Acceptans, positivt tänkande och förträngning

I lördags lyssnade jag på P1 programmet ”Kropp & själ”. 

Programmet tar upp olika sätt att tänka och reagera, när en får ett besked som en inte kan påverka.

Positivt tänkande – ilska
Barbara Ehrenreich har skrivit boken ”Gilla läget”, där hon framför sin ilska mot såväl sjukdomen, som mot alla käcka tillrop om positivt tänkande. Jag har bloggat om henne tidigare. Psykologen och forskaren Brandberg framför i Kropp & själ att det inte finns några vetenskapligt grundade resultat som visar att positivt tänkande har någon effekt mot cancer. Krav på positivt tänkande kan också vara ett sätt från människor som inte drabbats att lägga ansvaret på den sjuke för att hen drabbats. Då kan rädda människor lura sig själva att tro att det går att bli frisk om en drabbas.

Acceptera – förtränga
I kropp & själ intervjuas Anders R Olsson. Han säger själv att han bär döden i mellangärdet. Hans tarmcancer har spritt sig och går inte längre att hejda. Han jobbar vidare så gott han orkar och tycker inte att döden är något som han behöver deppa inför. Han tänker leva så länge han lever. Anders tror inte på något efteråt, något efter döden. Döden är ett försvinnande. Det är inget skrämmande med ett ingenting för honom. Ingen läkare kan svara på hur länge han får leva, om det är 2, 12 eller 22 månader.

Brandberg tar upp att människan har lätt att anpassa sig till nya förutsättningar. Hon säger också att vi reagerar och visar väldigt olika mycket om hur vi mår. En kan ofta inte säga något om vad andra känner. Cancersjuka som förtränger sin sjukdom kanske själva mår bra, men det blir tungt för anhöriga. Att tiga över hur en mår kan också uppfattas som brist på förtroende. Min önskan är att alla som är mig nära ska våga visa hur de tänker och känner. Och om de inte har förtroendet att prata med mig pratar med andra. Vill helst inte ha människor runt mig när jag mår dåligt som döljer sina egna känslor för min cancersjukdom för mig.

Programmet handlar om att acceptera det en ändå inte kan göra något åt. Jag pendlar mellan att acceptera på djupet och att leva i hoppet. Mitt hopp minskar ju sämre jag blir, men jag lever fortfarande ibland i ett nu där det inte finns någon död. Att acceptera känns så oåterkalleligt, när det gäller min egen död. Jag vill inte dö, så länge som livet är uthärdligt. Positivt tänkande tror jag inte på. Tycker det är viktigt att bejaka de känslor jag har oavsett jag gråter, är arg eller skrattar. Tror också på att försöka förena intellekt och känsla. Mitt liv är såväl i dåtid, som i nuet, som i framtid.

För övrigt har jag andningssvårigheter och det piper och gnisslar ibland när jag andas. Behöver snart tömma ena lungsäcken, men vill samtidigt göra klart en del på jobbet och genomföra några möten innan jag går på semester. Kanske borde jag bli inlagd före midsommar?

Jag bland pionerna i botaniska trädgården för ett år sedan

Ork och görande i helgen

Den lilla backen upp till Häringe slott

Tror att mina lungsäckar fylls på med vatten, eftersom jag blir mer och mer andfådd. I helgen har vi haft släktmöte på Häringe slott. Åkte dit vid elvatiden i går och kom hem vid fyratiden idag. Var lite orolig för om och i så fall hur mycket jag skulle orka. I slottet på bilden åt vi mat och bodde ungefär hundra meter nedanför denna byggnad. Blev väldigt andfådd och behövde vila på vägen upp till slottet för att få luft. Kändes tungt och jag blir ledsen över orkeslösheten.

En orsak till att lungsäckarna fylls med vatten är alla Taxoterebehandlingen, men det kan också bero på cancermetastaser. Vet att tömning av en lungsäck hjälper, i varje fall för några veckor. Ska därför be om en ny tömning, som tar knappt två dygn. Har också fått mer och mer problem med ödem i höger hand och i fötterna. På högerhanden syns knappast knogarna. Jag hoppas att ödemet också minskar om kroppen får vila från Taxotere. Magen funkar lite bättre. Har jag klarat mig några dagar från illamående.

Mitt mellanbarnbarn fyllde fyra år idag. Hon fick en cykel, som jag redan skrivit om. Var lite osäker på om cykeln var för stor och svår att cykla på. Regnet vräkte ner när hen fick den i morse, men det hade ingen betydelse. Började cykla på vägen upp mot slottet. Mamma höll i bak, men det ville inte barnbarnet. Kan själv och full fart framåt gällde. Underbart att se tilliten till den egna förmågan och samtidigt förståndet att planera cyklandet. Hen bromsade för ankorna och tog det lugnt i svängarna. När vi var tillbaka hemma var det cykel som gällde. Och bättre och bättre gick det. Innan jag gick hade hon lärt sig att starta cyklandet själv, ta det försiktigt i svängarna och anpassa farten efter geografin. Åh vad jag njuter av självtillit och framåtanda.  Tillbaka i min egen säng mår jag riktigt gott.    

Full fart framåt på helt ny cykel

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          

Tankar och känslor som berör

Fick ett mejl från en gammal kompis från gymnasietiden. Vi gjorde bland annat en längre resa tillsammans. Hon skriver bl.a. så här:

”du var lite arg på mig då när jag var lite feg ibland. Det gällde när vi gjorde två liftar turer 2 killar i Schweiz tror jag plus ett gammalt amerikanskt par vid ett annat tillfälle”

Jag blir lite skrattig när hon skriver så.  Det ger mig perspektiv på en tidigare Britt. Hade helt glömt hur jag kunde bete mig när andra inte följde mina normer. När hon skriver om detta kan jag minnas känslan i magen, när jag blev irriterad av att andra inte följde det som jag ansåg var det rätta sättet att bete sig. Hade nog ganska lite självkännedom när jag var i tjuguårsåldern. Trodde att jag var ”den gode” när jag försökte leva upp till mina ideal. Och insåg inte att det var mina riktvärden och att andra hade andra ideal.

Precis som musik ibland väcker något i mitt inre som jag inte riktigt kan definiera, så kan en del dikter göra det. Jag har nog varken varit rustad eller pansarsluten och inte heller levt i fiendskap med andra. Däremot har jag levt i min glasbur. Instämmer helt i att det späda livet är mer mäktigt än järn, som Karin Boye skriver i sin dikt nedan. Jag vill möta livets makter vapenlös, i en egen såväl kroppslig som själslig trygghet. Och bli berörd av såväl människor som allt annat liv. Och jag behöver inte alltid veta varför.

Jag vill möta...
Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram --  
men av skräck var brynjan gjuten och av skam.

Jag vill kasta mina vapen, svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen var min köld.

Jag har sett de torra fröna gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut.

                     Mäktigt är det späda livet mer än järn,
                      fram ur jordens hjärta drivet utan värn.

                      Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös.
                      Jag vill möta livets makter vapenlös.

                      Karin Boye

I övrigt rullar livet på. Jag får mycket omtänksamhet och medmänsklighet från många. Nästan alla jag möter är fantastiska i att visa mig sina finaste sidor. Mår gott av detta, samtidigt som jag är trött och ledsen över att min kropp bryts ned.

Jag känner ibland stor gemenskap och trygghet tillsammans med träd

Könsmärkning, glada nyheter och illamående

Har letat efter en cykel, som mitt snart fyraåriga barnbarn ska få när hen fyller 4 år. Tycker det är oacceptabelt att cyklarna är könsmärkta. Antingen köper man en flickcykel eller en pojkcykel. Detta gör det så mycket svårare för t.ex. en pojke, som vill ha en rosa cykel. Det borde vara en rättighet att få välja varor utifrån vad en tycker om istället för vad marknaden uppfattar som pojkigt eller flickigt, oavsett det handlar om cyklar, kläder, spel eller andra leksaker.

Jag har röstat i Uppsalatidningens omröstning om Uppsalas miljöhjälte.  Tycker det är ett enkelt sätt att visa att miljöfrågor är viktiga. Rösta genom att skicka ett email till redaktionen. redaktion@uppsalatidningen.se

Och så lite glada nyheter.

·         Jag är väldigt nöjd med de få poäng jag läst på genusvetenskapen i Uppsala. Nu har Högskoleverket granskat kvaliteten på Uppsala universitet utifrån en tregradig skala. Masterutbildningen i genusvetenskapfick, som enda i landet, betyget "mycket hög kvalitet". Hoppas fler läser genusvetenskap.

·         Kommunstyrelsen i Uppsala beviljade igår 895 000 kr till ett projekt som jag är delaktig i. Syftet med projektet ”Rätten till min kropp, mina relationer och känslor” är att stärka intellektuellt funktionshindrades självkänsla och integritet. Det är två personer från en kulturförening som ska hålla i arbetet och deras förening har fått pengarna. De ska hålla i workshops, arbeta fram en föreställning och ta fram metodmaterial. Läs om ansökan och beslutet här.

·         Uppsala kommun har köpt in eldrivna tjänstebilar och en laddstation där bilen laddas med solel. Naturligtvis en relativt liten insats. Allra bäst är om människor går, cyklar eller åker miljövänlig kollektivtrafik. Men alla bäckar små….

För övrigt har jag jobbat sex timmar både igår och idag. Blir trött och längtar efter min semester efter midsommar. Har ingen matlust. Idag när jag kom hem kräktes jag, trots att magen var nästan tom. Känner mig sliten och ledsen. Oroar mig över varför jag kräks och mår illa.

Varför måste denna kallas för flickcykel. Det är väl bättre att använda ordet barncykel,
så kan kunden bestämma vad som passar bäst til barnet

Vad vill vi att barnbarnen ska ärva?

En pensionär i min vänkrets har låg pension. Samtidigt äger hon en fin trea i Uppsala stad och en väldigt fin sommarstuga vid vattnet i Stockholms skärgård. Alla som äger lägenheter och hus i attraktiva områden har gynnats av bostadsmarknaden. Via synen på ägande och värdestegringarna under decennier är vi som äger attraktiva bostäder ekonomiskt gynnade. Personen jag pratar om klagar varje gång vi ses på sin låga pension. Jag brukar då säga att hen kan leva gott resten av sitt liv, genom att låna på det hen äger, eftersom hens ägande knappt är belånat. Hen tycker att jag har fel. Hen anser att allt det hen äger ska lämnas över till hens barn och barnbarn. Det är nästan som en mänsklig rättighet för hen.

I morse läste jag en debattartikel av Naturskyddsföreningens generalsekreterare.

Sverige måste i princip nolla våra utsläpp redan 2030 om vi skall ta vårt globala ansvar. Världssamfundet har varit tydligt med att en global temperaturökning på två grader är farlig. Samtidigt har världen just nu en färdplan som siktar mot fyra grader och de globala utsläppen ökar i allt snabbare fart. Effekterna i naturen tycks vara kraftigare än beräknat, till exempel smälter Arktis snabbare än de värsta scenarierna från den internationella forskarpanelens (IPCC) rapport 2007.

Artikeln avslutas med
”Naturskyddsföreningen tror att Sverige och världen fortfarande kan klara klimatkrisen. Ett sådant skifte kräver både ny teknik, kraftfulla styrmedel och nya värderingar. Det räcker inte med marginella förändringar, utan vi måste tänka helt nytt.”

Ska vi lyckas vända utvecklingen så behövs offentliga medel för att göra viktiga investeringar i järnvägar, tunnelbanor, spårvagnar och nya miljövänliga transporter. Likaså behövs miljöinvesteringar i fastigheter. Samhället behöver också tillföras medel till drift av miljövänlig kollektivtrafik och till forskning.  De ekonomiska behoven är stora. Den enskilde har också ett ansvar för sina miljöavtryck.

Tycker det är viktigt att reflektera över vad jag vill överlämna till mina barn och barnbarn. Är det ett jordklot som det går för människor att leva på, ett klot där det går att odla och där alla människor får tillräckligt med mat. Avgörandet tas nu och inte om 20 år, då våra barnbarns möjligheter att överleva kanske är helt körd.

Är de pengar och andra förmögenheter jag eventuellt lyckats skrapa ihop viktigast eller är det viktigaste att våra barnbarn och deras barn kan överleva och ha möjlighet till ett gott och värdigt liv?

Fotot taget från min gamla hustrappa

Fotografier av kvinnor och män påverkar oss

Bilden är hämtad från moderna
 museets webbsida

För länge sedan var jag på en fotoutställning med Annika Karlsson Rixon. På moderna museets webbsidor finns hon presenterad. Jag njöt särskilt av hennes fotografier av kvinnor. Kan fotfarande känna den utstrålning av självklarhet och självständighet som hennes kvinnoporträtt hade. Kände mig stärkt.

Idag var jag inne och tittade på genusfotografens webbsidor. Märker hur mycket jag påverkas av fotografier på kvinnor. När kvinnor fotograferas som om de vore till för någon annan och saknar självklarhet i att vara en egen individ på bilden slår det hårt mot jämställdheten och kvinnors hälsa. På sidorna visas bl.a. bilder av en kvinnlig mästerkock, ett kvinnligt proffs som fullständigt fråntagits sin professionella (för att inte säga mänskliga) värdighet. Bilderna av mästerkocken finns i Arlanda Express tidning Xpress.

Bild på mästerkocken från
Arlanda Express tidning Xpress

För övrigt har jag mått så där halvbra idag, precis som jag gjort sista veckan.

Korruption

OBS idag handlade om korruptionen inom Fifa. Alla som stöder fotboll, borde reflektera runt vilken kultur en vill bidra till.  Och vilka möjligheter en har att påverka.

Den tyske sportjournalisten Thomas Kistner har efter 20 års granskning av det internationella fotbollsförbundet FIFA skrivit en bok "FIFA Maffia”. Schweizaren Joseph Blatter är Fifas president sedan 1998. Det är Blatter som sätter reglerna, han som styr. Han är mer än en chef – han framstår nästan som en ledare för en världsomspännande trosgemenskap – okritiserbar. ”Fifa-Mafia” handlar om ljusskygga miljardaffärer, om valet av spelorter, om hur Fifa samarbetar med Interpol och anlitar privata säkerhetsfirmor. Fifa har byggt upp en egen global säkerhetsorganisation med säte i Qatar.

För att få denna enorma makt har det använts mindre vackra metoder. T ex har ifrågasättande styrelseprotokoll eller bandinspelningar  ”försvunnit”. Kritiker, som tidigare viceordföranden, har hotats med att hans barn skulle kidnappas om han inte tog tillbaka sina uttalanden. Obekväma röster tystas ner med falsk ryktesspridning.

Internationella sportjournalistförbundet tar årligen emot generösa ”gåvor”. När Interpol skulle undersöka Fifas korrupta affärer, fick de lägligt nog närmare två hundra miljoner kronor i ”bidrag” – knappast till kaffekassan. Det är vi som åskådare och tevetittare som indirekt finansierar dessa affärer.

En avsikt med idrottstävlingar mellan olika länder var från början att människor från olika länder ska träffas. Nu verkar det framförallt handla om pengar och nationalism, där det land som t ex vill ha VM eller EM hos sig får muta sig fram.

I regeringens pressmeddelande om skolan reagerar jag på att det redan ligger en förväntan om positivt resultat i själva uppdraget. Regeringens uppdrag till professor Per Thullberg, före detta generaldirektör för Skolverket är jag naturligtvis inte kompetent att ta, men jag skulle inte heller vilja det. Han ska nämligen titta på de skolreformer som genomförts sedan 2007 och bedöma när åtgärderna kan förväntas få effekt. Uppdraget är alltså inte att utreda om de har gett effekt, utan när!!!

Hur kommer regeringen med Jan Björklund i spetsen att reagera om utredningen kommer att visa att reformerna gett negativ effekt???

I min gamla trädgård hade jag gott om smultron. Nu blommar smultronen i Uppsala för för fullt.

Om relationer

Jag prioriterar mer och mer vad jag vill göra med mitt liv. En del i detta är att jag avslutar relationer, alternativt är mer tydlig i vilka människor jag vill umgås och samarbeta med. Människor jag inte gillar, försöker jag förhålla mig neutral till. Däremot kan det ingå i olika uppdrag och arbetsuppgifter jag har att samarbeta med människor jag inte gillar och då försöker jag uppträda korrekt och hålla distans till privatpersonen. Jag vill absolut inte utestänga människor från olika aktiviteter någon annan anordnar. Inte heller vill jag kränka eller skada någon. Däremot tänker jag varken vara inkännande eller engagera mig i människor som bara tar energi.

Tänker att egentligen gör vi nog mer skada än nytta när vi försöker ställa upp för och vara inkännande mot individer som vi egentligen inte gillar. För att lösa olika konflikter och utvecklas vidare behöver alla inblandade vilja både lyssna och framföra hur en själv ser på det som hänt.

Johannesört från min gamla trädgård

Mer om majoriteter och majoritetsval

För ca tio år sedan uttalade sig Göran Persson för majoritetsval i enmansvalkretsar. Jag studsade, eftersom jag anser att majoritetsval leder till stagnation och ett mer konservativt samhälle. Om parlamentariker utses i enmansvalskretsar gäller det för varje individ att få så många röster som möjligt. Detta leder till en politik, där kandidaterna tvingas lyssna in vad majoriteten vill och anpassa sitt budskap utifrån detta, istället för att stå upp för den ideologi en tror på. Majoritetsval kan också leda till populism, i form av att en driver förslag som sedan inte fungerar i praktiken. Det blir stora glapp mellan retorik och den sedan genomförda politiken. Enda eventuella fördelen med majoritetsval som jag ser det är att den valde blir mer beroende av sina väljare och därmed mer självständig mot det egna partiet, men detta kan också medföra problem med att genomföra en gemensam och långsiktig politik. Regeringar och parlament kan bli handlingsförlamade.

Största problemet tycker jag ändå är att systemet troligen leder till två stora partier, eftersom de som kandiderar är beroende av en stor uppbackning och därför behöver en tillhöra ett stort parti. Två stora partier, som i England och i USA innebär en ganska likvärdig politik i praktiken, men i retoriken låter det som att det är stora skillnader. Jag tror att två stora partier som tävlar om makten förhindrar utveckling och delar upp samhället i ett ytligt ”vi” och ”dom”.

Socialdemokraternas agerande efter valet av Lövden oroar mig. Partiet har återgått till att tro sig kunna leda Sverige själva. De drömmer om gamla tider, när de kunde styra själva. Huvudintresset verkar vara all makt åt oss, inte om hur vi kan utveckla Sverige i hållbar riktning. Tycker också det är problematiskt men den nära kopplingen mellan LO och partiet. LO ska verka för medlemmarnas intressen och inte vara en stödorganisation åt s. Socialdemokraterna av idag har ingen ny egen politik, utan den bygger på gamla framgångar och borgerliga utvecklingsstrategier.

Däremot finns det skillnader mellan s och m, skillnader som påverkar många människors vardag. Därför är det ändå viktigt att rösta rött.

En krönikör i min borgerliga lokaltidning skriver så här. 

”Så som läget är i dag är det inte så stor skillnad mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Båda leds av stillsamma, ansvarsfulla män. Båda säger att jobben, jobben är viktigast. Socialdemokraterna anstränger sig för att inte få stämpeln ”bidragsparti” och föredrar samarbete med näringslivet, medan Moderaterna kämpar mot banker och storföretag och inte vill bråka med facket.”

God morgon världen hade i morse ett inslag om moderaternas dilemma. Hur ska nya moderaterna lyckas framställa sig själva som partiet med nya idéer. Rubriken på inslaget var ”Allra nyaste Moderaterna”

Så här beskriver moderaterna själva sin politiska inriktning på sina webbsidor

”Moderaterna är vår tids arbetarpartiNya moderaternas uppgift är att lösa samhällsproblem och göra Sverige till ett bättre land för alla som bor här. Moderaterna är vår tids arbetarparti och vill ge fler människor större frihet och möjligheten att stå på egna ben. Vi vill att fler ska ha ett jobb. Därför vill vi sänka skatten för alla, men allra mest för de som tjänar lite och som därför behöver det bäst. Och därför vill vi underlätta för företag att starta, växa och stanna i Sverige.”

Och så här skriver socialdemokraterna på sina sidor

”Jobben förstVår socialdemokratiska politik syftar till att skapa ett inkluderande samhälle där alla ska kunna vara med. Det är din förmåga, dina ambitioner och dina behov som ska ge dig möjligheter att växa, inte din bakgrund eller hur mycket pengar du har. Vi ser bristerna i samhället och vi vill göra något åt dem. Sverige behöver framtidsvisioner. Vi har högre ambitioner för Sverige!”

Jag tänker att nya politiska idéer startar bland en liten grupp människor. Små partier har lättare att fånga upp dessa tankar och driva på för nya ställningstaganden. Ofta förlöjligas nya ideologiska förslag av större partier. De stora partierna har svårare att förändra sin politik. Om gamla eller nybildade partier fortsätter att driva frågorna kan de så småningom anammas av fler och samla en majoritet.

Om det bara finns två partier med reella förutsättningar för att bilda regering, så vågar de sällan lyfta nya frågor, eftersom deras politiska intresse ligger i att få stöd av en majoritet i valen, så att de får fortsätta regera.

För övrigt har jag varit med min akvarellgrupp på landet hos en av deltagarna idag. Fotade en hel del blommor.

Majoriteter, minoriteter och demokrati

För mig är mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och demokrat viktiga frågor. Vid beslut i en formell demokratisk process räcker det oftast med att en majoritet röstar för beslutet. I en del stadgar krävs en högre rösteandal vid vissa typer av beslut, liksom det ibland krävs beslut vid två årsmöten. Bäst är det om koncensus råder om alla verkligen anser att beslutet är tillräckligt bra. Konsensus för konsensus skull, kan däremot vara en fara för demokratin och utvecklingen, för det kan bero på att några inte vågar tala och rösta efter den egna övertygelsen.

För mig är majoritetsbeslut ibland inte tillräckliga för att en ska kunna säga att besluten är demokratiska, särskilt inte beslut som ständigt kör över minoritetsgrupper. Majoritetsbeslut kan innebära att det inte blir några positiva normförskjutningar eller normvidgningar. Och majoriteter har i mina ögon sällan rätt, eftersom jag i mina ställningstagande sällan ingår i den borgerliga normen.

Majoritetsbeslut i parlamentariska församlingar har också inneburit att våra nationella minoriteter blivit diskriminerade och överkörda. Sveriges riksdag beslöt 1999, mot bakgrund av Europarådets konvention, att erkänna samer, sverigefinländare, tornedalingar, judar och romer som nationella minoriteter i Sverige.

Beskrivning nedan av nationella minoriteter i Sverige hittade jag i en liten broschyr jag tyckte var bra, utom att myndigheten använder ordet deras kultur. Ordet deras bygger på en uppdelning i ”vi” och ”dom””, där den tilltänkta läsaren ingår i majoritetsvi-et och där deras kultur visserligen får vara en del av svensk kultur och samhälle, men samtidigt särskiljs från annan kultur. Samtidigt är det nog nödvändigt för många minoritetsgrupper att ingå i ett mindre vi, där den egna kulturen särskiljs från ”majoritetskulturen”. Så ibland är en uppdelning i ”vi” och ”dom” nödvändig för underordnade och diskriminerade grupper. Problemet är framförallt när majoritetsvi:et tar sig rätten att definiera och objektifiera minoritetsdom:et.

”Sverige har alltid varit flerspråkigt och mångkulturellt. Samer, finnar, torne­dalingar, romer och judar har funnits i landet under mycket lång tid. Deras språk och kul­turer är en del av det svenska samhället och vårt gemensamma kulturarv.

SAMER: Det finns 20 000–35 000 samer i Sverige som talar olika varieteter av samiska. Samerna är även ett urfolk.

SVERIGEFINNAR: Det finns 450 000–600 000 sverigefinnar i Sverige. Många bor i Stockholm-Mälardalen. Minoritetsspråket är finska.

TORNEDALINGAR: Det finns cirka 50 000 torne­dalingar i Sverige framförallt bosatta i Norrbotten. Minoritetsspråket heter meänkieli.

ROMER::Det finns 50 000–100 000 romer i Sverige bosatta över hela landet. Minoritetsspråket är olika varieteter av romani chib.

JUDAR: Det finns 20 000–25 000 judar bosatta i Sverige. Minoritetsspråket är jiddisch.”

Broschyren hittar du här.

Läs mer om nationella minoriteterna på minoritet.se 

Dessa tankar fick jag efter gårdagens blogg när jag skrev om ”jag har då inte tagit skada av…” och den kristna normen. Alltför många kristna tar sig, utifrån att de är i majoritet i Sverige, rätten att objektifiera och definiera vad ickekristna grupper klarar och hur de bör agera.  

Så en liten sammanfattning är att

• Majoritetsbeslut är ibland bra och nödvändiga, men alla som ingår i en majoritet bör reflektera över varför en kör över minoriteten
• Konsensusbeslut kan vara bra om alla känner sig hörda och respekterade
• Ofta startar förändringar i en liten minoritet. För allas skull är det viktigt att respektera minoritetens åsikt och aldrig kräva underordning.

När jag är ute och pratar diskrimineringsfrågor brukar jag alltid avsluta med

”Det är i vardagen lokalt, nära hemmet, i skolan eller på arbetsplatsen som människor söker rättvisa, lika möjligheter och lika värdighet, utan diskriminering. Om inte dessa rättigheter har en betydelse där, har de ingen större mening någon annanstans heller.”                                                                                                                                        Eleanor Roosevelt

Tyvärr går den egna makten, den egna maktpositionen och partiegoismen ofta före öppna och demokratiska beslutsprocesser och förhållningssätt gentemot olika minoriteter. Men alla kulturer i ”hur man gör” kan alltid förändras om viljan och kunskapen finns hos dem som har makten.

En muterad humleblomster. Kommer den alltid att vara "avvikare"

I övrigt har jag haft en trött dag. Låg länge i sängen i morse och gjorde ungefär hälften av det jag tänkt göra.

Vårveronika, en ganska osynlig ltien ogrässkönhet

Lite bättre, om cancerland och om politik och att ta skada

Politiker, vanligt folk och att ta skada av
”Jag har då inte tagit skada av…” är ett argument som jag hör ganska ofta. Senast i morgonens Ring P1. Denna gång handlade det om skolavslutningar i kyrkan. Många inringare framförde att prästens välsignelse av skoleleverna vid skolavslutningen inte skadat ens eget barn eller en själv. Därför kunde religiös påverkan i skolans regi inte heller skada andra. Perspektivlösheten oroar mig, särskilt när inte argumenten blir bemötta. Beslutet om en icke-konfessionell skola bygger förstås inte på att alla barn tar skada av att bli välsignade, utan på att alla ska känna sig bekväma och välkomna till skolavslutningarna. Eleverna ska inte tvingas att lyssna på prästers religiösa predikningar utan att ha möjlighet att föra fram sin egen syn på det kristna budskapet. Det är länge sedan kyrkan skildes från staten, men kristendomsnormen sitter hårt. Likaså tanken att det som inte skadar mig eller mina barn inte heller kränker andra.

Det är den nya skollagen som slår fast att skolan skall vara "icke-konfessionell", vilket innebär att det inte får förekomma religiösa inslag i utbildningen. Detta är ett politiskt beslut i riksdagen och inget som skolverket hittat på. För demokratins skull är det viktigt att politiska beslutsfattare i olika media ges möjlighet att förklara grunderna till besluten.

Överlag tycker jag det är viktigt att politiker ges möjlighet att prata om likheter och skillnader mellan olika partier utifrån de beslut som tas. I många mediainslag framställs istället politiker som en grupp för sig med gemensamma intressen, som skiljer sig från ”vanligt folk”.  

God Morgon Världens ledarpanel är bra, för då framför ledarskribenter från tidningar med olika ideologisk hemvist sin syn på makthavare och beslut. Däremot tycker jag illa om när kommentatorer för fram hur de ser på olika partiers förslag och möjligheter, när de framställs som allmänt ”sakkunniga” om politik utan att deras politiska hemvist synliggörs. Dessa politiska tyckare utgår ofta från dagens politiska norm, utan att ha sakkunskap om vad som kan vara möjligt och omöjligt.

Bättre idag

Har varit lite piggare och mindre yr idag. I morse mådde jag mindre illa, men hade ont i magen. Hoppas därför på att illamåendet beror på matsmältningsproblem och inte på hjärnmetastaser.

Cancerland

P1 har i sommar en programserie kallad cancerland, som sänds på lördagar med start 30 juni.  Programmets utgångspunkt är författaren Agneta Klingspor självbiografiska bok "Stängt pga. hälsosjäl", där hon berättar om vad det innebär att få en biljett till "cancerland".

Í fyra delar får lyssnarna följa med hela vägen från beskedet, via operationer och förtvivlan till hopp om livet, träffa läkarna som måste ge det fruktade beskedet varje dag och följa med till stödgrupper och in i laboratorium där man försöker få fram botemedel. I tredje programinslaget finns en längre intervju med mig. Tyvärr är informationen om tid och datum för programinslagen felaktig.

Eländeskänslor

I förgår när jag vaknade mådde jag illa. Kräktes, men hade inget att kräkas upp.  Har sedan mått illa både igår och idag. Idag har illamåendet hållit i sig under hela dagen.

På väg från ett möte från biblioteket till bilen snubblade jag på högerfoten, där jag har gipsfoten. Musklerna klarade inte att bromsa upp fallet, så det blev några springande steg innan jag rasade i backen. Slog mig inte allvarligt men blödde från knäet. Värst var känslan att inte behärska min kropp.

Har varit hos min dotter i kväll. När jag reste mig för att åka hem höll jag på att ramla igen. Kände lite yrsel. Har också haft en del huvudvärk.

Dessutom har jag mer ödem i både händer och fötter. Har nog också fått ökad mängd vatten i lungorna, eftersom jag snabbt blir andfådd. Vaknade tidigt i morse och hade lite problem med andningen.

I morse tog jag sista tabletterna av cellgiftet Xeloda.

Är orolig över vad orsakerna är till att jag inte mår bra. Tänker att det kan beror på flera olika saker

• Både cellgifterna Taxotere och Xeloda påverkar nervändarna i händer och fötter. Det kan vara orsaken till att jag snubblade i dag och känner mig lite vinglig. Känselbortfall kan helt enkelt göra att jag får svårigheter med balansen.
• Illamåendet och yrseln kan bero på svullnad i hjärnan. Tog en betapred i kväll för att se om det hjälper. Det kan också bero på att strålningen inte hjälpt, så att hjärnmetastaserna fortsätter växa.
• Ödemen och andra svullnader kan vara biverkningar av alla cellgiftbehandlingar. Det kan kanske också bero på allmän slitenhet eller att cancertillväxt påverkar mitt allmänna hälsotillstånd.
• Försämrat allmäntillstånd kanske beror på att hela mag-tarmsystemet är påverkat av biverkningar av såväl cellgifter som kortison och andra läkemedel. Likaså kanske detta är skälet till illamåendet.
• Levermetastaserna kan ha börjat växa och påverka såväl mag-tarmsystem som illamående, som mitt allmäntillstånd.

Oavsett orsak till mina problem är det just nu tungt.

Kan inte låta bli att kommentera Syriska regimens mord på delar av sin befolkning, så lite energi har jag i varje fall. Det handlar om ren rasism mot sunnimuslimer. FN-observatörer förhindras att komma fram till byn där den senaste massakern ägt rum. De blev beskjutna av Assads styrkor.

Precis som många andra så känner jag mig förtvivlad och maktlös. Känns förskräckligt att såväl FN som resten av världen inte hittar vägar för att stoppa blodbaden. Samtidigt som jag gärna skulle se ett snabbt slut på barbariet, så vet jag att det inte finns några enkla lösningar, eftersom jag tror att en militär intervention i Syrien skulle öka blodbaden. Våld föder våld.

Livskris, miljökris och livsglädje

25-årskris
På en studentuppvaktning satt jag och pratade med en blivande 25åring om livskriser. Mindes min egen kris vid 25-årsåldern. Efter studenten handlade mina funderingar framförallt om livets val och görande, alltså om vad jag skulle ”bli” och var jag skulle bo. Det fanns också tankar om vem jag var, men dessa var väldigt mycket på ytan. Fem år senare var livskrisen mycket djupare och hade mer fokus på mitt varande och mina relationer till andra. Det handlade mer om vad jag ville prioritera i mitt liv, om vad som är viktigt.

Den blivande 25-åringen ägnade mycket tid åt att genomföra sina projekt, precis som jag tidigare varit mycket i ett görande. Projekt av ett ständigt genomförande blir viktigare än sociala relationer. Eftersom sociala relationer tar mycket tid, så sker de egna projekten på bekostnad av sociala relationer. Tänker att det är tur att en hamnar i olika kriser, eftersom kriser som en tar sig igenom ger perspektiv åt det liv en lever och de mer eller mindre medvetna val en gör.

Nostalgi eller ”var det bättre förr”

Under eftermiddagen var jag inbjuden till min gamla skolas pensionärsklubb. Vi träffades hos en gammal vän och kollega till mig. Hann prata med ganska många av mina dåvarande arbetskamrater fram till för 18 år sedan, då jag blev kommunalråd. Roligt att träffa många som jag tycker mycket om, men sällan träffar. Blir lite varm i magen när jag tänker på alla engagerade lärare jag mött.

Vi tittade också på film från olika evenemang vi hade på skolan. Vi hade skidtävlingar, årliga idrottscupper med en närliggande skola, volleybollmatcher och fotbollsmatcher mellan elever och lärare, vårshow, klassutflykter, luciatåg, fågelutflykter, pardans för alla elever på skolan med ibland levande musik, m.m. Det mesta genomfördes med ett stänk av humor för att få lite distans till tävlandet och vara bäst attityderna. Alla eleverna fick på olika sätt möjlighet att visa upp sina starka sidor. Både elever och personal hade kul, men det tog förstås mycket tid för personalen

Idag är det mesta nedlagt, för det finns få som orkar med detta ”livets guldkant” när det går så mycket lärartid åt att planera, dokumentera och mäta elevernas prestationer. Känner mig lite nostalgisk, men framförallt sorgsen och arg över dagens skolpolitik. Det är alldeles för mycket fokus på prestationer som är mätbara. Eleverna får väldigt lite med sig från sin skoltid av glädje i varandet och positiv gemenskap med andra. Fokus i dag är på hur en ska bli något i framtiden, hur en ska komma in på ”rätt” utbildning för att bli en på ytan ”lyckad” människa. Delvis finns det bra inslag i dagens skolpolitik, eftersom planering och tydlighet i kraven på eleverna också är viktigt. Men det har tippat över för långt åt det enkelt mätbara på bekostnad av livsglädje och gemenskap i varandet. Det var bättre förr.

Klimatkrisen

Lyssnade på dagens OBS i P1
Forskarna är överens: mänskligheten har klivit in i en ny geologisk epok: Anthropocen, säger Johan Rockström, som bland annat är professor i naturresurshållning. Anthropocen är en geologisk epok som inte är orsakad av saker som planetens långsamma svängningar, utan av människan själv.

Det hela börjar i mitten av 1950 talet då vi var 3 miljarder människor på jorden. Då lade den industriella metabolismen i högväxeln. Plötsligt ökade, mycket snabbt och i stor skala, det mänskliga trycket på planeten. Det som är mest dramatiskt, denna negativa acceleration gäller i stort sätt allt i ”miljön” som utgör grunden för mänsklig välfärd och utveckling. Oavsett en tittar på utsläpp av växthusgaser, havsförsurning, luftföroreningar, överutnyttjande av mark och vatten, uttunning av ozonskikten, kemikalieföroreningar, avskogning, överfiske av haven, så sker det en dramatisk brytpunkt när den moderna globala ekonomin tar fart vid den stora accelerationen.

Det är bara de senaste 6-7 åren som forskare för första gången kan presentera en sammanfattning av den stora accelerationen och dess påverkan på jorden som system. Det är oss själva det handlar om, om ansvaret för vår värld, världen som vi känner den. Vi måste återvända till miljöförutsättningarna i Holocen för att ta ansvar för välfärd på en planet med snart 9 miljarder människor.

Mycket talar för att vi kan klara flera av de stora globala omställningar som krävs för att undvika oacceptabla risker i Anthropocen. En säker framtid för mänskligheten i Anthropocen kommer att kräva djupa omvandlingar av våra samhällen, av hur vi lever våra liv. Nödvändiga förutsättningar är en rättvis fördelning av en fastlagd global kolbudget, kvävebudget, fosforbudget, osv....

Alla har ett ansvar att i sin egen vardag agera för minskad miljöbelastning, men störst ansvar har regeringarna i den rika världen. Själv tänker jag mycket på mina barnbarns rätt att också leva ett gott och värdigt liv. Har då jag rätt att göra något annat än att utifrån mina möjligheter agera och påverka?  

Tror att viktiga förutsättningar för att mänskligheten ska ta sitt ansvar för miljön framförallt är att retorik och politik överensstämmer, men också livsglädje och en tro att det går att ta sig igenom alla former av kriser.

Normkritik, förändring och dom andra

Överallt läser jag om vikten av normkritiskt tänkande och intersektionalitet. Nu senast i en skrift ”Göra jämlikhet är att göra skillnad” från Sveriges Kommuner och landsting (SKL).

I skriften står bl.a. följande

”En utgångspunkt för att förändra ojämlikhet är att synliggöra hur ojämlikhet skapas och upprätthålls. Det innebär att titta på de normer som ligger till grund för den egna verksamheten och undersöka vilka villkor de skapar för brukare och invånare.”

Maktfrågorna är nedtonade i denna skrift, men de nämns

”Normer och maktordningar samverkar. Normerna fungerar inte oberoende av varandra, utan de samverkar med varandra. Ett funktionshinder kan exempelvis få olika betydelse för en man och för en kvinna. Normer för sexualitet kan få olika konsekvenser för yngre och för äldre personer. Att belysa hur olika maktordningar samverkar och hur de sammantaget påverkar en persons position och livsmöjligheter kallas att inta ett intersektionellt perspektiv. Detta görs genom att ta in flera dimensioner i analyser av ojämlikhet.”

I SKL:s tidning Dagens samhälle har Marcela Mella-Rinderud från tema likabehandling skrivit en debattartikel om åldersdiskriminering. Hon lyfter också vikten av att granska de egna normerna och arbeta intersektionellt.

”Arbetsgivare bör arbeta mot åldersdiskriminering på ett normkritiskt och intersektionellt sätt för att nå reell förändring. Med normkritiskt arbetssätt menas att arbetsgivare arbetar med att förändra sina egna organisationsstrukturer istället för att inrikta sig på att ändra individer. Med intersektionellt arbetssätt menas att arbetsgivaren tar i beaktning att flera maktstrukturer och normer ofta samverkar på arbetsplatsen. Det är till exempel stor skillnad på hur äldre, svenskfödda kvinnor riskerar att åldersdiskrimineras jämfört med till exempel yngre, utlandsfödda män.”

I regeringsformen står det

” Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

/…/

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person”.

Dessutom finns alla FN-konventioner om mänskliga rättigheter.

Jag tycker det är viktigt att ta orden på allvar, kavla upp ärmarna och börja förändringsarbetet i vardagen. Likaså kräver en reel förändring omfördelning av pengar och materiella resurser. Tyvärr är det alltför många som har makt och finns i normens mitt som gärna använder alla jämlikhetsparoller i högtidstalen och sedan går hem och fortsätter göra som en alltid har gjort. Tycker också att glappet har ökat mellan det en säger och det en gör i de politiska partierna.

Andra problem är att en instämmer i orden, men sedan inte inser att det handlar om att en ska granska sig själv. Fast det mycket tydligt framgår att det är människor i normens mitt som har makten att förändra, så gäller det inte den egna maktgrupperingen utan alla andra. ”Vi” och ”dom” sitter djupt hos många makthavare, liksom att det alltid är ”dom” som ska förändra sig, inte jag som behöver förändra mig.

Jag gillar begreppet ”pinkwashing. Så här skriver Queers against pinkwashing

”Pinkwashing är en term som beskriver ett fenomen där verksamheter använder hbtq-rättigheter för att tvätta bort smuts från andra förtryck som samma verksamhet håller på med. Det är att ställa olika grupper mot varandra. Om ett parti medverkar till dagens asylsystem som hindrar många av oss att få åtnjuta våra mänskliga rättigheter, om ett parti medverkar till vapentillverkning som dödar våra syskon i andra länder, om ett parti inte verkar för handelsblockader mot Israel som ockuperar våra syskon i Palestina, om ett parti medverkar till dagens klassamhälle där vi arbetar oss sjukskrivna medan andra plockar ut miljonvinster. Om detta parti samtidigt säger sig värna om hbtq-personer, säger vi att det går att se som pinkwashing. Oss som ni säger er värna om är precis de personer som nekas asyl, vi är dem som trampar på minorna ni exporterar, vi är dem som lever bakom Israels apartheidmur, vi är dem som lever på minimilöner, vi är dem som är utförsäkrade och bostadslösa.

Det är inte antikapitalister som kidnappar Uppsala Pride. Det är kapitalister som genom pinkwashing utnyttjar våra identiteter och erfarenheter för att tjäna rosa pengar. Vår kamp handlar om frihet och rättvisa för alla.”

Jag tycker att det är bra att det överallt framförs vikten av ett normkritiskt förhållningssätt och att arbeta intersektionellt, så jag gläds åt att begreppen implementeras överallt. Däremot är det viktigt att granska hur de används, så att det inte bara blir pinkwashing av alltihop. Det  blir ingen reell förändring utan kamp.

För övrigt har jag haft fullt upp både igår och idag. Mår relativt bra. Orkar mer än jag gjorde för några veckor sedan, men blir ändå ledsen över att klara så lite. Allt är relativt.

Irriterad, energilös och ytterst lite energipåfylld

Har känt mig irriterad och ofokuserad sista dagarna. Fastnar i första punkten i det där jag vill ha gjort och i det som jag ständigt misslyckas med, nämligen att lära mig och fylla min nya Iphone med det jag vill ha. Och så rinner timmarna och annat viktigt blir ogjort. USCH.

Känns dumt att inte klara att prioritera viktiga frågor som jag är van att klara att göra. Är ofokuserad och grinig. Gråter lätt. Vet inte om det är biverkningar efter hjärnstrålningen, oro i min cancersjukdom eller annat som gör att jag inte riktigt har energi att ta tag i viktiga saker. I övrigt har jag inga stora kroppsliga svårigheter utöver de vanliga skröpligheterna.

Filsofiska rummet idag handlade om existentiella frågor i livets slutskede. Så här presenteras programmet:

”Glädjande nog är det få cancerpatienter som känner djup ångest när slutet närmar sig. Döden går oftast att hantera känslomässigt. Ändå är det en rad existentiella frågor som oundvikligen möter en patient på vägen mot den sista tiden: vad händer i dödsögonblicket, vad innebär det att inte finnas, finns det någon mening? Dessutom väcks känslor av existentiell ensamhet. Det är jag som ska lämna livet, i döden är jag ensam”.

Kanske är det existentiella frågor som rör sig i mig? Noterade att programmet var intressant, men kände mig inte berörd.

I förmiddags lyssnade jag på Nina Björks krönika i God morgon Världen. Hon pratade om klasshat som jag tidigare bloggat omhttp://uppsalafeminist.blogspot.se/2012/05/forandring-kritik-och-hat.html. Hennes kloka ord gav mig energi.

Kort om mitt nu



Jag på Katalin. Blåtiran från min
cykelvurpa förra veckan lyser tydligt,
men jag har aldrig haft ont av den

Är precis hemkommen från en konsert på Katalin. Har ätit gott och lyssnat på Hasse Fröberg & Musical Companion - Rock

Det var härlig rock som jag blev både glad och avslappad av. Hade dessutom vett att gå ifrån långt innan konserten var slut.

I morgon är det examen i universitetsaulan för min dotter som nu är färdig sjuksköterska. Jag är lycklig.