
Många oskyldiga har kommit att gripas sedan den elfte september 2001. För uiguren Adil Hakimjan från västra Kina ledde kriget mot terrorismen till fyra och ett halvt år i amerikansk fångenskap, ofrivillig deportering till ett land han inte fick lämna och ett liv utan sin fru och sina tre barn. Busch krig mot terrorism har drabbat och dödat många oskyldiga.

Just nu funderar jag på vad alla USA:s terrorhandlingar leder till, i form av brist på demokrati och kränkning av mänskliga rättigheter. Men våldet och kränkningarna kommer inte bara från USA och demokratiföraktet föds och frodas på många håll, även om dem som göder detta förakt och kränkningar tror sig vara goda demokrater. Tillsammans får alla stora och små handlingar i människors vardag stor betydelse.

Här kommer en lista över såväl stort som smått elände:

• Amerikanska militärer dödar oskyldiga från en helikopter i Irak
• Amerikanska drönare dödar civila i Pakistan och Afghanistan
• Israeliska drönare dödar civila palestinier i Gaza och på Västbanken. Troligen även iranier.
• För USA, Ryssland och Kina är kontakterna med en del despoter viktigare än mänskliga rättigheter och skydd för civila. Carl Bildt och Göran Persson har uttalat sig om att stabiliteten i Libyen och Kina är viktigare än mänskliga rättigheter.
• Flyktingar i överfyllda båtar tillåts drunkna i Medelhavet, trots att hjälpen finns inom räckhåll. Läs mer om flyktingar i min blogg Fort Europa
• I många fängelser i såväl väst som öst sitter häktade och fängslade människor år efter år utan demokratiska rättsprocesser.
• Människor med civilkurage som står upp för MR tvingas gå under jorden och tystas för att det är svårt att få asyl.
• När de två svenska journalisterna greps i Etiopien var Bildts första kommentar att UD avråder från resor i området och beklagade att de två tog sig in i "ett farligt område”. Läs gärna Maria-Pia Boëthius krönika om Carl Bildt uppdrag och agerande i f.d. Jugoslavien
• Makten hänvisar till tyst diplomati och låter sedan bli att agera för MR. Gäller såväl Sverige som många andra länder.
• Jag tänker också på svenska regeringars agerande. S-regeringen med Anna Lindh som högst ansvarig skickade tillbaka två Egyptier till fängelse och tortyr. En ansvarig s-minister satte i gång klappjakten på apatiska flyktingbarn och deras föräldrar. Nuvarande regering utvisar romer som underhåller på gator och torg, vilket är emot EU:s regler och svensk lag. HBT-personer utvisas till länder där deras liv riskeras, liksom ensamma gamla, sjuka och människor som torteras av hemlandets regimer p.g.a. politiska aktiviteter för fred och demokrati.
• Reinfeldt anser att tillväxt i Sverige är mycket viktigare än att oskyldiga människor dödas av svensktillverkade vapen i diktaturstater. Tillväxt är viktigare än allas fred och frihet.
• Svensk polis tillåts gång på gång gripa, misshandla, och omhänderta oskyldiga. Ofta har dessa gripanden med ålder, hudfärg eller religion att göra. Rasitiska poliser får fortsätta agera.
• Partiegoismen är tyvärr ofta viktigare i såväl Sverige, som i de flesta andra s.k. demokratier än MR och demokrati, men det finns artskillnader.
• Lögner och halvsanningar är viktigare än etik och moral.
• Patriarkatet göds och frodas i bred samverkan medmakthavares korruption, krav på underordning och hot och våld. Läs gärna min blogg om en maskulinitet som gör att våldet göds.

Denna lista blev lång, tung, förenklad och svartvit. Samtidigt är värden varken statisk eller svartvit. Snabba förändringar leder sällan till hållbara förändringar och mer demokrati. Makthavare har större ansvar, men alla har ett ansvar. Det är i min och i din vardag du och jag kan förändra, inte i de stora och pompösa. Gräv där du står och glöm inte att granska hur du agerar.

Viktiga beslut måste förankras och människor göras delaktiga. Det går att bygga en hållbarare värld, men det kräver uthållighet och insikten att vägen är minst lika viktig som målet. Även om syftet är gott, så blir det aldrig hållbart om en inte agerar utifrån etik och moral. Däremot tror jag vi som vill ha en bättre värld inte ska vara rädda för att ta strid ibland istället för att kompromissa. Makten vill fortsätta ha makt och tyvärr också om det innebär inskränkningar i demokratin.

Ibland behövs förenklade uppdelningar i vi och dom, men det gäller att inte stigmatisera och stereotypisera för då låser vi in grupper i fasta positioner och motverkar den positiva förändring som är möjlig överallt.

 (Ibland när jag skriver så här känner jag mig som en predikant, men för mig är detta sätt att skriva att föra fram vad jag tänker, inte som sanningar utan som just mina tankar utifrån min kunskap och erfarenhet. Framför datorn är en ju också ensam och när ingen kommenterar finns det ingen att föra samtal med)

För övrigt valde jag i morse att ligga kvar i sängen, äta frukost, läsa tidning tills jag fick lust kliva upp. Då var klockan över fyra. Mitt enda inbokade måste var att betala räkningar. Tyvärr fick jag kräkanfall vid sextiden, så mathållningen har varit usel. Nu ska jag göra mig en hallonsmoothie med yoghurt och grädde. Hoppas det funkar.

Läste om en kvinna om bröt upp gräsmattan och bytte gräs mot kattfot. Tänk om alla kunde gå barfota i naturen på mjuka underlag istället för att svenska eller andra minor är gömda i det mjuka sköna för tillväxtens skull.
I min trädgård ledde varjefall artikeln till några inköpta plantor som fick sprida sig av egen kraft

Min dag och lite uppföljning av tidigare bloggar

Ship to Gaza harjag bloggat om många gånger, både 2010 och 2011. Följer båtarnas väg även i år. änns som att ytterst lite har hänt och av det som händer så är det mesta negativt för palestinierna. Fler behöver uppmärksamma Israels rasistiska politik. Här är en bild på årets svenska båt, Estelle, som just nu ligger i min gamla hemstads hamn i Nyköping. Likaså en bild på min partikamrat Jacob som följer med på båten till nästa hamn i Almedalen.

Stöd gärna projektet och följ Estelles färd via webbsidorna. Där framgår också hur du kan stödja Ship to Gaza.

Jacob,(V) riksdagsledamot från Uppsala

På webbsidan hittar du bl.a. följande information.

”Blockaden mot Gaza har pågått sedan 2007, trots protester från omvärlden. Efter vårt första försök att bryta blockaden har ytterst marginella lättnader av blockaden skett, lättnaderna som innebar att varor som kryddor som Israel tidigare klassat som ”lyxvaror” nu tillåts in i Gaza. Det råder fortfarande akut brist på medicin, sjukvårdsmaterial och byggnadsmaterial. Organisationer som FN släpper kontinuerligt rapporter om det akuta läget i Gaza där detta uppmärksammas.

Världens ledare sviker – vi tar vid
Världssamfundet har inte agerat de senaste fem åren, utan fortsätter med uttalanden och ”tyst diplomati”. Vi kan som medmänniskor inte stillatigande se på den humanitära kris som blockaden orsakar för Gazas befolkning, därför agerar vi. ”

Det har gått ett år sedan de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps i Ogadenprovinsen i Etiopien. Sedan de greps har jag också bloggat mycket om dem, men det är ett tag sedan. Att jag inte skriver om alla frågor som engagerar mig beror inte på att jag slutat bry mig, men på att jag inte vill tjata om ungefär samma frågeställningar. På P1:s webbsidor finns det alltid information, som det känns onödigt att upprepa.

För övrigt är jag väldigt seg på morgnarna. Börjar med en tablett mot illamående när jag vaknar. Sedan går det sakta, med lite morgonyoga, lite vila, frukost och tidningsläsande, vila, radiolyssnande, vila osv. Morgonrutinerna tar minst två timmar men gärna tretimmar om jag inte har något absolut måste. Detta beror bl.a. på mina mag- och tarmproblem, men illamående och bukspänning har minskat lite. Överlag mår jag nog lite bättre, men det är marginellt. Har i varje fall inte försämrats.

Eftermiddagen tillbringade jag hemma hos en vän. Åt kokt potatis, alldeles nyupptagen ur hennes land, sallad, m.m. Allt smakade gott så jag petade i mig en hel del. Njöt av eftermiddagssol i en blommande trädgård och av vänskapen och samtalen. Vi lyssnade på första delen av ”Cancerlandet” och allt kändes bra.

Nu har jag också kollat upp laddaren till min dator och allt funkar.

Bland jättevallmo, prästtkragar, irisar och syren i min väns trädgård

Ibland är det bra med olika perspektiv, men här hamna fokus helt fel

Cancerlandet

I morgon sänds första delen i P1:s serie ”Cancerlandet klockan 19.03 med repris söndag klockan 14.30. Då intervjus bl.a. den läkare, Gunilla Enblad som tog tag i mitt ryggonda hösten 98. Hon hittade noteringar i min journal, som min dåvarande bröstcancerläkare inte informerat mig om och skickade mig snabbt på MRT. Gunilla är nu högst ansvarig läkare på Onkologen på Akademiska sjukhuset. Även om jag inte har mött henne mer som min cancerläkare, så blir jag alltid glad när jag ser henne. Jag upplever henne som mycket professionell och därför känns det tryggt att hon har en stark position på Ackis.

Sedan sänds programmet i ytterligare tre lördagar i rad med repris på söndagen.

Jag intervjuas i tredje avsnittet, lördag 14 juli kl 19.03 och redan nu har P1 lagt ut en hänvisning till min blogg på sin webbsida.

Jag är glad över att andra anser att jag har något att förmedla. Har fått lyssna på intervjun med mig och tycker att journalisten gjort ett bra jobb. Är inte särskilt nervös över vad andra ska tänka och tycka om det jag säger. Är ganska van med intervjuer från kommunalrådstiden. Det som är jobbigast är nog att rösten inte alltid håller, eftersom jag hade andningssvårigheter när intervjun gjordes (den gjordes innan jag tömt lungsäcken på vatten första gången). Har inga svårigheter med att jag gråter en skvätt, men det känns tungt med mina fysiska skavanker. Andras skavanker är inga problem för mig, men min egen slitna trötta kropp, kan jag ibland få en önskan att dölja. Skam över att kroppen inte alltid fungerar sitter djupt. Den påminner ju också om livets sårbarhet och detta livs slut.

En av mina gamla klasskompis från gymnasiet har nyss åkt söderut igen. Vi har träffats väldigt sällan men nu kom hon hit för andra gången i vår. Jag känner närhet, tillit, uppriktighet och gemenskap. Det är så härligt att mötas som människa till människa utan att ha en massa förstelnade föreställningar om varandra, utan istället en vilja att upptäcka och utforska. Ensamheten blir mindre.

Vi tittade och luktade på blommande pioner och rosor i botaniska trädgården. Läste tillsammans lite i Dag Hammarskjölds bok Vägmärken. Många dikter är svårtillgängliga. Dessutom är Dag Hammarskjölds Gud mer sträng och krävande en den Gud jag ibland anar finns.

Den här dikten väcker något i mig. Den skrevs i juli 1961 några månader innan DH:splan störtade. Jag har tidigare bloggat om den.

Buskros från gamla tomten  

Trött

Och ensam
Trött
så sinnet värker.
Nedför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma
knäna skälver.
Det är nu,
nu, du inte får släppa.

Andras väg

har rastplatser

Flammentanz, en klätterros jag planterade

i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg
och det är nu,
nu, du inte får svika.

Gråt,
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig –
och du skall tacka.

Min favoritros, som kunde blomma länge på hösten.
Doftande, tålig, underbar

Som vanligt när det gäller dikter har jag svårt att uttrycka vad i helheten som berör. Det är lättare att stycka upp i delar, i ord som får en klang i mig. Tycker om ödmjukheten i denna dikt. Att vilja tacka och tillåta gråt, men däremot inte om underdånigheten i tacket. Min väg är också nu och känns knappast solig. Svika andra tycker jag att jag får, så länge jag försöker vara uppriktig. Däremot vill jag inte svika mina egna djupare övertygelser. Är trött så att såväl sinne som kropp värker. Längtar efter en rastplats, men det känns nu nästan ouppnåeligt, utöver när jag ligger i min säng. Har däremot många nära vänner som är en lisa att träffa, men de är tyvärr ingen rastplats. Kanske är döden min nästa rastplats när jag verkligen får vila.

Tänker att jag skulle kunna skriva en lång dikt om trötthet. Har pratat med läkare i dag. Om jag vill och behöver så kan jag läggas in på Ackis för att kolla upp matproblem, illamående m.m. Ackis kan möjligen vara en rastplats och bara känslan av att möjligheten finns ger mig lite mer energi att orka.

Semester

Idag har jag jobbat sista dagen före semestern. Står jag fortfarande på benen 6 augusti börjar jag jobba igen då.

Känner vad skönt det ska bli att vara ledig och bara göra det jag måste och helst vill. Vill leva i nuets närhet. Har radion på och lyssnar på Karin Falck sommarprogram. Just när jag skriver detta säger hon ”Ge sig ut på okända vatten” och spelar ”Till Havs” med Jussi Björling. Och ut på okända vatten ska vi väl alla på ett eller annat sätt. Nu måste jag sluta skriva, eftersom jag inte har någon laddare och batteriet tar slut.

Jättebalsamin från gamla trådgården. Lätt att få att gro och lätt att rensa bort årets plantor. Ju mer ljus, vatten och näring, desto större planta. Livskraftig och lustfylld växt tänker jag.

Fattigdom och en queer Video

Nu läser jag igenom gamla tidningshögar. Hittade tips på Queervideon ”Smörgåsen” från Söderfors Titta på en trettiotalsinspirerad femminutersvideo här.

Läste om barnfattigdomen ur ett barnperspektiv i minlokaltidning.

”Jag är liksom lite orolig för mamma. Hon har ingen ... varje gång jag ska gå och köpa mjölk så ser jag att hon bara har en tjugilapp och fem enkronor. När mamma börjar gråta då börjar jag också gråta. Hon brukar inte märka nåt för jag springer bara till mitt rum.”
                                                                                                                                         Sagt av Rebecka 9 år

Det kommer ständigt nya rapporter om att barnfattigdomen ökar i Sverige. Statistik visar att fler och fler barn lever i relativ fattigdom. Samtidigt ifrågasätts siffrorna ständigt. Inget borgerligt parti och knappast s eller mp heller, när en tittar på hur de agerar och lägger budgetar, vill reellt ta tag i frågan. ”Istället lägger en ut dimridåer och undviker grundproblemet, säger sociologiprofessor, Elisabet Näsman, Uppsala universitet, som tillsammans med Christina von Gerber och Stina Fernqvist nyss kommit ut med boken Barnfattigdom.”

Det enda parti som jag känner till har tagit barnfattigdomen på allvar är vänsterpartiet. Min erfarenhet är att politiska diskussioner om barnfattigdom ofta medför ett högt tonläge och mycket härskartekniker från dem som inte vill omfördela pengar från rik till fattig.

I Uppsala har jag mött ganska många obehagliga okänsliga, oinsatta kommentarer från andra kommunalråd, avseende barnfattigdomen.

Tycker att kommunalrådet Stefan Hannas © uttalanden om att tiggeri bör förbjudas är vidrigt. Läs Hannas egna ord i debattartikeln ”I Sverige behöver ingen tigga”

Kåsören Jacke Sjödin har ett bra perspektiv på barnfattigdomen och politiken i sitt kåseri söndag 17 juni ”Förbjud sanningen” som tyvärr inte är utlagt på webben.

Han skriver om enkla ”lösningar” som håller dåligt som t ex

"om idén att få bort tiggare från gatan genom att helt enkelt förbjuda dem.” Folk som står på knä med nedböjt huvud vill vi inte se.

”Vi liksom stänger dörren om skiten och sätter upp en förbudsskylt att det är förbjudet att glutta in på den sanning som finns bakom.”

Fasaden på mitt gamla hus var av eternitplattor, fattigdomslappar. Hade först tankar om att ta bort eller gömma med lite färg, men senare tyckte jag att det var snyggt och praktiskt. Varför ta bort eller gömma det som varit lite skambelagt. Nu tycker jag att några av de få hus som finns kvar bör K-märkas. Probelemet med plattorna är ju arbetsmiljön för dem som hanterar själva plattorna

Mycket i min egna bubbla, men…

Tusensköna från gamla trädgården. Visst kan väl saker vara skönt på 1000 olika sätt

Idag har jag inte gjort många knop. Är tröttare än tidigare och efter middagsmaten är hela buken uppsvälld. Provar för första gången med lite laxermedel. Har trots eländeskänslor, lite experimentslusta. Laxermedlet kan kanske hjälpa lite.

Har min gamla kompis från realskole- och gymnasietiden här. Så värdefullt med en gammal vän som känt mig väl sedan puberteten, eftersom vi fortfarande har en nära kontakt. Är glad jag över mina sociala kontakter, när relationen och samtalen är levande.

Tänker mer och mer på att alla människor skulle ha rätt till att lära sig konfliktlösning och erbjudas psykoterapi. Tänk så många människor det är som är rädda för andra, rädda för att andra ska skrapa på deras tunna och ibland uppblåsta fasader, rädda för att förlora den maktposition en trots allt lyckas skaffa sig. Människor med spända axlar och en ständig beredskap att försvara sig.

Tror vårt samhälle skulle vara mer medmänskligt och harmonisk om konfliktlösning på djupet och reflekterande samtal fanns med som ett eget ämne skolan. Nödvändiga förutsättningar är förstås att lektionerna genomförs av professionella lärare, för det finns stora problem med mycket av dagens värdegrundsarbete, se tidigare blogg. Oprofessionella lärare som eleverna inte har tillit till och samtidigt känner sig tvingade att lämna ut sig till försämrar. Allra viktigast är nog att det finns personal på skolorna, som har tid och kompetens att lyssna på eleverna och bidra till att konflikter reds ut.

Gårdagens höjdpunkt - första
skorna åt minsta barnbarnet

Önskar att nästa utbildningsminister tonar ner på allt mätande, provskrivande, dokumenterande och prestationsfokus. Tänk en skolminister som säger att utbildningen är till för hela människan, inte för att lära sig osynliggöra viktiga sidor av att vara människa och konkurrera på ofta ojämlika villkor med andra elever. Och tänk en statsminister som uttalar att nu ska vi föra in ett normkritiskt perspektiv i politiken, demokratisera allt vårt arbete och ta tag i ojämlika villkor och ett ständigt maktpositionerande.

Ibland när jag börjar blogga börjar jag i en ända och utvecklar sedan andra tankar. Ömkliga jag som inte ens orkar läsa tidningen avslutar i skolpolitik och demokrati. Lite gnista har jag kvar.

Kort inlägg

Några pioner flyttade vi till min systers trädgård när jag flyttade. Nu blommar denna.

Laddaren till min bärbara dator gick sönder så nu har jag svårt att blogga. Hälsan är varken bättre än eller sämre än igår, utöver att tibetansk healing från en vän gjorde mig piggare.

Om kvinnohat, stelna som människa och om min midsommarhelg

I går kväll var vi några som pratade om Sten Selander dikt Spela kula

Vi spelade kula i torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.
Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Jag blir berörd av hela dikten, om klasspersspektivet,men reflekterar framförallt runt den sista strofen ”Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män.”

Vad innebär det att vara man och hur många vill arbeta för ett samhälle där mansrollen breddas och fördjupas och förhoppningsvis försvinner till förmån för att alla vågar vara medmänskliga människor. Tänker också att det är tragiskt med alla människor som stelnar i sina roller, oavsett en är hen, han eller hon. Jag tänker ofta om människor som ständigt beskriver sig som kloka och dugliga, att de håller på att omvandlas till motsatsen, till stelnade proppar som förhindrar andra från att komma fram.

Lyssnade i dag på Medierna i P1, en repris från i våras.

Programmet handlade om män som hatar kvinnor på nätet

"Du har fått för lite kuk." "En våldtagen feminist är en bra feminist. "Hoppas du blir våldtagen ditt pissluder."

Dessa kommentarer får många kvinnor som agerar i krönikor, artiklar och olika program. Kvinnor som antingen är medvetna feminister eller skriver om saker som de anser som männens domäner. Männen som gör grova sexistiska påhopp och ger hatiska kommentarer är ganska få, de kallas troll. Däremot är de som uttrycker sitt gillande desto fler.

Bry dig inte om dem, säger en del chefer för att trösta. Bry dig inte om enstaka idioter och galningar. Journalisterna i programmet beskriver kommentarerna som ett kvinnohat som sällan uppmärksammas trots att det finns där ute, varje dag, under alla årstider och alla tider på dygnet – tills någon aktivt tar bort det.

Det har skrivits mycket om tonen i den offentliga debatten och det verbala våldet på nätet om rasism och personangrepp. Där pågår debatten och kommentarerna tas bort. Men kring kvinnohatet talas det mindre. I programmet försvarar sig några rädda stelnade män, men de flesta lägger på luren.

Jag tycker var och en bör reflektera runt den vardagssexism som en ofta får höra, och att detta ger näring för kvinnohatet. Tänker också på olika berättelser som påverkar kvinnosynen, på Selma i serietidningen Lilla Fridolf, på änkan Flod i Strindbergs Hemsöborna, på alla hemska bilder av svärmödrar och styvmödrar i sagor, m.m. För att få en förändring tror jag det viktigaste är att våga säga ifrån i vardagen, att vägra skratta med, att granska sitt eget beteende, men framförallt att fler män med makt agerar och reagerar.

Ta bort grogrunden och prata om vad kvinnohatet handlar om. Fortsätt prata om kraven på underordning och om feminismen.

För övrigt har jag haft en bra men trött helg. Jag har orkat med det jag ville. Men också en trött helg som ständigt påminner mig om allt jag vill men inte orkar. När jag kom hem strax efter tre så kräktes jag på tom mage. Usch. Jag behöver känna att åtminstone något går åt rätt håll för att orka. Nu är det istället försämring på försämring.

Bondpion jag hade i min trädgård. Har flyttat några till min mammas sommarstuga, där den nu börjat blomma