Leva med cancer

Må bra

2012-02-02T21:19:00.001+01:00

Mindre ynklig idag, men fortfarande trött. Har varit igång hela dagen. Nyss hemkommen från Resenärerna, en pjäs av Teater Blanca som jag bloggade om i lördags. Pjäsen hade existens som tema och skådespelarna läste, sjöng och gestaltade på olika sätt svenska lyrikskatter. Tempot gav utrymme åt reflektion och tillåtelse att låta sig bli berörd på djupet. Jag har fått uppleva många olika personliga uttryck av känslor, drömmar, rädslor, tankar, förnimmelser. Det var en må bra pjäs på djupet.

Bilden har jag hämtat från teaterns webbsida och beskuret

I bilen på vägen hem lyssnade jag på P1:s Radiopsykologen. Det var sista programmet med Malin Edlund och jag kommer att sakna hennes samtal med människor. Dessa samtal har också fått mig att reflektera och må bra på djupet.

Ynklig

2012-02-01T14:24:00.000+01:00

Idag känner jag mig som allt annat än en fighter. Förkyld, med halsont, öronont och snuva. Huvudvärk, ont i en fot och i högerhanden. Trött och seg. Det är lättare att skriva ner alla eländeskänslor, eftersom jag vet att det blir bättre.

Vad är skicklighet?

2012-01-31T21:14:00.000+01:00

Lyssnade på Jan Björklund på P1 i morse.

Regeringen vill införa särskilda övningsskolor där blivande lärare ska få kvalificerad handledning under sin praktiska utbildning. Vi ska

”införa särskilda övningsskolor där vi samlar ihop ganska många lärarkandidater som då får ha klasserna på de skolorna. Då samlar vi också väldigt skickliga lärare och handledare som hela tiden ska följa lärarkandidaterna, följa upp kvalitén, ge tips och råd och ha utvärdering efter varje lektion, för att höja kvalitén, säger Björklund.”

Regeringen ska alltså inrätta ett slags elitskolor, med skickliga lärare. Här ska lärarstudenter lära sig undervisa. Det blir utvaldhet och särlösning på flera sätt

Vissa skolor blir särskilt utvalda. Elever som går där får speciell undervisning av speciella lärare. Det blir en form av segregation.
Vissa s.k. skickliga lärare flyttas ihop på en skola. De blir utsedda som unika, detta delar upp lärarkåren i extra skickliga och vanliga lärare.
Lärarstudenterna får inte heller möta ”verkligheten” i vanliga skolor, med vanliga lärare.

Jag är väldigt kritisk till Jan Björklunds skolpolitik. Den känns så svartvit och elitistisk. Nuvarande system där de flesta skolor tar emot lärarkandidater som finns nära lärarhögskolorna, ger flera vinster. Skolorna får stimulans och utvecklas genom sina kontakter med lärarstudenter, lärarhandledare och lärarhögskolan. Lärarstudenter och lärarhögskolor har kontakter och får inputs från många olika skolor. Lärarstudenterna möter ”verkligheten” i skolan.

De brister som påtalats med nuvarande system kan säkert avhjälpas om handledarna får mer tid och fortbildning för sina viktiga insatser. Om lärare som är intresserade turas om att vara handledare, så sprids den kunskap som sådana uppdrag ger till fler. Genom att lärarhögskolorna ställer krav, följer upp och utvärderar den skolförlagda lärarutbildningen kan alla utvecklas. Ingen är född skicklig eller oskicklig.

Svarta hål, tomhet och hopp

2012-01-30T16:40:00.000+01:00

Nu har jag bytt behandling. Hade förhoppningar om en fortsätning med Taxotere och Xeloda och med fyra veckors mellanrum istället för tre. Istället har jag fått cellgiftet Halaven idag, ett nytt cytostatikum som är utvunnet från den japanska havssvampen Halichondria okadai. Substansen är den första i sin klass och ges till patienter som har långt framskriden bröstcancer, med hög andel skelett-, lever- och lungmetastaser och flera tidigare genomgångna cellgiftbehandlingar.

Orden patienter med långt framskriden bröstcancer vill jag inte höra. De gör ont i mig, hatar att ha långt framskriden bröstcancer. Känns som ett svart hål, den svarta döden och jag vill leva.

Som ofta kommer det upp gamla sånger i mitt huvud när jag känner glädje eller sorg. Just nu hör jag Lena Granhagen sjunga Wolf Biermann i mitt inre.

”Det är den svarta Död, det är den vita Död, det är den röda Död, å min kära Kära.”

Texten handlar om krig och mördande. Men för mig känns orden som ett utlopp för förtvivlan, svarta ord som blir till såväl besvärjelse som befrielse.

Läkarbesöket var inte bara svart. Mina grusade förhoppningar ledde till en tomhetskänsla. Samtidigt var labbsvar och skiktröntgenresultat tillsammans dubbeltydiga.

Datortomografin visade att jag har nya små metastaser i levern, samtidigt som de gamla levermetastaserna har fortsatt krympa. Troligen har det skett mutationer i cancercellerna, så att några blivit immuna mot cellgiftbehandlingen jag fått och därför börjat växa. Samtidigt håller cellgifterna tillbaka andra cancerceller.

Jag har vatten i lungsäcken, vilket förklarar min andfåddhet. I ena lungan finns nästan en halv liter vatten och i andra några deciliter. Om besvären ökar går det att tappa lungorna på vatten.

Lungproblemen kan antingen bero på metastaser i lungorna eller vara en effekt av Taxoterebehandlingarna. Jag har nu fått elva behandlingar sedan maj 2011 och efter så många behandlingsomgångar är det vanligt att kroppen samlar vatten någonstans. Totalt har min kropp fått Taxotere 26 gånger. Förhoppningsvis har jag inte cancer i lungorna. Får kroppen vila från Taxotere kan jag klara sådana behandlingar igen senare.

Labbproverna såg bra ut. Ca-15 har gått ner med ytterligare sex procent till 281. Levervärdena var bättre och inga labbvärden hade försämrats.

Nu hoppas jag på att Halaven fungerar, slår ut de levermetastaser som börjat växa och gör att alla metastaser dör. Om Halaven håller cancern stången under minst några månader, kan jag sedan kanske återgå till Xeloda och Taxotere. Dessutom kommer det säkert nya fungerande cancerbehandlingar om jag får leva ett tag till. Det finns hopp.

Läkemalva från min gamla trädgård

Tankar om tid

2012-01-29T23:11:00.001+01:00

Tid hade jag när jag var barn, tid att ha roligt och långtråkigt på. Sedan har tiden rusat iväg i som det bland känns ett allt snabbare crescendo.

Min tid räckte ändå till ganska mycket när jag var ensamstående mamma. Den räckte till att jobba, ta hand om barn och gå på politiska möten.

När dottern kom upp i tonåren räckte tiden utöver att vara kommunalråd också till att så och skörda, klippa gräs och gå i skogen, sköta hus och städa, träna på Friskis & svettis och träffa vänner.

Nu räcker tiden knappast till mer än att jobba halvtid och gå på något politiskt möte i månaden. Jag har ingen trädgård, slarvar med städningen, hinner knappast med att träna och tittar aldrig på TV. Det jag gör är framförallt att träffa barn och barnbarn när det passar dem och därutöver facebookar, mejlar och bloggar jag. Jag gör och gör av med min tid, men vad vill jag egentligen göra? Och hur mycket ska jag försöka styra mitt liv? Kanske är helt OK att bara facebooka och mejla och blogga och följa stundens ingivelse och tidens ström.

Min stund på jorden

2012-01-28T13:56:00.000+01:00

Jag avslutar presentationen av mig själv på bloggen med: Hur länge får jag leva? Namnet på Willhelm Mobergs bok ”Din stund på jorden” berör. Orden ger mer än ett intellektuellt konstaterande att mitt liv tar slut. De berör på djupet. Googlade och hittade presentationen av pjäsen ”Din stund på jorden” på Stockholms stadsteater.

”Året är 1962. Albert Carlson har arbetat som affärsman i Amerika i hela sitt vuxna liv. Nu sitter han på sitt hotellrum i Kalifornien och gör bokslut över sitt liv. Återstår bara att dö. Bruset från Stilla havet för honom tillbaka i tankarna till sorlet från Bjurbäcken i barndomens Småland. Där brukade han fiska med sin storebror Sigfrid. Sigfrid, som gick bort i en sjukdom när Albert var liten. Albert minns honom och hans uppmaning om att ta vara på livet: ”Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!” Men hur har Albert egentligen förvaltat sin stund på jorden?”

Tänker på vänner som har dött av sin cancer. Tänker på Maj, Carina, Ann, Sonja, Stina, Tina, Lena. Tänker också på kvinnor jag mött via mitt bloggande, på Agneta och Eva. Båda har lämnat kommentarer på min blogg. Det ger också en gemenskapskänsla, vi delar samma erfarenheter, vi har något som binder ihop oss och vi försöker uttrycka det vi upplever till andra. Låter Agneta och Eva vara kvar som följare på min blogg, trots att de inte finns kvar vid sina datorer.

Alla kvinnor jag mött, som nu är döda, var starka individer. Jag bär med glädje och sorg med mig deras ansikten, uttryck och de spår deras personligheter satt i mig. Jag lever såväl i dåtid som i nuet. Dåtiden ger också mitt nu.

I natt skrev jag ” Tror att jag får positiva besked när jag träffar läkare på måndag.” Min betoning idag är på ordet tror, för ingen kan veta. Många kvinnor jag mött trodde de skulle få leva längre. Döden kom fort för dem. Kanske är det en fördel att få leva fullt ut med tankar om framtiden fram till någon dag före detta liv tar slut. Kanske är det motsatta en fördel, att hinna med att ta avsked. Jag vet inte. Jag vet däremot att jag inte kan regissera mitt eget liv, den stund jag har på jorden.

Denna krukväxt fick jag av en bröstcancervän ett år innan hon dog julen 2009. Då blommade den. Hoppas få den att blomma igen.

Veckan som gått

2012-01-28T01:35:00.001+01:00

Hälsa
Har jobbat ganska mycket denna vecka. Orkat!!! Är trött, men inte lika trött som jag varit. Tänker på saker som läker. Nu var det länge sedan jag hade vätskande infekterande naglar och ett infekterat skavsår på ena hälen. Naglarna är fortfarande konstiga men bättre. Kanske kan de bli normala och användbara framöver. Har varit på Friskis & Svettis gym idag. Gick ganska bra, vilket gjorde det roligt. Hade en vän som privat instruktör. Tror att jag får positiva besked när jag träffar läkare på måndag.

Demokrati och moderaterna
Moderaterna väljer när, var och hur de ska träffa journalister och granskas sällan. Journalister som vill granska får ingen kontakt. Läs t ex om hur Filippa Reinfeldt, finanslandstingsråd i Stockholm undviker kritiska frågor. Enligt en debattartikel i ETC Stockholm så syns Filippa Reinfeldt
”oftast i ofarliga mediesammanhang där hon inte behöver försvara sin politik. Hon tackar ja till en lång intervju med livsstilsmagasinet Yourlife, med harmlösa frågor om kändisskap och hur hon hittar balans i sitt liv. Hon avslöjar vad hon ska bära för klänning inför Nobelfesten i Aftonbladet och berättar för Expressen hur hon ska fira in det nya året. Men att få tio minuter av hennes tid för att ställa frågor om den politik hon driver tycks däremot omöjligt.”

Håller med debattörerna om att moderaternas förhållningssätt och mainstreammedias accepterande av detta agerande är ett hot mot demokratin.

Teater Blancas Diktkabaré Resenären
Torsdag 2 februari ska jag gå på teatern ”Resenären” tillsammans med flera arbetskamrater. Teatergruppens arbete beskrivs i lokaltidningen. Teater Blancas heltidsarbetande, vuxna skådespelare har olika slags funktionsnedsättningar. De har inlärningssvårigheter, varierande självförtroende och är vana vid att i allmänhet inte bli tagna riktigt på allvar.

Gruppens konstnärliga ledare, Magnus Dahlerus berättar
”att nästa projekt för Teater Blancas del kan bli en film. Det gäller bara att hitta finansiering. Med filmen vill gruppen fördjupa bilden av människor med funktionsnedsättningar och visa deras förmågor att gestalta på scenen. Inte bara underhålla och skapa allmän acceptans som deras kolleger i Glada Hudikteatern gör till största delen.”

Magnus Dahlerus har varit i en arbetsgrupp jag samordnar och berättat om Blancas förhållningssätt. Ingen människa är rakt igenom ”normal” och Blanca är bra på att på ett mycket respektfullt sätt lyfta fram och fördjupa alla individers förmågor. Jag njuter och ser fram emot att få uppleva teaterns diktkabaré på torsdag.

Privata äldreboenden snålar med personal
10 procent färre anställda i privata äldreboenden jämfört med kommunala ger vinster åt aktiebolagen. Vårdföretagen sparar in drygt 800 miljoner kronor på att dra ner på personalstyrkan enligt en granskning från socialstyrelsen, läser jag i min lokaltidning. Riskkapitalföretagen påstår att vilken kvalitet personalen levererar är mycket viktigare än hur många man är. Samtidigt visar amerikansk forskning på samband mellan personaltäthet och kvalitet.

Jag tänker att personal på äldreboenden ständigt får nya arbetsgivare när äldreboendena konkurrensutsätts. Om kvalitet enbart handlar om det personalen levererar, vilket framförs av riskkapitalbolagen, så borde all personal få uppleva tryggheten av att slippa tvingas byta arbetsgivare. Dessutom bör utbildning och fortbildning prioriteras. Slutsats – upphör med konkurrensutsättningen och låt kommunerna sköta äldreomsorgen i egen regi och ställ krav på bra arbetsvillkor.

Om kvalitet också handlar om personaltäthet, vilket bland annat framförs av socialstyrelsens samordnare av äldreomsorg, så ska inga pengar gå till privata vinster. Slutsats - låt kommunerna sköta äldreomsorgen i egen regi.

Eller ge möjlighet till olika kooperativ och stiftelser utan vinstintressen att bedriva äldreomsorg om de kan garantera god arbetsmiljö för personalen.

Libyska fångar torteras
Läkare Utan Gränser har ställt in sin verksamhet i staden Misrata, eftersom patienter som behandlats för tortyrskador sedan återförts i fångenskap för fortsatta så kallade "förhör". De nya libyska myndigheterna erkänner att de inte har kontroll över landets fängelser. Mest utsatta för våldet är tidigare Kadaffitrogna och färgade afrikaner från länder söder om Libyen.

Tänker att våld föder våld. Tänker också att omänskligheterna Libyens befolkning utsatts för under årtionden, dels beror på kapitalismen och f.d. kolonisatörernas intresse av oljan, dels beror på patriarkatet.

Tänker igen att kampen mot patriarkatet och kampen mot rasism är minst lika viktig, som kampen mot kapitalet.

Denna blogg har tagit alldeles för lång tid. Klockan är nu halv två på natten. Ett skäl till att det tagit tid är att det blivit svårare och svårare att hitta information på nätet. Tidningarna vill ha betalt och lägger därför inte ut allt material på sina webbsidor.

Könsstereotyper och isärhållande eller intersektionalitet

2012-01-26T23:17:00.000+01:00

Intersektionalitet Om en tänker och analyserar intersektionellt så gör en inte enkla uppdelningar i ”vi och dom”. Det tycker jag är en fördel när en ska arbeta med kön, könsidentitet, klass, ras, funktionsnedsättning och sexuell läggning i vardagen. Är syftet att skapa jämlika villkor i möten mellan människor så ska en akta sig för att stereotypisera olika grupper, eftersom ett sådant arbetssätt stigmatiserar människor. En uppdelning i motsatsparen man/kvinna, svensk/invandrare, gammal/ung leder till att maktmönster där några har bättre positioner och andra underordnas cementeras istället för att brytas upp.

Den symboliska och den materiella dimensionen
Att motverka dessa maktmönster kan kallas för att arbeta med den symboliska dimensionen, med att motverka ojämlikhet i vardagliga möten.

Detta står inte i motsats till att också arbeta med den materiella dimensionen, med att bedriva

• en klasskamp för ökade rättigheter för arbetstagare,

• en raskamp för att öka jämlikheten mellan invånare i de forna kolonierna och tidigare kolonisatörer och

• en kvinnokamp för att bryta könsmaktsordningen.

Jag anser inte att det finns någon motsättning mellan valet att ta strid för olika gruppers rättigheter och materiella resurser genom klasskamp, kvinnokamp, raskamp och att arbeta intersektionellt och att arbeta med den symboliska dimensionen. Ibland behöver en göra en uppdelning i ”vi” och ”dom” när en tar gemensam strid. Utan dessa kamper hade ojämlikheten varit ännu större på vårt klot.

Jämställdhetsarbete
Grunderna till denna text har jag hämtat från en magisteruppsats ”Att mäta jämställdhet” av Erika Bradner som bygger på en granskning av SKL:s (Sveriges kommuners och landstings)utvecklingsarbete ”Program för hållbar jämställdhet”.

I ett jämställdhetsarbete bör fokus ligga på relationen mellan makt och kön. Det är också viktigt att tänka efter så att inriktningen inte blir att uppnå en heteronormativ vision.

Heterosexualiteten kan fungera som ett obligatoriskt fundament, samtidigt som heterosexualiteten i sig framställs som själva grunden till jämställdhetsproblemet. Kärnfamiljen rekonstrueras genom att hemarbetet maskuliniseras och ett stereotypt isärhållande av könen upprätthålls.

Om jämställdhet framförallt ses som en rättvisefråga, riktats uppmärksamheten mot kvantifierbara mål och metoder. Anpassningsstrategin går ut på att justera obalanser, vilket ofta innebär ett kortsiktigt och kvantitativt inriktat rättvisearbete. Kvantitativa könsutjämnande mål och aktiviteter är enkla att mäta och ger snabba tydliga resultat. Genom att räkna antal kronor i plånboken, timmar i betalt och obetalt arbete, och antal män och kvinnor i olika rum och yrken, söker man få svar på frågan: blir samhället mer jämställt eller inte? Utjämningsarbete kan bli kortsiktigt och i värsta fall kontraproduktivt. Istället för att bredda könsnormerna uppnås en motsatt effekt där isärhållandet förstärks, skillnader betonas, och maktfrågor undviks. En sådan liberal feministisk rättighetsdiskurs kommer inte leda till någon större förändring, såvida inte de sociala relationer och framförallt heterosexuella strukturer som samhället bygger på samtidigt förändras.

Rådande system utmanas inte. Jämställdhet blir då en ouppnåelig vision där kvinnor och män både skapas i opposition till varandra och kontrasteras till den som avviker sexuellt.

En behöver granska och förstå varför det finns orättvisor mellan gruppen kvinnor och gruppen män. En förändringsstrategi går mer ut på att utmana strukturella förhållanden och maktordningar. Det kvalitativa förändringsarbetet kan dock vara svårt att mäta kvantitativt.

Så segrade den borgerliga jämställdhetsmodellen
Det är rubriken på ett pressmeddelande från Stockholms universitet.

Avhandlingen ”Sida vid sida”, av Katharina Tollin, bygger på analyser av 35 års riksdagsdebatter.

Ur pressmeddelandet
”Varannan Damernas, pappamånad, Jämställdhetslagen, kvinnofridsreformen, jämställdhetsintegrering och statsminister Göran Persson kallar sig feminist. I början av 2000-talet såg jämställdhetspolitiken ut att vara radikalare än någonsin och gå framåt med stormsteg. Men i denna bild av jämställdhetspolitiken döljs något väsentligt. Jämställdhet visar sig inte bara vara en fråga om framåtskridande eller könskamp, utan ingår i ett större kraftfält där makten över ekonomi och arbete under lång tid stått på spel.”

Av doktorsavhandlingen framkommer att Socialdemokraterna, trots långt regeringsinnehav, sedan 1970-talet successivt anpassat sig till de borgerliga partiernas syn på jämställdhet. Det som under 1990- och 2000-talet upplevs som allmänna feministiska krav visar sig härstamma från de borgerliga partiernas 70-tals och 80-talsagenda. Jämställdhetspolitiken har stegvis utformats så att den är förenlig med ökade klyftor i samhället, privatisering av offentlig sektor och en individualiserad arbetsrätt.

Kampen mot orättvisor baserade på klass tonades ner under 1990-talet. Feministisk politik av idag bygger på en idé om att jämställdhet betyder rätten för kvinnor att konkurrera på samma villkor som män.

Fokuseringen på jämställdhetsintegrering innebar att lösningen blev nya verktyg och metoder, istället för mer genomgripande förändringar av arbetslivet och den ekonomiska politiken. En utgår bara från en maktordning och ser inte hur olika maktordningar förstärker eller försvagar varandra.

Inledare i Fria tidningen Så här avslutar László Gönczi sin inledare i onsdagsnumret av Fria tidningen:

”Tyvärr är jag rädd att den föråldrade devisen ”enade vi stå splittrade vi falla” fortfarande styr tänkandet i alltför hög grad. Partierna kommer att krampaktigt försöka värna om sin ställning, försöka släta över åsiktsskillnader och bilda valmaskinerier istället för att erbjuda ideologiskt motiverade val.

I väpnade strider hade säkerligen devisen sitt berättigande kanske även i klasskampen, men den är exempel på ett odemokratiskt tankesätt eftersom demokrati kräver öppna och ärliga politiker.”

Jämställdhetsparadoxen och intersektionalitet
Samhällets könsmaktsordning är mycket tydlig för mig, men jag tror på att ta fram statistik för att synliggöra orättvisorna. Det finns däremot risker med att redovisa orättvisorna utifrån kön, nämligen att vi befäster skillnaderna. Detta är jämställdhetsparadoxen. En gör tillfälliga anpassningar för att förbättra statistiken men maktordningarna består. Om en dessutom ställer gruppen kvinnor mot gruppen män, så befästs stereotyperna och könens isärhållande. Detta framgår av såväl Erika Bradners magisteruppsats, som av Katharina Tollins avhandling.

Tycker också att László Gönczi pekar på viktiga saker när han skriver om den i vardagen föråldrade devisen ”enade vi stå splittrade vi falla”. I klasskampen, könskampen, HBTQ-kampen, raskampen, funkiskampen måste en vara enig, men i vardagen behöver olika maktordningar stötas och blötas och analyseras intersektionellt. Makt agerar på flera nivåer eller dimensioner samtidigt. Varje person påverkas av flera olika strukturer och alla individer delas in i olika sociala kategorier. I allt arbete för ett mer jämställt eller jämlikt samhälle är det viktigt att ta hänsyn till maktens hela struktur.

Läs mer om intersektionalitet på intersektionalitet org.

Ny s-ledare

2012-01-26T22:07:00.000+01:00

Stefan Löfven beskrivs som en lugn och trygg person, som har förmågan att få folk att fungera tillsammans. En person som samlar partiet, så att partiet kan känna trygghet och enighet.

Jag har ingen aning om Stefan Löfven är ett klokt val, men undrar om en socialdemokratisk kvinna skulle få denna typ av positiva omdömen. I mina öron låter det som att socialdemokraterna vill ha en fadersfigur, den gode landsfadern. Patriarkatet stärker sitt grepp över Sverige oavsett om Stefan Löfven lever upp till de önskade förmågorna eller inte.

Tänker också att brådskan att tillsätta en ny s-ledare omöjliggjorde att en kvinna valdes. Ska en kvinna uppnå den högsta positionen i ett arbetarparti, måste hon nog i konkurrens med män visa att hon är mer kompetent, för att få en möjlig plattform att agera utifrån. Backlashen för feminismen blir tydligare och tydligare.

Klockan är för mycket

2012-01-25T23:13:00.000+01:00

Jag har länge jobbat med en blogg om jämställdhet och intersektionalitet. Ser att klockan är över elva på kvällen, så den hinner inte bli färdig nu heller.

Vill du ha något att läsa så rekommenderar jag fortsättningen på lokaltidningens artiklar om aktiv dödshjälp. I dagens tidning berättar Martin Engqvist varför han är stark motståndare till dödshjälp. Efter en våldsam bilkrasch hängde han upp och ned i en ravin, med ryggens fjärde kota krossad. Livet tog en tvär vändning och det finns tusen skäl att leva, tycker han enligt artikeln.

God natt

Aktiv dödshjälp – nej tack

2012-01-24T21:00:00.000+01:00

I Schweiz, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och några amerikanska delstater är dödshjälp tillåtet. Några människor tror att det skulle innebära en ökad trygghet att veta att en kan få dödshjälp om lidandet är stort, men inte jag.

För mig skulle det istället innebära ökad otrygghet. Jag vet inte idag vad jag tänker i morgon om livskvaliteten i mitt liv och vilka tankar jag har om döden. Däremot är jag idag rädd för svår smärta. Det jag känner väldigt starkt är att jag vill att mitt liv ska lämna min kropp när kroppen inte orkar ta fler andetag. När det är ”dags” att somna in. Aktiv dödshjälp skulle kännas som ett övergrepp på denna process.

Tror att det finns en risk att människors rädsla för smärta och/eller totalt beroende av andra gör att en vill fly från dödens väntrum, fly istället för att möta. Bara tanken att i ett svagt ögonblick ha bett om aktiv dödshjälp, för att i ett senare skede när en inte längre kan kommunicera med omvärlden, få en dödande dos läkemedel en inte längre vill ha gör mig rädd. Så nej tack till aktiv dödshjälp .

Min lokaltidning har idag en bra artikel från Uppsalas Hospice ”Ingen ber dem om dödshjälp”.

Hospice ” är långt ifrån en omvårdnad som bara går ut på att vänta in döden med smärtlindring och ångestdämpande mediciner. Symtomlindring handlar lika mycket om samtal med patienterna och deras närstående, om individuellt stöd och om livskvalitet in i det sista.”

Onkologen Ulla Martinsson säger också att ”De allra flesta tycker att livet har en mening, även då man är svårt sjuk. Den rädsla som finns för att plågas in i det sista stämmer inte med verkligheten.”

För mig är Hospice en trygghet och tröst. Hoppas att det får finnas kvar och utvecklas. Alla svårt sjuka och döende patienter borde ha rätt till Hospice.

Jag oroar mig för framtidens äldreomsorg

2012-01-23T23:26:00.002+01:00

Oroar mig över framtidens äldreomsorg. En kompis till mig som är sjuksköterska har sagt upp sig från sin tillsvidareanställning inom skattefinansierad privat utförd äldreomsorg. Hon vill jobba med äldre, men hennes kropp orkar inte med omänskligheten hos sin privata arbetsgivare.

Läser i lokaltidningen att det enligt en utredning av Regionförbundet i vårt län inom de närmaste åtta åren kommer att behöva rekryteras 5000 personer inom vård och omsorg. Samtidigt har Alliansens nya uppdelning i yrkesförberedande och högskoleförberedande gymnasieprogram gjort att antalet elever minskat kraftigt på vård- och omsorgsprogrammet.

I mitten av 90-talet hade den gymnasieskola i Uppsala som erbjuder vård- och omsorgsprogrammet fem parallellklasser. I höstas räckte antalet sökande bara till att fylla drygt en vanlig klass. Utbildningar som klassas som yrkesförberedande kräver tilläggskurser för att ge högskolebehörighet. Ungdomar väljer alltså bort denna möjlighet till att få jobb. Däremot finns det arbetslösa som vill jobba inom vård och omsorg, men platserna på komvux har dragits ner kraftigt.

Konkurrensutsättning av äldreboende sker kontinuerligt var fjärde år i Uppsala med möjlighet till två års förlängning. Länge har lägst lagda anbudsgivare vunnit upphandlingarna. Risken är alltså att personalen i Uppsalas äldreboenden får byta arbetsgivare var fjärde år, vilket knappast ökar attraktiviteten i yrket.

Vid konkurrensupphandlingarna har priserna pressats. Konsekvensen har blivit lägre kostnader för kommunen men färre antal anställda på boendena. När utföraren är ett privat aktiebolag med vinstintresse som drivkraft har arbetsmiljön för medarbetarna ytterligare försämrats.

Alliansens politik har alltså medfört försämringar för personalen och möjligheten att rekrytera unga som vill arbeta genom att

• göra om gymnasieutbildningarna så att eleverna inte automatiskt får högskolebehörighet på vård- och omsorgsprogrammet

• skära ner på antalet platser inom komvux

• konkurrensupphandla äldreomsorgen där den utförare som lägger lägst bud vinner

Konkurrensupphandlingarna påbörjades i Uppsala när borgarna hade makten 91-94 men socialdemokraterna och miljöpartiet har sedan fortsatt denna politik. Det enda parti som konsekvent motsatt sig skattefinansierad privat äldreomsorg är vänsterpartiet.

Jag undrar hur länge denna politik med försämringarna för medarbetare och äldre beroende av kommunens äldreomsorg ska fortsätta. Oroar mig för att verksamheten ska hamna i negativa spiraler, som blir svåra att häva. Ju färre som vill arbeta inom äldreomsorgen, desto större risk för fortsatta försämringar. Kvalitet inom äldreomsorgen handlar både om tillräckligt med pengar för att bedriva bra verksamhet och välutbildad motiverad personal.

Tänker också att om skattefinansierad äldreomsorgen inte håller en godtagbar kvalitet, kommer alla rika att efterfråga privat äldreomsorg som de själva betalar för. Det kommer då att uppstå en särskild äldreomsorgsmarknad för dem som inte är beroende av skattefinansierad verksamhet. Carema, Attendo care, Aleris m.fl. kan satsa på nya vinstgivande marknader. För den som har pengar finns alltid möjlighet att själva betala för kvalitet och att få personal till privat finansierad kvalitetsäldreomsorg är nog inget problem.

Vem förblir lojal mot kommunala äldreboenden om en har pengar och gamla mamma far illa av att bo där?

Tankar om veckan som gått

2012-01-22T23:07:00.000+01:00

Partiledardebatten
I onsdags skrev jag gubbar, gubbar, gubbar efter att ha lyssnat på partiledardebatten, vilket kan låta nedsättande. Har ingenting emot gubbar, men tror att debatten skulle bli bättre om det fanns en etnisk och könsmässig blandning bland debattörerna. Tycker Jonas Sjöstedt hade många bra repliker, men saknade feministiska perspektiv på politiken från samtliga deltagare.

Fadime
Igår lyssnade jag på talen vid invigningen av Fadimes plats i Uppsala. Tycker att alla utom en talare klarade av att inte dela upp befolkningen i ”vi och dom”. Tänkte däremot på vilka allvarliga inverkningar patriarkatet har på människor över hela vårt klot, även om det kan se väldigt olika ut i olika delar av världen.

USA:s krigföring
Läser i Fria tidningen” Obamas globala avrättningskrig” att USA har fortsatt på den linje som Bush stakade ut, men med delvis annan retorik. USA lägger allt mer pengar på hemlig och högteknologisk krigföring, samtidigt som internationell rätt urholkas ytterligare.

Obama valde att ha mer eller mindre samma människor på centrala försvarsposter som Bush hade valt. Utrikespolitiken sitter fast med folk som tänker i samma gamla trånga banor om världen, och USA:s roll i den.

Fyra pelare i krigföringen som beskrivs i artikeln är:
”globala avrättningar; outsourcing av militära uppgifter; ett krig mot öppenhet; och en cementering av Bushadministrationens politik att fängsla självutnämnda fiender utan möjlighet till rättegång - att skapa politiska fångar.”

Process och partiledare

Följer förstås diskussionerna om processen runt ny partiledare inom socialdemokratin. Oroar mig över alla som trycker på för att det ska gå snabbt. Gläds därför åt Carin Jämtins uttalande ikväll. Hon kunde inte ge något svar på när Socialdemokraterna har en ny partiledare.

”Vi har nu en ordentlig diskussion som är mycket bra. Alla förstår allvaret i stunden, alla förstår också att det är en helt unik situation i vårt partis historia.”

Enligt P1 betonade hon att det får ta den tid det tar.
”Det vore ännu värre att rusa iväg och göra något bara för att vi känner oss jäktade av omvärlden. Vi ska göra rätt nu.”

Hon säger också
”Vi ska ha en tydlig process, som vi öppet berättar om. Sen ska vi landa under den här natten lite mer tydligt i vad det betyder.”

Heja Carin!!!

Tycker dessutom att Göran Greider har många kloka synpunkter. Läs t ex ledare i Dalademokraten T ex avslutar han gårdagens ledare med
“att leda ett parti med en så grandios självbild som socialdemokratin är närapå en omöjlighet: Medierna är som hökar, men inte bara det: Väljarna förväntar sig en Messias. Och då är korsfästelsen alltid nära.

Men någon ärlig chans fick han inte. Det gör mig förbannad.

Vem ska efterträda honom? Ingen vet. Kanske växer Carin Jämtin nu naturligt in i rollen som efterträdare. Det skulle kunna bli en bra lösning. Men öppen debatt mellan olika kandidater vore det bästa.”

Bildning
Har ofta efterlyst behovet av bildning på denna blogg. Högskoleutbildning är inte nödvändigt för att en ska vara bildad. Däremot är förakt för högskoleutbildning hos politiker ett hot mot kreativitet och utveckling. Tänker igen på uppropet ”kom igen Lena”
Hoppas socialdemokraterna tar tillvara bildade personer i sitt parti och att vänsterpartiet också gör det. Välfärden byggdes upp utifrån ett intellektuellt förhållningssätt. Tror på att politiken använder sig av aktuell forskning.

Och för övrigt anser jag att kampen mot patriarkatet och kampen mot rasism är minst lika viktig, som kampen mot kapitalet.

Hälsoläge

2012-01-22T17:04:00.000+01:00

Klockan är fyra och jag är kvar i sängen. Har ändå fixat en massa saker, köpt teaterbiljetter, pratat i telefon, bakat bröd, tagit hand om krukväxter, städat en kökslåda, städat lite m.m. Har dessutom slitit en timme med att göra ett diagram över hur cancerfaktorn förändras i min kropp.

Känner oro och pirr när jag tar fram bilder över cancerns utveckling och nedbrytning av min kropp. Dessutom glömmer jag gång på gång hur jag gjorde sist så det tar tid att göra ett diagram och medför en frustration.

Fick för någon vecka sedan frågan om jag verkligen menade det jag bloggade om i julas, om att jag troligen inte lever nästa jul.
Känner mig just nu lite mer optimistisk eftersom nuvarande cellgiftbehandling fungerar och det känns bra i min kropp. Som du ser av diagrammet har cancerfaktorn sjunkit under en längre tid. Däremot är jag inte tillbaka till de lägre nivåer jag låg på för ett år sedan. I fredags gjorde jag skiktröntgen och måndag om en dryg vecka fårjag veta resultatet.

Det jag skrev i julas menade jag då. Nu känner jag en större tillit till att mitt liv ska rulla på ett tag till. Tron på vad min kropp orkar och klarar växlar från vecka till vecka.

Makten, vägen och målen

2012-01-21T15:17:00.000+01:00

Jag tycker att var och en som har en maktposition då och då ska ta sig tid och ställa sig själv frågan:
Vad använder jag min makt till? Använder jag den för att vara lojal mot min organisation/mitt parti och/eller för att förändra samhället i den riktning jag tror på? Eller kan det vara så att jag framförallt använder min makt för att se till att bli återvald/får fortsätta på min position?

Jag tror att det är både mänskligt och vanligt att ett engagemang och tro på att en kan förändra och bidra till det goda på sikt leder till att en tappar tron på förändringsmöjligheten och istället blir en som framförallt verkar för att behålla sin egen position.

Jag tror också det är vanligt att en underskattar andras förmågor och överskattar sina egna förmågor, särskilt när en har en maktposition. Därför bör en alltid ge sig tid att reflektera över det egna ansvaret och andras ansvar.

En sak vet vi - makt kan korrumpera alla

Jag tycker att var och en som har en maktposition då och då också ska ta sig tid och ställa sig själv frågan:
Vad är viktigast vägen eller målet? Har en/organisationen rätt att agera odemokratiskt för att få igenom sina beslut? Har en/organisationen rätt att dölja saker för andra och att använda mindre trevliga maktmedel för att nå sina mål/samhällsmålen?

Dessutom har alla ett ansvar oavsett position att bidra genom att såväl stödja, som kritisera, som komma med nya förslag.

Jag har precis satt på P1 och hör just nu Håkan Juholt säga att han avgår. Han fick applåder och det är han värd.

Socialdemokratin och möjligheterna

2012-01-20T23:39:00.000+01:00

Lyssnar på P1. Socialdemokraternas verkställande utskott har sammanträtt i två dagar. I eftermiddag har de haft presskonferens. Enda nyheten efter två dagarsmötet är att Juholt sitter kvar. I övrigt är det samma tugg som har pågått hela hösten. Vi har en lång väg att gå, vi ska åter bli ett statsbärande parti, vi har en bra politik som vi inte kommer ut med osv. Tycker det känns tröttsamt. Ett evigt malande om samma saker. Hör Ilmar Reepalu, kommunalråd (s) säga att vi måste komma ut med våra budskap om att skolan måste bli bättre och att vi ska motverka vinstintressen inom äldreomsorgen.

Tänker att det är gradskillnader och inte artskillnader mellan socialdemokraterna och moderaterna. Vet att det finns skillnader som har stor betydelse, men har också under lång tid följt hur socialdemokraterna följt borgarna i hälarna. Har borgarna sänkt skatten så accepteras detta med någon liten petning i marginalen. Har borgarna konkurrensutsatt äldreomsorgen och infört marknadstänkande inom skolan, så har socialdemokraterna i efterhand accepterat huvuddragen i detta.

Sedan bygger retoriken i opposition på att vi ska återgå till det välfärdssamhälle som fanns för mer än tjugu år sedan. Och så stångas socialdemokraterna inbördes, gammalsocialdemokrater mot ”moderna” socialdemokrater, men kommer inte med något nytt. A + B blir aldrig C, utan A är fast i sitt träsk och B i sitt.

Oroas av att ”alla” partier bygger varumärken och anlitar konsulter för att få ut sina budskap. ”Alla” partiledningar tror sig ha knäckt koderna för hur politiken ska föras, saknar känsliga öron i mötet med människor och tappar medlemmar.

Arbetarrörelsen fick makten genom att komma med något nytt; genom att tro på människan. En tydlig tillit till att arbetarklassens barn klarar högre studier lika bra som överklassbarnen, kombinerat med klasskamp i början och senare till Saltsjöbadsandan ledde till förtroende och makt. Tillsammans byggdes landet. Socialdemokraterna blev det nya stadsbärande partiet under årtionden.

Moderaterna vann valen genom att komma med något nytt, en falsk metod som kallas triangulering. En låtsas helt enkelt att en står för den politik “folk” vill ha, kallar sig arbetarparti etc. Mer falsk går det inte att bli, så den vägen hoppas jag är stängd.

Jag tycker att mycket av det gamla socialdemokratiska tänket var klokt, men en måste granska vad som gick snett. Tror mycket ligger i hur vi bygger maktstrukturer, där några kommer upp sig genom sina nätverk och sin retorik. Andra som tänker nytt uppfattas som obekväma och har svårt att göra sina röster hörda.

Jag tror alltså att socialdemokratin behöver granska sina egna normer och maktordningar. Kanske ska de lära av miljöpartiet och begränsa antalet mandatperioder en person kan bli vald.

En bra metod är också att granska en organisations makt- och möjlighetsstrukturer, att kartlägga helt enkelt. Vad är det som gör att vissa individer gör karriär medan andra förhindras? När en granskar möjlighetsstrukturerna tittar en på hur det ser ut med möjligheten för horisontell och vertikal förflyttning. Vilka uppfattningar finns om möjligheterna att göra karriär? Individens självuppfattning och självförtroende styr beteendet och detta är delvis beroende av kategoritillhörighet och partikultur.

När en granskar maktstrukturerna tittar en på vilka som har möjlighet att mobilisera resurser. Avgörande faktorer är vilka allianser en har och vilka en kan bygga.

Utöver att kartlägga makt- och möjlighetsstrukturer och att utveckla den egna politiken istället för att använda ”hack i häl” strategin, så tror jag att en bör arbeta normkritiskt.

Tacktal till min kropp

2012-01-19T23:18:00.000+01:00

När jag ser mitt femåriga barnbarns glädje över att kroppen är rörlig, stark och snabb minns jag min egen rörelseglädje som femåring.

I skolåldern kom små begränsningarna och tillrättavisningarna. Kroppen skulle tuktas och underordnas. Förmaningarna var hårdare mot flickor, för det visste en väl hur pojkar var. Men normerna tog inte ifrån mig min rörelseglädje.

I puberteten kom utseendefixeringen. Visst blev jag påverkad och hämmad men var nog tillräckligt stark i min stolthet över en fungerande kropp. Normerna tog inte ifrån mig min rörelseglädje och tillit till den egna kroppens duglighet och funktioner.

I 30-årsåldern kom de första rynkorna, en påminnelse om att kroppen blir äldre och i patriarkatsnormens och ålderfixeringens kultur fulare. Den hårdaste smällen mot min kroppsstolthet men den gick över.

Som 36 åring opererade jag bort en knöl ur höger bröst som inte innehöll cancerceller. Det lilla ärret efter operationen påminde bara om att min kropp var befriad från något ofarligt. Kroppsstoltheten och rörelseglädjen fanns kvar.

Som 40-åring opererade jag bort två tumörer från mitt högra bröst och 11 lymfkörtlar från armhålan. Kroppen strålades och utsattes för nio cellgiftbehandlingar. Min kropp var förhoppningsvis befriad från dödshoten. Kroppsstoltheten och rörelseglädjen fanns kvar.

Som 42-åring fick jag ont i ryggen, gick stelt och hade svårt med en del rörelser. Kroppsstoltheten fanns kvar, men rörelseglädjen försvann.

Som 44-åring upptäcktes metastaser i mitt skelett. Jag fick nya och starkare cellgifter i 9 omgångar. Inför sista behandlingen bad jag om sänkta doser för min kropp var så trött så jag nästa gav upp. Dosen sänktes och jag återfick min ork. Fick antihormoner och ökad tillit till min kropps förmåga att läka. Började träna på Friskis & Svettis. Fick tillbaka rörelseglädjen och behöll kroppsstoltheten.

Som 52-åring behövde min kropp kraftigare hjälp för att hålla tillbaka cancern. Nya cellgiftomgångar som gav trötthet, men som också hjälpte. Två sorters cellgifter reducerades efter 6 behandlingar till en ganska lindrig sort. Efter ett kortare uppehåll fortsatte jag på Friskis & Svettis. Kroppsstoltheten och rörelseglädjen fanns i mig.

Som 56-åring slutade cellgifttabletterna att hjälpa. Nya cellgifter som slutade att hjälpa, och nya och andra och åter andra. Slutade på Friskis & Svettis. Kunde inte springa. Fötterna och lederna blev stela. Kroppen blev orkeslös och blev omformad till en gammal tants. Kämpade med yoga, med att cykla och gå. Ibland gick det lite bättre och ibland sämre, men framförallt sämre. Tappade rörelseglädjen och nästan all kroppsstolthet.

Som snart 58-åring gick jag till jobbet idag. Tänkte på min kropp. Har varit på gym i ytterst lätta maskiner vid 7 tillfällen. Min kropp orkar och kan ändå en hel del. Den blir tilltufsad och återhämtar sig, blir tilltufsad igen och återhämtar sig. Nya cancersmällar och cellgiftsmällar och ny återhämtning. Under totalt cirka sju år har min kropp kontinuerligt utsatts för olika cellgifter. I höstas fick jag två ickefungerande cellgifter som åtminstone i livets nu fungerar tillsammans. Kroppen blir inte som förr, men den står pall för mycket. Jag har en fantastisk kropp. Känner kroppsstoltheten och rörelseglädjen.

Tack kära kropp för att du är min kropp.

Kort om min dag

2012-01-18T23:33:00.002+01:00

Termometern på min balkong visade på 0 grader i morse. Vädret såg fuktigt och ruggigt ut. Det får bli bil idag tänkte jag. Är rädd för att halka eftersom några bröstkotor kan gå sönder om jag ramlar. När jag kom ut för att slänga sopor kändes det ganska skönt i luften och var inte alls isigt. Ändrade mig och gick till jobbet.

Lyssnade på partiledardebatten under min dryga halvtimmespromenad. Tänkte, gubbar, gubbar, gubbar. Hörde inte orden kön, jämställdhet eller kvinnor och män sägas av någon. Ändå hörde jag i princip allt som sades under 2 timmar. Har fortsatt lyssna nu i kväll. Nyss var det Annie Lööf. Gillade att hon tog upp miljöteknik i början. Tycker att hon hade en positiv ton i debatten. Däremot är jag mycket kritisk till det mesta i centerpartiets politik.

Förväntar mig att Jonas Sjöstedt i sitt anförande säger något om vänsterpartiets feministiska politik. Tyvärr slutade direktsändningen precis när Jonas skulle hålla sitt tal, så jag vet inte vad han sa. Får googla efter det.

Känns skönt att inte längre behöva delta i dessa debatter, som mer verkar handla om någon slags tävling än om olika politiska ideologier och prioriteringar. Det finns så många fakta och konsekvenser av dagens politik som aldrig synas. I morgondagens ledare och artiklar kommer väl skribenterna försöka kora debattens vinnare och förlorare. Politik handlar för mig om vår framtid och människors villkor i vardagen och inte om vem som vann kampen.

I kväll har jag ätit middag med en kompis och sedan gav hon mig healing. Somnade av och till, men när jag var vaken så kände jag hur det pirrade behagligt i min skruttiga högerhand.

Cancerbloggar, träning och lite olika intryck

2012-01-18T00:02:00.000+01:00

Cancerbloggar
I min lokaltidning är en kvinna intervjuad som drabbats av metastaser i såväl bröst, som lymfkörtlar som lungor. Hon bloggar och det hjälper henne att bearbeta den sorg och smärta det innebär att drabbas av kronisk cancer.
Här hittar du hennes blogg Om det jag inte vill och hon har nu börjat blogga för lokaltidning
Varje dagläser jag spenatmammans blogg. Hon har också drabbats av metastaser efter en bröstcancer. Att följa andra drabbade kvinnors bloggar är ett sätt för mig att ta mig tid att bearbeta och förstå min egen sjukdom.

Min dag
Var på jobbet före 9. Idag en väldigt tidig tid, för några år sedan en urlyxig sovmorgon. Livet och perspektiven förändras. Höll i ett möte om arbetet med jämställdhets och mångfaldsplanen. Vi hade mycket att prata om vilket gjorde att mötet varade i tre timmar, istället för de planerade två. Skönt att alla hade tid att stanna så vi hann prata färdigt. Sedan blev det en snabblunch och in i bilen för att hinna till nästa möte klockan ett. Klockan tre när detta möte var slut var jag enormt trött. Därför blev det direktfärd hem till sängen.

Strax efter sex satt jag i bilen igen för att ta mig till gym. Det är två veckor sedan jag var där sist. Min kondis var aningen bättre och jag orkade lite mer. Det känns som om träningen hjälper mig.

Olika intryck
Lyssnade på Nalin Pekul i Tendens ”10 år efter Fadime”
Hon sa bl.a.
”Jag vet folk som verkligen bekämpade hedersförtryck i Kurdistan på 60- och 70- talet, som plötsligt blev jättefega när de kom till Sverige. Men det blev också en väldigt bra diskussion efter mordet på Fadime Sahindal, bland kurderna, som jag saknar i andra grupper. De sa: Nu räcker det! Vi som har bekämpat det här, vi kan inte sitta här och försvara och tro att det är nån förföljelse av kurderna eller att vi försvarar våra traditioner. Det här är inte våra traditioner, det är förfärliga traditioner, dem har vi bekämpat där, dem ska vi bekämpa här. Och därför så är också många kurdiska tjejer mycket friare idag. Diskussionen och debatten som var i samhället påverkade och stärkte de goda krafterna bland kurderna.”

Dessutom beskrev hon hur Fadimes far hade ett hårt tryck på sig från sin kurdiska omgivning att inte acceptera sin dotters frigörelse och hennes mänskliga rätt att välja vem hon ville leva med. Hon ansågs dra vanära över honom och familjen.

På lördag uppmärksammas mordet på Fadime i Uppsala. I år är det flera aktiviteter för att hedra hennes minne. På lördag invigs också Fadimes park nere vid ån. Min partikamrat Ilona, kommunalråd för vänsterpartiet har på ett mycket förtjänstfullt sätt initierat ett minnesmärke och en plats för Fadime. Efter beslutet i kommunen har hon fått fortsätta stå upp för att beslutet ska genomföras. Det har varit många vänder och mycket motstånd. Delar av motståndet kan ha kommit från dem som hetsade Fadimes far att mörda henne. Motståndarna har nog framförallt varit män som prioriterar patriarkatet före mänskliga rättigheter för alla.

Jag ser fram emot att ofta få gå och cykla förbi Fadimes park och tänka på denna modiga kvinna. Hon bidrog till att unga utsatta flickor har blivit sedda och att fler står upp för alla kvinnors mänskliga rättigheter. Hennes minnesmärke synliggör att vi inte accepterar gamla avskyvärda maktstrukturer där flickor och kvinnor till vilket pris som helst ska underordna sig männen och yngre underordna sig äldre. Minnesmärket är efterlängtat.

Jag är medlem i Amnesty och får därför Amnesty Press. Decembernumret innehöll många intressanta artiklar. En handlade om demokratin i föreningen. Nästa årsmöte är i Uppsala i maj och alla uppmanas att komma. Känner att jag borde gå för att stå upp för föreningsdemokratin. Samtidigt vill jag inte ägna min tid åt allt för många årsmöten. Är glad och vill tacka alla som bidrar till att Amnesty finns och håller demokratin igång.

Läser i tidningen att Amnesty International skrivit ett brev till tre afrikanska regeringar och uppmanat dem att gripa den tidigare amerikanske presidenten George W Bush. Kravet är att inleda en utredning kring hans inblandning i den tortyr som fångar utsattes för i CIA:s hemliga läger och på Guantánamo, under det så kallade kriget mot terrorismen.

”Om USA inte är beredda att gå vidare i denna fråga faller ansvaret på andra länder att driva fallet rättsligt. Detta är en folkrättslig princip som gäller oavsett vilken position den misstänkte har haft eller innehar och oavsett vilket land det gäller. Inte ens en ex-president i USA går fri från ansvar.”

Läser om alla dessa starka människor som riskerar sitt eget liv för goda saker de tror på i Amnestys tidning och på webben.

I Montenegro, Moçambique, Uganda och Zimbabwe står många modiga upp för Hbtq-rättigheter och lyckas också ibland skapa små positiva förändringar.

Suruífolket består av omkring 1 300 personer som lever i ett regnskogsområde ungefär lika stort som Blekinge i Brasilien. Området innehåller många exploaterbara rikedomar, för intressenter som inte bryr sig om uthålligt nyttjande av jordens resurser. För att kunna bevara sin tillvaro har Suruífolket lagt upp en 50-årsplan. Syftet är att utarbeta ett förslag till en alternativ utveckling där en fokuserar på bevarandet av regnskogen och befolkningens behov, snarare än marknadsaktörernas intressen. I arbetet har gruppen kombinerat vetenskapliga rön med egen kunskap. Priset för att arbeta för sitt folks framtid är högt. De stora ekonomiska och politiska aktörerna i regionen har känt sig utmanade, och därför lever många under dödshot.

Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov kan göra precis vad han vill, han styr Tjetjenien som sitt eget lilla kungadöme. Han har monopol över säkerhetsapparaten i Tjetjenien. Ett monopol som har lett till att ”försvinnanden” och tortyr används rutinmässigt om någon misstänks ha haft det minsta att göra med någon av rebellgrupperna. Människorättsförsvararen Natalja Estemirova arbetade med att utreda övergrepp mot civilbefolkningen i Tjetjenien för människorättsorganisationen Memorial. Estemirova kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i juli 2009 och hittades senare samma dag mördad i grannrepubliken Ingusjien.

Brahim Dahane fick år 2009 Per-Anger-priset. Han är från VästSahara och fängslades av Marockanska myndigheter. Nu är han fri och kunde komma till Stockholm. Priset har gett honom bekräftelse gentemot de marockanska myndigheterna på att han är en människorättsförsvarare och inte kriminell. Det har också gett styrka till hans familj att fortsätta stötta i arbete.

Årets Per-Anger-pristagare, den iranska människorättsförsvararen Narges Mohammadi, förhindrades att komma. Motiveringen till att hon tilldelats detta pris är att hon ”genom personligt mod och trots upprepade grova kränkningar av hennes frihet och säkerhet, på ett uthålligt och offentligt sätt ha kämpat för mänskliga rättigheter och kvinnors frihet i Iran.” Modet har dock haft ett högt pris. Den 28 september i år dömdes Narges Mohammadi till 11 års fängelse för propaganda mot staten.

Fredsbyn San José de Apartadó kämpar för livet. Gerillan från ena hållet. Regeringsstyrkorna och paramilitären från det andra. Någonstans däremellan befinner sig civilbefolkningen i San José de Apartadó som vägrar att samarbeta med någon av parterna i den långvariga colombianska konflikten. Men neutraliteten har haft ett högt pris. Det är av få av grundarna till fredsbyn som fortfarande är i livet.

I år uppmärksammas minnet av Raul Wallenbergs födelse. Den 9 juli 1944, under brinnande världskrig, anlände han till Ungerns huvudstad Budapest med ett uppdrag att rädda landets judar undan nazisternas deportationer till gaskamrarna i Auschwitz. Under några intensiva månader utförde han en omfattande hjälpinsats som beräknas ha räddat tiotusentals människoliv. Raoul Wallenberg återvände aldrig från sitt uppdrag i Ungern. Han togs tillfånga av de sovjetiska styrkor och ”försvann”.

Denna lista kan göras hur lång som helst. Det finns många som vågar bidra till en bättre värld med livet som insats. Annars skulle vår jord vara ännu mer omänsklig. Men om ännu fler från höger till vänster bara vågar vara lite mer modiga och stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter kan vi uträtta underverk.

God dag yxskaft och lite annat

2012-01-16T18:33:00.000+01:00

Fick ett meddelande från en fotograf via facebook, där personen bad mig ta kontakt innan jag använde hans bilder. Däremot fick jag gärna använde bilderna. Läste för snabbt och skrev ett ursäktande meddelande tillbaka att jag skulle skriva dit fotografens namn under bilden.

Antar att min missuppfattning av meddelandet berodde på dåligt samvete. Jag tycker det är viktigt att uppge varifrån en bild kommer och vem som har tagit den. Vet att jag slarvar med detta ibland. Dessutom tycker jag inte en har rätt att använda andras bilder utan ersättning hur som helst, men jag lever inte helt upp till detta heller.

Gick in på bloggen för att skriva dit fotografens namn under fotot. Såg att namnet redan stod där och skickade ett nytt meddelande och frågade vilken bild han menade.

Fick svar att ”jovisst har du skrivit att det är jag som tagit bilden - det är bra. Men jag vill gärna att man uttryckligen frågar om lov så att jag vet var de används. Det var så jag menade.” Varpå jag frågade om jag fick använda de bilder jag redan lagt ut. Och svaret var javisst, vilket också framgick av det första meddelandet.

Tänk så en kan hålla på när en läser slarvigt och har lite dåligt samvete. Nästan alltid närjag skickar ut gruppmejl till kommunens chefer får jag tillbaka åtminstone en God dag Yxskaft fråga, alltså att personen har missat en del i min information. Ändå skickar jag sällan mejl på mer än tio rader. Det är så ofta vi människor har för bråttom och bara hör eller läser (tar in) hälften av det som framförs. Jag tycker och tror mig om att kolla ordentligt innan jag agerar, men i ovanstående meddelandeväxling missade jag det mesta. Tycker egentligen inte det gör så mycket, så vida en inte stressar upp sig för sina misstag. För ohälsosam stress föder ohälsosam stress.
För övrigt gick jag till jobbet idag. Lite väl långt men skönt med frisk luft och trudeluttande talgoxar, nötväckor och sidensvansar. Är nöjd med att jag plockade bort alla adventsljusstakar och adventsstjärnor nu när dagarna blir längre.

I Botaniska trädgården blommar just nu vinterkryddbuske.

Veckans växt Uppsala linneanska trädgårdar

Lite tankar om omvärlden och vänstern

2012-01-15T14:02:00.000+01:00

Tittar på P1:s webbsidor. Mycket i samhället går åt fel håll.

Just nu pågår Kaliber. Programmet synliggör att trygghetssystemen inte längre existerar för alla. Fast anställda har relativt god trygghet, samtidigt som visstidsanställda får betala lika mycket till trygghetssystemen men inte får del av rättigheterna.

”Projektanställningar, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, bemanningsbolag, egenanställningar, det kommer ständigt nya sätt att flytta risken från arbetsgivaren till arbetstagare, till de "Osäkert anställda", de som gör jobbet utan att få tryggheten.” Sverige bryter mot EU-rätten enligt programmet.”

Maktbalans saknas. Arbetsgivarna kräver underordning, ger orimliga arbetsvillkor och visstidsanställda saknar rättigheter. Klassamhället hårdnar och vänstern behöver organisera ett samlat motstånd. Vi behöver helt enkelt lära oss av våra förfäder hur en agerar solidariskt och står upp för viktiga värden.

God morgon Världen följer upp vad som hänt efter revolutionerna i Egypten och Tunisien. I Egypten fortsätter militärrådet repressionen mot människor som står upp för demokratin. Människor misshandlas och fängslas på godtyckliga grunder. Den egyptiske fredspristagaren Mohamed ElBaradei har meddelat att han inte ställer upp i presidentvalet senare i år. Skälet han angav var brist på demokrati i landet.

I Tunisien stärker de islamistiska krafterna sin makt och den nyliberala inriktningen fortsätter. Arbetslösheten har ökat. Fler kvinnor klär sig i slöja. Diktatorn är borta men människors villkor förbättras inte. Och vad händer med kvinnors mänskliga rättigheter?

Jag tänker på när Gottsundaborna gjorde uppror mot nedläggningar av skolor, större barngrupper i förskola, skola och fler allvarliga nedskärningar i välfärden. Normala demokratiska rutiner följdes inte av makthavarna. Istället hölls nämndmötena på hemliga platser och oppositionsledamöterna fick inga handlingar inför besluten. Innan dessa uppror och demonstrationer var erfarenheten att politiken går att påverka. I Gottsunda var moderatstyret i princip okänsligt för protesterna. Demonstranterna beskrevs som särintressen. Få medborgare i andra delar av kommunen förstod vad som hände och berördes inte av den förda nedskärningspolitiken.

Vänstern behöver ta fram nya strategier för att åstadkomma förändring. Det räcker inte med uppror och revolution. En måste inse att det tar lång tid att bygga upp jämlika hållbara demokratier, som inte styrs av ägarintressen. En viktig del är att skapa förtroende i de breda folkgrupperna. Vänsterpolitiken kan inte bygga upp ett förtroende genom att lita på mainstreammedia. Alla är beroende av samhällsutvecklingen, men alltför många tror inte att de progressiva krafterna som vill bygga en hållbar värld har verktygen för att åstadkomma positiva förändringar.

Gillar som vanligt Maria-Pia Boëthius ledare . I denna skriver hon om revolutionerna och Occupy-rörelsen

”Vad de gör där på torgen är alldeles nytt och tusentals år gammalt. De träffas, samtalar och lär av varandra i en återfunnen anarkodemokratisk ordning utan ledare ”gruppens intelligens”. De har ingen brådska, uppgiften är enorm och världsomspännande, de tänker inte dra förhastade slutsatser eller gå till förhastad aktion trots att ”medier och välmenande liberaler” kräver det av dem. Jag läser mycket av vad de säger och skriver och är imponerad av deras oftast klockrena analys och tålmodiga nyskapande. Maktens skräck inför en oviss framtid kan oroa mig, den brukar se till att det händer fruktansvärda saker hellre än inget. Medan Occupy-rörelsernas underbara ovisshet och omedgörlighet inger mig tillförsikt och nyfikenhet på framtiden.”

Miljöpartiet bildades och var i början en radikal rörelse som ville förändra. Sedan tycker jag att partiet har blivit mer och mer makthungrigt, makten blir viktigare än resultaten. Har läst flera debattartiklar där ledande miljöpartister ”hyllar” moderaterna. En sådan strategi tycker jag är katastrofal för radikala vänsterkrafter. Politiken ska dras åt vänster och inte krypa för dagens makthavare i syfte att få gehör för någon i sammanhanget liten fråga.

I maj förra året presenterade regeringen en utredning med förslag om att ge papperslösa rätt till subventionerad vård på samma villkor som alla andra. Utredningen byggde på en uppgörelse med miljöpartiet. Mp påstod att de genom uppgörelsen hindrat Sverigedemokraterna från inflytande, trots att det fanns en majoritet i riksdagen för mer radikala och solidariska beslut avseende flyktingpolitiken. Utredningen har inte gått ut på remiss. Enligt Göran Hägglund beror det på att samtliga partier i regeringen inte är överens.

En paraplyorganisation Rätt till vårdinitiativet menar, liksom många internationella organisationer och deklarationer som Sverige skrivit under, att tillgången till vård är en mänsklig rättighet. Nationalstaten Sverige stänger ute människor som inte är medborgare och förnekar därmed dem deras mänskliga rättigheter.

Läs mer i Fria tidningen.
Birger Schlaug är inte socialist som jag, men skriver många tänkvärda krönikor i Fria tidningen. Denna vecka kritiserar han samtliga partier utom V för att springa åt samma ekonomistiska håll. Han kritiserar partierna för att sakna humanism, empati, kunskap och ansvarstagande för en ekologiskt hållbar värld.

”Jonas Sjöstedt och vänstern har ett uppdrag som många – oavsett traditionell politisk hemvist – borde hoppas att de lyckas med. Uppdraget är större än retoriskt tal om socialism, större än viktig feminism, större än partipolitisk strategi. Det handlar om att återupprätta de värden som de övriga genom sitt flockbeteende i praktisk politik övergett.

Därför utgör inte vänstern med Sjöstedt som frontfigur ett hot bara för S och MP, utan också för de än mer borgerliga partierna. Och det är gott att veta i en tid när banditkapitalismen står med rumpan bar efter det att den varit alltför kreativ till och med för sitt eget bästa.”
Läs krönikan här.
Tycker Jonas Sjöstedt lyckats väl i att få fram vänsterns budskap i mainstreammedia. Tror på hans mer resonerande ton. Ingenting är svartvitt, men i vänstern vet vi vad vi vill. Lyssna t ex på Ekots lördagsintervju här. Gillar också Jonas framtoning som medmänniska och hans tal om öppenhet och demokrati.

För övrigt känner jag mig nöjd med vänsterpartiets kongress. Kommer fortsätta driva de frågor jag lyft fram och blivit nedröstad i. Demokrati betyder folkmakt och det ska gälla i såväl vänsterpartiet, som i Sverige som i världen. Förändringar tar tid helt enkelt. Och det handlar inte om svaghet, det handlar om det viktigast vi ska värna, DEMOKRATIN.

Gamla brev

2012-01-14T22:42:00.000+01:00

Igår läste jag släktbrev från åren 1920 till 1931. Intressant att se hur en uttrycker sig och vilka frågor som är viktiga.

Ödmjukhet och ursäktande
Många brev börjar med en ursäkt över varför en har dröjt med att skriva. Ändå har brevskrivaren ofta skickat brev minst en gång i månaden. Här är ett citat från en brevskrivare som inte skrivit så ofta. Brevet är från en snart 76-årig släkting som levde i ett eget hus i Södra Dakota den 9 december 1920

”Min käre G å Familj
Må wäl är min önskan. Då det är nu så längesedan jag skref något till eder mina kära på Brunnsberg så vet jag ej hur att börja ty jag blyges för min försumlighet, och uraktlåtenhet att ha fått två brev och ej besvarat någondera, det senaste daterat den 27 april 1920. Men vill jag nu försöka att göra så gott jag kan å låta er veta att vi alla jag och de mina Lefver och ha Gud vare lov en god helsa.”

Lite politik
Mannen i familjen som fått alla breven var politiskt aktiv och hade ett stort kontaktnät.

Från riksdagens andra kammare kom ett svar 28 februari 1928 på ett brev.

”Broder
Jag vänder mitt uppriktiga tack för senaste bref med däri larmande upplysningar som jag gifvetvis skall behandla så att ditt namn ej blir nämdt i detta sammanhang. Det är verkligen rätt anmärkningsvärda förhållanden som Du meddelar, och det är förvånande att man kunnat visa så betänklig brist på oväld från vederbörandes sida. Med min hjärtliga hälsning Vännen K”

Från riksdagens första kammare 8 mars 1930 kommer ett svar på en skrivelse från min släkting om att Sverige bör bli mer självförsörjande på spannmål och fodermedel

”Broder
Tack för din skrivelse som jag för länge sedan mottagit. Förlåt mitt långa dröjsmål att svara. Jag är fullt ense med Dig att jordbruket är i stort behov av hjelp. ”

Brevet avslutas med
”För min del anser jag dels att vår export bör i möjligaste mån upparbetas, dels att de svenska produkterna i första hand bör komma till användning, dels att foderimporten begränsas till rimliga proportioner, ja sen är det givetvis en hel del saker som bör åtgöras. Hur det här kommer att gå ligger ännu i vida fältet men jag hoppas och tror att något kommer att göras. Med hälsningar vännen E”

Om barn
En änka berättar i ett brev 22 april 1929 om sin elvaåriga dotter
”Dagarna o månaderna gå fort, tänk du Hi, även vi närma oss halfseklet. B säger ibland undrande, varför ska min mamma vara så gammal, tant R är så ungdomlig. B tycker jag ska försöka få bort alla rynkor o.s.v. De barnen, de barnen! – "

Ytterligare ett brev från änkan 25 juni 1929 då dottern har åkt till släktingarna
”Jag förstår av B:s lilla brev idag att hon har mycket roligt tillsammans med kusinerna. Det nu gångna skolåret har jag minst av allt fått ägna mig åt B, de båda andra och husets dagliga göromål har tagit den mästa tiden, därför unnar jag henne af allt hjärta denna lilla omväxling även om det är förskräckligt tomt efter henne(detta får hon inte veta) Måtte det nu bara inte bli för arbetsamt för Hi. Barn har så många påhitt, som vi vuxna ibland finner tröttande.”

Brev från änkan 6 januari 1929 om julklappar till dottern
”B fick så många julklappar från Fastrar, Mostrar, kusiner och snälla tanter. Så gott som hel ekipering inifrån o ut, undertröja, livstycke, byxor, strumpor, näsdukar o klänning.”

När en inte kan vara med
Från en som inte kan delta i ett 40-årsfriande av Hi:
”Varmaste lyckoönskningar på din 40: årsdag till onsdag. Hade allt varit bra kärt få personligen uppvakta dig men det låter sig inte göra men hoppas att det ska bli bättre tid till 50: årsdagen. Ja, var är man då? Emellertid önskar vi dig allt gott på din dag o de kommande åren!”

Änkan har ingen möjlighet att delta på ett födelsedagsskalas men fantiserar om vilka som är där i ett brev daterat 20 april 1930 till jubilaren.
”Vill jag passa på få hälsa på Eder allesammans. Först villja vi då instämma i ett fyrfaldigt Leve och Hurra för farbror G önskande ett gott lyckligt nytt levnadsår! – Ett dito för Lill – G! Honom hissar vi väl högt upp i Taket! Så roligt för Eder att ibland samlas till glädjefäster och dock – kanske sorgehögtiderna äro detta livets största.

Förstår att moster H är dagens hedersgäst. Det är bra roligt få träffa moster H. Hoppas att Hi som värdinna har lite mer tid för sina gäster än jag hade när moster sist besökte oss, men det ska bli bättre i år. – ”Tänk att mina flickor skulle få var sin W o var sin spelman” sade Farmor en gång när hon i tankarna var hos sina flickor. Kanske de båda spelmännen glädja G med en gammal polska ackompanjerad af E - en sådan där trevlig sång som jag fått vara med om på Brunnsberg förr i tiden – Eller är det kanske småfolket som samlas runt Faster E o sjunger för pappa och gästerna. Då får B vara med och kanske t.o.m. Lill –B har fått följa med Far o Mor och farfar i släde till Brunnsberg?
Ja, ja här har vi slädföre – nästan precis som om det vare jul. ”

”Nu ska vi hälsa på de öfriga gästerna. Kanske sitta E i Fridhem (som så mycket påminner om farmor) jämte övriga Jula-Fors och Ullervadsbor inne i förmaket. Innan Hi kommer och bjuder på välfägnaden vilja vi skynda trycka händerna på Eder alla kära vänner som så ofta glatt oss.

Hör en välljudande stämma från gästrummet! Åh, A tack för senast! Hur mår moster och din lilla älsklingssyster i Linköping? Jaha, förstår att Mosters flinka händer äro sysselsatta för annat håll. Är det sant att Moster gift bort ännu en dotterdotter? Någon säger sig ha sett GK:s namn i äktenskapsspalten.

Till de öfriga obekanta gästerna meine Hachachtung! Nu tycker Ni helt säkert att vi tagit Eder tid alltför mycket i anspråk. Vi vilja därför strax återvända på tankens luftskepp önskande Eder alla en angenäm samvaro!”

Sjukdom och död
Brev daterat 13 december 1927
”Undrar mycket hur det står till med Eder nu. Då G skrev var hans hals och bröst dåliga o Hi hade så dåligt blod. Hoppas att det blivit bättre nu genom läkarehjälp.”

Och i samma brev
”H fick hastigt brev från Stockholm i måndags 8 dar. V ringde från Mörby lasarett bad H resa upp på tisdag för att vara hos barnen. V måste nämligen på tisdag f.v. låta läkarna taga bort sitt vänstra bröst emedan nya knölar visat sig. Hon lät taga bort det ena bröstet för 1½ år sen o hoppades då att det ej skulle gå längre. – Nu läker det sig ju o blir väl bra så småningom, men givetvis är det mycket mer bekymmersamt nu. Det är så synd om henne, ty hon är ju orolig för barnen, ifall hon inte skulle få leva hos dem.”

Brev daterat 22 november 1927 om att äta lever. I brevet beskrivs hur en granne legat länge på sjukhus för blodanemi och fått blodöverföring från släktingar utan stora resultat. När hon började äta lever varje dag fördubblades blodkoncentrationen av röda blodkroppar.
”Kanske Hi skulle försöka. Levern ätes stekt eller kokt, kall eller varm, en portion om dagen. Det var allt gott för Hi att få några dagars vila på lasarettet. Det är inte klokt att alltför hårt prässa lifskrafterna, det hämnar sej förr eller senare.”

Och senare riktat till Hi
”Måtte medicinerna verka så tröttheten blir mindre svår. Jag håller också på med mediciner för nerverna. De äro rätt så besvärliga ibland.”

Från vänner daterat 9 augusti 1929. Släktingen som dött har tidigare haft kallbrand i en fot.
”I har alla varit i mina tankar, alltsedan jag fick meddelandet om er älskade systers och min kära trofasta väns bortgång. Innerligt deltar jag med er i den stora sorgen och förlusten och må ”Han som förmår göra överallt, vad vi bedja eller tänka skänka tröst i sorgen! Jag visste inte att R var så sjuk o jag stirrade på det svartkantade kuvertet utan att kunna fatta att det var sant. Vi har ju hållit samman sedan ungdomens dagar. Nu är hon den första av oss som har kallats bort o lycklig är hon som sluppit ifrån sjukdom och lidande. Jag är glad att jag fick vara hos henne i somras och då var hon också rätt kry….”

Brev från änkan Alla Helgons dag 1929 vars man dog 1927.
”Det är visserligen inte årsdagen enligt datum av vår kära pappa, M:s bortgång el hemgång, men det var dock den dag vi firade till minne av hemgången heliga. Så var det även den gången M lämnade oss. Så tydligt ser jag framför mig hans strålande anlete där han låg på sin vita bädd, lycklig över att vara befriad från sitt långa svåra lidande, vilket han dock burit som en bjälke i det tysta. För oss är det kanske bäst försöka glömma det som har varit för att rätt kunna leva i nuet, men minnena bliva ibland övermäktiga –"

Gå vidare trots sorg och svårigheter
Så här skriver änkan 2 januari 1931 som lever ensam med sin dotter efter att hennes man dött. På vintern fryser ledningarna om hon lämnar huset en längre tid och hon har ingen annan som kan ansvara för huset. Lämnade det tomt under första julen efter mannens död och när hon kom tillbaka var mycket sönderfruset och trasigt. Avståndet till släktingarna är ca 30 mil:
”Det är nog så att tomheten o ensamheten blir mera kännbar vid julen, men vad som ej går att ändra måste man övervinna. Det går ej för oss att lämna hemmet vintertid hur kärt det än varit att få fira jul hos Er”

I brevet från 6 januari 1929 skriver också änkan om sjukdom, hög feber och sängliggande.
”Av detta förstår ni att vår julglädje varit ganska minimal, men vi får trösta oss med frasen att ”många haft det verre.”

Dödsannonser
Läser dödsannonser. Pär Lagerkvist dikter används ofta. Här är en jag tycker mycket om.

Det är vackrast när det skymmer (ur I stället för tro (1919))

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra - ensam, utan spår.

Människosyn

2012-01-14T13:19:00.000+01:00

Så här skriver en vänsterpartist på sin blogg med anledning av att partistyrelsen ska utse partisekreterare och vice partiordförande första helgen i februari.

”Det är alltid en maktkamp inför och under kongresserna där olika personer ska hissas eller dissas. Skälen kan vara politiska, personliga eller ganska oförståeliga. Efter kongressen startar en ny maktkamp där positionerna inom partistyrelsen ska fördelas. Här handlar det om fördelning av makt, inflytande och prestige.”

Bloggarens tidigare erfarenheter från när partistyrelsen ska välja representanter beskrivs så här:

…..”partiordföranden uttryckt någon form av stöd för denna persons kandidatur. Detta föranledde många personer i och runt partistyrelsen att börja agera för att denna person av just dessa skäl inte skulle bli vald till partisekreterare. De sakliga skälen var grumliga utan diskussionen innehöll mycket formalia och andra ickeargument. Det viktigaste var inte vem man valde till partisekreterare utan att den aktuella personen inte blev vald. Det främsta skälet var att man ville begränsa partiordförandens makt och möjlighet att driva på politiken.”

”Detta är ett mönster som jag sett upprepas gång på gång i vänsterpartiet. Ibland har även jag varit delaktig i detta arbete. Med facit i hand så kan jag se att det är ett direkt dåligt sätt att arbeta på. Det har nog bidragit till att vänsterpartiets yttersta ledning inte har varit så handlingskraftig och pådrivande för att utveckla partiet som den annars hade kunnat vara. Det är sorgligt. ”

Mitt främsta skäl till att tillhöra vänsterpartiet är människosynen. Jag tror på människan som solidarisk, social och empatisk. Har mött väldigt många människor som arbetar för det de tror på utan baktanke om egen vinning. Det finns många som aldrig ägnar sig åt maktspel, intriger och egen prestige.

Det bloggaren beskriver ovan har jag också mött, i såväl mitt eget parti, som i andra partiet och verksamheter. Högre upp i hierarkier där det finns mer makt finns det mer maktspel, men informella och osynliga maktstrukturer finns mer eller mindre överallt.

Bloggaren skriver att det är sorgligt. Jag tycker mig ofta möta människor som resignerat och ibland kanske t.o.m. blivit en del av maktspelet, eftersom ”människan är sån”.

Dagens moderata politik bygger på en piska- och morotpolitik för underordnade. Synen på människan som girig och egoistisk breder ut sig. Många moderater har en motsatt männoskosyn mot den jag har och denna syn genomsyrar mer och mer vårt samhälle.

När jag utbildade mig till lärare gällde läroplan 80. Den hade en positiv människosyn. Så här inleds läroplanen:

”Grundskolan är en del av samhället. Läroplanen speglar demokratins samhällssyn och människosyn: människan är aktiv, skapande, kan och måste ta ansvar och söka kunskap för att i samverkan med andra förstå och förbättra sina egna och sina medmänniskors livsvillkor.”

Som individer är vi beroende av våra medmänniskor och vår omgivning. I nya grupperingar känner en in vilka normer som råder, eftersom en gärna vill höra till.

Normer och kulturer förändras och är därmed påverkbara. Jag har tidigare flera gånger bloggat om normer och hur en kan arbeta för att synliggöra och motverka onödiga och kränkande normer. I arbetet utgår en ifrån dem som har makten att sätta normerna, för att på så sätt åstadkomma förändringar som gör att alla människor i en grupp eller organisation ges möjlighet att dela makt, inflytande och ansvar. Jag har flera gånger bloggat om normer och normkritik bl.a. här och här och här. I jämlika kulturer mår människor bäst. En värld med mindre informella och hämmande maktstrukturer är såväl möjlig som nödvändig.

”Människan är aktiv, skapande, kan och måste ta ansvar och söka kunskap för att i samverkan med andra förstå och förbättra sina egna och sina medmänniskors livsvillkor.”

Tankar om hälsa

2012-01-13T23:43:00.000+01:00

Igår kände jag behov av en stol i hissen när jag åkte fyra våningar upp. Idag har jag stannat hemma hela dagen, orkeslös. Jag och en gammal kompis har suttit och läst gamla brev. Hon ar läst sina föräldrars kärleksbrev från 30-talets mitt och jag brev mellan mina släktingar från slutet av 1920-talet. Oavsett brevtyp beskrevs alltid hälsan i alla brev. Det skrevs om trötthet, överansträngning, bröstcancer, urinvägsinfektioner, tandproblem, svaghet, högt blodtryck, vila, kallbrand, förkylning med feber, konsekvenser av kallt väder, att vara kry, hjärtproblem, m.m.

Funderar över hur stor andel av en människas liv som används till att prata hälsa, oroa sig för hälsan, vara rädd för att bli sjuk, prata om den sjukdom en haft eller har etc. Tror att människor för hundra år sedan oroade sig ännu mer för sin hälsa, när samhället hade mindre kunskap om sjukdomar och metoder för hur de skulle behandlas. Innan antibiotikan kom dog dessutom människor oftare i bakteriesjukdomar.

Vad händer med oss människor när fler och fler bakterier blir resistenta mot de läkemedel vi har idag?

Omänskligheter

2012-01-12T21:26:00.000+01:00

Transsexuella

”Kravet på tvångssterilisering vid könsbyte blir kvar, trots att det finns en bred majoritet i riksdagen för att det ska slopas. Kristdemokraterna har fått med sig övriga borgerliga partier på att frågan är juridiskt komplicerad och behöver utredas vidare.”

Denna omänskliga nyhet finns att läsa på flera internetsidor, bland annat Svenska Dagbladet. Efter fyra års utredande och långbänk kvarstår alltså kravet på sterilisering för transsexuella som vill genomgå könskorrigerande behandling. Alliansen påstår sig vilja utreda juridiken ytterligare, men detta anser jag vara svepskäl.

Karin Lindell har på Socialstyrelsens uppdrag utredde könsbytesoperationer och reagerar kraftigt på uppgiften att regeringen inte godtar förslaget att slopa kravet på tvångssteriliseringar för dem som vill genomgå en könskorrigerande behandling.

”Det är väldigt anmärkningsvärt och förvånande. Det är ett omodernt synsätt. Det tillhör inte ett modernt samhälle att du tvångssteriliserar någon över huvud taget”, enligt Karin Lindell. Hör och läs mer på P1
Krig göder omänskligheter
Fyra USA-soldater har urinerat på tre döda talibaner i Afghanistan, enligt P1. Det är knappast sista gången soldater begår omänskligheter. Första gången jag förstod krigets konsekvenser för befolkningen var nog beskrivningarna av övergreppen i Song My i Vietnam. Den 16 mars 1968 utförde amerikanska soldater mord på närmare 500 obeväpnade sydvietnamesiska medborgare. Offren var civila och majoriteten av dem var kvinnor och barn. De amerikanska soldaternas kodnamn för Son My var Pinkville.

Krig göder omänskliga människor och historien upprepar sig ständigt, i Vietnam, i Ruanda, i f.d. Jugoslavien, i Irak, i Libyen, i Afghanistan, i Ghaza ….. Visst är det skillnad på disciplinen i olika arméer och från olika länder men det finns bara en väg att få slut på bestialiska handlingar STOPPA KRIGEN.

Omänskliga utvisningar
En svårt sjuk pojke ska utvisas från Sverige till Azerbajdzjan, trots att flera läkare varnat för att det innebär allvarlig risk för hans liv. Migrationsverket skyller på migrationsdomstolen och domstolen på verket enligt P1.
Vecka efter vecka kommer beslut efter beslut på omänskliga utvisningar. Asylsökande skickas tillbaka till Syrien, irakier till osäkra områden i Irak, homosexuella till Iran, ensamma förvirrade 90-åringar med släkten i Sverige till Ukraina, osv, osv.

Hemlöshet i Sverige

”Jag önskar mig en bostad innehållande ett stort bibliotek, en skön läsfåtölj att sjunka ner i. Men som det är nu får jag nöja mig med att bo på natthärbärgen, i trappuppgångar och i bästa fall tillfälligt hos någon vän. Det innebär, som ni kanske förstår, att böckerna jag läser och får så mycket av får bäras i en väska, kasse eller jackficka.”
ur socialstyrelsens rapport Hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden 2011

34 000 personer saknar ett långsiktigt boende och 4 500 är akut hemlösa i dagens Sverige. I gruppen som befann sig i akut hemlöshet var 33 procent kvinnor vid 2011 års mätning. Kvinnornas andel i gruppen har ökat jämfört med 2005. 430 kvinnor har flytt ifrån en våldsam man och bor på någon form av kvinnojour.

Den vanligaste orsaken till att barnfamiljer kommer in på den sekundära bostadsmarknaden är att de står inför en hotande avhysning från bostaden. Den främsta orsaken till det är obetalda hyror – där ofta en svår ekonomisk situation för familjen kan ligga bakom.

Så här är den akuta hemlösheten fördelad i Malmö

”Den högsta andelen föräldrar (45 procent) och utrikes födda personer (52 procent) bor i Malmö. Här finns även den största andelen hemlösa personer med ekonomiskt bistånd (54 procent). I Malmö har en lägre andel av de hemlösa missbruks- och beroendeproblem samt psykisk och fysisk ohälsa. Den största andelen hemlösa personer med psykisk och fysisk ohälsa bor i Stockholm.”

I mitt hemlän Uppsala med 335 882 invånare ser det ut så här

• Akut hemlöshet; 120 personer

• Institutionsvistelse och kategoriboende; 200 personer

• Långsiktiga boendelösningar saknas; 1 100 personer

• Eget ordnat kortsiktigt boende; 470 personer

• Totalt; 2 000 personer

Och vi andra har det bra
Vardagen för oss som är svenska medborgare ser olika ut. Det finns människor som hotas, misshandlas och som tvingas gömma sig. Andra har inte tillräckligt med pengar till mat och hyra och lever i olika former av utsatthet och otrygghet. Men merparten av oss lever gott i en trygg bostad och med god ekonomi, arbete, släkt och vänner. Även om en har det bra har en rätt att klaga tycker jag, men att reflektera över det goda liv en ar möjlighet till i relation till många andra kan aldrig vara skadligt. Och kanske också försöka bidra till ökad solidaritet.

Själv har jag haft en bra arbetsdag och fått massor av positiv respons på det jag gör.

Är fortsatt trött och får ofta kramp i högerhandens fingrar. I morgon jobbar jag hemifrån och en kompis kommer och lagar mat. Mina problem är varken orsakade av politiska orättvisor, ojämlikhet eller förtryck. Andras utsatthet går att förändra med en annan politik.

Trött och engagerad

2012-01-11T22:23:00.002+01:00

Har gjort min tredje jobbdag, efter alla ledigheter. Har känt mig tveksam till att börja jobba igen, men nu känns det bra. Gruppen jag träffade i måndags ger mig massor av energi. Det är så roligt att hålla i en grupp, där många har idéer och är positiva till att ta ansvar och göra saker.

Just nu är jag trött men trivs med mitt jobb. Känns som om det händer saker.

För övrigt har lilla bröstcancergruppen träffats hemma hos mig idag. De andra fixade mat i mitt kök och jag vilade och njöt av att ha vänner runt mig.

Tankar om klass som diskrimineringsgrund

2012-01-10T22:18:00.001+01:00

Min morfar var med och startade fackföreningar, arbetarkör och idrottsföreningar för närmare hundra år sedan. Han stod upp för det han trodde på och vägrade underordnade sig den så kallade överheten. Minns min mormors kommentar när vi sjöng ”Arbetets sönder”och strofen ”Människovärdet vi fodrar tillbaka”. Känner mormors starka upplevelse för dessa ord och behovet av stolthet och rätten att få vara en individ med samma värde som andra individer.

Under min mormors och morfars uppväxt var klassamhället tydligt. Det handlade inte bara om att underordna sig arbetsköpare för att få ett arbete med lön en kunde försörja sig på utan. En skulle också underordna sig prosten, läraren, länsman och andra som ansåg sig mera värda.

1948 antog FN deklarationen om mänskliga rättigheter. I teorin ansluter sig de flesta till denna teori, men i praktiken förväntas fortfarande arbetarklassen och statarnas och torparnas barnbarn underordna sig. Ofta utan att vara medvetna om klassamhällets konsekvenser i vardagen, tror många att det är en själv som har brister när stöd och uppbackning brister.

Den stolthet över att vara arbetarklass, som jag fått med mig från min barndom saknar många i dagens individualistiska samhälle. Borgarnas och framförallt moderaternas budskap att det är dig det är fel på om du misslyckas gräver sig djupt in i människors självkänsla. Artonhundratalets krav på underordning lever vidare, men ofta i osynliga budskap och normer om hur du ska vara för att duga.

Klasstillhörighet handlar såväl om ställning i förhållande till produktionsmedlen, som om din position i vardagen.

Vänsterpartiets partiprogram har många bra texter om detta. T ex står det att samhället behöver motverka den vardagliga och ofta omedvetna diskriminering som så många människor utsätts för.

”Det är inte bara materiella förhållanden som bestämmer ramarna för vårt handlande. De bestäms också av kultur, sedvanor och tankemönster. Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedvetet. ”

”Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle.”

Ett annat sätt att mer kortfattat skriva detta är att uttrycka att maktrelationer såväl har en materiell dimension, som en symbolisk dimension.

Genom att införa diskrimineringsgrunden klass i diskrimineringslagen ges utmärkta förutsättningar att arbeta med de symboliska förutsättningarna i människors vardag. Diskrimineringslagen innehåller grovt sätt tre viktiga delar.

• Definitioner av de olika diskrimineringsgrunderna

• Möjlighet att själv anmäla till diskrimineringsombudsmannen om du har blivit diskriminerad av en arbetsgivare eller i skolan eller inom andra områden som uttrycks i lagen.

• Målinriktat, främjande och förebyggande arbete för att motverka strukturell diskriminering ska bedrivas av arbetsgivare och utbildningsanordnare. Lagen definierar vilka grunder som ska ingå i detta arbete. För arbetsgivare krävs bara målinriktat arbete för tre av lagens sju grunder och för utbildningsanordnare förebyggande och främjande arbete för fem diskrimineringsgrunder. DO kräver vid tillsyn att kartläggningar ska göras om nuläget på den enskilda arbetsplatsen/skolan/högskolan. Dessutom ska mål sättas upp, insatser redovisas och uppföljningar och analyser göras utifrån uppnådda resultat. Förskolor/skolor/högskolor ska involvera barn, elever, studenter i arbetet.

Min arbetsgivare, Vård & bildning, Uppsala kommun har beslutat att vi ska arbeta med samtliga sju diskrimineringsgrunder när det är tillämpligt.

Som samordnande tjänsteman i detta arbete är jag ofta ute och pratar på arbetsplatsträffar. När kommunalare är med på dessa träffar frågar ofta någon varför inte klass finns med som diskrimineringsgrund. Många skolledare hos oss kommer från arbetarklassen och bär med sig erfarenheter av att göra karriär i gårdagens och dagens klassamhälle. De efterlyser också klass som diskrimineringsgrund.

När jag tidigare bloggade om klass som diskrimineringsgrund, så skrev jag också om den dolda läroplanen. Den beskriver på ett bra sätt hur skillnaden i bemötande från lärares sida utifrån klasstillhörighet påverkar elevernas självkänsla och studieresultat.

Jag har pratat med såväl forskare som studenter om de förväntningar och osynliga normer de känt över hur de ska uppträda som arbetarklass på universitetet. Det är många som undvikit såväl fester som promotioner för att en inte behärskar överklassens kultur och akademiska vanor. En del upplever skam och utanförskap och lägger ansvaret på sig själva istället för att genomskåda maktstrukturerna.

Klassdiskriminering kan motarbetas genom att klass införs som en ny diskrimineringsgrund. För mig är det därför självklart att både bedriva en klasskamp via fackföreningsrörelsen och politiken för att omfördela resurser och makt och att arbeta med såväl synliga som osynliga maktstrukturer i människors vardag.

Tycker därför det är viktigt för ett arbetarklassparti att arbeta för att klass som diskrimineringsgrund införs i diskrimineringslagen och krav ställs på att såväl arbetsgivare som utbildningsanordnare arbetar målinriktat för allas jämlika villkor. Håller du med mig? Annars – ge mig gärna motargument i kommentarsfältet.

Behandlingen fortsätter fungera.

2012-01-09T21:39:00.001+01:00

Cancerfaktorn har fortsatt sjunka. Nu med 17 procent från 360 till 299. Blodvärdena är också bättre. Ett levervärde är lite sämre, men det kan nog vara en tillfällighet.

Cellgiftbehandlingen tog drygt två timmar och jag var på plats klockan nio. Fick kylhandskar på båda händerna för att slippa tappa naglar och undvika infektioner under naglarna. Låg på rygg i en säng med en kylhandskeklump på varje hand, fastkopplad till droppet med cellgifter och helt beroende av omvärldens hjälp.

Tänkte och kände å ena sidan hur det skulle vara att alltid vara fullständigt beroende av hjälp för att kunna leva och och överleva och vad skönt det är att efter två timmar åter vara fri och klara sig själv. Tänkte och kände å andra sidan hur jobbigt det är med själva behandlingen och behandlingens effekter. Händerna värkte av kylan och jag kunde varken läsa eller ta mig till toaletten själv. Dessutom minskar nu orken igen, tarmarna trasslar, händerna värker och jag orkar under några dagar med knapp nöd gå, stå och bära saker.

Eftersom jag hade gott om tid att vara i nuet hann jag både uppleva lyckorus över att behandlingen fortsätter fungera och sorg över min eländessjukdom. Livet är både fantastiskt och urdjävligt, men för det mesta ganska bra.

Efter behandlingen höll jag i ett möte på jobbet. Körde in min röda Toyota Prius i parkeringsgaraget strax efter halv fem. Tog hissen upp till lägenheten där min favoritfamilj precis var klara med maten. Efter maten gick dotter med sambo och minstingen till banken för ett avtalat möte. Var barnvakt åt två trötta och goa barn. Den äldsta somnade framför barnprogrammet på TV.

Jag på en balkong på jobbat i november 2011

Trött och med lyckokänslor har jag nu datorn i knäet, nedbäddad i min säng.

Tankar efter kongressen

2012-01-08T22:32:00.001+01:00

Kongressens början
När jag var på väg uppför rulltrappan på kongressens första dag frågade lokaltidningens journalist mig om vi kunde ses direkt efter Lasse Ohlys inledningstal. Så här skrev tidningen :

”Britt Löfgren, tidigare kommunalråd för Vänsterpartiet i Uppsala kommun, och ett av ombuden som kommer att rösta fram en ny partiledare på fredagen, var nöjd med Lars Ohlys tal efteråt. Hon känner sig inte orolig över att någon av de tre partiledarkandidaterna ska bryta av från den linje Lars Ohly följt, till exempel motståndet mot privatiseringar.

– Vi är trygga i vår grundsyn. Det tycker jag att man känner här inne i salen. ”

Under hela kongressen har stämningen varit god och grundsynen känts positiv. Vänsterpartiet av idag är ett klokt och moget parti. Däremot kännetecknas nog mitt parti precis som alla andra partier och organisationer av konservatism. Processen är lång från att nya tankar väcks till att förslagen får gehör hos en majoritet. Mitt parti liknar på så sätt den organisation jag arbetar för, det finns många som motsätter sig förändringar. Det tar helt enkelt tid att förändra.

Många bra kongressbeslut
Kongressen har tagit många beslut som jag tycker är bra, som t ex radikala förändringar i framtidsstrategin, beslut om ekologiskt- ekonomiskt program, göra en översyn av det skolpolitiska programmet, partiskatt m.m. Särskilt nöjd är jag med att miljöfrågorna har prioriterats högre och att kongressen tillfört skrivningar om internationell samverkan och solidaritet.

Avslag på mina politiskt viktiga motioner
Inför kongressen uttalade jag mig i lokaltidningen om en av mina motioner :

”Från Uppsaladistriktet hoppas man även få stöd för en motion om normkritiskt arbete, att synliggöra och granska normer, strukturer och maktrelationer som marginaliserar vissa och ger andra inflytande. I motionen föreslås att partistyrelsen får i uppdrag att påbörja ett utvecklingsarbete med att arbeta normkritiskt i den egna organisationen. Motionen har enbart besvarats och inte bifallits av partistyrelsen. Uppsalaombudet Britt Löfgren kommer att agera för ett bifall under kongressen. ”

Denna motion avslogs. Likaså har mina motioner om intersektionalitet och klass som diskrimineringsgrund avslagits. Dessa tre motioner är undermåligt besvarade i motionssvarstexterna. Partistyrelsens och programkommissionens tidigare ledamöter har dessutom från talarstolen bemött motionsinnehållet på ett ytterst negativt och i mina ögon okunnigt sätt. Några andra kongressombud har däremot från talarstolen stött motionerna och jag har fått positiva reaktioner från flera ombud och åhörare för mina inlägg från talarstolen. Stundtals har jag känt mig besviken och ledsen över dåligt bemötande, stundtals har jag känt att sån´t är livet. Förändringar tar tid och processen är påbörjad.

Feministiskt seminarium
Jag har initierat ett feministiskt seminarium, Hur gör vi kön i vardagen? Det var ca 30 personer som deltog. Med var bland annat EU-parlamentets jämställdhetsutskotts ordförande Mikael Gustafsson (V), EU-parlamentariker och flera kommunpolitiker från olika städer. Jonas Sjöstedt försökte vara med. Eftersom han är vår nya partiledare så var det för många som sökte honom, så han kunde bara stanna i tjugu minuter. Jonas Sjöstedt är ordförande i styrelsen för Umeå centrum för genusstudier, vilket gör att han säkert ofta fylls på med genusperspektiv på tillvaron i andra sammanhang.

Tyvärr var det många som inte kunde komma och många beklagade detta senare. Några fler än Jonas kunde dessutom inte närvara hela seminarietiden. Jag har fått många positiva kommentarer efter seminariet och flera har fått kontaktuppgifter till seminarieledaren, Anneli Häyrén Weinestål, Forskare, Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet.

Så här i efterhand känner jag en tillförsikt i att vänsterpartiet kommer att utveckla sin feministiska teori och praktik. Är dessutom mycket glad över att en forskare som har djupa kunskaper om intersektionalitet är invald i den nya programkommissionen.

Jonas Sjöstedts tal
Kongressen avslutades med Jonas Sjöstedts tal. Jag har klippt in några avsnitt som jag särskilt gillade.

”Det kräver stora förändringar också av vad och hur vi konsumerar, av hur vi lever. Offentlig konsumtion är bättre för klimatet än ökad privatkonsumtion. Vi måste ifrågasätta den traditionella synen på ekonomisk tillväxt. Klimatet tål inte en ständigt ökad materiell konsumtion och förbrukning. Istället för ökad materiell konsumtion kan vi öka vår konsumtion av kultur och vår tid med barnen. Det är hållbart, det ger livskvalitet. Vi måste skapa en hållbar modell för ekonomisk utveckling där klimateffekten alltid är en del av kalkylen.”

”Insikten om mäns överordning och kvinnors underordning har en enorm sprängkraft, det är en samhällsförändrande kraft som påverkar allt från ekonomisk makt till våra privatliv och nära relationer. Det är därför som feminismen möts av såväl hätskt motstånd som förlöjligande och förnekelse.”

”I december 1998 svepte ett mäktigt snöoväder in över Gävlebukten. I Gävle föll mer än en meter snö under ett dygn. Samhället slutade fungera. Inga bilar kom fram. Skolor och arbetsplatser kunde inte öppna. Tågen slutade gå. Det blev väldigt tyst. Folk kom knappt ut ur sina hus. Man lyssnade på instruktioner på lokalradion. Folk anmälde sig snabbt frivilligt till snöskottning för att kunna nå de som behövde hjälp. I mataffärerna sinade färskvarorna snabbt, de fördelades mellan kunderna och mjölken sparades till familjer med små barn. När det behövdes som bäst höll solidariteten i samhället. Det enda sättet att ta sig fram var med snöskoter eller de få bandvagnarna. Men vem skulle få åka, vem behövdes mest? Man fick prioritera stenhårt. Det blev personalen på sjukhuset, de som skulle reparera trasiga elledningar och de som skulle ta hand om de gamla som fick förtur. Bankdirektörer och konsulter fick vackert stanna hemma och vänta. När det väl gällde var det de som arbetar i välfärden som verkligen behövdes. När det väl gäller behöver vi inte heller de välavlönade direktörerna i riskkapitalbolagen, ingen kommer att sakna er när vi har återtagit verksamheten i offentlig regi. Det är ni som behöver oss.”

”Vi ska vara tydliga, folkliga, radikala och konkreta. Vi måste bli fler medlemmar, mer aktiva, bättre utbildade. Vi måste möta och lyssna på fler människor utanför vårt parti. Vi ska vara ett öppet parti som provar nya arbetsformer, ett parti med levande och stark intern debatt och demokrati. Vi ska vara öppna för nya idéer och lösningar. Vi ska samla de som vill ha förändring. Vi ska visa att vi, inte vår trötta och självgoda högerregering, har lösningen på de uppgifter vi står inför. Vi ska utmana regeringen Reinfeldt varje dag fram till valet 2014 och det valet ska vi vinna. Vi ska få en ny regering och en ny politik.

Vår vision är självklar och enkel, och samtidigt helt omvälvande. Den är allas lika värde och allas frihet. Vi kan inte drömma om, inte arbeta för, något mindre. Därför är vi socialister och feminister.”

Som sagt, jag tror på kongressdevisen ”Vänster för framtiden”

Fotograf: Kalle Larsson

Du kan se Jonas tal här.

Min kropp orkade

2012-01-08T16:44:00.000+01:00

Det blev nyss mörkt och jag är tillbaka i min säng med datorn i knäet. Trött, lite känslosam (såväl ledsen som glad) och framförallt nöjd över att min kropp har orkat hela kongressen. Det trodde jag inte var möjligt.

Har gått upp klockan sju varje morgon i fyra dagar och aldrig kommit hem före elva på kvällen. Stannade en stund på festen igår. Låg och vilade på en bänk i Konsert och kongresshuset mellan kongressavslut och middag. Hade jag gått hem emellan hade jag inte orkat tillbaka, men på detta sätt gick det. Hade trevligt. Jag klarade t.o.m. att dansa. Skrattade åt flera olika stå-upp-are. Lasse Ohly visade sig ha goda talanger inom området. Befriande att skratta, dansa och koppla av från alla förberedelser av tal, beslutsomgångar och intensiva lyssnande.

Har sovit ganska dåligt i två nätter. Legat och förberett vad jag ska säga och vilka jag behöver prata med. Dessutom har känslorna snurrat runt och jag har gråtit en del. Blev mer andfådd vid morgonens cykeltur än vid tidigare morgnars cykelturer.

Har inga problem med vätskande fingrar och blödande skavsår. Har äntligen tappat den gamla tumnageln, så jag slipper plåster och bandage. Tar min Ipren varje morgon, men har i övrigt bara behövt någon enstaka värktablett. Min största oro är en hård klump i buken, som jag framförallt känner av när jag lutar mig framåt. Har lite ont i buk/mage ibland, men känner inget särskilt från levern.

Fjolårets isskulpturutställning i stadsparken

Summasummarum så lever jag och har orkat massor. I morgon blir det provsvar och cellgifter på morgonen, därefter möte på jobbet och sedan barnbarn.

Kongress

2012-01-05T21:48:00.000+01:00

Så sitter jag här på kongressen och klockan börjar bli sen. Har känt mig osäker på om min kropp ska orka. Är trött men har snart orkat första dagen.

Det är en positiv stämning och massor med bra inlägg från talarstolen. Känns som om jag tillhör ett konstruktivt parti. Däremot är jag besviken på att det inte blev beslut om delat ledarskap, men gläds åt att det var bra nära. 115 röstade för en ledare och 108 för två ledare.

Nu ska jag snart upp i talarstolen för första gången under denna kongress. Som vanligt lite nervöst, trots lång erfarenhet av talarstolar. Tänk att jag alltid får samma känsla av att alla andra är mycket bättre och jämför och krymper mig själv. Får väl skratta lite åt mig själv och mina gamla känslospår, som det är så svårt att kliva ur.

Nya insikter

2012-01-04T20:59:00.002+01:00

Tänker ibland på hur jag förändras, får nya insikter och nya perspektiv. Jag lär av livet, av möten med andra och av att ha tid och våga. Några exempel:

• Minns hur jag såg på livet som barn. Det fanns tre stadier, barn, vuxen och gammal. Barn fick leka, vuxna var vuxna oavsett de var 20 år eller 55 år. Vuxna hade vuxenkläder och lekte inte. När en blev vuxen började det stora allvaret och ansvaret. Sedan blev en gammal, hade gammelkläder, grått hår och käpp.

• Andra barndomsminnen är att i kyrkan rådde allvaret. Där fick en inte skratta. Om någon dött fick en heller inte skratta. Då gick en med ett svart band på kläderna och var allvarlig i minst ett halvår.

Mina barndomstankar var alltså att livet var antingen eller, svart eller vitt. Livet var inrutat i olika skeenden, med tydliga gränser emellan. Första gången jag verkligen på djupet av mitt jag insåg att en också kan skratta trots att en har sorg var jag över trettio år.

• Som ny fullmäktigeledamot trodde jag att ett fullmäktigebeslut alltid ledde till en förändring. Hade kommunfullmäktige sagt en sak så genomfördes beslutet av tjänstemännen.

• Jag tänkte också att det fanns en lojalitet mot tagna beslut bland dem som deltagit i besluten.

• Över huvud taget hade jag en föreställning av att en gör det en säger att en ska göra om en är en fungerande människa. Likaså att en grundade sina beslut i kunskap.

Efter att ha haft ledande positioner och mött många andra som haft ledningsuppdrag har jag insett att vi tänker och fungerar ganska olika som människor.

För en del är de sociala mötena och samtalen viktigare än att följa och genomföra beslut. Vardagen är en sociala arena som ständigt förändras. Tidigare tagna beslut är inte så viktiga. Socialt interagerande är viktigare än kunskap.

Informella maktstrukturer finns mer eller mindra överallt. Jag är en person som fortsätter vara lojal mot tagna beslut och anser att en organisations verksamhet ska bygga på kunskap. Jag är alltså lojal mot besluten, medan andra är mer lojala mot såväl informella som formella maktstrukturer.

Jag har under åren som kommunalråd lärt mig vikten av bra processer. Att tvingas genomföra saker en inte tror på blir sällan bra. Därför är det viktigt med tid för själva processen, inflytande och delaktighet. Samtidigt är det nödvändigt med tydlighet från ledare. Allt för mycket förståelse för att människor inte genomför det en förväntas göra, är negativt för såväl utvecklingen som arbetsglädjen.

Kan mer och mer se min egen utveckling inom olika områden och hur jag lär av livet. När jag var lärare lärde jag mig se hur många elever dolde sina brister. Detta var nytt för mig. Jag har själv alltid frågat när jag inte förstått. Kan känna tacksamhet över att kunskapsbrister för mig inte har varit förenat med skuld och skamkänslor, så jag har inte haft behov av att dölja något. Som lärare trodde jag att detta enbart gällde eleverna och att en som vuxen vågade fråga. Nu vet jag att många vuxna är ännu skickligare än eleverna på att dölja det de inte förstår eller kan. Tycker det är tragiskt. Inser att detta är svårt att ändra men att det går. Tänk vad härligt det skulle vara med ett samhälle där det är hög status att fråga när en inte kan eller förstår. För att uppnå detta måste såväl skolan som patriarkatet förändras.

Som biologilärare i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet undervisade jag om homosexualitet. Tänkte inte på att jag framställde homosexualitet som en avvikelse från det normala. Det var så sexuell läggning framställdes i elevernas läroböcker.

När jag började arbeta som utvecklingsledare inom grundskolan i Uppsala 2006 hade jag bland annat ansvar för jämställdhets- och mångfaldsfrågor. Då hade jag föreställningen att skolan underlättade för eleverna att vara jämställda. Sedan har jag lärt mig att det ofta är precis tvärtemot – skolan gör ojämställdhet. Könsrollerna är som mest stereotypa i skolan. Barnen umgås mer jämställt på sin fritid.

Som kommunalråd hade jag ansvar för demokrati, jämställdhet och integration. Visst tyckte jag att HBT- frågorna var viktiga men då förstod jag inte hur heteronormen genomsyrar det mesta i vår vardag. Det har jag lärt mig genom partikamrater och på mitt nuvarande arbete som tjänsteman i Uppsala kommun. Nu vet jag att HBT-frågorna påverkar oss alla, men på olika sätt.

Dessa, mina perspektiv hoppas jag gör mig mer ödmjuk för att vi människor har olika erfarenheter och olika förförståelse i olika frågor. Tycker det är viktigt att försöka skapa kulturer där ingen behöver känna sig dum eller blir kränkt för att hen inte är uppdaterad på alla begrepp och alla områden. Det är ju faktiskt omöjligheter. Likaså att det inte ska upplevas skamligt att omedvetet kränka någon annan. Viktigast är väl att när en får möjlighet försöka inse hur en gör och vad en kan utveckla hos sig själv.

Vänsterpartiets framtidsstrategi

2012-01-03T18:57:00.001+01:00

Lyssnade på Bodil Malmsten i P1 i söndags. Var intressant.
Bodil Malmsten skriver på sin blogg

”Problemet med socialdemokratin
"Att ett parti eller ett företag tar hjälp av ett pr-bolag för att öka sitt förtroende är inte fel i sig". Säger Karin Wanngård, oppositionsborgarråd.

Fel fel fel, det är så fel det kan bli.
Ett parti är inte samma sak som ett företag, ett politiskt parti som måste ta hjälp av ett pr-bolag för att öka sitt förtroende har inget förtroende för väljarna och inga visioner.
Det finns inga politiska alternativ”

Vänsterpartiet tar också hjälp av pr-bolag. Alla riksdagspartier gör säkert det. Och jag tror tyvärr att det är nödvändigt, men sedan är frågan hur detta görs. En del i pr-byråernas arbete är att hjälpa partier, liksom andra organisationer, kommuner och företag att fila på sina varumärken. Detta tror jag tyvärr också är nödvändigt.

Däremot blir jag bekymrad när uppdragen framförallt handlar om mainstream i hela organisationen. För att utveckling ska bli möjlig behövs utmanare, öppenhet och högt till tak. Varumärkesbyggen i partier, offentliga organisationer och föreningar i form av ökad homogenisering och uppifråndirektiv är ett hot mot kreativiteten och demokratin.

I dagens kapitalistiska samhälle är det vanligt att en ska uppträda företagslikt och i detta ingår såväl varumärkesbyggen som pr-byråer. Jag tycker att även vänsterpartiet är en del av denna företagslika inriktning.

Maria-Pia Boëthius har ofta synliggjort hur partier underordnar sig mediamainstreamkulturen bland annat i sin ledare ”Var förbannad”.
Den framtidsstrategi som vänsterpartiets kongress ska ta ställning till denna vecka har sådana företagslika mainstreaminslag.

I strategin kan en läsa hur vi i vänsterpartiet ska vara.
”Vänsterpartiet ska inte vara ”politikerna”, som talar för ”dem”, folket. Tvärtom så ska vi alltid sträva efter att uttrycka oss på ett sätt som visar att vi tillhör dem som behöver förbättringar. Vi är hyresgästerna som motsätter oss ombildningar till bostadsrätter, vi är de visstidsanställda som vill ha trygga jobb och vi är småbarnsföräldrarna som vill ha en bättre förskola.”

”När vi möter människor läxar vi varken upp dem eller predikar för dem, istället lyssnar vi och bekräftar människors upplevelser och problembeskrivningar. Vi pratar så att folk förstår. Vi pratar inte luddigt om socialismen när vi möter människor, lika lite som vi pratar om teknikaliteter eller uttrycker oss byråkratiskt. Istället är vi dem som entusiasmerar och erbjuder konkreta verktyg för människor som vill organisera sig för att förändra samhället.”

”Vi ska vara de som sätter ord på det som många känner och utifrån våra grundläggande värderingar och ståndpunkter omvandla det till konkret politiskt arbete. Vi strävar inte efter att bli populära i det politiska etablissemanget, utan efter att hitta ett bättre sätt att kommunicera våra politiska prioriteringar så att människor förstår vad vi menar och upplever oss som relevanta. Vi ska alltså inte vara populärast bland andra politiker i kommunfullmäktige, utan de populäraste politikerna på gatan.“

”Även om vi ska vara ett parti med högt i tak så finns det ett tak även i vårt parti. Vi accepterar aldrig attityder hos någon medlem som förminskar eller kränker en annan medlem eller gör att någon känner sig mindre välkommen hos oss.”

Jag tänker yrka avslag på hela detta strategidokument. Inte för att jag tycker att allt som står ovan och i själva dokumentet är fel, men för att jag anser att det är fel att vänsterpartiets kongress eller vänsterpartiets partistyrelse ska ta beslut om hur vänsterpartister ska vara och uppträda.

Tycker alltså det finns skäl att reflektera runt allt som står ovan bland medlemmar. Varje människa bör reflektera runt sitt agerande och uppträdande och gärna tillsammans med andra. Men att ta ett uppifrånbeslut om medlemmars uppträdande i en företagslik kontext är farligt för demokratin.

Om kongressen tar denna strategi så sätter partiet upp pekpinnar för hur du och jag ska vara. Får jag tillhöra även om människor uppfattar att jag läxar upp dem och predikar för dem istället för att vara entusiasmerande? Och ska jag stå i skamvrån om jag är en butter och ilsken typ eller?

Framtidskommissionen och partistyrelsen har missat att vi är människor av kött och blod. Och det är som människor i mötet med andra människor som vi kan förändra samhället och inte med pekpinnar uppifrån. Strategin visar på en brist på förtroende för partiets medlemmar.

Det finns skäl att reflektera runt Bodil Malstens ord
”Ett parti är inte samma sak som ett företag, ett politiskt parti som måste ta hjälp av ett pr-bolag för att öka sitt förtroende har inget förtroende för väljarna och inga visioner.”

Dagsform

2012-01-01T23:12:00.000+01:00

Har inte varit utanför dörren idag. Gjort yoga, läst tidningar, bloggat och slagit in paket till mitt äldsta barnbarn som fyller fem år i morgon. Igår var jag mer aktiv. Cyklade till city och skickade iväg ett paket, städade mitt smutsiga hem, träffade dotter och barnbarn och cyklade sedan upp för Carolinabacken för att fira nyår hos vänner.

Kvällscykelturen påminde mig om min skruttiga kondition. Fick stanna många gånger för att få ner puls och flås till mer normala nivåer. Var lite orolig för hemfärden på natten, men fixade att ta mig hem på morgonsidan. (Vi lade pussel. Kändes meditativt att sitta och glo på bitarna för att då och då få in rätt färg och form på rätt plats. Hade svårt att sluta innan det var färdigt, vilket gjorde att jag cyklade hem strax efter två i natt.)

Hostar ständigt upp slem. Vet inte varför? Beror min taskiga kondition på en övergående förkylning eller på att kroppen inte klarar att rensa ut allt slem? Eller har jag metastaser i lungsäcken, vilket förra datortomografin visade tecken på. Nästa datortomografin gör jag 20 januari, så därefter vet jag mer.

Får ibland ont i höger övre ryggsida och skuldra och har därför svårt att öppna dörrar. Märker inget av detta närjag gör yoga eller går på styrketräning, vilket jag förstås är glad över. I övrigt har jag inga större problem. Skavsåret på högerhälen har slutat blöda och börjat läka. Naglarna är mycket bättre. Trötthet och andfåddhet är alltså just nu mina största problem. Och så förstås min skruttiga högerarm och hand, men det är knappast en nyhet för någon.

Lyssnar på P1:s vinterpratare, Bodil Malmsten, medan jag bloggar. Gillar det hon säger och ska kolla upp hennes blogg

Tyst diplomati, nåd och att underordna sig

2012-01-01T19:40:00.000+01:00

Tillbringade nyårsnatten med några vänner, varav en är mycket kunnig på Etiopiens och Afrikas historia. Han har många vänner på universitetet i Addis Abeba och har flera gånger varit där och föreläst. Flera vänner har suttit i Etiopiska fängelser. Det är vanligt att be om nåd, även om en är oskyldigt dömd.

Vi pratar om domen mot Martin Schibbye och Johan Persson. Ska de be om nåd eller överklaga? Det är förstås ett svårt beslut och vi pratar om olika politiska kulturer och politiserade rättssystem. I Sverige är det väl en självklarhet att överklaga, när en är oskyldigt dömd, men det är nog inte lika självklart i Etiopien. För att lyckas i patriarkala hegemoniska styrelseskick, tvingas en ibland att underordna sig. Precis som inom den tysta diplomatin handlar det om att ingen ska behöva ”tappa ansiktet”.

Jag har tidigare bloggat om tyst diplomati och att inte tappa ansiktet.
Då skrev jag bl.a.
”En politisk uppgift tycker jag är att inte rakt av acceptera begrepp, som att tappa ansiktet. Ju mer en bekräftar detta som acceptabla begrepp, desto mer stärker en patriarkala strukturer och ”vi“ och ”dom” samhället. Diplomati handlar ju också om att vi i form av en svensk regering tar kontakt med andra vi i form av andra regeringar för att prata om dom, om människor med lägre positioner. Så kallad ”förbrödring” är väl en stor del av arbetet på en ambassad.

Orden ”tappa ansiktet” används framförallt när det gäller män på höga positioner och regeringar. ”

Nu inser jag att detta kan bli en ”Don Quijotepolitik” om linjen att synliggöra allvarliga brister används rakt av i alla sammanhang. Tänker att vi har olika roller och ibland bör agera på olika sätt. Jag behöver inte i min roll, liksom reportrar utan gränser, Amnesty, vänsterpartiet, journalistförbundet m.fl. oroa oss över att Etiopiska regeringen tappar ansiktet. Våra roller är att synliggöra och trycka på. Och en har definitivt ingen anledning att oroa oss över att Reinfeldt och Bildt tappar ansiktet genom att misslyckas i sina roller.

Däremot kanske Martin Schibbye och Johan Persson bör agera så att Etiopiens regering inte tappar ansiktet, alltså be om nåd. Det kan vara rätt väg, såväl för dem själva som för övriga fängslade journalister i Etiopien.

Världen blir definitivt inte bättre av att modiga kompetenta journalister sitter inspärrade i Etiopiska fängelser i elva år. De behövs för att fortsätta skriva om Lundin Petroleums och andras övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

För övrigt har jag skrivit under och spridit Amnestys upprop om att frige Martin Schibbye och Johan Persson och alla andra samvetsfångar i Etiopiska fängelser. Gläds särskilt åt att Martins kusiner, min 87 åriga mamma och min 91 åriga moster också skriver under.

Amnestys upprop hittar du här.

Inför år 2012

2012-01-01T14:31:00.000+01:00

ETC-tidningen
Läste i ETC-tidningen om allt elände som sker i världen. Yttrandefriheten minskar. Många människor demonstrerar runt om i världen, i Egypten och Syrien, i Spanien och Grekland, i USA och Sverige, i London och Israel, men makten fortsätter med sin nyliberala kapitalistiska inriktning i Västvärlden och med förtryckande diktaturfasoner i Kina, arabvärlden och Afrika. I Sverige kan FAS 3 ses som den största arbetsgivaren med 27 891 människor intvingade i åtgärder som upplevs som förtryckande av många. Privatiseringarna av offentlig verksamhet fortsätter, ojämlikheten ökar och moderaternas Anders Borg ekonomiska politik uppfattas av alltför många som den enda möjliga. Högerextremister beskrivs som psykiskt sjuka, medan media ger bilder av djurrätts- och vänsteraktivister som våldsbenägna och odemokratisk. Israels förtryck av palestinier på såväl Västbanken, som i Gaza förvärras. Framtiden känns tung och det är lätt att ge upp.

Min borgerliga lokaltidning
Lokaltidningen hade en uppdelning med en tidning för 2011 och en för 2012. År 2011 innehöll framförallt en snuttifiering av allt som hänt under året. Det var korta små notiser som kan uppfattas om objektiva om allt som hänt i världen, i Sverige, i länet, i kommunerna osv. En konsekvens av alla dessa typ TT-telegram blir att den borgerliga världsbilden där olika politiska ideologier osynliggörs blir befäst. Några smärre konflikter beskrivs visserligen på ett svartvitt sätt, men det är inte tillräckligt.

Några exempel på osynliggörandet :

För Sverige i december står att det var ”Sammandrabbningar mellan högerextrema demonstranter och motdemonstranter i centrala Stockholm. Flera personer grips.“ Vem vill aktivera sig mot högerextremismen, när motdemonstranterna framställs som slagskämpar? Alla medvetna ickevåldsaktivister osynliggörs och de flesta väljer därför att stanna hemma.

Hur många tror att journalisterna Martin Schibbye och Johan Person egentligen åkte in i Etiopien för att främja terrorism, när det står att det är detta de är dömda för. Carl Bildts intresse av att dölja sina egna omänskliga affärer i Lundin Petroleum osynliggörs.

Notiserna blandar positiva saker, brott och skandaler och ger en ganska negativ helhetsbild av att det inte är någon idé att engagera sig i politiska aktiviteter.

I tidningen finns också bra saker. Aron Lunds ledare för 2011 ”Våren då diktatorerna föll” gillar jag. Han beskriver hur svårt det är att bygga nya demokratier efter att diktatorer har avsatts av folket, men att det är möjligt.

Hur förtryckande de arabiska regimerna ”än är, har de verkliga rötter i samhällslivet och i den lokala politiken. Ben Ali hade styrt sedan 1987, Mubarak sedan 1981, Gaddafi sedan 1969 – sammanlagt 93 år av diktatur. Att avlägsna de maktstrukturer som växt fram under decennier av sådan diktatur är inte en fråga om att köra en diktator eller säkerhetstjänstchef på porten, utan om djupgående och smärtsam samhällsomvandling.”

Jag saknar däremot en beskrivning av västs intressen i dessa regioner. Det är ju USA och EU som har hållit de tidigare förtryckarregimerna under armarna, men ledaren är skriven i en borgerlig tidning och då osynliggörs kapitalets intressen.

Fria tidningen
Även Fria tidningen har en sammanställning över året som gått ”Arabisk vår och europeisk höst”.

Dessutom en mycket intressant artikel om ”Den naturliga revolutionen” av Per Leander. Spännande att läsa en text av den tyske marxisten Karl Kautsky som jämför människors födelse med ett språng, en revolution. Om födelsen sker innan fostret är färdigutvecklat så överlever det inte. Han citerar också Trotsky som inför den tsaristiska domstolen efter 1905 års ryska revolution säger ”Massornas uppror, ärade domstolsledamöter, görs inte, det verkställer sig självt. Det är resultatet av sociala relationer, inte av en plan.”

Borgerligheten kom tillmakten genom att störta feodalväldet och de absoluta monarkierna. USA, det mest reaktionära av de västerländska länderna i vår tid, var en gång den mest progressiva av världens nationer. Visst är det intressant att läsa om alla revolutioner som har åstadkommit mer eller mindre positiva förändringar. Per nämner också de stora revolutionerna under 1900-talet i Ryssland, Kina, Vietnam, Kuba och Iran, som från början var progressiva. De har tyvärr urartat till nya diktaturer med folkförtryck, vilket vänstern borde lära sig av. Progressiva revolutioner är som det står i min borgerliga tidningsledare en djupgående och smärtsam samhällsomvandling. Det är viktigt att också synliggöra och förändra de maktstrukturer som finns under ytan, det räcker inte att avsätta ledarna och byta retorik.

Fria tidningen lyfter också frågan om växthuseffekten och Durbanöverenskommelsen. Blir det ett gott eller ont nytt År avseende klimatet. Likaså vår borgerliga regerings löften om att skärpa reglerna för kärnkraftens säkerhet som ännu inte verkställts, trots att det gått två år sedan löftet gavs.

Dala-Demokraten
Göran Greider har många kloka synpunkter. Dalademokraten är en av få progressiva dagstidningar i ett annars ganska kompakt borgerligt mediamonopol. Fick en ledare ”Havel och Reinfeldt” av en vän. Göran Greider synliggör Havels civilisationskritik och att den är lika adekvat mot dagens moderatstyrda samhälle som mot gårdagens öststater.

”Det märkliga är att mycket av den maktkritik Havel riktade mot sin tids öststatskommunism känns möjlig att använda mot regeringschefer i vår tid, i hjärtat av den västerländska demokratin. Havel ondgör sig över att människor sövs av konsumtionssamhället och deklinerar till privatmänniskor. Ingenstans kan människan som allsidig unik varelse utvecklas, trots att den retoriken överallt härskar.”

Flamman
I Flamman hittade jag en bra debattartikel ”Vi är bara konsumenter”, av Max Wallinder. Den handlar om distansen mellan politiker och medborgare. Denna distans avhumaniserar medborgarna. Politik har gått från att vara ideologi till att bli PR, en pricerunnerdemokrati. Tycker att även vänsterpartiet, liksom miljöpartiet delvis fastnat i dessa fällor. Människor på högre positioner tror sig veta bäst. Som medborgare förminskas jag till att bli en eventuell väljare om budskapet packeteras på rätt sätt. Som medlem reduceras jag till att bli förmedlare av ett av andra redan färdigpacketerat budskap.

Var en aktiv medborgare
Har tidigare bloggat om Malin Rönnbloms krönika i Västerbottens-Kuriren om privatiseringens logik och konsekvenser. Likaså om Maria-Pia Boëthius alla utmärkta ledare om medborgarmakt och mediamakt.

Tänker att det är viktigt att lyckas påverka när en protesterar och demonstrerar. I några arabländer har folket lyckas störta sina förtryckare, men i väst finns många exempel på misslyckanden. Det är viktigt att inte ge upp. Det kapitalistiska samhället innebär inte slutet på historien. Nya mer hållbara sätt att demokratisera makten och organisera samhället är möjliga.

Vi-skogens julkort

Maria-Pia Boëthius skriver i sin senaste ledare om ett lyckat exempel i ett småskaligt perspektiv, nämligen almstriden.

”Varje gång jag går förbi almarna i Kungsträdgården i Stockholm stiger en liten lyckobubbla upp, oavsett hur det annars står till: Träden som stockholmarna räddade! Resten av Kungsan har kommersialiserats något alldeles infernaliskt, men i slutet står dessa älskade almar kvar, dessa ambassadörer från det vilda och sprider ett slags ro.”

Hoppas att 2012 blir ett år när fler står upp för sina medborgerliga rättigheter, kräver medborgarmakt och hållbar jämlik demokrati.

God fortsättning på det nya året.

Lite nutankar

2011-12-31T00:06:00.000+01:00

Läste i den största gratistidningen om Stina Wollter. Hon har alltid mycket klokt att säga. Hon berättar om samtal hon haft i Karlavagnen, ett P4 program.

”Stina minns samtal med Susanne, som var terminalt sjuk i cancer. Hon var med i Karlavagnen flera gånger fram till sin död. Vi fick följa henne genom samtal och mejl. Hon var makalöst klok. Om vi hade ett ämne som ”tid” kunde hon ge ett annat perspektiv som verkligen ruskade om en. Hon var så närvarande, positiv och full av jädrar anamma. Hennes man ringde upp mig hemma då det var dags för henne att ”flyga” – så vi fick ta farväl.”

På frågan ”Hur ser du på de svåra samtalen?” svarar hon:

”Man får aldrig lägga ”tycka synd omhuvudet” på sned. Människor vill ju bara bli sedda där de är i livet, vare sig de har en tumör i hjärnan eller står och påtar i trädgården. Vi krånglar till det med våra rädslor! Men jag är inte så rädd längre, jag har varit och vänt i smärtpunkter som så många andra. Blir jag rädd eller ångestfylld får jag lägga det åt sidan, allt utom empatin.”

Tänker mycket på den tid jag har kvar att leva. Skulle vilja ruska om andra och skrika att livet är nu? Vad är viktigt i ditt liv?

För mig är barn och barnbarn och politik viktigast. Jag vill knuffa samhällskulturen åt det håll jag tror på. I vänsterpartiets partiprogram är detta knuffande bra uttryckt med orden:

”Politik är det möjligas konst men vänstern får aldrig kapitulera inför de existerande maktstrukturerna. Det är inte bara materiella förhållanden som bestämmer ramarna för vårt handlande. De bestäms också av kultur, sedvanor och tankemönster. I sin kamp kan rörelser och partier förflytta samhällets ideologiska balanspunkt. Därmed flyttas gränsen mellan ”omöjligt” och ”möjligt”.

Gläds och mår gott av att träffa mina barnbarn, att tänka på dem, att samtala med min dotter och att höra minstingen ”låta” i bakgrunden när vi pratar i telefonen. Önskar dem goda utvecklingsvillkor, reflekterande och givande möten med andra människor och tillit till livets goda hållbara möjligheter.

För övrigt har jag varit på gym och tränat. Hoppas att träningen gör att jag får leva lite lägre och med lite bättre hälsa. Dessutom fortsätter de positiva samtalen på facebook. Så skönt när samtalen förs på som jag uppfattar jämlika villkor och jag slipper bli tillskriven en massa saker som knappast har med mig att göra.

Dialektik, historiematerialism, intersektionalitet och vänsterpartiets partiprogram

2011-12-30T14:17:00.001+01:00

På facebook har jag fått synpunkten att de motioner jag skrivit om normkritik och intersektionalitet ”visar på bristande insikt om den dialektiska materialismens processer och analysverktyg.”

Eftersom jag vet ganska lite om dialektik (tänker på tes- antites-syntes) så letade jag i Wikipedia och fick fram detta:

”Marx var materialist men ansåg ändå att Hegel hade rätt om samhällets utveckling, och utvecklade en dialektisk historiesyn, historiematerialismen. Engels utvecklade detta ……han menade att dialektiken omfattade allt i naturen, inte bara samhällets utveckling. Dialektiken indelar världen i motsättningar. I samhället är det Klasskampen, kampen för produktionen och det vetenskapliga experimentet som driver utvecklingen framåt.”

Vidare skriver personen på Vänsterns framtid att:

”Nyckeln till att förstå hur vi kan krossa en förtryckande struktur är därför att:

1. Uppsöka hur och på vilka materiella grundvalar den en gång kunde uppstå.

2. Undersöka om det är samma sak som reproducerar den, eller om det är något annat.

3. Hur den relaterar till redan - ur materiella grundvalar - förklarade och kända förtryck. Hur dessa sätter ramarna och påverkar varandra.

a) Är det samma materiella grundvalar? Dvs.: vilar t.ex rasismens uppståndelse och reproduktion på kapitalismen - eller måste vi lägga till nya teorier för att kunna förstå det?

Att vi ska bekämpa alla förtryckande strukturer är uppenbart, och det accepterar nog de flesta i partiet. I vart fall jag accepterar även att olika förtryck påverkar varandra.”

Jag är inte påläst om marxismen och dialektik. Se därför denna blogg som ett försök att bemöta frågorna och påståendena och reflektera mer runt vänsterpartiets partiprogram. Uppskattar om fler ger sig in i samtalet och ger sin syn på frågeställningarna.

Det är viktigt att se mönster i historien och människors olika materiella villkor. Håller därför helt med om punkt 1 från facebook. Punkt 2, om det är samma sak som reproduceras eller om det är något helt annat tycker jag är mer problematisk, eftersom den delar upp i antingen eller. Jag tycker det är viktigt att ibland tänka i termer av både och.

Engels menade att dialektiken omfattade allt i naturen, inte bara samhällets utveckling. Dialektiken indelar världen i motsättningar. Håller med om att det för det mesta finns motsättningar som behöver synliggöras. Samtidigt är det viktigt att inte stereotypisera individerna och sortera in dem i olika oföränderliga fack. En bör alltså skilja på olika gruppers intressen och individerna som tillhör gruppen. Klasskampens grund är olika klassers olika och orättvisa materiella villkor, men ska inte likställas med att individer som tillhör en grupp är goda och individer som tillhör den andra gruppen är onda.

Dialektiken kan alltså inte omfatta allt i naturen och samhället. Likaså förändras grunderna till motsättningarna på ett inte alltid dialektiskt sätt. Uppdelning av människor i goda och onda leder i värsta fall till krig som bryter ner också goda strukturer.

Jag tycker att vänsterpartiets partiprogram uttrycker detta på ett bra sätt i följande meningar. ”Klassamhället är inte statiskt och klasserna är inte homogena. Klassernas sammansättning och självuppfattning ändras med den ekonomiska utvecklingen.” och

”Syftet med klassanalysen är inte att mekaniskt räkna in varje män¬niska i en klass, utan att förklara hur gemensamma intressen uppstår och förändras i samhället.”

Jag har skrivit en motion om att klass bör tillföras som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Partistyrelsens svar liknar de utgångspunkter som facebookinlägget har, nämligen att en inte kan arbeta med både och. I svaret framför partistyrelsen att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen. Huvudklasserna är kapitalistklassen och arbetarklassen. Den senare är beroende av att sälja sitt arbete. Partistyrelsen anser att klassdiskriminering ska motarbetas genom klasskamp inte genom ökad juridifiering.

Jag anser att detta svar inte är i enlighet med delar av vänsterpartiets partiprogram där det bland annat står följande angående rasismen och klassamhället.

”Rasismen är något annat än allmänna fördomar. Den måste förstås i förhållande till maktrelationer i samhället som helhet. När det finns en över- och underordning, kan särskiljande och uteslutande processer, liksom nedsättande föreställningar och attityder hos enskilda påverka hur privilegier och möjligheter tilldelas och förvägras.”

”I Sverige, liksom i många andra europeiska länder, har rasistiska strukturer gjort att klassamhället fått en etnisk skiktning. Makt, inflytande och materiell levnadsstandard är idag ojämnt fördelade mellan etniskt segregerade bostadsområden. Det gäller även tillgången till, och villkoren för, välfärd, utbildning och privat service. Den strukturella diskrimineringen påverkar hela bostadsområden. Segregationen innebär också att vardagsarenor och sociala relationer präglas av den rumsliga uppdelningen, vilket spär på och blir en egen grogrund för föreställningar om ”vi” och ”dom”. Segregationen är därför ett uttryck för klassamhället och dess rasistiska strukturer, men blir också en självständig faktor i återskapandet av ett etniskt skiktat klassamhälle.”

Partiprogrammet lyfter alltså att både materiella villkor och nedsättande föreställningar och attityder hos enskilda påverkar människor. Enligt programmet måste också samhället motverka den vardagliga och ofta omedvetna diskriminering som så många människor utsätts för. Detta har partistyrelsen missat i sitt svar på min motion om klass som diskrimineringsgrund.

Jag är övertygad om att den enda vägen till mer jämlika villkor är att både förändra människors materiella villkor genom omfördelning av ekonomiska resurser, alltså framförallt klassisk klasskamp och kvinnokamp, och att synliggöra hur människors tillskrivs olika förmågor i sin vardag. Genom att människor stereotypiseras och stigmatiseras i sin vardag återskapas den strukturella diskrimineringen. Intersektionella analyser är en bra metod för att synliggöra och förändra detta.

En god vän till mig som har mer kunskap om dessa frågor skrev: Det finnas ingen motsättning mellan marxistisk social teori och intersektionalitet. Det är en vidare utveckling av denna.

Jag anser också att mina tankar är förenliga med delar av vänsterpartiets partiprogram, men att partiprogrammet i vissa delar nästan motsätter sig självt. I partiprogrammet lyfts två perspektiv fram nämligen klassamhället och patriarkatet. Samtidigt lyfts andra perspektiv fram i andra delar av programmet. Det framförs t.ex. att patriarkatet och rasismen samverkar.

Partiprogrammet lyfter två maktgrunder, nämligen kön och klass. Samtidigt kopplas kön ihop med andra diskrimineringsgrunder när det står: ”Alla människors lika värde innebär att diskriminering på grund av kön, funktionshinder, sexuell läggning eller könsidentitet, ålder, hudfärg, kulturell eller etnisk bakgrund, religion etc., aldrig kan tolereras.”

Här saknas alltså att människor också diskrimineras utifrån klasstillhörighet i sin vardag. Programmet har blinda fläckar avseende medel- och överklassnormen. Klassperspektivet tillskrivs däremot en särställning, som jag också känner igen i många debatter, klass blir viktigare än kön. Klasskampen ses som viktigare än könskampen, feminismen underordnas socialismen. Hur kvinnors kamp har förändrat världen osynliggörs ofta.

Jag hittar inga skrivningar i programmet om marxism, dialektisk historiematerialism eller kommunism, vilket jag tycker är bra.

Partiprogrammet innehåller många pärlor, som stämmer med hur jag tänker, såsom:

• Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle.

• Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva.

• Politik är det möjligas konst men vänstern får aldrig kapitulera inför de existerande maktstrukturerna. Det är inte bara materiella förhållanden som bestämmer ramarna för vårt handlande. De bestäms också av kultur, sedvanor och tankemönster. I sin kamp kan rörelser och partier förflytta samhällets ideologiska balanspunkt. Därmed flyttas gränsen mellan ”omöjligt” och ”möjligt”.

• Om kapitalismen av de flesta uppfattas som det bästa, eller åtminstone det enda möjliga, ekonomiska systemet, sitter de härskande säkert. Om kvinnors och mäns olika roller uppfattas som ”naturliga” och inte socialt konstruerade, så lever patriarkatet vidare. Men om allt fler börjar ana att en annan, förnuftigare och rättvisare värld är möjlig, öppnas nya vägar.

• Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedvetet. Ett samhälles dominerande idéer bestäms av de rådande maktförhållandena, men inte på ett mekaniskt sätt. Människor förändrar sina idéer, åsikter och värderingar genom att dra slutsatser av sina erfaren¬heter eller diskutera sociala förhållanden.

Facebooksinlägget som jag inledde med skriver också att

”Undersöka om det är samma sak som reproducerar den ( förtrycket), eller om det är något annat.”

Tycker att partiprogrammets text ”Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva.” visar att förtryck inte på ett enkelt sätt kan delas upp i det ena eller det andra. Världen är mer komplex och utvecklingen är inte alltid dialektisk.

På frågan om rasismens uppståndelse och reproduktion vilar på kapitalismen - eller om vi måste lägga till nya teorier för att kunna förstå det så blir mitt svar i enlighet med partiprogrammet att rasismen ”också är en självständig faktor i återskapandet av ett etniskt skiktat klassamhälle.” Etnicitet och rasism har alltså också egna perspektiv och strukturer som bör genomsyra politiken.

I samma inlägg framförs också frågor om hur förtrycket relaterar till redan - ur materiella grundvalar - förklarade och kända förtryck. Hur dessa sätter ramarna och påverkar varandra. Tycker att denna fråga har sin grund i ett intersektionellt tänkande. Det går att tänka intersektionellt både utifrån en materiell grundsyn och utifrån de olika diskrimneringsgrunderna.

Dessutom tycker jag att partiprogrammet har postmodernistiska inslag, t ex när det står ”Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle.”

Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Därför tror jag inte heller på kommunismen. Ett framtida förnuftigt, objektivt samhälle som uppnått sanningen om den rätta lösningen är en omöjlighet.

Mer glad

2011-12-29T23:29:00.000+01:00

Igår skrev jag;

”Samtidigt blir jag ibland lite less för att det så lätt blir väldigt ytligt på facebook. Likaså finns det en del spretiga och ibland inte särskilt konstruktiva motioner och motionssvar.”

Idag känner jag mig mer positiv. Efter att några fler gått in på facebookdiskussionen igår blev det mer djup och bredd i samtalet. Faktiskt riktigt konstruktivt och roligt.

Idag har vi haft vårt sista kongressombudsmöte inför vänsterpartiets kongress. Haft såväl lika som olika åsikter i gruppen och högt till tak. Jag stormtrivs på sådana möten. Ville knappast gå därifrån trots att kroppen är trött och ryggen värker. Tänk om alla möten var som våra ombudsmöten varit. Hoppas övriga deltagare känner likadant som jag.

Om osynliga normer och hur vi vill att det ska vara

2011-12-28T16:19:00.002+01:00

Just nu går det mycket tid åt att läsa alla handlingar inför vänsterpartiets kongress. Dessutom använder jag en hel del tid åt att kommentera det som skrivs på vänsterns framtid. Tycker att det ingår i en god demokratisk kultur att delta i samtalen och diskussionerna när jag nu är kongressombud.

Har samtidigt full förståelse för att det är omöjligt för alla att hinna. Jag har mycket ”fri” tid att använda till detta.

Samtidigt blir jag ibland lite less för att det så lätt blir väldigt ytligt på facebook. Likaså finns det en del spretiga och ibland inte särskilt konstruktiva motioner och motionssvar. Detta ibland sönderhackande tyckande medför att jag tappar viktiga perspektiv och också hamnar i försvarsställning istället för i samtal som utvecklar. Ofta när jag sticker ut hakan tillskrivs jag också en massa saker som har väldigt lite med det jag tror på och arbetar för att göra, vilket blir ganska tröttsamt. Nedanstående kommentar är jag tacksam för, eftersom den förklarade en del av de reaktioner jag fått.

’Tänk om du alltid var så ödmjuk som du var nu, och inte skrev saker som "Vad roligt det skulle vara om alla avslag, bifall, gillanden etc bara handlade om åsiktsskillnader och inte alls om makt och rädsla"’

Under några år har jag läst alla kommunala grundskolors kvalitetsredovisningar i Uppsala. Första gången jag gick igenom alla texterna skrev många skolor ”På den här skolan behandlar vi alla lika”. Jag kommenterade detta och sedan tror jag att medvetenheten har ökat om att vi vill behandla alla lika men att vi inte gör det. Det finns en massa normer som inte har med sakfrågor och kunskaper att göra, men som gör att vissa får mer makt och möjligheter än andra.

Det är så vanligt i alla olika sammanhang att beskriva och skriva ner allt vackert vi vill, utan att reflektera över hur vi sedan faktiskt gör. Den där makten en själv har att påverka är det ganska vanligt att inte vilja kännas vid, för att istället lyfta fram allt en tycker att andra, andra med mer makt ska göra. Att vilja vara god är positivt. Om detta också innebär att en i sin vardag arbetar för att vara reflekterande god, så blir det så mycket mer värt.

Mina påpekanden om att vi inte alltid är som vi vill vara väcker ibland ilska, ja till och med ursinne. En skjuter budbäraren istället för att granska sig själv och den grupp en tillhör. Likaså väcker det reaktioner när jag ställer mig vid sidan av osynliga normer och påpekar att de finns.

Jag tänker alltså fortsätta tjata om att det skulle vara roligt ”om alla avslag, bifall, gillanden etc bara handlade om åsiktsskillnader och inte alls om makt och rädsla".

Likaså tänker jag fortsätta försöka granska mig själv, hur jag gör, om jag står upp för det jag tror på, om jag dömer andra utifrån mina fördomar, om jag tillskriver andra saker som mer har med mig själv att göra etc. Tror det är viktigt att se sitt eget flockbeteende och att inte bidra till att utse fiender. Istället arbeta för att bli överens om vad som är viktigast att förändra i samhällets alla såväl materiella som immateriella maktordningar. För att jag är övertygad om att ett systemskifte är nödvändigt och att en annan värld är möjlig.

Ledarskap

2011-12-27T20:12:00.000+01:00

Tänkte blogga lite om mina förväntningar på ett ledarskap:

Först finns en massa självklarheter, som att en ledare ska lyssna och därefter leda. En ledare ska vara en god kommunikatör, ha perspektiv på sig själv och få människor i sin omgivning att växa. En ledare bör vara bra på att skapa en tillåtande och jämlik kultur där alla känner sig trygga att framföra det en tycker är viktigt. Har tidigare bloggat om partiledarskap bl. a. här.
Att vara en god ledare är svårt i dagens individualistiska samhälle. Jag har sett alldeles för mycket av att chefer/ledare tillåter olika personer att bygga upp sina revir, oavsett om det handlar om politik eller olika offentliga verksamheter. En del personer kan ta stor plats och påverka innehållet mycket utan att vara särskilt grundade i sina resonemang. En god ledare behöver vara bra på att hålla tillbaka några för att ge andra mer utrymme.

Ett exempel på detta är att vänsterpartiets två perspektiv, patriarkatet och klassamhället, lätt leder till att några anser sig ha rätt att definiera socialismen och klassamhället och andra definierar feminismen och patriarkatet. Konsekvensen blir ytterst förenklat två olika grupperingar som sällan möts om inte partiledningen tar ett samlat grepp om frågorna. I dagens vänsterparti uppfattar jag det som att några definierar vår feminism, andra vår socialism, åter andra vår skolpolitik och andra vår miljöpolitik och det görs inga större avvägningar mellan de olika politikområdena. Vänsterpartiet blir ganska splittrat och beroende av enskilda individers kompetens och intressen. Dessutom blir det delvis osynliga maktstrukturer som sätter dagordningen och styr innehållet.

Jag tror att den allra svåraste uppgiften som ledare är att få ihop en ledning som har högt till tak, där allas röst är lika mycket värd och där en har en kultur som gör att en lyssnar på sakargumenten och utvecklar verksamheten oavsett vem som kommer med förslagen. Och jag tror att ett normkritiskt arbete är till god hjälp för att få en jämlikare kultur.

Hur en sedan ska få ekonomiska-, sociala-, feministiska- och miljömässiga perspektiv att genomsyra helheten är en nästan omöjlig nöt att knäcka. En får nog stå ut med att det ibland spretar lite åt ena hållet och böljar lite åt andra hållet. Jämn marschtakt tror jag inte på.

För övrigt har jag varit på gym idag. Det gick men jag blev väldigt trött efteråt. Gläds åt att jag orkade i fyrtio minuter och att jag inte har särskilt ont i ryggen. Hoppas att cellgifterna fortsätter fungera. Vågar nästan tro det.

Mer tankar om livet och döden

2011-12-26T18:47:00.000+01:00

Igår skrev jag:

”Samtidigt finns sorgen där. Kanske framförallt sorgen över att mitt liv tar slut. Är troligen min sista jul.”

Fick ett mejl från en vän.

”Blir bedrövad när du uttalar det onämnbara, att det kan vara sista julen. Vet samtidigt att du, kanske genom att du vågar skriva/uttala det, också har ett förhållande till livet som gör att du ser möjligheter där andra ger upp - det halvfulla glaset.... OK, tid att gråta, visst. Och glädjas för det som finns.”

Kloka ord tycker jag. Är hemma igen. Har gråtit ganska mycket, sorg över det jag förlorat och kommer att förlora. Det halvfulla glaset. Sorgens framsida är glädje – den andra delen av glaset. Glädjen över det jag kan och har. Sorgen och glädjen ihop ger styrkan. Trots att det är jobbigt när sorgen kommer och tårarna rinner, så är det skönt att känslan banar sig fram till mitt medvetande och ur min kropp. Kommer gråten inte ut kan den istället bli till ett oroligt molande som täpper till och ger värk. Nu får jag också styrka och energi. Eftersom mitt liv kanske inte blir så långt, med svenska mått mätt, vill jag använda det väl.

Fick Mikael Wiehes CD – ”Ta livet tillbaka” i julklapp av min dotter.

I bilen på väg hem lyssnade jag på Berget, Berget som står där det står, Berget som alltid står kvar. Känns tryggt. Precis som att lyssna på Mikael Wiehe som sjunger det han vill sjunga, som fortsätter stå upp för det han tror på. Hörde min första skiva med Mikael W och övriga i Hoola Bandoola Band för snart fyrtio år sedan. Samma då som nu och samtidigt annorlunda, i annat ljus. Ger mig tillit.

Han har fler bra låtar, texter om hur girighetens pest sprider sig, om hur alla vill ha mest och direktörerna roffar åt sig och skyller på varann, om hur vinstintressen styr skola och omsorg. Refrängen är:

Är det nåt du måste göra
Är det nåt du måste säg’
Har vargen i dig vaknat
Det är samma sak med mig

Text och musik är ibland övertydlig och rak, men det känns skönt. Lite rakhet och mycket ilska behövs för att åstadkomma förändring. Ger mig kraft.

När

2011-12-25T16:37:00.000+01:00

Solen skiner, när jag ser ut över Lidingöbron, Djurgården och Tranholmen. Njuter av en fantastiskt fin utsikt där jag sitter. Har det bra om en ser till det materiella. Har det också bra om en ser till rikedomen att ha släktingar som kommer överens och har en skön julhelg i gemenskap. Dotter med familj åkte strax före lunch till barnens farmor och farfar. Huset är tystare och tillvaron vilsam. Lite tomt utan tre barn som tar sina berättigade platser. Längtar redan efter nästa möte, men minnena finns där i varje stund. Lekt kurragömma, byggt pussel, sjungit och pratat med barnbarnen. Även fyramånadersbarnet kommunicerar med ljud.

Samtidigt finns sorgen där. Sorgen över att en arm och en hand inte orkar, sorgen över svullna skavsårsfötter, sorgen över stela leder och en trött kropp. Kanske framförallt sorgen över att mitt liv tar slut. Är troligen min sista jul.

Kanske också sorgen över allt jag skulle vilja prata om, allt outtalat och alla osynliga normer om hur en ska vara. Också alla outtalade konstruktioner över hur den är och den är, allt som ligger under ytan som ”sanningar”. Sorgen över alla förlorade ”möjligheter” och förlorade möten. När, var och hur kan det som känns omöjligt göras möjligt? Handlar det om brist på mod eller om omöjliga samtal eller om att det finns et t möjligt sen?

God Jul alla människor, vargar och olika knytt

2011-12-23T14:10:00.000+01:00

Nu är jag klar med julklapparna, har bakat några bröd. Så fort jag bloggat färdigt, vilat lite och packat mina saker så bär det av söderut.

Skälet till julhälsningen till vargarna var två artiklar jag läste på morgonen. Till Fria tidningen säger Eric Degerbeck från EU-kommissionen angående regeringens vargpolitik
”Det går inte att hävda att man å ena sidan ämnar följa art- och habitatdirektivet samtidigt som man å andra sidan välkomnar en utökad skyddsjakt. Enligt habitatdirektivet kan det inte bli fråga om någon skyddsjakt i vinter då den endast får ske under mycket snäva förutsättningar, till exempel om en specifik varg redan har orsakat allvarliga problem och det kan antas att det kommer att ske igen. Skyddsjakten får absolut inte bli en kompensation för den uteblivna licensjakten.”

UNT har haft två debattartiklar från fårägare. Den första skrev att det inte går att fortsätta som fårägare om vargar etablerar sig i länet. Artikeln bemöttes på ett bra sätt av andra fårägare, som visade på hur liten andel av fåren i Sverige som blir dödade av varg. Alltid skönt att få motargument, när några är kritiska mot vargens återetablering hos oss. Jag vill ha både får, varg och öppna landskap och det är fullt möjligt, utan stora problem. Problemet är varghatet och människors rädslor.

Amnestyljus

Regeringen får berättigad kritik för sitt svaga försvar för de terrordömda svenskarna i Etiopien. De två svenska journalisterna som fällts av en etiopisk domstol, dömdes på grundval av deras legitima journalistiskt arbete och måste släppas omedelbart och villkorslöst, uttalade Amnesty International 21 december.
Några av mina julpaket innehåller stearinljus jag beställt från Amnesty. Tänd ett ljus för alla människor som kämpar för fred, frihet och rättvisa. Tänd ett ljus för alla som sitter inspärrade i olika fängelser för att de har agerat för mänskliga rättigeter.

God Jul

Nuläge och lite spridda tankar

2011-12-23T00:01:00.000+01:00

Domen mot de svenska journalisterna
Följer i tidningarna och på radio det som sägs efter onsdagens dom mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Är starkt berörd. Känner sorg och tänker på dem som riskerar 18 års fängelse och på deras nära anhöriga. Samtidigt ger deras mod och just nu framförallt Martins viskning ”Det blir fler ronder” mig styrka att stå upp för det jag tycker är viktigt. Mod och kunskap behövs i dagens hårda samhälle.

Kapitalets gåta och kapitalismens kriser
Kultursidorna i min lokaltidning innehåller ibland intressanta recensioner och debattartiklar. I dagens tidning är vänstertänkaren David Harleys nyöversatta bok om när det kapitalistiska systemet knakar i fogarna beskriven

“När kapitalet stöter på problem i sitt krav på ständig tillväxt skjuter det problemet framför sig istället för att lösa det. Det kan tillexempel vara att marknadsföra en ny livsstil för att suga upp överskottet. Men det kan också vara att införa ny teknik som skapar arbetslöshet och en flytande reservarmé som pressar ner lönerna. Slutligen ansamlas dock dessa problem i en blodförstoppning – en kris” skriver Rasmus Landström i sin recension av boken.

Privatiseringspolitikens konsekvenser
Malin Rönnblom forskare från Umeå universitet har skrivit en bra krönika i Västerbottens-Kuriren om privatiseringens logik och konsekvenser.
Hon skriver att privatisering av tidigare offentligt driven verksamhet inte betyder mindre politik eller reglering, utan annan politik och andra former av regler. Privatiseringspolitiken gör något med oss som människor. Vi blir inte längre medborgarna utan skattebetalare och konsumenter.

”I stället för att se oss själva som en del av ett kollektiv blir vi individfokuserade och enkelspåriga med den egna vinningen i blickfånget. Vi söker kontroll och kvalitetssäkringssystem i stället för att ta eget ansvar. När miljöpartiet föreslår en lagstiftning som garanterar miniminivå på antalet anställda i vården samt en nationell tillsynsmyndighet speglar det samma logik. Ett instrumentellt tänkande byggt på kvantitativa mått och revision.”

Tycker att Malin Rönnblom på ett suveränt sätt beskriver privatiseringspolitikens negativa påverkan på demokratin och på oss människor/medborgare.

Mitt privata nuläge
Idag har jag jobbat sista dagen på två veckor. Har bland annat skrivit ner det viktigaste som framkom på ett möte om jämlika arbetsplatser. Fick en återkoppling om att det jag valt att skrivit ner var utmärkt. Ibland, som just nu, mår jag riktigt gott av beröm. Skön känsla inför två veckors ledighet och kongress.

Är något mindre trött. Har däremot problem med ett blödande infekterat skavsår på högerfoten. Skavsåret gör att jag kör bil, istället för att gå och åka buss. Hoppas det läker nu när immunförsvaret förbättras efter några dagars nedgång.

Har försökt slå in julklappar och skriva vem de är till. Orkade göra knappt hälften, eftersom det tar sån tid att klippa julpapper , slå in paketen och skriva. Hur klarar sig alla andra som bara har en fungerande hand? Mina paket ser bedrövliga ut, sneda och oformliga. Inget kul.

Längtar efter att i morgon, när jag är klar med allt görande, få sätta mig i bilen och åka till min syster i Stockholm. Jag gillar jul och i år får jag fira med alla nära och kära. Ska vara riktigt lat och bara njuta av livets goda.

Lite mer om klass och om Marx

2011-12-21T22:18:00.000+01:00

Läser det Kommunistiska manifestet, som Kommunisternas förbud i London på en hemlig kongress 1847 uppdrog åt Karl Marx och Friedrich Engels att skriva. Uppdraget var att ta fram ett utförligt teoretiskt och praktiskt partiprogram. Del två av manifestet ”Proletärer och kommunister” avslutas med hur proletariatet i kamp mot bourgeoisien genom revolution gör sig till härskande klass. Som härskande klass upphäver de produktionsförhållandena och därmed klassmotsättningarna och sitt eget herravälde som klass.

”I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.“

Syfte med proletariatets klasskamp är alltså att alla individer ska bli fria. Envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.

Idag drygt 160 år senare har drömmen om det klasslösa samhället aldrig infriats. Däremot har kommunistiska samhällen kommit och gått, ibland med förfärande konsekvenser för befolkningen.

För hundrasextio år sedan var såväl klassamhälle som kraven på underordning för arbetare och fattig landsbygdsbefolkning tydlig. Lagen var olika för olika klasser.

Idag är lagen lika för alla i många länder, åtminstone på papperet. Däremot diskrimineras människor utifrån klasstillhörighet, precis som diskriminering sker utifrån kön, ålder, sexuell läggning, hudfärg o.s.v.

Den strukturella diskrimineringen finns beskriven i många rapporter och avhandlingar. Människor har olika villkor i sin vardag. Detta osynliggörs nästan överallt. Få som tillhör normens mitt erkänner diskrimineringen för sig själv eller för andra. Diskriminering upplevs vara något som sker på andra arbetsplatser, i andra grupper och i andra länder, inte där just jag finns och verkar.

Det är ingen slump att vissa kategorier människor får mer makt än andra och att de sedan tenderar att värna sina egna intressen mer än allmänintressena. Marx teorier om människors koppling till produktionsförhållandena är adekvat även i dagens samhälle. Ägande ger makt.

Jag ser det klasslösa samhället som en ouppnåelig vision. Total jämlikhet är en omöjlighet, men däremot är det nödvändigt med ökad jämlikhet. Marx och Engels skrivning om att ”Envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling” är lika sann idag som 1847.

Jag tycker att en av dagens stora politiska utmaningar är att motverka den strukturella diskrimineringen. Det räcker inte att omfördela resurser, stärka demokratin och öka det gemensamma ägandet. Om det Kommunistiska Manifestets utgångspunkter varit tillräckliga skulle värden inte se ut som den gör idag. Då skulle mänskligheten ha sluppit Stalins, Maos och Pol Pots terror. Marx ville nog konstruera om människor till jämlika varelser, men hade liten kunskap om hur människor konstrueras, stereotypiseras och stigmatiseras i sin vardag. Desto mer kunskap finns idag. Använd den.

För övrigt håller jag på att förbereder min argumentation för de motioner jag skrivit inför vänsterpartiets kongress i Uppsala 5-8 januari. Det kanske märks på mitt bloggande.

Tankar om ordet dum och normer efter gårdagens blogg

2011-12-20T22:06:00.001+01:00

Igår citerade jag ett inlägg på facebook, nämligen

”Som jag poängterat vid flertalet tillfällen i den här gruppen: Att vilja avslå en eller flera motioner - oavsett om man sitter i PS/PK eller inte - är INTE ett tecken på okunskap, utan på att man är av en annan politisk åsikt. Sluta dumförklara kamrater!”

Nu gillar 23 personer detta inlägg, varav fem är föreslagna till nya partistyrelsen eller programkommissionen.

Ovanstående inlägg kom efter att jag skrivit

”…….Motionerna handlar om intersektionalitet, om klass, om biologism och om normkritiskt arbete. Programkommissionen har avslagit de motioner som berör partiprogrammet och PS övriga. Samtliga svar tyder på ganska stor okunskap om frågeställningarna. Det en inte kan och förstår säger en nej till genom att konstruera en brist i motionerna istället för att vara öppen och våga tänka nytt. Jag efterlyser det som arbetarklassen tidigare stått för, nämligen bildning.”

Tycker det finns skäl att göra flera reflektioner utifrån inlägget och allt detta gillande.

1. Jag skrev ”tyder på ganska stor okunskap” vilket har lett till att jag anses dumförklara kamrater. Det är stora skillnader på att antyda att kunskap saknas inom några områden och att dumförklara någon. Det finns ingen människa som är kunnig inom alla områden, det är en faktisk omöjlighet. Mitt problem som gör att jag skriver tyder på okunskap, är att det verkar saknas någon inom PS/PK alternativt motionsberedande person som har djupare kunskaper om de frågor Uppsala lyfter i dessa motioner. Har alltså inte förväntat mig att hela PS/PK ska ha kunskap om frågor jag anser är viktiga.

2. När den som skriver förslag till motionssvar inte bemöter motioner på ett genomtänkt sätt, är det svårt för kongressombud och andra beslutsfattare att förstå det politiska syftet med motionerna. Det blir ett demokratiproblem, eftersom det är svårare att ta ställning.

3. Normkritik behövs i vänsterpartiet, liksom i övriga samhället. Jag uppfattar ordet dumförklara som ett negativt ord, ett skällsord. Vilka normer utgår en ifrån när ordet dum framställs som något negativt? Det oroar mig att ordet dum, som i detta sammanhang kan kopplas till en person med intellektuella svårigheter ses som något negativt. Det borde varken vara något skamligt eller negativt att vara dum (intellektuellt funktionshindrad) i vänsterpartiet. Vilka normer utgår de personer ifrån som gillar att jag påstås dumförklara kamrater?

4. Tänker också att ordet dum har med ett biologiskt tänkande att göra, där personer anses födas som smarta eller dumma. Tänk vad många elever som dumförklarats av lärare i den gamla skolan. Skolan har ställt till stor skada genom alla lärare som dumförklarat elever. Även idag placeras elever i särskolan, trots att de inte har några intellektuella funktionshinder, vilket framgår av skolinspektionens rapporter. Tänker på alla elever jag haft i matte, som känt sig dumma för att de inte kan en del moment i matematiken. Alla elever jag undervisat har varit bra inom något område av matematiken, men en del har haft svårigheter inom några områden. Jag har alltså aldrig mött en elev som har haft svårt med all matematik. Däremot många som har känt stor stress inför matte och sagt att de inte fattar någon matte.

5. Ordet dum får mig också att tänka på genus och den smala pojknormen. I många skolkulturer bland ungdomar ska en som pojke inte visa att en pluggar, utan att ens kunskap inom olika områden ska uppfattas som naturliga och medfödda. En låtsas vara född smart, vilket innebär att kunskaper behöver en inte kämpa för. Detta är ett skäl till att pojkar får lägre betyg i skolan. Det är också ett skäl till att många pojkar slås ut i dagens samhälle. Om en inte får lära sig att det krävs tid och arbete för att utveckla nya kunskaper, så har en svårare senare i livet. Den som i alla sammanhang visar upp en ”cool fasad”, eftersom en lärt sig att ”dumhet” (brist på kunskap) är skamligt har samhället svikit. Varken skola eller samhälle borde acceptera att en del pojkar inte lär sig utveckla sina kunskaper. Dessutom är det viktigt att i alla sammanhang motverka traditionella/stereotypa könsmönster där flickor förväntas vara ”plugghästar” och pojkar ha en medfödd smarthet. En sak är dagens forskning ganska entydig om, det är inte flickornas fel att pojkar får lägre betyg, det har med hur kön görs att göra.

6. Facebookinlägget tyder också på att PS/PK inte får kritiseras för brister. Makten kan aldrig göra fel och kritik undanbedes. För mig blev det tydligt vilka jag som kongressombud inte ska rösta på. Oavsett politisk åsikt efterlyser jag makthavare som ger sig tid till reflektion och anser att kritik är något positivt.

För övrigt tror jag inte att dessa reaktioner från några vänsterpartister är något unikt för mitt parti. Alltför många i vårt samhälle ger sig inte tid till reflektion, trycker på olika gilla knappar på ett ogenomtänkt sätt, dunkar andra vänskapligt i ryggen för att själva bli sedda, bugar för makten och sparkar neråt. Tror snarare att många andra partier är värre.

Jag efterlyser mer normkritiskt arbete och hoppas få stöd för den motionen (C64) på kongressen. Dessutom önskar jag att ordet dum slutar användas på ett nedsättande sätt.

Var för tiger jag inte i församlingen?

2011-12-19T18:35:00.000+01:00

Jag har svårt att vara tyst, när jag tycker något är fel. Särskilt när dem jag tycker felar befinner sig i en maktposition. Kan bli ganska stridbar och känner mig i bland som en Don Quijote, är alltså inte särskilt taktisk. Om en ska få igenom sin sak ska en ju helst smöra, stryka makten medhårs, bilda allianser och själv göra sig liten och ofarlig. Särskilt om en är äldre kvinna utan maktposition. Men ett underordnat sätt att agera kan aldrig förändra maktstrukturerna mot ökad jämlikhet. Då döljs motståndet.

Ibland när jag talar istället för att tiga, så får jag ganska mycket negativa reaktioner. En del blir rädda för att stödja ”den besvärlige Britt“. Själv blir jag ledsen och känner mig övergiven. (Börjar skriva detta när klockan är halvtvå på natten till måndag och tårarna rinner. Jag blöder näsblod och kan inte sova. Gråter för att jag igen har hamnat i en sådan här situation.) Denna gång har jag utmanat ”makten” i vänsterpartiet, genom att kritisera partistyrelsen och programkommissionen för deras förslag till svar på några motioner från vänsterpartiet i Uppsala och Uppsala län. Har på facebook skrivit att “Samtliga svar tyder på ganska stor okunskap om frågeställningarna.”

De svar jag fått är

”Jag tycker det är mycket dålig stil att skylla sina tillkortakommanden på andras okunnighet och dåliga bildning. Detta blir mitt enda inlägg i en diskussion som egentligen bara borde bemötas med tystnad.”

Som gillas av 1 person

och

”Som jag poängterat vid flertalet tillfällen i den här gruppen: Att vilja avslå en eller flera motioner - oavsett om man sitter i PS/PK eller inte - är INTE ett tecken på okunskap, utan på att man är av en annan politisk åsikt. Sluta dumförklara kamrater!”

Som gillas av 16 person

Det jag skrev gillar inte någon.

Att bara nämna ordet okunskap är att gå utanför normen. Jag tycker inte en ska skriva så när en har en maktposition, men som enskild medlem tror jag det behövs att några tillåter sig att försöka peka på problem som finns.

Tänker på sagan om kejsarens nya kläder, där det var ett barn som vågade påtala att kejsaren var naken. Vad mycket enklare livet skulle vara om människor vågade säga ifrån när en inte förstod eller saknade kunskap inom området. Alla dessa masker som ska ge bilden av att en kan och vet allt är förödande för människors hälsa och för utvecklingen. Jag skrev alltså detta för att utmana och för att jag helt enkelt inte kunde låta bli att skrapa på några tunna fasader.

Funderar varför jag som person hamnar i dessa maktstrider. Varför tiger jag inte i församlingen. Då slipper jag allt skit efteråt. Det skulle vara mycket bekvämare. Tror det beror på att jag hemifrån har fått många berättelser om släktingar som inte underordnat sig. Att stå upp för det en verkligen tycker och tror är ett djupt liggande ideal hos mig.

Tänker på när jag sommaren 1968 bodde några veckor hos en släkting på Gotland. Han var kapten i armen och hade då JO-anmält sin överste för släktkorruption. Detta agerande ledde till stor mediapublicitet och till att min släkting skrev en bok ”Översten och jag”. Han blev sedan förflyttad till försvarets stabsskola i Uppsala och därefter var han FN-observatör, först vid Suezkanalen och sedan på Golanhöjderna i Palestina. I boken ”Det förlorade landet.”

Denne släkting har gjort djupt intryck på mig. Han har stått upp för det han tror på, vilket framgår såväl av de böcker han skrivit som av de få möten jag haft med honom.. På onsdag avkunnas dom i den rättegång i Etiopien som gäller hans son, journalisten som tog sig in illegalt i Etiopiens Ogadenområde för att skildra Lundin Petroleums framfart.

Mamma har berättat mycket om morfar. Morfar som startade fackföreningsrörelse, arbetarkör, idrottsföreningar m.m. vid förra seklets början. Morfar som inte ville äga hus och hem utan vara fri. Morfar som kritiserade socialdemokraterna, att socialdemokrater började gynna sig själva istället för att verka för jämlikhet.

Min farfar var också politiskt aktiv, men i högerpartiet. Min pappa har alltid lyssnat och stött oss syskon, när vi varit aktiva politiskt, även om han haft annan ideologisk tillhörighet. Jag har haft en väldigt tolerant pappa, en pappa som uppmuntrat mig till att stå upp för det jag tror på, oavsett han delat min åsikt eller inte. Mamma har alltid tryckt på för jämställdhet. Det ska vara rättvist mellan flickor och pojkar, kvinnor och män. Mamma har ofta vägrat underordna sig. Hon har stått på sig. 1967 matvägrade min syster under julen, för att solidarisera sig med Vietnams folk.

Det är olika vad en som barn tar till sig av berättelser och ideal. Jag har fått med mig att rättvisa är viktigt, att en ska vara rak och ärlig och stå upp för det en tror på.

Kanske är det ett skäl till att jag ibland känner mig som en Don Quijote. Jag har lärt av livet att mitt agerande ofta slår tillbaka mot mig själv och känner mig ständigt lika oförberedd på reaktionerna. Som 57årig kalhuvad tant ska du nog tiga i församlingen. Ändå fortsätter jag i mina hjulspår och är nog ganska nöjd med det, trots alla tårar.

Vill du läsa alla motioner som partistyrelsen och programkommissionen avslagit så kan du hämta kongressmotionerna här och motionssvar m.m. här. Läs A127 Motion om klass som diskrimineringsgrund, B3B och B37 om intersektionalitet, B38 om biologism, C64 om normkritiskt arbete.

Söndag kväll känslor

2011-12-18T21:24:00.001+01:00

Känner mig både tom och fylld av tankar

Glad, såväl som arg, som ledsen

Hostig snorig och trött, men också viljestark och engagerad.

Känner massor som jag inte klarar att uttrycka på ett tydligt och enkelt sätt. Är så mycket. Åh ena sidan, åh andra sidan, åh uppe i taket, åh nere i dyn…….

Intersektionalitet och normkritiskt arbete

2011-12-17T14:17:00.001+01:00

Jag har flera gånger bloggat om vikten av ett intersektionellt tänkande och intersektionalitet som analysmetod, bland annat här.
Har genom motioner till vänsterpartiets kongress 2010 och 2012 också försökt introducera begreppet. Motionerna har mitt partidistrikt ställt sig bakom. Likaså remissvar på olika programförslag. Svaren från partiet har varit allt annat än positiva. Mer kunskap behövs.

Programkommissionen svarar så här på de senaste motionerna. Först kommer motionen och sedan svaret.

Motion om intersektionalitet
Under arbetarrörelsens framväxt var inriktningen att klasskampen gick före jämställdhetskampen och att kvinnornas krav fick avvakta till klasskampen var vunnen. Klasskampens könsmässiga blindhet har nu synliggjorts och partiprogrammet bygger också på feministiska teorier. Nu är Vänsterpartiet både ett feministiskt och ett socialistiskt parti. Politiken byggs upp både utifrån kön och utifrån klass. Patriarkatet är enligt partiprogrammet en självständig maktfaktor, där män är överordnade och kvinnor underordnas. Men det finns fler maktordningar än de som bygger på kön och klass.

Vänsterpartiets teoretiska modeller utgår framförallt från produktionsprocess och ägande. Men föreställningar som bygger på stereotyper om kön, sexuell läggning, etnicitet med mera återskapar också maktordningarna och därmed individers möjlighet till frihet och inflytande.

Nästa steg är att också synliggöra heteronormativiteten och den etniska blindheten och utveckla ställningstaganden med utgångspunkt från ett intersektionellt tänkande. (Begreppet intersektionalitet används för att beskriva och analysera samverkan mellan olika maktordningar i samhället.)

Varken klass eller kön är någon homogen eller konfliktfri kategori. Makt är varken endimensionell eller oföränderlig. Makt konstrueras vid olika tidpunkter och inom olika grupperingar utifrån olika maktordningar som samverkar och motverkar varandra. Ensidig fokusering på en motsättning åt gången: överklass/arbetarklass, kvinna/man, heterosexuell/homosexuell eller invandrare/svensk, får som konsekvens att motsatsparen blir stereotypa och framstår som sanna. Komplexiteten, men också förståelsen av hur kategorier bildas och samverkar går förlorad. Därmed finns också en risk att strategiska vägar till förändring förblir osynliga.

Jag föreslår kongressen besluta

Att programkommissionen ska beakta vad som framförts i motionen i nästa förslag till partiprogram

Att programkommissionen ska anordna seminarier i syfte att utveckla partiets ideologi utifrån maktordningarna kön, klass, rasifiering och heteronormativitet.

Programkommissionens motionssvar
Programmet påtalar i sin nuvarande form att varken klass eller kön är homogena eller konfliktfria kategorier och pekar i flera passager på hur olika maktstrukturer relaterar till varandra. Programkommissionen ser därför inget behov av att införliva en ytterligare teoretisk modell för att uppnå vad programmet i sin nuvarande form redan är kapabelt att påvisa.

I motionen förekommer ett antal endast vagt definierade begrepp. Mest problematiskt och samtidigt symptomatiskt är bruket av ”makt” och ”maktordning”. I motionärens kortfattade beskrivning av det föreslagna intersektionalitetsperspektivet är ”makt” något som på en och samma gång befinner sig bortom varje bestämning och samtidigt är helt självklart. Det vill säga, att man kan rada upp olika maktordningar som varje individ i en given situation kan vara föremål för, samtidigt som man undandrar sig en konkret analys av denna makt, hur den uppstår och reproduceras och hur den strukturerar samhället, inte bara den enskildes liv i varje ögonblick.

Det är programkommissionens mening att ett införlivande av perspektivet som det formuleras i motionerna är förenat med stora problem. Risken är att ”komplexiteten, men även förståelsen av hur kategorier bildas och samverkar går förlorad”, för att använda motionärens egna ord.

Det stora problemet med intersektionalitetetsperspektivet som motionärerna vill få fram är att det till sist inte återstår något kollektiv subjekt som är större än individen. Medan vår analys av kapitalismen och patriarkatet lyfter fram dels hur hela samhällsordningen reproducerar maktförhållanden, dels hur olika individer har gemensamma sociala intressen, leder motionärernas analys till motsatsen. Detta är ett fundamentalt problem för en politisk rörelse som just önskar organisera människor för breda sammanfallande intressen, och för att ändra hela samhället.

Programkommissionen föreslår

att avslå motionen

Jag har inte skrivit ett färdigt partiprogram utan vill framförallt påbörja ett samtal. Därför är det egendomligt att bemöta motionen med att det saknas flera analyser och förklaringar. Det är alltså inte sant att intersektionalitet undandrar sig en konkret analys av maktordningar, hur de uppstår och reproduceras och hur de strukturerar samhället. Helt fel att bara den enskildes liv i varje ögonblick analyseras. Lika fel är att påstå att det inte återstår något kollektiv subjekt som är större än individen.

Intersektionalitet visar hur samhällsordningen reproducerar fler maktförhållanden än klass och kön. Med en intersektionell teori och praktik kan vänsterpartiet organisera människor för bredare sammanfallande intressen, och för att ändra hela samhället. Idag är det alldeles för mycket av klasskampsretorik eller kvinnokampsretorik som få människor identifierar sig med. Dagens vänsterpartiteorier bygger ofta in motsättningar mellan olika strukturellt underordnade grupper genom stereotypiseringar och endimensionella analyser. Med en intersektionell analys så tror jag att partiet kan bli bättre på att så väl bemöta rasistiska vita arbetarklasspojkar, som att få fler vita arbetarklasspojkar att engagera sig i vänsterpartiet och rösta på vänsterpartiet.

Användning av intersektionalitet och normkritik i vår omvärld – några exempel

Några organisationer
Amnesty genomför grundkurser i normkritik och fördjupningskurser om intersektionalitet och normkritisk pedagogik för pedagoger.
Kvinnofolkhögskolan i Göteborg genomför tvåterminskurser om intersektionell organisering.
"Vad sker i brytpunkten när t ex kön, klass, etnicitet, sexualitet och funktion möts i situationer, strukturer och personer och hur kan en intersektionell organisering se ut?"

Agera – utan att diskriminera har tagit fram en handbok om hur en kan motverka diskriminering. I boken är intersektionalitet framlyft och materialet innehåller en intersektionell analysmodell på s 83-84.

Män för jämställdhet skriver i sin idéplattform Mot alla maktordningar

”Vi är medvetna om att vi alla är formade av könsmaktsordningen men även av en klassmaktordning, en hudfärgsmaktordning, en åldersmaktordning etc. Ett medlemskap i Män för jämställdhet är inte ett vaccin mot förtryckande beteenden utan snarare en viljeyttring om att delta i en process för att bli mer medveten och för att förändra. Vi eftersträvar att inte föra vidare eller återskapa förtryck av något slag inom eller utom vår egen organisation.”

Jag har tidigare bloggat om att Machofabriken, en samverkan mellan Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR), Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) och Män för jämställdhet, arbetar normkritiskt och tänker intersektionellt.

Tankesmedja och resurscenter Interfems vision är ett samhälle fritt från diskriminering där kvinnor med utländsk bakgrund blir en erkänd resurs och får större ekonomisk och politisk betydelse på arbetsmarknaden och i samhället. All vår verksamhet genomsyras av ett normkritiskt genusperspektiv, där fokus är på åtgärder som bidrar till ett samhälle fritt från diskriminering. Många seminarier, liksom interfems makthandbok genomsyras av ett intersektionellt perspektiv.
RFSL har inte särskilt uttryckt att de arbetar intersektionellt men däremot normkritiskt. Likaså så utgår de från flerdimensionella maktanalyser i sitt principprogram.

” I vårt heteronormativa samhälle har mannen och det maskulina en överordnad position och kvinnan och det feminina en underordnad. Inte heller RFSL som organisation står fri från denna könsmaktsordning. Även HBT-personer handlar på olika sätt utifrån vilket kön man identifierar sig med, tillhör eller tilldelas.

Feminism handlar övergripande om en medvetenhet om att det finns ett stort antal faktorer som leder till att män, det manliga och det maskulina, generellt sett gynnas på bekostnad av kvinnor, det kvinnliga och det feminina. Feministiskt arbete handlar om att synliggöra rådande patriarkala strukturer, genussystem och normer, ifrågasätta dem och göra något åt dem.”

Även RFSL Ungdom arbetar normkritiskt och har tagit fram ett särskilt metodmaterial BRYT.

LSU - Sveriges ungdomsorganisationer lyfter framförallt ett normkritiskt perspektiv. Ur organisationens idéprogram

” Normer kan begränsa människors möjlighet att delta fullt ut i samhället. Ett normkritiskt perspektiv utmanar de normer som hindrar unga människors lika möjlighet till organisering delaktighet, inflytande och makt. Mångfalden i samhället är en realitet och en möjlighet. LSU tar avstånd från alla former av diskriminering. Alla oavsett ålder, etnicitet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, kön, könsidentitet eller könsuttryck ska ges samma möjligheter och rättigheter. LSU menar att i ett samhälle där grupper konsekvent exkluderas förlorar demokratin styrka och legitimitet.”

Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. En strävar efter att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar. Humanistisk konfirmation eller livssynsläger är en konfirmation utan religiös anknytning, som jobbar med en normkritisk, upplevelsebaserad pedagogik.
Myndigheter
Enligt information jag fått ingår ett intersektionellt tänkande i NCK (Nationellt centrum för kvinnofrid) utbildningar. Många publikationer som kan laddas ner eller beställas via NCK lyfter intersektionalitetstänkandet. T. ex. Ulrika Dahls kunskapsinventering och situering av forskning.

"Det viktigaste är inte vad extremisterna tycker utan vad den stora majoriteten gör": från hatbrott och homofobi till heteronormativitet och intersektionalitet.”

Både NCK:s forskningsrapporter och DEJA:s utredninga, Hedersrelaterad problematik i skolan - en kunskaps- och forskningsöversikt visar att en intersektionell analys är en fördel i arbetet med hedersrelaterade frågor. Ett intersektionellt arbete innebär varken stereotypisering eller dikotymisering. Lagar och mänskliga rättigheter sätter tydliga gränser för vad som är brottsligt. Om en inom lagens ram kan arbeta med dynamiskt blir det möjligt att åstadkomma varaktiga förändringar i maktstrukturerna. Detta har t ex framgått av Famnen i Uppsalas arbete med hedersrelaterade frågor, vilket du kan läsa om i boken ”När man krockar”.

Skolverket har tagit fram lilla genushäftet 2.0 ”Om genus och skolans jämställdhetsmål” som lyfter såväl ett intersektionellt perspektiv på skolan (s 23 -25) som vikten av ett normkritiskt reflekterande (s 28 – 29).

Skolverket lyfter också forskaren Gaby Weiner som uttalar att de grundläggande hindren att nå högre utbildning är fattigdom och stora familjer med föräldrar som är lågutbildade. Hög social klass verkar i gynnsam riktning liksom, i viss mån, att vara flicka. Etnicitet är en faktor som kan slå åt bägge håll, beroende på vilken etnicitet det handlar om och på vilket skolämne det rör sig om. Hon letar i sin forskning efter samverkande faktorer som förstärker könsskillnaderna, det som inom samhällsvetenskaperna kallas för intersektionalitet.

Även diskrimineringsombudsmannen DO har många publikationer om intersektionalitet på sina webbsidor. Ordet lyfts också som viktigt i DO:s ordlista
Forskning
Tema likabehandling pekar i sin nya forskningsöversikt om likabehandling i arbetslivet på att det finns alldeles för lite forskning om hur arbetslivet kan bli mer jämlikt genom att förändra normer och strukturer. Mer forskning efterlyses om hur förändring kan uppnås genom att arbeta intersektionellt. Du hittar forskningsöversikten här.

Nationella sekretariatet för genusforskning har i en skrivelse inför regeringens arbete med forsknings- och innovationspropositionen 2012 bland annat anfört följande
”Under senare år har delar av genusforskningen ägnat stort intresse åt att undersöka det som uppfattas som normalt, självklart och oproblematiskt. Genom att inkludera andra maktordningar än kön, till exempel etnicitet, klass, ålder och sexuell läggning har genusforskningen bidragit till ökad kunskap om hur skillnader, ojämlikhet och diskriminering skapas och reproduceras.

Till exempel: Hur ser normen för en patient/tilltänkt kund/blivande förälder ut? Genusforskningen har bidragit till att utveckla kunskapen om bemötandefrågor inom vård och skola, men också andra verksamheter, såväl kommersiella som offentliga organisationer.”

Via genuslistan kommer en förfrågan från Nordisk rättsvetenskaplig forskning som i vår ska ge ut ett Temanummer, Retfærd nr 3 2012 om Intersektionalitet och rättsvetenskap.

”Nordisk rättsvetenskaplig forskning har allt mer uppmärksammat olika maktrelationer i förhållande till rätten. Interaktioner mellan kön, klass, etnicitet, sexualitet, ålder eller funktionshinder har inte studerats eller analyserats i någon större utsträckning inom nordisk rättsvetenskaplig forskning. Däremot har dessa interaktioner behandlats inom genusvetenskapen inom vad som kommit att kallas intersektionalitetsteori. Begreppet intersektionalitet bygger på antagandet att de erfarenheter människor gör och tillskrivs i termer av tillgång till makt och samhällsresurser präglas av strukturella maktförhållanden och sociala identiteter.

Nordisk rättsvetenskaplig forskning efterlyser bidrag med artiklar som fokuserar olika delar av rätten i förhållande till teorier kring intersektionalitet.”

Forskning om genus och intersektionalitet pågår på alla universitet. Ett litet exempel är Linköping där Nina Lykke, föreståndare och professor vid Tema genus tidigare uttalat att det övergripande temat för den forskning som ska bedrivas i Gexcel är ”Föränderliga genusrelationer, intersektionalitet och förkroppsligande.” Detta reportage är från hösten 2007

”Intersektionalitet är ett relativt nytt och omstritt begrepp i genusforskningen. Nina Lykke var själv en av dem som introducerade det, i en artikel 2003 som gav upphov till en stor debatt.

Det handlar om att genus inte är den enda aspekten som definierar oss människor. Genus finns inbakat i ett sammanhang tillsammans med andra sociala kategorier. Etnicitet, klass, sexualitet, ålder och nationalitet spelar alla en stor roll, och därför behöver vi studera genus i samspel med dessa andra sociala kategorier.
- Tanken är att genusforskare inom medicin, å ena sidan, och kultur, filosofi med mera, å andra sidan, ska arbeta ihop i excellenscentrumets regi. Tillsammans kan de bygga en bro mellan medicinska och kulturvetenskapliga förståelser av kroppen, både den kvinnliga och manliga kroppen.

Föränderliga genusrelationer, slutligen, är vad mycket inom genusvetenskapen redan handlar om: Om hur genusrelationer kan förklara ekonomiska och politiska skillnader, maktskillnader och förtryck.”

Även forskning om vithetsnorm och rasifiering skrivs ur ett intersektionellt och normkritiskt perspektiv. Författare till ”Den svenska vithetens melankoli”. Håller inte med om allt, men rapporten visar att det finns många stenar att vända på om rasismen ska minska.

Tobias Hübinette och Catrin Lundström avslutar med orden

”När själva kärleksobjektet är hotat, befinner sig under belägring eller till och med är på väg att försvinna för alltid −− när både det vita och homogena Sverige och det antirasistiska och jämställda Sverige tycks tyna bort −− infinner sig en vit melankoli. Och den vita melankolin är fylld av gränslös smärta.”

Avslutning
En vän till mig, en forskare som medverkat till att intersektionalitet introducerats i Sverige skrev så här avseende vänsterpartiets svar på intersektionalitetsmotionen.

”man måste hela tiden relatera frågorna till det kapitalistiska systemet och inte tappa det marxistiskt teoretiska perspektivet, då intersektionalitet i sin radikala version (den som jag och andra förespråkar) inte handlar om individer enbart eller i första hand utan om de strukturer som resulterar i att individer exkluderas, superexploateras och diskrimineras. Intersektionalitet är en poststrukturalistisk teoretisk modell. Det finns ingen motsättning mellan marxistisk social teori och intersektionalitet. Det är en vidare utveckling av denna.”

En annan forskare, vän och partikamrat säger att queerfeminism är en utveckling av marxism, eftersom båda inriktningarna handlar om hur maktstrukturer byggs upp utifrån konstruktioner, marxism utifrån konstruktioner av klass och queer utifrån fler konstruktioner med grunder i HBTQ- rörelsen. En av Marx grunder var att klass är en konstruktion och därför kan klassamhället förändras om jag förstått det hela rätt. Normkritisk pedagogik kallades när den introducerades i Sverige för queerpedagogik.

Vänsterns politik bör inte bygga på två separata stereotypa ben, klass eller kön. Istället anser jag att politiken bör ha sin grund i de kunskaper som har utvecklats utifrån arbetarrörelsens kamp mot klassamhället, kvinnokampen, kampen mot kolonialism och dess följder och slutligen HBTQ-rörelsens kamp. Dagens könsnorm, klassnorm, vithetsnorm och heteronorm har sina ursprung i tidigare århundradens maktstrukturer och biologistiska förklaringsmodeller. Funktionsnormer, åldersnormer, tvåkönsnormer och religionsnormer har också historiska ursprung som t ex medfört att människor tvångssteriliserats och spärrats in på olika s.k. vårdinrättningar.

Jag tänker att antingen gräver vänsterpartiet sin egen grav genom att vägra följa och agera utifrån aktuell forskning och människors erfarenheter av strukturell diskriminering eller så återtar partiet arbetarrörelsens bildningsideal och blir en radikal vänsterkraft i samhället.

Dagsform

2011-12-17T13:36:00.002+01:00

Arbetade för mitt jobb i fyra timmar från sängen igår. Har också jobbat med en text om intersektionalitet i fler timmar. Trodde det skulle gå fort. Men dels tar saker alltid längre tid än vad jag tror, dels trasslade internet. Överhuvudtaget har jag denna vecka blivit sen med det jag planerat. Kommit senare till jobbet och gjort mindre hemma.

Jag är en tidsoptimist. Dessutom är jag snuvig, hostar, svettas och candidasvampen brer ut sig i munnen. Blöder under naglarna, har blodblåsor på underläppen, skavsår på högerfoten och är allmänt trött och flåsig. Däremot genomförde jag två yogapass, men i nattlinne på vardagsrumsmattan igår. Idag har jag yogat ca 15 minuter före frukost.

Nu har jag efter nästan två dygn i nattlinne klätt på mig och gått upp.

Reflektioner om medmänskliga medmänniskor

2011-12-15T22:07:00.000+01:00

Gårdagens blogg avslutade jag med orden ”Jag tror att fler mår bättre den dag en klar majoritet vänder nyliberalismen ryggen och försöker leva som medmänskliga medmänniskor. Jag tror inte vi har råd med något annat.”

Det är tyvärr inte så lätt som det låter att vara medmänskliga medmänniskor. Utöver att det finns många som saknar tillit till mänsklighetens förmåga, så finns en massa maktordningar och krav på underordning om du inte lever i enlighet med ”maktens” normer. Tycker dessutom att delar av vår kultur blir mer och mer omänsklig och att människor anses ha sig själva att skylla om en är fattig, sjuk eller arbetslös. En kunde ju ha gjort på ett annat sätt, säger de som klättrar uppåt.

Samtidigt som livet blir hårdare och kallare så finns det alltid motkrafter. Jag har t ex skrivit om ickevåldsaktivister som står upp för medmänsklighet i alla sammanhang. Tänker också på alla goa omtänksamma människor som lägger massor av tid på att bry sig utan annan vinning än att få uppleva känslan av att bidra till att en annan mår lite bättre. Tänker på alla som riskerar sina liv på att under svåra omständigheter arbeta för att rädda andras liv i utsatta länder.

I går pratade jag med en arbetskamrat som har ett nytt jobb inom Vård & bildning. Han berättade att det bästa med nya jobbet var att han träffar så många fantastiska människor som utan ersättning bidrar med sin tid, kunskap och erfarenhet.

Jag hoppas och tror på fredlig omvandling till en bättre värld. I revolutioner ställs allt på ända och även hållbara strukturer raseras, som i ryska revolutionen eller kinesiska revolutionen. Sedan återkommer många av maktens män som öv3l3vt revolutionen med ny retorik och i nya konstellationer. Rutorna snurras runt men kulturen över hur en skaffar sig makt finns kvar och många har kunskap om hur en gör för att klättra till toppen.

För att utveckla det samhälle jag drömmer om behövs nya strukturer, nya rutor och omfördelning av makt och resurser. Men lika nödvändigt är det att syna och bryta informella maktmönster och utveckla tillit till varandra som medmänskliga medmänniskor. Och viktigast av allt är tid och att en vet vart en vill. Vi är varken födda till att vara egoister eller solidariska varelser, vi gör och görs ständigt.

Butoselma vävd av Berit Sahlström

Vad har vi råd med?

2011-12-15T00:30:00.000+01:00

Malin Rönnblom genusvetare i Umeå har en bra krönika i Västerbottens-Kuriren. Många har tappat bort demokratin och medborgarskapet till förmån för ett konsument- och individfokus. Hon skriver att

”Denna logik gör också något med oss som människor. I stället för att se oss själva som en del av ett kollektiv blir vi individfokuserade och enkelspåriga med den egna vinningen i blickfånget. ”

Nyliberalerna, som det finns gott om i moderaterna i Uppsala har lyckats med sin politik. Deras logik och människosyn genomsyrar idag mångas tänkande. Se t ex min blogg 29 november där jag lyfter fram att snart avgående finanskommunalrådet i Uppsala år 1999 skrev att den viktigaste demokratifrågan var snabba beslut om kundvalssystem.

Tycker att Kalle Larssons krönika ”Tänd dina vita ljus” i flyktingbloggen sätter fokus på medborgarskap och människosyn.
1989 beslutade den socialdemokratiska regeringen att Sverige i fortsättningen bara ska ta emot så kallade konventionsflyktingar samt de med så kallade ”starka skyddsbehov”. Krigsvägran och flyktingliknande skäl, tidigare humanitära skäl skulle inte godtas. Beslutet motiverades med att det hade kommit så många som behövde skydd och hjälp. När många behöver hjälp gör man vad man kan för att inte ge den hjälpen. När många lider av förföljelse omdefinierar man vad förföljelse är för att kunna ge asylsökande kalla handen.

Bara när inte så många behöver fly står Sverige och andra EU-länder för humanitet. Resten av flyktingarna får grannländerna ta emot. T ex människor som fördrivs från sina försörjningsmöjligheter och sina hem när Lundin Petroleum ska borra upp olja i Sudan och Etiopien. Eller klimatflyktingar som flyr från torka och översvämningar p.g.a. växthuseffekten, som framförallt förorsakas av Västvärldens utsläpp av klimatgaser.

Lucia 2011 fick en familj i Ånge med två vuxna och tre barn rafsa ihop sina tillhörigheter, berättar Kalle på bloggen. De sattes på ett plan till Armenien, ett oroligt land präglat av etniska, politiska och religiösa konflikter. I Armenien talar en ett språk barnen inte alls förstår för de har levt i Sverige i elva år.

De här barnen hade klasskamrater som också fick sin lucia förstörd genom utvisningen av deras kompisar. ”Varenda unge ligger och gråter” berättade en lärare. Familjen bodde i Ånge som inte är direkt fullt på invånare. Kommunen har 10 053 invånare. Förra året minskade antalet med 95 personer.

Kalle avslutar med:

”Om vi kan blåsa liv i den vrede som många känner när deras medmänniskor behandlas illa och kastats ut ur landet. Då börjar det att röra sig. Då kan vi inte bara ge den här familjen möjligheten att få fortsätta sitt liv i Sverige, utan också i grunden förändra svensk politik. ”

Andra som agerar och tar ansvar är antirasister mot våld. I lördags var merparten av motdemonstranterna mot högerextremismmarschen i Stockholm ickevåldsaktivister. Pia Ortiz, talesperson för SNAIV (Stoppa Nazismen – aktivt ickevåld) tycker att deras demonstration gick bra men är ledsen för hur medierna har speglat lördagens demonstrationer.

”Jag hoppas att folk förstår att det är nazisterna som står för våldssidan, med en ickedemokratisk våldsideologi. Mediernas skildring ger oftast en förvrängd bild av att antirasister alltid använder sig av våld. Det ger en orättvis bild. Det finns en mängd positiva ickevåldsinitiativ, men det är ett litet fåtal personer som använder sig av mindre lämpliga sätt som uppmärksammas i medierna.”

Läs mer i Fria tidningen:
I samma tidnings inledare skriver Nettan om konsumtion och könsroller.

”Min fyraåriga dotters värld är mer könsnormerande och konsumistisk än den jag själv växte upp i. Prylar som riktas till hennes generation är parodiskt könsstereotypa och billigt tillverkade av barnarbetare. Världen har inte blivit bättre, mer rättvis eller jämlik”

Hon skriver också att konsumtionssamhället alienerar oss och många människor upplever en stor meningslöshet i sina liv.

Vem mår egentligen bra idag och känner sig nöjd med såväl sina egna insatser som med det samhälle vi lever i? Har vi det i Sverige så svårt så att vi inte kan vara humana mot flyktingar? Har vi inte råd att se till att gamla farmor har det bra på äldreboendet och det finns tillräckligt med personal i förskolan och skolan? Har vi inte råd med att alla som jobbar ska en skälig lön och bra arbetsvillkor, oavsett de bor i Sverige eller på andra sidan klotet? Har vi bara råd att köpa billig förgiftad mat och billiga prylar som går sönder?

Jag tror att fler mår bättre den dag en klar majoritet vänder nyliberalismen ryggen och försöker leva som medmänskliga medmänniskor. Jag tror inte vi har råd med något annat.

Sann mot sig själv

2011-12-13T21:39:00.000+01:00

Kan en vara sann mot sig själv? Vad menas i så fall med att vara det?

Jag tänker så här:
Det finns inga för alltid giltiga sanningar, utom möjligen ytligheter. Att vara sann mot sig själv kan därför aldrig vara att en utgår från samma värderingar hela livet. En förändras som människa. Däremot försöker jag vara sann mot mig själv, genom att stå upp för de viktigaste värden och värderingar jag har.

Jag försöker alltså – men sviker då och då det jag tror på. Ibland blir en konfliktfri tillvaro eller att få tillhöra normen eller kortsiktig bekvämlighet viktigare. Jag tänker dessutom ofta i banor som å ena sidan och å andra sidan, eftersom livet är så komplext. Kan därför ibland välja hur jag ska ta ställning.

För mig blir att vara sann mot sig själv ett ouppnåeligt ideal, som jag ändå försöker leva upp till. För att försöka leva i denna anda, är det också nödvändigt att ge sig själv tid till reflektion och samtal.

För övrigt har jag inte varit utanför lägenheten idag. Min kropp har känts för trött. Jag har nog behövt och också tillåtit mig maximal lathet i min sköna säng. Tänkte vila idag och jobba i morgon.

Pepsi

Makt, ansvar och våld

2011-12-13T17:04:00.000+01:00

Folkvalda makthavare
I rättssalen i Chicago sa den tidigare guvernören Blagojevich som dömts till 14 års fängelse för korruption att hans politiska karriär är över och att:

”Jag ska försöka ta mig igenom de här svåra motgångarna.” Reportaget är gjort i P1
Guvernören framstället det som hänt som om det var någon annans fel att han har begått svåra brott och utnyttjat sin position som guvernör.

Läste i lokaltidningen att fler riksdagsledamöter väljer att ta flyget istället för tåget. Makthavarna skyller sitt val på SJ. Så här står det t ex i Borås tidning
”Kenneth G Forslund (S) har pendlat med tåg mellan Stockholm och Kungälv i 16 år, de senaste 9 åren som riksdagsledamot. Efter förra vinterns tågkaos gav han upp och skaffade sig flygkort. ”

Socialdemokraterna har medverkat till uppstyckningen av gamla SJ och vinstkraven på företaget. Nuvarande regering har ett huvudansvar för hur dåligt tågtrafiken fungerar, men även oppositionspartier har bidragit till försämringarna. Tror också att riksdagsledamöter åker mest tåg från de två partier vänsterpartiet och miljöpartiet som vill satsa mest på tågtrafiken.

Jag blir upprörd när makthavare först via riksdagsbeslut driver igenom försämringar i tågtrafiken och sedan skyller på det statliga företag SJ som tvingas genomföra försämringarna. Ansvarslöst av alla riksdagsledamöter som klagar och bidrar till ökade växthusgaser, men inte gör tillräckligt för att rätta till problemen.

Män, våld och ansvar
Två personer, en kvinna och en man i 60-årsåldern, hittades för en tid sedan döda på en gård norr om Uppsala. Kvinnan misstänks vara mördad av mannen. Enligt en senare artikel har kvinnan anmält mannen för hot och våld och då har mannen motanmält henne för våld. Det är ganska vanligt att män som misshandlar kvinnor lägger ansvaret för våldet på kvinnan. Denna gång ledde mannens agerande till att två människor inte längre lever.
Uppsala mansjour som jag tidigare bloggat om hänvisar på sina webbsidor till en rapport från Brottsförebyggande rådet BRÅ och till genusmagazinet avseende våld i nära relationer. Genusmagazinet är nu nedlagt och en hänvisar till två antifeministers bloggar Pär Ström och Pelle Billing. Mansjouren länkar också direkt till Pär Ströms blogg Däremot inte till NCK (nationellt centrum för kvinnofrid) som har regeringens uppdrag att informera om och utveckla kunskapen om hur våld i nära relationer kan bekämpas.

I BRÅ:s rapport 2009:12 ”Våld mot kvinnor och män i nära relationer ” som både Uppsala mansjour och Pär Ström hänvisar till beskrivs våld i nära relationer utifrån offrens egna upplevelser. Denna studie som framförallt fokuserar på konflikter redovisar att skillnaden mellan kvinnors och mäns utsatthet för relationsvåld är liten.

Men av rapporten framgår också att det rör det sig om två olika typer av våld. Det våld som riktas mot kvinnor är oftare upprepat och tenderar att vara grövre och resultera i fler negativa konsekvenser för den som drabbas.
Att det handlar om olika typer av våld framgår i detta citat som jag hämtat ur ”Se, identifiera, agera - Konkreta tips och råd – Vägledning för chefer med flera om våld i den anställdas nära relation”, Stockholms läns landsting
”….. trots att partnervåld kan begås mot män och inom homosexuella relationer, är den övervägande delen mäns våld mot kvinnor. Enligt WHO (från Folkhälsorapporten 2009) finns det mycket lite som tyder på att kvinnor använder sig av partnervåld i bemärkelsen maktkontroll. Kvinnors våldsanvändning sker oftare än mäns i självförsvar eller i anslutning till mäns våld och är situationsbetingat, det vill säga att det inte pågår systematiskt över lång tid.”

Det finns många manliga nätverk som vägrar se könsmaktsordningen. Istället utgår en från det gamla ordspråket ”Det är inte ens fel att två träter.” Detta leder till att våldets kopplingar till maktutövning osynliggörs. I en del inlägg läggs tom skulden på kvinnan.

Är det kvinnans fel att hon blir misshandlad !!!
Varje år mördas mellan 15 och 20 kvinnor av sin partner och över hälften av dem hade vid ett tidigare tillfälle sökt vård för att de blivit misshandlade.

En tredjedel av personalen på Nordens största akutmottagning, Södersjukhuset i Stockholm, anser att det är kvinnans fel om hon blivit misshandlad. Det visar en ny svensk studie. Var tionde tycker inte heller att det är sjukvårdens ansvar att utreda hur en kvinnas skador uppkommit, enligt ett inslag i Ekot som sändes i söndags
Av samma reportage framgår att forskning och siffror från FN:s enhet för kvinnors rättigheter, UN Women, visar att mer än varannan kvinna utsätts för någon form av våld under sin livstid. Enligt FN är våld mot kvinnor fortfarande en av de mest utbredda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och samtidigt ett av de minst åtalade brotten.

Hälften av personalen på Södersjukhuset hade inte frågat de kvinnor som kom in med misstänkta misshandelsskador om de blivit misshandlade, och var tionde kvinna som misshandlats fick inte sina skador dokumenterade.

Enligt professor Maaret Castrén visar studien att det finns en alltför stor likgiltighet hos personal inför att kvinnor misshandlas på Södersjukhusets akutmottagning.

”Samtidigt tror jag inte de är unika. Våra medarbetare är ju samhällsmedborgare och det talar väl för att siffrorna ser ut på det här sättet”, säger chefläkare Anna Nygårdh.

Normaliseringsprocessen
Normaliseringsprocessen är den process som teoretiskt förklarar hur ett misshandelsförhållande successivt normaliseras för den kvinna som är utsatt. Det börjar med att han uppvaktar henne på ett sätt som hon uppfattar som kärleksfullt och omtänksamt. Han hämtar kanske och skjutsar i bil. Hon uppfattar att han gör allt för att han älskar henne, men egentligen så skaffar han mer och mer kontroll över hennes värld. Han krymper hennes livsutrymme och börjar isolera henne. Han frågar vem hon pratar med i telefon, vem hon chattar med på internet, om hon träffade någon på stan o.s.v.

Hon orkar inte med alla utfrågningar så hon ringer inte sina vänner lika ofta, hon slutar umgås i sina sociala nätverk. Han börjar ifrågasätta henne. Efter första smällen så ångrar han sig. Han säger förlåt och visar sig ångerfull. Han lovar att det aldrig ska hända igen. Men det som egentligen sker är att han hela tiden växlar mellan värme och våld. Och i den isolerade värld som hon numera bor i så känns detta ganska normalt.

Våldet trappas upp mer och mer och mer. Han slår henne för hennes eget bästa säger han. Hon försöker allt hon bara kan för att göra han nöjd och glad, men hur hon än gör så upplever hon att hon gör fel, och han straffar henne. Hon lär sig också att han är kapabel till och gör som han vill.

Till slut ligger hon på sjukhuset halvt ihjälslagen utav den man som hon bor med. Och eventuella barn är antingen kvar i hans våld eller omhändertagna av socialtjänsten.

Det finns två grundläggande principer för normaliseringsprocessen, en för mannen och en för kvinnan. Mannen vill behålla överordningen och kvinnan vill överleva våldet. För att klara detta så utvecklar både mannen och kvinnan olika strategier. Det kanske låter som att detta är kallsinnigt planerat från en eller bägge parter, men mycket sker i det omedvetna.

Man kan beskriva normaliseringsprocessen i tre faser

Fas ett, här börjar mannen kontrollera kvinnans livsrum och för kvinnan innebär det anpassning och isolering. Första slaget kommer. Mannen blir ångerfull efteråt och vill ha förlåtelse. Han kan också säga att han inte förstår vad som hänt, han är ompysslande och lovar att det ska aldrig hända igen.

Fas två, för kvinnan så börjar gränserna att suddas ut mer och mer medan mannen styr över liv och död. Hela tiden så försöker kvinnan att anpassa sig så att relationen ska fungera. Men för varje gång hon gått ett steg längre bort från sig själv så kräver mannen ännu mer. Att leva med detta våld blir normalt, precis som att det är lika normalt för människor som lever i icke våldsamma relationer att det inte finns våld. Mannen intalar kvinnan att hennes uppförande, utseende, åsikter måste förändras. Mannens verklighet blir till slut även hennes verklighet. Hon försvarar till slut sin misshandlare eftersom hon saknar helt och hållet referensramar som är sunda. Mannen väljer när han slår, hur hårt han slår och hur ofta. Han väljer med vad han ska slå och hur länge. Det är sällan som mannen gör det i ett raseriutbrott. Är de bägge ute tillsammans och han anser att kvinnan gör fel så väntar han tills de är hemma innan han slår, där ingen ser. Där hon är isolerad. Han är kallt beräknande, han kan styra sina slag.

Fas tre, kvinnan så fortsätter att anpassa sig till växelspelet mellan våld och värme medan mannen flyttar på gränserna ännu mer och våld blir till våldtäkt. Våldet är nu en del utav vardagen och det är omöjligt att undvika det genom att förändra sig. Kraven från mannen förändras irrationellt, det som var rätt igår är fel idag och det kan handla om simpla saker. Förväntningarna som mannen har på kvinnan är helt orealistiska. Kvinnan vet inte längre var gränsen mellan acceptabelt och oacceptabelt går längre. Kvinnan blir handlingsförlamad, har apati och ångest hon kanske försöker ta livet av sig. Hon ser ingen annan utväg än att han dör, men att ta livet av en annan människa är ett stort steg. Därför försöker hon med självmord istället. Det här är konsekvenserna av ett långvarigt misshandelsförhållande. Mannen kanske nu använder detta som orsaker för att fortsätta att slå och våldta kvinnan. Kvinnan är symbolisk död och kvar finns endast en fysisk varelse som mannen kan slå på. Mannen har full koll på på liv och död, han slår tills hon är medvetslös men inte död. Men ibland så ser han inte var gränsen mellan liv och död är och dödar kvinnan ...

Läs mer om normaliseringsprocessen på tjejjourens webbsidor

Stereotypiseringar och könskränkningar av kvinnor
Jag har flera gånger bloggat om hur kön konstrueras och hur kvinnor stereotypiseras, begränsas och underordnas. I en blogg skrev jag om boken ”Motstånd & Fantasi Historien om F” och om hur kvinnliga feminister blir bemötta utifrån att de anses vara på ett visst sätt(konstrueras). Kvinnliga feminister konstrueras till att vara; ovetenskapliga, hycklare, bristfälliga, verklighetsfrånvända, ointressanta, manshatare, omoderna m.m.

I en annan blogg ”Begränsande och stereotypiserande normer ” skriver jag om hur kvinnor begränsas utifrån kön I bloggen ”Sortera och hitta mönster” lyfter jag fram en avhandling av Anneli Andersson (Häyren Weineståhl) ”Vi blev antagligen för många –könskränkande behandling i akademisk miljö.”

Anneli presenterar ett modellförslag på hur en teoretiskt och praktiskt på ett djupare sätt kan förstå könskränkande behandling. Det som många tror handlar om enskilda kvinnor med personliga problem kan vara konsekvenserna av en könsmaktsordning där kompetenta kvinnor bryts ner av ”ickefungerande” män och deras nätverk.
En ska inte skylla ifrån sig
Som barn fick jag lära mig att det är fult att skylla ifrån sig. Min erfarenhet som vuxen är att ju mer makt en person har, desto vanligare är det att en skyller ifrån sig. Men det gäller att vara observant på hur skuldbeläggandet av andra går till., för att själv framstå i en bättre dager Maktens män är skickliga på att framställa sig själva som ofelbara.

Till sist ett citat om Genderisering –könsmässig märkning som jag har hämtat från Gunnel Forsberg artikel, ur Forskning som provokation

”En kvinnlig arbetare vikarierade under en period vid en maskin som vanligtvis sköttes av en man. Golvet under maskinen var slipprigt och det fanns en uppenbar halkrisk. Hon lade därför dit en matta för att förbättra arbetssituationen. När den ordinarie maskinskötaren återkom till sitt pass tog han genast bort mattan med motiveringen att det var ”en sådan där j-a tjejmatta!” Själva mattan hade fått en könsstämpel och därmed en låg värdering som skulle drabba honom om han stod på den. Hellre halkar man än utsätter sig för en sådan risk. Själva mattan hade blivit genderiserad!”

I patriarkatet jämställs kvinnligt könskodade föremål och egenskaper med svaghet och underordning och vem vill underordnas?

Trött måndag

2011-12-12T23:10:00.000+01:00

Igår var jag på flera möten. Hade dessutom saker jag var ”tvungen” att göra. Därför blev det ingen färdig blogg. Jag påbörjade däremot en, som jag tänkt göra färdig idag. Men nu är klockan för mycket för att få ihop den på ett genomtänkt sätt. Därför skriver jag bara några rader om mitt mående och görande.

Började dagen redan klockan 8 med att vara barnvakt åt mitt fyramånadersbarnbarn. Min dotter kunde inte ha henne med sig dit hon skulle, så hon kom hit med barnet i barnvagn. Eftersom det idag är fjärde dagen efter min 25 taxoterebehandling, så är jag mer trött än vanligt.

Min dotter servade med att lägga minstingen i min soffa och dra ut bäddsoffan, så att vi fick en stor fyrkant att vara på. På så sätt behövde jag inte bära henne runt i lägenheten och inte heller vara rädd för att hon skulle ramla ner på golvet. Har tillräckligt med funktioner i armar och händer för att kunna lyfta henne sittande och i en mjuk soffa är det ingen risk att hon skadar sig..

När minstingen kom var hon glad och nöjd. Hon är väldigt lättroad och gillar närhet och att prata. Vi hade en mysig stund tillsammans.

Efter ett tag blev hon lite trött och gnällig. Gav henne babymjölk, men det var hon inte riktigt nöjd med. Satt med henne i knäet, med hennes huvud mot högerarmen. Hon hade napp i munnen och jag strök henne över huvudet lite lätt. Hon somnade. När hennes mamma kom tillbaka satt vi kvar i samma ställning. Hon vaknade efter en liten stund och log. Hade sedan en skön stund med dotter och dotterdotter.

Tittar nu på min högerarm, minns och gläds åt känslan att ha haft henne på armen. Njuter av minnet av ett eget möte med en liten varelse.

Resten av dagen har inte varit lika mysig. När jag kom ner i bilgaraget för att ta bilen, gick den inte att starta. Ringde assistansservice som jag betalar för. En bärgare kom efter en dryg timme. Bilbatteriet hade tagit slut så han startade den med reservbatteri. Jag hade glömt en taklampa på i bilen, så bilproblemet var helt självförvållat. Fick köra några mil för att ladda batteriet och blev väldigt sen till jobbet. Sen och trött.

Vi hade ett avslutande möte i vår arbetsgrupp inför julen och jag blev väl omhändertagen. Bjöds på lussebulle, pepparkakor och chokladgodis.

Hemma igen strax före sex. Ett element i mitt sovrum är kallt och jag har inte klarat att fixa det själv. När jag höll på och strulade med bilen, frågade en granne om jag behövde hjälp och det gjorde jag. Inte med bilen för då var bärgaren på väg, men med elementet. Jag skulle ringa på hans dörr när jag kom hem. Ringde på fel dörr och ingen öppnade. Ringde senare för att kolla var han var, men ringde fel granne. Fick hjälp att hitta rätt person, som genast kom. Jag trodde mitt kalla element berodde på luft i systemet, men så var det inte. Min granne kunde inte åtgärda felet, men nu vet jag vart jag ska vända mig.

Utöver att bilen inte startade och elementet inte var så lättfixat som jag trodde, ramlade låset på min cykel sönder när hon min dotter som behövde cykeln låste upp och skulle skynda sig iväg.

Nu värker ryggen och jag längtar efter att få sova. Är trött och smågrinig, men känner värme och omtänksamhet från många i min närhet. Minns med välbehag hur min mamma kom in och satt på sängkanten när jag var barn och skulle sova.

Från min tomt i Norby

Ack så skönt, slumra in, i bädden så fin, som blomman på äng, i en gungande säng.

Och guds änglar de små, breda vingarna ut,
och kring barnet de stå, till dess natten är slut.

Lite blandat

2011-12-10T23:40:00.001+01:00

Vänsterpartiets partiledarkandidat
Jag är nöjd över vänsterpartiets valberednings förslag att föreslå Jonas Sjöstedt som partiledare. Uppfattar Jonas som en modig och eftertänksam person. Han har djup och är inte bara retoriker. Tycker också att Jonas miljöinriktning är bra.

Jonas var bra i gårdagens debatt i P1 om Eurons och EU:s kris. Om politiken fortsätter att underordna sig en nyckfull finansmarknad, så drabbas fattiga hårdast. Den inslagna vägen med privatiseringar och ökad ojämlikhet är ohållbar och måste brytas, trots att bankkrascher också kortsiktigt drabbar arbetarklassen och arbetslösa hårdast. Det behövs ett systemskifte och finns inga enkla snabba lösningar som inte drabbar underordnade människor!!! Mod och solidaritet är nödvändigt.

Svenska makthavare understödjet korruption och förtryck
Det svenska statliga biståndsorganet Swedfund har satsat skattemedel i en riskkapitalfond i Nigeria. Men när en antikorruptionsaktivist i landet påvisade oegentligheter struntade Swedfund i att polisanmäla misstänkt korruption i sin största Afrikafond. Istället lämnade de ut tipsarens namn och kontaktuppgifter till den korruoptionsanklagade fonden. Hör mer på P1

Swedfund har tidigare låtit skattepengar rulla i korruption som slagit hårt mot människor som litat på deras satsningar i f.d. Jugoslavien.

Det svenska företagit Lundin Oil har tjänat miljoner på att människor fördrivits och mördats i såväl Sudan som Etiopien. Militären har rensat områden från den bofasta befolkningen och så har bolaget fått ta upp olja i fred.

Lyssnar på konflikt som gång på gång synliggör hur Sverige lurar och utnyttjar utländsk arbetskraft. Alliansens politik har bidragit till att detta utnyttjande förvärrats. Lagen om arbetskraftsinvandring har gjort tillvaron otryggare för arbetskraftsinvandring som migrationsverket godkänt. Tidigare reportage har handlat om bärplockare och RUT-arbetare. Dagens konflikt rotar bakom det ordnade regelverket och hittar en dold värld av utnyttjade arbetare, slavkontrakt och handel med arbetstillstånd.
Det ”goda” Sverige består av alltför många hycklare och för många fegisar.

Tummen ner för elitskolor
Vetenskapsradion och Kulturradion sänder idag en paneldiskussion om hur skolan tar vara på de bästa förmågorna inom naturvetenskap och litteratur. Samtligare deltagare är kritiska till Björklunds satsning på elitskolor i grundskolan.
Lokaltidningens Rasmus Landström har en intressant recension av boken ”Den okunnige läraren” om Jacotots/Rancières metoder.

Recensenten skriver att våra svenska bildningsfäder (och mödrar) delvis utgick från samma tankar. Folkhögskolan, med sin idé om att ge medborgarna makten över sitt eget liv eller studiecirklarnas idé om självbildning, är just ett praktiserande av Jacotots/Rancières metod? Även Ellen Keys utgick från föreställningen om allas naturliga jämlikhet?

Jacotots metoder bygger på ett mycket radikalt antagande,

”som kan beskrivas så här: i stället för att göra jämlikheten till ett slutmål för undervisningen måste den vara en utgångspunkt. Den måste verka underifrån, likt ett mycel, och hålla institutionerna vid liv. På så sätt är metodens mål och mening inte att dra upp eleverna ur okunnighetens träsk, utan ur självföraktets. Den syftar i första hand till frigörelse, för det är först då som eleven kan förstå behovet av bildning.”

”För plötsligt inser jag hur dagens skoldebatt skrider rakt in i klorna på ”förklararna”. Jag hör Björklunds tal om lärlingsutbildningar, om att ”befria” de praktiska programmen från teoretiska ämnena och allsköns estetiskt bjäfs och i bakgrunden knattrar Maciej Zarembas tangenter sin hyllning till katederundervisningen, direkt från DN-skrapan. Och då inser jag att problemet med denna riktning inte är vart den leder (”Björklund vill tillbaka till femtiotalets skola” och så vidare), utan vad den utgår ifrån. Den Björklundska skolan utgår nämligen ifrån att vi i grunden är ojämlika och att utbildningen ska anpassas till det.” skriver Rasmus Landström

För mina öron är dagens paneldiskussion i Nobelprogrammet och ovanstående recension ljuv musik. Björklunds sorteringsskola lyfter fram det sämsta av människors förmågor. Och denna politik leder varken till kreativt samarbete där människor bidrar och utvecklas eller till fler nobelpristagare.

För övrigt
För övrigt har jag umgåtts med barn och barnbarn nästan hela dagen. Gått ganska mycket och orken har räckt. Mina barnbarn fyller mig med kraft och energi och är mitt prio ett. Har sedan ätit middag och haft givande samtal med goda vänner. Flera andra måsten och borden har fått stå tillbaka. Trivs och vill massor.

Horan och madonnan

2011-12-09T23:09:00.000+01:00

Har precis kommit hem från Elsie Johanssons drama Hjärterhus

Dramat byggde på schabloner om horan och madonnan eller om arbetarklassflickan och överklassflickan. De möttes på skolvägen där båda var fria. Särskilt överklassflickan levde ett överkontrollerat liv innanför grindarna till barndomshemmet och skyddade sig själv mot klasskamraternas avundsjuka i skolan. Hennes frihet var väldigt begränsad. Skyddet blev en hård attityd. Arbetarklassflickan fick inga utmaningar hemma och blev horan i skolan. Som 16-åring blev hon gravid med samhällets stora förförare. Hon blev ”fri” när hennes barn blivit vuxna och mannen dog i en trafikolycka.

Överklassflickan försökte frigöra sig från sin fars krav på att bli hans objekt att visa upp, den lyckade dottern. När hon inte underordnade sig faderns krav blev hon inlåst i ett mörkt källarrum. I sina frigörelseförsök bli r hon gravid. Hon hatade i början barnet som växte i henne och tvingades att bo i ett kloster av modern för att dölja graviditeten. Hon födde barnet som hon fått en relation till, men fick aldrig se det igen. Hennes hämnd mot faderns tyranni var att sedan gå i kloster och försöka stänga av omvärlden. Hon stängde in sig själv.

Istället för att beskriva dramat med schabloner om madonnan och horan som grundton, ger dramat en möjlighet att reflektera runt vilka frihetsgrader kvinnor har och har haft utifrån samhällsnormen att en kvinna antingen är madonna eller hora. Jag har tidigare bloggat om dessa motpoler och om vem som har frihetsgrader att välja

I just denna pjäs var det arbetarklassflickan/horan som vågade utmana mest och välja sitt liv, även om hon höll sig inom sina ramar. Överklassflickan/madonnan var mer instängd i sina klosterramar, men vågade släppa lite på garden.

Tror att vi alla bär på såväl schabloner som tvingande ramar om madonna och hora, om klass och kön, om reglerande samhällsnormer som styr in oss i olika fållor. Hjärterhus ger möjlighet att reflektera runt våra egna ”val” . Det är aldrig försent att granska maktstrukturerna, att våga tänja och utmana och leta nya stigar och möten. Jag kommer att tydligare bära båda kvinnorna i pjäsen med mig, både horan och madonnan. Pjäsen berörde mig.

Så här skriver författaren Elsie Johansson om dramat på teaterbloggen http://uppsalastadsteater.tumblr.com/post/11609298300/elsie-johansson-om-det-fortjusande-med-ord ”Processen startade som vanligt: orden byggde rummet. Det blev ett avhelgat bönhus fyllt av symboler och en grusplan och en trädgård utanför fönstren. Två kvinnor möts i det där huset efter många, många år, deras barndom och ungdom har länkat dem samman, båda gnager sina gåtor och båda söker svar. Jag kände dem inte när de steg fram från första början men jag hörde deras ord och nu uttalar de mina som jag lagt i deras munnar – fast jag är ingen av dem och ändå båda två. Författarjaget i mig är större än jag själv, det står bredvid och ovanför mig och vågar vad som helst. Lider inte av begränsning, känner ingen skam. Vältrar sig i lustar, ylar av förtvivlan, är skabröst och bedjande, inburat och frisläppt. Utmanar Gud Fader och ende sonen Jesus – som lika gärna kan heta Josefsson. Hyr ut rum åt Döden och tror att till syvende og sidst är Kärleken det enda…”

Skådespelarna Anna Carlson och Monicka Stenbeck i Hjärterhuset . Har hämtat bilden i lokaltidningens recension av dramat

Dagens behandling och tankar

2011-12-09T15:51:00.000+01:00

Det är ganska halt ute. Har inte cyklat på tre veckor. Åker istället bil, går eller tar bussen. Gick till dagens behandling. Känner stelheten och svagheten i mina muskler. Har en helt annan kropp mot vad jag haft. Ibland är jag rädd för att ramla och ibland tänkte jag sjutton också och travar på. Försöker att inte spänna kroppen av rädsla för att halka. Lyssnar på klassisk musik från mobilen. Är lättare att gå till Vivaldis Årstiderna.

Julrosen påminner mig om såväl livskraft
som döden. Döden i sin vita renhet och
livskraft i att den tom kan blomma under snön.

Ibland erkänner jag min egen kroppsliga svaghet och ibland inte. Igår skrev jag ”Är skönt att cellgifterna slår mot mina metastaser. Känner mig ändå lite trött och uppgiven.” Tror uppgivenheten delvis beror på att jag känner ett slags vet men vill inte veta att jag inte får leva så länge till. Vill osynliggöra döden och känna att den inte berör mig, inte har med mig att göra, och samtidigt vet jag att det inte är så mycket jag kan göra. Döden finns och gäller också mig.

Är lite piggare och gladare idag. Är lite nyfiken på vad ett uppehåll från Taxotere på fyra veckor och tre dagar gör åt min kropp. Har använt kylhandskarna som hantlar under cellgiftbehandlingen och tänjt armarna åt olika håll. Tror att det hjälper och håller tillbaka förtviningen av högerhandens och armens muskler. Livet är också just idag….

Om att 1+1=3 och om ovisshet

2011-12-08T21:54:00.000+01:00

Xeloda slutade fungera för mig 2009 och i slutet av sommaren slutade Taxotere fungera. Däremot är ett plus ett är fortfarande tre eller med andra ord, behandlingen med båda cellgifterna tillsammans fungerar. Cancerfaktorn har fortsatt nedåt. Den ligger nu på 360, vilket är en minskning med 3,7 procent. Inte så stor minskning. Faktorn ska ner under 25 om behandlingen fortsätter fungerar fullt ut – men ändå åt rätt håll. Som högst har mitt Ca-15 varit 584. HB ligger för lågt, men övriga värden har gått åt rätt håll. Levervärdena är inte bra men bättre, liksom värdena som visar aktiviteter i skelettet.

Armen och handen är sämre. Min läkare sa att det kan bero på en slags cancertillväxt i trådform djupt inne i armhålan, i plexus brachialis. Eller på strål- och operationsskador efter bröstcanceroperationen. Tror också att cellgifterna kan påverka negativt.

Har googlat på plexusskador och hittade att barn kan få sådana skador vid förlossningen. Spädbarn med plexusskador kan tränas med olika rörelser, se här
Wikipedia blir bättre och bättre. Här hittade jag bra bilder av plexus brachialis, "överarmsflätan" ett nätverk av nervfibrer i skuldran.

Operation är riskfyllt och görs sällan. Är det cancertillväxt så beror det på att cellgifterna har sämre verkan i armhålan och jag kan inte få mer strålning av armhålan, eftersom jag redan har fått maxdosen hösten 1994. Det är bara att hålla tummarna för att den träning jag gör eller cytostatikan hjälper. Jobbigt är det i varje fall att bli mer och mer kraftlös i arm och hand.

Är skönt att cellgifterna slår mot mina metastaser. Känner mig ändå lite trött och uppgiven. Tror att det tar psykiskt på mig, att ständigt vänta på nya besked om behandlingen hjälper. Jag lever i ett slags treveckorscykler.

I morgon får jag behandling och nästa gång blir först den 9 januari. Så nu ska min kropp få vila lite längre från cellgifterna. Känns både skönt, jag vill ha ett uppehåll, och samtidigt lite nervöst. Lång tid då metastaserna kan ladda och ta fart. Dessutom längre tid med ovisshet om åt vilket håll det går. Blir nästa besked, som jag får 9 januari också att behandlingen hjälper eller….

Sjukskrivning, rättvisa och ordets makt

2011-12-07T22:19:00.001+01:00

Nu ska sjukskrivna gå på ett gemensamt möte mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen redan efter 90 dagar för att se om det finns skäl att byta jobb, enligt Dagens Nyheter. Om den sjukskrivne vill ha ett sådant möte är det säkert bra, men om alla sjukskrivna ska göra detta blir det framförallt kränkande. Om jag tvingades till ett sådant möte skulle jag bli ursinnig och troligen vägra. Jag har ett jobb som fungerar för mig med den sjukdom jag har och onödiga möten kostar både tid, pengar och energi.

I måndags fick jag brev från försäkringskassan, eftersom jag den 3 januari 2012 har varit sjukskriven i 365 dagar. För att ha möjlighet till fortsatt sjukskrivning så har jag skickat en ifylld blankett till Östersund och önskat fortsatt halvtids sjukskrivning på fortsättningsnivå. Skickar jag bara in läkarintyg kan jag helt förlora min sjukpenning. Bara en sådan information leder till stress. Tänk om mitt brev till Östersund slarvas bort?

Känner hur pulsen ökar när jag tänker på detta. Märkte hur okoncentrerad jag var innan jag fått iväg min blankett till Östersund.

• Stress för att göra fel, istället för trygghet i att systemet fungerar

• Rädsla för att bli av med sjukpenningen, istället för tillit till att jag har rättigheter när jag är sjuk.

Moderaterna har lyckats i sin politik med att slå undan benen för människor som är beroende av socialförsäkringringssystemen, som Reinfeldt i sin bok “Det sovande folket” kallade trygghetsnarkomanerna. I boken vill Reinfeldt göra upp med villfarelsen om välfärdsstaten. Han ser välfärdsstaten som en omöjlig konstruktion. Boken skrev han som 28-årig riksdagsledamot efter två år i riksdagen.

Jag har en ekonomisk trygghet, så jag borde inte bli stressad. Blir det ändå. Tror det beror på att kraven på underordning genomsyrar hela tänkandet runt dagens sjukförsäkringssystem. Som sjukskriven och beroende ska jag ständigt ifrågasättas av samhället/staten. Kan inte lita på att jag har några rättigheter som människa.

Det blir vanligare och vanligare att människor uttrycker ”Det finns ingen rättvisa”. Hörde det senast när jag var på styrketräning idag. Wikipedia har bra definitioner av rättvisa . Begreppet beskrivs på samhällsnivå och handlar inte om att alla individer ska få exakt lika behandling och lika resurser.

Ofta när jag hör någon uttala att ”Det finns ingen rättvisa” så menar en att barn behöver lära sig att livet är orättvist. Tycker att bristen på tillit till att rättvisa kan fungera som en bärande princip för ett samhälle är ganska skrämmande. Om vi förmedlar till barnen att ”Det finns ingen rättvisa” så uttrycker vi att det är meningslöst att försöka arbeta för ett rättvisare samhälle. Budskapet blir mer av tänk på dig själv och skit i andra. Nästa gång jag hör någon säga ”Det finns ingen rättvisa” tänker jag protestera. Ord har betydelse.

Hittade denna dikt när jag googlade på ordets makt

Vänliga ord, förstående ord, snälla ord,

hoppfyllda ord, glädjefulla ord.

Ord som ger tröst och trygghet,

ord som får en att känna

att man är betydelsefull.

Hårda ord, kalla ord, ord som förstör

och spränger sönder, utplånar,

ord som får en att känna sig liten och rädd.

Ett ord betyder så mycket.

Det kan hjälpa och det kan stjälpa.

Elisabet Larsson

Lite Etiopien, lite demokrati och lite kultur

2011-12-06T23:59:00.001+01:00

Teknokratism i Ryssland och i många, många andra länder
Läste en intressant debattartikel av Elena Namli, professor Centrumför Rysslandsstudier, Uppsala universitet. Den var publicerad 2 december, alltså före valet i i Ryssland. Hon skriver att Ryssland fortfarande har en stabil ekonomi och en positiv självkänsla, men ekonomin bygger på exploatering av naturtillgångar och självkänslan tenderar att urarta till grov nationalism.

EN ”pekar ut teknokratism inom politiken som ett allvarligt hinder mot en positiv utveckling. Teknokratism kännetecknar rysk politik på alla dess nivåer. Kort handlar det om att landets ledning inte betraktar sig som representanter för politiska visioner som de behöver folkets mandat för. Istället ser de sig som specialister på att driva företaget Ryssland. Enade Ryssland är ett talande exempel på denna trend. Partiet är byggt kring Putin som maktens centrum i stället för att samla människor kring ett politiskt program.”

Artikeln avslutas med orden

”De problem Ryssland står inför är reella men inte specifikt ryska. Snarare är Rysslands problem en variant, om än extrem, på de globala utmaningarna. Dessa handlar om att marknaden frigör sig från demokratisk kontroll, att medborgarna inte engagerar sig i politiska frågor för att istället acceptera rollen av statens halvnöjda kunder och att man ständigt pekar ut andra och svagare människor som ansvariga för våra ekonomiska och sociala bekymmer.”

I Sverige har vi alltid fått höra om det farliga Ryssland, som motsats till vårt goda Sverige. EN:s artikel leder mina tankar till Reinfeldts Sverige. Visst fungerar demokratin bättre hos oss och eventuellt valfusk är nog ytterst marginellt i Sverige om en jämför med det nu genomförda Ryska valet till duman. Däremot har den svenska tig och lydkulturen ökat vilket jag tidigare bloggat om här.
EN skriver om det teknokratiska Enade Ryssland. I Sverige påstår sig moderaterna företräda allmänintresset, se tidigare blogg. I dagens Europa inklusive Ryssland framförs ofta budskap om att det bara finns en möjlig väg, en sanning, och politiken osynliggörs. Grekland och Italien har nu s.k. opolitiska ledare, se även tidigare blogg.

Fler saker som är lika bland makthavare i Europa och Ryssland är tron på att marknaden ska lösa kriserna, att medborgare framförallt drivs av egenintresse, att ojämlikheten breder ut sig och att rasismen växer. Ljuset ur tunneln finns i andra världsdelar.

Lundin Oil och fängslade journalisterna
Den svenska förundersökningen om Lundin petroleums misstänkta brott mot folkrätten under kriget i Sudan pågår. Magnus Elving, kammaråklagare vid Internationella åklagarkammaren i Stockholm, inledde en förundersökning i augusti 2010 för att utreda misstankar om eventuella svensk anknytning till övergrepp i Sudan. En rapport från organisationen Ecos, publicerades sommaren 2010 med svidande kritik mot Lundin oil. Rapporten beskriver att exploateringen av olja utlöste ett våldsamt krig där nästan 200 000 människor tvingades bort från sina marker och tusentals dödades, samtidigt som militären gjorde sig skyldig till plundring, våldtäkt och tortyr. Läs mer i Fria tidningen

I går inleddes rättegången mot de fängslade journalisterna i Etiopien, som tog sig in i Ogaden för att vittna om oljeutvinningens konsekvenser. UD stoppade enligt DN ett vittne som försvarsmakten erbjudit sig att skicka. En vapenexpert kunde ha intygat att filmbilderna när svenskarna håller i vapen inte handlar om vapenträning, utan att de bara håller i vapnen ”på skoj”. Men expertens resa till Etiopien stoppades av utrikesdepartementet. Försvarsmaktens vittnesmål skulle kunna uppfattas som att journalisterna var utsänd av svenska regeringen, enligt UD!!!

Enligt P1 är det inte många Etiopier som tror att de två journalisterna är terrorister, men det har blivit allt hårdare tider för etiopiska journalister när regimen vill tysta kritisk rapportering. Den senaste månaden har över 20 människor, bland dem oppositionella och journalister, åtalats för terrorism. Jag håller tummarna för att åklagaren släpper terroristanklagelserna. Och att Martin och Johan får komma hem så snabbt som möjligt.

Dessutom önskar jag att trycket på Sveriges regering ökar, så att Carl Bildt tvingas avgå. När blir internationella åklagarkammaren klar med sin förundersökning?

Och så lite kultur
Idag hart jag avlöst min vän Berit på hennes utställning i Galleri 1. Det var få besökare, eftersom det var middagsdags. Satt och tittade på Berits underbara vävar, av Drottningen av Saba, av Drottning Teitu, av flygande stolar, av fredspristagare, vävar i olika färger med olika uttryck och stämningar. Njöt av atmosfären och somnade en liten stund. Nedan ser du en av vävarna jag såg från min plats.

Styrketräning och krämpor

2011-12-05T23:16:00.000+01:00

I morse började jag med styrketräning, i extremt lätta maskiner. Jag har tidigare tyckt att styrketräning är extremt tråkigt. Nu finns det nästan inga träningsformer som fungerar för mig. Kände att detta gick bra och tiden gick fort. Återkommer alltså gärna till kraftkällans gym nu på onsdag. Tänk vad mycket olika möjligheter livet innehåller. När en väg är stängd går det ofta att hitta en ny dörr att öppna.

Har tidigare bloggat om mina naglar. Vänsterhandens problem är på bättringsväg, men det är bökigt med en nästan tappad tumnagel och konstiga naglar på övriga fingrar. Högerhandens naglar vätskar av och till, så det blir mycket doppande i Alsolsprit.

Min sjukgymnast som var med vid dagens träning gav bra råd avseende högerhanden. Jag ska pressa handen mot något hårt i minst 20 sekunder, gärna med vinklad handled för att rätta ut mina kloliknande fingrar. Likaså ska jag trycka ihop fingrarna mot handen för att vänja dem vid att vara helt böjda. När fingrarna krampar i böjt läge får jag bryta upp dem. Det gäller att inte tillåta övertriggade nerver och muskler. Är jag envis så slappnar musklerna så småningom av, men jag märker att det tar tid.

Många av kommunens verksamheter arbetar utifrån KASAM (Känsla Av SAMmanhang)

”Det går inte att lära in något som inte uppfattas som meningsfullt. Inlärning är en strävan efter mening.”

För mig känns styrketräning just nu väldigt meningsfullt. Hoppas att det känns lika meningsfullt efter torsdagens läkarbesök, då jag får veta mer om hur nuvarande behandling fungerar. Läs mer om KASAM på Salutogenes

Fyllde i KASAM-testet och fick 145, alltså normalvärde. Kändes lite konstigt att fylla i en del frågor eftersom de bygger på att en ska leva i ”evighet”.

Nu äger jag en liten grodprins och en tuff grodprinsessa.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något

2011-12-04T22:44:00.000+01:00

När jag ser mig runt i min bekantskapskrets, så tänker jag att alla försöker på sitt sätt bidra till en hållbar utveckling. Några tar ett stort miljöansvar och tänker över sin konsumtion och sina utsläpp av växthusgaser. Andra är mer socialt engagerade och några bidrar i föreningslivet och politiken på olika sätt.

Tycker det är viktigt att inte sprida moralkakor, för de krymper människor. Ingen individ kan däremot fråntas ansvaret för sina handlingar och de flesta positiva förändringar börjar med medborgares krav på beslutsfattare. För att rädda vårt klot åt framtida generationer krävs däremot beslutsfattare med stora öron, som uppfattar folkmajoritetens krav.

I eftermiddag har jag återigen varit i Uppsalas konsert- och kongresshus. Denna gång för att njuta av Il Giardino Armonico.

Utöver att anläggningen har bidragit till ett ökat kulturutbud har den gynnat hotell och restauranger i Uppsala. Tyvärr stämmer ofta ordspråket att ”mycket vill ha mer”. Ofta skrivs insändare och tas olika kontakter för att restaurangverksamheten i huset ska privatiseras. Trots att verksamheten bidrar till att fler restauranger etablerats i anläggningens närhet vill en också etablera sig i själva huset. Uppsala konsert och kongress påstås också ha fördelar före andra restauranger och därmed bedriva illojal konkurrens. Därför har verksamheten minskats ner och kök och matlokaler används inte optimalt. Enskilda företags intressen tillåts gå före samhällsnyttan. Privata näringslivets intressen är som ofta när moderaterna styr viktigare än medborgarnas intresse av att gjorda investeringar används effektivt och på ett för alla hållbart sett.

Ett skäl till att Uppsala äntligen fick sin konsert- och kongressanläggning är att Musikens Hus Vänner stod på sig och ihärdigt kämpade så att kommunen tog ett beslut. Tänk om varje människa bestämde sig för att göra åtminstone en solidarisk insats för att världen ska bli bättre, med mer kultur, mer möten och samtal mellan människor, mindre miljö- och hälsoskadliga utsläpp och ökad jämlikhet och demokrati. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Moral, etik och framtid

2011-12-04T12:26:00.000+01:00

Har precis skrivit under uppropet ”Radikalisera klimatpolitiken nu!”

Det händer alltför lite för att åstadkomma förändringar som ser till att livet här på jorden fungerar på ett sätt som är långsiktigt hållbart. Det är en påtaglig skillnad mellan de stora risker som forskare lyfter fram och den uppmärksamhet som klimatfrågorna får. Det är vi i den rika delen av världen som gett upphov till utsläppen, samtidigt som de som drabbas hårdast är redan fattiga människor och kommande generationer.

Vi i den rika världen har ett speciellt ansvar för att göra vad vi kan för att minska klimatförändringarnas omfattning. Vi måste vara beredda att ompröva vår egen livsstil. Det behöver inte vara negativt. Forskning visar att stigande konsumtionsnivå i ett rikt land som Sverige inte ökar människors tillfredsställelse. Detta är innebörden i nätverket Radikalisera klimatpolitiken nu:s upprop.

Uppropet lyfter också upp moralfrågorna. Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.

Ärkebiskopen i Svenska kyrkan har en debattartikel ”Vi blundar fortfarande” som också handlar om klimatfrågorna i dagens lokaltidning.

”Kanske ska inte alla människor ha rätt till vatten, luft och mat för sin överlevnad? Kanske ska förhållandena man fötts under och vilken bakgrund man har få avgöra rätten till överlevnad? Argumenten må låta absurda, men i klimatpolitiken verkar det vara precis det som gäller.”

Etik och moral är viktigt - och en bör leva som en lär. Det handlar om hur jag konsumerar och agerar i olika sammanhang. Denna vecka har jag handlat små blommor i krukor, färgade plaststenar som ser ut som glas, små runda röda kulor av metalltråd, en liten groda, glaskulor med grön vätska och tomma ofärgade glaskulor. Affärsbiträdet visste inte om materialet innehöll miljö- och hälsovådliga ämnen. Allt var spontaninköp. Jag köpte saker jag egentligen inte behöver, men som gör mig lite glad. Tycker att jag fått det lite finare hemma.

Är det OK att följa konsumtionssamhälleskulturen? Var har jag mina gränser? Vad är etik och moral och lever jag som jag lär? Tänker att det inte finns några enkla sanningar. Ingen mår bättre av att jag sätter min egen konsumtionsrätt så snålt att mitt liv blir fundamentalistiskt. Varje individ behöver hitta sitt sätt att leva moraliskt och etiskt och samtidigt ha livskvalitet. Samtidigt påverkar vi varandra. När fokus ökar på miljöproblemen och fler väljer mer hållbara livsstilar, så förändras samhällskulturen. Tänker att etik och moral också ska kopplas till dagens samhällsnorm. Viktigast är att inte säga en sak och göra något annat, att vara en falsk retoriker. Dessutom behövs föregångare som utmanar. Tycker mig se många engagerade unga människor som tar ansvar för miljö och hållbarhetsfrågor och tänjer normerna.

1 november bloggade jag om pengar och makt
”Jag borde placera mina pensionspengar i bra etiska fonder, i socialt- och miljövärdiga fonder. Jag borde se till att varje krona jag äger används på ett hållbart sätt. Jag borde överhuvudtaget minska min konsumtion och vara mer solidarisk med nuvarande och framtida generationer.”

Nu har jag en personlig rådgivare på min bank. Han ska se över hur jag har placerat mina pensionspengar och andra pengar. Har efterfrågat stöd i hur jag kan använda mitt kapital på ett mer etiskt och hållbart sätt, utan att behöva ta alltför stora risker. Uppdraget är alltså inte tillväxt utan hållbarhet. Min rådgivare gillade denna utmaning, vilket också känns bra. Jag vill inte lägga massor av tid och tankekraft på att granska olika företag och fonder. Nu får jag hjälp av en person som känner lust i att ta i detta.

Lever alltså inte helt som jag lär och vill. Känner mig ändå ganska nöjd över att jag låter frågorna ta plats och ger mig tid till reflektion.

Fötter, stövlar och lycka

2011-12-04T00:09:00.000+01:00

Jag har alltid gillat mina fötter, åtminstone så länge jag kan minnas. De kanske är den kroppsdel jag tycker mest om hos mig själv. Jag har korta breda fötter, som absolut inte går att tränga ner i ett par smala skor. Mina fötter har alltså aldrig varit en fördel om en vill klä sig moderiktigt.

Upp och ut och gå. Faderade rallade ralla.

Stora (träskor) STÖVLAR på. Faderade rallade ralla.

Tycker att pumps och halvhöga klackar är snyggt på andra. Mina fötter passar och trivs bättre i breda, bekväma skor. Minns lyckan när jag som tioåring fick ett par nya skor, typ arbetarskor, breda bruna och sköna. Då visste jag inget om arbetarpolitik men var väldigt nöjd med skorna. Har alltid också gillat att köra ner fötterna i lite för stora kraftiga gummistövlar.

Mitt äldsta barnbarn har idag uppträtt på konsert och kongress. Uppsala danscenter har haft sin terminsavslutning. Hans dansgrupp dansade i stövlar och regnjacka. Mitt barnbarn hade vuxit ur sina stövlar och jag bidrog ekonomiskt till hans tretornsgummistövlar. Han tyckte om dem och gillade nog att dansa med stövlarna på. Själv är jag glad över att ha fått umgås med min älsklingsfamilj nästan hela dagen. Men en djup nästan obegriplig lycka kommer av att få se pojken i sina nya gröna breda stövlar.

Min Hälsa

2011-12-02T17:00:00.000+01:00

Har varit lite förkyld och småhostig i veckan, vilket nog påverkat både sömn och ork. Sov ganska bra i natt, men i övrigt har sömnen varit för dålig. Värst är ändå att högerhanden blir sämre och sämre. Ibland låser sig högerhandens fingrar i böjt läge och jag får bända upp dem. Jag har gråtit ganska mycket och känt mig eländig.

Köpte lite blommor på väg hem från sjukgymnasten

Har träffat en ny sjukgymnast idag. Hon trodde att mina nervskador beror på cellgifterna. Påpekade att jag gör en utsvängning med armbågen när jag ska hälsa. Jag ska absolut inte lämna högerarmen i fred utan se till att dra med den i rörelser den inte klarar själv. För att inte göra extrasvängar med armen kan jag träna med sågande rörelser, där armen hålls mot kroppen.

På måndag och onsdag morgon ska jag träffa henne på gym för att få instruktioner om hur jag kan träna i lätta maskiner. Bokade också in måndag och onsdag veckan därefter. Hon var imponerad av min energi och vilja att ta tag i saker. Jag grät och blev peppad.

Tankar efter gårdagens blogg

2011-12-02T16:39:00.000+01:00

Jag vill ofta hitta nyanserna i mina texter och samtidigt stå upp för de värderingar jag är trygg i. I denna blogg för jag fram mina synpunkter. Jag representerar alltså bara mig själv.

I mitt jobb lyfter jag fram det min organisation tagit beslut om, demokratiskt tagna beslut i olika parlamentariska församlingar, kunskaper som är vetenskapligt förankrade och det jag hittarhos olika statliga myndigheter.

Närjag var kommunalråd för vänsterpartiet var det partiets politik och i vissa fall majoritetens ställningstaganden jag stod upp för. Som kommunalråd för vänsterpartiet hade jag nog inte gått lika långt i min kritik av mansjouren.

Efter att jag skrivit färdigt bloggen funderade jag mycket runt dikotomier. Kanske använde jag ordet på ett tveksamt sätt. Ordföranden framförde att mansjouren inte vill falla in i falska dikotomier och ändå påstår jag att jouren gör det. Jag upplever att det under ytan i såväl texter som argumentation finns en osynlig uppdelning, där kvinnor blir accepterade enbart om de underordnar sig männens definitioner av verkligheten. Ska nog däremot vara försiktig med att använda ordet dikotomi, när det handlar om osynliga uppdelningar. Bättre att prata om mäns homosocialitet i dessa sammanhang. Läs mer om homosocialitet på tidigare blogg

Tycker att Machofabriken har flera bra filmer som visar hur olika kategorier utesluts i de osynliga uppdelningar av vi och dom som ständigt görs. Logga in och titta på garagebandet. Även filmen Invald som jag bloggade om tidigare tar upp detta tema

I webbtidningen Feministiskt perspektiv hittar jag en intressant artikel från ett 30-årsjubileum för feminister från hela Latinamerika och Karibien “Att lösa knutar och knyta på nytt”
Några meningar ur artikeln av Sissela Nordling Blanco:

”En fortsatt utvidgning eftersträvas, men samtidigt poängteras vikten av att inte låta målet stanna vid att ”få in” vissa kroppar och låta de förkroppsliga mångfald, utan att göra upp med de strukturella hindren och knutarna som finns i vägen för olika subjekt att inta en plats i feminismen och omformulera den. Kännetecknande för forumet verkade vara förståelsen av feminism som en rörelse i konstant förändring och utveckling utan en fast inre kärna, samt en rörelse som inte existerar i ett vakuum, utan som korsas av och sammanfaller med rörelser mot andra former av diskriminering och ojämlikhet. ”

Håller med författaren om att vi har mycket att lära och tror att många manligt könskodade organisationer har ännu mer att lära av detta.
Inriktningen har också likheter med Occupyrörelsen, som inte heller vill definiera några entydiga krav riktade mot andra utan ser sig som en öppen odogmatisk rörelse för rättvisa och solidaritet.

Kommentarer, mansjouren och kostnader för mäns våld

2011-12-01T23:35:00.000+01:00

Det är inte så ofta jag får kommentarer på min blogg, men det händer. Jag ser fem olika typer av kommentarer:

1. Uppmuntrande och stödjande kommentarer, som framförallt berör min hälsa. Oftast kvinnor.

2. Politiska kommentarer från vänstermänniskor som har andra åsikter än mig. Framförallt män.

3. Kommentarer från personer som jag nämnt i bloggen. Två män

4. Män som anser att det största jämställdhetsproblemet är männens sårbarhet och att män diskrimineras. Troligen bara män

5. Rasistiska och främlingsfientliga kommentarer. Troligen bara män.

Kommentarer enligt punkt 1-3 är alltid roliga att få. Tidigare har jag bloggat om kommentarer enligt punkt 5
Senast jag fått kommentarer är på bloggen Kompromisser, dikotymisering och intersektionalitet
De nya kommentarerna berör det jag skrev om Uppsala mansjour. En är skriven i en mycket otrevlig ton, med de avslutande orden

”Dags för dig att slakta din heliga ko och omfamna verkligheten som den verkligen ser ut. Fram till dess att du gjort det är du bara en liten lort.”

Jag har möjlighet att välja om jag ska publicera kommentarer. Är intresserad av samtal och åsikter från andra som delar mina grundläggande värderingar om jämlikhet och demokrati. Valde ändå att publicera denna kommentar för att visa på inlägg som vill pådyvla värden sina sanningar. Är däremot inte beredd att lägga en massa tid på att bemöta personer som inte är intresserade av att veta hur jag tänker, utan bara vill synas själva. Därför publicerar jag inte alla kommentarer. Personer som inte är ett dugg intresserade av mina åsikter kan skriva på andra fora.

Har också fört något som mer liknar ett samtal med Mats på Uppsala Mansjour. Han har bl.a. reagerat på att jag tycker att mansjouren i Uppsala har en tendens att dikotymisera könen och skriver så här.

”Uppsala Mansjour har en stark idé om att vi inte ska falla in i falska dikotomier och detta återspeglas i handling genom att vi tar emot samtliga grupper i samhället oberoende av kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning mm. Det är alltså utifrån din text ett falskt påstående.”

Mansjouren förnekar könsmaktsordningen. Jouren har enbart med det ena könet i sitt namn. På webbsidan synliggörs män och mäns problematik. Mansjouren har gång på gång i olika fora fört fram att män diskrimineras eftersom mansjouren enbart får 50 000 kronor i bidrag, medan jouren påstår att kvinnojourer får 9 miljoner kronor. Nu har jag letat på Uppsala kommuns webbsidor för att hitta hur medlen fördelas. Årets beslut är inte justerat och utlagt. Förra årets beslut innebar att mansjouren fick 50 000 kr, kvinnojouren 1010 000 kr och mansmottagningen 220 000 kr. Dessutom fick Brottsofferjouren som vänder sig till både män och kvinnor 300 000 kr. Män står för den absoluta merparten av allt våld, enligt WHO för 90-95procent av allt våld i världen. Enligt en beräkning socialstyrelsen gjort 2007så kostar mäns våld mot kvinnor i Sverige ungefär 1,5 miljarder kronor.

Uppsala har ett särskilt skyddat boende Siri, där kvinnor och barn som är hotade och måste fly från mäns våld tillfälligt kan få skydd. Undrar om Siri ingår i Mats Linds beräkning av stöd till kvinnojourer? Uppsala kommun har också en särskild verksamhet för barn Trappan, som bland annat stöder barn som själva varit utsatta för våld eller bevittnat våld. Jag konstaterar att mäns våld mot kvinnor kostar Uppsala kommun åtskilliga miljoner kronor utöver att det kostar i form av enskilda personers skada och lidande.

”Du behöver inte ha någon teori om omvärlden för att kunna hjälpa, du behöver bara hjälpa. Med dessa enkla ord så hoppas jag att nästa gång du nämner vårt namn så kan du ta reda på fakta och om du bara är ute efter att kasta invektiv alternativt förlägga Oss i något anti-fack så har du i alla fall nu möjligheten att ta reda på fakta. Det kan säkert vara till fördel för dig om dina argument skall vara trovärdiga.”

Detta sista inlägg från Mats är hårdare i tonen än de tidigare inläggen. Jag tänker att detta beror på att jag inte varit tillräckligt ödmjuk, underordnat mig männen, mansnormen och Mansjourens ”fakta”. Efter Mats kommentarer har det blivit ännu tydligare för mig att mansjouren dikotymiserar könen, på så sätt att de bara ser kategorin mäns behov. Sedan påstås även kvinnor vara välkomna, men vad välkomnas de till?

Jag anses inte behöva ha några teorier utan bara hjälpa. Är det något som kännetecknar många kvinnor historiskt så är det att inte ha några teorier utanför mansnormen, utan finna sig i könsmaktsordningen och just bara hjälpa.

Tänker också på Buschs ord när han var USA:s president, nämligen att den som inte stöder oss är emot oss.

Tycker att det är betydligt bättre om mansjouren samarbetar med kvinnojouren, brottsofferjouren, mansmottagningen och Uppsala stadsmission för att med väl underbyggda fakta och ett professionellt förhållningssätt motverka allt våld i samhället, varav den absoluta merparten begås av män. Förebyggande arbete för att minska mäns våld mot kvinnor behövs, liksom stöd och skydd för alla brottsoffer.

Om fundamentalism och objektivitet

2011-11-30T20:32:00.001+01:00

Tror att vi alla har behov av att formulera våra egna ”sanningar” för att göra vår värld begriplig. Däremot finns det faror i om en tror ett ens egna eller gruppens sanningar är objektiva och oföränderliga. Mina sanningar är knappast mer objektiva än andras sanningar.

Jag definierar fundamentalister som personer som ser sina ”sanningar” som allenarådande nu och i framtiden. Enligt Wikipedia är fundamentalism ett återvändande till vad man uppfattar som en religions eller ideologis grundläggande och ursprungliga lära, och utgör ett avståndstagande från upplevda kompromisser förorsakade av moderna religiösa, etiska, vetenskapliga och politiska idéer. I denna blogg inleder jag med mina egna tankar och för sedan fram olika former av som jag uppfattar fundamentalistiska ställningstaganden.

Feminism, objektivitet och subjektivitet
Lena Gemzöe, genusvetare, visar i en forskningsöversikt att bedömningar av forskning är subjektiv och inte objektiv, vilket jag tidigare bloggat om här.

En viktig bedömningsgrund för forskare är så kallad vetenskaplig kvalitet. Vad en uppfattar som vetenskaplig kvalitet varierar mellan olika bedömare, olika discipliner och hur nära den som ska bedömas ligger det egna forskningsområdet. Skillnaderna är stora. Läs mer i genusperspektiv nr 2 2011 s 6.
Det finns inga objektiva bedömningar enligt denna artikel, utan bedömningen är beroende av individens subjektiva uppfattningar.

Jag har inte sanningen - jag söker den
Det är titeln på en intressant bok av KG Hammar, som jag just nu inte hittar och därför inte kan referera till. Jag har tidigare bloggat om en annan artikel av KG Hammar
Så här skriver han i Att själv vara en del av sitt hopp

”Den teologiska tolkningen av evolutionen som kallas processteologin ser Guds närvaro i processerna som den/det som skapar ständigt nya möjligheter, som i varje nytt ögonblick erbjuds oss väljande varelser. Gud tvingar oss inte att välja det godas möjlighet. Men genom dess icke-tvingande närvaro i varje valsituation kan vi i tystnad och stillhet urskilja ett tilltal, ett kärlekens tilltal som vill i frihet locka oss att handla i kärlek och bli en del av Guds kärleksbygge i världen. Att Gud har skapat mig med potentialitet och möter med nya möjligheter i varje nytt ögonblick betyder att jag själv är bärare av hoppet. Det är jag som kan göra skillnad. Jag kan öva upp min lyhördhet i Nuet, i Mötet, i Ögonblicket. Jag kan se mitt värde som Guds skapelse med valmöjligheter och inte förlora mig i misströstan och självförakt. Gud är tålmodig. Gud väntar. Gud hoppas tillsammans med mig och dig, att vi ska våga välja Guds vilja framför vår egen egoistiskt färgade. ”

Postmodernism
Jag tycker postmodernism är intressant eftersom jag inte tror att mänskligheten någonsin kommer att ha en enhetlig och gemensam bild av hur vi ska organisera oss och fördela makt och ansvar. Det finns inte och kommer aldrig att finnas några paradis i evig tid, utan bara i stunden.

Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Därför tror jag inte heller på kommunismen. Ett framtida förnuftigt, objektivt samhälle som uppnått sanningen om den rätta lösningen är en omöjlighet.

Se tidigare blogg om postmodernism och om objekt eller subjekt

Om olika fundamentalistiska inriktningar

Marknadsfundamentalism
Borgerliga partier har varit pådrivande och påstått att privatiseringar och konkurrensupphandlingar leder till ökad effektivitet och bättre välstånd. Alliansen har drivit utvecklingen/avvecklingen och miljöpartiet och socialdemokraterna har följt efter. Även vänsterpartister har påverkats. Nu pekar den ena utvärderingen efter den andra på att detta marknadsfundamentalistiska förhållningssätt inte fungerar.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) har tagit fram ett nöjdhetsindex. Så här beskriver organisationen resultatet

”– Efter att nöjdheten i flera år ökat ser vi tyvärr minskad nöjdhet inom viktiga områden som grundskola och äldreboende

• Nedgången för Äldreboende är 2,7 procentenheter – från 67,0 till 64,3 procent

• Nedgången för Grundskola är 2,6 procentenheter – från 71,3 till 68,7 procent“

Läs mer här

Enligt Dagens Arena så har Socialstyrelsen undersökt hur Nöjd-kund-index ser ut i olika kommuner som har infört lagen om valfrihetssystem, lov.
Kommuner som har infört LOV, får generellt sett lite lägre betyg av de äldre jämfört med kommuner som inte infört den nya lagen.

Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten skriver SNS f.d. forskningschef Laura Hartman på DN-debatt.
” Privata alternativ och konkurrensutsättning inom välfärdssektorn har inte blivit den mirakelmedicin som många hoppades på. För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats.”

Orsaken till marknadsfundamentalismen tror jag är kapitalismens kris. Kapitalet söker efter nya enkla sätt att öka vinsten genom att bredda den s.k. marknaden. Det är enklare att ta över välfungerande verksamheter än att utveckla egna koncept i jakten på nya vinster.

Det som tidigare framförts som sanningar om att privatiseringar av offentlig verksamhet är lösningen vittrar idag sönder. Ändå är det alltför tyst om att Grekland, Italien m.fl. krisande ekonomier tvingas sälja tillgångar för att få EU-stöd.

Kapitalistisk fundamentalism
”Vi har fått en ekonomisk diktatur

– Det som händer nu är ett logiskt slut på den process som inleddes när diktaturen föll för snart 40 år sedan. Den representativa demokratin är bara en chimär, i själva verket har vi en ekonomisk diktatur, säger Irini Sophokleoris” i en artikel om Grekland i Fria tidningen.
”Att en teknokrat har utsetts till ny premiärminister oroar många greker. Lucas Papadamous översåg under sin tid som grekisk riksbankschef införandet av euron och var sedan viceordförande för den europeiska centralbanken ECB. De senaste åren har han varit ekonomisk rådgivare till premiärministern. Lucas Papadamous har aldrig suttit i parlamentet eller regeringen och är själv noga med att påpeka att han inte är en folkvald politiker. Han agerar inte efter folkets vilja, utan från den så kallade trojkan – EU, ECB och den internationella valutafonden IMF” enligt samma artikel.

Birger Schlaug skriver i sin krönika i Fria tidningen Lita på den som säger: Tänk själv!
”Lämmeltåg. Det är så det ser ut. När alla springer i flock efter någon sorts ansiktslös varelse som ropar Lita på mig! Budskapet är: Det finns bara en väg, ett sätt att förhålla sig, spring som fan, spring så fort så att du inte hinner tänka på vart du springer.”

Håller med om allt Birger Schlaug skriver utom slutsatsen att vi ”bara” ska stanna upp under några år och reflektera runt om kapitalismen fungerar. Istället ska vi peka på alla exempel som visar på att en annan värld är möjlig och ta nästa steg bort från kapitalismen.

Feminism
Vi bekämpar patriarkatet, den kvinnoförtryckande könsmaktordning som berövar kvinnor grundläggande mänskliga rättigheter. Så står det i vänsterpartiets feministiska plattform, Vidare står det i plattformen ”I arbetsdelningen mellan könen framträder den patriarkala strukturen tydligt. Kvinnors hela tillvaro, sexuellt, socialt, ekonomiskt och politiskt, kontrolleras och styrs av de villkor som patriarkatet sätter upp för hur samhället ska organiseras. ”

Tycker att det är viktigt att synliggöra könsmaktsordningen och dess konsekvenser. Därför behövs statistik som visar på orättvisorna. Men plattformens tydliga uppdelning i kvinnor och män, ger en stereotyp bild av hur män är och hur kvinnor är. Det är lätt att uppfatta kvinnor som de goda offren och männen som de onda förövarna när en läser plattformen. Jag saknar en beskrivning av hur genus formas och konserveras och möjliga vägar för att förändra maktförhållandena.

Vänsterpartiets feministiska plattform vill jag inte kalla fundamentalistisk, men jag tycker att den låser fast könsmaktsordningen i allt för enkla ”sanningar”.

Enligt Fria tidningen i Malmö blev det en succé för feministiskt forum. I artikeln ”Feminism peppar och provocerar ställs frågan Vad feminism är hösten 2011 är ingen lätt fråga att svara på, men svaret är nog att det kan vara nästan allting och vad som helst. Med den gemensamma nämnaren att dagens feminism vill utmana normer och krossa strukturer som upprätthåller patriarkatet och könsrollerna. Det tog sig uttryck i samtal och diskussioner om bland annat hur vi kan tänka och handla för att inte uppfostra våra barn på ett könsnormativt sätt, att vi måste våga se och agera mot hedersrelaterat våld utan att vara rädda att kallas för rasister, hur en kan arbeta feministiskt på ett kommunalt plan, systerskapande i praktiken, hur det går att förena religion och feminism, vilken roll humorn kan spela för feminismen, vad relationsanarkism är, transkamp, killar och feminism och mycket, mycket mer.”

Feministiskt forum i Malmö verkar inte framföra några sanningar utan deltagarna söker fler och nya vägar.

Kommunistisk fundamentalism
”Klasserna är basen i det kapitalistiska systemet och dess lagstiftning kan inte förändra det, Britt. Andra diskrimineringsgrunder är föränderliga, men klass kan inte vara det i ett kapitalistiskt system. ”

Detta är en av flera reaktioner jag fått på mitt förslag att införa klass som ytterligare en diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Känns lite underligt eftersom det ständigt pågår diskussioner om hur olika klasser ska definieras.

I en tidigare blogg skriver jag mer om reaktionerna på motionen om klass som diskrimineringsgrund.

Kritikerna mot förslag menar att det är svårt att definiera klasstillhörighet och att förslaget ger ett falskt intryck att det går att lagstifta bort klassamhället.

Jag tycker argumentationen mot att införa klass som diskrimineringsgrund är konstlad. Behovet av att försvara gamla marxistiska ståndpunkter blir så viktiga att en blir blind för att hitta nya former för att motverka klassamhället.

I Ung vänsterns principprogram står det att ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle fritt från förtryck –ett kommunistiskt samhälle.”

Är lite osäker på hur jag ska tolka vad som menas med ett kommunistiskt samhälle – är det samhället färdigutvecklat?

På Facebook En socialistisk vision för 2000-talet! Hittade jag denna text

”Allt fler människor vill ha ett annat samhälle. Revolution är ett allt mer populärt ord, som sprider sig från protest till protest runt om i världen. Men det finns inte längre någon klar vision av vad socialism verkligen innebär. Hur kunde det bli så här, och hur löser vi motsägelsen?”

”Det är dags för en ny vision. Hur kan socialismen lösa dagens problem? Vilka omedelbara åtgärder krävs? Vi skissar grunderna till en konkret vision av ett socialistiskt samhälle.”

Jag tycker det är viktigt att samtal förs, att strategier formuleras och att socialismen konkretiseras.

I lokaltidningen hittar jag en recension av boken Bredare Marx utan –ism av Terry Eagleton
”Hos Eagleton blir Marx en mångtydig tänkare, en agitator med Janusansikte och samtidigt, en djupt beläst filosof. Det är befriande. Det har länge funnits behov av en Marx i bredbild här i Sverige, en nyanserad bild bortom den nyliberala propagandan, ” skriver recensenten

Bra att läsa att det finns mer komplexa bilder av Marx.

Tycker att vänsterpartiet har en bra ickefundamentalistisk syn på socialism i sitt partiprogram. Så här står det bl.a.

”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflerta¬lets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållan¬den har förutsättningar att överleva.”

Religiös fundamentalism
Såväl den arabiska våren som en mängd forskning visar att muslimer som grupp precis som andra önskar sig demokratiskt styre och att detta för dem inte innebär att religion måste förkastas. World values surveys statistik visar att 92,7 procent av Algeriets befolkning är positiv till ett demokratiskt styre år 2003. Motsvarande siffra för Marocko och Egypten var 96 respektive 98,5 procent.

När samma undersökning gjordes i Europa och Nordamerika 1999 var 95,2 procent av tillfrågade svenskar positiva till demokrati. Siffrorna för USA och Storbritannien var 85,8 respektive 74,8 procent. Vad man lägger i begreppet demokrati framgår inte av dessa mätningar. Men mycket tyder på att människor i de nämnda arabiska länderna efterfrågar fria val, och att de är villiga att lägga sin röst på islamistiska partier, av vilka några uppfattas som just demokratiska.

En islamist som har förespråkat en islamisk demokrati är al-Ghannouchi, som nu återvänt till Tunisien. Partiet al-Nahda som han tillhör är ett demokratiskt inriktat parti., som vill följa islamiska värderingar men inte införa någon strikt islamisk rätt.

Enligt Ghannouchi kan en islamisk demokrati formuleras utifrån några centrala begrepp från islamisk tradition. Bland annat lyfter han fram begreppet ijtihad, som står för en självständig förnuftstolkning av islams centrala texter, vilka utgörs av Koranen och profettraditionerna (Sunnah).

Ghannouchis och al-Nahdas syn är att det behövs ständiga nytolkningar då samhället hela tiden förändras och att islam är en dynamisk religion som är till för alla tider och platser. Ett annat centralt begrepp som åberopas är koncensus (ijma), vilket tolkas som vikten av att i grupp komma fram till gemensamma majoritetsbeslut.

Den viktigaste termen, som blivit central bland uttolkare som förespråkar islamisk demokrati, är shura, samråd. Ledare ska väljas genom shura, vilket hos Ghannouchi får betyda fria val. Ingen ledare får själv fatta beslut utan att ha diskuterat med andra. Dessa politiska ståndpunkter underbyggs och legitimeras med hjälp av koranverser och citat ur Sunnah.

Koranen används för att etablera synen att människan är skapad som Guds ställföreträdare och jordens förvaltare (2:30) och att hon är påbjuden att rättvist fördela det hon satts att förvalta (57:7). Gud har delegerat ansvaret för skapelsen och dess rättvisa nyttjande till människan och de som ”i alla angelägenheter iakttar regeln om samråd (shura) och som ger åt andra av det som Vi skänker dem för deras försörjning” ska belönas rikligt efter domedagen (42:38-39). Dessa tankar och begrepp har blivit centrala inom den islamiska demokratirörelse som Ghannouchi företräder och syftar till att förhindra alla former av despoti. Inom al-Nahda tolkas dessa också som att folkets vilja ska följas och att den ska realiseras genom folkomröstningar.

I en demokrati ska folket kunna välja, granska och vid behov ersätta sina ledare. Därigenom garanteras folkets suveränitet över den styrande regimen. För Ghannouchi och andra som vill se en islamdemokratisk utveckling av arabvärlden är alltså inte demokrati ett västerländskt påfund som kan förenas med islam, utan snarare ett i grunden islamiskt ideal. Det är det styrelseskick som anses vara påbjudet av gud genom Koranen och Sunnah.

Denna information har jag hämtat i Fria tidningen.
Det finns religiös fundamentalism inom såväl kristendomen som islam. Kristendomen är väl den religion som har tvingat på andra länder mest av sina läror.

I min lokaltidning pågår en intressant insändardebatt om värdegrund, evolution och GUD. Skribenterna har nästan alla en trevlig samtalston, där en försöker bemöta och reflektera runt olika påståenden. Enda mer fundamentalistiska inslaget är från kristna som framför att vi behöver mer kristen etik och moral i skolan.

Det är ganska vanligt att kristna vita i normens mitt inte inser att alla religioner innehåller genomtänkta värdegrunder som berör etik och moral. Om en ser till religionernas tillämpning med historiska ögon, så är det väl kristendomen som stått för det största förtrycket i form av våld, mord och krav på underordning.

Jag tror på den sekulära staten. Den är en förutsättning för att alla människor ska få möjlighet att själva ta ställning till om de är troende och vad de i så fall tror på. Tycker att alla skolor som har en religiös eller etnisk inriktning borde förbjudas för elever med skolplikt, alltså för elever i F-9 skolor. Vet att det inte är möjligt med dagens FN-konventioner, men däremot ska inte offentliga sektorn bidra med medel till dessa skolor. Däremot är det viktigt med en allsidig religionsundervisning i skolan.

Till sist:
Jag har inte sanningen jag söker den och jag vill leva i ett samhälle där alla är trygga nog att våga söka, hitta och söka vidare, såväl i grupp som enskilt.

Mer om kritik, yttrandefrihet och demokrati

2011-11-29T23:17:00.000+01:00

”Den moderata riksdagsarbetet bygger på lydnad och partikulturen präglas av makt och misstänksamhet. Särskilt bråkiga ledamöter möts av öppen utskällning från statsminister Fredrik Reinfeldt. I sin bok ger den förra moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson en mycket dyster bild av hur det är att vara riksdagsledamot.”

I en P1 intervju framför Anne-Marie Pålsson att ledamöter som vill avancera i partier anpassar sig till strukturen och underordnar sig partiledningen. Hon har just kommit ut med boken Knapptryckarkompaniet. Enligt AMP så gäller denna kultur alla partier. Jag tror att den mer eller mindre gäller alla partier, men är värst i de två största partierna. Lyssna på P1 här

I dagens lokaltidning läser jag om överläkare Stefan Branth, som påtalade brister vid akuten på Akademiska sjukhuset till media. Han hoppades på debatt men blev i stället tystad av sjukhusledningen och bemött på ett sätt som till slut fick honom att säga upp sig. Ledningen framförde att de hade diskuterat arbetsrättsliga åtgärder kring honom, vilket är en inlindad version av att säga: tyst, annars får du inte behålla ditt jobb.

Jag har tidigare bloggat om ”tig och lydkulturen”.
Tycker att det är bra att det nu förs en debatt om meddelarskyddet, efter Caremas och Attendo Cars misskötsel av äldreboenden i Stockholm. Vi som arbetar i offentlig sektor har åtminstone rätt att kontakta media, utan att bli utsatta för repressalier. Både socialdemokratiska regeringar och moderata har stoppat förslag att utvidga meddelarskyddet till den privata sektorn. Först ändrade sig S och nu är även M beredda att utreda ett införande av meddelarskydd. Vänsterpartiet har så länge jag kan minnas arbetat för att meddelarskyddet ska utökas till att också gälla offentligt finansierade verksamheter. Hör mer i medierna i P1

När jag har varit kommunalråd och ingått i majoriteten har jag haft ett övergripande ansvar för demokratifrågor. Efter valet 1998 drev vänsterpartiet igenom att Uppsala kommun skulle tillsätta en demokratiberedning. En vänsterpartist tillsattes som ordförande i beredningen. Uppgiften var kontroversiell redan från början. Borgarna var inte villiga att arbeta med demokratifrågor inom en beredning och särskilt inte när en vänsterpartist var ordförande.

Beredningen hade knappt hunnit starta när Moderaternas dåvarande kommunalråd och nuvarande KS-ordförande Gunnar Hedberg i en debattartikel 22 mars 1999 i lokaltidningen med rubriken ”Varning för vänstern” försökte förlöjliga beredningen. I artikeln efterfrågade han snabba beslut om rätt saker, nämligen det som var Moderaternas hjärtefrågor, kundvalssystem. Artikeln avslutades med orden

”Det som ser ut som att skapa samtalsformer, kanske på mjuka kuddar, inte bara riskerar att bli ett evigt grupparbete och slöseri med tid och resurser, det kan utvecklas till ett direkt demokratiskt hot om Vänsterpartiets uppfattningar om socialistisk demokrati, som den enda demokratin får utrymme. Varning!”

”Att skydda yttrandefriheten är själva gnistan som en gång tände ljuset i Amnesty International. Det ljuset släcker vi aldrig. Fortfarande begränsas rätten att uttrycka sina åsikter i nästan hälften av världens länder. Det uppmärksammar vi just nu genom en global manifestation”

Så skriver Amnesty på sina webbsidor. Jag har gått med i manifestationen, vilket innebär att jag ska skicka ett email varje dag till olika länders makthavare under 10 dagar. Vill du också vara med i manifestationen så hittar du sidan här.

Tycker Amnesty gör att bra arbeta för att öka demokratin och skydda mänskliga rättigheter i hela världen.

Önskar att fler inser att demokratin också är hotad i Sverige på sikt. Mandatperioden 2002 – 2006 var jag ordförande i ett demokratiutskott. Vi arbetade fram en definition av ordet demokrati, som antogs av en enig kommunstyrelse och infördes i fullmäktiges viktigaste beslutshandling, budgethandlingen IVE.

Kommunens definition var:

”Den representativa demokratin är en unik och oöverträffad form för att processa och fatta gemensamma och bindande beslut. Den har formats under lång tid och med mycken möda. Vår demokrati är inte självklar eller ohotad. Hela samhället måste arbeta tillsammans för att vidmakthålla och utveckla demokratin – varje ny generation måste vinnas.

Vårt politiska arbete i Uppsala ska präglas av ödmjukhet inför uppgiften och arbetsformerna ska inbjuda alla att delta och påverka.”

Denna text tog Alliansen genast bort från kommunens viktigaste dokument när de vann valet i Uppsala 2006 och demokratiutskottet lades ner. I dagens politiska kultur är enda möjligheten att stärka demokratin att människor engagerar sig och kräver folkstyre, öppenhet och utökat meddelarskydd för alla. Kanske också att en granskar vilka ledamöter som står upp för demokrati och kritiskt tänkande i parlamenten, så att fler demokratiengagerade väljs in från alla partier vid nästa val.

Våga kritisera istället för att anpassas till dåliga normer

2011-11-28T23:24:00.000+01:00

Har pratat med en veterinärstudent i helgen om Sveriges lantbruksuniversitets djurhållning i nybyggda djurstallar i Lövsta.

Veterinärstudenter har under hösten anmält missförhållanden angående djurhållningen till länsstyrelsen. Djur fick inte tillräckligt med mat, många stod hungriga, smutsiga, magra och sjuka, hygienen var mycket dålig och strömängden var minimal, om den ens fanns. En kalv fick stå ensam i en box full av avföring, utan strö, mat eller vatten under flera timmar.

Veterinärstudenterna har skrivit insändare och SLU har svarat. Ansvarig dekanus Kerstin Svennersten-Sjaunja skriver att SLU är medvetna om bristerna vid Lövsta och arbetar för att lösa problemen.
Studenterna framför bl.a att de vi vill ha en ärlig och öppen diskussion om veterinärkårens ansvar för djuren och djurskyddet.

”Veterinärer har anmälningsplikt till länsstyrelsen vid misstanke om brott mot djurskyddslagen. Men trots att många veterinärer har haft insyn i missförhållandena på Lövsta under flera månader har ingen anmält. Det krävdes en ovanligt orädd veterinärstudent för att någon skulle ropa att kejsaren var naken.

Samma sak gäller ute i landet. Det är tabu att anmäla för veterinärer som till vardags kan uppmärksamma brister. Som veterinärstudenter lär vi oss lojalitet med våra kunder, djurhållarna, genom att inte vara så kritiska om inte djurskyddsföreskrifterna uppfylls. Men om veterinärer låter djurskyddsproblem pågå i månader och inte vågar koppla in länsstyrelsen – vem ska då skydda djuren?"
Jag tror att det på många ställen har uppstått normer när veterinärer skyddar djurhållare som missköter sig. Tänker bland annat på det som blev följden av att Djurrättsalliansen filmade misär och vanvård av grisar i svinstallar. Under två års tid tog sig aktivister in på närmare 100 grisgårdar runt om i landet för att dokumentera hur svenska grisar har det. Bilder visade skadade, sjuka och döda grisar i smutsiga boxar utan tillräckligt med strö. 92 djurägare polisanmäldes men bara en anmälan ledde till åtal.

Djurägarna dömdes inte, men däremot budbärarna från Djurrättsalliansen. Se filmer om vanvård av grisar här

Med motiveringen ”För att de avslöjat det orimligt höga pris som djur, människor och miljö betalar för vår billiga mat.” fick Daniel Öhman och Malin Olofsson Stora Journalistpriset 2011 i kategorin Årets avslöjande. På P1 Matens pris - bloggen hittar du deras program
Sverige framställs ofta som landet där vi har en stark djurskyddslag och där djuren mår bra. Särskilt storskaliga djurgårdar försöker och ofta med stöd från centerpartiet ge sken av det goda landet som skiljer sig från de andra, de i Danmark, i övriga Europa och i värden. Alliansen har försämrat tillsynen av djurstallar.

Sverige har haft en radikal djurrättslag, visserligen med brister, men ändå. Ett problem är att lagen inte följs, låga köttpriser och ekonomi har blivit viktigare än djurens rätt. Även på SLU:s mönstergård har ekonomin fått gå före. Tror att veterinärstudenterna har helt rätt när de skriver ”Som veterinärstudenter lär vi oss lojalitet med våra kunder, djurhållarna, genom att inte vara så kritiska om inte djurskyddsföreskrifterna uppfylls.”

Veterinärstudenterna har bildat ett etiskt utskott och fler och fler ansluter sig. Jag gläds åt alla modiga kritiska studenter och hoppas de fortsätter stå upp för djurens rätt när de är färdigutbildade och kommer ut i samhället. De behövs. Osunda normer och kulturer går att förändra.

För övrigt var jag på ett fint dop av mitt minsta barnbarn igår. Grät en skvätt av lycka i kyrkan.

Skrev följande dikt till henne författad av AUGUSTINOS 354 - 430 e kr

O människa lär dig dansa.
Jag älskar dansen för den befriar människan, knyter det sorgsna till gemenskap
Jag älskar dansen som främjar sundhet, klarhet i tanken och en rörlig själ

Dans är förvandlingen av tid och rum, för människorna som ständigt är i fara och förfaller till ensidig tanke, vilja eller känsla

Jag älskar dansen.
O människa lär dig dansa. För annars vet änglarna inte vad de ska göra med dig .

Arbetarklass, individ och socialismen

2011-11-27T00:54:00.000+01:00

I vänsterpartiets nuvarande partiprogram står det:

”Klassuppdelningen bygger på människors olika förhållande till produktionen av varor och tjänster. Den stora majoriteten av världens kvinnor och män tjänar sitt uppehälle genom att lönearbeta – sälja sin arbetskraft – i privata företag eller i den offentliga sektorn. De äger inte så mycket ka¬pital att det ger någon makt, de har ingen beslutanderätt över produk¬tionen och de kontrollerar inte andras arbete. De utgör arbetarklassen. Mot dem står borgarklassen. Det är den lilla minoritet som äger och kontrollerar kapital i en sådan utsträckning att det ger en avgörande makt över samhället. De bestämmer över produktionen och kontrol¬lerar andras arbete och de värden som det skapar.

Mellan kapitalismens båda huvudklasser finns det grupper med motsägelsefulla erfarenheter av klassamhället.”

Jag har alltid haft svårt för denna eller liknande beskrivningar. Gillar inte att individer ställs mot varandra, som jag ibland tycker att många vänsterpartister gör. Beskrivningen ger en bild av att människor som tillhör arbetarklassen automatiskt är goda. Det är samma sorts tänkande som gör att andra anser att svenskar är godare än andra. Eller att kvinnor ser sig som godare än män.
I torsdagens blogg skrev jag om en intervju i ETC med Ida Gabrielsson. Nu har jag hittat hennes förord till boken Sprängkraft . Här är några rader hon skrivit:

”Könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det pågår mellan älskanden, man kan inte bara resa sig upp och skrika ”Go home”, eftersom man delar frukostbordet. Det är inte en kamp emot direktören, utan en kamp mot en ordning som känns in på bara kroppen. Ibland när jag är på ett bitterfittigt humör förundras jag över hur radikala män kan stå i talarstolen och tala sig varma om människor i länder långt borta, men samtidigt vara blinda för det förtryck som den de delar säng med upplever varje dag. Könskriget är lönlöst, för det går inte att vinna. Vi måste vara många, både kvinnor och män, som tar kampen emot ordningen. Att se sig själv i andra, måste börja gälla även i tv-soffan.”

Jag tolkar Idas text som om varje kvinnlig individ är underordnad varje manlig individ. Har jag missat budskapet och lägger in mina egna fördomar i denna text?

En konsekvens av kopplingar mellan individ och kategoritillhörighet blir att vänsterpartister gärna vill tillhöra den goda arbetarklassen. Därför blir det så viktigt hur definitionen görs. T ex om arbetarklassdefinitionen ska kopplas till inkomst. Alternativt koppla ihop arbetarklass med socialt kapital, med kontaktnät i maktstrukturerna. Arbetarklassbegreppet kan också kopplas ihop med individens nuvarande förhållande till produktionen av varor och tjänster. Eller till individens ursprung, vad föräldrarna arbetade med. En annan variant är att koppla definitionen till vilket språk och kroppsspråk en använder och hur en klär sig.

Oavsett hur en väljer att göra så blir det omöjligt att exakt definiera begreppet arbetarklass och det framgår också av partiprogrammet. Om begreppet kopplas till inkomst så tillhör alla studenter som inte samtidigt har stora inkomster arbetarklassen. Och vad gäller då för byggjobbare som ibland kan tjäna stora summor? En koppling till produktionsförhållandena medför att en måste definiera när, var och hur. Är det föräldrarnas arbeten eller det egna? Blir jag arbetarklass för att jag jobbar några år som kassörska och hur länge får jag då vara chef för företaget för att fortfarande få räkna mig till arbetarklassen? Vart hör jag om jag förlorar mitt jobb och tvingas bli egen företagare och sälja mina tjänster med egen taxibil, istället för att vara anställd som taxichaufför. Vem kan beskriva en annans sociala kapital och vem har rätt att klassificera någon annan utifrån hur individen uppträder och pratar.

Det kan också vara svårt att definiera kön och etnicitet. Om mitt juridiska kön är kvinna men min könsidentitet en mans, vart hör jag då? Har jag rätt till respekt från andra om jag säger att jag är man eller ska jag först låta sterilisera mig, operera mig och skilja mig från den jag eventuellt är gift och älskar eller?

Vilken etnicitet har jag om min mamma är chilenare, min pappa svensk och jag bor i Australien? Ska staten få definiera mig som turk om jag bott i Sverige i hela mitt liv och identifierar mig som svensk, men mina föräldrar är från den turkiska delen av Kurdistan?

När det gäller sexuell läggning är det väl självklart för alla att det bara är jag själv som har rätt att definiera mig.

Om vänsterpartiet istället skrev i partiprogrammen att det är individen som definierar sin klasstillhörighet, så skulle partiet slippa dessa oändliga diskussioner om hur det ska stå i partiprogrammet. Precis som individen i dagens svenska samhälle själv definierar sin etnicitet. En viktig förutsättning är också att individen inte kopplas ihop med vissa egenskaper. Håller med om det som står senare i programmet nämligen ”Syftet med klassanalysen är inte att mekaniskt räkna in varje människa i en klass, utan att förklara hur gemensamma intressen uppstår och förändras i samhället.”

Önskar att vänsterpartiet får ökat fokus på att prata viktiga framtidsfrågor och strategier som naturligtvis också kan handla om ojämlika maktstrukturer och intressemotsättningar mellan grupper som tillhör olika kategorier:

1. Hur ska ekonomiska resurser omfördelas så att människors ekonomiska villkor blir mer jämlika?

2. Vem, vilka ska ha makten över olika resurser? Hur ska makten fördelas?

3. Hur bygger vi ett samhälle fritt från förtryck, ett samhälle där makt, inflytande och ansvar inte är kopplat till kategoritillhörighet?

4. Hur motverkar vi diskrimineringen i människors vardag, i skolan, på jobbet, inom sjukvården…

5. Vilka är vägarna för att bygga socialismen? Internationell solidaritet eller börja lokalt eller …

Helt enkelt – vilka vägar tror vi på för att bygga det jämlika långsiktigt hållbara samhälle som nog är en vision för merparten av jordens befolkning.

Har tidigare bloggat om boken föregångarna och det Agneta Göransson, genusprofessor uttryckte:

”Vänsterrörelsen var från början djupt humanistisk och det genomfördes en kritisk granskning av hela samhället. Efter några år stelnade rörelsen när folk sökte sina teoretiska rötter och fastnade i olika fraktioner och sekteristiska grupper. Detta var början till slutet för den breda vänsterrörelsen. ”

Kanske kan nuvarande kapitalistiska kris bli början till en ny öppen bred vänsterrörelse. En rörelse som inte genom oändliga diskussioner om vem som sagt vad och hur olika motsättningar ska definieras stänger in sig och tappar bort andra människors svåra vardag. Kanske kan en annan värld bli möjlig.

Första Advent och julstök

2011-11-25T23:47:00.000+01:00

Våreld

Och så är det första Advent och sedan snart jul. Livet rusar fram. Det var ju nyss jul ju. I tidens snabba pulser glömmer jag bort att jag inte klarar en del saker. Får samma förhållningssätt som tidigare i livet. ”Det där klarar väl jag” och så glömmer jag att planera. Var och handlade med bil på Coop. Hade två ganska tunga kassar när jag kom tillbaka till bilen. Klarade knappt att lyfta upp dem ur kundvagnen. Det gick men med stor ansträngning.

Kom på att jag utöver att jag ska städa också ska ta fram adventssakerna. Ner i källaren för att hämta julsaker . Dessutom jord och krukor för nyinköpta Amaryllis, Hyacinter och våreld. Kartongen med julsaker kunde jag inte bära ner. Lyckades baxa och vicka den nedåt, så att jag fick fram de saker jag behövde.

Fortsättningen har gått bra, förutom att allt tar tre gånger så lång tid som jag tror att det ska ta. Nu är adventsstjärnan och de två elljusstakarna på plats. Växtgrupperna klara. Bara delar av damsugningen och lite golvtorkning kvar. Känner mig trött och ganska nöjd. I morgon kommer mellanflickan hit. Längtar.

Till sist lite positiva miljönyheter. En räka odlad helt utan kemikalier eller antibiotika och som livnär sig på mikroorganismer istället för fiskfoder kan bli verklighet. I alla fall enligt forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, som tillsammans med ett företaget tar fram en metod för att odla miljövänligare jätteräkor med hjälp av spillvärmen från Hallstaviks pappersbruk. Allt enligt Fria tidningen

Kompromisser, dikotymisering och intersektionalitet

2011-11-24T22:14:00.003+01:00

Kompromisser och blockpolitik
I USA har inte demokrater och republikaner lyckats/varit intresserade av att komma överens. Republikanerna vill inte kompromissa. De kräver stöd för alla sina förslag om jag har förstått det hela rätt. Lyssna på P1 inslaget om USA:s ekonomi och att en inte kommer överens om möjliga lösningar. Tror att de viktigaste orsakerna till oviljan att kompromissa är

1. Patriarkala strukturer där kompromissande ses som en svaghet

2. Majoritetsvalkretsar, som medför att kandidaterna kan förlora allt om de uppfattas som svaga.

Tycker att USA:s dåliga ekonomi och allt ojämlikare klassamhälle är ett tydligt exempel på konsekvenserna av ett valsystem där kandidaterna ställs emot varandra i majoritetsval. Systemet leder till en dikotymiseringen, en uppdelning i ”vi och dom” i ”goda och onda”. Det gäller att framställa sig själv som den goda och utmåla motkandidaterna som onda.

Det blir trots dikotymiseringen inte så stora skillnader på partiernas politiska förslag, eftersom du måste få en majoritet av rösterna och då kan du inte sticka ut med för radikala förslag. Däremot låter det i retoriken som om skillnaderna är avgrundsdjupa, eftersom det gäller att nå ut med budskap som väcker människors känslor.

Dessa tankar är ett skäl till att jag var tveksam till uppdelningen i svensk politik inför valet 2010 i rödgröna blocket och alliansen. Ska vi få ökad omfördelning och en mer hållbar utveckling krävs radikala partier som kommer in i parlamenten, står för en radikal politik och drar normerna om vad som anses som möjligt och därmed politiken åt vänster.

Utbildningsdag
I tisdags var jag på en heldag om våld i nära relationer. NCK (nationellt centrum för kvinnofrid) , Machofabriken, Mansmottagningen, Uppsala kvinnojour, Uppsala och Knivsta Brottsofferjour och representanter från polisens familjevåldsrotel berättade om sina verksamheter och sina värderingar. Inbjudare var det nya resurscentrum för våld i nära relationer. I resurscentret ingår socialtjänstverksamhet, kvinnoboendet Siri, Trappan och Famnen

En kamp åt gången eller?
Kvinnojouren firar 30 år nu på fredag. Det är tack vare kvinnors organisering och kvinnojourernas arbete som våldet mot kvinnor har synliggjorts och stödverksamheterna byggts ut. Utan kvinnokampen skulle allmänt åtal inte gällt för partnervåld och kvinnomisshandel i hemmen hade ansetts vara familjens ensak.

Den mer än hundraåriga arbetarklasskampen har medfört ökad jämlikhet och kvinnokampen ökad jämställdhet. Utan frigörelsekampen i stora delar av Afrika och Asiens f.d. kolonier så skulle Västeuropa ha fortsatt med sina kolonier om det gynnat oss ekonomiskt. Utan queerörelsen hade förtrycket av HBT-personer varit ännu starkare. Utan funktionshindrades olika protestmarscher och påtryckargrupper hade tillgängligheten varit betydligt sämre.

Kampformer när en kategori går ihop och strider för en förändring har behövts och kommer att behövas i framtiden för att åstadkomma förändringar, men det behövs också andra förhållningssätt och nya strategier för att förändra maktstrukturer. Ska vi minska diskriminering och trakasserier i människors vardag så måste objektifiering och omedvetna kräkningar upphöra. Om strategin enbart bygger på stereotypiseringar och förenklingar, där vår gruppkategori tar kamp för att ”dom” ska förändra sig/besluten ska grundas i våra behov, så uppnår vi aldrig ett jämlikt samhälle. Det går inte att bara bygga politiken på att allt är någon annans fel, utan en måste också se till sina egna maktresurser.

Blir undrande när jag läser en intervju i ETC med Ida Gabrielsson, Ung Vänsters tidigare ordförande.
I inledningsorden till en bok om Ung Vänsters feministiska framgångar, Sprängkraft, skriver Ida att feminismen har börjat handla om annat än det politiska subjektet; kvinnor. Journalisten frågar vad hon menar och hon svarar:

” På universiteten finns det en stark debatt, främst på en teoretisk nivå, där man använder postmoderna intersektionella modeller. Jag är positiv till olika förklaringsmodeller men sprängkraften ligger i att samla så många kvinnor som möjligt med olika intressen. Som det är nu bygger man pyramider istället för att skapa solidaritet mellan kvinnor. Man delar in kvinnor i olika mindre grupper och ställer dem emot varandra.”

Jag känner inte igen beskrivningen att en på universiteten, på teoretisk nivå bygger pyramider istället för att skapa solidaritet mellan kvinnor. Ida uttalar att en delar in kvinnor i olika mindre grupper och ställer dem emot varandra. Uppfattar detta som förvanskningar. Tycker att Ida rapar upp ord som hon tycker är negativa utan att ha förstått ordens innebörd. Postmodernism och intersektionalitet har blivit skällsord för grupper som vill ha enkla gårdagslösningar på dagens problem.

För att kunna mötas måste vi definiera vad begrepp står för, istället för att den ene använder dem som slagord. Öppenhet och samtal är enda konstruktiva vägen för at utveckla feminismen. Några pådyvlar istället andra grupper olika åsikter, som en inte kan känna igen sig i. Några börjar bygga ”vi” och ”dom” där “dom” redan är färdigdefinierade i en fyrkantig ask.

Retoriken hos Ida Gabrielsson verkar ha samma grund som den retorik jag tidigare bloggat om att Kajsa Ekis Ekman använder.

Regeringen kan komma att se över stödet till landets mansjourer, enligt en artikel i lokaltidningen. Statsminister Fredrik Reinfeldt lovade att ”ta frågan med sig” efter ett besök hos Uppsala mansjour på onsdagen. Jag tycker att mansjouren i Uppsala också har en tendens att dikotymisera könen, där gruppen män framställs som offer för någon annans/kvinnors agerande.

Så här står det på Uppsala mansjours webbsida
”Ensam är stark är en värdering som fortfarande är vanlig i vårt samhälle, och som speciellt män känner att de förväntas leva upp till. Därför har många män i en krissituation en tydlig benägenhet att gå in i antingen ett utagerande beteende eller blir mer passiva och inåtvända. Vissa män riskerar därför i en krissituation att fara mycket illa utan att det på något sätt behöver handla om någon egentlig personlighetsstörning eller psykisk sjukdom.”

Det är viktigt att män som mår dåligt erbjuds stöd. Likaså att män som misshandlar kvinnor och barn alltid ges möjlighet att genomgå professionell behandling. Det förekommer också att män misshandlas och krävs på underordning i heterosexuella relationer, men detta är ytterst ovanligt. Detta våld behöver också synliggöras, men på ett proportionerligt sätt. Tycker att ordspråket ”Det är undantagen som bekräftar regeln” är ganska bra i detta sammanhang. Eftersom det framförallt är genus som påverkar våra könsroller, så tycker jag det är viktigt att alla organisationer som vill motverka våld synliggör vilka som har makt att förändra de genus vi tillskrivs. I mansjourens text framställs männen som offer för något odefinierbart, ”män förväntas leva upp till”, ”de har en benägenhet att gå in i”, ”de riskerar att fara mycket illa” etc. Makt och ansvar osynliggörs. Mansjouren bortser från att det finns en könsmaktsordning. Mansjourer och mansnätverk behövs, men för att insatserna ska leda till faktiska förändringar så är det viktigt att den som söker stöd framförallt granskar sitt eget ansvar och sina egna möjligheter att åstadkomma förändringar.

Arbeta intersektionellt
Machofabriken visade i tisdags filmen Invald. Den visar hur vissa blir valda snabbt och andra inte alls får vara med i mansnätverket. Den vite kostymmannen, klassiske tjänstemannen och hantverkaren blev i filmen genast valda. Sedan blev det svårare. Tveksamt om den färgade mannen hörde dit och kvinnan och bögen stängdes ute helt från mansgänget. Reflektionsfrågorna var:

1. Hur tänker du kring grupper som uppfyller normer, och deras ansvar för att skapa en välkomnande stämning för alla som inte kan eller vill uppfylla normer?

2. Hur ser du på olika individers möjlighet att ”välja” att vara med i olika sammanhang?

3. Är dina deltagare vana att prata om vänskap, ömhet och närhet? Har alla erfarenheter av vänskap?

Machofabriken arbetar normkritiskt och tänker intersektionellt. Tomas Wetterberg som föreläste kommer från organisationen Män för Jämställdhet . Organisationen är tydlig i att det finns en könsmaktsordning. Så här står det på webbsidorna

”Ojämställdhet ger män en rad illegitima privilegier i förhållande till kvinnor på ett flertal områden i livet. Detta till priset av att kvinnor och barn och män skadas på en rad olika sätt. Det ojämställda samhället tar ofta mäns privilegier för givna - men gör samtidigt detsamma också med många problem som män och pojkar erfar som en följd av ojämställda mansideal.”

Tomas Wetterberg tryckte på att det är genusordningen som måste förändras om våldet ska minska.

I Uppsala samverkar kommunen, kvinnojouren, brottsofferjouren, stadsmissionen, mansmottagningen m.fl. En har olika roller och vänder sig delvis till olika målgrupper, men samarbete, istället för konkurrens gynnar alla som behöver stöd.

Jag anser att samarbete utifrån gemensamma värdegrunder ofta är den bästa vägen att åstadkomma en varaktig förändring, men gemensam kamp för ökade rättigheter är ibland den bästa vägen för underordnade grupper att åstadkomma förändringar.

För mig handlar politik ofta om att prioritera, om att se vem som har störst behov, vem som är mest maktlös, vad som inte kan vänta. Politik handlar om att syna maktordningarna och omfördela. Partier är något annat än kamporganisationer. Om olika grupper ställs mot varandra, män mot kvinnor, unga mot gamla, svenskar mot invandrare, arbetande mot arbetslösa, sjuka mot friska, lågutbildade mot högutbildade så riskerar samhällslivet att bli till en oändlig kamp, där den ene gruppen endast kan uppnå maktpositioner om den andra gruppen underordnas.

Jag är en vit medelålders kvinna som har makt och inflytande och tar ansvar. Har inget behov av att tillhöra en kamporganisation för att få mina rättigheter tillgodosedda. Vill vara solidarisk och tror på uttrycket ”Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga”. Tänker intersektionellt istället för att dikotymisera.

Barnkonventionen och rätten att få vara ett subjekt

2011-11-23T23:22:00.001+01:00

1979 beslutade Sveriges riksdag som första land i världen att det är förbjudet att aga barn. Nu har ytterligare 29 länder tagit ett sådant beslut.

1989 antogs barnkonventionen av FN:s generalförsamling.

Sverige har en barnombudsman och även Uppsala kommun och län har en barnombudsman. Ett av folkhälsomålen handlar om delaktighet och inflytande. Enligt FN:s beslut om Agenda 21 ska alla vara delaktiga, med särskilt beaktande av barn och kvinnor. Barn, elever, studenter ska göras delaktiga och ha inflytande över alla förskolors och skolors likabehandlingsplaner.

Jag blir glad bara av att tänka på alla dessa bra beslut. Om vi levde efter dem i alla sammanhang skulle det vara ännu bättre. Det finns så mycket forskning so visar att alla mår bra av att få vara delaktiga och ha inflytande. Likaså att få vara ett subjekt, istället för att bli objektifierad och få sina behov definierade av andra.

”Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna något slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Så skrev Hjalmar Söderberg (1869-1941) En människa som alltid blir objektifierad av andra blir inte sedd som individ.

I går var jag på en heldag om våld i nära relationer. Vi såg bland annat två filmer där mannen misshandlade sin fru och barnen hörde och såg det som hände. Bilderna av barnen som hör, tänker och ibland vågar agera sitter kvar på min näthinna, i mitt minne. Alla barn har rätt och behöver bli lyssnade på. Barn som bevittnar och utsätts för våld har ännu större behov av att bli hörda. Ändå är det alltför vanligt att dessa barn varken ges möjlighet att berätta eller att bearbeta sina upplevelser. I Uppsala finns möjlighet för barnen att få stöd via Trappan, men om en av vårdnadshavarna, t ex den misshandlande pappan kan förhindra att hans barn deltar.

Det gör mig upprörd när barn inte blir lyssnade på och det väcker ännu starkare känslor när män fortsätter förstöra sina barns liv efter att de skiljt sig från barnens mamma.

Jag tror ändå på att alla människor kan förändras och att ingen är varken heltigenom god eller heltigenom ond. Människor som förföljer, trakasserar och misshandlar kan förändra sitt beteende om de får bra stöd. I Uppsala finns också mansmottagningen som kan ge professionell behandling för männen.

Tänker igen på Hjalmar Söderbergs ord ”Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst” Om ingen når fram till ”den ondes” tomrum, så fortsätter våldet, men allt våld går att stoppa.

För övrigt har jag fått mycket av livets goda. I söndags hjälpte en kompis mig med krukväxterna på balkongen, så nu hoppas jag att rosor, kryddor och klematis överlever vintern. I går var en annan kompis här och lagade mat. Idag var ytterligare en kompis här med lagad mat. Hon gav mig dessutom Tibetansk healing. Njuter av all omtanke och hjälp. Jag behöver inte leva i själens tomrum . Det skulle ingen behöva om mänskligheten vågade vara mer mänsklig.

För trött

2011-11-22T22:21:00.000+01:00

Idag har jag min tröttaste dag. Har deltagit i en konferens hela dagen. Konferensen började halv nio, men jag orkade inte ta mig dit förens till strax efter halv tio. Tog bilen dit, trots att lokalen bara ligger två kilometer från mitt hem. Har påbörjat en blogg om mina tankar under dagen, men orken räcker inte till att skriva klart. Jag behöver sova.

Förvirrelsernas möjligheter

2011-11-21T22:35:00.000+01:00

Är förvirrad på flera plan, så förvirrad att jag behövde skriva

Förvirrad av cellgiftpåverkan. Sade trevlig helg åt en jobbarkompis – på en måndag

Förvirrad över det som händer i Italien och Grekland. Vad händer med demokratin när så många verkar vilja ha ickepolitiker som ledare? Och när finansmarknaden styr och mainstreampolitiken ställer krav på privatiseringar, på ännu mindre politiskt inflytande. När protester inte påverkar Atlantångaren.

Förvirrad över mainstreampolitiken i Sverige, på bristen på genomtänkta utmanare och strategier i svensk vänsterpolitik, på bristen på hopp.

Förvirrad av att läsa inlägg på vänsterns framtid. Läser texter från unga människor som tror att vänstern kan leda en revolution byggd på gammaldags tankestrukturer, som inte tror på reformismen, som hänvisar till Lenin, som verkar leva i sina egna ”logiska blindgångar” isolerade från människors vardagsgöra.

Förvirrad över alla rop på starka, ”objektiva” ledare som ska ställa allt till rätta i västvärden.

Sedan i går har 33 människor dödats i Egypten, men människor har inte låtit rädslan styra. Protesterna har medfört att regeringen avgår. Det är folkfest på torget. Beundransvärd styrka och solidaritet med att förändringarna ska fortsätta. Muslimska brödraskapet genomför fredliga manifestationer och vill att makten ska utgå från folket, inte från Gud. De ropar civil stat, vill ha pluralistiskt parlament och vill inkludera alla.

Förvirrad över mina egna tankar eller om det är brist på tankar. Vet hur jag vill att samhällen ska byggas med öppenhet, genomskinlighet, demokratiska beslut av demokratiskt valda beslutsfattare, långsamma förändringar och genomtänkta processer. Har bloggat om och skrivit hur jag tänker. Men om en stor majoritet i västvärden längtar efter något helt annat, en majoritet vill ha ”objektiva” starka ledar. Vad är då demokrati? Vad är folkstyre?

Håller västvärlden på att förlora sitt grepp över värden. Kommer nya krafter och bygger nya folkstyren. Leds utvecklingen från andra delar av värden, är utveckling något helt annat än det jag formulerar utifrån mina begränsade erfarenheter. Kan det bli något bra av att allt ställs på ända. Vilka för mig osynliga stigar leder till något hållbart. Jag tillåter mig att vara förvirrad. Det är ganska skönt.

Bilder från Tahrirtorget måndag 21 november